Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner mig rådvill, och skulle behöva höra hur andra tänker, förlåt för mitt långa inlägg.
Min man har alltid haft svårt att begränsa sitt drickande. Inte alltid, men det händer regelbundet.
Han dricker gärna, även mitt i veckan, men samtidigt kan han ibland avstå helt.
Han har druckit alldeles för mycket trots att han varit ensam med barnen och ofta på fester. Vi har kommit överens om olika sätt för att begränsa intaget, som att följa min takt eller i förväg bestämma antal glas. Men det har aldrig funkat och det har satt mig i en sits då jag måste vara den som drar i handbromsen åt honom vid sociala sammanhang, det är inte roligt. För några år sedan gick det riktigt illa på en fest och han hamnade i fyllecell. Efter det ställde jag ultimatum, sluta eller jag går. Han slutade, men jag vet att han drack ett glas vin ibland när jag inte var med. Men han pratade alltid om att det var för att återfå mitt förtroende han slutat, inte för sin egen skull, så jag tror inte han riktigt tog till sig problem. Efter flera år bestämde vi tillsammans att det nog skulle kunna funka med ett glas till middagen då och då. Och det gjorde det under några år, men sakta men säkert blev det mer och mer och oftare och oftare. Till slut var vi tillbaka på ruta ett igen.
Efter en ny otrevlig incident för någon månad sen sa jag stopp igen. Han var själv ångerfull, och ville sätta upp gränser. Han är helt övertygad om att han kan begränsa sig, för att det är hans egna regler. Han tänker att han ska dricka max tre glas vin och bara fredag eller lördag. Men jag säger nej, jag är trött på det här och vill slippa ansvaret att ”ha koll” och oroa mig för att det ska bli för mycket. Han är låg och ledsen och tycker livet känns tråkigt utan vin vid middagar och fest, eller när man lagar mat eller i solen en härlig sommarkväll.
Jag vill betona att han inte har ett sug efter alkohol varje dag, utan snarare det sociala i alkoholen.
Vad tror ni? Kan han klara av att begränsa sig nu, med sina egna regler? Eller ska jag låta honom testa och om det inte funkar få det svart på vitt. Eller har jag redan gett honom för många chanser?

Jag vet ❤️ ta hand om dig!

@Nöjd57 har läst din tråd nu på morgonen och blir så glad att du tagit dig loss! Hoppas att du får bli precis som ditt nick, nöjd! Ensamhet är det många som slåss med och vill du finns det massor av tips att få om hur man kan (försöka) bryta ensamheten. Stor kram🧡

@Kevlarsjäl62 Tack min vän!
Med förståndet vet jag att skammen inte är min. Känslorna är dock svåra att styra med förståndet.
Förstår din rädsla för bitterheten. Min stora skräck i livet är att bli bitter. Gagnar ingen o allra minst den bittra.
Hur motar man bitterhet?
Med snällhet kanske?
(Vi får googla) 😊

Jag hajade till på det du skrev om stark kärlek till mannen. När jag läste kändes det så främmande. Har jag sagt det? Kanske det.
Och jag har i o för sig älskat min man genom åren, men just nu vet jag inte ens hur det känns. När barnen var små o alkoholen inte var nr 1 i hans liv. Då fanns kärlek. Nu mest irriterad när han är i närheten.

Grubblar mer o mer på hans personlighet. Vad är han, vad är alkoholen i beteendet?
Tänker tillbaka o kan ju se beteenden jag inte tycker om som fanns före alkoholen. De förstärks med alkohol men inte självklart 'värre' ju högre procent kroppen. Där undrar jag om hjärnan börjat ta stryk.
Han fick en något osäker adhd diagnos för några år sedan o det var nog startskottet på beroendet. Diagnos utan uppföljning ledde till självmedicinering. Det är min tolkning nu i efterhand.

Var snäll och förlåtande mot dig själv! ❤️

@has Tack för ditt stöd!
Och för att du delar med dig så öppet. Du resonerar alltid medmänskligt o klokt. 🧡

@Rike Ja, det finns annat i livet att göra. Omöjligt att hjälpa en som inte klarar av att ta emot hjälp, inte riktigt tycker att det behövs. "Jag kan själv" är ju en beprövad skröna, tyvärr.

