Senaste kommentarerna i forumet

Nu är det tredje försöket att klara och sluta på egen hand för min sambo. För tredje gången bad jag anhöriga komma hem till oss för att prata vett i honom. Själv är jag likgiltig efter alla dessa år och undrar om jag någonsin ska kunna lita på honom igen...om han väljer att sluta dricka. Undra om han någonsin ska söka proffesionell hjälp för det behövs, problemet är att han inte kan se sig själv som nykter alkoholist. Nu drar jag efter sista halmstrået och hoppas vi kan få hjälp!! Kanske slutar det med att vi separerar men huvudsaken är att mina barn får ha sin pappa kvar i ett nyktert skick. Det betyder allt!!

Ta hjälp av en anhörigstödjare i syfte att lära dig hur en alkoholist tänker och hur du bör agera för att hantera situationen. Det är inte bara ett stöd för sorg utan ett lärande för att du själv ska förstå vad du kan och vad du inte kan påverka i en liknande situation. Lätt att fastna i tankefällor när man är i en sån här relation eller vid ett uppbrott. Rekommenderar dig återigen att söka professionell hjälp från någon som är insatt i alkoholproblem som stöd i ditt vidare arbete. /Anonymt

Hej!

Det finns sajter där du kan knappa in hur mycket han dricker så ser du att han definitivt är i röda zonen. Detta är inget att leka med och frågan är om han kan ta sig ur det skulle han ens vilja.

Allt du sa stämde in på min man. Han försöker dock inte få med mig i sitt drickande eftersom han vet att jag är nykterist. Men han säger själv att det är mysigt att totalt tappa sin förmåga att styra tankar och kropp. Han kan dricka sig redlös. Ta rådet från de som själv sitter i alkoholträsket. De kan alla ursäkter. Låt inte honom övertala dig till att 'mysa' med honom när han ändå redan har sin käresta Alkoholen i famnen. Fortsätt att skriva, det hjälper och du är inte ensam...:)

kan också vara ett substitut för den alkohol han vet inte är ok.För mig och mitt ex var det början till slutet då han blev känslomässigt avtrubbad och slutade bry sig om.MEN jag vet att många är hjälpta av medicin och verkligen också har ett behov av det.Det är ju inte för inte de väljer att dricka alkohol,dvs för att döva ett dåligt mående.Nu har han fått ett annat kemiskt mer accepterat substitut och förhoppningsvis har han insikt att jobba med problemen som han har känslomässigt.Om inte,så kan han bli fastlåst i ett känsloläge som inte leder nånvart.Men nu talar jag bara utifrån min egen erfarenhet av en enda person och det är säkert många härinne som har helt andra erfarenheter och kan ge andra vinklingar.

Ok, Ullabulla!

Väl sagt och tänkt, och enormt sant. Vi har vår sjukdom som heter medberoende. Den är lika skadlig den. För ca 18 år sedan började jag inse att de flesta av mina relationer såg ut så här, dvs att jag blev medberoende. Men skillnaden, som kanske hjälpte på sitt vis, var att jag var medberoende av hela tjocka släkten med mormor, mamma, syster och bror. De var så många att jag fixade inte situationen i kombination med min egen man på den tiden. Det kanske var därför det var lättare att kapa banden? Jag hade ju splittrat beroende och utspätt bland många.

Det som funkade var en slags 'måttet var rågat' och du kanske inte är där än. Du är inte villig att ge upp kampen för kärleken och har inte fått den där sista saken som säkerligen skulle putta dig i självständighetens riktning. För mig började den när min fosterfar hade dött. Den kvällen berättade jag att jag älskade min fostermor och fick svaret: -Det får du inte. När jag frågade varför fick jag ytterligare en sanning: Man kan inte älska sådana som du.

Efter det gick det upp ett ljus för mig. Jag kunde inte tvinga den här kvinnan att älska mig. Så hur kan jag då förvänta mig att bli älskad av mina riktiga släktingar? Hon var sjuk men de andra hade ju knark och alkoholproblem. Jag insåg att de kan aldrig älska mig mest pga deras kärlek till det sistnämnda. Samma med föredettingen också. Först då kunde jag kapa banden helt och hållet. Helt och hållet för jag visste att jag inte skulle klara av att fortsätta vara medberoende till dem. Det var faktiskt med lätta steg och ett leende på läpparna som jag kunde gå ifrån relationerna.

