Senaste kommentarerna i forumet

Ja verkligen förvirrande. I mitt fall är det som min tidigare sambo är två olika personer. Han säger saker nykter och sedan total motsats som full. Vilket av de stämmer egentligen? Har ju valt att tro den nyktra personen men orden som sägs som onykter sårar..

I förra veckan ringde soc sambon för att han dotter lagt orosanmälan på honom pga drickat.. jag har varit för feg pga konsekvenserna som
Komma skall… jag har dock vetat om, inte sagt nåt men nu kommer ju det upp till ytan. Sambon känner sig kränkt, känner sig anklagad, känner att de han har som närmast har ”förrått honom”… han har druckit varje dag i de år vi träffats snart 4..egenföretagare och kan bestämma tider själv vilket blir ibland, inget jobb eller jobba endast eftermiddagen…idag är 4:e nyktra dagen, aggressionen kommer, och det är jag som får ta den…är han i förnekelse? Eller är det en annan som förstorar upp? Han säger att han inte behöver dricka, men ändå har han alltid druckit för han vill ”slappna av”..
I vilka olika steg tar dessa förnekelserna? Ska jag stå ut med att han just nu är arg på mig? En psykolog skulle ringa honom och prata, jag antar att han måste gå behandling pga att barnen sagt att han dricker.. kan han neka?

@Janice så skönt att du tagit dig ifrån❤️

Jag har levt med liknande tankar i min tidigare relation. Hörde någonstans att ca 40% av de med personlighetsproblematik också har beroendeproblematik.

Och att personlighetsproblematiken blir som sången som spelas, och att alkoholen höjer volymen på den.

Det blir extra förvirrande med båda delar närvarande i relationen.

Min sa själv vid ett tillfälle att all hans empati försvann med spriten.. men det är lite oklart hur mycket som fanns i grunden egentligen..

Under påverkan var jag den onda (o ibland älskade det växlade lite) i ångesten efter hade jag gjort allt rätt. Kändes dock som att det mest var för att lugna läget..

Tack för era svar❤️ Det jag funderar över är om någon som är en tvättäkta narcissist som onykter även är det som nykter, förklädd alltså? I min situation så var det ständigt min reaktion på hans agerande som tog allt fokus och jag var alltid den vidriga..

Så starkt av dig!
I mitt fall var brytpunkten just att han vid ett tillfälle var påverkad trots att mitt (ung vuxen) barn kom på besök.
Då var gränsen nådd. Att det syntes vad jag nu accepterade och hur det tillfället påverkade mitt barn.

Även i mitt fall oerhört narcissistiskt under fylla.

Du vet att du gjort det enda rätta trots påhopp o manipulation ♥️
Tack för att du delade med dig!

Så BRA gjort! Önskar dig all styrka. Njut av lugnet 🤗

Jag har lämnat min sambo efter tre år tillsammans. Jag var nära i somras men föll tillbaka med otroligt dåligt samvete då han ansåg att han inte fått någon chans att ändra på sig. Efter tre veckor tog jag honom tillbaka, med en vetskap om att jag på något sätt gjorde mitt val. Jag visste då att ett fortsatt liv med honom skulle innebära fylla, tjafs och bråk varje helg, även om han lovade bättring. En långsam distansering till vänner och familj och komplicerade förhållanden till mina halvvuxna barn…Hösten blev värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Hans drickande i kombination med ett dåligt mående visste inga gränser och samtidigt visste jag att jag inte kunde lämna honom, inte när jag bestämt mig på att satsa. Under december och nyår nådde allt sin gräns. Vi var ensamma på nyår ( eftersom vi inte kan umgås med andra i festliga sammanhang, läs ingen vill..) men min son som är ung vuxen var hemma med oss. Sambons alkoholintag och matlagning är aldrig en bra kombo inte spela sällskapsspel heller. Kaos hela natten med tjafs ( aldrig varit fysisk..) Jag kan manövrera hans humör vid det här laget men inget hjälpte. Dagen efter skulle jag skjutsa min son och det blicken han gav mig gjorde att jag ville lägga mig ner och dö. Jag skämdes, inte över min fulla sambo utan över mig själv. Att jag accepterar ett sådant liv. Jag kände mig inte värdig att kalla mig mamma eller för den delen människa. Efter ytterligare några dagar med tankar som vred och vände valde jag att avsluta vårt förhållande. Likt en missbrukare skrek och tjöt det i huvudet men denna gången fanns inget alternativ. Efter tre vansinnigt jobbiga veckor ska jag nu sova tredje natten i mitt nya hem. Jag har kontakt med min sambo och vi har träffats sedan jag flyttade ( har en del saker kvar). Brottas ständigt av dåligt samvete att jag har ”ställt till det” även om jag vet att det inte beror på mig att vi inte kan leva ihop. Han ser inte sig själv som alkoholist och har ingen insikt i vilken vidrig människa han blir som onykter. Nykter världens bästa, såklart, men som full = en narcissist. Nu tar jag en dag i taget, försöker hitta mig själv och inte bryta ner mig med tankar om att ha gett upp för lätt och inte kämpat ( min sambos ord..) Ett långt inlägg och tack till dig som tagit dig tid att läsa, att skriva hjälper mig att inse vilken destruktiv relation jag levt i och gör det lite lättare att hålla fast vid min linje om ett liv där inte alkoholen dikterar villkoren.

