Senaste kommentarerna i forumet

Jaha, där var det kört igen. Han har druckit. Blånekar förstås.

jo, jag känner igen mig, jag är också en sådan där. Som typ kan gå fram till någon på stan och fråga om de behöver hjälp med något. Utan att blivit tillfrågad. Aha, det är det..
Tack för svar båda två.

Hej...... Ullabulla har rätt .!
Jag är själv djupt medberoende och det är inte bara mot min missbrukare . Jag har alltid hittat nån som "behöver" hjälp och då satsar jag 200 % för att lyckats med hjälpen . Jag glömmer mig själv och bara kör. Ingen har lyckats förklara för mig eller stoppa mig och till slut ligger jag utslagen och utan energi själv. Man blir som besatt - hjälpa, hjälpa , de klarar sig inte utan mig !!!!. Men det gör de.............
Jag tror att förklaringen till mitt beteende ligger långt tillbaks och jag börjar förstå det .

Nu börjar det ta någon form. Jag tänker på två saker:
En kompis till mig som blev bedragen av sin dåvarande pojkvän och sin kompis samtidigt. Vi var i 20-årsåldern. Hon föll helt och hållet och jag tog hand om henne. Jag tror att det blev ett medberoende till slut, vi hade mindre kontakt under en period (hon orkade inte med mig?) men är kompisar igen nu:)
Mina föräldrar har inte missbrukat men har varit känslomässigt dyssiga i hela mitt liv. Mamma hade inte så stor känsla för känslolivet, och hade sååå svårt att kommunicera. Pappa har mer koll på känslolivet men är å andra sidan otroligt konflikträdd och rädd för problem, vilket gjorde att allt sopades under mattan. Dessutom har han ett häftigt humör och hade en depression när jag var i tonåren. Jag tror att hela familjen gick runt och försökte skydda honom från saker.
Mamma hade också mycket avundsjuka och svartsjuka i sig, så det har jag fått med modersmjölken. Vad det gäller att vara glad för andras skull har det blivit bättre, men i den allra närmsta relationen med min sambo är jag missunnsam faktiskt. Jag tycker att han har problem med sin attityd till alkohol men så länge jag också har attitydproblem så ska jag inte lägga så mycket energi på honom utan på att lösa mitt eget. Hade han inte velat gå ut själv och dricka så hade jag sluppit komma i kontakt med detta, jag har velat undvika det. Men det finns något att lära överallt.
Ibland kan jag känna mig så komplicerad, att mitt inre arbete aldrig tar slut...

Ofta är missbrukaren bara en förevändning för att få köra igång sina alldeles fantastiska omvårdnadsegenskaper som då får blomma ut för fullt.
All omsorg möda och tid som man är beredd på att lägga ned för att lösa andras problem.Istället för sina egna.
Ibland kan de ju också vara ett resultat av att länge ha levt i en relation med en missbrukare.

I mitt fall så gick jag igång direkt på min exsambo.Vart nästan omedelbart fast i mönstret av att förmå honom att sluta dricka och göra som jag tyckte var ett smartare val.
Jag hade då levt som barn till missbrukare.
De lyckades jag inte fixa och nu fick jag ju en alldeles ny fantatsisk chans att misslyckas igen :)

Du kanske har velat kontrollera någon annan "svag" individ som tex en behövande vän,en sjuklig släkting eller någon annan i din närhet?

att värka fram?
Ibland gör då jag så att när jag känner att sanningen eller vissheten eller svaret ligger där för mig att plocka upp.Vad gör jag?
Jo jag springer förbi och runt så långa omvägar jag kan för att slippa se.
Kanske en insikt på väg?
Stanna upp om du kan,må som du mår tills du mått så klart.
Kanske det då känns bättre efteråt?
Sorgen är ju en väg att vandra som ofta leder till någon typ av svar om man vågar stanna i den.

...det gör väl inte det.
Funderar så mycket över vad medberoende är...
Om man har medberoendedrag men inte träffar en missbrukare, vad gör man/hur är man då istället?
Kontrollfreak?
Eller?

Idag är en tung dag , vet inte riktigt varför! Bara ledsen.
Att jag även är förkyld och slut hjälper inte. :'(

Vet ni vad?? Ingenting har förändrats till idag. Konstigt va?? ;-)

Och inte kom han hem tidigare heller. Ingen hjälp med nattning och ingen hjälp i morse.

Kämpa på. En dag i taget.

