Senaste kommentarerna i forumet

I början kommer du kanske att lida mycket.Av att inte få vara nära,kunna kontrollera osv.
Men du har börjat en lång resa mot eget tillfrisknande om du vill låta dig själv göra det.
Att du försöker kontrollera ett missbruk gör att du håller fast både henne och dig själv i nån sorts inbillad kontroll.Du att du vet hur mycket hon dricker och hon att hon antagligen fortsätter dricka och skyller en del av problemet med det på dig.
Dvs att du är orsaken till att hon behöver sitt vin.När hon nu flyttar så skulle jag tro att hennes drickande ökar,men det är ju svårt att sia om nu.Då slipper du den skuldbördan att du ev har orsakat hennes mående.Läs skriv och begrunda,det har gjort underverk för mig och min egen acceptans av läget.

Jag har själv i 20 år varit medveten om problemet med min sambos drickande.
Men först när han lättade ankar och flyttade till vår stuga så började mitt arbete med mig själv på allvar.Följ gärna min tråd och se om något liknar er historia.Idag mår jag förhållandevis bra,men dessa 9 månader har bitvis varit riktigt riktigt tunga.Dels pga hans eskalerande alkoholmissbruk men också för de problem jag burit på själv och sluppit ta itu med så länge han stod för de i mina ögon största problemen.

Igår pratade vi och det kändes bra. Han sa att han inte tycker det är några problem att han tar fyra öl efter jobbet. Jag sa det är ju aldrig fyra och egentligen är det hur du blir av alkoholen som är problemet. Han drack inget igår så länge jag var vaken.Så skönt!! Vi tar en dag i taget och utmaningen nu är att vi ska hitta på nåt kul att göra till helgen.(utan alkohol)

Hej hallå!

Hur går det?

/MåBättre

är inte så lätt.Men idag beskrev jag för en arbetskamrat det såhär:Om du har en son som bestämt sig för att lägga sig mitt på vägen och vänta tills han blir överkörd. Så ska du stå och se på och tycka att,men o så dumt.
Men det är ju hans val hans beslut och sen gå vidare förbi din son med lite uppmuntrande tillrop.
Mammsen finns här om du vill kliva in till vägrenen och surra en stund.
Men du får inte fysiskt gå ut mitt i vägen och slita med dig ditt barn.
Hur många föräldrar skulle klara det undrar jag?

Har jag varit.Fick samtal av dottern som pratat med honom på morgonen.Han var dålig och ledsen.Men nu måste du ju pappa-det här går ju inte!
Jo ja det är sant,jag måste ju försöka. Dvs bubbel blabbel och inget konkret som vanligt.
Och första timmarna lät jag det bara rinna av mig.Sen kommer det,de fysiska symptomen på att jag egentligen hindrar mig själv på att agera,ringa åka ner eller på nåt sätt göra något.Men jag står emot utan alltför mycket mothugg från mig själv.

Framför allt börjar jag känna ett avstånd.
Jag vill verkligen inte att han ska ringa upp nu och säga att: Snälla kan vi försöka,jag går under av det här och vill ha dig vid min sida.

Det är helt nytt för mig och jag tror att känslan verkligen är äkta.
Förr kunde jag proppa mitt huvud fullt av förnuft och hålla kvar det där med hjälp av tankar en dag eller två,sen sipprade förnuftet ut nånstans genom öronen och in kom då känslorna som "tvingade" mig att agera.

Nu verkar förnuft och känsla börja vara kompisar :)

Min kväll kommer inte att vara bekymmersfri,det vet jag.
Hans lidande är fortfarande mitt lidande trots att det är så meningslöst.
Men jag är glad åt de små segrar jag ändå gör över mig själv och hoppas komma längre och längre på mitt avståndstagande beteende.

Tack, Bergslagen! Har nämnt det i förbifarten innan men ska definitivt prata med honom om det mer ordentligt.

Blir sååå förbannad!!!! Jä**a skit! Är så trött på detta! Vi är värda mer !

Tack för svaret! Jag ska fråga igen, och höra om han nu förstår att han har problem. De gånger jag frågat tidigare så svarar han att han inte har några problem, eftersom han dricker så mycket mindre nu än tidigare och dessutom slutat med droger.. och jag har tänkt att jag ger honom lite mer tid..men orkar inte hur länge som helst. Jag håller mig undan nu när han dricker och gör sånt som jag gillar. Jag har också bestämt mig för att inte leka mamma. Utan han får ta ansvar för sitt liv nu.

