Senaste kommentarerna i forumet

Hej,
Jag satt och googlade och hittade hit. Jag vill gärna bolla mina tankar då min pojkvän sen 9 månader är bra på att snacka och får mig att tvivla på min känsla kring att han dricker för mycket och ligger i farozonen.
Han dricker var och varannan dag när han är hemma hos sig.. Hos mig dricker vi aldrig för jag har ingen alkohol hemma.
Han dricker öl och starksprit. Jag försökte igår förklara att om han och jag i framtiden ska flytta ihop så måste drickandet i veckorna upphöra och helgdrickandet ska ske ansvarsfullt. Jag har två rätt små barn. Han har två barn som snart blir tonåringar. Han blir otrevlig när han dricker. Både mot mig och sina barn. Han har liksom ingen ömsint sida utan häver ur sig allt han kan komma på. Jag har sagt till honom och han skyller på alla världens orättvisor och att han behöver dricka för att slappna av och släppa ut all skit som har byggts upp inom honom. Han har ett förakt mot psykologer och vägrar gå och prata med någon. Han har en pappa och styvpappa som är alkoholister, misstänker även att hans syster är det. Men han förnekar bestämt att han har problem utan har allt under kontroll.
Igår försökte jag sätta ner foten en gång för alla kring drickandet. Han behöver inte vara nykterist men skärp dig och sluta dricka i veckorna. Då undrade han vad som skulle hände om han skulle ta ett glas vin medan han lagade mat tex. Alltså hela tiden försvarar han drickandet och försöker hitta öppningar. Borde inte raponsen ha varit ”du är viktigaste för mig så om du vill det är det inget problem för mig att sluta”? Han verkar inte vilja förstå, han säger att han vill ge sina barn en liberal syn på alkohol och de får de genom att se honom dricka när som helst. Jag håller inte med! Jag är rädd för att jag måste lämna den här relationen. Men jag kanske tänker fel. Vad har ni för tankar?

@Malfre varmt välkommen hit! Vad klok du är som reagerar över din sambos drickande och hur hans barn påverkas i det här. Förstår om det är svårt att veta hur du ska förhålla dig. Bra att du skriver här! Det finns nog många andra som kan känna igen sig och som har mycket klokskaper att dela, även om det ibland tar lite tid att få svar.
Du är också varmt välkommen att ringa till oss om du vill fundera tillsammans med en rådgivare. Här finns lite mer info om hur våra samtal går till: https://alkoholhjalpen.se/linjen

Varma hälsningar,
Jenny

Jag sitter i en liknande situation (med min lillebror som beroendeperson) och har nu efter många om och men tagit kontakt med en psykolog via jobbet för att få stöd som anhörig. Jag vet inte om du har något liknande hos dig? Jag har även kikat på stödsamtal genom Anhörigföreningen, inte provat men det kan vara något att överväga. Känner med dig och tänker på dig.

Min pappa är 70 år och har haft ett allvarligt alkoholproblem i ungefär fem–sex år nu. Allting rasade ganska snabbt för honom när han bodde i Stockholm – han förlorade jobbet, bostaden, relationer och till slut körkortet efter att ha kört onykter. Efter det flyttade han tillbaka till Malmö och bor nu där tillsammans med min mamma. De är inte ett par i klassisk mening längre, mer som sambos och vänner.

Det är svårt att gå in på alla detaljer, för det är en rätt snårig historia, men alkoholen har egentligen alltid funnits med i bilden. Båda mina föräldrar har druckit så länge jag kan minnas – vardagsdrickande med folköl och ett glas vin till middagen, och mer på helgerna. Men de har fungerat i vardagen, klarat sina jobb och livet i stort.

Nu är båda pensionerade, och mönstret fortsätter. Men skillnaden är att när mamma åker till sommarhuset och lämnar pappa ensam, då spårar det ofta ur. Han super till rejält – tidigare var det mycket starksprit och knappt någon mat, han blev mager och såg riktigt risig ut ett tag. Det har blivit lite bättre nu det senaste året; han äter mer och har gått upp lite i vikt, men det är fortfarande långt ifrån bra.

Han har ramlat flera gånger, brutit lårben, handleder och skadat axlarna. Det händer ofta när han svimmat – troligen en kombination av alkohol och lågt blodtryck. Det är som att han har åldrats tjugo år på bara fem. Han gör knappt något längre – sitter mest i soffan och tittar på TV, eller tar en kort promenad till puben runt hörnet.

