Senaste kommentarerna i forumet

och mår dom dåligt så är det ditt ansvar att ändra på situationen. Din mann (han är sjuk) klarar inte ta det ansvaret, så då måste du gjöra det. Du och barnen har det jättesvårt nu, men dina barn kan inte göra något åt detta så därför måste du göra något. Det är INTE du som sviker honom (om du skulle lämna honom), det är han som sviker barnen och dig, och sig själv. Om du inte ordnar upp i detta så sviker du också barnen, och dig själv. Hans drickande är INTE ditt fel, oavsätt vad han säger! Han är en vuxen mann och sviker hela sin familj med sitt drickande. Jag säger inte att du måste lämna honom, men du måste hitta dina gränser och sätta tydliga gränser för honom, och respekterar han inte gränserna så skyller du barnen att dom får växa upp i ett lungt, tryggt och fredfullt hem, och det är mycket möjligt att det blir utan honom. Skuldkänslor som du ev. skulle få om du beslutar att lämna honom kan inte jämföras med dom skuldkänslorna du vil ha om du inte ser till att barnen får en lugn vardag utan skrik och bråk. Du måste kanske söka hjälp någonstans, och du har redan börjat iom at du skriver inn hit. Du är mycket starkare än du tror, ge dig inte, hitta din indre tiger och kämpa för dig och dina barn. Låt dom inte växa upp och tro att detta är normalt, då vill dom kanske själva hitta partners som dricker.

Skriver gör man när man orkar, och har behov. Take your time! När du väl har behovet så finns det alltid någon här som gärna läser och begrundar - och kanske t.o.m. kommer med något klokt tips eller lite peppning. Om inte annat så är det ju rätt skönt att bara få "skriva av sig". Hoppas att ni är inne på rätt väg den här gången! Kämpa på "linker"!!!

Någonting har hänt. Det finns en vilja och en lågmäld gryende insikt om vad han riskerar att förlora och att det har gått alldeles för långt. En medvetenhet om att det kan bli svårt att ändra kurs och att det kanske inte lyckas. Jag vågar inte vara säker än på något men jag vet att mannen sällan tar till överord och att han har svårt att erkänna misstag. Så mitt maniska skrivande och läsande på Forum kanske blir lite mindre intensivt. Ni ska veta att det betyder så mycket att känna att man inte är ensam och har hittat på alltihop själv!

Orkar bara den korta versionen. Sambon har sedan rattfylla i mitten av november inte druckit. Mått dåligt över händelsen förstås och orolig över kommande dom.
Inget jobb. Var chaufför. Men fast besluten att aldrig mer dricka. Har har ändå tagit bra hand om sig. Ätit bra och tränat tex.
Ikväll när jag kom hem sov han och i glaset var det lilla som var kvar inte saft. Vin.

Hur hanterar jag detta? Åkte därifrån...

Välkommen hit! Jag är själv ny här men det jag kan tro hjälper dig att komma fram till ett beslut om vad du vill göra är att läsa här. Det har iallafall hjälpt mig jättemycket! En mening som jag upprepar för mig själv är att "Var och en tar ansvar för sig själv" det kan vara ok att påminna sig ibland även om det är svårt.

Hej!
Jag träffade en underbar kille för två år sen.
Vi blev sambos för snart ett halvår sen.
Ganska snart efter att vi blev sambos märkte jag allt mer och mer att han är alkoholist.
Visst drack han innan också,men jag såg inte hur mycket/ofta förens jag flyttade hem till honom.
Han dricker 4 av 7 dagar (nu varierar detta beroende på ledighet osv.)
I julas var han ledig 13 dagar och var av dessa dagar var han nykter endast 4.
Jag har påpekat och förklarat för honom hur jag känner det.
Och även sagt att om han inte skärper sig så kommer jag att lämna honom, senast var förra onsdagen.
På fredagen var han ute igen, även söndag ,i tisdags drack han hemma, igår ute och hemma och idag med.
Han påstår att han går på krogen och dricker för att han behöver umgänget.
Han har tyvärr dåligt med vänner. Hans bästa vänner var hans grannar som också var hans suparpolare.
Jag vet inte vad jag ska göra. Han säger att han ska bli bättre,men det händer inget.
Sade till honom att han får ta tag i sitt liv, jag har gömt öl för honom. (Han hittar dem)
Jag har hindrat honom från att dricka öl och ta vatten istället. Då blir han sur och grinig.
Jag har kommit till den punkten då jag skriker efter hjälp.
Älskar verkligen honom, men han dödar en bit av mig varje gång han dricker.
Brukade vara en tjej som skrattade mycket och ville hitta på saker. Men har ingen ork till något längre.
Är bara arg,ledsen och grinig hela tiden nu.

