Senaste kommentarerna i forumet

Hej och välkommen hit!

Jag tycker att ni kanske borde prata ut mer ordentligt om varför han slutade dricka förra gången, som missbrukare så har man en viss tendens att glömma. Jag upplever det som att man förtränger den där olustiga ångesten, den går inte riktigt återuppleva och då avdramatiserar man också det som hänt.

Nu gissar jag att detta inte kommer bli så lätt att ta upp men försök få honom att prata, ärligt dessutom. Försök dock att inte dömma, utgångsläget är neutralt.

Lycka till!

Ska det vara så klart!!

Tänker på dig!! Kram

Mängden är klart oroväckande men frpgan är ju hur ofta det dricks också. Dessa två tillsammans ger en indikation.

Kan din kille sluta dricka? Klarar han av det med tanke på sitt jobb? Tror du det? Alla har ju rätt till en chans men frågan är ju om din kille inser sina problem och vill göra något åt det.

Tack Ullabulla.

Jag har varit inne läst lite i trådarna och det är då det blir jobbigt. För jag tror helt ärligt att jag blir lurad igen..och som du skriver då står man med lång näsa. Tiden får väl utvisa det. Ja jag kommer fortsätta skriva för nånstans måste man få ur det.

Jag kan väl börja med att säga att du har rätt och han har fel så har vi det fastslaget :)

Det svåra med att lämna utan att ställa ultimatum först som du gjort är ju att du sen kanske lever med en massa tänk om? Speciellt om han rakt av klarar att leva i nyktert liv och återigen blir den man du vill leva med.Därför brukar man som anhörig ställa både en och flera ultimatum.Sen står man där med lång näsa då inga löften höll den här gången heller.

Och fast man borde veta bättre så tror man faktiskt att just denna gången då bevisen är så övertydliga och konsekvenserna så tuffa då måste han/borde han klara detta.Men det är vi anhöriga som tycker så.Själv tror jag säkert att den som dricker blir berörd och nånstans har en vilja att förändra situationen.Men framför allt vill de ha kvar sin kära vän flaskan.Läs trådar härinne och ta till dig de råd som passar dig.Fortsätt skriva,det är en process du har satt igång i dig själv som bitvis kan vara ganska tung att bära.Alla vi härinne har på något sätt känt det du känt även om vi alla givetvis har olika bakgrund och sätt att hantera detta.
Men tillsammans kan vi ge varandra stöd och inga hemligheter är för svåra eller nånting som bara du gått igenom.Alltid är det någon som gått igenom samma sak och kan ge dig ett upplyftande ord.

Mannen ska åka ändå!
hur är han funktad? Han har sett till att nån ska ta hand om djuret, ja ville bara lägga på när jag hörde det, ja sa jag vill ibte prata med dig
sa att det är idiotiskt att åka iväg när du sagt du vill ta hjälp. Sa sen ja du.... där ser jag hur pass svårt du har att hålla dig ifrån skiten...

själv sitter jag här och alla år bara gräver sig tillbaka, alla samtal, alla gånger jag velat trott, lyssnat blivit besviken osv bara bubblar upp. Känner mig drinerad på energi. .. finns inget i den mannen som talar ärligt o sant

nykter och skötsam.Tillsammans med väninna som hade en önskan om att bryta lite vanor och även hitta nyktra alternativ.Så vi gick ut rätt sent. 20 00 hittade en trevlig restaurang med bra atmosfär och käkade en pizza och satt av knappa två timmar.Sen gick vi till hennes favoritställe där många av hennes vänner ar.Jag tror det kändes bra för henne (och för mig) att faktiskt ha en kväll ute bland glada(onyktra) människor och ändå vara en del av gemenskapen.De fattade inte ens att vi var nyktra och det kändes bra att få mingla lite. 2245 for vi hem igen nyktra mätta och nöjda.

