Senaste kommentarerna i forumet

det du skriver om Ullabulla. I min första tråd här resonerade jag om mina grundvärderingar, att varje människa är unik och att en sjukdom är en del av, men aldrig hela, människan. Och det var ju så att efter ca ett halvårs nykterhet började jag känna igen mannen som den han var innan alkoholen förändrade hans tankar och beteende. Idag tänker jag att alkoholen förändrar människan då drickandet blir prio ett, förnekandet av problemen, lögnerna och behovet att skydda beroendet blir det som lägger som ett sorgligt, patetiskt skal omkring "den sanna" personen. Oändligt många gånger sa jag att jag vill leva med "den sanna x" men jag kan och vill inte leva med den du blir när du dricker. Hoppas att mannen din är på väg mot sin s.k botten och har vilja att vända så att ni kan få ett gemensamt värdigt liv. Du är i alla fall på rätt väg! Kram / mt

Alkoholister är stora egoister och är det pga sin sjukdom. Man måste vilja kapitulera inför alkoholen och inse sina bekymner.

Fullgubbe förstås.Jaha,säger jag hur var det här då?
Jamen kan du inte komma ned till stugan istället?
Nja sa jag,fundera på om jag ska komma ned och hämta hit dig så att du kan vara här och nyktra till istället.
Jo,det gick han med på och vid 16 for jag dit.
Han luktade som ett bryggeri,men var helt klart i tillnyktringsfasen.
Väl hemma så börjar han spy och spyr väl en 4-5 ggr under kvällen.Ändå hade vi en fin kväll där vi surrade på om allt möjligt fram till 22 då vi la oss.Jag fick chansen att berätta ordentligt om min egen resa i sommar och vad gott den har gjort mig.
Han berättade att han fortfarande mår lika dåligt och inte hittar ro eller lust att leva nånstans.
Allt var bara en grå gröt.

Vi somnade i alla fall och han vaknade helt utvilad och fräsch i morse.
Jag trodde han skulle stanna en dag till då jag vet att det är idag som han riskerar att fortsätta fylla på.Men jag höll mig och skjutsade hem honom till stugan igen.
Jag fick nu se ännu mer av den man jag en gång träffade,så antingen så bjuder han till lite extra eller så har han också påbörjat någon sorts egen resa även om han fortsätter att fylla sig med alkohol i allt större mängd.
Vi kanske tröstade oss båda två med att hålla varann sällskap och visa varann en massa tyck om i denna eländiga situation.
Han lät intresserad av att träffa den terapeut jag vet skulle kunna hjälpa honom då han har så mycket dåligt mående och självmedicinering i sin alkoholism också.
Det är för enkelt att kategorisera honom som ren alkoholist även om han förstås platsar i den ligan också.

fast hemskt förstås att läsa att min sorgliga berättelse ändå kan ge bild åt hur jag och många andra har det.
Det är tungt,alldeles fruktansvärt ibland.Men ofta om inte alltid så har ni missbrukare om du tillåter att jag generaliserar det, ofta ett väldigt stort och öppet hjärta som gör det värt den här resan.Även om man ibland tvivlar alldeles fantastiskt.
Både på sitt eget och missbrukarens förstånd.

hej
jag är ny här , men ville bara säga att jag känner igen klumpen i magen... sova bredvid en alkoholluktande person som man älskar är bara för jävligt.
Jag är ihop med en kille som har problem med drickandet, när han väl börja så dricker han tills han blir full.
Vi har känt varandra sedan många år tillbaka, varit ihop under tonåren och nu har vi hittat varandra igen. Vi älskar varandra, men jag känner att alkoholen tar över och kärleken dör... han drack i lördags och trots bråk på kvällen och på söndag morgon, så tar han sig några glas på söndag igen... då undrar jag vad tänker han på?? vart finns jag i hans bild, i hans värld... det finns betänketid innan man tar glaset i handen... vi hade ju ett bråk på morgonen pga. hans drickande och han dricker igen....
jag förstår bara inte??!! jag har stuckit iväg flera gånger men han har lyckats få mig tillbaka , vi älskar ju varandra... nu har jag inte träffat honom på 2-3dagar och då får man ett sms med "tack för hjälpen" visst har han sagt att han vill sluta och att det är lättare med mig men jag ser ingen vilja...
vet bara inte vad jag skall göra... detta är mitt fösta steg, att skriva.

gå och köp dig en present, något du vill ha, något som blir en symbol!
När jag flyttade så köpte jag en ängel, expediten fick slå in den, coh sedan förvarade jag den i min garderob ett tag - och varje gång jag såg presenten så tänkte jag att jag var på rätt spår. Och en dag, när det kändes som jag behövde pepp så satt jag med te och choklad, härlig musik, och så öppnade jag min present och än idag uppskattar jag min ängel väldigt mycket! Den ger mig kraft och tro på mig själv!