Vad ska jag göra?

Kram Camilla

Rönneholm är så fint :-))) Ha en jättebra vecka !!!
Vad glad jag blir :-))
Kram ♥

Igår fick ja iaf veta att han var på behandlingshemmet, men han har dock inte hört av sig något. Vet inte om de var en inbjudan av dom till eftervård eller om det var han själv som valde att fara dit. Ja hörde dock av mig till dom kring jul och sa att han börjat dricka. Antar att det är skammen som gör att han nu inte hör av sig men det kanske kommer.

Tror inte psykologen som jag går hos har någon direkt erfarenhet av alkoholmissbruk, men jag tycker ändå att det känns bra med henne. Trodde kanske att hon skulle kunna få mig att handla mer, men jag är nog en svår patient för henne kanske. Det känns nästan pinsamt tycker jag, att komma dit varje gång och ingenting har hänt hemma. Jag känner mig så stark då jag kommer därifrån och vet att jag vill lämna. Sedan kommer jag hem och då får jag hemsk ångest över hur synd det är om min man och så blir jag lika handlingsförlamad och rädd igen tyvärr.
Sedan har jag en samtalskontakt till som arbetar med anhöriga till missbrukare, men jag tror inte att hon har egen erfarenhet av missbruk.
Jag håller på att läsa Botten upp som du tipsade mig om Anonymt.
Jag är trött på att ägna så mycket tid på att tänka på alkohol och min mans missbruk, vilket har upptagit mina tankar i många år. VILL BLI FRI FRÅN DESSA TANKAR!
Tänk vad mycket annat jag kunde haft i tankarna istället för detta.
Tack Anonymt för att du svarat mig.

Hej
Klokt skrivet av Flygcert !!!!
Du kan inte göra nåt mer än att lägga ansvaret på din bror . Även om det låter hård så det är bara han som kan ta beslutet om sitt liv . Skyddar du honom och hjälper till så ger du honom bara en möjlighet att dricka igen . Låt honom ta sitt ansvar och tänk på dig också . I sådan situation är det lätt att bli själv sjuk .Alla dina desperata försök att rådda din bror gör dig mer och mer förtvivlad och ledsen .Det är hans ansvar och inte ditt.
Styrkekramar till dig

Nu har jag anmält mig till Rönneholm för behandling av mitt medberoende. Maken får göra som han vill. Klart att jag hoppas men jag tar iallafall ansvar för mig. Än än gång-tack Adde och Måbättre!

Hej........känner igen mig i det du skriver , tyvärr .
Alla vi skriver nästan samma ord . Du får bestämma dig om du vill stanna . I så fall måste du tänka om du klarar det psykiskt och du måste skaffa dig lite mera information om hur en alkoholist tänker :) .
Men ärligt sagt ........är det det du vill hålla på ?
Risken är stor att du ska må jättedåligt själv för du kan inte hjälpa honom eller påverka honom att sluta dricka..... och jag menar det jag skriver .
Kram

Håller med att lämna honom tyvärr...

... att du bryr dig så om din bror, men det är ju inte mycket du kan göra. Han måste välja själv!

Ja verkligen. Tack för tipset!!

Den kramen behövde jag verkligen!!

anhörig tar en Familjevecka INNAN alkisen har tagit sitt beslut så är det ofta så att golvet gungar under fötterna på alkisen eftersom alla argument/lögner faller platt till marken då den anhörige lättare ser igenom manipulationerna. Och väldigt ofta inser alkisen att en behandling är en väg ut efter det. Nämndemansgården har tidigare haft möjlighet att dra av kostnaden för anhörigveckan om alkisen kommer in inom 6 månader och då betalar full avgift. Värt att kolla ?

