Senaste kommentarerna i forumet

Tack jag vet att du har rätt det är bara så svårt att greppa denna situationen, han hade ju så mkt vilja o känslor för oss för bara några veckor sedan, vart försvann det? Han kämpade ju för oss. :'( jag vet vad du menar med att du såg alla andra lyckliga familjer, jag ser dom överallt, speciellt nu vid jul. Jag vill inte ha nått förlåt och tack om tio år jag vill ha tillbaka min familj min man o barnens pappa. Jag är så trött på att bli lämnad ensam med barnen. I nästa liv tänker jag fan bli en drog för då kommer ju varenda karl jävel springa efter mig o då skulle jag alltid bli prioriterad.

Det hände så mycket ska du veta.
Jag bröts verkligen ner och han smutskastade mig och pratade illa om mig, han hatade mig och hotade mig. Han var som ett monster och jag var så fruktansvärt ledsen, inte bara för att jag förlorade en människa jag verkligen tyckte om utan barnet blev ju utan pappa. Det var så sorgligt alltihop.
Tillslut var jag tvungen att polisanmäla honom och jag var rädd.

Vi har aldrig levt som en familj även om det var vad planen var från början.
Till slut insåg jag att det bästa jag kunde göra var att använda all energi jag lade på timslånga samtal med honom, sömnlösa nätter och tårar på MIG SJÄLV istället.
För den energin och kraften jag lade ner på honom var förgäves.

Det är nu du kanske blir irriterad på mig och andra som säger att du ska försöka att strunta i din kille. Det blev jag! Jag tyckte att alla som sa så var kalla och känslolös och inte verkade ha något hjärta i kroppen.

Sen förstod jag till slut vad de på Alanon och en fd knarkare som jobbade på behandlingshem menade när de gång på gång sade att jag inte kan förändra honom och måste lägga alla kraft på mig själv istället.

Det var fruktansvärt svårt.
Jag var som indragen i en tornado av känslor som han styrde med allt han sade, gjorde och inte gjorde.
Jag blev mer och mer utmattad och ju tröttare jag blev ju svårare var det att tänka rätt och överallt runtomkring mig tyckte jag mig se lyckliga familjer.
Fy, jag kände mig SÅ ensam.
Det var så sorgligt att jag fick uppleva alla barnets underbara framsteg bara jag och att pappan var någon helt annanstans.

Jag hade ingenting (kände jag) och det var sjukt jobbigt att månad efter månad vända på varenda liten krona för att få det att gå ihop.
Så mycket oro blandat med en enorm kärlek till barnet.

Nej, han kom inte tillbaka och tillslut ville jag inte det heller.
Men vi har ändå fått tillbaka honom på det allra finaste sätt som är möjligt efter allt.

Han har på allvar insett vad han orsakade, han har tackat mig för att jag har varit en bra mamma till vårat barn och han har gett mig rätt i vad jag då sade och gjorde. Allt han en gång idiotförklarade.

Jag vill att du ska förstå hur värdefull och viktig du är och inte låta en människa du älskar men som inte behandlar dig bra avgöra om du mår bra eller inte.

Jag vet hur svårt det är <3

Men ebba, hur gick det för er sen,när din kille gjorde som min flyttade han? Missbrukade han sen då? Kom han tillbaka till er?

Tack ebba. Det hjälper att läsa andras liv har sett ut likadant. Ja han är väldigt sjuk, annars hade han inte gjort såhär. Men jag vill bara att han blir bättre och inser sitt misstag.

Du är inte bitter!
Du är en kämpande kvinna och mamma med en jobbig livssituation OCH du är stark och KLOK som skriver här och dessutom ska ansöka om Soc. Du är fantastisk och jag blir glad över att dina barn har en vettig mamma som gör så rätt.

Det skulle ha kunnat vara jag som skriver det du skriver om det hade varit för 10 år sedan.

Vet du vad det låter som?
Jo, att det fortfarande är hans beroende som styr honom.
För en frisk och välmående människa är det omöjligt att lämna sina/sitt barn och dig så brutalt som han gör.
Men om en människa är styrd av ett beroende är det tyvärr möjligt att göra precis så som din kille gör och min kille en gång gjorde.