Hej @Radiola,
Det låter tufft. Det går inte att övertyga en alkoholist. Bara han själv som måste vilja förändra sitt liv. Det tog mig tid att förstå att jag behövde sätta gränser till mitt ex, så att jag kunde fortsätta att leva mitt eget liv, som jag önskade leva det. Jag arbetade mycket med acceptans. Och det hjälper mig i alla möjliga relationer idag. Det går inte att förändra någon som inte vill förändra sig själv. Bara det tog mig tid att förstå. I åratal. Att landa i acceptans var så hjälpsamt. Lycka till. Ta hand om dig!

Tack Åsa, för din erfarenhet. Han är inte min man, han arbetar inte heller längre, passerat 60. Har sjukdomsinsikt, men är fast besluten att den hjälp som erbjuds inte passar honom. Samtidigt som han själv tappat greppet om situationen.

Mitt ex fick hjälp via jobbet, eftersom arbetsgivaren har ett arbetsmiljöansvar. Tyvärr bet behandlingen inte på honom för han saknade sjukdomsinsikt, och det slutade med att han sa upp sig efter en längre tids kaos, för att undvika att få sparken.
Tror du din man är mottaglig?

@k932 jag tänker att du kan också se en orosanmälan som något positivt för era barn. Barn mår inte bra av att växa upp i en familj där alkohol missbrukas, de kan bli märkta för livet av traumat som det medför. Istället för att vilja skydda familjelivet från en sådan anmälan kan man se det som ett verktyg för att komma åt problematiken, både för vuxna och barn.

Mina barns far är svårt alkoholiserad och vill inte söka hjälp. Han skulle behöva komma in på ett behandlingshem, tror han är förbi andra lösningar. Jag är rådvill både kring vilken hjälp som finns att få, och hur vi övertygar honom om att ta klivet att ta hjälp. Alla tips välkomna! Någon som har erfarenheter av något liknande?

Mina barns far är svårt alkoholiserad och vill inte söka hjälp. Han skulle behöva komma in på ett behandlingshem, tror han är förbi andra lösningar. Jag är rådvill både kring vilken hjälp som finns att få, och hur vi övertygar honom om att ta klivet att ta hjälp. Alla tips välkomna! Någon som har erfarenheter av något liknande?

@Solomio Välkommen hit 🧡 Det här forumet har varit min säkerhetsventil och mitt bästa stöd under en smärtsam process.
Jag lade märke till att du skriver att ni har det bra, tänker du då på den tid han är nykter? Kanske att det positiva överväger? Fast om han dricker så gott som dagligen, så kan det inte bli så mycket tid kvar, inte så många mysiga kvällar tillsammans? Eller? Risken finns att du "förstorar" det som är bra, så gjorde jag. När jag började tänka i tid som "försvann" blev det en ordentlig ögonöppnare.

@SofieAH
Vi har inget val när dom där små sakerna river en i stycken. I 2 år har jag försökt bearbeta känslor. Och hoppas på bra kontakt med KBT för att få verktyg och komma framåt. Där jag vill bli obrydd om hans patetiska liv...
Tack för dina rader.

@has javisst, jag är i övrigt en rätt lugn person, men jag märker att både att bli behandlad respektlöst på ett sätt som ingen annan mitt liv behandlar mig, och ilskan gör att jag passerar gränser för vad jag tycker är okej. Jag blir en sämre version av mig själv av det, och det känns otroligt jobbigt att inte kunna behärska mig.

Ja kanske är det värt att prova och se hur skillnaden är. Det känns som ett tungt beslut, men som du säger så kanske att jag mår bättre av det ändå.

Ja mina närmaste vet, men jag berättar inte om varenda gång.

Tack så mycket för dina fina svar❤️

@november25 tack vilket fint svar♥️
Intressant med det du säger om bemötande, det känns logiskt och också som att det stämmer för oss. Med min ilska så blir det som att vi gjort ett "fel" var och att situationen då är lika mycket bådas fel.

