Senaste kommentarerna i forumet

När jag konfronterade honom om erbjudande som innefattade terapi för alkoholmissbruket.Han har glidit på det över en vecka och igår var jag tvungen att få besked.
Njao först ska jag kolla ett annat erbjudande.Dvs han hade inte gjort de nödvändigheter som krävdes för detta erbjudande(det handlade inte om relationen)

Då blev jag tvungen att säga att eftersom du inte gjort A så blir det inget B.Han hade alltså inte styrkan att ringa upp mig för att själv meddela detta.Så nu sitter jag här och känner mig lurad och manipulerad av mig själv.Att jag gick in i diskussion med honom istället för att helt enkelt bara låta förslaget falla.
Att jag inte själv lät honom öppna munnen och säga att det inte skulle bli nått för här skulle det inte bli nån terapi.I nuläget är jag nöjd med antabuskuren jag påböjat osv.
Men kanske jag egentligen ska vara nöjd att han inte nappade.Då hade jag hookat upp mig igen på andra plan och kanske (jo helt säkert) gått in i medberoende igen och kontroll och förväntan.Nu slipper jag ju det.
Igår kände jag också denna tomhet som de ofta beskriver i medberoendeböckerna.Att det ekar fullständigt tomt i själen då man inte har sin alkis eller alla tankar runt det att lägga energi på.Det är väl där jag själv ska ta plats så småningom.Hon bor där vissa dagar men igår hade hon flyttat nån annanstans.

Han bad om ursäkt igår, men sa själv att det börjar bli patetiskt för att allt upprepas, han gör illa, han ber om ursäkt o allt snurras om igen. Jag sa jag vill inte veta av hans alkohol person.. jag sa att det är slut och vart det i 6 månader, han kan inte styra mig eller äga mig.. de här godnatt samtalen, varje dag samtal gör bara det värre.
jag sa jag vill inte ha med han o göra när det gäller alkoholen. Att det får han sköta själv. Jag sa att jag vill inte höras på nån vecka eller 2, för att få ro. Och sen sa jag att om jag träffar nån annan att det haf inte han med o göra...
i hans värld vill han ta tag i sina problem o vara tillsammans med mig, medan jag förstår mer o mer att jag måste gå vidare o läka

Vad tufft du har det och det är inte alls konstigt att du mår som du gör. Du behöver inte analysera mer. Utifrån det du beskriver är det typexempel på medberoende och du behöver hitta rätt hjälp och stöd för att komma vidare. Jag anser att medberoende är en sjukdom i sig och den beror på att man själv är händertagande som person och vill andra väl särskilt närstående. Hittade följande när jag googlade som kanske kan ge dig stöd i att komma vidare:

11 tecken på medberoende
Checklista – så vet du om du behöver hjälp
Du...

har svårt att sätta gränser
anpassar dig till andra
tar inte hand om dina egna behov
har låg självkänsla
åsidosätter dina intressen, vänner och annat viktigt för att vara någon till lags
är extremt lojal och empatisk
känner dig tom och betydelselös om du inte har någon att ta hand om
överengagerar dig i någon annan och dennes bekymmer
har svårt att ta dig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov
värderar andras åsikter och känslor högre än dina egna
har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk

Hit kan du vända dig för att få stöd:

Fråga din kommun om de erbjuder stöd för anhöriga till personer med beroendeproblematik- och/eller psykisk ohälsa.

När du behöver prata med någon:

Jourhavande medmänniska: 702 16 80
Jourhavande präst: 112
Sjukvårdsrådgivningen: 1177
Nationella hjälplinjen: 020- 22 00 60

För anhöriga till alkoholister:
Alkohollinjen: 020-844448
Co-anon för anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare: http://coanon.se/
Anhöriga till alkoholister: http://www.al-anon.se

Ta en dag i taget. Tillåt dig känna att du inte har ork och kraft hela tiden. De som är kunniga inom hanteringen kring missbruk brukar säga en sak i taget, det viktigaste först. Det viktigaste för dig är att du börjar sätta dig först och tar hand om dig så att du kan må bra på sikt. Glöm inte heller att det känns så här nu men det behöver inte alltid göra det och det kommer inte att göra det. Du ska göra det som är bäst för dig nu. /Anonymt