Idag tio år senare har mitt barns pappa ÄNTLIGEN tagit sig ur sitt missbruk och varit ren i snart ett år och det som har plågat honom mest är hur han behandlade oss.

Jag förstår att det jag skriver säkert inte hjälper dig just nu, jag vill bara så mycket skicka styrka och kraft till dig och få dig att inse det som det tog alldeles för lång tid för mig att inse.

KRAM

Tack så mycket! Det är skönt att ni är på min sida, jag ska ansöka om soc idag, och jag har väl en vän jag kan prata lite med om detta men hon är nykär och jag vill inte belasta henne med min bitterhet. Och det är svårt att förklara för folk exakt hur vidrigt jag mår. Jag är så otroligt besviken på honom. Det var inte detta han lovade mig, han sa att efter behandlingshemmet så skulle han komma hem och vara världens bästa pojkvän och pappa. Men istället vill han inte ha med oss att göra. Skiter i mej ännu mer nu än när han var aktiv.

Har läst några av dina inlägg och blir alldeles kall. Finns det någon utomstående som känner till hur ni har det?
Vill peppa dig att ringa/skriva till Soc och Kvinnofridslinjen som någon föreslog.
Gör det!
Du och dina barn förtjänar bättre.
Du låter som en stark person, du kommer fixa det!
Kramar

Jag har tänkt på dig ska du veta.
I går försökte jag formulera något att skriva till dig men jag kände mig inte smart nog för att komma på hur jag borde skriva för att nå fram till dig.

Jag tänker så mycket tillbaka på hur det var för mig för tio år sedan då jag gick på Soc och var alldeles ensam och övergiven med min lilla bebis och bebisens pappa gjorde exakt som din "kille" nu gör.

Jag undrar precis som Magnus här ovan.
Är du alldeles alldeles ensam i detta?
Finns det NÅGON du kan prata med och berätta för?

Jag var alldeles ensam, jag vågade inte berätta för någon, jag kände mig korkad och som att allt var mitt fel och så vill jag inte att du ska känna nu.

Kan du känna att vi är många här i forumet som bryr oss om dig?

Det gör vi.

KRAM

Hur är det idag? Det låter kanske inte som att han är så mycket att hoppas på för vare sig dig eller dina barn just nu. Och att han inte visar att han bryr sig om dig verkar såra dig otroligt mycket. Vad säger andra runt om kring dig om det här? Finns det någon kompis eller sådant som du kan prata med om vad som händer?

/magnus

God morgon Ullabella och önskar dig en dag fylld med bra tankar :).
Läser.......läser ......funderar ......ältar lite ( men bara lite )
Har ångest inför Julen .....den blir annorlunda kan man säga .
Har träffat min terapeut i veckan . Det kändes att gå dit och sedan komma hem tillbaks till sina tankar igen ......
Kram

Jag önskar att man kunde masstillverka henne och sätta en på varje kommun att gratis kunna användas av oss medberoende.
Hon är guld värd och en timme med henne är en veckas grubblande upphällt,diskuterat och tillbakastoppat på denna timme.Hela jag är liksom uppfylld av hennes/mina ord när jag går därifrån.
Jag bär dom med mig den dagen och flera dagar efteråt.Sen vittrar det sakta sönder och jag står där själv igen.
Men efter varje gång är jag lite starkare och mitt inre nya skelett lite större.

Tack gode gud för all klokskap som vissa besitter och som kan ge oss medberoende ljus i mörkret.

Kram :)

............<3 du har rätt . Kram till dig

Det jag märkt här är att det finns många likheter hos både missbrukare och anhöriga...
Vi träffas nästan alltid på hennes initiativ och det var hon som lämnade. Jag har inte lovat ett dugg och inte talat om att jag slutat (försöker) nu. Tycker inte att jag ger henne falska förhoppningar. Jag slutar inte för att få henne tillbaka. Vi ses ibland som vänner, fast det finns vissa känslor kvar.
Det som är svårt både för dig, mig och många andra är att vi har svårt att förstå varandra. Missbrukaren förstår inte den anhörige och tvärtom. Båda mår dåligt fast den andre inte vill något illa.