Han har ofta en plan av att komma hem när jag har lagt mig, sover på soffan och sen är han som vanligt på morgonen. Då tänker han att jag inte påverkas av hans drickande.
Men det var ett jättebra tips, jag ska tänka ut vad jag kan göra just såna kvällar när jag märker att det här kommer inte bli som förväntat. Och mycket bättre för mig att tänka att det är för mitt välmående.

Jag ska kolla på anhörigprogrammet, visste inte att det fanns.

Jag tror gemenskap är väldigt viktigt, och kunna prata med andra i liknande situationer. Tack!

Hej wasgij!
Så starkt och modigt av dig att prioritera ditt eget välmående. Din kontakt med honom är inte bra för dig och du vill ha det på ett annat sätt. Klokt av dig att be om hjälp!

Varma hälsningar
Sofie
Alkoholhjälpen

@k932 din ilska är absolut berättigad. Självklart blir man arg när någon ljuger och lämnar en ensam med ansvaret som ska vara delat.

Jag förstår också din känsla kring att tänka dig själv som ensamstående, att det blir en sorg i det.

Kanske är det ändå ett bra första steg? Det betyder inte att du behöver fatta några större beslut just nu, men att du tar bättre hand om dig själv.

Efter min exman blev nykter upptäckte jag till sist att jag satt med samma tanke igen (eftersom många beteenden tyvärr kvarstod): jag får tänka att jag är singel och så får allt annat bli en bonus. Insikten i sig är svår, och ger perspektiv på vad man själv egentligen får ut av relationen.

Har du några anhöriga/vänner som vet hur läget är?

Om det finns någon alanon grupp i närheten av dig, så rekommenderar jag det varmt❤️

@Solomio Det är jobbigt att vara med någon som dricker varje dag. Är själv i den situationen, även om det oftast inte är stora mängder. Den andra är ju inte närvarande på samma sätt, och reaktionerna ändras.
Känner igen detta med att han blir lättretlig. Det är jättejobbigt att inte veta om det ska komma ett utbrott.

Som @has skriver är det ju också ofta mer som dricks än vad som syns. På två glas som dricks öppet kanske det går två glas som dricks i smyg. Det finns kanske en spritflaska gömd någonstans. Personer som är beroende blir ofta duktiga på att hitta system för att dricka i smyg. Min partner gömmer alkohol och burkar i bilen tex. När han går ut för att röka kan han ta en öl. Det här är något han gjort även när vi varit bortbjudna.

Du är inte ensam❤️ gemenskapen här kan vara en stor tröst och ett stöd när man har det jobbigt.

@k932 Känner verkligen med dig😪 Man blir så arg och ledsen, känner sig så sviken när partnern dricker istället för att göra saker som skulle varit bra för er. Extra svårt förstås när ni har ett litet barn.
Förstår att ilskan tar energi och förstår samtidigt hur du resonerar.

Tänk först och främst att det inte är hälsosamt och inte känns bra för dig själv att leva i ilska. Prioritera ditt mående framför att försöka hjälpa honom att förstå och ändras.

Jag har läst en del om olika sätt att hantera situationen på sista tiden. Och tagit till mig att om vi blir arga och får utbrott på den som dricker, skapar det en möjlighet för den att skylla på oss. Han kan tex tycka synd om sig själv eftersom du är så arg. Det blir ett utrymme att skylla ifrån sig och inte möta det egna beteendet (drickandet och sveket).
Men om vi däremot reagerar ganska neutralt, eller går därifrån och gör något annat, blir den som dricker liksom lämnad med sina egna känslor inför sitt eget beteende. Det kan väcka tankar och såsmåningom vilja till förändring.
Sen är ju gräl och ilska också en form av uppmärksamhet. Du ger honom uppmärksamhet för hans drickande, även om det är negativ uppmärksamhet. Såklart inget du vill. Det är en effektivare läxa för honom att du inte spenderar någon uppmärksamhet på honom när han kommer hem full, dricker hemma, och andra oönskade beteenden. Du kan då planera i förväg vilka saker du vill göra för att ta hand om dig😊 Är det att ta en skön dusch? Är det några avsnitt av din favoritserie? Är det att krypa upp i soffan med en bok eller musik i lurarna?
Om han ställer några frågor kan du lugnt förklara att eftersom han dricker just nu och det inte är roligt för dig att umgås då, ska du göra dina saker istället. Men tänk på att försöka vara lugn, så att det inte låter som ett straff eller att du vill starta ett gräl. Lugnt och tydligt, och så inget mer fokus på honom.
Kanske säger du också att det är bra om han tar ut hunden nu när han kommit hem? Du har ju redan gjort ditt.
Dagar när han kommer hem nykter kanske du gjort middag, eller vill se en film tillsammans. Det blir gott om tid att bygga på det positiva i förhållandet.
Men det är ju bara om du känner att du vill och orkar. Orkar du inte uppmuntra hans bra dagar är det helt okej, ägna dig mer åt dig själv och gör något litet varje dag som får dig att må bra. Ja jag vet, det är så svårt... Alla tankar snurrar kring den som dricker och hans beteende, magen är i en knut. Men när du väl sätter igång med att göra saker för dig själv mår du lite bättre och det blir lite lättare.