Du vet innerst inne att du inte vinner den här kampen, den tröttar bara ut dig, sliter ut dig och tar ifrån dig din själ. Men ingen annan än du kan kapa tråden. Du räcker inte till för att din man ska kapa sin alkoholtråd, även om han älskar dig. Hade du räckt till hade du inte suttit här med oss medberoende själar. Vi förstår varandra mycket väl men vi kan aldrig välja åt varandra. Vi kan bara stötta i de mörkaste stunderna. Det ska du veta, är du mycket bra på att göra. :)

Tack Ullabulla och Adde för ert stöd. Jo jag fattar galoppen och era kloka råd. Jag är en enormt självständig person, och att jag ens skriver på den har sidan är enastående för min del. Jag har överlevt av ren envishet och varit lycklig för det mesta trots motgångarna i livet. Den här gången hade jag ingen plan B, ingen tanke på att det kunde gå snett i mitt giftemål till just den här mannen. Det fanns ingenting som fick mig att tveka att gifta mig med honom.

En del av min ilska är för att han varken kämpat, ljugit eller försvarat sig själv. Han säger ingenting och jag vet inte hur jag ska tolka det. Nu är det han som undviker mig. Jag har ju stålsatt mig för 'snacket' om hur han vill ändra sig, satsa osv. Beredd att snällt avböja och ändå gå igenom med skiljsmässan. Jag var beredd att ordna med allt det jobbiga. Skydda hans rykte, låta honom bo kvar tills han hittat en vettig bostad, hjälpa honom flytta, och hoppats på att åtminstone ha honom i mitt liv som vän. Problemet är att han är min bästa vän.

Så plan B nu beror en del på hur det bir med hans skulder kontra mina pengar. Ok, vi säljer men jag kommer aldrig kunna köpa ett hus igen för mitt sparkapital ryker hur som, plus att jag får hans gamla skulder att betala av. Det är där skon klämmer mest. De pengar jag sparat och investerat är inga stora summor egentligen men det tog mig 17 år att få ihop dem. Jag gick ifrån min första man med tre månadslöner och lika många resväskor. Nu är jag medelålders och bankerna kommer inte låna ut pengar till ett husköp om man inte har 15 % i handpenning. Så om 15 år är jag pensionär och då lär de inte vilja låna ut till hus eftersom de antar att jag dör redan dagen efter.

Men, för att jag erkänner min egen svaghet är jag villig att ge saker o ting en ny chans men under vissa förutsättningar. Jag vill fortfarande skiljas och få hela lånet. Sedan får mannen skriva på papper att han inte gör sambo ägarrätt till huset eller mina pengar. På så vis kan han helt enkelt flytta om det inte blir ändringar som jag kan acceptera och samtidigt har jag min grundtrygghet. Mitt andra villkor är att han slutar dricka sprit, helst helt och hållet men jag är inte omänsklig. Jag vet faktiskt inte till vilken grad Alkoholen har honom i sitt grepp. En flaska vin en gång i veckan, det låter rimligt i min bok. Men vem vet om han skulle fixa det även om han ville?

Så jag kan inte göra någonting förrän jag vet hur han tänker. Stanna kvar i detta kommer jag inte göra. Alkoholen får inte min själ också.

är helt klart en varningssignal. Mitt eget krökande började på ung samma sätt. "Skönt att koppla av" på lördagskvällen, sen blev det fredagen, ett par starköl till bastun på söndagen, onsdagen som var lillördag blev ju given...ja sen var det inte många dagar kvar i veckan. Hela tiden stegrande och mer, mer, mer...
Jag började gömma sprit, drack i min ensamhet, planerade alltid för att jag skulle ha tillgång till alkohol, jag levde till slut enbart för att dricka.

Och den enkla sanningen : Tycker du att han dricker för mycket så är det så !

ska kunna få ett avslut :
Sälj huset så du blir skuldfri !!

Det är bra mycket skönare att få starta ett liv som helt fritt från lån och andra tyngder. Jag har själv börjat från scratch efter min skilsmässa och det är en befrielse att slippa det som en gång var.

Ni kan själva styra över era egna skulder och tillgångar vid skilsmässan men det fungerar ju bara om ni är sams ! Och den chansen verkar ju rätt liten. Vid en försäljning är allt klappat och klart och ditt nya liv börjar !

Nu har han erkänt och börjat äta medicin är det inte bra?

Jag vill så gärna ge han en chans. Han är så ordentlig annars.. Och så fin vid mig.. Men jag tar det sakta och lungt och hasta mig inte in i något, då jag tänker på min dotter i första hand. Han har aldrig erkänt för sig själv att han har problem inte heller tagit antidepressivt eller så.. Och han är villig för att byta jobb mån-fre jobb för att vi ska få ett fungerande liv.. Villinte tappa tron på detta..

