Senaste kommentarerna i forumet

Nej, du gjorde helt rätt. Låt inte honom styra dig genom att ge dig skuldkänslor. Helt vansinnigt och idiotiskt och knäppt att han väljer så galet...

Idag kom personbeviset och imorgon måste jag plocka upp bank id för internet banken. På fredag drar jag till nästa län, där jag kommer ifrån, och ska på After Work med mina gamla arbetskompisar. Har nu bokat träffar så hela helgen är bokad. Jag ser till att hålla mig sysselsatt. Bara en av vännerna hittills vet om hur min situation ser ut. Jag har inte bestämt mig än om jag berättar för resten. Få se om jag orkar eller om jag helt enkelt vill uppleva lite glädje och uppskattning från andra. Denna helgen blir lättare än förra.

Kom hem idag och han hade redan hunnit före mig. Ser tecken på att han har godheten kvar i sig. Mannen min hade matat katterna för första gången sedan ultimatumet. Han kommer också ta hand om dem när jag är borta. Mig är han inte redo att prata eller träffa än. Du kan tänka dig skuldkänslorna jag har för att ha startat allt detta, även om jag vet att det var rätt för mig. Sov dock nästan hela natten och vaknade inte förrän fyra i morse, nästan ett rekord i detta hus nu mera. Jag är tacksam.

Mitt jobb är också vad jag överlever på. Idag kom min rektor och kommenterade en respons till en orolig och en aningen taggig förälder. Rektorn sa att jag hanterat det mycket bra, att jag varit saklig, tagit ansvar och troligtvis lugnat ner föräldern. Mina nya kollegor uppskattar också mitt arbete och undrar om jag kommer att stanna kvar hos dem i höst. Tänk om alla hade ett sånt bra nätverk och fick bekräftelse på detta viset. Jag har tur i oturen kan man nog säga!

Att skriva och få feedback härifrån är också en form av bekräftelse, så tack Ullabulla och alla ni andra...:)

Dessa saker håller varandra i handen hårt hårt. Han lurar inte bara dig utan sig själv. Behandling eller medicin kan vara en lösning om han vill. För han måste vilja själv.

Jag tror att smygandet med alkohol å den skam han egentligen känner för den har gjort att det påverkat hela hans vardag,så van vid att hitta på lögner, oro över ekonomin mm har gjort att han helt enkelt är inne i en så ond cirkel.Jag vet inte men någonstans måste han väll försökt dölja vad alkoholen kostat.

din ex-killes problenm? Problem som du inte kan eller bör eller skall lösa. Detta är något han måste fixa själv. Att tvinga folk in i behandling är ofta inte så lyckosamt eftersom förändringar kommer inifrån hjärtat och sinnet. Du har gjort det värsta, separerat. Låt tiden lösa resten. Mår du dåligt så sök samtalsstöd. Att bara ha någon som lyssnar utan att döma ger otroligt mycket.

Min första gång att jag skriver här! Jag är så glad att jag har tagit det här steget, det betyder mycket för mig. Jag har inte så mycket tid för för att skriva just nu men jag vill gärna dela med mig mina tankar, min erfarenhet som medberoende osv. Kort sagt är jag gift med en alkoholist för 15 år sen, Han är så kallad periodare, alltså är nykter några veckor och tar återfall när som helst, Det som är jobbigaste är att vara misstänksam hela tiden om precis allt. Till och med när mungiporna är nedåt, betyder det att han har druckit igen? Han sköter saker som vanlig, men för mig är bara lögn alltihopa!!! Vad ska jag göra? Jag känner mig så trött på allt!

Kan ALDRIG vara ett substitut för alkohol. Man "kickar" inte på antidepressiva och de ger inget rus. Långvarigt bruk av alkohol skadar serotoninproduktionen och då måste man behandla med antidepressiva. En del av oss har brist på serotonin och dricker för att kicka igång hjärnan. Då kan serotonin vara lösningen. Kommer från "den andra sidan" och vill bara säga till er medberoende: Ni har kontrollerat alkoholintaget under så lång tid, när den alkoholberoende då söker behandling, släpp kontrollen! Låt vederbörande få den hjälp de behöver och de mediciner de behöver. Sluta göra den alkoholberoende till ett projekt. Ni är inte ansvariga längre och egentligen var det ju aldrig ert ansvar! Koncentrera er på ert eget tillfrisknande...kärlek kräver att man släpper taget och hoppas på det bästa...