Jag försökte prata med honom igen idag. Frågade hur det här ska sluta, varför han gör så här mot sig själv. Han säger att allt blev för mycket efter det som hände i Stockholm. Att han mår dåligt, men ändå inte vill dö riktigt än. Jag sa att vi som bryr oss om honom går omkring med en ständig klump i magen. Att det inte är rättvist mot mamma, som får agera vårdpersonal hela tiden – det var inte så här hon skulle behöva spendera sina sista år.

Han förstår det – han säger att han fattar – men ändå händer inget. Han är inte elak när han dricker, han ringer inte och bråkar med folk. Han bara sitter där, tynar bort, sakta men säkert.

Och det är så fruktansvärt att se, även om vi inte haft den starkaste relationen de senaste 15–20 åren. Det är ändå min pappa. Och jag känner mig helt maktlös.

Jag har funderat på att köpa några AA-böcker och försöka få honom att gå på ett möte, men ärligt talat har jag svårt att tro att han skulle gå dit. Ska jag försöka ändå? Ska jag försöka nå honom genom hans samvete? Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag känner mig bara... handfallen.

@wasgij jag tror samtalsstöd är det bästa, men testa vad som funkar bäst för dig. Vi är alla olika!
Och kom ihåg att den som kan få honom frisk, om det ens är möjligt, är han själv. Du kan *inte* påverka det över huvud taget. Lägg inte den bördan på dig själv. Det låter som att du har tillräckligt redan!

@Kärringen tack snälla för dina ord. Som du säger, vissa dagar är mer självklara än andra. Men har kommit till insikt att det får ta tid att bearbeta. Detta året var en läkning av mig, och dottern. Nu kommer väl resten. Puh. Hade hoppats på en snabb lösning. Men det är bara att ta det. Kram

@Kärringen
Tack så mycket, och trevligt att du svarar. Att komma hit som jag är nu har tagit tid, med många berg- och dalbanor. Känns som att mitt psyke så att säga landat i allt.
KRAM!!

Jag är en 23 årig tjej som lever tillsammans med en alkoholist. Han är 8 år äldre än mig. Varannan vecka bor även hans 7 åriga dotter hos oss. Sambon dricker sig full i snitt flera gånger i veckan. Aldrig när barnet är hemma utan då ser han till att lösa barnvakt men givetvis påverkar det henne negativt. Han går ut på kvällen och kommer hem morgonen efter, sen sover han bort dagen. Varenda helg och den veckan dottern är hos sin mamma kör han med ursäkten ”att han är vuxen och gör vad han vill” så då dricker han även vardagar och sjukskriver sig från jobbet. Han lever i total förnekelse och ser inget problem. När jag eller någon av hans närstående försöker prata med honom blir han tokig och går i försvar. Flummig text men jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag älskar honom men detta förstör mig och framförallt hans dotter..

Jag är en 23 årig tjej som lever tillsammans med en alkoholist. Han är 8 år äldre än mig. Varannan vecka bor även hans 7 åriga dotter hos oss. Sambon dricker sig full i snitt flera gånger i veckan. Aldrig när barnet är hemma utan då ser han till att lösa barnvakt men givetvis påverkar det henne negativt. Han går ut på kvällen och kommer hem morgonen efter, sen sover han bort dagen. Varenda helg och den veckan dottern är hos sin mamma kör han med ursäkten ”att han är vuxen och gör vad han vill” så då dricker han även vardagar och sjukskriver sig från jobbet. Han lever i total förnekelse och ser inget problem. När jag eller någon av hans närstående försöker prata med honom blir han tokig och går i försvar. Flummig text men jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag älskar honom men detta förstör mig och framförallt hans dotter..

@Tröttiz hallå kul o se dig! Låter som du är på ett stabilt ställe! Fortsätt så, kram

Hej.
Väldigt länge sedan jag skrev i egen tråd ...

Jag har nu och då kontakt med mitt ex, han har sina "utmaningar" . Vi hade kontakt genom meddelande och i ett skede skrev han ett citat jag sett tidigare på Internet :

"The devil doesn't come dressed in a red cape and pointy horns. He comes as everything you have ever wished for".

Vi diskuterade detta citat ett tag, att alkohol är räddaren och något som behövs just då, att det stillar ens önskan om att hjälpa en. Men att det ändras till något som inte hjälper, och svårt komma ur.