Känner igen mig i din mans drickande. Jag drack mest helger men drack tidigt tills jag däckade. Försök att sätta er ned när han är nykter. Säg som det är att han missbrukar a och behöver hjälp. Han behöver hjälp, och du med för ditt medberoende. Se hur han reagerar. Säger han att han inte harbproblem blir det jobbigare men inte oövervinnerligt

lugn i själen och fokus på nuet.Att det var så enkelt :)
Bara släpp taget ni medberoende så kommer ron och livsglädjen som ett brev på posten,tjolahopp!!
Åtminstone idag..

Tack Izzy och Tigern för era kommentaren. Det här forumet är bra och allas kommentarer ger mig styrka och likaså att läsa andras trådar. Izzy, dig har jag följt och känner stora likheter med dig. Jag tror jag skrev nån gång i somras i din tråd att jag hade bestämt mig för skilsmässa och att det då kändes så skönt att ha bestämt mig. Att det skulle bli en så här lång och jobbig resa hade jag aldrig kunnat förutse. Att jag fortfarande, ett halvår efter att jag sagt att jag ville skiljas inte är skild hade jag inte trott. Att han skulle bli förtvivlad var jag övertygad om, men att hans känslor skulle styra mig så och sätta stopp för mitt handlande hade jag inte trott. Men min resa har börjat i alla fall.
Dina ord betyder så mycket Izzy.
Kram

Tack för svaret! Jag vet inte vad han skulle säga om det, men det skulle jag aldrig göra ändå för att han är så bra på sitt jobb och gillar det verkligen... Vardagar 6-8 öl, lördagar dricker han från så tidigt som möjligt om vi ej planerat något. Sedan pågår det till han stupar...söndagar oftast lugnt..det värsta är att det inte känns som att jag betyder något utan bara alkoholen...Det enda roliga fritidsintresset. Men han grejar en hel del när han dricker...belöning antar jag att han tycker.jag är orolig för hans hälsa, hur länge går det att hålla på såhär..det går inte att prata med honom heller när han dricker, då blir han aggressiv och hotfull.

Tycker din kille att han har alkoholproblem? Sätt er ned och gör en lista på vad som är positivt och negativt med alkohol. http://www.riskbruk.se/?id=27743
Bra sida att kolla om man är i riskzonen.

Vad tycker han själv? Tycker han själv att han kan hantera a? Hur mycket dricker han en vardagskväll? Att ta in någon för missbruk som sköter jobb mm är ju nästan omöjligt. Vågar du prata med hans arbetsgivare? De kan ju hjälpa till. Vad skulle han säga om du sa att du kommer prata med hans arbetsgivare?

Måste skriva av vad jag känner just nu

han va jätte full ända till 5 i morse, han åkte på resan, trots han sagt han ska söka hjälp, känns som ett stort svek, men ändå måste jag inse att han kommer inte förändras. Men ändå känns det i hela mig, det gör ont, att se den man ville leva med går och gör nåt så fel.... man tappar allt hopp, all förtroende, de bara försvinner, och så står man själv helt tom.
idag hade han drukit igen, gnällde att han va dålig, det ska ja höra på? Det blir helt fel... han gör illa o sen ska man lyssna på skiten....
får ta tag i en förbjuden kontakt igen på några dar.....
skrev till han att han slängt bort en hel framtid ihop med mig... det har han ännu inte svarat på... men varför ska han det?

jag är ledsen, kännner mig så fruktansvärt utnyttjad

Jo jag vet att jag gör rätt.Jag vet att jag inte kan göra något.
Om någon ska agera så är det ju hans döttrar.Om ens dom.
Men hjärtat blöder när jag tänker på denna fina man som inte ens sakta utan snabbt super ihjäl sig.
Jag ska dock förhärda mig och fortsätta min väg trots det.Tack för uppmuntrande ord,de behövs när man agerar så mot sitt sunda förnuft.

Hej Ullabulla. Du har varit med oss ett tag och beskrivit din situation på ett öppet och generöst sätt. Det är glädjande att läsa att du nu gör saker som du mår bra av och att du har en allt mer spirande lust inför livet. Ibland är det svårt att tvärt sluta tänka på, känna och hantera svårigheter det du nu gör dvs att du fyller på med det som får dig att må bra är en klok strategi.
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

så var jag så dum så jag kontaktade dottern.Han dricker(förstås) och ville inte ha kontakt med henne för besök igår.
Det är inte ditt problem Ullabulla-inse det.Ändå känner jag skuld för min spirande livsglädje som hälsar på med jämna mellanrum.Har jag verkligen sagt adjö,jag hoppas det.
För både min och hans skull.Han har nog med sitt eget lidande och ska inte behöva dra på mitt också som är åskådare.Locket på nu och stäng till HÅRT.

