Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag vet inte om du har läst min tråd, men jag har levt med en man som dricker i 20 år. Jag känner igen mig precis i det där vacklandet hit och dit. Precis det här, att det kanske inte är så illa ändå. Så har jag också tänkt och bara kört på i alla år.
Våra barn är vuxna och det är sedan de flyttade hemifrån som tankarna på skilsmässa har tagit över mer och mer för mig.
När jag äntligen tog mod till mig och sa att jag ville skiljas, då blev han nykter på stört och har varit det sedan dess och det är nu 3 månader. Men mina känslor har tyvärr fått sig en törn, pga alla år i psykisk stress.

Alla här har ju så olika historia och olika bakgrund.Men likheterna är ju större.Just att vara i en kärleksrelation med en alkis är ju jättesvårt.Man har efter många turer hittat någon sorts konstig acceptans av hur livet ser ut och märker inte hur förhållandet sakta holkas ur.Till slut står man där och ser sin man och känner mest vanmakt sorg och frustration.
Det är ju endast du som kan avgöra om det finns tillräckliga känslor kvar för att orka samla ihop dig/er och tro på en förändring.

Finns det inga känslor kvar från din sida så är du skyldig både honom och dig själv att lämna.Han har inte kraften att göra det.Han kommer säkerligen att börja dricka igen och skylla allt på dig.Men om du lever kvar i relationen så är risken stor att han trillar dit ändå och då är säkert också felet ditt.Du är inte tillräckligt kärleksfull eller stöttande och därför har han då tagit återfall.
Kanske kan ni som vi gjort separera på prov?Hitta en lägenhet och försök att lägga locket på så gott det går under en tid.Då kommer tiden att utvisa,dels om han klarar att vara nykter.Det kommer också att visa sig om du ändå innerst inne känner någon form av kärlek till din man.

Då har du ju inte per definition lämnat och hoppet och motivationen hos din man får leva kvar.Han hinner också stegvis vänja sig att du inte finns där.Dvs ni börjar var och en er egen resa som gör er båda starkare.Följ gärna min tråd om du inte redan gjort det.Jag är inte alls säker på att det här slutar väl för oss.Men det var omöjligt att fortsätta som vi gjorde under samma tak.Vi har fortfarande varken satt punkt eller sagt att det ska vara vi igen.
Det är tungt att leva under ovissa förhållanden också.Men i vårt fall så känns det bättre för oss båda.
Grubbla vidare och låt känslan bo i dig istället för att försöka fly.
Det gjorde jag i flera år innan sanningen hann ikapp mig.

Men det är nog en del som läser!

Det är nog ganska vanligt - när du har fått nog, när bägaren redan runnit över, när det redan känns kört; då vaknar alkoholisten... Men då känns det redan som att man bestämt sig, alla svek, alla brutna löften, allt som hänt har redan sårat för mycket, förstört för mycket.

Det är bra att du börjat berätta för dina vänner - i okunskap tänker de på "den stackaren" som blir kvar, ensam - men de vet itne hur det är att leva ditt liv, de vet itne hur det är att vara du och vara den som måste styra upp allt, ta hand om allt, lösa allt, finna sig i allt. Du får lov att tala om det för dem: "jag orkar inte leva så mer, jag behöver tänka på mig - jag har tänkt på honom länge nog och nu går det inte längre!"

Du får tänka på dig, och ja- han kommer säkert att bli ensam osv om du lämnar, men - är det ett skäl att vara kvar?? Vad vill du, vad behöver du??
Kram!

Hej....jag ska skriva lite.....
Har ingen " lång " erfarenhet av att leva med eller bredvid en missbrukare men "känner" tillräckligt mycket för att lida med dig .
Det är inte lätt att ta beslutet om att stanna kvar eller gå .
Stannar du kvar så mår du dåligt . Lämnar du så mår du .........också dåligt , men tills slut ska du må bra igen .
Hur vet jag detta ? Nej ....det vet jag inte än, för jag har lämnat...och mår dåligt och hoppas att må bättre.
Mina tankar snurrar runt honom, jag har dåligt samvete att jag har lämnat , jag lägger skulden på mig....Men en sak vet jag ,att inget är mitt fel och jag har rätt att må bra och det är mitt ansvar att fixa det lika som ansvaret ligger hos honom för att hitta viljan att sluta dricka.
Man måste vara lite mera egoistisk och bromsa sin empati ......annars blir man uppäten ......säger jag .....ja....
Kram

