Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt svar Ullabulla.Jag kommer inte att kunna lita på honom igen, jag kommer inte att kunna lämna barnen ensam med honom.
Han försökte idag att ge mig skuldkänslor, han sa att om vi inte blir tsm igen kommer allt bli mycket värreför honom sa han. Jag antar att det är ett klassiskt sätt för dem så dem kan få tillbaks en igen. Men jag är väldigt bestämd denna gången och sa till honom att jag inte vill fortsätta med att vara tsm med honom och omhan vill träffa barnen får han göra det när jag är hemma. Han berättade att han hade ordnat hjälp och att dem skulle boka möte med honom men det spelar mig ingen roll längre. Blir han frisk så är det bra för både barnen och honom själv. Jag är dock orolig för honom vet att han sitter i sin lägenhet just nu och super och tycker synd om sig själv. Och på råga över allt så är han arbetslös och spelberoende också.

Jodu, ni är fina ni som läser mitt. Själv känner jag mig som jag sparkat ett barn rakt i ansiktet. Jag var grym. Min älskade man gav mig dock det jag behövde. Jag kom hem och här låg papprena redo för mig att fylla i. Det hade varit så mycket svårare om han bönat, bett eller försökt rädda oss. Jag ska fylla i dem idag men jag känner mig långt från att ha vunnit något. Jag har förlorat mannen i mitt liv, min stöttepelare, min allra bästa vän. Sorgen tar jag, som sagt tidigare, senare. Nu är det de praktiska detaljerna steg för steg som gäller. Erkänner att det känns en viss lättnad över att han också flyttat ut ur mitt sovrum. Ikväll ska jag bädda rent, sova första natten under nya förutsättningar. Han kanske aldrig kommer att förlåta mig för min grymhet och det måste jag leva med. Vissa saker kan inte sunt förnuft sudda ut.

Lycka till alla andra också...

Tack snälla!

Stödet måste man tyvärr hitta inne i sig själv även om man är helt stödlös invärtes.Och när det skramlar tomt så tycker jag att forumet har hjälpt mig jättemycket.Tvivla inte på att ditt beslut är korrekt. Vi är många som kan skriva under på det.

Underbart att läsa,fantastiskt starkt gjort.Inte en tår till nu för gubbskrället.Skickar en bakelse till förmiddagskaffet åt dig. :)

Du är modig och stark ! Önskar jag hade lite av det du har. Heja heja! Skickar styrka :-)

Ha!

Idag tog jag mod till mig och gjorde något jag inte kan ändra, och bra det! :)

Min man, som är ledig idag, valde att dricka igår. Såg att det tullats på flaskan. Hörde inte när han la sig men vaknade av alkohollukten och fyllesnarket vid halv tre i morse. Sista gången jag förlorar sömn de nätter jag måste jobba tidigt dagen därpå. Så jag skrev ett brev:

Jag får tacka för mig. Vårt liv och relation lever inte upp till förväntningar jag hade. Har du tid idag kan du väl skicka efter skiljsmässopapper samt ringa banken och fråga hur vi gör med huslånen. Kanske du eller jag kan ta över hela lånet? Du får väl ställa dig i bostadskö, själv letar jag efter något att hyra där katterna kan bo. Hur som, vi lär ju inte kunna ordna flytt (och en eventuell försäljning nu) så kan du välja vilka två rum du vill ha? Jag vill ha eget sovrum ikväll. Själv tänker jag inte slösa mer tid på negativa känslor så det är upp till dig hur trevlig stämning vi har tills allting är ordnat. Jag antar att allt kan flyta på, eventuellt fortsätta som vänner. Ha det gott :)

Detta brev la jag på köksbordet med en av hans flaskor starksprit samt min vigselring...

Klappat och klart! Idag ska jag hänga upp min kalender där jag antecknar, med en leende gubbe, varje dag framöver tills den dagen kommer då jag bor själv, tituleras 'fröken', och lever mitt liv 100 % som jag vill.

