Senaste kommentarerna i forumet

Att söka hjälp även om källan till problemet inte är du.

Jag håller med dig. Precis så känner jag oxå. Det är så svårt att veta. Skickar dig styrka. Kramar

ja,jag vet så väl att det inte räcker med alanonmöten.Trots att jag varit en vaken medberoende länge så fortsätter jag framför allt låta min hjärna ockuperas.Även om jag ibland lyckas i mina föresatser att inte kontakta eller ringa så är det bara en tidsfråga innan jag bryter mitt löfte(dricker igen)Det är precis som du beskriver ,han är min drog.Att vara i kontakt med honom gör mig en mycket kort stund helt nöjd och lycklig.Sen försvinner han till sitt boende/sin värld och där står jag igen utan lindring och börjar då spinna på hur jag ska kunna knyta an igen.Där har du medberoendet i alla fall för mig i sin lilla lådda.Under de 20 år vi levde tillsammans så drack han faktiskt måttligt även om vi i början hade en hel del diskussioner då han drack för mycket och blandade in sina då små barn i det.Men sen la det sig på en hanterlig nivå på ett par flaskor vin i månaden.Dvs i stort sett en normkalkonsumtion.Det är därför jag hoppas och tror att detta är en hemsk fas som han kanske själv kan klara att inse att insatser behövs.Men jag har i sommar klarat att inte påverka och råda då jag förstått att han måste fatta det hela själv.Men i vilket fall så måste jag ändå påbörja mitt tillfrisknande på ett mer genomgripande plan.Bitar av mig har piggnat till,men alltför många släpar efter och faller tillbaka i gamla beteenden som varken hjälper honom eller mig.Jag hoppas att det kan ge MIG mer sinnesro.

Hej UllaBulla,

Brukar inte skriva i den här avdelningen av forumet. Tillhör ju liksom andra sidan... men det vet du ju redan... Vill först och främst säga tack för din fina kommentar till mig för någon vecka sedan i min tråd. Omtänksamt av dig. Sedan vill jag säga att din och Stingos diskussion i hans tråd var (är) väldigt intressant. Egentligen är det nog så att "de båda sidorna" kan lära sig mycket av varandra. Själv känner jag mig dock som en buffel i porslinsbutik i den här avdelningen. Alltså, inte att du skulle vara en porslinsfigur - missförstå mig rätt! Men att jag nog kan klampa på utan att begripa att jag gör det. Med det sagt så...

... när jag läser här så känner jag så starkt - men lämna den drickande mannen/kvinnan!! Varför stannar man kvar? MEN jag har också börjat fatta att det här är andra sidan av myntet. Myntet som är sjukdomen alkoholism. På andra sidan (kan det stå) en människa som lider minst lika mycket och som kämpar minst lika mycket och mår minst lika dåligt som den som dricker. Samtidigt inser jag också att jag varit djupt medberoende i mitt ex och då framför allt i hans mer psykiska lidande (post-traumatisk stress). Därtill kan jag ju tänka vad som skulle hända om min mans drickande skulle eskalera och galoppera iväg. Vad skulle jag göra då? Lämna honom? Skulle inte tro det... Det är alltså lätt att tala om för andra vad de ska göra, men inte så enkelt när man sitter där själv.

Tyvärr går väl det här åt båda hållen. Precis som en utbränd medberoende vill skrika "sluta drick", så kanske en som tittar på den medberoende vill lägga en hand på axeln och säga "lämna"... På sätt och vis är problemet detsamma, men med olika ingång. Då kanske medberoende kan ha nytta av samma verktyg som alkoholisten? Att ta en dag i taget. Idag ska jag inte ta kontakt/fråga ut hen/leta flaskor oavsett vad som än händer. Imorgon får vi se och jag vet inte hur det ser ut om en vecka. Men inte idag. Idag lyfter jag inte luren vad som än händer. Kanske är det så att distans är nyckeln för den medberoende och att vända fokus från alkoholisten till sig själv istället. Lägga all tid och energi på den egna personen istället för på någon annan. Precis som alkoholisten inte bara kan fokusera på vad man missar utan alkohol, hur tråkigt livet blir, hur hemskt allt är när man inte får dricka - så måste fokus istället riktas mot allt bra som det nyktra för med sig. För den medberoende - fokus till allt som man slipper och hur bra allt kan vara utan att dras med ner i det mörka hålet.

