Senaste kommentarerna i forumet

kan inte riktigt beskriva känslan.Någon sorts utanförskap känner jag.Jag bor inte riktigt i min egen kropp utan tankarna sticker hela tiden iväg.Jag vill liksom fly min egen verklighet.Kanske dax för en riktig dippdepp igen.Jag vet ju att jag mår bra efteråt om jag låter de komma och bo hos mig.Men jag har ingen lust att låta mig ockuperas av denna känsla igen.Trött på att låta timme efter timme upptas av detta mående.

om treåringar på dagisnivå.Han verkar vara ungefär där just nu.Jag vet ju inte om han funkar så annars också.Men i mina ögon beter han sig ju väldigt omoget och egoistiskt.
Om du är rädd för din säkerhet,kan du ta vägen nånstans med dina barn?

Har just hittat denna sida och läst allt som ni delat med er. Vad fina ni är emot varandra:) Känner igen mig i mycket men är väldigt ny i att dela mina tankar i det här. För mig började det för 10 år sedan och gäller ett syskon som av och till dricker, slutar, tar antabus, slutar, dricker osv. Alla lögnerna, all förtvivlan, all hjälplöshet, all maktlöshet, all uppoffring, allt det som man gör för hen som gör att man blir blind för sin egen förändring. För förändras det gör man, vare sig man vill eller inte. Det är det svåra att påverka tycker jag. Varför kan man inte bara bestämma sig för att inte låta sig påverkas mer? Man ger och ger och ger och ger ännu mer, men får sällan något tillbaka. Och när man väl får det så tänker man att "det är klart jag orkar lite till, vem ska annars...", och sen är man tillbaka i hjulet igen. Med tiden har jag hittat mina verktyg för att orka. Ett av dem är att när jag känner oron komma "nu är det nog dags igen", så går jag till kyrkan och tänder ett ljus. Även om jag inte är kristen så är det en bra känsla jag får då jag tänder ljuset och "ber någon i närheten att hålla ett öga på honom". En inbillad önskan kan tyckas, men den ger mig ett tillfälligt lugn. Jag försöker också att vända en negativ känsla mot ngt positivt. Istället för att bli orolig då han inte svarar i telefon, arg över att min tid ska gå åt till detta och arg över att jag vet att jag antagligen kommer att låta snäll och tillmötesgående när han väl hör av sig istället för att säga vad jag egentligen känner och tycker (ni vet nog vad jag menar) så stoppar jag mig i den ilskan och tänker "NEJ! han ska inte få förstöra min dag. Jag tar en härlig promenad istället". Detta att snabbt bryta en känsla som han ger mig har med åren börjat fungera väldigt bra. Precis lika bra som när man tillåter sig att gråta. Det jag tänkte på när jag läste det du "vilse i pannkakan" skrev om att bo på två håll, var att vad händer om DU skulle ta det lilla huset i besittning? Att det får bli din fristad med plats för DINA tankar. DINA känslor. Då är det ibland också lättare att få perspektiv på saker och ting. Barnen kan också välja själva efter hur de känner och har behov. En vän till mig hade en liten friggebod på tomten som hon inredde med sådant hon tyckte om och som gav henne "luft att andas" som hon brukade säga. Där höll hon sig ibland en vecka och ibland bara ett par timmar eller en natt. Det kände hon hjälpte henne att rensa i tankarna. Stor kram till dig i alla fall och hoppas att du ger dig själv mer tid till sådant som du tycker om, även om det tar emot och orken inte finns. Kan vi inte göra oss av med dem som stjäl vår energi, så får vi försöka att göra sådant som ger oss energi.

Efter att ha fått en chans att fundera kände jag att jag måste agera - sagt och gjort. Jag sa att det här är ju inget liv vi har tillsammans. Det blir inte bättre. Jag vill prova att separera.

Han tog det inte bra förstås, slog nästan sönder en stol. Tycker att det är fel att han utmålas som skurken och att det egentligen är mitt fel. Han är nykter och ska bara göra som jag säger hela tiden, men jag släpper aldrig till och jag gör ingenting för att det ska bli bättre. Faktum är, enligt honom, att det vore lika bar att dricka för mängden sex har inte ökat och då kan han lika gärna ha lite kul emellanåt. Japp, så det är mitt fel alltihop. Fast sen sa att han jag fick inte flytta, för då skulle han garanterat inte kunna hålla sig nykter. Vaddå, så det beror bara på mig?? Det är ett väldigt stort ansvar att behöva ta!!! Det är känslomässig utpressning och jag vet det.

