Senaste kommentarerna i forumet

tittar han förbi eller hör av sig varje dag med små ärenden.Är det nån sorts kompensation för sommarens drickande.Eller är det nån form av vilja att ändå visa att han bryr sig fast han ur munnen säger andra saker.Eller vill han ha kvar sin medberoende utifall att..

Kan inte göra mer än att sända dig en kram <3

till en människa man fortfarande håller av är hemskt.En människa som just nu för tillfället försöker resa sig.Men om hans resa fullständigt förmörkar min resa och de korsas och förstör och irriterar.Om han uttryckligen flera gånger sagt Tack men nej tack till relation just nu för att han inte orkar.Att han har nog med sig själv och sitt eget mående.Och ändå känner jag skuld för att jag funderar på att bryta kontakten helt under en tid.För att få fokusera på mig,min resa mina livsmål och min framtid.Klarar jag det? Orkar jag det?
Vill jag det?

Och varför efterlämnar det en känsla av skuld,att jag sviker om jag aktivt skulle göra det valet och stå för det.
Var finns skuldbördan? och varför känner jag den.Efter alla dessa år av förnekande lögner drickande och dåligt mående så ska jag ändå känna skuld för att ev vilja/klara att bryta.
Hur stor är då hans skuld?
Den måste vara monumental och över alla gränser om den ska stå i relation till min.
Förhoppningsvis har han en sundare inställning till detta än jag.
Att se att vår resa tillsammans är över.Förbi, slutkörd.

Kanske i en annan tid,ett annat tidsperspektiv och framför allt i en annan energi och annat mående kanske det är möjligt att mötas igen.
Just nu är vi båda för trasiga och ledsna för att kunna ge varann det stöd vi båda behöver ha här och nu i varsin resa.

Mitt inlägg var inte helt korrekt i din tråd, jag blandade ihop din historia med en annan.
Förlåt!
/Saga

Hej!
Jag är ny här och hoppar in ganska sent i din tråd. Hoppas det är ok.

Vill bara dela min erfarenhet av att det absolut bästa för ett barn är att ha en stabil förälder. Det kan vara problem och stormigt omkrring er men om barnet känner en styrka och beslutsamhet hos dig som förälder så blir hen trygg i det. Behöver inte själv ta på sig ansvaret som barn ofta gör.
Även om du inte känner den där styrkan och beslutsamheten på riktigt så fejka. Gör det bara.
I dag är första dagen på resten av ditt liv.
Lycka till och stor varm kram!
Saga

... men ändå så lika!

Och nu, två år senare kan jag återigen säga med säkerhet - när jag flyttade så blev det så mycket jobbigare, sorgligare och svårare först, under en period. Det var sorgligt eftersom det blev så tydligt och verkligt att vi faktiskt separerade, det var fruktansvärt att se hur barnen tog det (deras önskan att jag skulle flytta hem. - samtidigt som de inte alls ville vara med pappa) osv osv. Det var så galet jobbigt och jag mådde så dåligt att jag faktiskt önskade att jag skulle få dö.
Men jag härdade ut, stod emot hans återföreningsförsök så väl som hans hot.
Och sakta men säkert har det blivit bättre. Jag har kämpat med att ta emot hjälp, att göra saker för att må bättre, att tänka på mig, att tänka på det jag inte ville leva i, och med ensamhet. - alla andra har ju sitt, vänner med familjer osv, men idag är det så mycket bättre (och då är jag ändå mitt i en boendetvist!)
Håll ut!! Gör något för dig, och som Kaeljo skriver - ta med dottern på en fika, eller något annat hon gillar?! Skulle det kunna gå? Och du har säkert redan gjort det, men tala om för henne att du finns där, att hon är välkommen till lägenheten, ofta!