Klart att allt kan fungera mellan er igen......
Du låter som mitt ex !!!!
Han har hälsat på mig och hade bråttom hem han med....Jag kunde inte göra mer för honom än att lämna honom men innan dess har jag sökt hjälp för honom. Om han tog den :) :) :) .
Lägg inte bara skulden att det har gått för långt för om du bara vill så kan du visa för din tjej att du har älskat henne och tänker fortsätta med detta. Hitta viljan att sluta dricka även om det är svårt och kräver mycket från dig.
Försök .......men om du vill inte alls försöka så tycker jag att du får sluta ge henne hopp.

Han var här ikväll, gav mig underhåll pratade lite med stora sonen, packade lite grejer och gick. Helt kall det är som att det aldrig ens funnits känslor mellan oss och speciellt inte för bara en vecka sen. Jag dör inombords och jag är helt uppgiven. Han höll knappt i bebisens heller. Vi finns inte längre.

precis hur du menar.
För jag har ju i stora delar i mitt övriga liv fungerat.Det är i förhållande till detta med alkohol det har tiltat fullständigt.Självklart får du låna allt du kan hitta nån poäng i.

Det häftiga är att du kan ha helt rätt utan att jag har fel. Du har hittat en beskrivning, ett ord och ett sätt att göra något som verkar funka för dig. Att jag inte vill kalla medberoende en sjukdom betyder inte att du inte har upplevt lidande och problem. Det betyder inte att jag kan säga att du inte är eller har varit sjuk. Jag menar bara att problemen som uppstår hos personer som lever nära någon som är beroende ser så olika ut att det inte passar att kalla det EN sjukdom i meningen ett och samma tillstånd. Jag tycker mycket om din beskrivning "en sjukdom där omsorgen och omtanken går överstyr och blir till en besatthet" och tänker att jag kommer att låna den någon gång om det är ok? Jag har också träffat flera närstående där problemen ser helt annorlunda ut och där den beskrivningen inte skulle passa, samtidigt som behovet av hjälp har varit lika stort. För dem skulle definitionen behöva vara en annan och det är det som gör att det blir svårt att definiera.

/magnus

då han har utbildning och insikt.
I mitt fall är beteendet djupt grundad pga bristande självkänsla och ett väl utvecklat behov av att få bli bekräftad.Detta får jag då i dubbel dos när jag har levt nära min beroende man.Jag har låtit det ske pga att jag inte haft styrka att sätta gränser eller gå.Jag har utvecklat en massa överlevnadsinstinkter ytterligare så att det till slut gjorde mig sjuk på flera plan.Men jag kände tydligt hur jag "gick igång" när jag träffade min sambo på ett osunt sätt.

Jag kan inte tänka annat än att jag grundlagt detta beteende redan i barndomen och spätt på det genom livet när jag träffat människor som jag inbillat behövt min hjälp.För den skull så stämmer det såklart inte på alla som visar omsorg.
Men på mig stämmer denna definition,sen får man kalla det vad man vill.

Jag har tidigare gått hos terapeut pga andra problem jag haft i tre år.Vi kom inte så värstans långt även om jag fick grotta en hel del i vad som gått snett i min uppväxt.
Jag har nu varit tre gånger hos specialutbildad medberoendeterapeut.Hon lyfter sjok av skuld skam och gammalt skräp som den andra terapeuten bara lyfte lite på.
Varför man inte ska kalla det för en sjukdom är för mig lite kluvet.Om man kan se det som en sjukdom där omsorgen och omtanken går överstyr och blir till en besatthet så är det i min värld per definition en sjukdom.

Vi får träffas och slåss om saken Magnus :)

Tack Magnus !

Och tack för din kommentar i min tråd! Det du skriver i #30 stämmer i stora delar med hur det var med mig och mitt ex...Hon sa att jag valde alkoholen före henne vilket jag nekade till. I vårt fall var det dock hon som lämnade, vilket jag inte klandrar henne för. Jag ville flytta ihop mm men hon ville inte för att jag drack. Jag skyllde på att jag drack för att inte hon ville "satsa" på mig och flytta ihop mm.
Ja du ser vad det snurrar ihop sig i huvudet när man är fast i alkoholen...Vi träffas ganska regelbundet och äter middag, går på bio mm. Alltid utan alkohol. Men ibland åker jag hem tidigt för att kunna hinna dricka...Vi har känslor kvar men jag tror inte det skulle fungera. Även om jag fortsätter att vara nykter. Det gick för långt...