Försökte bara förklara att jag tycker att jag har gjort allt jag kan och att hans humör inte blivit så mycket bättre och att det är inte bra för vare sig barnen eller oss och nu orkar jag inte mer. Försökte hålla på med mitt, då kom han och försökte smekas och ville ha sex. Sa att det var väldigt långt ifrån vad jag tänkte på. Han blev förstås sur igen och låste in sig. Misstänker att han kommer att dricka och jag är rädd att jag verkligen ska behöva slå ifrån mig då, att han kommer att ta till våld.

Mår riktigt dåligt. Illamående.

Ja det är klart en sjukdom som måste behandlas. Då krävs att den sjuke vill ha behandling. Yyvärr är det så i många fall att alkoholisten vet, vet att det man gör är förkastligt och fel MEN man fortsätter för man vill inte behandla sig med rätt medicin, utan tar fel dos av fel läkemedel.........alkoholen. Tyvärr oavsett vad du och barnen säger är den inre viljan den avgörande. Tyvärr så hjälper sällan hot och bestraffningar, inte heller omtanke och kärlek. Så jävla förkastlig är alkoholen. Avgiftning med tvång är i många fall lösningen först när man är nykter kan den riktiga behandlingen starta. OM VILAN FINNS. Tänk på dig själv och dina barn.

Är så ledsen, besviken,arg... Nej, jag orkar nästan inte vara arg.

Kvällen var ganska trevlig igår ända fram till själva sänggåendet. Barnen pigga och uppe i varv, jag stentrött efter att ha flängt en hel dag. Gick och la mig och lyckades få med mig maken. Tänkte att vi kanske kunde prata. Barnen stör. Han vill ha sex. Jag orkar bara inte. Slutar med att han stormar ut och lägger sig i arbetsrummet igen. Jag får ensam se till att alla kommer till ro, själv är jag både ledsen och så trött att jag inte orkar fundera eller grubbla.

Upp igen i morse med barnen. Han har låst dörren till gästrummet och jag får inte komma in. Nähä, men så bra då. Det är så här vi ska ha det alltså. Jag ska straffas! Han hade säkert druckit också. Känner mig rädd, förvirrad, vet inte vad jag får eller inte får göra i mitt eget hus. Känner att jag måste vaka över barnen så de inte får sig en släng när han väl kommer upp. Helgen förstörd igen...

utan kontakt.Det stämmer så bra Ebba att han är som en tjurig barnunge.Det här mönstret har ju upprepats förut när jag skvallrat vilket han upplever att jag har gjort.
Då har han rätt att sura och tycka att jag är OSOLIDARISK Tramsigt och barnsligt då det är hans barn jag pratar med.
Känner mig fortfarande stark även om jag börjar darra lite invärtes.Är det slut nu?
Kommer jag att bli förlåten för detta svek(korkat jag vet)
Dvs jag låter hans attityd till detta glida in i mig och jag låter hans syn på det hela förmörka mitt i övrigt tillfälligt friska och ljusa sinne.

Jag tycker att vi alkoholister ofta är som trotsiga små treåringar.
Jag kan själv!
Jag tänker göra SÅ!
Jag tänker inte göra si!
Nu lägger jag mig här på golvet och surar så får vi se om nån bryr sig!
Skillnaden är att vi är vuxna och faktiskt ansvarar för vårat liv och handlingar.

KRAM

i min hållning.Inte ett livstecken från exet.Det knepiga är att jag vet inte om han skäms eller helt enkelt struntar i att han körde i fyllan.Eller att barnen konfronterat honom.

Men jag börjar få denna berömda sinnesro stora delar av dagen och bryr mig mindre och mindre om hur han mår och vad han gör.Om han dricker eller inte.
Det är inte att jag inte orkar bry mig om,för det gör jag.Orkar vill säga.Men just nu så har jag släppt taget och har börjat se min dag som prio ett.Fantastisk känsla.
Om han skulle ringa så skulle det bli mer,men sedär.Inte åh äntligen ringer han.Dock har jag inte i grunden fattat något beslut om vår framtid och min inblandning.Utan jag står mest på nån sorts autopilot till han gör nästa drag.

Ja, det är många saker som jag faktiskt inte förstod förrän jag hörde andra prata om det, jag var snabb med att tänka att "jaja, det är väl så här det är", men ju mer jag pratar om det, desto mer förstod jag att det inte är helt normalt. Och - tack för att du låter mig dela med mig! Det är så fantastiskt med forumet - för över två år sedan började min resa här på forumet, och jag var knäckt då och det höll i sig ett långt tag innan det började synas en ljusning. Nu har jag svackor, men livet är så fantastiskt mycket bättre! Och senast idag fick jag se "den gamla bilden" av exet; vanligtvis så är han numera snäll, trevlig och fantastisk, men idag kom den där gamla "du din lilla, obetydliga och okunniga lilla underlägsna bitch, du ska inte tro att du kan eller vet något, för jag har rätt och jag är sååå mycket bättre, trevligare och starkare än vad du är, bara så du vet" - och det känns faktiskt, sjukt nog, så bra att jag får se den sidan då och då, för det är ju mitt kvitto på att jag gjorde rätt!,!! Och att få skriva hör till dig, och dela med mig av erfarenhet, lärdomar känns så himla bra!! Jag är så nöjd att jag dragit lärdom och kan vända min jobbiga erfarenhet till något bra!!