Vi hade ett bra, om man nu kan säga bra samtal om detta ämne? Ja, kanske. 🤔🙂

Kram, och sköt om er!
🌺

Tack snälla för era kloka ord. Är bara så ofantligt trött på det hela. Kraven känns så höga på mig- att jag ska hantera, stå ut, ’förstå hans sjukdom, se bortom, acceptera och förlåta- medan jag inte får någonting mer än att jag är ’så arg’ Tacka fan för att jag är arg! Den jag älskade är borta men det är som om jag inte tillåts sörja det utan bara ska finna mig i hans dåliga, respektlösa j*la beteende och ha överseende

Jag förstår din frustration. För mig, som tyvärr har sett allvarlig psykisk sjukdom på nära håll, är alkoholism mer av en psykisk sjukdom än en somatisk sjukdom.. Man kan inte "rycka upp sig" om sjukdomen sitter i hjärnan och påverkar allt man gör. Man förstår säkert inte själv alltid vilket grepp alkoholen har om en, och det är därför alla bortförklaringar kommer till pass, och sjukdomsinsikten saknas.

@N jag förstår din frustration! Och har inte något rakt svar på din fråga.

Däremot tänker jag att även en fysisk sjukdom kräver sjukdomsinsikt för att individen ska söka hjälp och på olika sätt röra sig mot behandling och tillfrisknande.

Just insikt i den egna problematiken är något som brukar vara väldigt problematiskt vid alkoholism.

Det finns ju också många andra sjukdomstillstånd som vi inte direkt ser som fysiska, som ångest tex, som kan ge väldigt allvarliga konsekvenser för den drabbade.

För mig som anhörig har det istället känts väldigt hjälpsamt att se alkoholism som en sjukdom. Det ger mig ett annat perspektiv tycker jag. Det har varit lättare att separera personen jag älskar från dennes beteenden, som jag istället ser påverkas av sjukdomen, som jag avskytt och tagit avstånd från.

Vem vet hur framtidens medicin ser ut, kanske kommer orsaker vi ännu inte känner till att komma fram?

Ibland har jag också funderat på att medberoende verkar lika starkt och svårt att bryta sig fri ifrån som beroendet verkar vara. Varför skulle annars så många av oss stanna kvar i situationer som ofta är helt outhärdliga.

Jag tyckte boken beroendepersonligen av Craig Nakken gav mig en bra förståelse för beroendeförloppet. Jag har förstått det som att boken varit lite omdiskuterad, men utifrån min erfarenhet som anhörig tycker jag att den stämde väl in på det jag upplevt när jag stått bredvid.

Att alkohol är ett gift som påverkar hjärnan är en annan del av alkoholismen som jag tänker bidrar till symptomen sjukdomen ger.

Förstår verkligen att du är arg! Alkoholism är allvarligt, livshotande och skadar så många fler än den som dricker.

@wasgij varit där o kanske fortfarande är där fast väldigt lite kontakt.
För mig har det tagit låååång tid att inse att denna man definitivt inte är någon evig kärlek! Låt det ta tid, skriv av dig, ramla tillbaka , värk ut honom ur systemet.
Leta grupper, samtalsterapi allt du eventuellt kan behöva för att bli starkare.
Vissa av oss behöver lång tid, vissa lite kortare men det är ingen tävling...Gör det som känns bäst idag, i morgon kanske saker ser annorlunda ut!

Styrke kramar

@Åsa M
Hur ska man ta tag i det. Samtal? Önskar det vore så enkelt att släppa taget. Vilket det egentligen bör vara. Och jag vet inom mig att detta är ohälsosamt. Men nånstans inom mig att det kanske finns hopp, att jag kan vara den som får han "frisk".
Och tänker jag efter så utstrålar han bara egoism. Sina kärleksförklaringar, inget annat.
Blir arg på mig själv varje gång. Likaväl som att släppa honom, så har jag lila lätt att starta igång på hans konversationer... ett ständigt pådrag av förtvivlan och hans liv i botten jag vill rädda.

Tror faktiskt inte det går att förstå. Jag tänker som dig att det inte är en sjukdom, dock en besatthet som troligtvis är liknade men inte helt lika mellan alla beroende människor. Fast får ordet sjukdom vissa att sluta då är det ju bra

Fast helt ärligt, jag är fet det vill några oxå kalla sjukdom men jag ser det som att jag äter, precis som alkisarna dricker...för att döva obehagliga känslor.
Kanske någon från andra sidan kan försöka få oss förstå.

Om allt är bättre utan honom, som du säger, då tycker jag helt klart det låter som att ditt medberoende är problemet för dig. En alkoholist är vansinnigt manipulativ, och du kommer inte komma ur hans klor om du inte tar dig an ditt eget medberoende. Det låter inte friskt med ständiga kärleksförklaringar heller, särskilt i det läget där ni är. Tycker du det känns normalt? Det låter inte så.

