Senaste kommentarerna i forumet

Du har ett val! Det kan vara så att ett tydligt genomfört val från dig blir hans väckarklocka till livet. Så var det för oss och för oss är det gott.
Lycka till med lägenhetstitten! / mt

http://www.al-anon.se/ar-du-ungdom-och-paverkas-av-en-anhorigs-alkoholi…

Är du ungdom och påverkas av en anhörigs alkoholism? Konvent 18 januari
Tillsammans är vi inte ensamma
Alateen bjuder in till en dag av möten och uppstart för en Alateengrupp.
Mötet är i Stockholm den 18 januari, kl 12:30 – 17.

Läs mer här: klicka på länken för programmet

Jag tror att just inget barn vill lägga skuld på sina föräldrar för att hen mår dåligt.... Det är inte viktigt I er samvaro just nu vad som orsakar hennes illabefinnande men förvisso är alkoholism en familjesjukdom som påverkar alla relationer i en familj.

Jag hoppas innerligt att du hittar kraften att stiga in i din egen bostad, ta flickan med - och OBS betona att varken du eller hon, i synnerhet inte hon, kan eller ska ta ansvar för pappas liv och hälsa!!! Det är en övermäktig uppgift och ansvaret måste vara hans!

Jag vet att Alateen har konvent i Stockholm 18 januari, ska söka länk åt dig. Kanske det vore nåt? Eller, jag menar att jag tror det skulle vara bra för er!

Hoppas jag inte varit för burdus nu.... Vill väl, är själv ett vuxet barn.... med en vanmäktig mamma.... Önskar er allt det bästa. Kram / mt

Izzy, så kämpigt! Och vad du jobbar för att ingen ska fara illa..... vet du, nu har din lägenhet, ditt eget hem. Nu ska du flytta dit och börja leva och bo där. Jag vet och förstår att det är svårt att "klippa" men inget blir bättre av att dra ut på det, det har du gjort.... försökt och försökt.... Ta till dig det senaste med hämtmaten, det var uppenbarligen ingen bra ide'. Fundera hur du tänkte.... Kanske att det skulle bli ett någorlunda trevligt avslut? Vet du, du måste nog ge upp det, just nu i alla fall, och ta steget. Ut och till ditt eget hem som står och väntar. Ta det fulla ansvaret för ditt liv och hålla fokus framåt.

Kan du få hjälp med att planera vad du ska göra olika dagar så att du inte står inför så många situationer där du drabbas av att välja mellan ditt gamla och ditt nya liv - det där nya livet som väntar på dig och som tvekar att stiga in i helt och fullt. Det där du kanske längtar efter i ditt gamla, invanda liv (en trivsam samvaro med hämtmat?) det finns inte just nu. Jag kan faktiskt också förstå mannen, du har sagt att du flyttar, du har ett eget hem - varför dra ut på smärtan då?

Dottern behöver säkert få tydliga ramar och hon kan kanske inte besluta själv var hon vill vara.... Hon är säkert minst lika uppfylld av komplexa och motstridiga känslor som du är.
Jag sparar här, måste läsa i din tråd och tappar snart allt jag skrivit... Fortsätter / mt

Han kom hem efter några timmar och satte sig framför sin TV. Ville inte prata, så det blev jag som bad honom förklara varför han inte talar med mig. Det får du begripa själv var enda svaret. Ostadiga ben, tom blick. På något sätt vill han få mig att bli skyldig till att han mår dåligt.
Jag har bestämt mig för att undvika alkohol en tid och det känns bra att vara helt klar i huvudet när vi hamnar i dessa hopplösa samtal. Här ska inte finnas några flaskor vin i huset. Granatäppeljuice är faktiskt helt ok som måltidsdryck och kolossalt nyttigt är det med.
Jag tror att han är inne i någon slags alkoholpsykos efter flera dygns drickande. Misstänksam mot allt och alla, ingen vill honom väl. Du skulle behöva avgiftning sa jag, lugnt och sansat och det blev han givetvis sur på.
I morgon ska jag försöka smyga iväg och titta på en lägenhet. Jag måste kunna föreställa mig ett annat liv trots att jag helst av allt vill ha tillbaka min man som han är i naturligt tillstånd.