@sommar2023 håller med @Rike, anmälan görs för att hjälpa. Den gäller din man som dricker, kanske kan det till sist få honom att vakna upp nu!

Någon annan har gjort bedömningen att det behövde göras och det bekräftar ju egentligen det du känt så länge. Din man behöver sluta dricka.

Skickar styrkekram!

@ann74 fy så tufft! Det låter verkligen helt ohållbart, och förstår av din text att du redan är så trött. Allt kan kännas helt övermäktigt då.

Men fortsätt ta små steg i den riktning du går. Vet inte om det kan finnas tillfälliga boenden via kommunen, kanske någon annan här vet?

Precis som du skriver är det ju inte en miljö barn (eller någon annan för den delen) ska behöva vara i 💔

@Åsa M Ja, du kanske har rätt. Men det känns så annorlunda.

Den nyktra personen och den fulla personen är samma person. Du vet det ❤️

Det låter som att ni behöver hitta en lösning under tiden och att det är rätt bråttom?
Prata med sonen ikväll - låter inte roligt♥️♥️♥️
Tur att de har dig!

Jag vill leva mitt liv som jag gör idag, men med honom nykter i mitt liv. Väljer han alkoholen så kommer inte jag orka. Men den nyktra personen, tror jag iaf att jag älskar.
4 dagar nykter, det är 4 dagar mer än vad som är hans normala. Jag får ett lugn i kroppen och har vi har normala samtal. Men klumpen finns alltid där, eftersom man inte vet. Nästan läskigare när han väl är nykter. Eftersom han så sällan är det. Max 4 dagar i månaden, ibland inte ens det.
Vi ska ses imorgon och resten av helgen,om han är nykter. Kommer han dricka ikväll eller imorgon. Då kommer jag ägna mig åt annat istället. Så än har jag inte ställt in mig på det.
Kommer bli en bra helg om han är nykter, och väljer han drickat så har jag annat jag kan ägna mig åt.

@december80
Jag har försökt prata med honom men det går inte när han är nykter så är han så otroligt praktig kan pratat illa om grannen som dricker även om kollegor och dom är inte i närheten av hans drickande. Han ser verkligen inte sig själv och om jag säger något gnäller jag bara det var inte så farligt mm. Och nu är det dags igen för ett ordentligt race var hem på lunchen för yngsta sonen ligger i feber så var hem med dricka och alvedon. Då betedde han sig som idiot och skällde varför han inte var i skolan och höll på.Yngsta sonen är tyst och tillbakadrgen så han bara låg där och lyssnade. Men han är sådan vidrig pappa så jag jag får verkligen hat känslor till han. Jag håller på att kolla med mäklare ingen av oss kan bo kvar i huset så håller även på att kollar runt efter annat boende men det känns som det kommer ta tid Och jag har ännu inte orkat sagt till sambon för jag vet att den dagen jag säger det kommer det inte bli roligt så skulle vilja hitta ett boende innan.

@Rike
hej nu var det ett tag sedan igen, ja det är min största räddsla att barne ska anklaga mig eller vi glider isär. Idag är åter en jobbig dag minsta är sjuk och ligger hemma han är 17 så inte så liten pappa är full och han levde om när jag var hem på lunchen så det vart ingen vila alls.
Jag håller på att kolla med mäklare ingen av oss kan bo kvar i huset så håller även på att kollar runt efter annat boende men det känns som det kommer ta tid Och jag har ännu inte orkat sagt till sambon för jag vet att den dagen jag säger det kommer det inte bli roligt så skulle vilja hitta ett boende innan.

Sant Tiffii. Jo, sett i backspegeln har jag ett gäng diagnostiserbara EQ-befriade cyborger i minnet. Det som är slående är att de ofta lyckas armbåga sig till roller där de kan styra över andra. Jag har sett några fake-CV, och goda vitsord. Det är väl det enkla sättet för tidigare arbetsgivare att bli av med problemet, kan jag gissa?
Den chef jag tidigare nämnde sa: ”fooliehutt, om jag säger åt dig att hoppa, då hoppar du!” Jaha sa jag men satt kvar. Hon hade lite svårt med balansen i sitt jämfotahoppande. Lika fullt fortsatte hon att vinglandes hoppa på ett ben med visst stöd av kollegans skrivbord. Sägandes: ”… och säger jag åt dig att hoppa på ett ben, då hoppar du på ett ben!”. Jag hann inte filma, det kom så plötsligt och givetvis hade den här människoliknande roboten nog med cacheminne att hoppa i frånvaro av vittnen. Oavsett vad var det bara den som hoppade. ”Känner ni varandra väl” frågade en bekant. Nej sa jag. Jag vet vad hon heter, hur hon ser ut och att hon agerar i enlighet med den narcissistiska instruktionsboken.😂