Nu blir jag riktigt rädd. Mycket stämmer in, på båda de två äldsta. Han som kissar på sig (ja, ofta flera gånger varje dag) börjar gråta hysteriskt för minsta lilla grej. Man får inte ens en chans att förklara att det inte är något fel eller att det går att rätta till. Han slåss också mycket och kan bli sådär extremt "jag älskar pappa, nu ska han bli på gott humör". Äldsta sonen blir istället vansinnigt arg och han vill heller inte gå i skolan eller på fritids.

Ska ta upp det här med samtalskontakten. Hoppas att även de kanske kan få lite hjälp.

Tack flygcert för att du delar med dig!

Jag beskrev mitt barns beteende och hon sa att alla saker jag beskrev var exempel på barnpsykiatriska symptom. Det jag beskrev var kraftiga mardrömmar under flera månader, efter att ha varit torr återigen inte kunna hålla sig, extrem ilska, oprovocerade våldsamheter, anpassning för att hålla en förälder "glad och nöjd".
Flera av sakerna har blivit bättre, men jag känner som du. -nästa år börjar barnet skolan, hur går det och jag vill ju ha hjälp innan dess...

Barnpsykiatriska symptom? Beskrev hon det på något sätt?

Jag är ju orolig för honom och det är klart att det inte blir så kul att börja skolan om han inte kan hålla torrt.

Det har verkligen hänt något med exet. - han är lugnare, och får myyycket hjälp med samtal osv, och det är bra, men att ändå höra oxh se på barnen hur de tar övermått tidigare beteeende med att hålla pappa nöjd och hur man påverkas när man hör och ser att pappa inte är nöjd med en, usch! Men som du säger - saker har blivit bättre!

Och TACK för de fina orden - ja, jag trodde det inte själv, men det fanns en väg ut!! Jag trodde inte jag skulle överleva, och här är jag, allt är inte perfekt, men det är sååå mycket bättre oxh jag är så mycket starkare!
Kram!

Jo, jag tänkte inte så mycket på att sonen varit blöjfri och torr ett ganska bra tag, men plötsligt inte kan hålla sig (det kommer kiss i kalsongerna flera gånger varje dag och flera gånger varje natt), inte förrän jag läste en artikel på Aftonbladet och då tog upp det med barnpsykologen. Hon påtalade att alla andra saker tillsammans med just det visar på att barnet uppvisar vad jag tror att hon kallade "barnpsykiatriska symptom".
Men jag förstår att det hänger över dig... Allting tillsammans...
Kram

Jag känner mig så otroligt ensam. Ensam i att sköta allt, ensam i att lyssna på barnen, ensam i att försöka reda ut min situation - ensam. Även om han är hemma så känner jag mig ensam i allt. Det är som ett tomrum mellan oss och det ekar därinne. Vi pratar knappt med varandra.

Orken tryter och jag har ändå tagit på mig mycket jobb och socialt, plus allt i vardagen då förstås. Hur det ska gå vet jag inte. Just nu är maken bortrest, vilket på ett sätt har varit väldigt skönt eftersom jag inte behöver gå och vaka på hans humör och kliva emellan honom och barnen mm, men också jobbigt eftersom nu får jag testa på hur det skulle vara att bara vara vi. Och det är både jobbigt och bra samtidigt. De är lugnare med mig, så är det bara.

Ska i alla fall äntligen få en samtalskontakt. Det var väl på tiden??! Hoppas att det verkligen ger något.

Hajar till när du skriver "kiss i kalsongerna". En av våra söner kissar också på sig. Förut kissade han på nätterna också, men inte längre. Jag tycker att de avfärdar det på dagis, som att det händer alla, men jag kan inte tro att det händer alla fullt såhär ofta! Och det tog lång tid innan jag kopplade ihop det med situationen hemma, att det kunde vara en reaktion. Har försökt prata med maken, men han sa bara att "då får vi väl gå till BUP". Tror ni att han skulle ta tag i en sådan sak?? Nej, det blir förstås bara ännu en sak som jag ska ta hand om...

Ensamheten är det jag tycker är värst nu. Även om han är hemma och är nykter så känner jag mig så otroligt ensam. Det är som ett tomrum mellan oss där det bara ekar.

Men du är stark och du har kommit långt och är en inspiration för oss som är kvar. Fortsätt kämpa!

