Senaste kommentarerna i forumet

Jag håller på med socialtjänsten och är rätt less - när förskolan reagerade på saker men inte ville anmäla utan vänta och se om det blir bättre så sa soc att man ska anmäla vid oro och de ska inte vänta. Nu säger soc rakt ut att de tror att största barnet behöver psykologhjälp - men de väntar på tingsrättens beslut, för soc tror att nyckeln till att barnen ska få det bättre kan vara att de bor hos mig... Och det finns ingen tidsplan för rätten så det kan ju dröja ett tag, ett himla tag.
Det har varit en kort tids tystnad, barnen berättar inte så mycket, men så var det dags igen... Får hör hur barnen berättar om att "pappa varit så arg för att det kommit kiss utanför toaletten att han sedan blev jätteledsen och jag sa förlåt flera gånger och ska aldrig göra så mer", att "det var mitt fel att pappa tankade fel, för pappa sa att jag inte uppförde mig" - och när vi pratar om det och jag påtalar att det är den vuxnes ansvar att tanka rätt, och det är inte barnets fel så är barnet påstridigt och väldigt mån om att "ja, fast pappa orkade inte med mig när jag skrek och då tankade han fel och han sa att det var mitt fel"... Och samtidigt är de glada över att åka till pappa - ofta påtalar de att de får så mycket saker och att de vill att jag ska köpa presenter när de varit hos pappa "för så gör alltid pappa när vi varit hos dig", det måste ju vara pappas skuldkänslor som står för det?!?

Och nästa orosmoment - det kommer vara dags för tingsrätten inom några månader, och jag har fått höra detaljer ur den del som familjerättens utredningen skriver utifrån mitt perspektiv och då vill en del av mig bara krypa ner i en grotta längst ner i marken: jag har försökt att ta upp många saker som hänt, exempel på hur barnen reagerat, exempel på saker jag sett och exempel på saker barnen berättat. Å ena sidan tänker jag att det är bra och viktigt att berätta så mycket jag kan för att visa hur det faktiskt är, tagit till mig Sorgsens råd om att allt måste komma fram även om det för en tid kan innebära att barnen får det värre innan det kan bli bättre, samtidigt som jag känner mig som en helt fruktansvärd människa som utlämnar mitt ex så - han är ju faktiskt snäll och bra på många sätt också, och som socialtjänsten poängterar - han älskar sina barn (som väl de allra flesta gör...), men jag är också å andra sidan rädd att barnen ska tillrättavisas av honom för alla de saker som han kommer förstå att de berättat om.... Och så finns ju den delen av mig som känner att "det räcker - han ska F-n fatta att nu har jag lagt ner den där tycka-synd-om-X-akten, nu får han lägga av, för jag viker mig inte längre utan jag kommer kämpa för barnen, avsett vad." Och å ena sidan tänker jag att genom mitt kämpande så har det hänt saker som fått honom att ändra sig, men om det inte blir någon ändring av boendet efter alla tillrättavisningar han fått så är det ju som att allt är ogjort eftersom han kommer att ta det som att han gör rätt och jag bara hittat på...
Läste igår en lång artikel om narcissism, och det är så klockrent - jag minns när mt skickade mig länkar om narcissism på Tuvaforum och jag kände igen vissa saker, men nu när jag läser om det så är det som att jag accepterat att det är fler saker, för jag kan verkligen se hur han stämmer in på så många bitar där!! Och jag är starkare nu, men det gör fortfarande lite ont att tänka på allt jag gett upp, allt jag accepterat, allt jag låtit fortgå för att jag var så kär i honom... Men jag blir också starkare - jag kämpar för barnen, och jag står upp för mig, jag lär mig saker av detta, och jag har många svagheter, men jag har också styrkor - jag är driven, jag kämpar och jag ger inte upp, jag letar nya vägar...
Men fortfarande - en låt kan på en sekund flytta mig tillbaka till honom i tanken, och för barnens skull gör det ont - nu närmar det sig jul och jag kommer inte kunna ge dem kärnfamiljsjulen... och jag vet att jag istället har gett dem lugnet, men...