Stor kram

Jag tror att din dotter kommer efter dig snart. Om hennes pappa aldrig sätter sig ner och frågar hur hon har det, så tror jag nog att hon ändå står närmare dig. Min dotter mådde väldigt dåligt en period på högstadiet. Då bodde vi ju ihop hela familjen, men då min man alltid satte drickandet i första rummet och inte varit så närvarande, så har mina barn alltid stått närmare mig. Under den perioden hade min dotter det inte så bra i skolan, men då försökte jag i alla fall att göra det så bra som möjligt för henne hemma. Vi pratade ibland om problemet då jag kände att hon var öppen för det. Men framförallt gjorde vi mycket positiva saker tillsammans. Vi tittade på film, spelade spel, bakade, promenerade och åkte till stan och åt eller fika. På så vis fick jag henne lite gladare.
Jag ägnade mycket av min lediga tid tillsammans med henne då. Då kände jag att jag gjorde det jag kunde för henne och jag tror hon mådde bra. Det är ju säkert olika hos er kanske, men om ni kan hitta på lite sådana liknande grejer, bara helt avslappnat utan att prata så mycket om själva situationen. Kanske inte funkar hos er, men bara en liten tanke som slog mig,
Allt kommer att bli bra med tiden.
Kram

Jag känner mig så otroligt förvirrad! Det är så himla svårt att bryta o flytta på riktigt. Det är svårt eftersom min dotter inte följer med mig o jag vet hur dåligt hon mår. Det känns som jag sviker henne när jag går. Hennes pappa sätter sig ju aldrig ner o frågar henne hur det är. Hon tycker att det är jättekonstigt att jag bor häkten i huset o hälften i lägenheten. Men om jag bara är i lägenheten så träffas vi ju inte o hon orkar inte flytta emellan. Jag känner mig som en stor svikare som bara tänker på mig själv! Jag förstår ju att det måste bli väldigt konstigt när jag håller på så här. När jag är i lägenheten känns det lugnt. o skönt o jag vill ju vara här men inte utan min dotter. Om hon hade mått bra hade det varit mycket lättare. Att jag ska vara så här. När man tror att nu kan det inte bli värre, då blir det det.! När ska det bli bättre? Kommer det verkligen att kunna bli det?

få se om jag lyckas hålla kvar den sinnesstämningen.

..... dig.

Jag är en av dessa som du skriver om här. Gör så ont i mig att läsa hur mycket man sårar och förstör.

Min fru är världens underbaraste och jag bara bidrar med mitt bagage av skit varje vecka.

Har fru barn katt villa jobb..... men ett sug att fly verkligheten ca två gg i veckan.
Min fru är hemma orolig över vart jag är samt om det händer eller hänt något.

Jag har aldrig varit elak fysiskt mot henne men jag vet ju att mitt drickande sårar henne.

Har slutat dricka tusen gg men bara misslyckats. Tar nu hjälp av denna sidan för att läsa samt skriva och få styrka samt kunskap att förändra mitt liv.

Jag skyller nu på att jag tidigare missbrukar droger och alkohol och dylikt..... att det är väl ingen som är utan laster typ.
Pinsamt.

Andra dagen nykter och förhoppningsvis nykter för evigt sen.

Tog bra att läsa om hur mycket alkoholen verkligen förstör.

Hoppas du mår bra trots allt och var stark. Ingen förtjänar att leva med en missbrukare.

Hej igen!
Mer än fem månader har gått sedan jag lämnat och tillvaron har varit en berg och dalbana sedan dess. Många tankar och känslor har virvlat runt i mitt hjärta... Det var fruktansvärt svårt att lämna trots att jag för så länge sedan hade lämnat honom i mitt hjärta. En frid har infunnit sig i mitt hjärta och luften jag andas känns lättare. Samtidigt som smärtan finns där vissa dagar. En märklig känsla av en enorm lättnad över att äntligen ha tagit steget därifrån, samtidigt som en sorg ibland smyger sig tätt intill...

Han tog inte uppbrottet så särskilt väl. Ett fåtal av våra gemensamma (numera mina före detta vänner) har kontaktat mig. Våra sk bästa vänner hälsar inte ens på mig... Och allt jag gjorde var att lämna den man som så länge gjort mig illa med sitt sätt att dricka. Förstår att vännerna har fått en helt annan version av honom. Ändå gör det ont när jag upplever att jag inte gjort något fel. Förutom att lämna en tillvaro som var alldeles för smärtsam och en framtid utan hopp...

Jag valde att bryta kontakten med hans föräldrar. Det gjorde helt enkelt för ont och det hände saker i uppbrottet mellan honom och mig som gjorde att jag var tvungen att utesluta honom ur mitt liv. För att bli fri från hans kontroll och bli kvitt känslan av att ha ett jagat uttryck i min blick. Jag visste inte heller vad jag skulle svara om hans föräldrar hade frågat mig om hans alkoholvanor. Det är hans sak att berätta och jag var rädd för hans reaktion om jag berättat för dem.