Jag gjorde anhörigprogrammet här på sidan också, och tyckte det var bra. Det är online, och man gör det själv.
Sen har det hjälpt mig mycket att skriva här och känna att jag inte är ensam❤️

Nej det är helt rätt, att jag är arg gör varken till eller från. Tror jag använder det som ett sätt att visa mig själv att jag är tydlig med att det inte är ok, för att inte känna mig överkörd eller att ett lugnt bemötande ska kunna tolkas som acceptans.

Men det tar väldigt mycket energi. Tänker att rikta om energin betyder att jag behöver sluta ta honom i beaktning så mycket. Liksom, att en strategi skulle kunna vara att jag slutar förlita mig på honom när det gäller tillgänglighet och ansvar hemma. Som att låtsas att jag är ensamstående och att det blir en bonus när han kan vara där. Och komma ihåg det även i bra perioder så jag inte blir så förvånad och ledsen att det händer igen. Och det känns verkligen som ett steg utför, längs den vägen finns det inte så mycket hopp om en gemensam framtid. Det vore en stor sorg för mig.

Vad skulle jag behöva? Kanske gemenskap, jag har funderat på att kontakta en fysisk anhöriggrupp. Jag är lite rädd att göra det eftersom vi har barn, att vi ska få en orosanmälan.

Sambons mål med måttligt drickande höll inte (surprise). Jag hade ändå lyckats ställa in mig på att stötta det mentalt och var rätt positiv. Veckan började helnyktert och vi hade fina dagar. Sen bara ökade det, och när jag försiktigt frågade igår hur många enheter han låg på hade han slutat räkna. Jag frågade hur många dagar i rad det var, eftersom jag ville kunna planera dagen (är det en nykter dag eller inte). Jag visste att det var fyra i rad men ville att han själv skulle dra slutsatsen och fatta beslut att det var dags för att inte dricka. Han sa två. Sen var jag bara tyst och sa inget mer. Drack mitt kaffe.
Jag är ju egentligen inne på område som jag ska låta bli. Kanske drar han slutsatser ändå.

Egentligen har han ju minst halverat sin vanliga konsumtion förra veckan, kanske var det till och med en tredjedel, när man vänder på det så går det ju ändå framåt.
Känns bara inte som den tanken riktigt fäster utan jag har andra känslor av hans drickande som inte är positiva. Vilket ju är förståeligt.

Jag firade en nykter månad igår. Och sambon blev full. Kände mig ensam och eländig. När han kom hem berusad fortsatte jag bara att läsa min bok. Sa hej och så, gav honom en kram, sen fick han inte mycket uppmärksamhet. Försökte samtidigt vara neutral och inte otrevlig alls, det var inte silent treatment utan bara ingen uppmärksamhet. Tyckte jag lyckades ganska bra. (Nu var jag ju iofs redan ledsen och läste innan han kom, så det var inte så svårt) Det här är något jag lär mig just nu från Beyond addiction, CRAFT metoden.
Belöna vid nykterhet och ta bort belöningar och uppmärksamhet vid drickande.
Vet inte hur mycket jag kommer orka hålla på kommande tid, tror jag behöver gå tillbaka på mer fokus på mig själv och ta hand om mig.

När han somnat kunde jag inte sluta gråta och kände mig bara helt ensam, utmattad och fylld av hopplöshet.
Kanske var det kombon att jag skulle firat och han gjorde mig besviken igen som gjorde det, eller så är jag bara trött av att leva i detta.
Blir så ledsen av att se honom förstöra sin hälsa, sitt liv och vår relation.

Förstår att det är tufft, att andra ev har det värre innebär inte att du ska acceptera detta.
Jag fick motsvarande kommentar, typ nu är det slut under påverkan. Ånger efter.
Tilliten försvinner och du utsätts för psykisk misshandel.
Vad går din gräns? Hans kan du inte bestämma över ♥️