Jag säger bara nu vad som spontant faller mig in utan vidare eftertanke.Du kunde vara jag för 20 år sedan.Läs gärna min tråd om hur jag för 20 år sedan träffade en jättefin man som "råkade" dricka för mycket.Vi har levt tillsammans i 20 år och han har bitvis tittat djupt i flaskan.Jag upplevde precis som du känslostormar i mig själv som jag inte haft tidigare.Jag hade kommit hem.Och det är precis vad du gjort,kommit hem till en miljö du är bekant i och nu får du för en gång skull kärlek på köpet vilket på något vis betalar lidandet och smärtan du utstår och troligen kommer att få utstå om du stannar.

Men vis av min egen och andras erfarenhet här inne så säger jag.
Valet är ditt och du kommer antagligen att få belöningar i form av kärlek och välmående i att du ger honom en massa.Men med tiden blir man alltmer utarmad och ditt barn och dina vänrelationer kan bli skadade.Ditt barn kan komma att få stå undan i din iver att hjälpa honom som mår så dåligt.
Var försiktig,ge akt på dina egna reaktioner och känslolägen och håll huvudet kallt så gott du förmår.det är mina råd till dig.
Egentligen vill jag bara säga,spring åt andra hållet så fort du kan,men det är nog det sista du vill höra så därför viskar jag det bara.

Tack MT ! ♡

ska åka ned till stugan idag:
Jag har nu klarat 11 dagar helt utan kontakt och det stärker mig.
Han har inte själv på något sätt kontaktat mig.
Han har med största sannolikhet druckit trots att han påstått att antabuskur är påbörjad.
Jag måste med både hjärta och hjärna inse att vår historia ihop är över.

Varför jag borde åka ned:
Kolla att han inte är alltför illa däran.
En gång för alla få svar på de frågor om han är beredd att släppa oss nu eller inte.
Säga att jag måste släppa honom nu och gå vidare med mitt liv.
Få känna efter hur mycket jag fortfarande håller av honom trots alla svek.

Vad vinner jag:
Ett avslut
En känslomässig avrundning

Vad förlorar jag:
En del av min självrespekt
Kampen mot mitt eget medberoende då jag ger efter trots 11 dagars avhållsamhet.

Jag kan välja att fortsätta att göra ingenting,och låta tiden göra sitt.
Men samtidigt så hänger jag så mkt i luften och tror att jag är stark nog att ge honom en chans till ett sista hejdåsamtal.

Men lurar jag mig själv och vill bara ha ett litet bevis på att han fortfarande håller av mig så att jag kan fortsätta vänta (förgäves) på att läget ska förändras.Jag vet inte svaret på sista frågan och kanske borde vänta till jag vet det.

men vet inte med säkerhet förstås.Att du nu börjar backa känslomässigt och praktiskt från dina insikter som var så solklara tidigare.Jag ska inte säga att huset är en baggis för det är det naturligivis inte.
Men bokstavligt talat så bygger du in problemet i huset och börjar det magiska tänkandet:Om han bara gör si eller gör så,då kan jag ju stanna och allt är frid och fröjd.Eller,jag har åtminstone skjutit problemet på framtiden.Det har du inte,du gräver bara ned dig några dm till i dyngan och kapar din ena arm av styrka.
Agera medan du har styrka och släpp taget om allt,det kommer att ordna sig.Fiska inte efter lösningar som i dagsläget inte finns.Låt din man isåfall komma med de lösningarna utan att du gräver fram dom ur honom.

Säger hon som idag,trots 9 månaders separation ska ned och konfrontera exet.Som fortfarande trots nästan daglig konsumtion av alkohol och egentligen inga som helst försoningsförsök från hans sida ska ned och pilla och dra i karlstackarn och se om han kanske kanske ändå inte ångrar sig och vill att det ska vara vi.Om han då bara gör si och så och lovar det och det.
Så tro inte att jag tror att du med enkelhet gör det du tidigare bestämt dig för.Jag kan bara styrka dig i att du gör rätt.Man drar bara ut på plågan för både sig själv och alkoholisten och förlorar all självrespekt.

margaretavilhelmina! Det lärde jag mig tidigt här på forum. När han är nykter kan du tala om vad du ser, hör och känner igen ... men det viktiga är att du själv tar dig på allvar.
Att du litar vad du ser och hör "på ögonen, gester och humöret". Lita på dina sinnen och på dig själv. Kram, kram /mt