Vissa dagar är lättare än andra. Första tiden var jag mest lättad och arg. Förundrad över hur man kunde ha levt med någon så länge och nu inte känna någon saknad alls.

Samtidigt drömmer jag ofta mardrömmar om honom... Varje dröm är han full och jag förtvivlad. Många gånger jagar han mig i vrede, andra gånger försöker jag skaka liv i hans kropp som är alldeles för full...

Jag känner ingen saknad, däremot en enorm sorg. Minnen spelas upp för mitt inre och jag önskar att han valt annorlunda.

Älskade jag honom? Ja, av hela mitt hjärta. Men bara den person han var när han inte drack. Tillräckligt mycket för att ha gett honom så oändligt många chanser och år av mitt liv. Försökte jag tillräckligt mycket, undrar jag vissa stunder. Det gjorde jag, kan jag svara när jag mår bättre. Tillräckligt mycket för att ha gett honom 13 år av mitt liv och min framtid. Tillräckligt länge för att till slut inse att antingen drar han ner oss båda eller så reser jag mig och går därifrån...
Kramar till er alla därute!

Kopiera in din kommentar ovan och starta en ny tråd under beroendesidan om du känner att du vill ha feedback och respons från den "onda sidan" Här inne är vi de goda som gör det möjligt för er att fortsätta med ert drickande.
Jag hoppas du förstår att jag är ironisk :)

Båda sidorna har väldigt mycket att lära av varann,men under att förändra sitt drickande har du fler som du som också dricker eller har druckit för mycket och kan ge dig bra stöd.

på alla andras lidande går rakt in i märgen på en.Där får den bygga bo och hacka hål bäst den vill.
Och vi står bara där som tomma skraltiga skelett och låter det hacka eller i vårt fall,försöker att åtminstone ringa det där telefonsamtalet,eller larma syrran eller sjukvården eller eller.Men låt bli om du kan.
Om dina barn är såpass stora att de förstår vad du förmedlar vilket jag tolkat det som.Tro också dom om ett ansvar,de är antagligen redan långt vuxnare än sina jämnåriga pga att de levt i detta.Jag håller på dig!
Stå ut bara idag.
Låt morgondagen bära sin egen plåga.

Det är just precis så som du beskriver det som det har varit; max en veckas separation sedan har det gjort för ont att fortsätta eller så han har berättat för mig att han inte orkar leva vidare och jag har fallit tillföga och valt att tro och hoppas på honom och oss och att han kan klara att sluta lösa sina problem/ångest med alkohol. Den stora skillnaden är att nu inser att jag måste lämna även om jag innerst innerst inne fortfarande hoppas. Jag vet att ska han klara av detta så är det utan inblandning av mig och 15minuter kan jag klara och sedan 15 till. Det värsta nu är att vara ifrån barnen och känna deras smärta. Jag hade så väldigt gärna skonat dem.

Är så less på allt drickande som bara förstör hela tiden.
Varenda fylla är det ända tills jag däckar.
Gör dumma saker oftast med.

Har fru samt barn och jobb och villa..... men lider av beroenden.
Har druckit alkohol sedan 12 års ålder och säkerligen varje helg sedan 16 års ålder.
Har levt med ångest samt liknande sedan jag var liten.

Har missbrukar amfetamin samt hasch och piller och alkohol under perioder med men nu är det bara alkoholen sedan ca 10 år bakåt.
Äter dagligen nu benzo samt ssri vilket gör att fyllorna är värre samt dummare med.

Jag har försökt att sluta dricka hur många gg som helst men det går bara några dagar.
Jag dricker typ två gg i veckan och varje gång ca 15-20 öl.

Är som att det river i själen och jag inte kan slappna av.

Trappar nu ner med sobrilen och ska sluta helt med dom.
Ska samtidigt sluta helt med alkoholen.

Tror jag har add eller någon annan störning för har levt ett krångligt liv hela livet.
Livet idag av ocd samt ångest.
Har svårt med gränser och har vissa gånger spelat upp 10000+ på internetcasinon och sedan legat i ångest. Har svårt att fatta konsekvenserna liksom.