För att ni är så snälla o stöttande!! Jag har inte skrivit på ett tag igen för orken har inte funnits där men jag läser vad ni skriver. Jag har. Fixat det själv det har jag men jag tvekar o tvivlar om jag gör rätt ändå o jag har så svårt att se nu att det kommer att bli bra nån gång. Min yngsta dotter mår så otroligt dåligt o det är allt jag tänker på nu hur jag ska kunna hjälpa henne. Hon har fått hjälp på olika sätt men det funkar inte o jag känner mig så maktlös. Det verkar som att hon är trött på livet o hon tror aldrig att det kan bli bättre, hon ser ingen ljusning o det skär i mitt hjärta att höra det. Hon säger att det inte beror på hennes pappa o mig men att det inte gör saken bättre o hon vill inte flytta mellan oss för hon orkar knappt ta sig ur sängen o vill helst bara sova. Hur ska man som mamma tackla det när jag själv inte orkar någonting. Vet inte hur jag ska göra för att livet ska kännas lite lättare för henne.
Lägenheten står klar med möbler o så o idag sa jag till min fd sambo att. jag tänkte packa o flytta idag. Han verkade lite konstig när jag sa det. Mot kvällen pratade vi om att vi ändå skulle äta tillsammans o köpa hämtmat o det var han med på. Jag var borta en timme o när jag kom hem var han bra full o skulle inte ha nån mat. Vi kunde väl ta med maten o åka till lägenheten tyckte han. Han blev som förbytt o det är så läskigt. Jag sa till min dotter att vi kunde väl åka till lägenheten men hon ville inte det o jag vill inte lämna henne med honom. Det är så rörigt o jag kan inte tänka. Nu sitter jag här o vet varken ut eller in om jag ska åka för det låter ändå som att det är ok för henne att jag gör det. Varför är det så svårt att leva? Kommer man någonsin att känna lycka?
Kram

Vi har ätit middag. Jag brukar ha köpt vin, men idag fanns det inget. S blev alldeles svart i ögonen och lämnade det mesta på tallriken. Sen gick han upp och lade sig, ville inte ha kaffe. För en och en halv timme kom han ner och sa att han skulle gå ut en sväng. Han svarar inte på telefonen och här sitter jag med hjärtklappning och känner mig spyfärdig.
I morgon ska vi äta middag med familjen.....
Känner mig desperat.

Skriva ger tröst. Just nu behöver jag mycket tröst. Jag har analyserat och vänt och vridit på varför det har blivit så fel. Ifrågasätter hela tiden mig själv och min förmåga att förändra situationen, man känner sig inte värd att älskas om det hela tiden är andra krafter som styr. För mycket grubbel och analyserande ger handlingsförlamning.
Därför samlar jag nu konkreta exempel på vad som händer och vad som sägs. På något vis blir ju dessa sjuka dialoger och beteenden normaliserade med tiden. Det är väl inget konstigt med att man ligger och sover halva dagen? Eller att man tar sig några öl och tittar på TV ( Gud vet vad ) kl två på natten? Alla kan väl ha svårt att hålla tätt? Ska du ta upp det nu igen? Ska du börja gråta nu? Du Älskar verkligen de här diskussionerna, när du kan trycka ner mig! Har du gaddat ihop dig med dina väninnor nu igen?

Jag orkar inte längre! Du kan väl åtminstone försöka sluta dricka! Jag kan inte se hur du förstör dig. Tänk på dina barn och barnbarn!
Dra inte in dom i det här!
Du har ett val, och det har jag också.
Gör vad du vill!
Ska du börja gråta nu igen?
Jävligt dåligt manus det här.

Hej igen Cissi1,

Tar han antabus själv eller går han till någon vårdcentral eller liknande? Förstår att det känns knepigt om du kan fråga eller inte och det naturliga är givetvis att man ska kunna fråga och konversera med sin partner, risken är dock att han kan bli lite irriterad.. Ett förslag är att du låter det vara tills/om du ser några tecken på att han kan ha druckit och då isåf fråga om allt går bra med antabusen. Det är inte lätt, jag förstår det. Har du undersökt om det finns någon hjälp för medberoende i närheten? Tror att det skulle hjälpa dig jättemycket.

