Senaste kommentarerna i forumet

Jag sitter i samma båt, men min man går på råd &stöd vuxen sedan 1 år tar antabus men fuskar å hoppar över ibland nu men fortfarande lika egoistisk, lögnare mm vet inte om det någonsin blir bra men han dricker inte nu på det sättet men smyger å gömmer ibland.Min rädsla är som din,jag vill aldrig för mitt liv lämna mina/vårs barn hos honom,skulle aldrig förlåta mig själv om det händer dom något.

Skickar en styrke kram! Du är stark !

Kan inte säga något nyttigt till dig men jag skickar en styrķ

Hej Tigern, välkommen till Forumet, här kan du få mycket råd och stöd. Forumet är upplagt så att du skriver som ett eget långt brev där du dels får möjlighet att skriva av dig och kan reflektera, dels få input och kan diskutera med andra. Just nu är du inne i Kaeljos tråd/brev. Jag tyckte själv det var lite krångligt i början att hitta men om du går in på själva Forumet har du först fyra rubriker varav den siata heter Hjälpa någon som är nära, klicka på den rubriken så får du upp en ny sida där du kan klicka på Ny tråd. Skriv en rubrik, skriv Ditt inlägg och tryck på Spara längst ned. På det här sättet får du en egen tråd och det blir kättare att följa det som skrivs både för dig och andra. Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Man tror att verkligheten ser ut oå ett sett och sen händer saker man knappt vill tro är sanna. Stå på dig. Det finns bara två alternativ som jag ser det. Antingen en fullständig vilja att sluta dricka helt alternativt måste du rädda dig själv. Stanna här, läs i de olika trådarna och fortsätt skriva. /Anonymt

Usch för återfall! Tiden känns viktig, ju förr desto bättre, om han kan komma tillbaka på banan. Denna frustrerande maktlösheten, de där konstiga lögnerna som går hand i hand med alkoholen.

Det är verkligen svårt att förstå utifrån! Tyvärr känner jag att jag föll tillbaka direkt, kastade mig in i mitt medberoende för att på desperat sätt få slut på detta. Avbokade allt jag skulle gjort för att va hemma och vakta. Blir så besviken på mig själv! Vill bara ha tillbaka livet som det var för två veckor sen..
Sakta men säkert börjar jag idag inse det jag lärde mig förra vändan, vad gör spelar ingen roll alls. Men det är så svårt och gör ont att släppa taget.

Kämpa kämpa...

scrolla bara lite i ämnesraderna så hittar du mig jaha och nu då heter min tråd.Där kan du följa ett lååångt brev sen 6 juli som jag uppdaterat nästan dagligen sen dess.Där besrkiver jag min historia och hur jag valt att göra fram till idag.

Hej Ullabulla!

Tack för att du lyssnat och ger mig råd. Hur ser ditt liv ut, varför är du här? Jag skulle gärna vilja veta. :)

Nä, jag har aldrig tyckt det varit kul med människor som dricker mer än måttligt. Kanske därför det känns så egendomligt att ha fastnat för min man. Men känslorna är inte så kärleksfulla längre, jag har stängt av dem och kommer troligtvis att ta tjuren vid hornen inom kort. Min bil är på lagning så eventuellt senare i veckan. Jag har 6 mil till jobbet och vill inte sitta i snön och inte kunna jobba. Egendomligt nog har jag inte brutit ihop, kanske för att jag känt mig lurad istället för att inte ha sett några tecken. Hade det funnits hade jag skyllt allt på mig själv för att ha varit blind till problemet.

Skriv och berätta om dig, jag är nyfiken.

kommuner har (ska ha gjort enl lag) inrättat speciella ställen för anhöriga i missbruksfamiljer att söka stöd hos. Idealet är en terapeut med egen erfarenhet av alkohol/anhörig de vet bäst vad de pratar om och kan ställa de där riktiga frågorna som lossar knutarna. Du kanske kan söka upp Al-anon och fråga om de har tips ?
Kram !!

Mitt nya liv med mig i fokus börjar ta form.Att erkänna svaghet och längtan verkar ge jaget kraft att bygga på sig själv.Just idag är jag stark och tror på mig själv igen.Oftare och oftare stark och mer och mer sällan svag.Som alla anda som gjort denna resa skrivit.Tack för att jag också är människa och kan ta styrka härinne från andra som ligger före mig i tid och utveckling.