Hur än stark man vill vara så bryter man i alla fall ihop. Dvs, jag bryter ihop. Igår spenderade jag ett par timmar att snacka med bankerna om lån osv. En obehaglig överraskning var att jag skulle vara tvungen att hosta upp 138 000 om jag vill ta över huslånen. Så jag kollade mina besparingar och fonder. Då ljusnade det en stund, tills denne bankman frågade hur mycket min man hade i skulder eftersom det måste ju räknas in i en skiljsmässa. Med andra ord, skiljer jag mig så ärver jag halva hans skuld, ca 125 000, han har rätt till 150 000 och jag har då inte råd med att ta över lånen. Ironiskt nog, det har då min man som kan betala av sin del av skulderna och har pengar kvar till att ta över lånen. Så min ekonomiska framtid beror på hur han vill göra.

Nu ska jag inte säga att han kommer göra detta men han har rätt enligt lagen. Detta påverkar givetvis om jag ens tänker genomföra skiljsmässan. Känslomässigt är jag ett vrak, det är en sak att stå på sig och vara stark och klok i rätt läge, men har man sen inte förutsättning att ta sig ur ekonomiskt så hur bearbetar man problemet från två håll. Det är tanken på att jag kan bygga upp mitt liv igen känslomässigt och till och med känna mig lycklig i framtiden igen som gör att jag kan 'låsa in' känslorna tills vidare.

Jag var fortfarande stark tills jag hörde honom komma in genom dörren. Då bröt jag ihop och grät i mitt sovrum. Ska min framtid drabbas så ekonomiskt illa som min själ har på sistone? Jag är medelålders och kan liksom inte starta om hur många gånger som helst i livet utan att det sätter för djupa spår och riskerar skapa bitterhet.

Vore kanske enklare om min man kunde ta tjuren vid hornen och komma till mig med sina känslor men det gör han inte. Han rensade barskåpet, tog med sig spriten upp som jag bad men svarade inte på brev eller epost jag gett honom. På nå't sätt måste jag kunna föra en dialog med honom och få svar, andra än att jag inbillat mig allting eller att han är så kränkt för att jag alltid vill bråka med honom. Alkoholen skapar ju inga problem tycker han. Dessutom kommer han inte jobba helger de närmaste 4 veckorna och helgerna är värst när jag alltid jobbar måndag till fredag.

Några råd till någon som var naiv nog att tro att allt var ordnat?
Kram på er som läser

Ni vet när man sagt att det inte ska drickas något men ni funderar ändå på om han druckit ismyg. Där var jag ikväll.Är nästan säker på att han druckit. Det märks ju på ögonen, gester och humöret.
Mm vi får se .

Måste ventilera

har pratat med han, han vart o drukit öl men gått hem, han försökte ljuga om ölen men de gick inte...

Varför jag ventilerar detta, o man kanske undrar va ja tar upp det, kommer på han, ens hör på allt... jo för det är en process
jag ser då att de är rätt att släppa hoppet om att han eventuellt tar hjälp, tar han hjälp mm är det svårare för mig att gå...
jag önskar ingen att må dåligt, men ja måste inse fakta och det gör jag på att jag hör hur han dricker i allafall, ljuger mm...

Det gör de hela mera klarsynt

2 väldigt små barn håller mig kvar, annars hade jag gett upp för länge sedan. Men barnen blir ju större och medvetna, kanske inte i nuläget om drickandet men spänningen mellan oss som ett par och bråken... även om jag såklart undviker att ta upp det i deras närhet. Problemet är ju att jag kan inte kapa banden helt, eftersom han är deras pappa så finns han alltid i mitt liv och jag vet inte vilket som är värst - att leva med honom och dessa problem eller leva utan honom och inte ha insyn eller möjlighet att påverka honom när han oavsett måste finnas i våra barns liv. Han är en bra pappa och älskar sina barn. Smygdrickandet sker vad jag vet enbart när jag åkt iväg med dem några timmar, han är enormt ångerfull varje gång men det faktum att han inte kan hålla sig i från det trots att han är livrädd att jag ska ta barnen med mig och lämna honom visar ju hur stort hans problem är. Vi får se vad som händer, jag har fått nog och står vid ett vägskäl, att fortsätta på samma väg är även det ett val men inget alternativ för mig. Jag vet att Inget av detta är mitt fel men jag känner mig naiv och dum som hamnat i denna sitsen.... jag vet bättre