Vi äter och pratar om praktiska saker. Jag frågar har du någon plan? Ska du ta upp det igen? Ja, varenda dag tills du säger vad du tänker göra. Det orkar jag inte. Då har vi inget att säga. Jag går upp, han tittar på handboll och dricker öl. Same same.
Kommer nog inte att klara tystnaden hela kvällen. Kommer att gå igång.

Skickar iväg en varm bamsekram genom cyber space / mt

Jag har sån ångest o känner mig gråtfärdig! Jag har nu bott en vecka o två dagar o min lägenhet. Det känns bra för jag kan känna lugn här. För en stund sen var jag till huset för mitt ex skulle hjälpa mig med bilen som inte startade. Jag kände sån ångest när jag var i huset o det brände under ögonlocken o jag ville bara gråta. Vet inte varför jag reagerar så men när jag gick runt hemma o såg att han städat, tagit ner foton o grejat så kändes det så konstigt. Som att han bara går vidare o det ser ut som han mår bra o jag tror inte han dricker så mycket just nu iallafall. Min dotter tycker att han har blivit snällare o bryr sig mer o det är ju jättebra. Jag kände att jag inte kunde vara kvar i huset det kändes som att jag inte kunde andas. Tänk om allt bara kunde vara klart. Jag har fortfarande massor med saker kvar o vi har inte gjort klart hur vi ska göra med huset eller någonting. Jag blir tokig för jag vill att vi ska kunna gå vidare med våra liv på var sitt håll. Det känns på nåt sätt att han ska bevisa för mig att han mår så bra o att det här inte bekommer honom alls. :(

Kanske alla dessa bevis på alkoholismen behövs för att förnuftet ska närma sig känslan.Jag kan och ska inte gå in och påverka.Jag ska arbeta för att ställa mig mer på sidan av så gott jag bara förmår.Han hade ringt dottern igår och upprepat sitt löfte att börja med antabus i morgon.Men det är ju bara att låta bli om han vill dricka.
Vi får se vad som händer,släpp taget Ullabulla.

att befinna sig i din situation.

Men det kan heller inte vara en mänsklig skyldighet att för alltid stanna kvar hos en aktiv alkoholist. Som dessutom beter sig högljutt och illa i en barnfamilj.
Prioritera dig o barnen! Han prioriterar alkoholen.

Jag har dock ingen erfarenhet av din situation men så här kan du inte ha det.

Styrkekram

M

Vad kloka ni är! Självklart! Han/vi har råd till att betala behandlingen själva. Igår så frågade jag honom hur han funderade när det gällde behandlingshem. Han svarade att han tyckte att det var för dyrt, att han skulle försöka med Antabus och psykologen han går hos(och nu berätta ärligt om alkoholen). Jag berättade då att jag kunde tänka mig att komma tillbaka och ge förhållandet en till chans efter avslutad behandling på ett Behandlingshem och att jag också ville komma dit på anhörigbehandling. Det tycke han lät bra och skulle kolla upp när han kunde komma dit. Jag är nu lite försiktigt hoppfull. Gonatt :-)

Är det nu. Mannen tänker. Och tänker. Och tar sig en öl i förrådet. Och tänker lite till. Men har inget konkret att komma med och då säger jag att vi har ingenting att tala om. Jag har fått nog och kan inte fortsätta att leva så här. Att inte kommunicera med sin man före kl 12 för att han har "så dåligt morgonhumör". Att somna ensam med stilnoct. Att behandlas som luft, eller ännu värre kontrollant om vi är på fest tillsammans. Att sällan eller aldrig få någon uppskattning eller en spontan kram. Nä!
Jag tror inte på flum om att han ska dricka mindre. Sluta finns inte i hans huvud. Det räcker inte för mig.
Nu gäller insikt och behandling. Kanske döljer sig en riktigt trevlig och sällskaplig man under det impregnerade skalet. Det var länge sen jag såg annat än en glimt av honom.

Vilket vackert brev! Även om du inte lämnar över det till honom så visar du för dig själv att du kommer att kunna gå vidare utan bitterhet, kanske inte nu men någon gång.