Ja jag har verkligen försökt göra allt bra för mina barn, men ändå blir det bara fel. Jag har älskat att vara mamma trotts att jag varit ensamstående med dom. Och visst har jag mått dåligt i perioder men det var längesen jag kände såhär, att det hade varit bättre om jag dog. Jag kan inte ens le eller skratta längre för då kommer jag på mig själv och mår ännu sämre. Jag kan inte prata med nån om det. Jag är uppvuxen med att man berättar inte för någon om man mår dåligt och det har följt med mig hela livet. Jag skäms när jag går på stan för det känns som att alla vet vad som hänt, alla vet att min man har lämnat mig och att jag återigen blivit övergiven med en bebis och att han mår hur bra som helst nu utan oss. Jag skäms! Det är förnedrande att han sover hellre hemma hos min ovän o hennes kille än hos mig o sina barn och sen ska han flytta själv in i ett hus,vi som pratade så mkt framtidsdrömmar och nu är dom borta för honom, och jag är kvar i resterna! Jag skäms så förbannat mycket och jag hatar mig själv och mitt liv. Och har ingen energi kvar att låtsas som att jag funkar iallafall. Känns som att jag skriker mig hes men ingen hör och om nån skulle råka höra så håller dom bara för öronen.

När jag läser din historia med din pappa, dina partners och en dotter som dog så tänker jag att du måste vara en oerhört stark person som har gått igenom så mycket och ändå har mycket kärlek i dig, t om till en person som inte gör mycket för att förtjäna den. Det låter som att det är extra jobbigt att vara dig just nu och svårt att se mening. Jag hoppas att vi som finns här på alkoholhjälpen kan vara något litet stöd för dig.

När man mår så dåligt som du gör blir det som om man själv är problemet och för att lösa det vill man försvinna. Det är helt normalt när man mår riktigt dåligt. Du skriver samtidigt att du trodde att du aldrig skulle må så dåligt som du gör nu när du fick barn. Det låter som att du har uppskattat att bli mamma och att du gör väldigt mycket för dem.

Vi finns här och läser det du skriver även om vi kanske inte alltid svarar snabbt.

/magnus
alkoholhjälpen

Vilken jobbig sits du hamnat i! Vi är många här som förstår vad det innebär att leva med en alkoholist. Tyvärr måste jag instämma med övriga här när det gäller din möjlighet att få henne att sluta. Om du orkar kan du fortsätta påtala för henne vad du ser. Ett mycket osunt drickande som hon behöver hjälp att ta sig ur.

I Stockholm finns mycket hjälp att få för den som vill, vårdcentral, AA, riddargatan 1, myggebo kan vara något för er.
Ta hand om dig själv och försök att inte låta oron över din frus drickande ta för stor plats. Att läsa och skriva här har hjälp mig och många andra.

Jag är nog inte en bra mamma Heller, är faktiskt inte bra på nått. Har aldrig mått såhär. Jo när min dotter dog men inte efter det. Förrens nu min livslust är i stort sätt obefintlig och den känslan trodde jag att jag aldrig skulle känna igen efter att jag fick barn.

Säg vad du tycker och känner. Säg att du vet hon dricker i smyg och vad du anser om det. Friskt? Nej! Finns en sidanpå nätet om riskbruk för att hamna i missbruk. Varför dricker hon? Fråga det. Om hon ska bryta måste den inre viljan finnas.

Usch vilket hemskt inlägg. Lider verkligen med dig. Tänk på hur mycket kärlek dina barn kan ge dig. Ge dom en fin uppväxt. Konstigt är det att man hela tiden träffar killar med bekymmer som sprit och knark.

Skickar styrka. Många kramar

Ring och prata med någon! Skickar styrka. Hoppas det vänder snart! Många kramar

Faktiskt ett äkta samtal idag. Han försökte ett par gånger med sånt där "jag kommer börja dricka igen", "vi behöver inkomsten", "det är inte bra för barnen", etc. Men jag stod på mig och till sist kändes det som att jag nådde fram. Han tycker förstås inte alls att vi har det dåligt och såg helt oförstående ut när jag pratade om den tryckta stämningen och om att andra måste tassa på tå. Tror heller inte han har insett hur dåligt barnen mår och hur mycket de vill vara ifrån honom. Jag erbjöd mig fortfarande att flytta ut i stugan. Erbjöd mig till och med att hämta barnen under hans veckor i början,så att han inte måste tappa så mycket tid och kan komma in i den rutinen. Sa att jag hur som helst hade inte hade tänkt flytta förrän början av januari, för han verkade tro att det skulle ske imorgon. Till sist tror jag att han fattade att jag menade allvar, men han vill förstås inte alls separera och inte ge upp. "Om du flyttar ut är det kört, då kommer du ju inte att märka om jag ändrar mig och det blir bättre. Om du nu inte hade tänkt fram till jul, kan jag inte få den tiden på mig då??" Kanske det, men jag vet inte vad som ska förändras för att jag ska ändra mig. Jag har ju haft ganska lång tid på mig att komma fram till det här...