@sommar2023
Men det är bra, någon behöver ta över processen i detta läget. Är läkaren stenhård är det för att det behövs.
Nu finns det en möjlighet till något bättre. Kram

Vårdcentralen var stenhård så nu är socialen inkopplad å självklart får man ju lätt panik å jag kommer nog inte kunna sova. Vad händer nu liksom.
Å min man som äntligen söker hjälp å vill har fullständig panik.

@fooliehutten
Ja jag har också läst om narcissister och detta stämmer in väldigt väl. Det är fruktansvärt verkligen.. men det är som du säger att man måste tänka på sitt eget bästa och dra sig undan.. jag upptäckte med tiden att det tjänade ingenting till att konfrontera eller öppna upp mig känslomässigt om hur djupt hon sårade mig med allting. Blev i stort sett skrattad rakt i ansiktet..

Jag klev in i en relation för några år sedan med vetskapen om att hon drack flera dagar i veckan. Det visade sig vara sju dagar i veckan. Livet var jättefint i början. Vi flyttade ihop, jag räknade inte antalet glas och hon var öppen med sin konsumtion.
Sakta men säkert så kom jag in i kraftigt medberoende, möjliggörare rollen. Mitt egna liv upphörde. Jag gjorde allt för henne.
Hon vill sluta men klarar inte att göra det själv. Någon dag här och där går bra men sedan fortsätter drickandet. Det blir sakta värre och värre. Hade svårt att se det själv när jag var mitt uppe i mitt medberoende.
Den bästa perioden var när hon via socialförvaltningen och beroendemottagningen i kommunen lyckades vara på ett "hem" i några veckor för behandling. Tyvärr föll hon tillbaks i sina gamla vanor ganska fort efter det.
Idag lever vi på varsitt håll och just nu har vi ingen kontakt. Hon behöver få ordning på sig själv. Hon har fått tips, telefonnummer, e-post adresser, hemsidor. Allting serverat med ställen och personer som kan hjälpa henne. Det har pågått i flera år men nu har jag gett upp. Det gjorde jag mest för att jag blev så illa behandlad av henne under lång tid. Orkade inte mera.
Ta hand om dig!

@Rike, jomen så har jag upplevt det också. Det är som att prata med väggen, fast med den slipper man de udda omskrivningarna av fakta förstås. Sen är det alltid lika märkligt med hur de här ”mekaniska individerna” lyckades få mig ur balans förr om åren. Det gäller att för ögonblicket ”stänga av sin empati” det har de väldigt svårt att greppa och då brukar de spåra ur på de mest underliga sätt. Här brukar jag för säkerhets skull ta ut ett långt avstånd innan jag börjar skratta åt detta elände. En chef jag hade en gång blev jag tvungen att spela in på telefon för att ha bevis att rädda mig från henne. En kollega sa: ”outlook är vår bästa vän, för här syns det svart på vitt vad hon är för något”😂

@fooliehutten
Det du beskriver är det enda rätta. För ca 10 år sedan så kom den insikten och jag fördjupade mig i ämnet.
Du hanterar det helt rätt och att ändra på dem är omöjligt, hur mycket man än försöker.

@Lunis
Åh jag har som sagt haft återfall och tagit kontakt. Det har straffat sig.
Så stark känner jag mig inte, mer att jag försöker överleva emotionellt.

Hon hittar på hemska saker som hon delger mina barn, hon kontaktar mitt ex mm.
Säger jag ifrån gällande det så blir hon ”sjuk” meddelar alla att hon nu är sängliggande pga mig och skickar sms till mig om att nu är du väl nöjd och vill att jag ska dö, njut.

Jobbigt att skriva om men utifrån det du beskriver så gissar jag att du kan ana.

Ja, det blir tydligt när man har egna barn, samt ser andras föräldrar..🥲

En räddning är att även hennes bror mfl har sett dessa sidor- annars hade jag nog trott att jag var galen o hört fel.

