Senaste kommentarerna i forumet

Så bra att du skriver, här är vi många som vet vad missbruket kan ställa, och ställer till med. Det viktigaste jag vill säga dig är att det är DU som ska leva DITT liv och nu har du inga barn att ta ansvar för längre (många tänker att man ska hålla ihop familjen för barnens skull). Ingen annan än du kan veta hur du haft det, vad du tänkt och känt under den långa tid du hjälpt till att hålla makens drickande dolt. Och ingen kan veta hur du har det nu inom dig. Du äger rätten till dina känslor, dina önskningar och förhoppningar om hur du vill leva ditt liv. Det är inte ditt ansvar att han fortsatt dricka under så lång tid. Hans liv är hans ansvar och han behöver säkert stöd för sin egen del i sin nynykterhet och sin sorg och förtvivlan över det han förlorat. Det låter sommar han är nykter med "vita knogar ", ungefär som en påtvingad nykterhet även om valet är hans. Har du föreslagit att han kan gå till AA? Men det måste ju vara hans val. Du kunde gå till Alanon några gånger och kanske bara lyssna på andra och känna igen dig i andras erfarenheter. Fortsätt skriva här om hur det går för dig. Och kom ihåg att du har rätten att välja ditt liv! / mt

Han har gett mig samma budskap i flera år,alkoholen är viktigare.
Än sen att det är en sjukdom.Jag har gjort fullständigt klart att jag inte klarar att leva i relation med honom om han dricker.Även om jag just nu gjort en tillfällig tillbakablick i hopp om att väcka honom.

Han har valt att bli nykter på eget bevåg en gång förut och klarat det i alla fall ett halvår.Men det var tydligen inte värt det.
Var är mina skyldigheter mot mig själv?
Mot mitt liv,med vad jag behöver.
Nedspolat i toaletten för tillfället.
Dags att vakna upp lite.
Om jag då skulle gå vidare
Och gud förbjude upptäcka att livet utan honom faktiskt tom skulle kunna vara bättre.
Vad händer då?

Tack Flygcert för ditt svar. Jag har planerat för skilsmässa så länge och det är noga genomtänkt egentligen. Men så när den dagen kom och jag sa det, så skulle han bli nykter på stört och söka hjälp. Det var ju inte riktigt det scenariot som jag hade förväntat mig. Nu blev allt så himla komplicerat. Det är så tungt och jag har så mycket skuldkänslor för allting. Man har ju levt i en lögn i hela sitt liv och nu när man börjar berätta det för nära och kära får jag ännu mer skuldkänslor. De säger t.ex, han måste väl få en chans och bättra sig, varför har du inget sagt, det har vi aldrig märkt, stackars honom osv osv. Varje sådant uttalande tynger mig och ger skuldkänslor. Vad är det jag ställer till med. Hade varit enklare om han inte klarat av att hålla sig nykter. Men vad tror ni här på forumet? Hur stor kan chansen vara att han klarar att bli nykter för gott efter 20 års missbruk?

efter sessionen hos terapeuten igår.Trots att läget egentligen är så uselt så mår jag förträffligt.Måtte nu inte himlen ramla ned över mitt huvud.

till vare sig mig eller döttrarna.Men det hade jag inte förväntat mig heller.Fantastisk terapisession hos specialutbildad medberoende.
Inte en sekunds tvekan igår om att försöka eller vilja kontakta honom.heja mig.

den blandade känslan av sorg, vrede, vamakt och triumf när jag stod där med beviset i nån gömma. (måste spara - nu tar strömmen slut i datorn) / mt

Ullabulla! Kram / mt

Åh va alla berättelser på forumet är igenkännade.
Den maktlöshet man känner.
Förtvivlan, besvikelse, oro, ångest.....all vaken tid grubblar man och oroar man sig för någon man har älskat eller älskar men kroppen SKRIKER att det går inte längre.
Gång på gång så blir man besviken.
Man kommer till ett slut där man känner att det är nog nu.
Du kommer orka mer än du tror...men ta en dag i taget mer orkar man inte när det är som jobbigast.
Bra att du gör en förändring.både för barnen och dig.
Önskar dig all lycka o styrka.

så finn kanske ro i det.Det blev ingen lägenhet.Det kanske finns någon annan mindre livsavgörande sak du kan förändra innan jul,om du nu vill det.
Härligt att du inte missuppfattade mig :)

Jag förstår vad du menar. Min strategi var väl just det där med att "om han dricker igen så ska jag ge honom fait accomplis med lägenheten och bara förklara hur det kommer att bli nu". Men så gick det i stöpet (inte alls mitt fel, utan de sålde helt enkelt inte tillräckligt många lägenheter för att gå igång med projektet. Kanske kan bli av i framtiden,men alltså inget konkret nu).