Hej. Jag kände att jag ville lägga mig i er diskussion lite. Hoppas att det är ok?

Att åsidosätta sina egna behov för att hjälpa någon annan kan vara ett problem, samtidigt i vissa situationer är det en styrka. Det är möjligt att en del personer som har en närstående som dricker har eller utvecklar en sådan förmåga mer än andra. Jag vill ändå säga att medberoende inte är någon egen speciell diagnos. Det finns heller ingen forskning vare sig på beroende eller medberoende som har kunnat visa att sådana personer har några speciella personlighetsdrag. Däremot skiljer vi oss alla mycket när det gäller vilka styrkor och svagheter vi har. Dessutom påverkas man mycket när man lever nära någon som är alkoholberoende.

Vi som jobbar på alkoholhjälpen använder inte gärna ordet medberoende eftersom det inte finns någon tydlig definition. Risken är att man börjar stoppa in saker i ordet medberoende som inte stämmer för många. Eller att det betyder att man måste tänka eller bete sig på ett visst sätt.

Vi tänker på det som man brukar kalla medberoende som att en person som lever nära någon med beroende har fastnat i att använda olika beteenden som vare sig gör att hon själv mår bättre eller att den som är alkoholberoende förändras. I en sådan situation så behöver man hitta nya vägar. För väldigt många kommer en viktig ingrediens säkert vara att ta hand om sig själv, eftersom det är det som man säkert kan påverka och eftersom det ofta behövs.

Det är klokt att som ni kunna se att en positiv bieffekt av att leva med någon som har ett beroendeproblem kan vara att man får vara omhändertagande eller använda andra positiva och goda egenskaper. Om man också vill att den man lever med ska börja ta hand om sig själv bättre så kan det vara bra att backa lite, så de kan göra det eller märka vad som händer om de inte gör det. Det är också klokt att kunna upptäcka om man undviker att ta itu med saker man själv borde göra genom att fokusera på någon annan.

Samtidigt betyder det inte att det är fel att vara eller vilja vara en omhändertagande person. Det betyder inte heller att personer som lever nära beroende har en psykiatrisk diagnos eller problem med den egna personligheten. De beter sig ofta helt rimligt utifrån situationen. Problemen uppstår när det som är rimligt inte längre hjälper.

/magnus
alkoholhjälpen

Du skriver att din uppväxt gör att du är van vid att man inte prata med någon om man mår dåligt. Det är bra att du ändå delar med dig här om hur du har det.

Det känns väldigt orättvist att du är den som skäms. Samtidigt förstår jag hur situationen kan göra att du känner dig sviken och förnedrad och att det gör att du skäms. Du kanske funderar på vad du har gjort för fel. Det är en fråga som vi ofta får från närstående som har beroende och ev andra problem. När saker går åt hel--te (ursäkta språket) så är det en naturlig reaktion hos kloka och omtänksamma människor. De funderar på vad de hade kunnat göra annorlunda. Att vara lite självkritisk kan vara bra i många situationer eftersom det hjälper dig utvecklas. Men man ska inte blanda ihop det med vems fel det är. Du har inte bett eller önskat att din kille ska missbruka, bete sig illa, eller lämna dig i sticket. Det låter som att du har gjort allt som du bara kan för att det inte skulle hända. Kanske kunde du ha gjort saker annorlunda. Men det kan inte vara ditt fel.

Jag vill skriva också skriva något om det där med barn, eftersom jag har jobbat flera år med barn som har det dåligt. Barn kommer inte att bedöma dig efter om saker blir rätt eller fel. De bedömer dig efter att man försöker så bra man kan och att man är där.

/magnus

Var tvungen att sluta skriva. Han komin och förnekade återigen att han druckit. Jag ville inte diskutera men försökte lugnt och stilla att förklara vad sim får mig att tro det: sluddrigt osammanhängande tal, diskussionsbenägenhet, ögonen på halvljus och vingliga ben. "Du får tydligen anklaga mig för vad som helst som inte är sant!" Jaha, jo då...

Försöker att inte känna all ilska, besvikenhet och förtvivlan, utan bara tänka framåt och på att det ska gå att separera. Men det är svårt...