Inte många som kommenterar när man skriver här, men jag kan inte låta bli ändå. Måste skriva av mig lite. Alla dagar bara rullar på här hemma precis som tidigare. Känner att det är nog svårt att komma ur den här låsta situationen, utan att någon flyttar. Men som sagt, så är det just DET som är så svårt. Svårt rent praktiskt, men framförallt så svårt att lämna min förkrossade make. Han tar till alla metoder han kan för att få mig att stanna, lovar att aldrig mer dricka, hur dum jag är som inte kan tro på honom, talar om hur väldigt dåligt han mår och han kan inte förstå hur jag kan vara så kall mot honom. Allt det här får mig bara att få skuldkänslor eller att bli förbannad. Han vill inte lyssna och förstå då jag försöker tala om hur jag har mått under alla år. Vad det har gjort med mitt mående och mina känslor för honom. Kan man verkligen inte begripa att detta drickande skadar förhållandet!!! Jag blir så arg!! När vi inte är hemma tillsammans så skickar han sms hela tiden, frågar hur jag mår och sedan berättar hur dåligt han mår av allt det här jag dragit igång. Som tur är har jag en nära vän som har levt med en alkoholist förut och skiljt sig för 15 år sedan, som förstår mig och talar om för mig att det absolut inte kan vara mitt fel. Innan var det ju ingen som visste, men nu har jag börjat berätta för mina närmaste. Det är tyvärr så att de flesta av dem ger mig skuldkänslor också när man pratar. När de t.ex säger, så jobbigt detta blir för din man, hur ska han nu klara av att vara nykter, ska du lämna en relation efter så många år osv osv. Jag har ju inte mått bra i denna relation på många år och det har gjort mig nedstämd och med ett ständigt grubblande hur jag ska göra med mitt liv, men nu är det verkligen ännu värre. Förstår inte hur jag ska få kraft att ta mig ur det här? En del säger att du kan väl ge honom en chans till, nu kanske han verkligen har förstått hur allvarligt det är. Det är bara det att jag har väldigt svårt att tro på det han lovar. Han har lovat förr. Men däremot kan jag tänka mig att det kanske blir en lite längre period av nykterhet nu. Men jag kommer ju ändå inte att kunna släppa tankarna på det. Och när den dagen kommer att han börjar dricka igen, då kommer jag nog att känna mig bitter och känna som att jag kastat bort ytterligare år av mitt liv. Jag längtar så efter att vara fri från alla tankar på alkohol.
Tacksam om ni har lite input att ge mig.

det är svårt att inte ha kontakt,speciellt efter 20 år av nästan dygnetrunt sammanlevande.Vi får se vad som händer och när det händer.

Hej......var orolig att du försvann :(.
Du måste ha hoppet......
Ärligt sagt så är jag lite avundsjuk att du och han har alls kontakt . Jajajaja......jag vet att det låter konstigt det jag skrev , men jag saknar mitt ex . Jag saknar honom men inte hans sjukdom .

idag med exxet.Och då vaknar förstås hoppet,att allt var på låtsas.Nu ska allt ordna sig.Det var bara en ond dröm.
Men jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan han sätter sig igen.
På något sätt är det så skönt att vila i denna fas av stillhet,när den nya fyllan ännu inte har hänt och hoppet har tänts lite.

Hur djävla fast i träsket får man vara???

Efter ett trevligt julbord tillsammans med hans familj och en timme för mig själv i söndags tänkte jag att det är kanske inte så illa ändå. Vi kan nog lösa det. Jaha?? Men hur var det nu då med otrohetsanklagelserna? Elakheterna? Att jag fortfarande gör allt?? I natt kunde jag inte sov utan låg och funderade mycket. En sak jag kom fram till var att om vi ska byta hus växelvis så att inte pojkarna ska behöva flytta omkring, så kommer det att vara jag som städar båda husen. Det vill jag inte. Jag vill kunna ha mitt och trivas i mitt. Dessutom är det ju bara en kortsiktig lösning om jag skulle flytta ut till stugan.

Har det gått så långt att minsta lilla omtanke får mig att omvärdera allt? Eller är jag feg? Lat?? Känner för att lägga mig och sova i en månad. Men så får jag så dåligt samvete mot killarna. De behöver mig och jag har ingen ork kvar.