Hoppfullt! Det bästa är, som Stigsdotter också skrev, att du är klar över dig själv och fattat beslut för din del!
Lycka till, allt gott längs vägen! / mt

att ändra sina mönster! Ullabullas tips är bra tycker jag. Missbrukarna på "andra sidan" här brukar skriva om papegojan som sitter på axeln och tjatar, det du ska ta dig igenom nu är samma fenomen - så tänker jag : ändra mönster, växla spår. Du ska lära dig ha fokus på dig och vad du kan göra som är konstruktivt och bra för dig. Efter att du sagt "Aj aj icke sa Nicke" så kan du behöva göra något annat som hjälper dig hålla fokus på dig och håller tankarna och dina steg borta från riskfältet där du vet att det kan finnas gömmor... Vi vet vi som är här. Kämpa på - med dig själv! Jag läste den här, gång på gång http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Kram, hoppas din söndag blir fin! / mt

och att det nu är slut för gott. Jag är en obotlig optimist och lever alltid i nuet. Det som hänt har hänt!
Spännande fortsättning följer för nu har han varit nykter sedan i torsdags. Både den röda och svarta boken ligger på bordet. Hoppet finns!
Kram

Bra jobbat

Han har ju varit fast +10 år å antagligen mer, men eskalerat på sistone.

Känns inte bra. Men känns inte heller bra att aldrig mer gå ut.

Jag har gjort väldigt klart för honom vart jag står å sa ikväll att jag inte kunnat gå ut med honom på så länge pga jag försöker få honom att sluta. Då blev han nere.

som har suttit i din ryggmärg.Nu ska du plötsligt varje gång säga till den reflexen att:Aj aj icke sa Nicke och gå och gömma sig.Reflexer är sällan så lydiga.Bättre råd än så har jag inte.Till slut fattar kanske din hjärna att det är så det ska vara i fortsättningen.

Om han ändå inte tänker avstå.Men frågan är om ni kan ha kul när du vet att han i grunden inte mår bra.Rådfråga ditt hjärta,och om det redan svarat?

Nu är det bara att hoppas att det tar skruv. Och att följa upp.

Det är inte det.
Jag förstår bara inte varför något som är så självklart rätt ska vara så SVÅRT.

Bra försök.
Du gjorde vad du kunde!

Idén om en video var toppen! Dock såg jag det för sent. Får brevet ingen långsiktig påverkan ska jag definitivt göra en video! Åh, känns uselt att inte kunna prata med honom öga mot öga om det här. Att säga en mening är lätt men att verkligen prata tar stopp.

Jag kunde inte läsa brevet, blev stum. Men jag gav det till honom. Och han har inte druckit på hela helgen, inte en droppe. Antar att han tog åt sig och förstod att vi bara vill honom väl. Att jag nämnde pengar spelar inge roll för honom, han har en chefsposition o tjänar bra. Det var mer en grej jag skrev för att han skulle veta hur villiga vi är att hjälpa honom. och kan tänka mig att han skulle kunna tycka att det är onödigt att betala för någon hjälp, då han nog helst av allt vill klara sig själv på alla plan.. Ska fråga honom när det känns bättre för min del om han läst brevet och se vad han säger o tycker. Mina två systrar ska också försöka prata med honom. Jag hoppas innerligt att han verkligen försöker nu o inte dricker så fort han får en helg utan att träffa oss.

Är det helt förkastligt att gå ut med honom? Kämpat många månader och år för att försöka få honom att sluta dricka.

Har vart ute med honom 2 ggr i år fast vi jämt var ute förr.

Är så sugen :-/

Varför ska det vara sååå svårt! Att inte kolla om och vad han dricker! Att gå vidare och glömma alla gånger som jag blivit sviken. Försöker men vet inte om det går så bra ?

att han fortsätter dricka,att han pajar jobbet osv.Då når han kanske denna botten snabbare.Samtidigt så är det ju så svårt att inte gripa in.Jag ska i alla fall inte kontakta honom under morgondagen över huvudtaget.Om han inte kommer som utlovat så får jag ta den smällen.Jag har ju redan med dagens besök och telefonsamtal svikit mitt eget löfte.

att inte kontakta denna veckan.Vi hade telefonkontakt i tisdags med en onykter man och jag tänkte att nu får han lyfta luren.Jo tjena,idag så ringde jag och fick inget svar.Som den lydiga fd sambo jag är så åker jag ned för att se att han inte trillat av pinnen.Det hade han förstås inte gjort.Onykter av återställare,men pratbar.