Någon annan som vill ta steget med mig? :)

Kämpa på alla ni som läser, skriver och stöttar varandra...:):):):):)

skrivande att jag inte såg ditt inlägg.Visst är det precis som du beskriver.Leta rätt på dom där starka sidorna som finns därinne.Men ibland glider de bara undan och det är bottenlöst tomt där man famlar.
Men jag jobbar på det och det går bättre och bättre.

när jag läser ytterligare ett inlägg från en förtvivlad anhörig så tänker jag:
Vad inbillar vi oss?
Hur ser det ut här inne?
De allra flesta,bortsett från mulletanten och några till så har de vi lever med valt flaskan om och om och om igen.Ibland(oftast) har vi stannat kvar i relationen i förtvivlat hopp om att något ska hända som förändrar situationen till det bättre.
Hur ofta händer det?
Redan den paradoxen borde ju få oss som läser härinne på anhörigsidan att reagera och tänka att varför ska just min gubbe/gumma välja den rätta vägen?
Men gör vi det, ack nej.
Vi väljer att tro på promillehistorierna härinne där alkoholisten vaknat upp,tagit tag i sitt liv och förändrat allt till det bättre och alla lever lyckliga i alla sina dagar.
Dessutom vittnar en del inne på beroendesidan om att de bryter den relation de lever i pga att den är dålig och otillfredsställande.
Hoppsan hur kan det komma sig?
Men finns det bara en enda vinkling kvar för oss anhöriga,ett enda hopp så stannar vi och väntar och hoppas och tror.

Varför i hela friden gör vi på detta viset?
Jo för att vi i vår tur vill tro på den vi valt och lagt ned så mycket energi och ork på.
Ska det vara förgäves,dessa uppoffringar och alla tårar?
Och sen äntligen,när vi börjar fatta att min historia kanske är likadan som de flesta andras så börjar vi ta våra små steg mot befrielse och frigörelse av oss själva.Först då kanske vi kan se lika klart på oss själva och det liv vi väljer att leva som omgivningen gör.

Jag säger inte att man borde ge upp om den man bryr sig om.Men tänk om det fanns en lagommedicin att ge oss anhöriga så vi fattade på riktigt att inget vi gör kan påverka den som dricker att förstå och inse det vi alla runt hen gör.Om vi kunde förstå långt tidigare att släppa taget och backa ut ur det sjuka i relationen bara gör den som dricker friskare.
Men nejdå,ju längre ned i dyngan de åker ju längre ner gräver också vi anhöriga oss själva.I någon sorts konstig sympati som inte gagnar någon.
Gonatt alla därute,hoppas morgondagen ger fler nyktra människor än idag.

Så det finns de som också känner att man har så stark önskan att behålla sin relation att man tar i halmstrån. Jag med, usch vilken känsla. Ullabulla, det finns ju inget enkelt sätt för någon av oss. Många av oss har dock falska förhoppningar, jag, absolut också. Du har kommit några steg längre, eftersom du letar efter nya sätt att kunna fortsätta hitta dig själv och vara stark. Råd? Hitta lite 'fan anamma' och stå på dig. Visst, det är inget annat än synd om karln. Alkoholen är ett gift och få inser och tar sig ur dess klor. Han rår inte för det. MEN, har han inte fan anamma i sig och verkligen slåss för att göra sig tillräckligt fri att han kan leva med giftet, då dras du bara tillbaka och blir mer förgiftad själv. Så hitta fler bitar av ditt nya jag, fler bitar som har betydelse och som gör att du peppas och mår bättre. Vi som får 'second hand' förgiftningen borde också få sånna där mynt/plastbrickor för varje dag vi inte ger upp eller halkar tillbaka till våra gamla beteenden. Tänker jag ska ta till någonting konkret, kanske en tändsticka varje dag så jag kan få ihop min egen lilla hög av påminnelser. Eller som när jag var liten, hitta en enda orsak varje dag som gör livet värt att leva. Inte choklad, då blir man bara fetare. :) Soooo, hang in there...