Några tankar for förstås till exet som antagligen satt och drack i sin ensamhet.Men jag börjar oftast nu ha en känsla av att han faktiskt alldeles på egen hand skapat sin egen livssituation.Jag vet det ju med förståndet.Men känslan brukar ju sätta käppar i hjulet för allt logiskt resonemang när medberoendet kickar in.Idag blir det nödvändig städning och kanske något litet annat,vi får se :)

Du har kommit så långt och gjort det enda rätta, valt att skapa förutsättningar för det liv du vill ha. Det kommer att bli bättre, det praktiska löser sig. Förstår verkligen din oro för din dotter. Bra att hon får hjälp. Ni behöver alla tid att läka.
Var stolt över dig själv som skaffat ett eget hem där du och din dotter kan få ro framåt.

Kram!

Vad bra att du hittat forumet. Det har varit det bästa stödet för mig och många andra. Den där förnekelsefasen är så svår att förstå. Hur full min sambo än var så sa han alltid nej när jag frågade om han druckit. Däremot var han medveten om problemet när han var nykter.

Jag tror tyvärr inte det finns så mycket du kan göra om han inte vill sluta dricka för sin egen skull. Det finns hjälp att få den dagen han inser att han behöver det. Om den dagen kommer. Min sambo kunde också dricka och bli påverkad trots antabus. Att den som dricker acceptetat att den är sjuk tror jag är en grundförutsättning för att en förändring ska vara möjlig. Jag har lagt mycket energi på att hata alkoholen. När man ser hur många liv och familjer den förstör undrar man hur den kan vara laglig...

Det viktigaste är att till slut flytta fokus till sig själv och fundera över vilket liv du vill leva. Att acceptera att jag inte kunde påverka min sambos drickande gav mig ro. Jag behövde inte leta flaskor, lukta, vakta och kontrollera längre. Inget jag gjorde spelade någon roll..
Han valde själv att söka hjälp och på den vägen är vi nu .

Du är inte ensam även om du känner dig ensam. I forumet finns många i din situation. Vissa har lämnat och andra är kvar.
Ta hand om dig och barnet

Ja de är verkligen svårt. Har läst så många böcker och föreläsningar och sugit åt mig allt om alkoholism men det finns så lite om just den typen min sambo är. Eller hur man kan göra när alkoholisten inte ens erkänner för sig själv... Utan nekar så hårt till allt. Hade känts mycket bättre om han hade kunnat erkänna. Då hade vi haft nöt att jobba med. Som de är nu så ser jag de, bekanta kanske ser de ibland men istället för att ta konflikten "Hur kan jag ens påstå nåt så sjukt. Han druckit? Nä vet du vad! Jag måste va skadad i huvet som påstår de.." Så blundar jag. Han har ett välbetalt jobb , inga skulder, inga spel problem eller så alls. En fin yta alltså och den har han Hållt i många år. De är som sagt vara de närmaste bekanta som fattat att han är berusad och undrar lite varför han förnekar de... Han har gått på antabus. Tre gånger i veckan. Jag tjatade o till slut hotade jag med att lämna om han inte tog antabus då fick han de utskrivet av en läkare fast han tog de bara för att jag tjatade inte för att han har problem sa han. Så blev allt bra en stund o vi slutade med antabus och så brakade de igen och igen och igen och jag hotade igen med att lämna. Då fanns de några tabletter antabus kvar i burken som han tagit nu i nån vecka. Men grejen är den att han tog en tablett i onsdags men är helt hundra på att han var berusad igår. Hur nu de hänger ihop... Han blir berusad på väldigt lite tror jag men man ska ju inte ens kunna dricka en droppe utan att må dåligt när man äter antabus trodde jag.
Iaf så vägrar han få mer antabus utskrivet.
Han är världens bästa och pålitliga när han är nykter. Jag hatar alkoholen! Fy vad den förstör.
Iafman hör så sällan talas om denna typ som förnekar alkoholen till varje pris...

Så han förnekar att han dricker alls..
Svåraste typen..jag har aldrig förnekat..
Men känner en som har gjort det...
Det slutar på gatan..
Antabus annars kan du hälsa hem..