Du är värd detta! Jag tror att du har rätt - han är snäll och hjälpsam nu, men det kommer ett bakslag!
Var rädd om dig! Det kommer svaja ett tag, och det kommer vara oerhört jobbigt emellanåt, men det kommer bli bättre!!!

Känner precis likadant att att det var/är som ett tomrum mellan oss o man känner sig så fruktansvärt ensam. Det är nog värre på nåt sätt att vara ensam i tvåsamheten!!
Jag känner mig så otroligt svag just nu o det känns som jag ska klappa ihop. När som helst. Jag har börjat flytta in i lägenheten o har tänkt att vi ska kunna flytta in i helgen. Men det är så mycket o tänka på o jag kan inte tänka jag tror min hjärna har slutat att fungera. Min sambo är otroligt hjässan o hjälper till i lägenheten men jag vågar inta känna glädje över det, är rädd att det kommer ett bakslag snart! Eller det kommer att göra det vet bara inte när. Han har också varit så hemsk dum mot vår dotter så jagar inte säker på om hon någonsin vill ha med honom att göra mer. Det är så jobbigt att se henne så ledsen o deprimerad. Jag vill kunna göra nåt. Jag skulle behöva lite extra kraft nu för att orka.

Ullabulla !
Nu har jag läst hela din tråd i ett svep.
Oj.......jag är helt tagen, tårarna har runnit , känslor har stormat runt hur jag varit mot min fru, mina barn de senaste åren........
Din historia som du så känslosamt o öppet skrivit ........ger mig styrka att fortsätta min kamp , min strävan att leva nykter.
Jag är inne på min nionde nyktra dag idag.
Tack !

Hej,
Tack för ditt svar Mulletant. Jag grät när jag läste det du skrev. Det är så svårt att börja tänka på sig själv. Bortser jag från att tänka på alla jag sårar i min närhet, så tror jag nog att jag vill skiljas. Men att det ska vara så svårt!
Jag har gått hos en psykolog några gånger och när jag varit hos henne så känner jag mig mycket starkare och tänker att nu, nu säger jag det definitiva när jag kommer hem. Men sedan gör jag inte det ändå. Fast det finns så många svek, brutna löften och gånger som man fått skämmas för honom så är det ändå så väldigt svårt. Det är för jävligt här hemma nu, ingen säger något.
Min man har en samtalskontakt som jobbar med missbrukare i kommunens regi. Jag hoppas att det kan hjälpa honom. Jag vill ju att det ska gå bra för honom även om jag lämnar honom.

och ringde igår kväll.Han svarade inte första gången vilket är ett säkert tecken på att han är full.Så då måste jag ju ringa en gång till och då svarade han.Mycket glad att jag ringde så då blev jag såå lättad.Han den store fylleköraren ville prata med mig :)
Jag frågade igen hur det skulle bli då han inte hört av sig på en hel vecka.Men jodå,han ville absolut fortsätta träffas.Så vi skulle ses idag på lunch.Jag vet inte var detta ska leda,men på något märkligt sätt så känner jag att han kommer närmare sig själv eller den han var varje gång vi träffs.Jag inbillar mig inte att jag hjälper honom.Detta är fortfarande i egoistiskt syfte då jag inte klarar att släppa taget.
Ja fick ingen ursäkt naturligtvis för att vår sista träff blev så misslyckad.Vi får se hur det känns efter idag.Det känns som att jag experimenterar med mitt eget känsloliv och drar ut det till ett mycket långt gummiband som kan brista när som helst.
Och ändå denna tillfredsställelse i att han faktiskt ska komma idag.Mycket märkligt.

... Så det klarar jag säkert!"
Känner du igen Pippi-citatet? Jag läste det alldeles nyss på Facebook och då tänkte jag på mig, dig och alla som har suttit eller sitter i samma situation som du beskriver i ditt senaste inlägg... Tänk om man bara kunde se möjligheterna? Men jag vet precis hur svårt det är, det känns som vare dag är en återvändsgränd... Jag bara önskar att jag kunde ge dig lite styrka...

Du behöver inte ha det så här, det är inte ett bra liv! Du är värd att kunna välja vad du vill göra, inte anpassa dig så mycket efter någon annan, du ska inte behöva känna av sinnesstämning osv. Du har rätt att välja ett bra liv!!!