Jag skällde inte och sa inte så mycket utan konstaterade bara läget.Frågade varför han inte ringt -inte känt för det var svaret.-Ja men om vi ska träffas på dessa lösa boliner så kräver det ju insats från ditt håll också.
-Jo ja naturligtvis måste det vara så,jag ska skärpa mig.
Sen kom det då;Det har varit en tung vecka.Inte fått sova och inte mått bra.
Hmmm sa jag,kan kanske vara ide att dricka lite mindre?
Fick inget svar på den onödiga kommentaren förstås. I alla fall så bestämde vi att han skulle komma för veckans träff i morgon och sen ska han då gå på sina två st tuffa 24 timmarspass igen Må och Onsdag.Få se om han kan leverera nykter uppenbarelse i morgon,jag har inte så stort hopp.

Där går han då i illaluktande stuga av alkohol och cigaretter,blankögd av alkohol och inte så värst vacker.Men i mina ögon är han lika fin som alltid och mitt hjärta smälter när jag ser honom-Vad är det för fel på mig?
Fick fina kramar och pussar och ett "tycker om dig" Mer behöver man inte som medberoende för att få lite mat i magen..

Jag fick tårar i ögonen, då jag läste vad du skrivit, och det är inte så väldigt vanligt. Goda tårar, brevet är så fint. Om du redan läst det för honom, så hoppas jag innerligt att det gick bra och att din pappa kunde ta emot innehållet.

Om det känns för svårt att läsa upp och för opersonligt att bara ge honom brevet, så kan du kanske spela in en video med det? Jag har själv fått en video med ett liknande innehåll av min (något yngre) dotter och älskar henne bara mera för den. En enda sak i brevet gjorde mig fundersam: Är det bra att nämna pengar i det här skedet? Det kan slå på stoltheten för en far att bli erbjuden pengar av sina barn och med ett beroende är det lätt att stöta sig på saker, som egentligen är ovidkommande och sen missa den fina helheten. Det här var bara en reflektion utgående från mina egna möjliga reaktioner, men du känner din pappa, så du vet bäst. Kanske han tänker helt annorlunda här.

Jag har blivit konfronterad av min fru förut utan att det haft nämnvärd verkan. Men nu i slutet på sommarsemestern konfronterade hon på nytt och allt klaffade. Nykter i snart 4 månader, sedan den morgonen.

Vad var olika, säg det? En sak i all fall. Hon var själv nykter och hade varit det en tid.

Man vet aldrig när det "plötsligt händer". När himlakropparna står i konjunktion med varandra och det gynnsammaste av ögonblick uppstår. Så att säga. Så hade jag varit dig, Ullabulla, hade jag uttömt alla möjligheter. Kanske helt enkelt för min egen sinnesros skull.

Ebba, vad du är vettig! Ska absolut tänka på allt du säger och kolla upp det där med soc!
Vilse i pannkakan, jag vet hur det känns det där med storhelgerna, fy. Och jo, när han är nykter ska jag ta det.
Kan ju räkna med att det lär bli några upprepningar av samma "tal" till honom innan han verkligen fattar själv att han behöver ta tag i det nu.

Det är bra att du gjort det, för då lyckades du ju nu när han får behandling. Att förlåta kan vara svårt, även för mig, men försöker tänka att han aldrig ville såra oss, och att han säkert fått dåligt samvete varje gång han gått till förrådet och smygdruckit vilket gjort att han mått sämre och fortsatt.

När jag var mindre och mina föräldrar bråkade, de gjorde det STÄNDIGT, så brukade jag skrika till dem "skilj er nångång så ni slipper varann!". Kände mig hemsk varje gång, och menade absolut inte vad jag sa. Mamma brukade förut lägga kommentarer till oss (jag + systrarna) "inte hade ni väl velat att vi skiljde oss" "tänk om mamma och pappa inte var tillsammans nåt mer, vad skulle ni säga" och "Inte hade väl ni accepterat att mamma eller pappa hittade nya". Tyckte det var konstigt att hon pratade så då men funderade inte så mkt på det, nu i efterhand undrar jag ju om det är något hon verkligen funderat på, men var rädd att vi barn skulle bli lidande.Om mamma hade lämnat pappa så tror jag inte att pappa blivit bättre, tvärtom, tror han hade funnit ännu en anledning att supa sig full. På lång sikt då? ett negativt svar där med, han behöver uppenbarligen hjälp och stöd min pappa, om han ska klara av att sluta.

