Senaste kommentarerna i forumet

är det bara bra.
Då ser han det du säger ännu tydligare.
Och sånt här förtjänar faktiskt tårar.

Jag tänkte be om hjälp många gånger innan det som hände - hände.
Jag vågade inte, jag var så rädd.
Säkert lika svårt det du ska göra nu.

Men kom ihåg att vi har bara ETT LIV.
Tänk dig att det är som i en film.
Vad skulle publiken önska att dottern gjorde?
Var tyst och allt förblev som det alltid har varit,
eller vågade säga sanningen av KÄRLEK i ett klokt försök till förändring och förbättring?

Saker och ting blir så självklara när man ser på det utifrån.
När man är mitt i det kan man inte se det trots att man har det framför ögonen.

Du kommer klara det och när du har gjort det,
Vad som än händer, gjorde du det rätta.

Ikväll efter middagen tänkte jag ta tag i det. Jag känner mig nervös och det tar emot, så som det alltid gjort varje gång jag tänkt säga något till honom om saken. Varje gång har det tagit stopp och jag har blivit stum. Någon enstaka gång har jag dock lyckats säga "du har ju problem" och flytt bort från samma rum han är i för att slippa se hans reaktion, varför det är så svårt vet jag inte. Känner verkligen att det tar emot, men jag tänker på vad du sa Ebba, om att det kan vara detta han väntat på. Idag ska jag inte vara feg och självisk, börjar jag gråta samtidigt så får det väl bli så. Dina ord kommer ge mig styrkan och det är jag tacksam för.

Kan inte sätta mig in i din situation mer än att jag bara kan hålla med i dina känslor. Maktlösheten måste vara enorm, är ju trots allt en person du älskar/älskat. Det är med att man vaknat upp ur sin sjukdom och att folk runt i kring hade brytt sig mer. Den förklaring som alkoholister ger kan jag inte hålla med om. För har man släkt och vänner som bryr sig är inte det tillräckligt för ett uppvaknande måste ske ifrån personen själv. Så att du inte orkar bry dig så mycket mer ska du inte må dåligt av för du har verkligen gjort allt du kan.

Mycket bra skrivet. Skrivet med känsla och omtanke, inte med hot och skam. Jag om någon håller tummarna för en sund och ärlig reaktion. Själv var jag så färgad av min sjukdom att jag stötte bort de som ville hjälpa mig.

Tänker på dig och på det vackra du ska göra i dag.

innerst inne vet jag det.Men jag ser svaren från andra som dricker som svar till hon som nyss gått med här att de hade önskat att någon brytt sig och konfronterat.Då blir jag ändå tveksam om det kanske finns det alternativet kvar.Dvs det har vi inte prövat..

Från alkoholistens sida måste ske inifrån. Hot och konsekvenser skiter mani om man verkligen inte erkänner sina problem och kapitulerar. Det har inte din man gjort och då funkar det inte. Det låter hårt, brutalt, vidrigt och elakt från min sida men han är just nu utom räddning. Du vet det, jag vet det och hans omgivning vet det. Han har inte kapitulerat. Vet ju själv hur jag mådde när min pappa låg i respirator. Slets mellan hopp och förtvivlan, likväl som du Ullabulla.

över kommentarerna om att man bör konfrontera den som dricker.Att en del faktiskt vaknar upp och tar tag i sitt liv och gör förändringar.
Vi(jag) som då testat detta i alla möjliga och omöjliga vinklingar och upplägg och gått bet.Gång på gång.Har jag då en ovanligt trubbhjärnad alkoholist att tampas med?

Jag säger inte att det är fel agerande, absolut inte.
Om jag för en sekund trodde att det bet just på mitt ex så skulle jag gladeligen stå och läsa det som ett mantra varje dag om jag trodde att det skulle hjälpa.
Jag undrar bara om det där universalbrevet/konfrontationen finns som får alkisen att vakna till och göra något åt sin situation..För nån gång i livet står många av oss där,förtvivlade och förvirrade och uttröttade av alla övertalningsförsök.Skriv ned slagorden och argumenten och dela med er som biter och gräver in i deras alkoholomtöcknade hjärnor och ger oss medberoende lite frid..

Och om det inte biter så har man ju i alla fall känt att man aktivt gjort ett försök till förändring av en omöjlig situation.Det kan också göra gott för själen även om läget inte skulle komma att förändras.
Några bittra rader från en luttrad och som vanligt medberoende ullabulla.

Man kanske skulle samla ihop skaran som bryr sig om honom en sista gång och författa ett brev ändå..?

Tack för ert stöd, vilka fina människor det finns! Det värmer!

Kram på er!

Lycka till ! Kram

Jag önskar dig all, all lycka till imorrn. Det är du, DU, värd.