Tack Anonymt för ditt svar. Jag velar hit och dit hela tiden. Är så trött på allt grubblande. Idag har jag känt mig så ledsen, vill bara gråta. Jag kan inte förmå mig ens att prata med min man här hemma. Jag känner mig så arg för att inte han bryr sig ett endaste dugg om hur jag mår. Han ignorerar min nedstämdhet totalt. Han verkar nöjd, ja han har ju mig kvar här och det verkar ju få honom att må rätt så bra. Allt handlar bara om hans mående och hans väg till nykterhet. Han frågar aldrig hur jag mår eller hur jag tänker. Antingen är det för jobbigt att höra eller så bryr han sig inte. Han tycker bara mina känslor är ok om jag vill fortsätta vårt liv som om inget har hänt.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta, men just nu känner jag mig rätt säker på att jag vill leva för mig själv. Men det är just nu får väl tilläggas. Rätt vad det så kommer hans förtvivlan ( om jag lämnar ) över mig och ger mig förfärlig ångest och jag blir totalt handlingsförlamad och tänker att "jag får väl stanna för hans skull". Är såååå trött på att ständigt fundera på detta! Varför styrs jag så av hans känslor? Jag har funderat mer och mer på det och jag tror alltid att hans känslor har styrt mig. Undra varför?

Hej.
Jag har samma problem nu när mamma är död. Jag gör precis som du. Allt ifrån att skrika och gråta tilll att bara vara snäll och ge honom en kram. Men det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv för om din pappa så som min pappa inte vill ha hjälp kan du inget göra. Det går inte och du kommer bara slita ut dig själv. Med detta betyder det ju inta att du inte ska finnas där om han vill ha hjälp. Jag håller själv just nu på att renovera och sanera den lägenhet som mamma dog och som pappa bor kvar i. I helgen kommer vi lägga sista golvet och sen är det inte mycket kvar på ett tag hoppas jag. Efter tre månader av slit som har pajat min kropp, vi gör allt själva för det finns inga pengar, så inser jag att jag gör det här för min skull. Inte för pappa. Det är jag som vill att han ska bo bra inte han. De bodde i en fruktansvärd sopptipp och vi fick inte hjälpa till och städa eller rensa. Men nu gör jag det för min skull och pappa han är lika borta som han varit nu i 10 år snart och mamma är död.

Då var det dags att leta upp min gamla tråd igen. Jag har verkligen haft en fantastisk tid. Sju månader av nykterhet fick livet att återgå till ett liv. Även om rädslan var där ibland så slutade jag tänka på hans drickande och fick otroligt mycket tid till annat. Vi hade kul ihop igen och kunde prata om tiden som varit med distans. Han fortsatte hela tiden att gå på AA- möten osv.

Förra veckan när jag kom hem från jobbet möts jag åter av stanken av fylla, och sen har det druckits, ljugits, skrikits sen dess. Även om jag vet att återfall är vanligt så kom det som en chock. Det tog bara en dag för mig att falla tillbaka till ett tillstånd av konstant oro och ångest. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och var jag ska ta vägen nu?!

De senaste månaderna har lärt mig vilket liv jag vill ha för att må bra, och det kändes så snopet när det plötsligt försvann igen. Jag trodde inte att hans alkoholhjärna skulle komma tillbaka så snabbt och just nu får jag ingen som helst kontakt. Kanske hittar han tillbaka snabbt till rätt väg, kanske gör han det aldrig. Den ovissheten gör så ont.

Jag känner mig så ledsen, rädd och ensam....och jag vet att jag inte kan göra något för honom, bara vänta och hoppas.
Sen har jag allltid alternativet att lämna men just nu avvaktar jag bara och ser vad som händer.

Trött efter sömnlösa nätter...

Kram alla ni där ute som kämpar!

Hej, välkommen till forumet!

Du berättar att din sambo slutat dricka och du är glad över hans förändring men att han nu tagit ett återfall, du har funderingar kring hur du kan göra eller vad du ska säga. Kort kan man säga att det inte finns något rätt eller fel, det är vanligt att det går lite upp och ner i livsstilsförändringar och det är olika vad olika personer tycker sig vara hjälpta av i en förändring. Läs och skriv gärna mer på forumet, kanske ser du något som kan vara hjälpsamt för dig i din situation.