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt... Tänker kanske högt utanför min egen tråd, vilket jag kanske inte alls borde göra... Menar bara väl och vill säga att din och alla andras berättelser här berör så starkt. Man känner så starkt för och med er och skulle bara vilja lägga en skyddande arm över er. Berättelserna här är en viktig påminnelse till en sådan som mig - om vad man har utsatt andra för.

Tycker att du är jättestark UllaBulla, som nu söker hjälp. Det är nog för mycket att bära allt själv. Dessutom ser man inte klart när man är mitt uppe i det. Varför inte låta någon hjälpa en och leda en rätt? Hoppas att du kan hitta ett bra och kompetent stöd som kan hjälpa till att lägga bitarna på plats igen.

Stor, varm styrkekram till dig

Jag har både en vän och en släkting som är fast i alkoholberoende sedan kanske 15 år. De är båda män och kring 45 år, och i ett fall med diagnostiserad ADHD, så din situation väcker många igenkännande tankar hos mig. Jag skulle kunna skriva en avhandling... Men just nu, så är det två saker som jag vill skicka med dig.

Det ena är att skilja mellan vänskapen och alkoholproblemet. För att jag ska orka i längden så har jag satt upp en del regler. Det varierar säkert från person till person vad som funkar, men för mig är det så här: Aldrig låna ut pengar. Aldrig medverka till eller delta i alkoholkonsumtion. Aldrig ta åt mig av skit jag får höra av fyllan, men inte heller negligera det, alltid utkräva ansvar för ord och handlingar. Vara tydlig med att jag anser att personen är alkoholist, inte tål alkohol och aldrig kommer att kunna dricka "normalt", nånsin.

Det andra är att se över din egen situation. "Är som ett beroende för mig med!" skrev du, och så är det ju. Det kallas medberoende. Jag tycker det är fantastiskt att du vill stötta din kompis och förstår att det kan kännas nedslående när andra a) inte tror att du kan lyckas eller b) inte begriper varför du engagerar dig och c) din kompis ständigt kör i diket. Du behöver fundera över hur mycket du vill ge, hur mycket det får "kosta" dig, och vad du själv behöver få för att ligga på plus. Andra personer ingår också i den här ekvationen. Kanske kan du hjälpa just den här killen för att du får mycket glädje av andra personer. Om du inte har så många andra vänner än den här personen, så kan du nog må bra av att vidga ditt nätverk. Eventuellt kanske genom att anmäla dig till en studiecirkel, ett korplag eller nåt annat du tycker verkar kul. En sån aktivitet kan också vara grunden för nykter gemenskap med din kompis. Men du får lättare nya vänner om du inte har med dig någon.

Vill du söka mer hjälp än du får här på forumet finns exempelvis
Al-Anon http://www.al-anon.se/ - se möteskalender: http://afgregister.southbrains.se/alalist.asp
Göteborgs kommun Respons: http://goteborg.se/wps/portal/enheter/alkoholberoende/respons-alkoholra…
Anonyma Alkoholisters öppna möte (för att förstå din kompis bättre) http://www.aagbg.se/motestider.htm

Till sist två frågor: Har den här killen kommit till insikt om att han är alkoholist? Och har du pratat med honom om funderingen att han kanske har ADHD? Statistiskt sett är det många missbrukare som "självmedicinerar" omedveten och odiagnosticerad ADHD, bipolärt, asperger etc.

Det blev inte så bra av att han flyttade tillbaka till sovrummet. Barnen har varit helkonstiga, inte kunnat sova och sprungit in till oss hela tiden. Han blir skitsur och allt urartar. Över huvud taget har hans humör den senaste tiden varit uselt. Det var som vanligt mellankillen som fick den värsta slängen häromkvällen och han grät och bad mig om att vi skulle flytta. Han vill absolut inte bo hos pappa varannan vecka.

Om det nu skulle gå så långt - kan han välja det då?? Tar de hänsyn till ett barn som är 6 år gammalt?? Samtidigt kommer det att knäcka min man. Och pojken gör sedan i stället allt för att få pappas uppmärksamhet och gillande. Det är skrämmande att se.

Maken går inte till sin terapi heller. Han fick ställa in vid ett tillfälle och sen dess har han inte gått dit. Han väntar på att de ska ringa, men tar inget initiativ för att ringa själv. Tror att det är därför hans humör har försämrats så mycket också. Och jag misstänker att han drack något i förra veckan, men jag har inga bevis och jag ska inte leta efter dem heller.