Jag och min sambo har varit tsm i 12år och i alla dessa år har han haft problem med alkohol. Vi har fått tre barn tsm och jag har försökt att lämna honom flera gånger men varit dum att tro på hoppet att han ska förändras och har då tagit tillbaka honom igen. Nu senast i somras lämnade jag honom och han flyttade, jag var beredd att gå vidare med mitt liv med barnen, men ca för 2 månader sedan frågade han om vi skulle prova igen, han lovade då att han skulle förändras men nej han drack flera gånger förra veckan och idag fick jag nog han drack i smyg här hemma med barnen, jag kastade ut honom med huvudet före och tog min nyckel.Nu behöver jag kraft och hjälp att gå vidare och stå emot en gång för alla

http://www.aa.se/om-aa/
http://www.namndemansgarden.se/
http://www.aleforsstiftelsen.se/
http://www.renkronan.se/
http://www.valbo.nu/

Och för din egen del : http://www.al-anon.se/

Ingen kan hjälpa någon alkoholist att sluta dricka! Det måste komma inifrån dem själva.
Tala om för din mamma att du älskar henne men att du inte vill umgås/gå på fest osv om hon ska dricka för du mår så dåligt av det. Stå fast vid det! Det är dina känslor och det är du som känner rätt.
Gå på Al-anon möte med din pappa så behöver ni inte känna er ensamma, allt som sägs på mötet stannar där det kan du vara trygg med.
Kanske vill din mamma också gå på möte då (AA) kanske inte, men det du och din pappa kan göra är att ta hand om er själva.

Kramar,

Har du någon samtalskontakt? Det kan hjälpa att ha någon utomstående att prata med. Jag går på familjerådgivning själv( min fd sambo ville inte följa med) går även ibland på anhörigstöd som kommunen har. Det har hjällpt mig mycket att förstå mina egna tankar o känslor , att jag inte är konstig. Jag hade precis som du ganska lätt att behärska mig , jag stängde av mina känslor fast jag var jätteledsen inombords o ville egentligen nara gråta fast jag kunde inte. Men mot slutet när vi bodde ihop började det att släppa o jag kunde gråta o det kändes skönt. Jag tror att det är bra att du kan gråta för det är inte bra att hålla allt inom sig. Kramar<3

Skönt att höra att det är någon som förstår mina känslor. Det är ett märkligt känslostorm här hemma. Idag har jag inte träffat min man och sådana dagar brukar jag må rätt ok, men idag har jag varit ledsen. Nära till tårar. Känner mig så islut på eneri. När min svärmor ringde idag började jag storgråta när hon frågade hur det var. Brukar behärskar mig inför henne, men det gick bara inte. Tack för att du skriver.
Kram

i själ och hjärta.En nonchalans om utifall han dricker eller inte.Om han håller fast vid sin antabus eller inte.Ibland har jag låtit lura mig.Att det bara är på ytan.Men just idag känns känslan inifrån och ut.Jag har aldrig haft den så tydlig tidigare.Säkert faller jag igen,om han hör av sig och är så fin som han kan vara.Eller om jag får höra att han trillat dit igen.Men bara känslan att ha nått hit just idag och får må såhär just idag är så härlig.
Tack forumet,tack mig själv för att jag släpat mig genom dessa tunga insikter och dagar.

Att det är som du tror Kaejlo att hon kommer till mig!! Jag försöker att vi ska göra lite roliga saker ihop o det är hon ju med på men jag vill att hon ska komma till mig självmant. Men det är väl bara att ha is i magen o väta. Det känns som att han inte behöver anstränga sig så mycket . Jag förstår väl att det är svårt för henne! Det kan nog vara lite så som du skriver Flygcert att hon kanske tar på sig ansvaret nu men jag vill inte att hon ska behöva göra det. Hon är väldigt orolig för honom o skyddar honom mycket tycker jag. Det har blivit så konstigt allting. Jag vet inte vad jag ska göra.

Har sett till att vara med vänner mera nu, jag mår fasiken bättre varje dag... vågar man påstå det?
Det har ju vart en lång process att lämna mannen... känns som det är fullständigt rätt..
På någe sätt vill jag inte han ska bli förändrad, för det känns som då kommer cirkusen börja igen...

jag kan inte glömma allt han utsätt mig för, år av svek, lögner, elaka kommentarer mm
det är mina erfarenheter av mannen.... så många chanser han fått... i flera år..
kan garentera att vänner och utomstående inte orkat med det här, jag skulle tappat respekt o det har de säkert gjort då jag ständigt fått återfall av mannen....