Stor kram.

/Lena

Jag är ett barn till en alkoholist, min pappa. Jag råder dig att inte ge upp att försöka få honom att inse att han behöver hjälp för dina barns skull. Min pappa har varit full varje helg så långt jag kan minnas, jag är 25 idag. T o m varje julafton var han full, han mindes aldrig dagen efter vad han fått i julklapp av sina barn. Ett av det värsta med det hela är att min mamma aldrig bett honom sluta på allvar (vad jag vet), bara tisslande jag hört "drick inte så mkt, nu ska du inte dricka mer för ikväll. Gå och sov, barnen märker ju". Så nu står jag här idag, 25 år gammal, 25 år av att vara ett barn till en alkoholist, och undrar varför det är upp till mig att säga ifrån? varför lades denna börda på mig? Jag känner ett svek från min mamma. Det var väl runt 10 års åldern jag förstod att min pappa hade problem. Idag hör jag bara på hans gångsteg om han är full, på ett enda ord, en enda blick. Barn är inte dumma. Jag har levt hela livet med att gömma familjens "stora hemlighet", aldrig kunnat ta hem kompisar under helger då jag vetat att pappa varit full. Det var mamma som var mest skamsen och det fick inte komma ut för nåt i världen att pappa var alkoholist.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur du har det eller vad du/ni gjort för att stoppa alkoholismen. Jag ger dig bara styrkekramar och tankeställningar för att orka kämpa vidare, och verkligen med kraft! Det är så viktigt att stå tillsammans som en familj och att alla stöttar alla. Det var mitt perspektiv som ett barn till min pappa och hans demoner. Imorgon ska jag ta ett allvarligt snack med honom en gång för alla, jag ska verkligen inte ge upp. Jag vill att han ska se mig på mitt bröllop, se hans barnbarn.

Åh, det kändes jättebra att höra! Jo, jag ska låta honom behålla brevet och vara redo på vilken reaktion som helst.
Tack igen för tankeställaren och din feedback, behövde verkligen det!

Sov gott!
Kram

Önskar att alla alkoholister i hela världen kunde få ett likadant brev.
Låt honom behålla det så att han kan läsa det igen.
Han kanske reagerar med en "chock" och går i försvar, kom då ihåg att det är hans skuld & skam som talar och inte hans sanna innersta.

Ett fantastiskt brev och jag förstår att du är trött.

Sov gott.

Kram Ebba

Tack snälla för att du svarade, Ebba! Jag har aldrig tänkt på det från "andra sidan", det är nog som du säger. Måste säkert vara svårt att be om hjälp så nu när jag tänker på saken från hans perspektiv så hade nog jag också väntat hellre än att ta upp det själv. Vilken styrka du gav mig, tack snälla du! Och lycka till med din fortsatta resa, bra jobbat! Jag har formulerat ett utkast av ett brev som jag planerat att läsa upp för honom, skriver in det här så hoppas jag att du kan ge din åsikt över om det är ett bra sätt att ta "snacket" med honom eller om det är nåt jag ska tänka på eller också nämna:

Pappa, älskade pappa. Vi har aldrig varit bra på att uttrycka oss med ord i vår familj till varandra, därav detta brev. Jag, X och X älskar dig över allt annat, det finns bara en av dig. Därför vill vi inte för något i världen förlora dig i förtid.

Vi är oroliga över dig. Du vet om det själv, du har problem med alkoholen. Du har sagt själv att du behöver hjälp, att du vill sluta. Det har varit jobbigt för alla, liksom för dig. Vi vill hjälpa dig och kommer inte ge upp innan du fått den hjälp du behöver. Vi vill att du ska må bra och vara lycklig, men gör verkligen alkoholen detta för dig? Det är ingen hållbar lösning. Alkoholen är inte din vän, den löser inga bekymmer eller problem – den bedövar bara allt för tillfället, alkoholen är inte din familj. VI är det, och vi kommer stötta dig allt vi har liksom du stöttat oss i alla lägen! Nu är det vår tur att hjälpa dig!

Det finns all möjlighet i världen att få hjälp. Du kan gå på AA-möten, finns flertalet i stan och alla som är med vet hur det var att gå dit första gången, man är rädd, de försäkrar en om att aldrig avslöja någon annans medverkan, alla har varit i samma sits. Eller så tar du ledigt t ex från jobbet och tar hjälp på annat håll, vi hjälper gärna till att betala om det kostar. Hjälp finns även att få via vårdcentralen. Vi kan titta på olika alternativ tillsammans, vi kan ringa samtalen åt dig, vi kan följa med dig på möten eller vad du väljer att göra.

Det är dags nu, var inte rädd för vi finns alltid vid din sida. Vi kommer göra det här tillsammans som en familj. Det enda som krävs av dig är att du har viljan.