/Rosette Alkoholhjälpen

... tyvärr måste ju en missbrukare välja att ta emot hjälp, och det låter inte som att han är så mottaglig för det efter vad du berättar.
Jag vet att man önskar att man kunde tvinga/övertala/bon och be/hota och skälla osv, men det enda man kan göra är ju egentligen att uttala sin oro och möjligen ge förslag på behandling, men sedan är det upp till missbrukaren själv.

Jag fick ett samtal igår av han, jag hör direkt om han druckit, jag sa jag hörde o han förnekade det flera gånger, tills han förstod att jag hörde. Han vart rasande och började hoppa på mig för jag vart med 2 andra. Jag va sjysst o talade om det, och jag har ibgen skylldighet att göra det. Det har vart slut i 6 månader...

men han va otrevlig och ville skylla allt obehag på mig, antar för jag kom på han med att va onyckter.
han skäms väl för han sagt han ska ta tag k sitt drickande, med nån terapi o antabus... va nog därför han vart arg o tog upp det där...
jag la på för jag orkade inte höra på han

var tvungen att prata med en vän efteråt som sa flera gånger till mig att jag INTE gjort nåt fel. Jag har inte vart otrogen, jag va sjysst som berätta mm. Att mannen vill bara styra mig, att han är frustrerad nu för inget funkar som innan.

Jag mår jätte dåligt över det här, och känns som att det
Är ingen ide att tro på nån förändring. Varför ska jag, det faller hela tiden på att det tar några dar sen är han igång igen

upp och ned och nu är det upp.Ska hålla mig där nu så länge det bara går.

Tack.
Ja det där med hjälp. Jag har testat det mesta i paykologihjälp. Funkar inte tycker jag. Så jag lärde mig själv. Hur man vrider och vänder på sina tankar. Det funkar men det är svårt. Tänkte att det kunde hjälpa att prata lite med folk som förstå problemet.

Tack för stödet.
Jag har bestämt mig för att inte festa mer. Dricker aldrig hemma själv men dricker för mucket när jag går ut. Än så länge har jag bara druckit vid 2 tillfällen i år. Men på tok för mycket. Det går ut över hälsan, minnet och jobbet. Dessutom kommer panik och ångest alltid efter en dag med festande. Jag vill inte ha det så och kommer inte klara av all skuld och sorg som då forsar upp. Frågor som gjorde jag inte nog. Varför åkte jg inte dit när de inte svarade i telefon. Vad dog hon av. Vi vet inte än.

Att jag känner så väl igen dina tankar o funderingar innan jag lämnade min sambo. Jag var på väg så många gånger . När det hade varit som värst med supande o elaka ord både till mig o barnen så kände jag mig så säker o tänkte att nu får det vara nog nu går jag men sen kom det en lugnare period o jag började tvivla på mig själv o kände att jag överdrev.
Känns som jag måste påminna mig själv hur det var då för jag tänker llite så fortfarande . Nu när jag har lämnat så är han jättesnäll o hjälper mig med olika saker . Man blir förvirrad men jag känner ändå att jag har gjort rätt för jag känner mig mycket lugnare nu o behöver inte gå på tårna o väga vartenda ord. Jag förstår att det är väldigt svårt för dig men tänk på dig själv.
Styrkekramar

Glad jag blir för dig cissi1!! :)

Jag hoppas att det ska ge dig det stöd du behöver för att kunna värdesätta dig själv och att kunna hantera det som händer och förstå bättre varför vissa saker inträffar.

Hoppas vi får höra fortsättningen!

Allt gott!

Skickar en stor kram till dig !

Nedan radar jag igen upp det brev som terapeuten bett mig skriva och som jag lydigt plitat ned.
Sen ska jag författa vad jag innerst inne upplever och känner,få se hur mycket det skiljer sig åt.
Kära xx
Vi har nu levt åtskilda i 9 månader.Du har druckit mer än nånsin och förmodligen mått sämre än nånsin.I våras när du flyttade ned så var du så full av tillförsikt att detta skulle bli bra.
Du såg tom fram emot detta och jag satt mittemot och kände mig förkrossad inför hur du kunde känna såhär.Själv var jag förtvivlad övergiven och sorgsen.
Sen kom och gick sommaren och hösten och även en stor del av vintern.Nu sitter vi här fortfarande på varsin plats och du mår ju inte bättre och inte jag heller.
Jag för att jag inte kan släppa taget om dig och du för att du fortsätter att dricka för att du inte kan låta bli.
Jag vet att du är sjuk,jag vet att ditt känsloliv är förmörkat och sjukt av ditt drickande.
Ändå måste jag ju ta till mig ditt agerande och det som kommer ur dig i form av sanningar:
Jag vill inte mer,vårt förhållande är inte roligt längre.
Jag vill leva själv och bygga upp mitt liv och börja må bättre.