Igår var jag på botten och det kändes att snart drunknar jag av mina egna tårar . Idag är det lite bättre och har vaknat lite gladare.....
Jag tror att allt det hur jag mår ligger bara hos mig och att jag ältar för mycket . Tankarna snurrar mest runt mitt eget liv just nu men arg och besviken är jag på honom.
Men ärligt sagt så kanske tänker jag fel . Det är faktisk fel att vara arg på en människa som är sjuk och förstår inte och kan inte hitta sin egen vilja att må bra. Den har inte den kraften än. Men ad vet jag ? Han kanske kämpar ........Helst ska man tycka synd om honom ....men gör jag det ? Nix ... inte nu

Det är inte lätt att börja tänka på sig själv när man är fast vid en annan människa ......
Känner att mitt huvud är bredvid min kropp och att jag måste jobba på att vara igen den jag var .
Hur kunde det hända ....?
Hur kunde jag tillåta honom att göra av mig den jag är idag ?
Kram

... så har det gått att låtsas som ingenting i olika situationer, och kanske tom lura dig själv att det är okej och att du kanske överdriver osv, men när du börjar prata så inser du nog att det är på riktigt, och när man hör andras kommentarer så förstår man att det inte är normalt eller okej.
Fortsätt prata och skriva, ta över ditt liv, ta tillbaka det som är ditt!

Sänder dig mina varmaste tankar.......
En vän har sagt till mig.......... för en timme sedan - " Du har allt rätt att vara förtvivlad just nu . Du har allt rätt till att gråta floder av tårar , men du måste förstå att han är inte värd dina tårar . Det kommer en dag när du sträcker på dig igen och din glädje kommer tillbaka. Du kan inte rädda varken honom eller andra här i världen ".

Det känns som att jag går i ett vacum, vill bara att dagen ska ta slut så att jag får gå och lägga mig. Trodde i min enfald att jag skulle kunna gå till jobbet idag och sätta på "masken" och vara som vanligt. Det gick inte alls. Är väldigt glad, pigg och energisk normalt sett så alla förstod att det var något och många frågade....det enda jag kunde/vågade säga var att jag mår inte så bra men vill inte prata om det. Och jag känner att jag dragit ner hela stämningen på kontoret idag, för att jag inte var som vanligt...

Jag ringde AA idag, och det var ett fantastiskt skönt samtal att få ha. Och för första gången på alla år berättade jag för en av mina närmaste kompisar om hur jag/vi har det. Det var en enorm lättnad, samtidigt som jag känner att jag hänger ut min sambo. Tänk så lätt det är att mörka ett alkoholproblem...hon sa att hon aldrig anat nån'ting.

Nu är jag bara extremt ledsen. Känner en sån besvikelse och ilska över allt min sambo smugit bakom min rygg med och ljugit för mig om. Hur i hela friden ska jag finna tillit igen? Det gör så fruktansvärt ont.... Och vad är det jag/vi har framför oss egentligen? Ja, jag har ingen aning.

Det känns som att nu när jag har lyft på locket och pratat om det med andra och med er så gör det mer ont än innan. Kommer det att vara värt det....

Har inget genialiskt att skriva som får dig att må bättre. Men att han inte kontaktar dig är inte detsamma som att han inte funderar på hur du mår. Han kanske inte vill besvära. Känner ju inte honom men så skulle jag kunna fungera.
Jag ska också vara ensam på julaftonskvällen. Det känns ok. När barnen är stora är inte jul en jättestor grej. Det är ju individuellt såklart!

Finns absolut ingen anledning att tro att du ska vara ensam hela livet! Du verkar vara en varm person och det är attraktivt! Du har säkert många andra bra sidor också. Försök att inte tänka på honom utan på dig själv nu. Lätt att säga för mig men...Kram

Hej igen
Jag är här ofta. Sitter och läser . Ofta får jag kraft att skriva tillbaka och glädja sig att många kämpar .
Själv mår jag sådär eller ärligt sagt så mår jag inte alls bra.
Har ingen kontakt med honom och det gör mig frustrerad .
Vad är det för en människa som inte alls funderar hur jag mår .......
Jag står stilla i utvecklingen :) :) och har otrolig ångest inför Julen .Bara tanke , att jag ska vara ensamt och han ska vara lycklig bland de närmaste, gör mig bara ledsen .
Mina barn ska vara här till Julen och efter två dagar ska de vidare . Alla vänner och bekanta har sina familjer och är upptagna. På själva Nyårsafton är många bortresta :)
Klart att jag är en vuxen människa och det är min egen uppgift att ordna mitt liv själv men just nu har jag bara en stor klump i magen och stirrar fram. Inga varma tankar om mänskligheten , ångest och rädsla att vara själv resten av livet.
Vill sluta gråta .
Kram

är sammanfattningen.Och lite försiktiga med att släppa på denna nya självständighet.Den har gjort oss båda gott.Sen vill jag förstås blanda in hans drickande också i detta avståndstagande.men jag tror egentligen inte att det hade så mycket med saken att göra.Kanske är vi på väg ifrån varann,eller så håller vi bara på att hitta igen oss själva.Det får framtiden utvisa.