Din pappa kanske faktiskt väntar på att någon ska säga något.
Det gjorde jag innerst inne.
Jag tyckte att det var märkligt att ingen försökte hindra mig och eftersom att ingen sade något till mig eller konfronterade mig började jag inbilla mig att jag inte hade problem, för om jag hade det skulle väl någon ha reagerat?

Det finaste man kan göra för någon som är fast i ett beroende är att våga säga sanningen och sätta ner foten mot missbruket/beroendet.

Man gör inget illa tvärtom.
Att din pappa erkände på fyllan var förmodligen ett sant erkännande just för att han var full.

Jag erkände när jag var full.
Jag önskar dig kraft att våga prata med din pappa, det är inte farligt det är fint och det rätta.

Jag är glad över att människor i min närhet konfronterade mig,
annars hade jag kanske fortfarande försökt bota allt med alkohol?

/Ebba

Du har kanske rätt. De gånger jag eller mina systrar tagit upp detta med honom har varit då han är full, då vi nått toppen av lesshet. Då har han sagt att han vill ha hjälp men klarar inte av det själv. Så jag vet faktiskt inte om han kommer förneka det eller inte. Har du pratat med någon som har alkoholproblem om detta? De tär så svårt, för att han verkligen ska förstå så vill jag säga att han kommer dö snart om han fortsätter. Men då lär han väl känna hopplöshet och ändå inte ta till sig.

Var ärlig och säg vad du tycker och känner och att du inte mår bra och är orolig. Tyvärr och av egen erfarenhet kommer din pappa neka och säga att han inte har problem. Så gör alla missbrukspersoner. Var beredd på det. Du kan aldrig förändra en annan person om inte personen själv vill.

Såg en film (föreläsning)...
kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

...din man måste hitta sin. Det går att, rent intellektuellt, inse att man är alkohlist, erkänna att man är alkoholist, prata på möten o.s.v. Men, det måste in i hjärtat också, man måste släppa taget, ge upp och be om hjälp. Insikten att "jag klarar inte det här själv!" måste finnas där. Så länge det finns ett uns av tro på att man ska klara det på egen hand genom att gå sin egen väg - då funkar det inte. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv". Första steget, så enkelt men samtidigt så svårt - det får inte finnas några förbehåll!

Härligt att se din styrka och beslutsamhet. Det är det bästa du kan göra, att ta hand om dig själv!

Min kropp ville verkligen inte ta emot honom trots att jag tidigare varit glad i vårt samliv.Nånstans hade väl mitt psyke fått nog att bli bedraget.Man öppnar ju upp som kvinna ;) på flera sätt och till slut var jag för sårad för att det skulle kännas bra.Nu när jag märkligt nog förlåtit honom allt han ställt till med och fortfarande ställer till med så har jag en helt annan attityd till honom och vårt samliv.Gör inte våld på dig själv,det leder inte till något gott.

Det jag gjorde när det var som tyngst var att jag gav precis det jag kände att jag ville ge vilket var nästan ingenting.Det gjorde ju förstås att vår relation också nästan självdog.Men det var en överlevnadsinstinkt från mig.En klapp på kinden,en varm kram några uppmuntrande ord är ju också kärlek.

kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

Fick en liten aha-upplevelse av boken Anhörig av Katerina Janouch. Att nu är alkoholisten nykter, men den anhöriga (dvs jag) är fortfarande sjuk. Och så är det. Dels pga oron som alltid ligger där, hur vaken man är på alla signaler och hur man nästan bara väntar på ett återfall. Dels är det lite "och nu då? var är jag i allt det här?". Om han nu är nykter, borde inte allt vara på topp då? Men det är det förstås inte. Och så.som jag och flygcert med andra konstaterat tidigare, kan man bara glömma alt som varit? Alla hårda ord och hemska helger?

Jag vet inte det. Men nu känner jag mig lite lugnare och jag kan säga att den där bönen verkligen hjälpte mig. En händelse dagen efter att jag bett den visade mig att jag inte måste bestämma mig NU, utan kan ta det lite lugnare. Jag mår fortfarande inte bra, men den där otroliga pressen känner jag inte för tillfället. Men jag hade väldigt ont i kroppen igen när jag skulle somna igår.

Lyssna inåt är ett bra råd, Ullabulla. Och att låta det ta tid. Kanske kan jag låta honom flytta tillbaka in i sovrummet och se hur det känns. Om det är fruktansvärt så säger det ju en också någonting, eller hur? Nu ska jag verkligen försöka ta mig tiden fram till jul och efter att känna efter.

Klart att det är svårt att inte vilja kontakta men man måste försöka vara passiv men det är säkert jättesvårt. Du måste finna din väg