Senaste kommentarerna i forumet

som tyvärr inte kommer att glädja dig.
Din fru kommer att dricka så länge hon inte själv aktivt väljer att låta bli.
Dina försök att få henne att se är antagligen helt verkningslösa och leder ofta till att den som dricker alltmer försöker dölja problemet/drogen.

Du kan för egen del:
Söka stöd här på forumet och kanske någon alanongrupp om du känner att du vill hjälpa dig själv.
Fortsätta försöka få henne att se det du ser,men helst låta bli.
Vända energin mot dig själv,kan du göra något för egen del som gör att du mår bättre?
Läsa igenom de trådar som tilltalar dig och ta till dig det som passar och förkasta det andra.
Om du klarar det,gå ut genom dörren och helt enkelt låta henne klara sig själv några dagar/nätter när det är som tyngst.
Vad kan hända då? Hon spyr,mår dåligt dricker ohejdat men kanske ser vad som kan bli hennes verklighet om hon inte skärper till sig.

Och sist men inte minst,du är inte ensam.Vi är många som lider med våra anhöriga och som oftast inte har en aning om vad vi kan göra för att förbättra situationen.

Välkommen hit till forumet.

... men sedan måste du resa dig upp och ta nya tag.
Jag har varit knäckt, och trodde livet var slut, önskade att livet var slut, men det går att kämpa. Du har två ljuvliga barn att kämpa för, och de har dig - och kanske bara dig, så låt dig sörja, men ta hjälp att ta dig ur det du fastnat i. Det finns en väg ut!!

Varför ska jag söka hjälp,mitt liv är förstört. Han går vidare och jag är kvar i resterna av vårat förhållande och liv ihop.alla drömmar, planer allt är visst borta för honom på så kort tid. Jag är ju inte värd ett skit, för någon. Har aldrig varit kommer aldrig att bli. Mina barn är inte Heller värda nått för nån.

och starkare.Den dipp jag hade igår är nödvändig för att se vad jag håller på med.Jag har haft dessa dippar med längre och längre mellanrum i sommar/höst.Men när det rullar in så får det faktiskt vara där och jag försöker inte mota bort det.
Nu så börjar arbetsvecka med fokus på arbete och måsten,skönt att få fokusera på något annat några dagar.

Det verkar som att du fastnat i ett mönster och det behöver man hjälp att ta sig ur! Blir alldeles ledsen när jag läser om hur du har och har haft det.
Ta hjälp!

Kram

I helgen har jag förstått att mitt ex kanske träffat någon ny.
Jag känner mig på något sjukt och konstigt sätt underlägsen - jag lämnade, och han träffar en ny... Men jag vill ju inte vara med honom så jag försöker stänga av tanken. Däremot gör det lite ont att tänka att barnen kanske får en extramamma, kanske en "lyckliga familjen"-situation med pappan... Och så finns oron där för hur det varit i alla pappans förhållanden - hot, ilska, våldsamma gräl... Tänk om det börjar igen?! Eller så är jag bara känslig...
Jag visste att han hade tillfälliga kontakter, och jag trodde jag var okej med att han träffade någon... Men tydligen inte.

på min alkoholist.Så livnär jag mig på hans olycka och beroende av mig.Det håller mig onykter tills jag med jämna mellanrum nyktrar till och tvingas se sanningen.

jag skulle må bättre av att få ha honom nära ibland.Just pga min kärlek till honom och mitt hopp förstås att han ska se och förstå mer än vad han förmår just nu.
Men när jag då ser alldeles i vitögat vad han gör mot sig själv och hur fort det har gått,går så far jag så fruktansvärt illa.Han är så sjuk,så sjuk och ändå i detta elände så finns då äntligen en bit av den man jag en gång tog till mig och som varit dold för mig så länge pga missbruket.Nu när jag nånstans släppt kontrollen över alkoholen och förlåtit honom alla svek som begåtts i fyllan så slappnar han av och släpper in mig igen.I sitt elände och i sin misär.Och jag ser och jag lider.Och kan inte göra ett endaste dugg.

Det handlar om att du kan må lite bättre i en outhärdlig situation.

Goa fina Flygcert ......Tack för det du skriver. Jag har lämnat allt nu bakom mig . Det finns bara små små saker som " svider " i själen .
En känslomässigt misslyckande. Jag strider emot ! Har tagit alla kort på oss två eller honom, jag vägrar att prata om honom med våra vänner ......Ja , jag har suddat bort allt som har med honom att göra !!! Varför ? För jag mår inte bra av detta och jag måste komma upp till ytan . Jag är värd mer än att sitta och gråta över mig eller honom. Livet är inte slut och ärligt sagt så tycker inte alls synd om honom heller.
Hör nu Mucic-han är inte värd din förtvivlan och tårar. Må dåligt nu och ta den tiden att bli ledsen och sedan vänd dig om och gå och möt det riktiga livet igen .
Önskar er en lugn kväll.