Tack återigen, flygcert!

För att du sätter ord på det jag upplever och känner. Att se sig själv och sin situation utifrån hjälper så otroligt mycket. Många minnen sköljer över mig nu, tyvärr är de flesta negativa.

Och visst var det så att han så småningom klev upp och hjälpte till att få i ordning adventsfikat och han var trevlig mot gästerna och om sig och kring sig.

"Vi måste skaffa en ny hyresgäst", sa han också. "Vi behöver de pengarna." Så A, jag kan inte flytta ut i stugan för vi behöver pengarna - det blir alltså omöjligt - och B, jag ska fixa en ny hyresgäst. För tro inte att han skulle ta tag i en sådan sak.

Känner mig ganska bedövad idag. Jag måste få livet att fungera, se till att barnen kommer iväg, att vi har mat på bordet, att jag jobbar och sköter det praktiska. Och skapar lite julstämning. Julen blir inte som jag hade tänkt mig. Jag ville bara ha lugn och ro, men som vanligt så ska hans familj vara så oplanerade och jobbiga. Så nu måste vi sitta och åka bil på julafton! Jag hade hellre gått i kyrkan.

Tack flygcert!

För att du så öppet berättar om allt och är så peppande för oss som inte kommit lika långt.Det betyder jättemycket!

Kram

i själen.Börjar tänka idiotiska tankar typ:
Fakta1 Han körde på fyllan.
I min värld:
Ja,men jag var ju ändå så viktig att han inte bara struntade i träffen utan kom även om han nu var onykter.Han vågade "trotsa" gällande trafiklagar för att jag inte skulle bli besviken=bevis på att jag är viktig.
Fakta2
Han har inte hört av sig på hela veckan.
Men i min lilla värld:
Han skäms förstås.
Han har ju fått skäll av både mig och döttrar det är klart han lider av sårad stolthet.
Oj,vad dåligt han ska må nu när ingen bryr sig om...

Fakta3
Han ljög och sa till yngsta dottern att han jobbade i lördags.(han satt förstås och söp)
I min värld:
Han ville skydda henne från de fakta att han faktiskt satt och drack istället.

Det värsta är att fast jag radar upp allt här så sopar det inte bort känslorna på vad som är sanning.
Min lilla värld fortsätter att regera fast jag borde veta bättre.

Kanske vi alla medberoende skulle slå sig ihop och bilda ett advokatsamfund för trasiga själar som råkat begå ett brott ;)

Har haft en trevlig helg. Känns konstigt men bra gissar jag. Väntar bara på bakslaget. Tråkigt men så är det.

Skickar kramar!♡

läser mina böcker och känner igen mig på varje rad.Försöker gå bakåt och har väl hittat en del nya sanningar.Men det hjälper inte riktigt.Ska fortsätta grovjobbet och hoppas att det lättar sen.

Åh, jag har en bra tid nu! Ja, jag vill gärna använda mina erfarenheter, det hade varit fint att stå på torget!
Kramar!

vilken sammanfattning av det du gått igenom! Jag önskar och hoppas att många, många läser och tar till sig styrka från dina erfarenheter. Du borde stå på ett torg en dag och berätta och svar på frågor från dem som sitter fast i tvivel och rädsla på sin egen förmåga. Alldeles varm av lycka blir jag när jag läser... Kram, kram / mt