Inga avlopp tillåtes och så kastar du bort nyckeln.Tillåt ingen krackelering än på ett tag,tids nog kommer den också.
Lycka till!!

Här om dagen satte jag ett lite svårt beslut, det är så att mannen ska iväg på en dag/natts resa med kollegor och det är bara rejäla fester, och inte nåt som innefattar arbete
efter han sagt han vill söka hjälp, ta antabus anser jag att han inte bör åka. Men eftersom vi inte är ett par mm så kan jag inte göra någe. Det är upp till han. Nu bor han inte själv utan har ett djur där hemma. Jag sa först att om han åker kan jag vara med lilla djuret över natten. Jag känt att det är nåt jag inte mår bra av o det hela insåg jag igår o det va att jag kan ju i te ställa upp när det handlar om att mannen ska iväg och festa. Jag vill inte ställa upp, och sa det till han igår. Jag sa att hade det handlat om att han ska iväg ang nån annan situation så visst, men INTE för han ska iväg o festa. Vad tycker ni? Är jag taskig eller? Det finns e andra som sagt de ka ställa upp.
Jag känner i allafall att det känns fel att ställa upp pga denna gång

Igår, när min man jobbade natt, kunde jag inte låta bli att gå in i hans rum och läsa av vad hans flaskor hade att säga. Faktiskt inte för att mata en falsk förhoppning om att han inte rört dem, men som en bekräftelse att jag inte inbillat mig allt det här. Eller att jag misstolkat hur mycket han egentligen dricker. Tänker att jag har förstorat detta hos mig själv eftersom jag är nykterist. Lustigt nog känns det tryggt att gå tillbaka till mina anteckningar med datum då han druckit och hur mycket av vilken sort. Tryggt att liksom se sin bekräftelse i tomglasen. Jag känner mig mer och mer stärkt i att jag gör rätt att skilja mig.

Jag känner empati och medlidande för hans dilemma och ångest. Han har inte bett om allt det här. För någon vecka sedan var han lyckligt gift och livet lekte. Nu är han arg och sedan konfrontationen har han inte sagt ett enda ord till mig. 15 ord via mail och sms som svar på direkta frågor angående praktiska saker, det har jag fått. Men jag begär ingenting mer just nu. Väntar på mitt personbevis så vi kan skicka in skiljsmässopapprena. Sedan blir det en väntetid och han kan börja leta efter ny bostad.

Själv är jag rädd för ett sånt stort åtagande, att äga ett stort ställe alldeles själv och ha dubbla kostnader. Men det ger också en viss trygghet, vissa val för mig. Ansvar men med frihet liksom. Jag stålsätter mig för hur tomt huset kommer se ut. De flesta möbler är hans. Tänker att nu kan jag måla de rum vi inte hann innan vi flyttade in, måla och sedan välja egna möbler med tiden. Eller, med tiden, sälja detta hus och hitta ett annat. Det hör till projekt som ligger några år framåt. Så jag kan väl säga att jag har en sorts långtidsplan också...:)

Hej Ullabulla!
Nu kan du verkligen tillåta dig själv att gå vidare med ditt liv. Din sista tråd var ju att du ville ha ett ja eller nej från honom. Ta små steg framåt och satsa på dig själv. Vi har tuffa dagar framför oss men om man kikar mellan det jobbiga så ser man ljuset. Som att se hur solen skiner genom ett mörker och dag för dag blir det ljusare. Det är inte slutet på någonting fint. Det är slutet på den långa kalla och mörka årstiden för dig. Våren är här med hoppet. :)

det kommer att bli bättre också för dig, Tänk hur lång tid du levt "i mörker" - det vänder inte i en handvändning men du kommer att hitta tillbaka till ljuset du också.
Kram, kram - ge dig tiden du behöver! / mt

säger antagligen alldeles rätt. Läser lite bakåt i din tråd och tänker: Så stor kärlek, så stor smärta. Så ödmjukt och ärligt du skrivit. Fy tusan för missbrukets kraft.
Vilken process du gått, och går igenom. Önskar dig en skön, fri dag! Kram, kram / mt

Han är inte beredd att lova någon någonting.Och det känns uppriktigt sagt skönt.Det här är den enkla vägen som inte kräver uppoffringar från något håll.Och kanske den rätta.
Dessutom säger min magkänsla mig att han inte var 100% nykter...