I snart sex år har jag levt med en alkoholist. Vi har nyligen fått ett barn. Nör vi träffades så höll han på att behandlas för sitt missbruk. Naiv som jag var (och är) så tänkte jag att han skulle klara det och att jag kunde hjälpa.
Trodde han blev ren men har nu insett att han aldrig varit den från sitt missbruk. Han har bara lyckta dölja de bra.
Jag vet att han dricker ibland, kan se direkt på hans ögon, tonläge eller rörelser om han druckit. Har hittat ölburkar i garaget. Han har varit full på middagar med bekanta och jag har skämts så mycket för hans beteende. Han har aldrig tidigare varit elak men nu sista gångerna har han börjat säga elaka saker och varit väldigt spydig mot mig. Han har aldrig slagits men gått på fysiskt liksom knuffats lite och Hållt fast mig nån gång.
Det absolut största problemet är att han förnekar att han dricker alls. Han säger att han är nykterist sen flera år tillbaka. Även om han flera gånger varit påtagligt berusad även om även bekanta mörkt detta och även om jag hittat tomma ölburkar gömda så förnekar han helt helt helt. Jag skulle kunna komma på honom med att halsa öl men han skulle förneka det ändå. De är så sjukt för de är så uppenbart ibland att han är berusad ju. Han kan vingla men frågar jag om hn druckit så blir han fruktansvärt sur och arg och beskyller istället mig för en massa saker och skriker arr han minsann inte druckit på flera år.
Alltså Gud vet inte varflr jag skriver här är desperat. Gpr sönder. Jag borde lämna honom. Speciellt eftersom vi nu har ett litet barn och denne ska knte behöva växa upp i detta. Men dum som jag är så tror jag alltid att de car sista gången..eller så blundar jag. Fan vad man är idiot! Han kommer aldrig erkänna att han Dricker trots att det är uppenbart, därför är de så svårt att ens ta upp ämnet med honom utan att starta ett vörldskrig. Älskar honom. Den nyktra mannen han är men hatar honom när han är berusad. Å kan inte första att han kan blåneka så fruktansvärt hårt de är så sjukt. Känner mig ensammast i världen. Nån som varit med om samma och lyckats fp honom att förstå eller som fått lämna?

Jag är nu hos vänner och mår relativt bra med att jag fått prata av mig. Man måste inte isolera sig eller bära en annan människas skuld. De har peppat mig mycket och förstår varför jag tar ut skiljsmässa. Ingen ens frågade om jag tänkte ge honom en ny chans. De känner mig, vet min bakgrund och vet att jag valt rätt, utan tvekan. DET får mig nästan att gråta av både tacksamhet men också av kärlek. Ens sanna vänner och familj stöttar en och finns där när det är tufft. Ingen vet på jobbet men det avslöjar jag inte förrän skiljsmässan och bodelningen är klar. Min man har en jobbarkompis fru på mitt jobb. Här kommer jag att skydda honom, inte säga annat än att vi skiljer oss för att vi inser att vi inte passar ihop. Det kan jag bjuda på, det kostar inget känslomässigt eller utifrån stolhets faktorn för min del. Hoppas ni andra får en bra helg. :)

Jo min man går sedan 1 år tillbaka å tar antabus och går även å pratar i grupp 1g/v,men det har väll hänt att han hoppat över ca 5-6 g å druckit lite en kväll.Å jag är jättestolt över honom för att han har viljan å styrkan.Men de gånger han druckit under detta år så har han ändå smugit å smugglat med det, å för mig r oärligheten ett större svek än drickandet.Men dessa lögner finns fortfarande i många andra situationer i vår vardag.Jag känner å vet att jag inte kan lita på min man, han är så van vid att ljuga å dölja.Jag vet inte? Är det någon annan här som känner lika dant?

Hej igen.
Har funderat, finns verkligen den man man drömmer om där ute någonstans? Nästa intill helnykterist,ekonomisk men ej snål,snäll omtänksam, ärlig,pålitlig? Om han finns å kan göra så man blir sådär lycklig som man drömmer om.Varför är det då så svårt att lämna det man har trotts kärleken finns så är ju inte lyckan där?