För två år sedan hade jag precis förstår att min man var alkoholist och jag började mer och mer förstå att han faktiskt utsatte mig för psykisk, och lite fysisk, misshandel. Under våra år tillsammans så hade jag hållit uppe en fasad som visade en näst intill perfekt, mysig och härlig kärnfamilj. Vi flyttade ihop snabbt, förlovade oss snabbt, köpte hus snabbt, hittade i början på mycket saker, bjöd på middagar, rörde väldigt mycket vid varandra, gjorde nästan allting tillsammans, han träffade vänner och släkt själv ibland, men jag träffade i princip aldrig någon utan honom, byggde hus, fixade i trädgård, renoverade, följde alltid någon serie ihop, och vi var såååå lyckliga, trodde alla...
Först när jag började berätta om enstaka saker som han sagt och gjort så hörde jag på andra att de häpnade, då berättade jag mer och ju mer jag berättade, desto mer förstod jag själv att allt mitt tvivel, all min rädsla, och alla min oro var befogad. Alla dagar som jag ältade och undrade om vi verkligen skulle kunna få det bra, och hoppades att han hade blivit arg för sista gången, all tid som jag var lycklig med honom, men som varvades med att försöka hålla honom lugn och nöjd så att han inte skulle tappa humöret och det skulle gå ut över mig och kanske barnen, alla hundratals nätter som jag bedömde mig för att "detta var sista gången han gjorde/sa så till mig, nu lämnar jag honom", men backade nästa dag för att han var så ledsen och nere, eller så hotfull eller inte kontaktbar så att jag inte tyckte att jag kunde gå eftersom jag inte hade fått hans samtycke.
Under lång tid har jag känt, och känner än idag emellanåt, att jag inte kan stå riktigt för min historia - rädd för att baktala exet, men också pga alla som uttrycker "varför stannade du om han gjorde så" och också för att jag alltid känner att ingen kommer att förstå min historia, för det är ingen som levt mitt liv... Och det ska inte spela någon roll, men ibland vill jag att andra ska förstå precis som alldeles för många av er här på forumet gör.
På socialtjänsten sa en manlig handläggare, helt inofficiellt, under utredningen "se till att du får hjälpa så att du inte fastnar för en sån här man igen. För det är en speciell typ av män som är så här och det är lätt att du fastnat i en roll som gör att du fastnar för en sådan man igen". Han hade under utredningen sett så många saker som fick honom att säga det. Det var en viktig bekräftelse för mig, samtidigt som han inte upplevde att barnen för illa...

Under min resa, som fortsätter än idag, så har jag många stunder av tvivel, många stunder av tveksamhet, men framför allt så har hela tiden stunderna av lugn, ro, harmoni, säkerhet och äkta glädje blivit allt fler. Jag är säkrare på mig själv, och försöker ge mig tid att landa. Längtan efter det fina livet med en man finns ibland nära, och också att bygga upp mitt sociala liv som jag tappade bort det allra mat av under mitt äktenskap. Jag vill sjunga i kör, men vågar inte riktigt eftersom självkänslan är lite låg oxh oron att jag inte ska få varande är stor... Jag tränar lite, försöker träffa vänner och försöker hitta mig själv, och bli av med alla de där sakerna som exet stämplade mig med och som jag tog på mig, och som jag mer och mer inser att de inte stämmer.
Nu har jag bott i mitt egna hus i 11 månader och 2 veckor. INTE EN DAG ÅNGRAR JAG ATT JAG LÄMNADE HONOM. )jag har osäkra dagar, sorgsna dagar, tvivlande, men nej, jag ångrar mig inte, inte innerst inne!) Jag var orolig för ekonomi, ensamhet, osäkerhet, misslyckande, att inte klara mig själv, att förstöra för barnen och familjen, att göra fel, bodelning, ja, och tusen andra saker som jag knappt minns, men en hel massa saker som under lång tid band mig kvar vid honom. Alla saker har löst sig, och just idag väljer jag att se det som att allt löst sig på bästa sätt.
Jag har en god ekonomi, jag njuter av min ensamhet, jag är mycket säkrare på mig och andra saker idag än jag var då, jag har gett barnen ett lugn att vara i, jag har visat barnen att vissa saker är inte okej, vi löste bodelningen och jag har stålsatt mig och varit stark och blivit starkare. Jag får fortfarande samtalshjälp och jag har många turer med soc.

Och SNART FÅR MINA BARN HJÄLP!!!!!! De får hjälp för att jag är som en bulldozer, jag har kämpat och stått upp för dem. D får inte den hjälp som socialtjänsten kunde ha gått emot exet och beslutat om, för de avvaktar "eftersom de tror att en nyckel till bättre mående för barnen är att tingsrätten beslutar att jag får boendet och pappan umgänge" så de vill se vad rätten dömer till... Men - skit samma, på ren svenska, för jag har nästan fått klart att barnen ska få gå till det som jag kallar för Hangaren (där mitt flygcert är säkert och har sin oas;-)). Där behöver inte pappan godkänna att barnen är, men socionomer specialiserade på barn har barngrupper med barn från splittrade hem där missbruk och olika former av våld förekommit. Jag har varit i kontakt med dem förut, och möttes då av kommentarer som "dina barn är för små, du kan inte kontrollera hur de har det hos pappan så släpp det" osv, men nu har jag träffat en ängel som direkt tog sig an allting och DET KÄNNS SOM ATT DET ÄR NU DET HÄNDER! Mitt kämpande ger resultat!