Izzy, jag känner så väl igen mig - ensamheten, trots att den är skön på många sätt så är det just ensamt... Och innan man vet att allt med ekonomi, lån, bodelning osv är löst så är det kämpigt!!! Men håll ut - det blir inte bättre av att gå tillbaka, tänk på vad som fick dig att lämna! Jag kände ibland att jag skulelkunna sk*ta i alla saker! när jag väl flyttat så kändes inte grejerna så viktiga! mejat fick rådet av många att inte ge mig! eftersom det blir så kostsamt att köpa nytt och dessutom att jag ev skulle ångra mig när det var för sent. Idag är jag extremt glad att jag tog det som var mitt, delade mycket av det som varit gemensamt och fick pengar för resten. Det var en oerhört kämpig tid: från att jag flyttade tills vi hade skrivit på bodelningspapper tog 6 månader. Det kändes som tio år, men jag är väldigt glad att jag höll ut, trots att det som sagt var så himla jobbigt. - men ge dig inte! Det kommer bli bättre!!!!

Jag var trött länge också - jag trodde nog att när jag väl flyttade så skulle det bli så himla bra, mejat gick in i totalt mörker. Jag var sjukskriven i flera månader, gick på samtal 1-2 ggr per vecka, tvingade mig att gå promenader, men tillät mig att gråta mycket. Och efter några månader började det kännas bättre! Du kommer också må bättre, håll ut!
Kramar

och sitter här nu och väntar på ett svar.Jag bad honom släppa taget om mig så att jag kunde gå vidare.Pga min kärlek(och medberoende) så har jag så otroligt svårt att gå då det ändå finns mycket kärlek kvar från oss båda.Han kunde inte släppa mig sa han,får jag tänka till Tisdag(läs idag) Vi har nu pratat igen och jag har upprepat mina krav på 100% nykterhet och framför allt 100 % ärlighet.

Återfall kan komma,men om jag då får det meddelat så kan jag ta ställning varje gång.Jag har i min tur lovat att resan mot nykterhet och vilka verktyg han väljer är hans och enbart hans att ta.Det kanske också blir ett nej och då får jag äntligen ro att fortsätta min väg.Jag är fullt medveten om att allt han gjort de senaste åren ger mig all rätt att välja min väg utan honom.Men jag kan inte.Inte utan hans ok och medvetenhet att det är det jag kommer att göra.Det sista samtalet återstår och jag känner redan en frid över att få slut på detta limbo jag befunnit mig i så länge.

Ville bara berätta för er som har det som mig att det är fortfarande tungt, givetvis, men jag kan fokusera på mina planer och ta dem steg för steg. Jag har mina nära och kära och kommer besöka många av dem på helgerna för att påminna mig om hur jag är när jag mår bra. Det ger honom lite egen tid också. Det är jobbigt när man stänger in sig i var sin kammare just för att undvika varandra. Ändå känner jag mig mycket bättre. Vi kan inte prata, allra minst om alkohol, men det praktiska löser vi via epost. Jag kommer att fixa detta...:)

Hej!

Jag har skummat igenom det du skriver, tyvärr måste jag jobba om en stund men ville ändå berätta att jag har kommit så pass långt i processen att jag ska skilja mig. Jag visste inte heller hur jag skulle göra med ekonomin, lån osv. så jag ringde upp banken och sa som det var, dvs att mannen och jag skulle gå skilda vägar och undrade vilka val vi hade med lån. De är enormt hjälpsamma. Ha bara din information, lån nummer och ev. koder för att prata med dem så kan de besvara mycket på telefon.

Sedan kan du prata med familjerådgivare om stegen till separation och annat. När man väl har en plan kan man ta ett litet steg i taget. Din man kan inte vägra att skilja sig och han kan inte vägra en bofördelning och annat. Sedan har du bättre förståelse och insikt till vad för ekonomi du egentligen har och vilka möjligheter som finns för dig och din dotter. Lycka till! :)

Så otroligt trött o sliten!! Vet inte vart jag ska börja. Vi måste göra upp hur vi ska göra med huset, jag har grejer kvar men jag orkar inte hämta. Min dotter bor fortfarande med honom o hon mår inte bra men hon får hjälp men det verkar inte bli nå bättre än iallafall fall. Usch nu är allt bara så där motigt igen o jag ser ingen ljusning. Här sitter jag nu i min lägenhet som jag ville men det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig. Jag känner mig så orkeslös o vill bara sova men jag blir inget piggare för det. Du frågade mig förut Kaejlo om jag inte har en dotter till o det har jag o hon är några år äldre o flyttade hemifrån för några år sen. Hon går i skola i en annan stad.