....jag faktiskt tagit några steg mot tillfrisknande.
Jag och min sambo var igår på en stor tillställning i stan. Massor av folk och uppträdanden. Han skulle hålla sig och inte dricka så mycket. Vi skulle dessutom gå med ett par som inte spottar i glaset. Jag var så nervös att jag inte skulle klara av att hålla mig lugn.
Den senaste tiden har det liksom gått upp för mig att jag måste släppa taget om honom, jag måste få lugn och ro, han måste ta ansvar för sitt eget handlande.
Han blev mer full än vad jag önskat, men jag klarade att hålla mig lugn. Tänkte hela tiden att han fattar egna beslut, jag fattar mina. Det finns ett sådant lugn i det. Jag inser att jag hela mitt liv har försökt hålla fast så mycket. Kramat sönder så många fåglar i handen....

Hans kompis, som var rejält påstruken, hade ett serious talk med mig, han tycker att jag ska släppa ännu mer. Och jag kanske gör det. Det kanske slutar med att han dricker precis så mycket han vill, och jag inte fixar det. Blir det konsekvenser, så kommer jag inte att vara kvar. Men jag sa inte det.

Hans polare berättade för mig att både han och hans fru ibland blir så packade att de spyr från taxin eller när de kommit hem. Jag sa att jag inte tycker att det är normalt. Jo, det är det säger han då! De är inte 20 år utan 45+. Och har tre barn., ett par av dem i tonåren. Jag tycker det är otroligt att de kan resonera så.

De jobbar tillsammans och jag fick bekräftat att min sambo har gjort bort sig på firmafester och liknande. Precis som jag varit säker på hela tiden. Ibland är det så skönt att få bekräftelse på att ens magkänsla leder en rätt! Han har ju förnekat det så starkt! Och jag har ibland tänkt att jag är tokig.
Polaren tycker att jag ska strunta i att sambon blir dryg och jobbig när han är full. Ja, kanske, det är ju dit jag är på väg, eller något liknande. Och att han har dåligt ölsinne. Han tycker också att han är jobbig. Så jag är i alla fall inte ensam om att tycka det!!!! Så skönt!!!

Så skönt att släppa taget!

Härom dagen sa han; jag har druckit en öl till maten ganska ofta, det kanske inte är så bra. När jag räknade efter blev det 1 öl 3 ggr i veckan, jag ska sluta med det.

Tack för att du läst, alla infallsvinklar välkomna.
Sov gott!

Jag förstår din vilja att hjälpa honom, fixa och boka - men du kan inte göra något och ska ont göra något annat än tänka på det du vill och behöver. Han måste välja och du har gjort helt rätt genom att ställa ett ultimatum som du fullföljer om han inte väljer bort alkohol.

Han kommer självklart försöka få dig ur balans genom alla möjliga saker, som tex alkohol kan man inte sluta abrupt med, men precis som du verkar ha gjort - ge dig inte in i någon diskussion. Du vet vad du vill och vad du behöver. Det räcker så.

Kram

du har insikt i problemet och du har kärlek till din sambo.Två goda ,förutsättningar för att lyckas ta sig igenom det här.
Om han efter några dagars betänketid säger ja till att ta emot hjälp så kan du lugnt och fint ställa honom inför de val som finns i er kommun.
Sen kan du i samma process söka hjälp för egen del via alanon,självhjälpsböcker eller fortsätta skriva här.
Det tycker jag du ska göra för din egen del oavsett vad din sambo väljer att göra.

Sen betar du stegvis av DIN lista på vad DU kan göra för att förändra ditt liv till det bättre.
Gapa inte över för mycket på en gång,det är med pyttesteg man sakta kan förändra sig själv och sitt tankesätt.De kräver digert arbete.

Vad gäller hans val i hur han tacklar ditt ultimatum kan du egentligen bara se på och acceptera det val han gör och agera utifrån det.
Lätt som en plätt :)
Lycka till och behåll den styrka du har i dig just nu så länge du förmår.Den kommer du att ha nytta av.