Min åsikt nu, vilket jag sagt till mamma några ggr då hon sa dessa kommentarer är: Om ni skulle vara lyckligare utan varandra så hade jag inte haft något emot det. Är ni lyckliga så är jag lycklig. Vi har bara ett liv.

Om vi hade varit lyckligare om de separerat? Jag vet faktiskt inte, jag hade nog oroat mig ännu mer för pappa då. Och hade fått dåligt samvete då jag absolut inte hade velat vara hos honom på helgerna.

Vad du ska göra kan jag inte besvara. Alla är olika och min mamma kanske var för svag för att lämna. Men om han är nykter nu tycker jag det är värt att försöka. Säg saker till honom om hur stolt du är över honom osv. Bygg upp hans självförtroende.

Men om du inte älskar honom mer och känner att det är fel på alla plan att han kommer falla tillbaka och att det är hopplöst, överväg att separera. Mår du dåligt och det verkligen tär på dig och din familj, överväg. Eller prata ut, prata är så viktigt. Säg allt du känner till din man, eller så går ni tillsammans i parterapi. En bekant till mig sa att hennes gamla mamma sagt "det enda jag ångrar i livet är att jag inte skiljde mig", det är inget man vill ångra när man är gammal. Vi har bara ett liv som sagt och alla förtjänar lycka.

Jättefint brev och lyckta till, verkligen! Men se till att han får det när han är nykter.

Var också beredd på att han kommer att förneka att han har problem. Min man sa alltid "det är ju inte precis så att jag är ute och super med polarna varje helg!". Nej, han var hemma i stället och levde rövare med oss och däckade på soffan...

Storhelgerna är alltid jobbigast. Jag har inte ens sett fram emot jul i år och mina föräldrar vill inte fira med oss. Kul, eller hur?? Nu tror jag i alla fall att det kan bli bra. Om han inte tar ett återfall.

Stor kram till dig!

Ullabulla, det är en försvarsmekanism. Tror inte det handlar om att vägra, men jag fixar det bara inte. Kramar är så långt jag kan sträcka mig just nu, tycker till och med pussar är svårt.

Det är klart att det påverkar relationen, men som aeromagnus säger - man måste få vara egoistisk också för att det ska kunna bli bättre.

Tack för perspektivet, sorgligtmensant.

Det är ju barnen jag har oroat mig mest för, att de har fått vara med om alldeles för mycket, sett för mycket. Men jag har varit allt annat än tyst, jag har skrikit, gråtit, skällt och ställt ultimatum. Nu är han ju nykter och får behandling, men jag får ingen behandling. Jag står mitt upp i allt och är fortfarande orolig och vaksam och har svårt att förlåta och se en ljus framtid.

Hade du velat att din mamma hade lämnat din far och tagit er med sig? Tror du att han hade fått grepp om situationen då? Tror du att ni hade mått bättre på lång sikt? Naturligtvis jättesvåra frågor, men det är precis sånt jag funderar på. Det skulle säkert bli skitjobbigt för alla inblandade att flytta isär och försöka köra varannan vecka, men jag undrar ändå om det skulle vara bättre för dem. Även om pappa är nykter nu så känner de ju av spänningen hemma. Eller kan det bli ett fint familjeliv till sist?

Om din pappa vill ha ordentlig hjälp redan nu, kan jag tipsa dig om att du kan göra en icke anonym orosanmälan till socialen.
Det låter farligare än vad det är!!
Om du gör det är de skyldiga att kontakta honom och erbjuda hjälp eller iaf berätta om vilka alternativ som finns.
Så fungerade det när jag efter mycket sökande och oro fick in en i min närhet på ett jättebra behandlingshem efter flera års missbruk.
Ingen hjälp kommer tyvärr gratis som du kanske redan har känt av.