Om OM och kanske när det händer att det blir återfall. Hurnkommer du reagera då? Den frågan måste du ha ett klart svar på. Tror på ge människor en chans men inte på bekostnad av ens eget och dina barns välmående.

Vill inte strö dalt i såren men att få en person som dricker att sluta genom övertalning är nästan lönnlöst. Vill man inte sluta eller inser att man har problem, ja då har man ju inget att bota. Låter hemskt kanske. Det är dags att du börjar tänka på dig och dina barn.

Vad bra av dig att du kontaktat hans släkt så att du inte är ensam i detta. Du har verkligen gjort allt och lite till. Tyvärr tror jag du måste acceptera att det inte finns mer du kan göra för honom. En otroligt sorglig insikt, men för mig var den också befriande. Hoppas för er skull att han anser att han är sjuk och behöver hjälp. På egen hand tror jag det är svårt att ta sig ur ett missbruk.
Om den dagen han vill det så finns det hjälp att får.

Ta hand om dig och barnen.

Så kom ett beslut från min man. Han är arg på mig men tänker inte sätt käppar i hjulet för mig. Nu kan jag följa planen steg för steg...

Tack för ditt svar. Nej, jag orkar inte med en omgång till med professionell hjälp. Det hjälpte inte mig första gången. Jag har alla svar och vet vad jag borde göra. Det är känslorna som får mig att skriva och ventilera. Jag vet att jag inte kan ställa krav på min man. Jag vet att jag inte kan ändra, hota eller bota honom. Jag vet att jag måste fatta alla beslut som en enskild person. Jag vet att jag redan förlorat till spriten. Vetskap gör det dock inte lättare att agera. Alla steg tar ändå sin tid. Jag har skickat efter personbevis, jag har snackat med bankerna och jag har den sunda checklistan nedskriven. Jag inser att jag måste sälja huset och inser att jag får ta en ekonomisk förlust likväl en känslomässig sådan. Jag bockar av listan vart efter det går. Helgerna kommer jag spendera med olika vänner och tillåta mig att vara glad igen.

Jag vet också att jag överlever det här, och en dag utan att vara ledsen eller arg. Jag älskar varenda en av de jag inte längre knyter an till i min egen familj men jag vet att jag mår bättre utan dem i mitt liv. De går kvar i sin ångest men jag har klarat mig. Jag är vad man kallar ett maskrosbarn, en som överlever och blir starkare med tiden så länge jag gör vad som känns rätt för mig. Jag är på väg dit steg för steg. När han inte längre delar mitt liv, då tar jag itu med sorg arbetet och läkandets process. För jag kommer läka och ta lärdom från allt detta och gå vidare. :)

Det har varit mycket nu ett tag så jag har inte svarat dig, Izzy. Jag går hos en psykolog och jag går också på anhörigstöd. Det känns väl bra, men det känns inte som jag kommer närmare ett handlande. Men min psykolog säger att jag har gjort framsteg sedan jag var hos henne första gången, så jag hoppas hon har rätt.
Jag styrs så mycket av min mans känslor och tycker inte att jag har skäl nog att lämna nu när han varit nykter i flera månader. Trots att mina känslor har försvagats under åren så håller jag hela tiden på och förhandlar med mig själv. Kan jag lämna, har jag skäl nog, vågar jag skaffa en lägenhet, vad ska han säga osv osv. Jag kommer inte fram till något. Som om det inte skulle räcka med att det här med alkoholen har legat som en mörk slöja över mitt liv nästan från början i vårt förhållande. Det har aldrig känts hundra procent bra. Det har alltid varit något som förmörkat mitt liv med min man. Det där mörka som man aldrig vågat prata om, men som alltid gjort det svårt att se ljust på framtiden. Det har alltid funnits där och tyngt mig och gjort att många skratt varit på låtsas och att många planer aldrig riktigt fullföljts. Mina barn har varit min stora och enda riktigt äkta glädje här i livet. Är så oerhört tacksam för att jag har dem.
Är det så konstigt att jag nu vill slänga bort den här mörka slöjan över mitt liv och känna mig fri. Jag vill inte ha något som förmörkar mitt liv längre. Nu är han nykter, men kommer den mörka slöjan att försvinna, nej, det tror jag inte. Den kommer att finnas där över mig som en tyngd ändå. Kan ju aldrig veta om den där alkoholen ska ta över igen.
Vill bli fri och börja leva!!!