Men jag tycker att det är intressant det du säger - hade jag trollat bort hindret själv annars? Det har jag förstås inget svar på, men det är väl värt att fundera över. Sanningen är ju att om jag bara bestämmer mig så kan det ju bli faktum redan nu, idag. Jag måste inte vänta till jul. Ibland så tror jag att jag har bestämt mig, men sedan är det något som får mig att tänka att "det är kanske inte så illa ändå, vi kan lösa det här". Du har säkert varit där själv.

Sanningen är väl att jag inte kan fatta något beslut just idag och jag fick ändå inte chansen eftersom lägenheten försvann. På sätt och vis kanske en lättnad, men samtidigt inte.

som just nu i ditt fall faller på lägenhet/boende.
Som medberoende eller i nån typ av beroende överhuvudtaget så är det sista man vill att överge det där hindret som håller oss tillbaka.
Från att ta tag i saker,leva det liv vi vill osv.
Dvs om du då fått den där lägenheten,hade du verkligen flyttat?
Eller hade du "trollat bort den"
För att slippa ta striden med dig själv då du innerst inne kanske inte vill.Dvs så länge han står för problemet och drickandet så behöver du inte göra något själv.
Hårda ord från mig som inte har en aning om vem du är och i vilket liv du lever.Vad som håller dig tillbaka och vad du hoppas på.
Men nyfrälst som jag är så är det alldeles lätt som en plätt att ge råd just nu.

Jag hoppas att du förstår att du får statuera exempel på något jag nyss tagit till mig och som jag inte alls hunnit lära mig hur man gör än.
Jag faller fortfarande i samma gropar.
Men jag ser de och vet redan innan jag kliver i dom att jag gör fel,men än förmår jag inte gå runt dom.

på terapin jag börjat på.
Först en känsla som sen bildar en tanke som man sen själv kan bestämma om den ska bli till handling eller inte.
Du förstår säker mönstret.
Något känns fel?
Har han druckit?
Ja det har han,då ska jag...
Men innan man kommer till det där då ska jag är vägen ganska slingrig.
Men kanske om du klarar att upparbeta nån strategi för när du faktiskt vet något med säkerhet att du då har en plan?
Typ.då tar jag mig en långpromenad.Skriver en rad på forumet.Ringer en väninna etc..

Gamla mönster börjar anas. Två nätter har han nu sovit på soffan och jag misstänker starkt att han har druckit, även om jag inte hittat någon flaska. Dessutom drack han öppet vin till maten både fre och lör. Inte mer än ett glas, men jag undrar ju i alla fall om det inte triggar något i honom. Han tycker förstås att allt är bra, som vanligt.

Mina planer på lägenhet till nästa år gick i stöpet. Så nu har jag ingen plan längre, ingen gräns. Känns fortfarande som att julen ska man ta sig igenom innan det kan fattas beslut.

Så jag jobbar på och kämpar på och vet vare sig ut eller in...

Han skulle va nykter ett år (vilket skämt) sa han den 14/11... Jag sa att han inte skulle lova det om han inte tänkte genomföra det, ett år är långt! Men det skulle han... Fram tills helgen då han vräker ur sig; ja tänker dricka två öl o ett glas vin ikväll (vilket sedan blev mer givetvis) o sen får du säga vad du vill!!
Säger man så??
Min önskan om allt vore bra, vore ju givetvis att kunna ta ett glas vin till maten på lördagskvällen eller när man står o lagar mat, men det stannar ju aldrig vid det för hans del... Jag dricker aldrig alkohol hemma längre...
Min vilja o "hjälpa" börjar tryta o jag känner mig osäker på vad jag vill... Hur ska vi kunna fortsätta när vår syn på detta är så fruktansvärt olika, han anser ju inte att han har problem. Visst att han varit nykter i veckan (vad jag vet iaf) men när han sen börjat dricka finns det ju ingen hejd..

Här har du många historier att känna igen dig i!
Jag förstår dina skuldkänslor - det är lätt att ta på sig att det är du som förstör familjen, att det är du som inte gjort tillräckligt osv - men du har ju kämpat i så många år, och det är nog inte helt ovanligt att faktiskt inse att alla brutna löften, all falskhet och alla lögner har dödat kärleken, det hjälper inte att alkoholisten blir nykter, för allt som hänt under åren kan inte göras ogjort.
Om du vill skiljas så har du rätt att vilja och att göra det, du har rätt att tänka på dig, dina tankar, känslor och önskningar i livet!
Kram!