Hur
skulle
det
vara
om
du
slutade
att
träffa
honom
?

Vi vill ju alla hjälpa och stötta dom vi älskar. Men det finns gränser. Jag har inte läst hela din historia men efter dina reflektioner på min problematik och de inlägg jag läst så tycker jag
att du är värd mycket bättre!
Får intrycket att du tänker att dina känslor ska gå över först, sen kan du släppa? Vet inte om det är så förstås. Men det här att träffas varje vecka tycker jag låter dränerande. För dig. Och som ett fantastiskt upplägg för honom, det skriver du ju själv också.
Jag tänker att ibland är man ju tvungen att leva med olycklig/obesvarad kärlek. Det går ju det också, även om det inte är så kul.
All styrka till dig att ta dig ur det här!

Jag super och du super inte. Jag har problem och du har problem.

Läser vad du skriver om nedlagd möda. Se ditt jobb som en film. Hur gjorde hon, Ullabulla?
Se över tid. Se vad som är fruktbart och se vad som är förgängligt..

Framför allt. Hitta åt dig själv i tomrummet som uppstår när du "avhjälper".

/Lena igen

Det är också ett alternativ.

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Du håller på att gå under, skriver du själv.
Och jag tror att du gjort som vi alla andra - kanske alldeles för mycket redan. Du har kämpat och försökt hjälpa så till den grad att du nu själv håller på att gå under. Så, du har helt rätt - släpp taget, låt någon annan packa in dig i bilen. Om han inte har tagit emot all din hjälp så här långt så kan du inte hjälpa. Hjälp dig själv, rädda dig själv!!

Kramar!

eller så ber jag nån packa in mig i bilen..måste måste måste släppa taget om detta innan jag går under.

Jag ska verkligen försöka.Jag vet att han inte ägnar mer än ett par procent på att tänka på oss och jag ägnar 95%.Resten ägnar han åt sig själv och sitt drickande och mående.Vågskålen är inte alldeles jämnt fördelat i nuläget.

...mot bättre vetande, för jag vet ju hur mycket erfarenhet du har av just er situation och jag har inte ens läst hela din tråd...

Om jag läst dig rätt, så super han hela tiden nu och håller på att paja jobbet, om han inte gjort det redan? Nedförsbacken har dessutom varit snabb, efter att ni separerade?

En tillräckligt deprimerad person klarar inte av att söka sig till behandling, men kan bli ledd dit. Jag tror det samma kan stämma med alkoholister på botten. Kunde det lyckas med din karl? Han vet hur djupt nere han är. Han vill inte vara där. Han är skiträdd för behandlingen och ännu räddare att den misslyckas och lämnar honom kvar där han är nu. Han är också rädd för att lyckas, för då måste han leva nyktert. Alltså ser han ingen utväg. Han är långt mera beroende av dig än du är av honom.

Jag har aldrig varit ens nära så nere, som han verkar vara nu, men så tror jag livet kan se ut för honom, utgående från vad jag läst här. Vad tror du händer om du helt sonika packar in honom i bilen och kör iväg till något behandlingsställe (efter att ha arrangerat med dem först)?. Sätter ett papper under näsan och säger "skriv på, så tar dom hand om dig här sedan"? Har han nån gammal vän som han litar på, som kunde hjälpa dig, om du inte tror du kan göra det själv? eller kan barnen? någon annan släkting?

För han måste bli nykter först. Sen kan du fundera på det andra.

Steppa ut ur det där tänket du har för dig. Vad dåligt samvete beträffar; har du inte ägnat nog av ditt liv åt att försöka kompensera för det? Den kärlek du kände en gång i tiden finns fortfarande kvar. Du utsände den och som en pratbubbla i en serietidning finns den alltid kvar för den som vill rycka loss just den delen av dagstidningen att ta del av.

Vem var det senast som tyckte du var ytterst medveten om saker och ting?
Du är så klok och du har sån vacker själ. Begagna dig själv av det.

♥

/L

på det här med att ge råd och att själv vara så värdelös på att följa dom.
Just nu så sitter jag då fast i min alldeles egna rävsax.
Jag har efter mycket möda och stort besvär fått honom att acceptera alldeles utmärkta villkor.
Han får fortsätta dricka hur han vill och vi ska ändå ha en relation med träff en gång i veckan.