Hej
Jag är uppvuxen i ett hem med missbruk och har nu föga förvånande även en fd partner som tycks älska alkohol mer än livet självt. Jag har dessvärre mycket erfarenhet och kunskap om beroende och missbruk privat samt från yrkeslivet. MEN jag kan trots detta bara inte FÖRSTÅ?!?!? Är det legitimt att jämföra alkoholism med vilken annan sjukdom som helst? Är det konstigt att förvänta sig att någon som är ’sjuk’ i alkoholism tar fa*kn tag i det?! Söker behandling för sin ’sjukdom’?! Ser till å reder ut skiten?! Ngn som är sjuk i förkylning, hjärtfel, cancer vill väl för F*N bli frisk eller?! Varför vill inte alkoholisten det?!?! Är det verkligen en sjukdom då? Eller är alkoholisten bara dum?! Som riskerar precis ALLT med sin sk ’sjukdom’.

Förlåt för aggressivt, bittert, ifrågasättande och sarkastiskt inlägg men känner liksom bara VA F*N??????

Hjälp mig förstå alkoholism och beroende tack 🙏

@Åsa M
Året utan honom har varit det beslut bästa så klart. Trots sporadisk kontakt som enbart inneburit hans kärleksförklaringar till mig.
Är det medberoendet som kickar igång? Giftet att vara där?
Vill inte vara en del i det, även om han kört sig i botten av att bli av med körkort, är i vårdnadstvist om barnen, skall göra samhällstjänst m.m.
Tänker jag som det är nu, så är det horribelt att jag ens håller på såhär..
Om det inte är kärlek, så är det medberoendet då?

Hur tänker du kring din egen resa för att bli frisk från medberoende? Hur ska den se ut? Vad är ditt mål?
För mig var det enda som hjälpte att säga nej till all kontakt och ta tydligt avstånd. Allt drama försvann och jag saknar det INTE. Mitt ex saknar fortfarande sjukdomsinsikt och hans resa mot katastrof fortsätter. Jag vill inte se det eller vara en del av det. Det är inte kärlek utan rent gift.
Tänk på DIG först.

1 år har gått sedan man startade här. Otrolig hjälp.
En skilsmässa som gick igenom förra året. Tagit mig 1 år att bearbeta året innan med kaos. Lögner. Förnedring. Men också i allt det en otrolig stark kärlek till denna människa.
Många lovord har brutits.
Kontakten bryts med jämna mellanrum. Men i de tomrummet kommer känslorna tillbaka. En saknad. Som jag har svårt att slita mig ifrån.
Även om det självklara är att vara utan honom.
Men hur i hela världen ska man acceptera. Att det är över. Även om ett hopp finns kvar. Trots allt.
Hur tankar går på att hålla det hemligt, träffas ibland. För att följa ytterligare en resa för nykterhet som ändå går i kras?
Eller finns där att kunna sätta gränser? Utan att få lögner eller är det helt utom hopp?
Ju mer jag skriver, ju mer tragiskt låter det. Egentligen. Men kärleken oändlig för denna man!
Tankar eller erfarenheter någon?

Det är svårt att vara tyst i ett sådant läge, men jag tror det enda du kan göra är att diskutera med en familjeterapeut. Dynamiken i en familj är svår att påverka men det är viktigt att förstå hur den fungerar, vad din roll är, vad hans roll är, och vad dina föräldrar ska tänka på. Det tror jag att en opartisk person måste ge råd om.

Nej, det är du självklart inte! Du har en relation med en missbrukare och dör honom är hans valda gift det viktigaste av allt. Man kan inte resonera någon frisk eller nykter. Om er relation ha flar mycket om hans supande och hur du hanterar det så undrar jag vad du får ut av det? Hur mår du av detta och har du pratat med någon om det? Hans mående kan du inte påverka, men ditt eget!

@Bergochdalbana
Hej,
Det är inte dig det är fel på. Tyvärr så har din man en relation som verkar vara starkare till alkohol än till dig.
Hur länge har det varit så här? Några tecken på att bättring av drickandet? Osv Till syven och sist kokar det ner till dig och vad du vill. Ser du en framtid i denna relation? Vilka villkor behöver uppfyllas? Kanske kan en terapeut/psykolog hjälpa dig att sortera ut dina tankar om hur din framtid ska se ut. Du kan INTE ta ansvar för din mans drickande och beteende. Jag är inte medberoende, jag jobbar med att försöka att vara nykter och vet att endast den beroende måste ta steget/beslutet själv. Du eller andra personer kan som bäst stödja om han vill och är ärlig med att vara nykter.

Återigen, det är inte ditt fel och din man borde åtminstone kunna ta ansvar gör sitt eget supande. Att sitta och vara sur för att inte få en pava serverad, jisses…

Lycka till och tänk på dig själv