Men det är så vi fungerar, jag har funderat mycket över det själv med. Man tror att man är säker på vad man vill o hur man vill ha det men det kan ändras så snabbt. Det din man säger att det är ok om du lämnar honom säger han säkert bara o det kan vara att han säger det för att du ska börja tvivla. Jag har varit o det där o känner igen mig i ditt sätt att tänka. Man vet varken ut el in, vet inte vem man är , vad man vill o känner. Jag tror på din första känsla att lämna är den rätta eftersom det verkar som du har tänkt på det så länge. Styrkekramar till dig<3

Det värmer att ni skriver ett svar. Det känns inte lika ensamt med allt man tänker på precis innan man somnar.

Har inte så mycket att säga... Jag har en bekant som sitter i din sits - hon lämnade och nu vill inte barnen vara hos henne. Kvinnan har fått hjälp och försöker få hjälp till dottern. Kvinnan har fått rådet att avvakta, samtalskontakten säger att det är inte helt ovanligt att barn som levt länge i missbruksfamilj tar över ansvaret när missbrukaren blir lämnad. Kan det vara så för din dotter?

kramar

Hej Izzy,
Jag förstår hur du känner det. Jag skulle säkert ha känt precis som du gör. Att det borde vara självklart att dottern som du har stöttat och tröstat skulle välja att bo hos dig. Men jag tror säkert hon kommer så småningom. Under tiden kan ni väl träffas och göra lite kul ihop ändå då och då.
Det är just det här som skrämmer mig också om jag lämnar min man. Barnen har alltid stått närmare mig, eftersom jag varit den förälder som alltid varit närvarande. Det är mig de ringer först och främst nu när de inte bor hemma. Men min rädsla är också att de ska ta avstånd från mig om jag nu gör deras pappa så illa. Men jag hoppas att det inte blir så. Du har väl en dotter till eller? Bor hon inte hemma?

Kramar till dig!

Jag känner mig så ensam! Min dotter väljer att bo med sin pappa än så länge. Det känns så jobbigt för jag tycker ju att det är han som har betett sig så otroligt illa mot både mig o sina döttrar. Jag tänker tillbaka på allt som har varit o så många gånger som han har sårat oss o skrikit ut så mycket hårda o sårande ord. Nu har han blivit snällare mot tottern o mig med o bryr sig mycket mer men dricker fortfarande men inte lika mycket tror jag. Det känns så orättvist på nåt sätt att hon är hos honom fast det alltid har varit jag som har funnits där o stöttat o tröstat. Jag har gjort många fel jag med eftersom jag nästan aldrig sagt ifrån men nu när jag har gjort det så blir jag lämnad ensam. Jag vill inte tjata på henne att hon ska komma till mig för jag tror det är bäst att hon får bestämma själv. Känner mig bara så ledsen!!

Det måste kännas väldigt jobbigt att vara tillbaka i detta medberoende när man tror o hoppas att det har blivit en förändring. Jag hoppas att han kan sluta igen o att ni kan få det bra tillsammans. Jag tänker på dig o håller tummarna!! Kram<3

Mina känslor spelar mig ett spratt just nu tror jag. Här har jag gått nu i flera månader och känt mig totalt låst i min situation pga av min mans känslor. Att han kommer att gå under om jag lämnar. Detta har gjort att jag byggt upp ilska inom mig, ilska för att han utövar detta känslomässiga spel mot mig. Ilska för att han totalt skiter i mitt mående. Det har känts som om han inte respekterar mig och mina känslor som lutat åt att jag vill lämna. Nu idag kom han och satte sig hos mig i köket och sa att han kommer att finna sig i om jag säger att jag vill lämna honom. Han hoppas ju inte det, men om det blir så är det ok. Nu tror jag inte han kommer att stå fast vid dessa ord imorgon, men ändå. Men nu, efter att han sagt detta, så kommer helt andra känslor fram hos mig. Vill jag verkligen lämna honom? Vad jag plötsligt fylls av empati för honom och tycker så synd om honom. Är det någon som kan förklara detta för mig? Vilka känslor ska jag lita på? Är jag bara så styrd av hans känslor, eller vad är det som händer? Att man inte ens kan förstå sig själv och sina egna känslor är väl märkligt!!!