Men i hennes övriga (mycket ytliga kontakter) spelar hon offer och säger att hon inte förstår varför jag gör såhär.
Hon kan även hota med att hon ska berätta för alla hur jag är mm. Oklart vilka då hon aldrig kan ha mer än tillfälliga kontakter - kanske en granne eller en taxichaufför får lyssna, vad vet jag.

Hej på er i tråden. Utan några andra kunskaper än självlärt och upplevt så kan jag bara dela en kort text som i viss mån liknar beskrivningarna på parenteserna (föräldrarna) som gör era liv sura:

”Vad är en narcissist? En narcissist har en överdriven tro på sin egen betydelse, vill gärna stå i centrum, och har svårt att hantera kritik eller motgångar. De uppvisar ett mönster av självupptagenhet, brist på empati och ett stort behov av beundran från andra. Personen kan också utnyttja medmänniskor för att nå sina egna mål och har ofta svårt att förstå eller bry sig om andras känslor och behov. Narcissister uppfattas ofta som odrägliga och uppblåsta av omgivningen”

Det finns en hel del att läsa på nätet om olika personlighets- och beteendestörningar. Ta inget som en absolut sanning, men att läsa på gör en bättre förberedd på konstigt agerande. Jag har inte försökt ändra på personer av denna kaliber, utan mest zoomat ut och sett det komiska i det förutsägbara i deras beteende👹. Över tid har jag minimerat kontakter med såna här energitjuvar. Men som sagt, det är mitt sätt att hantera dessa. Jag konfronterar aldrig, utan glider ifrån i omtanke om den egna hälsan. Det är extra svårt att hantera detta när det handlar om närstående, men man har ju inte valt sina föräldrar, men välja bort dem; det kan man faktiskt göra.
Styrkekramar åt er i den här kampen också. 🤗

Inte bara din mamma du mister utan även drömmar förväntningar om hur det skulle kunna vara, hur du önskade det skulle vara. Svårt, jättesvårt, men vad är alternativet. Du har styrkan även om det inte känns så och det är väldigt mycket sorg förknippat med att ge upp sina förhoppningar om hur livet skulle kunna vara.

@Tiffii Jag känner igen så mycket i det du beskriver. Själv upplever jag att min mamma fortfarande behandlar mig som ett barn och inte en jämlik vuxen. Jag har också sedan 20 år tillbaka försökt få henne att förstå att livssituationen hon och pappa har och som jag vuxit upp i inte är är en bra miljö och det inte ska vara så jobbigt. Man ska behandla och kunna bli behandlad med respekt. I de tillfällen hon är sårbar lyssnar hon och gått med på att vi tillsammans ska prata med pappa om hans riskbruk men när det tillfället väl kommer har hon svängt och vågar inte längre ta diskussionen. Nu senast vände hon på allt, sa att jag bara ljuger och lade över allt ansvar på mig. Precis som du beskriver, och det är så tufft att få tillbaka då en redan lever och har levt med skuldkänslor stora delar av uppväxten.

Precis som du har jag nyligen kommit till insikt att hon inte är mottaglig för vad jag har att säga överhuvudtaget och det bästa jag kan göra för mig själv (och mina barn) är att ta avstånd. Sen känns det som en enorm process att påbörja och man vet inte ens vart man ska börja, hur man ska göra det eller när.

För mig blev dock startskottet att hon såg till att jag anmäldes till soc, väl där var jag vilse och frågade vilken väg som var bäst att gå - vården, alkoholhjälpen eller kurator? Och det var socialsekreterarna som tipsade om kommunens öppenvård. Jag ringde dagen efter och ja, det är svinjobbigt att ta tag i men de är superduktiga och väl omhändertagande när man ringer. Jag har haft en träff med min beroendeterapeut och det är så skönt att någon validerar ens känslor och mående.

Jag är bara i början av min terapi men jag kände mig stärkt efter den träffen och ska dit imorgon igen. Jag har även lyssnat till ett avsnitt med Görel Fred i en podd som hette "Perspektiv", som handlade om hur man försonas med sin barndom. Rekommenderar varmt! Man får väldigt mycket perspektiv på saker.
Och något jag trycker extra mycket på är att vi kan inte förändra någon annan, det är något de måste göra själv. Det enda vi kan förändra är vår egen situation.

Kram till dig!