Och jag måste göra något både för min egen skull och för barnens.Han kan visst ha en poäng i att det inte blir bra för dem att flytta fram och tillbaka, å andra sidan kanske det är precis vad de behöver. Lite lugn och ro emellanåt. Och om han nu tycker att det är ett problem att de ska behöva flytta så föreslog jag att han och jag bor i stugan växelvis, så får de vara i samma miljö hela tiden. Den tycker jag inte att jag fick riktig respons på.

Innan han åkte iväg ikväll var han så mild och försiktig och uppmärksam. "Jag kanske kan komma hem tidigt, vi kan tända en brasa." Too little, too late.

Även om jag i grunden är jätteledsen och förtvivlad, så känner jag mig ganska stark. Och trött! Måste få barnen i säng. Ny dag i morgon.

Det var det svåraste att svara på pålägget tror jag, snälla, ge inte upp! Kram

Tack för era svar, men jag tror att det enda som kan hjälpa hade varit om jag bara dog. Jag tror inte ens någon hade märkt det. Jag har ingen och inget kommer förändra denna situation. Han har säkert redan skaffat en ny tjej som kan vara mamma till barnen. Jag är värdelös orkeslös och på gränsen att ge upp.

Det är väl klart att du verkligen känner att du inte är värd något när du ända sedan du var liten har blivit behandlad illa.

Men nu är du faktiskt stor!
Vuxen och mamma och nu bestämmer du vad du är värd - ingen annan.

Fy fan vad vi är många kvinnor/tjejer som liksom har satt vårat värde i hur en kille/man värderar oss.

Åh, jag blir galen på din situation.
Det är för det första jäkligt tufft att vara mamma till två små barn även om man har en kärleksfull kille.
Man är trött när man har små barn.
Det finns knappt tid för vila och nu har du dessutom den här situationen som tär på dig dygnet runt.

Du behöver BRA OCH RÄTT STÖD.
Har du någonsin fått det av någon?
Har du förtroende för tex soc?

Jag önskar faktiskt att jag kunde komma hem till dig och berätta om hur det var för mig när jag var ensamast i världen med en liten bebis och bebisens pappa övergav oss.

Din kille är ingen himla Gud som förtjänar dina tårar nu, han är säkert en fin människa innerst inne men åh! De som förtjänar din kärlek och energi nu är du själv och dina barn.

KRAM!

Och även om hon inte slutar från en dag till en annan så finns dina ord inom henne, att hon dricker för mycket och förtjänar och behöver hjälp.

Det kan fungera om du inte testat det tidigare och misslyckats.

Som vill hjälpa henne och ser hennes problem för vad de är.

Jag känner igen mig i din frus sätt att dricka när det kommer till att försöka smussla och dölja.

Nu har hon verkligen ett beroende och tåget måste stoppas, för henne snurrar karusellen just nu och hon kan inte stoppa den men du kan försöka hjälpa till att få stopp på det genom att våga vara tuff, hård och sann.

Var inte rädd så att du blir "mesig" när du konfronterar henne.
Det hade hjälpt mig när jag drack om någon hade satt ner foten.
Även om jag hade blivit arg, försökt idiotförklara den som satte ner foten och allt möjligt SÅ HADE DET HJÄLPT MIG för jag behövde hjälp!!

Har du konfronterat henne och berättat att du faktiskt vet hur hon håller på och hur mycket hon dricker?

Hej miss_88!

Har läst din tråd och det låter som du haft det riktigt tufft både i uppväxten och i dina senaste relationer. Att du skriver här, det är en av säkert flera saker du gjort för att försöka hitta sätt att må bättre, att skriva öppet kan kräva en hel del mod, ett bra steg du tagit! Det är svårt att må såhär och det kan ta tid innan man hittar det som hjälper, man kan behöva leta och prova olika saker innan man hittar rätt.

Vad tänker du att du skulle behöva för att må bättre?
Finns någon du tycker om att prata med eller någon annan hjälp?

Du är inte ensam, ta hand om dig!

Rosette/Alkoholhjälpen