Jag lider med er därute som sitter fast i en relation som får er att må dåligt, som trycker ner er, som får er att tveka på er själva, på ert liv, på era tankar och åsikter och jag önskar att jag kunde vara den som jag hoppades skulle komma till mig innan jag lämnade - jätten som plötsligt öppnade taket på vårt hus, plockade fram det mest nödvändiga till mig och barnen och lyfte iväg oss till ett bättre liv, men allra mest önskar jag att ni ska hitta styrkan i er själva för att ge er ett bättre liv, för styrkan ligger i att ta ett eget beslut som kommer stärka er mest av allt, även om man knappt själv någonsin förstår det fullt ut.

Jag lämnade en dålig relation, som jag än i dag knappt vågar tro att det faktiskt var så illa som jag tror, och jag fixade det - om Du vill lämna en dålig relation så har du rätt att göra det, för att rädda dig, barn eller vad du än vill. Låt inte jul, middagar, födelsedagar, kärnfamilj, ekonomi och andra tankar eller hot stoppa dig. Det är ditt liv, ditt och kanske dina barns liv. Du är värd att leva för din skull, att ha ett harmoniskt liv, utan oro.
Varma adventskramar!

de sista raderna är ju inte mina, de råkade komma med för att jag kopierat in och svarade på inlägg... Ursäkta! (Dock - tack mt, för att du är med mig också! Och även välkommen daggkåpa!)

...så som han håller på. Du ska inte behöva ha det så. Jag tror att vi haft det lite lika ju, och jag "hör" att du är nära att brista - jag förstod inte att jag inte behövde ha det så, och intalade mig så mycket att jag överdrev, att jag var för känslig, liksom att jag inte visste hur jag skulle lösa en separation, och att jag hoppades att det skulle bli bra... Men det hade aldrig blivit bra, och allt det som jag oroade mig för har gått så mycket bättre än jag någonsin vågade tro...

Jag känner så väl igen mig, som jag skrivit innan... Mitt ex sov de sista månaderna alltid på soffan - utom de gånger då han tänkte att vi skulle ha sex, och det var jag ju inte så sugen på, och då stormade han återigen ut på soffan. Och nästa morgon när jag gick upp så tog jag allt med barn, hem och hushåll, och då gick han in i sovrummet och låste in sig... Det var mitt straff, och du får ditt straff. Alkoholism är en sjukdom, men jag vill bara skrika ut "det skiter jag fullständigt i, för om det förstör så här mycket så är det kört" och det låter som att du är där också.
Och inte minst - jag ville inte dela säng med exet, men det var också, på ett sätt jag inte riktigt kan förklara, så nedlåtande att han visade mig att "jag skiter i dig, jag vill inte ens dela säng med dig, du ska straffas för att du inte gör som jag vill" eller hur jag ska förklara mig.
Och hans omväxlande "du ska straffas" och "jag är så snäll att jag hjälper dig nu" - det är sjukt och galet! Jag tror på att det måste vara ens egna val, men att leva som du gör knäcker dig - du vet inte när du ska bli straffad eller när du ska vara tacksam för att han förlåtit dig och är snäll. Det är inte okej att han behandlar dig så!

Du skyddar dina barn, och det är bra att du gör det, men ni ska inte behöva leva så att du behöver skydda barnen. Och som mt skriver - du vet inte om det övergår i fysiskt våld. Vr rädd om dig!!!

Tack mt, det värmer att du är med mig.

Och välkommen daggkåpa. : )

Han är i total förnekelse. Jag får inte flytta ut, det kommer inte att hända är hans ord. Kvällen skulle sedan vara "normal" och han läste tom för barnen som han inte gjort på länge. Jag orkar inte sitta uppe så jag har gått och lagt mig nu. Barnen fortfarande vakna. Han erbjöd sig tom att hjälpa till inför morgondagens adventsfika, något som helt var mitt eget bekymmer idag och en del av mitt straff.

Tack mt, det värmer att du är med mig.

Och välkommen daggkåpa. : )

Din bror verkar vara på rätt väg. Jag håller tummarna

Så ont det gör i mig att läsa hur du har det. Ingen människa borde behöva ha det så i ett gemensamt liv men dessvärre är det inte ens särskilt ovanligt. Flera som skriver här har beskrivit psykisk misshandel liknande det du går igenom och när som helst kan det eskalera till fysiskt våld. Jag hoppas innerligt att du har kraft att ta dig därifrån, naturligtvis med barnen med dig. Det är nästan ofattbart hur förblindad man blir av att nästlas in i ett liv som präglas av makt och kontroll. Ta väl vara på dig, fortsätt skriva! Varmaste kramen / mt