Jag träffade barnen före och sa att jag medvetet skulle ta ett steg tillbaka så att de skulle få chansen att prata ut.Jag har en förmåga att bre ut mig :)
De skötte det snyggt och lät väl egentligen honom bestämma hur långt in på benen de fick komma.Jag braskade ju på några gånger och fick onda ögat av honom.
Han mumlade om att kanske och nja att han skulle söka hjälp.Men vem vet.Kanske den milda approachen biter bättre än min tankvagnsmelodi.

Jag gick in tillbaka sen barnen farit men jag var inte välkommen.Nu var det något mellan honom och flickorna.Dvs de var vänner och bundsförvanter och jag var inte inbjuden.Jag sa bland annat som inte föll i god jord:
Är inte en av anledningarna till att du inte söker hjälp att du vet att de kommer att försöka förmå dig att sluta dricka innan de kan hjälpa dig? Och att det är just det du inte klarar i dagsläget.Det ville han förstås inte svara på.Jag sa också att nästa gång jag vet att han kör onykter så kommer jag att ringa polisen.Jag läste aldrig upp mitt brev.Nånstans på vägen mellan tangentbordet och hjärnan så är jag inte riktigt säker på att jag står för vad som står i brevet.Min längtan och min väntan och min kärlek.Just nu är den praktiskt taget utsuddad.Jag ska försöka få den att stanna i det läget så länge jag förmår.

och du kommer kunna kämpa lite till!
Ibland när jag var mitt i min separation och jag fick kommentarer om att man får oanade krafter, trots att det känns som at all tär slut och all kraft är borta så kommer det ny kraft när man behöver det osv, så kändes det som ett slag i huvudet varje gång - för där satt jag och kände inte alls någon kraft... MEN - uppenbarligen kom det oanade krafter, för jag har kämpat så här långt, och jag fortsätter kämpa - och du har kämpat så här långt och jag hör att du fortsätter kämpa!!

Jag vet att det är jobbigt, och det är fruktansvärt när barnen mår dåligt, men du gör så gott du kan, och det är inte ditt fel att ni har hamnat i denna situationen! Kanske kan de få hjälp utifrån?!

Everything will be okay in the end - if it is not okay it is not the end!
Kramar!

Hoppas att du känner att du är på väg i något stort och avgörande - det låter så!

Kram!

Fina xx
Min grundkärlek till dig är stark.
Likaså din alkoholism och depression, mitt medberoende och min arbetsnarkomani.
Jag kan inte säga vad som är den största orsaken till varför vi nu står här idag i denna olyckliga situation.
Denna sommar och ditt uppbrott har fått jaget i mig att vakna igen.
Jaget där mina behov och villkor sakta har vaknat för mig.
Vad som är viktigt i mitt liv.
Det har länge varit dolt då vi haft det tungt sista åren.
Jag valde att inte se.
Jag valde att leva i förnekelse i hur dåligt vi mådde tillsammans.
Min nya väg har varit att sluta fly.
Sluta fly de jobbiga situationerna som hittills varit i mitt liv.
Sluta fly från det faktum att vi inte längre kan ha det såhär.
Livet är för kort och vi måste bejaka glädjen och framtiden och nuet, annars slutar vi sakta att leva.
Jag har länge försökt att närma mig dig och det oss vi har haft tillsammans.
Det var fel väg
Jag har istället till slut insett att jag måste börja se mig själv och vad som är viktigt för mig istället för att försöka laga det som var vi.
Det gick nämligen inte att laga.
Vi måste i så fall hitta ett nytt vi.
Men först måste du i så fall börja din resa , mot att sluta fly börja leva och våga känna.
Jag kan i dagsläget inte heller säga att jag kommer att stå här, när och om du väljer att bli nykter.
Men jag hoppas att jag har kvar tillräckligt av det långa tålamod och den djupa kärlek jag ändå känner till dig.

Min älskade vän, ta dig samman och sök hjälp, den finns att få och just idag så finns i alla fall fyra fina flickor som finns där för dig.
Jag, xx och xx och xx

så svag och skröplig jag är just nu.Det är ju endast min låga självkänsla som inte har styrkan att sparka mig i arslet och be mig kliva ur det här med nån ära i behåll.
Nån form av självbevarelsedrift har jag ju och motor att försöka driva mig själv och det här framåt.Men när man har en motpart som är alkis så blir det liksom lite stenar på vägen.Men tack för din peppning.