I detta ska jag då försöka jobba på mitt medberoende,dvs släppa taget om honom och hans drickande och fortsätta bygga upp mitt liv.
Hur tänkte jag sen då?
Om han då släpper drickat och tar tag i sitt liv och närmar sig mig och jag känner att nähädå,här fanns ingen kamp kvar för Ullabulla,dax att leta upp ett nytt offer att hjälpa.
Eller om han har blivit så stark av sina 7 månader i ensamhet att han har en massa krav på mig som jag inte vill leva efter.
Eller att han faktiskt väljer att bli nykter och vända mig ryggen.
Eller att han fortsätter dricka och jag sitter kvar i samma situation.
Kan man lämna en människa som håller på att supa ihjäl sig om den människan ägnat nästan 20 år till att bygga upp undertecknads liv och vardag?
Är jag medberoendenykter nog att ta emot honom om han faktiskt väljer att komma ur sitt alkoholskal?
Vilka krav ställer det på mig och är jag beredd att möta upp dom då?

Bluäää vad trött jag är på mitt eget liv just nu..

har jag pga hans mående backat i mina egna önskemål och behov i relationen.Jag har mer och mer stuvat undan det jag behöver ha av honom för att må bra och istället försökt fylla på de behoven utifrån.Det är visserligen sunt eftersom han inte ska vara min snuttefilt.Men jag kan ändå tycka att i en relation så måste man ju vara uppmärksam på varandras behov då man ju ändå valt ett liv tillsammans.Jag märker det förstås extra nu eftersom vi inte ens har en ordentlig relation längre.

Jag förstår också hur lite jag har fyllt hans behov då han egentligen aldrig uttalar vad han behöver.
Var börjar man kartlägga detta och vilka krav eller hur jag ska uttrycka det har man rätt att ställa i en relation.Ska det bara gå smidigt och av sig själv eller måste man faktiskt rannsaka sig själv?
Hur ska man då kunna nå varann?
Om han aldrig uttrycker sina och jag undantrycker mina egna av hänsyn till hans mående och drickande?

är svårt att svara på.Men jag kan ge några exempel.
Om du vet att det snart kommer att inträffa en drickkväll så försök att ha en egen kvällsplan.
Inte något straff,typ att nu går jag ut med tjejjerna.Hellre.Då låser jag in mig i badrummet och tar en lång dusch/skumbad.Tar fotbad.Sätter mig i eget rum och lyssnar på musik.Tar ut barnen på en biltur (om du har körkort) Tar ut barnen på en prommis om det inte är för sent.Ringer en väninna och pratar bort en stund.Dvs struntar högaktligen i att han faktiskt har valt att sitta och dricka.Inga sura miner,ingen bitterhet och ilska utan bara liksom;
Dricker du så väljer jag min egen aktivitet som är bra för mig och barnen.I början är det jättesvårt och man kokar ju förstås inombords.Vänd inte barnen mot honom att nu är pappa stygg så nu ska vi...

Ta in hela tänket att problemet faktiskt är hans och låt det studsa tillbaka till honom även om det förstås i allra högsta grad påverkar ditt och barnens liv både före under och efteråt.
Dvs om han redan på kvällen surar för att du inte umgås med honom,eller dagen efter ber om ursäkt osv så säg bara.
Ja men det var ju du som faktiskt valde att dricka.Då måste ju jag få göra mina val.Ditt drickande får konsekvenser för mig och då väljer jag att göra såhär.Inget mer inget mindre.
Går man in i diskussion och försöker påpeka hur korkade de är som faktiskt väljer sitt helrör alkohol istället för samvaro med dig så kommer du garanterat att förlora den fajten.

Nej, jag har inga planer på separation just nu. Är helt enkelt inte där. Men det finns ju som ett alternativ längre fram. Beroende på hur det här utvecklar sig.
Så något ultimatum har jag inte ställt. Han har låtit mig förstå att han inte tänker sluta helt, what so ever. Och jag har låtit honom förstå att detta är det inte säkert att jag klarar. På sikt.
Just nu försöker jag (ännu bara i tankarna) skapa mitt eget liv. I detta antar jag, ingår det att göra så som du skriver; förändra saker inne i relationen. Fast jag inte förstår riktigt vad det är.

Jag hyser någon förhoppning om att han har druckit en del på att jag velat kontrollera honom. Men det vet jag inte.
I torsdags sov han på hotell efter julfesten. Och då hände det ingenting (vad jag vet) och han sa själv att han druckit mellanöl andra halvan av kvällen. Han tog också hand om en väska som någon i sällskapet glömt, det hade han väl knappast klarat om han varit för packad . Kvällen före klargjorde jag att varsågod och drick mer bara för att jag inte "är med" och varsågod och ta konsekvenserna av det.
Hur förändrar man saker inne i relationen?
Och tack för att du svarar mig, du anar inte hur mycket det betyder!