Kram

som om det rör sig i en bra riktning. Något har ju också hänt med pappan - som jag hör (läser) det. Så fint att barnen kan berätta åt dig hur det är, att de inte behöver bära (den orättvisa) känslan av misslyckande och skuld för naturliga saker. Din berättelse borde få läsas från början av många kvinnor som lever i skräck och förtryck för att få se att det finns en väg ut. Det är så fantastisk förändring trots svårigheter och tvivel längs vägen.
Torsdagskram / mt

Idag har jag påtalat för exet en sak som barnen ofta tar upp om en speciell situation där han ofta blir arg eller ledsen på dem, och genom det bara ger dem känslor av skam och misslyckande, och stått upp för att det är inte okej och han behöver tänka på det.
I vanliga fall så brukar han bemöta det med ett lååångt svar, ch gärna med långa utläggningar om hur jag är som person (inte så mycket i positiva ordalag...), Mendez sista har han ju lagt sin ilska åt sidan och blir bara ledsen nu för tiden, så nu undrar jag lite vad som ska hända. Men det viktigaste är att jag inte är rädd, som jag brukade vara. Det känns skönt, riktigt skönt. Men jag är ändå lite orolig för hans reaktion så klart. Medberoendet är ju liksom mestadels borta, men ändå inte - för jag försökerju fortfarande emellanåt hålla honom lugn, undvika att säga saker osv. Men att hämtabarnen, fråga dem hur de haft det och få svaret "joo, det har ju varit bra... fast det har varit lite jobbigt för att pappa har varit så ledsen på mig..." Och när jag frågar lite om varför pappa varit ledsen, och får höra att det handlar om att barnen intevarit tillräckligt tacksamma, att det kommit kiss i kalsongerna eller liknande, då gör det rätt ont i mig.

att ditt liv rör sig i en konstruktiv riktning, åt "rätt" håll för din del. Skriv några rader när du har kraft och ork. Kram, kram / mt

Jag börjar få lite kläm nu på mönstret.Förbannad med all rätt.Irriterad och klarsynt.
Sen kommer då de andra insikterna.Men han är ju sjuk,han rår inte på det osv.
Men det förändrar ändå inte ovanstående fakta.
Åsså blir det frontalrkock.Sen slänga på lite medberoende och kärlek i soppan också och krydda med dålig självkänsla.
Inget vidare välsmakande pyttipanna..

För barnens skull o för mon egen men det är svårt! Är så rädd att jag ska bli sjuk av all stress så , känns som jag är på väg in i väggen, men det får inte hända. Vem ska då finnas där för barnen!! Det verkar som att man har som nå slags reservkrafter kvar ändå som du skriver Flygcert . Men det som är jobbigast är när barnen mår dåligt o man känner sig så maktlös. Man vill så gärna göra nåt för att de ska må bättre men vet inte hur. Och så har man en alkis hemma som inte bryr sig om nåt , jag känner mig så ensam! Ja man får ta en dag i taget något annat orkar jag inte. Tack för att ni stöttar mig<3

Ja, han verkar vara nykter, lite svårt å riktigt lita på vad han säger. Men han ringer, han har varit och hälsat på,. Vi har kunnat ringa en fredag, lördag kväll å han har då låtit nykter. Man vill ju inte hoppas på för mycket. Sist vi prata så berätta han om julfesten jobbet skulle ha, å han var inte så intresserad av att fara å de är ju bra :D Han var så stolt när dom hade haft anhörig veckan å han hade fått läsa upp brevet jag skrev till han. Dom som var samtidigt som han på behandlingshemmet, ville läsa de själv fast han hade läst upp det.

Så bra att du skriver, här är vi många som vet vad missbruket kan ställa, och ställer till med. Det viktigaste jag vill säga dig är att det är DU som ska leva DITT liv och nu har du inga barn att ta ansvar för längre (många tänker att man ska hålla ihop familjen för barnens skull). Ingen annan än du kan veta hur du haft det, vad du tänkt och känt under den långa tid du hjälpt till att hålla makens drickande dolt. Och ingen kan veta hur du har det nu inom dig. Du äger rätten till dina känslor, dina önskningar och förhoppningar om hur du vill leva ditt liv. Det är inte ditt ansvar att han fortsatt dricka under så lång tid. Hans liv är hans ansvar och han behöver säkert stöd för sin egen del i sin nynykterhet och sin sorg och förtvivlan över det han förlorat. Det låter sommar han är nykter med "vita knogar ", ungefär som en påtvingad nykterhet även om valet är hans. Har du föreslagit att han kan gå till AA? Men det måste ju vara hans val. Du kunde gå till Alanon några gånger och kanske bara lyssna på andra och känna igen dig i andras erfarenheter. Fortsätt skriva här om hur det går för dig. Och kom ihåg att du har rätten att välja ditt liv! / mt