Igår så ringde han vid 2 mjuk och darrig och erkänner att han är väldigt bakis och frågade hur läget var för mig.Inte så bra sa jag.Jag försöker att inte må dåligt i detta att du dricker så mycket just nu,men det är svårt att inte låta sig påverkas.Mjaha joho sa han,dvs ingenting.Men jag kommer vid 18 sa han då och framhärdade om det för första gången.Hade han backat ut så hade jag välkomnat det och det kände han nog.Vid 17 ringde han igen lite lite grötig och ville ställa in träffen för han hade inte fått sova som han behövde.
Nej sa jag du får lov att komma jag har förberett allting.Ok jag ska lägga mig igen och försöka slumra till. 18 30 ringer jag då han fortfarande inte dykt upp.Jag är på väg säger han och kommer 18 45.Så står han där i dörren,lite slirig
-Men du är ju full säger jag.Nädå,bara bakis.Sanningen står ju där uppenbar och jag säger inget mer utan vi tuggar i oss vår middag och stämningen är rätt tryckt.

Sen tog jag upp en av de insikter jag fått i veckan.
-Vi har ju pratat om det här med muren som byggts upp oss emellan och att varken du eller jag,famför allt han inte kunnat hitta nycklarna till hur man murar ned den.
Nu har jag fått reda på vad den består av säger jag.
Jaha säger han,vaddå
Skam och lögner säger jag.Så länge du ljuger som du gör pecis nu att du inte druckit så byggs denna mur på och blir ogenomtränglig.
Men den går att mura ned om du slutar ljuga.
Han svarade ju inte på det men förstod nånstans att här blir det ingen övernattning.Nä nu ska jag hem till stugan och lägga mig och sova.
Ja sa jag,jag kan inte be dig att stanna då du ju uppenbart har druckit.
Sen ska han då vänslas lite kramas och pussas och visar både sin ånger och sin längtan.
Sen åker han då iväg.Först efteråt börjar jag banna mig själv för att jag släppt iväg honom på fyllan.Visserligen inte så påverkad,men tillräckligt för att blåsa påverkad i en kontroll.

Jag meddelar barnen och nu äntligen ska vi ha en konfrontation,idag.
Vi ska träffas hos mig före och gå igenom vad vi ska säga så det inte blir så spretigt.
Då får vi se om han är nykter eller full när vi kommer ner.
Jag vet ju att onykter så tar han inte in så mycket.
Men jag ska föreslå barnen att vi skriver varsitt kort brev med kontentan av det vi ska säga och lämnar det så han kan läsa det nykter.

Ja det känns som det är inom räckhåll men ändå så långt borta. Jag mår så dåligt idag!! Alla mår dåligt o det värsta är att mina barn mår dåligt. Jag räcker inte till o kan hjälpa dem som en mamma borde!! Jag är så orolig för dem , att det ska hända nåt att de ska göra sig själva illa. Jag håller snart inte ihop längre o önskar vid såna tillfällen att man vara kunde försvinna. Livet är så tungt det är en lång kamp!! Vad skulle man till den här värden att göra? Det känns som man inte gör nån nytta här!! Det är tungt nu men jag hoppas att jag kan kämpa mig upp till ytan igen för mina barns skull o att jag kan hjälpa dem på nåt sätt.

Jag läser din tråd hela tiden och jag vill säga att du är en ofattbart stark människa. Jag kan inte råda dig till någonting men vill tacka för att du delar med dig.
kram

Nu låter det som din frihet finns inom räckhåll! Blir så glad för din skull och möjligheten att få börja ditt egna liv.
Även om det känns tufft med allt praktiskt så kommer det att lösa sig. Hoppas du har människor omkring dig som kan hjälpa dig med det. Du har verkligen gjort allt och lite till för att hjälpa din sambo och jag hoppas insikten att det inte är ditt ansvar ger dig ro.
Kram och lycka till med flytt och allt!

och träffade på en liten flört.Kändes väldigt bra för självkänslan.Men ännu mer förvirrande i hur jag ska göra med kvällens planer och min drinkare.
När jag stålsätter mig så kan jag se vår träff som en isolerad händelse där vi hittills har kunnat mötas.
Men just eftersom vi möts så går det också hål i min rustning.
Den tar flera dagar att laga.Men utan dessa möten ingen lindring eller bot för relationen.Att han väljer det han väljer om och om igen blir ju ett hån fast jag vet att det är precis det han kommer att göra.
Dvs jag försöker göra rätt från mitt håll,men han fortsätter ju i sitt spår.

Även om man har bestämt sig för att inte leta efter flaskor så är det så svårt att låta bli. Det är helt sjukt för det blir ju inte bättre av att man vet var han har gömt spriten men på nåt konstigt sätt känns det bra för stunden när man har bevis.. Jag letar fortfarande fast jag snart ska flytta för jag känner mig så frustrerad när kag märker att han har druckit o måste bara veta vart han gömt den jäkla spriten!! Fast ofta talar jag inte ens om för honom att jag vet var han har sina gömmor. Är bara nöjd på nåt sjukt sätt att jag vet .
Kram till dig!!