Tack för era svar! Förstår att jag inte är ensam i min situation, men herregud så ensam jag känner mig.

Jag har idag på morgonen, än en gång, konfronterat min sambo. Jag känner att det här går inte längre. Jag gav honom två val, och jag är verkligen beredd på konsekvenserna oavsett vilka de blir och hur dåligt jag än mår av det, och med risk för att förstöra julen för min övriga familj och mina barn...att än en gång få slita upp från ett förhållande och flytta... Flytta, vart...hur ska jag ha råd, hur ska min yngsta son må av det här...han har varit med om uppslitande separation tidigare (när jag lämnade hans pappa). Men jag känner att jag inte längre har något val, oavsett om det värsta händer.

Jag sa: Antingen väljer du ett liv tillsammans med mig och utan alkohol eller så väljer du ett liv utan mig och då gör du vad du vill.

Det gör mig så ont att se honom nu. Hans försök att kompromissa, vilja välja mig men ändå vilja få chansen att än en gång få försöka själv...för han vill inte vara en svag person. Att ta hjälp för honom, tror han skulle stjälpa honom helt. Nästa som kom var att men....det här med att sluta helt..om man druckit mycket så kan man få hjärnskador om man slutar direkt... och inte kan jag ju erkänna på jobbet att jag har problem...det tillåts inte där.

Och jag har fått stålsätta mig och vara tuffare än jag någonsin varit. Jag har sagt att du kan inte förhandla med mig. Du har fått dina chanser. Du måste ta hjälp, du fixar det inte själv. Jag finns med för jag kommer också behöva hjälp i att kunna hantera allt det här.... Jag vägrar att tro på det här med hjärnskador, då har du bara alternativet att lägga in dig på behandlingshem och bli avgiftad om det nu är så allvarligt (vilket jag har svårt att tro). Och har du en arbetsplats som skulle göra sig av med dig för att du har en sjukdom, då är du på fel arbetsplats.

Och Cleaver, du hade förstås alldeles rätt. Han har druckit bakom min rygg. Men vill inte prata om det, "trampa inte på mig mer nu....jag förstår...det är tillräckligt jobbigt.."

Jag hoppas jag gör rätt. Samtidigt som jag vill hjälpa vet jag inte hur, jag vill ju tro på honom. Men hur går jag/vi vidare? Ska man kontakta en beroendemottagning, eller räcker det med att kontakta AA för att gå på möten där...eller...? Jag känner mig helt villrådig och så galet galet ensam i det här... Hur tuff och hård ska jag vara mot honom...?

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

i nästan 24 timmar.Lugnt avslappnat och nyktert.Mycket samtal inte en minuts tv tittande.
Efter 20 års samliv är ju det ett gott betyg Dock upplevde jag en kyla eller avståndstagande från han eller mig,är inte säker på vilket.Han sov över,sov riktigt gott och jag också.
Nu ska jag summera denna känsla och försöka gå rakt framåt.

Välkommen
Lita på din magkänsla som sagt ......Jag hade samma problem !
Tråden återkommer igen och mönstret också .

så bra att du hittat hit! På den här sidan återkommer "din" berättelse gång på gång.... Även om de yttre omständigheterna varierar är mönstret detsamma. Det verkar utan tvekan vara så att din sambo dricker och har gjort det redan då ni var särbos. Att ljuga och förneka alkoholproblem hör till sjukdomen alkoholism. Viktigt att du inser att missbruket är hans problem som han själv måste ta tag i. Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen mönstret. Fortsätt skriva här, det hjälper mycket att formulera sina funderingar och erfarenheter. / mt

Du överreagerar inte, något är uppenbarligen fel!

Ingen som helst tvekan om att han smygsuper! Han har druckit upp spriten du hade med dig! Han kan inte få det beteendet av att vara trött. Han har allvarliga problem och du inbillar dig ingenting...Jag vet det för jag har varit honom. Min dåvarande konfronterade mig och hade rätt i allt vad hon "anklagade" mig för. Jag blånekade och hon lämnade mig till slut. Men hon sådde ett frö och nu gör jag ett allvarligt försök.
Mitt råd är att du ska vara besvärlig som fan eller lämna honom. Tala om att du märker att han smygsuper. Det finns ingen som smygsuper som inte har problem, och innerst inne vet om det. Finns större experter på din sida av saken än jag på denna sidan som jag hoppas kan ge bra råd!