Hej Sveksviken
Du beskriver en situation som många kan känna igen sig i och du lyfter samtidigt en smärtsam fråga. Din partner undanhåller dig saker som du vill veta, dela och förstå. Hur mycket har detta att göra med alkohol? Vi vill välkomna dig hit och hoppas att du genom att dela dina tankar och läsa andras inlägg får möjlighet att ge och ta emot stöd. Ibland tar det lite tid innan man får svar på en ny tråd. Tack för att du bidrar till forumet.
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jo, jag misstänkte att det bara fortsätter med tiden om den som dricker inte vill eller känner att de kan. Därför kapar jag linan nu så jag kan, i framtiden, minnas de goda stunderna och hur lycklig jag var. Är du kvar i ditt förhållande, och i så fall, vad håller dig kvar? Försöker inte att påverka ditt beslut eftersom man också styrs av känslor. Lycka till! :)

Jaha, så går det undan ibland. Mannen min valde flaskan över ringen och har också börjat förbereda sig in för vad komma skall. Skrev mitt sista känsloladdade brev till honom där jag spydde ut allting men ändå hoppas det går bra för honom. Imorgon ska jag kolla med banken och se om de kan låta mig ta över samtliga lån. Det blir för jobbigt om vi måste sälja huset och båda måste hitta nya boenden samtidigt.

Hade en god gråtstund, mest av lättnad att jag inte backade från ett svårt beslut. Förhoppningsvis kan vi ta oss igenom detta utan alltför många fler tårar. Jag älskar mannen min och vill inte göra honom mer illa än jag har. Sedan vet jag ju att han inte gjort allt detta med flit. Tyvärr visste jag inte att han redan var gift med fru Flaska...

Håll modet uppe, jag vet att många har det tufft när det är helg.

Kram

Hej

Jag känner igen mig i det du skriver, är i en väldigt likvärdig situation. Dessvärre har jag kämpat med detta i 2 år utan resultat, han smygdricker inte jämt och det går ca 2 veckor mellan gångerna jag upptäcker det (jag vet inte om det sker oftare men jag har blivit väldigt duktig på att läsa tecknen på att han druckit). Det är utmattande att agera polis och att inte våga lite på det han säger. Jag hat försökt många olika strategier för att få till en förändring. Min sambo har också gått till motattack, han skulle inte smygdricka om jag inte överreagerade när han dricker öppet. Det spelar ingen roll att han är världens finaste kille nykter, frågan är om du orkar leva med att vara den person du blir av hans smygdrickande (dvs. Misstänksam, arg,irriterad, ledsen, uppgiven och tråkig... jag listar här hur jag kan känna mig) samtidigt som du väntar, kämpar och hoppas på att det ska bli bättre och hur lång tid du är beredd att låta den kampen ta.

Ok, dags för att fylla i papprena. Jag läste igenom dem igår och måste erkänna att de vill verkligen att man ska straffas för sina synder. Om jag fattat rätt måste vi dit tillsammans, till tingsrätten. Inte kul och enormt jobbig för min man med tanke på att han känner så många där. Det finns en tom ruta, nära på halva pappret där man ska lista orsak. Jag kan inte skriva Alkohol. Låter löjligt om man skriver att vi vill skilja oss för att jag aldrig kommer ihåg att stänga skåpluckor och för att han har elektroniska prylar framme. Det är ju liksom inte det som är kruxet. Starkare skäl måste man nog kunna presentera med tanke på att vi bara varit gifta sedan juli. Så ska de ha personbevis och 900 kr. Vad är det med Sverige och detta krav på personbevis om man redan har både pass och körkort?

Stöd kommer i alla dess former. För mig är det vänner och jag har fina sådana. :)

Ny dag och nya tankar ikväll men tills dess ska jag fokusera på jobbet.

Vad starkt gjort! Det är fruktansvärt tufft att välja att gå och känslorna är minst sagt dubbla. Kom ihåg att det inte du som valt bort äktenskapet. Det är hans val att välja flaskan som är orsaken till att det inte finns något annat val om du ska kunna må bra i det här läget. Även om det känns oerhört tufft och elakt har du gjort det enda rätta enligt min uppfattning. Du har stått upp för DIG och det är bara du som kan göra det. Dessutom har du varit tydlig med vad hans alkoholmissbruk ger för konsekvenser och det behöver han höra och se. En sak i taget och en dag i Taget. Fortsätt din väg framåt även om den inte känns spikrak. Har du kontakt med någon anhörigatödjare som har erfarenhet av alkoholism? Om inte, sök upp en sådan. Tips och kontakter finns i Kaeljos tråd. /Anonymt