Ja nej det gör bara mig själv illa att skydda honom.....
som sagt ja det är hans ansvar, och kan man inte hantera alkohol och man beter sig illa mot sin omgivning ( nu mig mest) så ska man inte dricka det.
jag känner mig starkare för varje dag :-)
Tack för dina fina ord :-)
/Trojja

Slå inte på dig själv för att du är i en situation du är van vid.Så gör vi människor.Nej jag har inga hurtfriska råd.Risken är förstås att du dras med ned i hans avgrund och löften om du stannar kvar.De är ju duktiga på att snärja fast oss och ibland tror jag att det är en del av den skräckblandade förtjusningen för oss som är med en som dricker.Att få vara viktig och i centrum.Om du kan,så gå och låt han som är orsaken reda upp ert orediga liv som han har lurat in dig i.Låt honom ta konsekvenserna.Det ekonomiska löser sig alltid och du måste ju kunna bi friskriven från lånen om du flyttar ut och ni separerar.

Tack Ullabulla att du skrev tillbaka. Jag skulle gärna skapa en egen ny tråd men vet inte så mycket om datorer.

Jo, det är väl så jag känner mig, grundlurad, men också dum. I flera veckor har jag undrat hur just jag, med all erfarenhet av andra alkohol missbrukare, lyckats gifta mig med en till. Min första man drack också och resultatet blev skiljsmässa. Så den här gången kändes det som jag verkligen visste vad jag gett mig in på. Men hur lyckades han lura mig hela den tiden vi var ihop innan vi bodde ihop? Det fanns ju aldrig så mycket som en tom spritflaska i hans hem när jag var hos honom. Som det var har jag listat ut att de veckor han jobbade helger, då var han ledig mitt i veckan och då var jag aldrig hos honom pga avstånd och för att jag har ett måndag till fredag jobb. Så ja, jag känner mig grundlurad nu men har kommit över det bittra stadiet. Nu är det väl det stora steget att ta och det drar med sig så mycket annat, allt praktiskt som följer en skiljsmässa och fördelning av inkomster osv. Huset lär varken han eller jag kunna överta hela lånet så då måste vi sälja. Huset vi köpte ligger inte centralt alls och vi fick det mycket billigare just för att det varit på marknaden så länge. Sedan tar det evigheter, för honom, att hitta en ny lägenhet eftersom det knappt finns någonting att hyra i staden. Detta innebär att vi kommer tvingas att bo ihop en relativt lång tid till från och med att vi gjort slut. Den sträckan kan vara tuffast för min del. Jag kan ändå vara hans vän men står inte ut med att det blir den där hemska tystnaden då han inte ens kan se mig i ögonen. Några råd?

Ge upp,lämna släpp taget,kapitulera och gå så långt du kan och dit näsan pekar.Det finns alltid en väg tillbaka om du känner att du inte orkar fullfölja.Men det första klivet måste vara ditt.Han kommer inte att ta det,för han har det för bra med dig kvar i sin närhet.

J***la skit! Är så less. Jag krossas . Nu ger jag upp snart. Inget jag säger spelar någon roll :-(. Såååå ledsen

han har börjat dricka igen, det var en rejäl chock för dig. Återfall är tyvärr vanligt, min mann höll upp ca 1,5 år och så var det på'n igen. Jag hoppas han gör ett nytt försök att sluta snart, ju snabbare desto bättre. Ta hand om dig själv nu, kram till dig.

Det är som att stånga huvudet i väggen när man ska få en som dricker att sluta. Det går inte om dom inte vill det själva. Man provar allt, men vill dom inte så är det lönlöst. Hoppas du kan få henne att prata med dom på alkohollinjen, kanske du och din pappa borde kontakta Al-anon, där kan ni få stöd och hjälp. Jag har inte så många råd att komma med, men fortsätt att sätta gränser för henne och berätta att du är orolig för henne och att hennes drickande plågar dig och resten av familjen. Hoppas du vet att det inte är ditt ansvar att få henne till att sluta, det kan vara att hon aldrig slutar att dricka.

Som Elisabeth och flygcert skriver så är det inte så mycket du kan göra. Din pappa måste själv välja att få hjälp, och han måste göra det för sin egen skuld. Det kan vara att han aldrig slutar att dricka och det kan vara svårt att inse. Var där för honom utan att du blir utbränd. Akseptera att det bara är han som kan sluta att dricka och att du inget kan göra åt det. Hoppas han en dag väljer att sluta med alkoholen.

skyddar honom längre. Att han dricker och uppför sig illa är hans ansvar. Det är också viktigt att du får stöd från din omgivning. Bra att du berättar hur du har haft det. Ser ut som du inte sitter i medberoendefällan. Hans motivation för att sluta måste vara han själv, inte för att han ska få dig tillbaka, så det är bra att du har sagt det till honom. Annars börjar han dricka igen om det inte blir er två, och det är ju ett jä... ansvar att ha för att någon ska hålla sig nykter, att man måste vara i ett förhållande med personen. Du har lämnat honom, och har bestämt dig för att få en bättre framtid, håll fast vid det. Lycka till, det låter som du är en stark tjej, och detta klarar du:-)

som att du blivit grundlurad.
Ta så stort steg tillbaka som du klarar och försök se situationen utifrån så gott du kan.