Hej,
Vet inte om du kanske läst i min tråd, men jag och min man har också varit ihop i väldigt många år. Men jag har kommit till en gräns nu då det har tagit stopp totalt. Sedan jag tog upp att jag inte ville leva såhär längre för några månader sedan har han varit nykter, men jag tror det är kört ändå. vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Det 'r så mycket som är förstört på grund av hans drickande i alla år. Känner att jag verkligen måste tänka på mig själv nu för en gång skull. Det går inte längre att köra över mina egna känslor.
Kram

Åh så jobbigt för dig. Vad säger din pappa? Kan han prata allvar med henne eller finns det någon annan vuxen som din mamma lyssnar på. Syskon??
Jag tycker inte du ska bära detta själv absolut inte. På din skola finns skolsköterska och psykolog eller kanske någon lärare som du har förtroende för. Du behöver någon att prata med och få stöd i detta. De har tystnadsplikt så det är lugnt!! Be om råd gå och prata av dig!! Var inte själv kanske finns det någon annan du kan prata med. En kompis ???
Din mamma behöver hjälp och framförallt hjälp att inse att hon är farligt ute.
Mitt råd är att du pratar med någon så fort du kan. Lycka till. Kram

Om du läser andras trådar så kommer du snabbt tyvärr inse att det nästan är omöjligt att få någon sluta dricka. Detta pga att man själv måste inse att man har ptoblem och man måste själv vilja sluta. Vill inte släcka hoppet för dig men jag kan inte heller ljuga. Kolla länken om din mamma ligger i riskzonen.
http://riddargatan1.se/audit/riskbruk

Förstår dig. Jobbar som lärare och träffar på en del ungdomar som har samma känslor som du.

Min man har ett återkommande smygdrickande. Förr blev han mycket elak och arrogant men då jag insisterade på skilsmässa övertygade han mig att det inte skulle fortsätta. Han fortsätter dock att dricka när han är ensam och tror att jag inte märker något.För 3 veckor sen kunde jag inte vara tyst längre och frustration kom ur mig då. Han menade då att han inte varit elak och arrogant och därför håll sitt löfte!!?? Efter ytterligare diskussion så lovar han att det inte ska fortsätta och så idag när jag trott att han hållt sitt löfte upptäcker jag nu ikväll när han inte är hemma har gjort slut på 1 liter vodka och 1 liter whisky. Älskar honom men jag orkar inte leva med detta smussel, lögner och att ständigt bli besviken arg och ledsen. I ett äktenskap ska väl ändå bestå av tillit och förtroende? Orkar inte längre ska jag verkligen ge upp efter 26 år tillsammans?

Luften var lätt att andas och jag såg alla möjligheter som fanns för mig.Jag kände mig som en liten flicka som tittar runt och förundras över allt som finns i världen.Jag fattar ju att jag kommer att landa på fötterna igen.Men jag var förvånad över att hans nej gav mig den känslan.Och som vanligt så gav han ett kryptiskt svar.

-Jag är inte i det läget att jag kan lova någon nånting.
Nähä och hur ska man tolka det,såklart att jag kunde ta tillbaka honom i särboskap på de grunderna.Men då har han varken lovat sig själv eller mig nånting och kan fortsätta precis som nu.Bara med den skillnaden att jag också får må dåligt på hans bekostnad.

Men nu känner jag att jag nådde fram i söndags.Vår kärlek var synlig för oss båda och just den stunden bejakade vi den och förstod att den fortfarande fanns där.
Men kärlek räcker inte i detta läge.Vi får kapsla in den känslan och ta nya steg var för sig.Förhoppningsvis så känner han ytterligare tyngden i att hans omgivning faller ifrån och att han måste agera nu,mer än vad han gjort hittills.