Ska nu försöka att hitta stöd och kunskap här för att nu leva ett nyktert och bra liv med.
Jobba av alla onödiga lån.
Aldrig mer någonsin spela om pengar.
Ta tag i styrketräningen som varit mitt intresse hela livet.

Jag ska leva på nytt.

som de som dricker här på forumet gör-15 minuter i taget utan kontakt.Du verkar ha varit väldigt kluven tll att lämna och åka till stugan.Det gör ju också att du antagligen känner stor övergivenhet och tvekan nu där du sitter.
Men du har satt ner foten och visar att du menar allvar.

När du känner att du måste ringa och kolla/fråga ordna så håll dig 15 minuter och sen 15 minuter till.Ångesten som antagligen kommer som ett brev på posten är monumental.
Dvs att inte få ge efter för ett medberoendebeteende.
Men om du klarar att stå emot ångesten och impulserna att agera så blir du starkare.Och framför allt visar tydligt din man att du menar vad du säger.De har ju gång på gång fått se att det gör vi minsann inte.Vi håller ut att sura och stå på oss några dagar upp till en vecka.Sen lägger vi ned och resignerar ett tag för att bygga upp ny ilska och energi för en ny konfrontation.Jag förstår att du går igenom ett helvete just nu.Ladda med böcker filmer,Vad som helst som gör att du fixar några dagar.Tänk på honom som flaskan du inte kan avstå.Så kändes det iaf för mig.

Tack. Du anar inte vad gott det gör att inte känna sig så ensam. Eller så gör du nog det... Tack iallafall!

Tystnaden bröts igår kväll. Mannen sa själv att han insåg att det måste bli en förändring - det är stort att det är hans egna ord.
Han ser det som att jag också måste ändra beteende, inte vara så kontrollerande och misstänksam även om han förstår att förtroendet har tagit stryk. Jag lät honom prata i en halvtimme utan några kommentarer. Sa att jag måste bli övertygad om att han verkligen Vill sluta så ska jag försöka ha tålamod och stödja honom. Han måste själv bestämma Hur det ska gå till.
Men jag måste också för min egen skull tänka att det finns alternativ om det här inte funkar. Nu har vi klargjort var vi står och nu tänker jag ta en paus från fokuseringen kring alkohol.
Vi har tillsammans tittat på Min sanning med Lars Lerin och det var mannen som sa att han ville se det. Jag tror att det gick in i hjärtat på honom när Lerin berättade om sitt liv utan droger, det kändes så.

Då förstår jag och då var det ju inte så konstigt att du åkte hem igen. Tycker inte att du ska grubbla för mkt över erat senaste gräl, det var nog det mest naturliga som kunde hända. Det svåra för en medberoende är nog att vara onaturlig, inte bry sig fast man bryr sig. Tycker du låter sund i ditt resonemang och du har ganska klart för dig att ni inte kan leva som slavar under alkoholen, för ni har ju nånstans hamnat där båda två.

Fortsätt jobba på ditt medberoende och försök må så bra som det bara går!!

På något vridet sätt tänker jag att han nog inte dricker när han är hemma med sonen själv. Och varför det-det har ju inte hinder honom förut... Dumt. Jag borde väl sluta tänka på vad, när och om han dricker. Är nog rädd för hans hot om självmord också. Större risk om han är ensam här ute och dessutom alkoholpåverkad. Borde väl släppa det med. Vad bra att få höra från dig att jag behöver släppa taget för det BEHÖVER jag verkligen. Svårt när jag fortfarande älskar honom och innerst inne hoppas att han tar tag i sitt problem och söker hjälp. Dottern for till sin pojkvän efter vi hade pratat. Hon behövde vara någonstans där man var glad sa hon vilket jag så fullt kan förstå. Jag för hem igen idag för att prata med barnen om varför jag lämnade pratade aldrig med dem när jag for igår( dottern var inte hemma och jag var för ledsen för att säga Hej då till sonen) Men jag borde ju naturligtvis inte ha tagit någon diskussion med maken igen!!! Det är jätte skönt att få höra det; Släpp!! taget!! Ska försöka bli bättre.