Det kan vara jättesvårt och framför allt vill man så gärna förstå och förlåta speciellt med en bakgrund du har.
Du kan ha stor hjälp av detta forum genom att titta runt och läsa.Ta till dig det som passar dig och fortsätt skriva av dig dina funderingar.Det kan vara bra om du kopierar in ovanstående text och skapar en egen ny tråd.Då blir det lättare att följa dig och ge kommentarer och svar.
Och sist men inte minst,välkommen hit!

Jag var ute en sund igår, ventilerade till 2 av våra gemensamma vänner, de verkar ha fått höra att mannen vart elak, o det var så skönt att de tog upp det, jag berättade kortfattat vad jag fått höra för skit av mannen, och de verkade fatta att jag vart ensam. Jag har ju skyddat det här från dem, o de är pga att mannen känner dem med.

Jag börjar prata om det, inge skitsnack, men sanningen måste fram... tycker inte han ska få komma undan med det, det ska inte vara nån hemlighet som jag måste hålla ifrån andra....
jag ska tala om om mannen frågar om det han kanske får höra nu att jag måste ventilera o det du gjort är npt du får ta ansvar över. Konsekvenserna kommer nu

Hej!
Jag är en kvinna i 50-års
åldern som är nygift och precis köpt ett hem med min man. Vi dejtade i 14 månader, dvs bodde ihop på helgerna, innan vi flyttade hit. Jag var antingen hos honom, de helger när han var tvungen att jobba, eller så var vi hemma hos mig. Under hela den här tiden drack min man högst 2 glas rödvin en av kvällarna, antingen lördag eller söndag kväll. Vi pratade mycket om relationer och bakgrunder.
Min bakgrund är relativt tung då nära på samtliga i min biologiska familj varit missbrukare av knark, alkohol eller kombinationen av de båda. Jag är fortfarande den enda i hela släkten på 3 generationer som inte alls rör något av dessa, just för att jag inte ville riskera att hamna i träsket med dem. Det har alltid funnits press på mig från andra att ta en drink, de vet ju alltid den perfekta drinken för mig. Men vänner inser att jag gjort ett aktivt val och stöttar mig i det. Jag är inte en som föraktar eller ser ner på folk som dricker alkohol men väljer att vara med de som har kontroll på sitt intag.
Min man vet allt om mig, jag har inga hemligheter. Vi har pratat mycket om alkohol och hur vi tänker kring detta. Lite med glimten i ögat frågade jag honom hur det kändes att dricka alkohol och om han någonsin blivit redlös osv. Så på en skala från 1 till 10 kom vi fram till att hans två glas vin var nog på en nivå 4 för honom. Redlös hade aldrig hänt honom men vi räknade detta som en tia. En sjua var hans personliga gräns då han resonerade att han fortfarande ville kunna stå och gå, samt ändå föra konversation.
I slutet av juli förra året flyttade vi in i vårt gemensamma hem. I augusti märkte jag att det blev mer alkohol i form av vin och öl och skalan var oftare 6 - 7 än 4. I september frågade jag honom om han kände att han hade kontroll över sitt drickande och sa att jag kände oro eftersom han drack mer än förr. Jag sa att jag frågade eftersom jag själv är nykterist och vet inte hur det känns att bli full. Det var en lugn konversation och han sa att han kände sig lite påhoppad men fattade att jag bara var orolig. Allt var ju nytt för oss.
En natt i oktober vaknade jag och märkte att min man inte kommit till sängs, så jag klev upp och hittade honom i sitt kontor, sovande i sin stol med datorn på. På bordet stod 5 tomma starköl och en oöppnad. Ja, ja, en rolig kväll för honom tänkte jag och gick och la mig. Ett par timmar senare hade han fortfarande inte kommit så jag kollade igen. Den här gången hade han druckit upp den sista ölen också. Nu började jag känna obehag men lät det hela vara. Några nätter senare letade jag efter honom igen. Där satt han igen men den här gången med en halvdrucken grogg framför sig. Spritlukten var mycket mer påtaglig dessutom.
I min förtvivlan blev jag helt panikslagen och kunde inte ens titta på honom dagen därpå. Han försökte prata med mig men jag gick undan. Först sent på natten hade jag bearbetat känslorna och skrev ett brev. Helt fel approach men jag ville vara klar och tydlig. Vi hamnade givetvis i gräl och jag tog på mig skulden. Jag hade ju klantat till det hela. Efter tre dagar fick jag honom att prata med mig. Nä, han skulle minsann avgöra själv hur mycket han drack. Efter ytterligare en dag då det var lugnt och han var nykter så kom han till mig och sa att han själv tänkt en del och kom fram till att han behövde kontrollera sitt drickande. Han lovade att jag inte skulle se honom i det skick jag reagerat på.
I november upprepades proceduren.
I december hade vi båda ledigt en del och då drack han lite oftare men mer på en 4 - 5 skala. Nyår skulle vi fira med goda vänner till mig, varav mannen där är alkoholist och dricker tills han slocknar. Min man visste om detta. Nyår blev en ren katastrof. De söp ihop, stora mängder sprit och öl. Båda var redlösa och vi fick plocka upp dem från golvet flera gånger. Man förstod inte ens vad de sa till slut. Men jag var fast besluten att inte klaga, det var ju nyår trots allt.
Nu är det januari och min man dricker både fredag och lördag kväll. Han stannar uppe efter jag lagt mig och lägger sig sent på natten. Jag somnar sällan om efter att han kommer till sängen och mår enormt dåligt av allt detta. Vi hade ett gräl igen men jag tog upp det från en annan vinkel, hans påtagliga humörsvängningar. Grälet varade i en vecka. Det har nu gått en vecka och vi pratar igen men jag har känslomässigt stängt av. Vi har inte rört varandra i sängen sedan en månad tillbaka.
Nu känner jag att jag vill ta upp allt detta, jag har bokfört hur mycket han druckit sedan jul, minus nyår, när och på vilka kvällar. Det är påtaglift för mig att han har ett problem, ett problem jag inte känner jag orkar vara kvar i. Men skulle en diskussion med honom resultera i att han skärper sig förväntar han att jag stannar. Men jag vet inte om jag litar på honom eftersom det ändå är ett resultat av mitt gnäll och inte en egen inre önskan från honom. Sviker jag honom om jag gör detta?
Tack för att du orkat lyssna.