En dag i taget.

Jag är också mitt i den där förvirringen. Stanna eller lämna? Tvinga barnen att flytta, bo varannan vecka, kanske byta skola?

Nu har han varit nykter ett bra tag, även om jag misstänker att det gled ner något i förra veckan (men jag har inga bevis och jag ska inte börja leta flaskor!), men jag vet ändå inte om "vi" finns kvar. Okej, han är nykter men är saker och ting så bra hemma? mellan oss? Ska jag bara acceptera ett liv som är okej, som fungerar praktiskt, eller ska jag ta chansen/risken att antingen bli lycklig på egen hand eller total olycklig utan honom??

Jag har inga svar,men visst blir det svårare när ens alkis är nykter.

Kram

Åh flygcert, lider med dig...

Samtidigt finns det ju hopp. Som du säger, allt måste fram för att det ska kunna bli bättre. Min mellanson grät och bönade i fredags att vi skulle flytta och han vill absolut inte bo hos pappa varannan vecka. Man dör ju när man hör sånt!

Tror ändå att ni får en bättre jul än vi kan se fram emot.

Kram

Bra gjort! Tänk på dig nu!

Kram

....vänta inte längre. Jag har inte skrivit det tidigare men jag var hemma två veckor :(. orkade inte göra nåt utom att kontakta en läkare och be om ett samtal med nån som är duktigt på att styra mina tankar på nåt annat än honom.
Går inte att älta hela tiden , det går bara inte .

Någon har sagt till mig en gång att alkoholisten är beredd att offra alla och allt.......sin familj , sina barn :( . Hur kan man komma alls på sådant ide att lura barnen ? .
Han riskerar sitt jobb också för det är det andra gången de hjälper honom....han har allas ögon på sig ....
Nu ser jag hur sjuk är han .
Nu väntar vi på en krasch :(

Ja.. kan det vara .
Men jag kände redan från början att det är ett spel utåt , tyvärr .
Om han dricker på antabus så nått han botten.
Själv tror jag att han ljög från första stunden och han tog behandlingen med sug dämpande tabletter som i våras. Det är förklaringen varför ville han inte ha kontakt med mig
Stackars hans barn ....

Nu på Onsdag kl 16 så påbörjar ullabulla sitt nya icke medberoende liv.Hoppas kan man ju att de når fram till mig..

... även om jag inte så ofta kommenterar.
Jag ser hur du kämpar, och utifrån sett, i alla fall i mina ögon, så kan du ju inte släppa så länge ni har så mycket kontakt - jag säger inte att du gör rätt eller fel och jag dömer absolut inte, men du får kämpa för något som verkar omöjligt. Det verkar inte som att han har bestämt sig? Och kanske inte du heller? Vad är viktigt för dig? Vad vill du ha?

Kram

speciellt inriktad på beroende och medberoende.Nu är jag trött på att halva min dag ibland går åt till detta ältande.Även om jag agerar rätt så sunt just nu så är hjärnan ändå ockuperad.Och är den ockuperad så betyder ju det att den inte släpper fram det riktiga livet,dvs mitt liv med mitt innehåll.Nu får det vara nog med medberoende om jag kan göra något åt det.Basta!

drack trots antabus.Hon hade tyvärr inte problem att dricka både vin och öl trots antabus.
Hon är väl tillverkad av den mer hårdhudade varianten :)
Så det kanske är fallet hos er också?

Jag och andra är lättlurade !!!!
Vi som trodde att han äter antabus och menar allvar att vilja vara nykter .
Han har sagt till sina egna barn att han tar den . Våran gemensam vän har hälsat på honom och vad berättar han för mig efteråt ?
Han drack folköl till maten alltså........
Hur kan man lura sina egna barn ?
Jag hade en rätt magkänsla att det var spel för galleri.
Hur tänker en alkoholist om den tänker om nånting mer än om alkoholen ?
Jag är riktig besviken och ledsen ..........
Visst , antabus ......" Jag väljer inte mellan dig och alkoholen ....."
Stackars stackars vilsna människa.

Jo jag känner mig stark och lugn i mina beslut. Vi har huset på försäljning och så fort det bara kan gå flyttar vi till lägenhet som vi hittat. Längtar så att få börja om från början. Nytt hem, nya möbler i helt nya kvarter:-) Tror på min älskade man<3
Kram alla fina

Jag skickar styrka och kramar till dig !