Hej Cissi1,

Tycker det är bra att du åkt ut till stugan även om det verkligen inte borde behöva vara du som "flyr". Däremot tänker jag när jag läser ditt senaste inlägg, varför åkte du tillbaka redan nästa dag och pratade med honom när du redan förklarat varför du åkt ut till stugan? Du lämnade över bollen när du åkte och borde nog vänta tills han bollar tillbaka. Jag vet, lättare sagt än gjort men det är behövligt. Lite som att man skickar 3 mess till en flört innan denne har hunnit svara på första. Missförstå mig rätt, han måste själv komma till insikt.

Förstår att man blir tokig av att va på annat ställe och tankarna bara snurrar runt, runt.. Men kanske kan du säga att han kan ringa eller komma på besök när han är redo att på riktigt göra något åt problemet? Under tiden kanske du kan fokusera helt på dig själv och ditt egna välmående och barnen såklart!

Hoppas ni hittar en bra lösning och att ni slipper plågas av detta något mer.

Jag vet precis hur du känner det. Har precis så hemma. Igår lämnade jag. Att läsa och skriva här hjälper mig jättemycket fast jag bara precis har börjat. Imorgon ska jag gå på biblioteket och läsa om medberoende. Tänkte att det kanske också hjälper.

Tomt och ensamt är det nu. Jag kunde inte fortsätta utan flyttade till sommarstugan igår. Förklarade varför till maken att det var hans missbruk jag inte kunde leva med längre. Han förstod. For hem och pratade med maken idag och det blev vad han tog som en radda anklagelser och jag förklaringar till varför jag lämnar. Slutade som ovänner. Att jag inte lär mig. Funkar ju aldrig. Men ibland vill jag att han ska Förstå vad han utsätter mig för. Fick prata ordentligt med barnen också. De är förkrossade. Jag med men just nu känns det som att lämna är det enda, sista jag kan göra för att få honom att sluta dricka. Förhoppningsvis kan han ta initiativ till att få hjälp själv men jag tror inte att han riktigt vill se problemet med alkoholen riktigt iallafall. Jo på ett plan men inte fullt ut. Och han skriver ut sin medicin själv... Det komplicerar. Det är ju hos kollegor han ska gå och be om hjälp och det är inte en storstad vi bor i.

Tycker det du gör är så grymt starkt och jag förstår att du ville skriva ett mail för att verkligen få sagt det du ville ha sagt. Nu ligger bollen hos honom och egentligen är det ju ganska enkelt, har han inga problem med alkoholen så kan han ju med lätthet vara nykter när barnet är där, eller hur?

Stå på dig!

Det går upp och ner med känslorna både för min man och mig. Häromdagen var han helt förtvivlad och grät och sa att han kommer att hamna på psyket om jag lämnar honom. Han vill bara att jag ska stanna lite till och lite till. Varför frågar jag, jo för att försöka att få det bra igen och för att han ska bli sig själv igen. När han säger så blir jag vansinnig. Hur mår jag när han säger så. Jag har lust att bara ge upp och stanna för hans skull eller så har jag lust att bara packa och dra på stört. Vissa dagar säger han så, vissa dagar pratar han på om allt möjligt (känns nästan som han går på nåt uppåtchack) och får allt att verka precis som vanligt. Då blir jag också bara arg. Jag har kommit på att jag är mest arg på honom. Alla år han druckit, jag har suttit ensam då han somnat av alkoholen, alla bortförklaringar man har sagt för att hålla skenet uppe, fått skämmas för hans konstiga beteende har satt sina spår. Under dessa nyktra månader nu sedan jag sa att jag ville skiljas, har han inte en enda gång frågat hur jag upplevt det, inte heller lyssnat på vad jag har sagt. Utan bara avbrutit mig med orden, nu ska vi väl inte gräva ner oss i det som varit, nu ska vi se framåt och vara positiva. Är det konstigt att jag känner ilska? 20 år av drickande ska bara suddas ut och så går vi vidare bara. Jag vill bli fri. Här hemma känner jag mig kvävd nu. Sedan är han som ett plåster på mig, ska följa med överallt jag ska. På det viset var det enklare förut när han drack, då kunde jag åka iväg och göra det ena och det andra och han brydde sig inte om det. Då kunde han ju istället få tid för sig själv att dricka. Jag blir snart tokig på mitt liv!