Kan du göra något bara för dig i helgen? Ta en långpromenad, sätt dig på ett cafe, gå på bio, boka en massage? Börja hitta på saker utanför hemmet som gör dig gott.

Tack Anonymt för att du stöttar mig. Det finns mycket på den där checklistan som stämmer in på mig. Speciellt mycket stämmer, har svårt att sätta gränser, anpassar mig till andra, tar inte hand om mina egna behov, åsidosätter mina egna intressen för att vara mannen till lags, har svårt att ta mig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov. värderar andras åsikter och känslor högre än mina egna och har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk.
Jag har haft samtal med en person som jobbar med anhöriga till missbrukare och hon säger också att jag är en typisk medberoende.
Att det ska vara så svårt att bryta detta mönster!
Nu har jag en blank helg framför mig vilket gör att jag bara längtar till måndag så jag får gå och jobba igen. Det är påfrestande att bara gå här hemma med mannen. Har inte så många vänner som inte är i förhållanden, så alla har sitt för det mesta på helgerna. Får hoppas att något händer som får tiden att gå lite fortare. Gillar vardagen bättre än helgerna nu för tiden, inte bra.

Tack för ditt svar Nora

ja det är väldigt svårt att låta det rinna av mig, det ända som hjälper är att snabbt lägga på luren, förut gjorde jag inte det.
jag har sagt att vill du förändra dig så gör det inte i hopp om att det ska bli nåt mellan oss utan gör det för dig själv. Ingen vet hur det ser ut framöver, men ja vet bara hur du beter dig, och ljuger om o om igen. Det är mina erfarenheter av dig.

jag har pratat med andra, och dom säger att även om mannen börjar med antabus samtal mm så kommer även det vara svårt om jag ska vara kvar vid han, det kommer inefatta misstankar, rädsla att de inte ska hålla, rädd om han ska iväg med vänner.... allt kommer vara ett arbete som jag inte orkar vara med på längre, OCH det är inte ens säkert han ens börjar ta hjälp...
som sagt tar jag chansen att gå, att börja om på nytt med mig. Jag tycker inte en man sla få chanser om o om igen, gränserna suddas ut hela tiden. Och snart blir jag ensam pga att jag gått tillbaka till han då mina vänner försökt fått mig inse, ingen tar en på allvar längre

Stå på dig, prova att inte ta åt dig det han säger när han har druckit, vet att det är svårt. Låt hans ord vara som vatten på en gås, det rinner bara av, det är hans sjukdom som pratar. Du har varit modig och stått upp för dig själv med att lämna honom när han sviker dig med att lova att ändra sig och sedan börjar dricka igen. Nu kan du bara jobba för att få ett bättre liv för dig själv, väldigt bra att du sätter gränser för honom. Det är möjligt att du måste kapa alla band till honom för att du ska få det bra. Kräv att han får uppföra sig om han vill ha kontakt, uppför han sig illa igen mot dig så kapa kontakten med honom. Du är på riktig väg, och detta är kanske det som måste till för att han vill ändra sig.