Jag kan inte annat än ta dig på orden och säga att jag beklagar att det är så du känner och tänker.
Jag känner annorlunda än dig.Jag älskar dig fortfarande,djupt trots att jag inte borde.
Detta rår jag inte över och min enda chans till återhämtning och tillfrisknande är att bryta helt med dig.

Kanske är det vi som ska leva tillsammans i framtiden,kanske inte.
Men här och nu måste jag vända dig ryggen och fortsätta mitt liv och bygga upp min verklighet utan dig.
Jag önskar dig all lycka till och vill dig verkligen allt väl.
Jag tackar dig för dessa 20 år som vi delat men nu säger jag adjö.

Kära xx
Jag ser dig i dig nya hem som delvis är torftigt och antagligen mycket ensamt.Du framhåller ofta skenet av att du är nöjd i din ensamhet och att ingen tränger sig på/behöver dig.Jag vet hur social du innerst inne är.Pratsam och glad med alla som vill låna dig en stund.Själv klarar jag ensamheten långt bättre men har ändå efter brytningen med dig öppnat upp för många nya kontakter.Du försöker hålla masken.
Att ditt liv är under kontroll.
Att jag inte fattas dig.Men igår så bröt det igenom igen,trots ditt pokerfejs.
Jag såg hur du ville ta i mig,nå fram till mig men du valde att inget säga eller göra som vanligt.
Jag åkte hem,la mig och längtade så det gjorde ont efter dig.Du fattas mig varje dag,varje timme och mitt liv är inte komplett utan dig.
På ytan fungerar allt bättre och bättre.
Min vardag med alla måsten rullar på och min fritid har blivit mycket rikare.
Men allt det skulle jag kasta bort i en handvändning och släppa om jag trodde att det skulle räcka för att vi skulle hitta varann igen.
Så sorgligt ensamt är mitt innersta jag som inte är ett dugg intresserad av att möta någon ny man eller starta upp ett nytt liv som ju redan är påbörjat.
20 år där vi ständigt funnits för varann,du praktiskt jag känslomässigt.Jag känner mig stympad och svag utan dig.
Men utan tillfrisknande från din sida så finns det inget vi.Kanske inte ens med det,du kanske väljer din egen väg ändå.

Ja,ett troget hjärta har jag i alla fall.
Just nu känns det inte som någon större tillgång.

Det är trist när ens nära och kära dör ifrån oss alldeles för tidigt. Sök hjälp, gör som Adde säger, bli inte fångad i denna sjukdommen. Ju tidigare du får hjälp desto lättare är det. Sök också prof. hjälp, du bär på alldeles för mycket bagage. Kram:-)

du skyller barnen att se till att dom har det bra. Stannar du i en hopplös relation så sviker du barnen och dig själv. Ni mår alla dåligt av att ha det så här. Dina barn måste komma i första hand.

Det är hans sjukdom som pratar, och den bara ljuger. Ingen kan få någon annan att dricka, det är ett val man tar själv. Och skulle det vara så att han tycker du är så oduglig på relationer (vilket bara är lögn och en ursäkt från hans sida för att rättfärdiga sitt drickande) så blir han ju överlycklig om du lämnar honom. Då behöver du inte känna några skuldkänslor för honom i varje fall. Ditt självförtroende har fått sig en knäck, jobba med att bygga upp dig själv, sök stöd hos människor i din omgivning och ge inte upp. Var öppen om att han dricker, du ska inte skämmas. Om du inte kan stå på dig för din egen del, gör det för barnens skull. Låt dom bli din motivation att kämpa kanske ditt livs kamp. Det blir inte lätt, men du får det bättre i slutändan, barnen också. Trygga dig själv och barnen, sök hjälp hos ett kriscenter e.l. Ta kontakt med Al-Anon osv. Kräv att han söker hjälp för sitt drickande och ge dig inte, vill han inte inse vad han måste göra så måste du lämna honom. Skriv ned vad som är viktigt för dig, skriv ned dom olika situationerna som kan uppstå om du stannar, lämnar, från det värsta till det bästa. Planera hur din framtid ska se ut om 1 år, 5 år och 10 år. Hjälp finns, så ge inte upp! Och klarar du inte att hitta styrkan och själförtroendet så 'fake it til you make it'. Du är värd mer och och barnen är värda mer än att leva som gisslan under hans drickande och förgottbefinnande. Kram till dig:-)