Det gör så ont i mig när jag läser det dina barn säger, det du har att kämpa med. Barnen är det käraste vi har och att du dessutom ska behöva kämpa för dem på detta sätt är hjärtskärande. Åh, Gud du är stark ❤️️.

Vissa dagar är så fulla med längtan och sorg över att vårt liv tillsammans inte existerar längre. Allt runt omkring mig har blivit så lugnt på nåt konstigt sätt, kämpandet känns inte på samma sätt som förr och jag är inte så förtvivlat ångestladdad som jag varit så många gånger när vi bodde tillsammans...... Borde ju vara glad för det men ibland saknar jag honom och någon att få vara nära. Mitt i all strävan att hitta mig själv finns ju också en väldig osäkerhet över att lämna det invanda mönstret- jag har ju alltid älskat honom och nu ska jag tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt. Inte varje dag som det är lätt att leva efter denna "nya" strategi. Återkommer ofta till.."tänk om allt har förändrats, tänk om vi skulle kunna fungera tillsammans, tänk om det är onödigt att han flyttar"..? Jag vet att dessa tankar är påstridiga när han är närvarande och nykter- såsom han varit i helgen. Han gör mig så förvirrad.

för att få hjälp(inte för att kolla) och döm om min förvåning då han helt klart har hunnit ta sig lite alkohol.Hur tänker han när han kommer fram till en sån lösning?Är det ångesten över att ha träffat mig och att jag väckt upp saker genom vårt samtal?Är det för att han ska jobba i morgon och känner att han inte alls är redo?Herregud och jag som tyckte vi kom en bit idag.Inbilla dig aldrig något ullabulla,hoppas aldrig något.Glöm inte det.

med exet.Han var darrig och hade en del ångest.
Men han öppnade upp för första gången sen vår brytning om sitt mående och sin kamp för att hitta rätt.Inte ett ord om hur han botar sin ångest med alkohol,men jag är inte hans alkoholterapeut och tänker inte bli det heller.Men i omskrivna ordalag var det egentligen alkoholen och måendet han hela tiden pratade om.Jag nämnde i alla fall att jag tagit reda på ett ställe här i stan som kunde hjälpa både honom och mig om han var intresserad.

Då skulle han direkt resa sig upp och gå.Så starkt är hans flyktbeteende.Jag släppte direkt tråden och sa att du kan när som helst fråga om detta så berättar jag mer men jag kommer inte att ta upp det mer.Han våndades nu inför sina nya 24 timmars-pass och hur trött han skulle vara och hur lång tid återhämtningen skulle ta.Han ser inga utvägar,det verkar liksom bara bli stopp på alla vägar han har framför sig.Jag kan inte göra annat än lyssna.Själv känner jag ett visst hopp eftersom han öppnade upp sig så rejält.Men säger då vän av ordning.Har man supit i 6 dagar kanske det är dax för lite reflexioner och där satt då ett ivrigt öra och lyssnade.

Jag bryr mig inte om den vännen av ordningen utan tar tacksamt emot alla öppningar in i ett eventuellt tillfrisknande.Nu ska lite nytta göras och jag ser fram emot en ny arbetsvecka då jag återigen klarat mina föresatser att inte arbeta på kvällar och helger.

Vad gör att en fullt frisk kvinna mitt i livet som ser hyfsad ut,bra jobb ordnade förhållanden osv tycker att det är en bra ide att hålla fast vid ovanstående människospillra?

av problemet.Igår när jag var ner så ligger där då en halvfull karl med glansig blick och gott humör kl 11 i sängen.Han hade sovit så dåligt och varit upp och gjort brasa kl 6.Sen somnat om igen efter påfyllning antagligen.Och sen vaknar man då 11 rätt så på lyset.Kliver upp stinker alkohol,har ett skrubbsår i pannan.Inga lakan i sängen.Inte gjort ett handtag på hela veckan osv.Men inför mig som vet exakt vad han håller på med ändå säger:Jag har haft en tung vecka och sovit dåligt och inte mått bra.Det är då det närmaste en bekännelse jag kommer trots att det är väldigt uppenbart vad som är problemet.Varför dessa in i benet idiotiska lögner som ingen överhuvudtaget kan köpa?Jag förstår det inte.