Jag tycker att du är otroligt klok och insiktsfull som sätter dina egna gränser! Sedan att din pappa behöver prata så kan du kanske ge honom tips att prata med någon specialist inom området. För sådana här problem tar ju så mycket energi av alla!

Du kommer att känna när du är redo att ta det steget. Jag trodde inte heller att jag skulle orka, det kändes verkligen som att jag skulle leva hela livet med honom o aldrig kunna ta steget att lämna. Men till slut gick det inte längre o jag kan inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag tillslut gjorde det. Det är jättejobbigt men jag vet ändå att jag gjorde rätt.
Jag känner igen det du skriver att han bara går runt o låtsas som att allt är som vanligt sim att inget hänt o det är så frustrerande så man håller på att bli galen. Precis så var det för mig med, han planerade framåt medan jag tog en dag i taget. Du kommer att klara det! Jag tror på dig!
Styrkekramar<3

Precis så har mitt ex kommit med olika anledningar att dricka, haft det jobbigt, måste firas, det ät ju fotboll på tv mm. Han åkte ut för två månader sen. Ultimatum att han skulle bli alkoholfri. I fredags natt ringde han på dörren hos mig....full....han ville komma hem ...han älskade mig....han fick sova på soffan och gick hem dagen efter. Men fy och usch vilken ångest för mig att se honom i detta skick, känner mig skyldig och ledsen.

Tänk att det ska vara så svårt med att släppa kontrollen. Att inte ta ansvar över honom och hans agerande. Att inte leta efter flaskor. Att inte lukta, fundera eller vara misstänksam. Suck !

Hej!

Oavsett hur du känner för din man finns det ingen annan än du som kan påverka din situation. Den känslomässiga virvelvinden du befinner dig i känner nog de flesta av oss igen. Ett steg kan vara att komma undan några dagar och fundera på vad det är som håller dig kvar. Ilska kan man vända till agerande, så har jag gjort. Jag befinner mig dessutom hos vänner denna helg och gör så nästa helg också för att jag ska må bättre. Alternativt är att du skickar iväg honom att bo hos någon ett tag men det kan oftast vara svårare. Sedan måste du ha en plan där du har tydliga korta mål som du inte backar från. Lås dig inte vid ursäkter, som ekonomi och boende och annat. Jag är själv i denna process och följer mina mål, ett litet steg i taget, vilket är svårt för mig men nödvändigt. Själv tog jag tjuren vid hornen, jag hade redan bestämt mig att inte bli en medberoende person, genom att skriva ett brev där jag gör slut. Ställde flaskan vid avskedsbrev och ringen. Korta men ändå fördelningsbeslut av hus, ekonomi och boende. Skiljsmässan lämnas in denna vecka. Sedan blir det bodelningen. Efter det ansöker jag om att få ta över huslånet. Om det beviljas börjar han leta annan bostad. Sedan flyttar han ut.

Du behöver din egen plan och får inte ge vika med dina mål. Det här var min första helg hemifrån och tufft att det var Alla hjärtans helgen, MEN jag är enormt stolt att jag gjort detta och pratat med kompisarna som stöttar mig i beslutet jag fattat.

Så hitta din plan du kan följa steg för steg. Inga steg är lätta men varje steg du genomför ger dig mer styrka att ta nästa. Lycka till! :)

Tycker som MåBättre, att du skall prata med honom, men vänta tills han är helt nykter och inte heller dagen efter (kan ta 2-3 dagar, efter 2 liter vin). Om det du hörde senast kom igenom 2 liters vindimma, så är det kanske inte värt att fästa sig så mycket vid, men det är viktigt att veta hur hans nyktra jag tänker och hur färdig han är att handskas med sina problem.

Om man klarar 2 liter vin "utan problem", så har man väldigt hög tolerans. Han har tydligt druckit mycket tidigare. Vet du om han druckit under det senaste halvåret (vid tillfällen då ni inte varit tillsammans).

Nu har det varit några dagar som jag mått väldigt dåligt. Har hemsk ångest. Det som utlöste denna ångest i för några dagar sedan var när min man frågade mig om vi skulle åka bort över helgen för att det var alla hjärtans dag. Jag svarade att det inte skulle fungera då jag inte tycker att vi har det så bra tillsammans. Att han bara går runt här hemma och låtsas som om inget hänt och att allt är som vanligt får mig att känna mig frustrerad och det skapar så mycket ångest hosa mig. Och varför skulle vi fira alla hjärtans dag då vi har det som vi har det. Verkar som om han inte fattat ett enda dugg. Jag förstår inte varför hans ord och känslor ska påverka mig så mycket. Jag har bara gråtit i tre dagar nu. Hur ska jag någonsin få kraft och ork att ta mig ur det här!!!!