Egentligen så vet jag vad jag måste göra men efter så många år har självförtroendet fått sig en och annan törn. Innerst inne har jag bestämt mig för att lämna honom och det är bara svårt att ta steget. Jag måste bara hitta kraften att ta det stora steget......Det är nog som du säger att lugnet för mig och barnen kommer och ta över den besvikelsen jag känner över mig själv och som jag upplever det misslyckandet. JAg har ju blivit intalad att jag är oduglig på relayioner och det är därför han dricker, nu måste jag hitta självförtroendet igen att ta ett nytt kliv i mitt liv. För mig och barnen.

dödsfallet och sörjer med dig. Och jag kan också hålla med dig om att hon har det bättre nu men att det för er efterlevande är ett öppet sår och många frågor som aldrig blev ställda eller besvarade.
Jag hoppas innerligt att du själv tar emot hjälp både för ditt medberoende och ditt egna beroende ? Annars går det vidare i nästa släktled.
Skriv här, gå på AA och Al-anon och be att få stöd på beroendeenheten där du bor.
Kramar !!

Jag ber om ursäkt om det här låter hårt. Om du inte lämnar honom så sviker du dina barn. Det är min åskit. Det är fegt att inte gå. Du kan hjälpa och skydda dina barn bäst genom att ta hand om dig själv. Du kan inte skylla på att du är rädd för vad som händer om ni får delad vårdnad. Om min mamma hade lämnat min pappa så hade hon levt idag och kanske till och med varit lycklig och stolt över sitt liv. Men hon vågade inte.

Allt var riktigt bra relativt länge. Nu är allt tungt och jag är förkrossad igen. Vad trodde jag? Tar för mycket skit? Men vad trodde jag igentligen?

Förstår att du känner att du bara fått nog av alkohol. Så kände jag också till slut, det upptog alldeles för mycket av min tid, av livet. Samtidigt var det svårt att inte ha ångest över valet att lämna eller inte. Du behöver utgå från vad som är bäst för dig och det går aldrig att komma ifrån att du måste fatta beslutet att lämna själv om det är det du vill. Det är bara du som kan välja hur du vill göra. Samtidigt tänker jag att du innerst inne redan vet vad du vill men behöver stöd från någon som verkligen vet vad du befinner dig i för att komma vidare. Kan du på något vis söka anhörigstödjare med egen erfarenhet? Kan du göra en skriftlig plus- och minuslista för din egen analys av situationen. Gör en ruta som du delar in i fyra fält. Längst upp i vänster ruta skriver du nackdelar med befintlig situation. I rutan högst upp till höger fördelar med att vara kvar i nuvarande situation. Längst ner till vänster nackdelar med att byta situation och längst ned till höger fördelar med att byta situation. Ta fram det du skrivit och skriv till, ändra, fundera under flera dagar eller ett par veckor för att se om du tänker annorlunda. Det här kan ge dig ett annat perspektiv. Oavsett är det oerhört tufft att veta om man gör rätt eller fel men du måste vidare på något sätt för att kunna fatta ett beslut. Kan ni flytta isär tillfälligt för att se hur det känns?

när du lever med en alkolist. Läs alla innlägg här så vil du få se din framtid, full av svek, löften och åter svek, smärta, gråt, ilska, avmakt, gräl, hot, ultimatum osv. Ta lärdom från oss andra som har varit fast i detta sjuka mönstet i årtal, du får det på samma sätt. Det blir inte bättre, jag lovar. Han är den enda som kan ändra på sig. Du kan bara bestämma dig för hur du vill ha det, och varje dag du väljer att stanna så ser han det som att du aksepterar hans drickande. Du kan inte hjälpa honom, så länge han inte vill sluta själv så har du två val, stanna och leva i ett helvete eller lämna honom och hitta dig själv igen. Få INTE barn med honom, det blir bara så mycket värre så länge han dricker. Mitt råd: stick medans du har en sjans, men det är ditt val och du är inte klar innan du har bestämt dig. Lycka till, styrkekramar, hoppas mitt svar var till hjälp:-)