Han hade precis som min mamma lyckats dricka genom antabus utan alltför mycket krångel.Visserligen avstått antabus lördagen för att kunna dricka men druckit på torsdagen med antabus i kroppen.Han har också börjat ha en massa blåmärken och enligt mamma(definitivt ingen läkare) så kan det bero på att levern håller på att ha det tungt.Själv var hon full med blåmärken när hon åkte in på behandlingshem och hade inte slagit sig.

Nu ska Ullabulla ta till sig denna vetskap och känsla och gå vidare rakt fram utan att tveka!

Ja det känns rätt, och han har inte gett mig nån skuld än, skulle han vart påverkad hade han nog försökt gett mig det. Det är nog mest jag som velat fram o tillbaka om jag gör rätt.
jag tycker också det är galet att ens åka på nå sånt. Åker han o får en annan som är djurvakt så är jag i allafall inte ansvarig

Hej!

Du behöver få ut din dotter från hans hem och det omedelbart. Kan hon inte bo med dig så be en av dina vänner eller en kompis hon litar på att ta in henne. Förklara situationen för den som tar in henne tills vidare. Mycket kan hända och du vet att hon mår dåligt redan. Pappan är inte pålitlig i detta skede och ska inte ha ansvar för henne. Fixa det här idag, även om du inte tror du kan så kan du. Ring soc eller polisen och fråga vad du kan göra akut. Helgen kommer och den brukar vara värst, om han har ledigt då dvs.

Jag har varit 'din dotter' mest hela mitt liv. Jag försökte skydda min mamma, hon hade det ju så tufft, genom att ljuga och säga att -jag är ok mamma, var inte orolig. Likväl satt jag där med starka självmordstankar. Du är starkare än du tror men du är förtvivlad och det är en förlamande känsla som tar ifrån dig styrkan inom dig. Dottern kommer först, lägg allt annat åt sidan. Hon kan knorra när du fixar en lösning men kommer att inse att det är för hennes bästa och att det är temporärt. När du har agerat för hennes skull kommer du känna att du har kraft och makt att hitta lösningar till annat också. Resten tar du ett litet steg i taget. Tagga upp dig lite, var förbannad, ilskan ger dig energi att agera.

Sätt igång nu, du kan.

:)

Flygcert tack för att du delar med dig, när jag läser vad du skriver känner jag ny kraft att kämpa vidare. Just att du verkar ha känt samma känslor som jag att allt är hopplöst men ändå tagit dig vidare fast det har varit motigt o du inte trott att du ska klara det. Jag kände ändå lite hopp när du beskriver hur du haft det. Men jag har verkligen kört fast nu riktigt ordentligt o har nu så svårt att tro på något. Min dotter mår så fruktansvärt dåligt o hon bor med pappan fortfarande o hon känner att han nog inte vill ha henne där. Han hade druckit igår när jag var o hälsade på henne o jag kände av stämningen o att han var ifrågasättande mot henne när hon sa något. När jag kom dit var hon glad o vi kunde skratta men hon talade också om för mig att även om hon verkade glad ibland så var hon inte det o att humöret växlar hela tiden. Jag frågade hur det är o vi kom in på frågor om livet o döden. Mitt hjärta brister!! Hon sa att hon inte vill leva, kände ingen mening o tror inte det kan bli bättre. Men när jag frågade om hon ville dö så lät det väl inte riktigt så heller. Jag vet inte hur jag ska tackla det här o känner mig så skyldig för jag tog upp det här när hon ändå verkade må ganska ok. Det känns som allt jag säger o gör blir fel. Nu känns det som att alla andra problem som jag haft inte var någonting, det hade jag kunna stått ut med nara min älskade dotter kunde få må bra. Ska ringa imorgon o försöka få hjälp hur jag ska göra. Jag är så orolig o kan inte sova. Jag har inte haft en frånvarodag från jobbet under den här tiden men vet snart inte om jag klarar av det här längre, kommer nog få en kollaps snart o hur ska jag då kunna hjälpa min dotter. När man löser om depressioner så finns det ju de som tagit sig ur det fast allt verkar nattsvart. Det måste gå!!! Jag älskar henne så mycket !!
Tack Mt för att du stöttar mig o även tack till Tigern.