Ha en bra helg!

i alla fall tror jag det.Men ingen antabus och ingen terapi.Allt det ska isåfall påbörjas nu till veckan.Han är starkare gladare och mer beslutsam.Men fortfarande precis lika egoistisk.Så har han aldrig varit tidigare under våra 20 år.Det är en trevlig egenskap han har lagt sig till med nu de sista åren.Jag klarar med möda att lägga locket på alla frågor.Nu ska jag återigen försöka låta honom vara den som tar initiativ till samtal och till att öppna upp sig.Då får vi se om det överhuvudtaget blir något sådant.Jag mår sisådär.Bitvis är jag så mycket starkare nu i mitt ensamliv och har stadga på många plan.Men idiotiskt nog fattas han mig ändå.

Vilse i pannkakan - så bra att ni hittat varandra här!
Jag skriver sällan här numera men forumet var min livlina under lång tid, ett par tre år. Min man valde nykterhet när jag gick, inte före trots hundratals hot. Precis som V i p skriver är det inte lätt, inte alla dagar och hela tiden att leva med en nykter alkoholist. Det beror förstås mycket på relationen innan alkoholmissbruket. Vi hade en väldigt bra grund.Den verkliga förändringen kom när maken själv på djupet insåg sitt beroende och sökte sig till AA.
Jag hade stor hjälp av att lära mig om missbruk och läste lika mycket på missbrukarsidan här. Jag förstod vilket oerhört jobb det är att bli nykter, varaktigt nykter, och - det viktigaste - att det måste vara missbrukarens eget val och eget jobb. För den medberoende handlar det mycket om att släppa taget.... en stor utmaning,
Jag läste kontinuerligt Carina Bångs blogg och det här inlägget läste jag ofta, ofta http://medberoendeinfo.blogspot.se/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag skulle också föreslå att du ger Alanon en chans, för många är det en stor befrielse att möta andra i liknande situation. Mönstret är så lika. Det finns mycket att läsa, Jan Johansen och Benny Haag har skrivit om vägen från missbruket. Läs också Al-anons hemsida http://www.al-anon.se/
Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper mycket. Allt gott / mt

Du är absolut inte ensam. Jag känner igen mig i de allra flesta berättelser här. Tänk att våra alkoholister är så lika. Vet inte om du läst något i min tråd. Men jag och min man har levt ihop i över 25 år, men trots att han just nu är nykter, känner jag nu att det är nog. Kärleken blir absolut naggad i kanten efter många år av missbruk. Suck!
Kram till dig.

Säger det samma, tur att det finns stilnoct! När du beskriver nyårsfesten så känner jag igen det precis. Så beter sig alltid min man också. Han har ju inte på många år druckit så att någon ser, men springer runt i huset där han har lite gömmor och blir konstigare och konstigare. Och är precis som du säger, inte med i samtalet utan bara kommer med egna konstiga kommentarer som inte hör dit. Detta nyåret var han ju nykter och normal, men jag ser honom fortfarande som drickande. Har svårt att tro något annat, då det har lovats evig nykterhet förut.
Kram till dig!

Så kom han ner vid åttatiden och satte sig och tittade på TV med stängd dörr. Efter några timmar frågade jag försiktigt om det var någonting han hade tänkt på. Nej, jag vill inte prata.
När vill du det då?
I morgon.
Det funkar inte vi måste prata nu.
Och till sist kommer han och sätter sig och stirrar framför sig.
Flodhäst, svin sa du!
Svin tar jag tillbaka, ber om ursäkt, men flodhästen är ett känt begrepp.
Flodsvin sa du, bra ord!
Bl.a. Bl.a. Bl.a.
Han har varit däckad i två dygn men vägrar att tänka sig att sluta dricka.
Jag säger att jag har bestämt mig för att inte dricka vin till middagar hemma.
Å, fy fan säger han och går ut igen.
Ja, så kommer han tillbaka och måste gå upp och byta om då det har hänt en olycka på toaletten.
Jag torkar med såpa.
Kvart över tolv hämtar han två nya öl från källaren.
Nu får du lägga av säger jag och häller ut den öppnade ölen.
Då ska du slippa mig säger han och går upp i sovrummet.
Det blir en underbar natt. Tur att det finns Stilnoct.

Tack Vilse i pannkakan för ditt svar- Är så tacksam för alla kommentarer man får här. Just nu känner jag mig så osäker på mig själv och vad jag egentligen vill. Just nu tycker jag så synd om honom för att han mår så dåligt. Han har ångest och känner sig inte motiverad att leva längre. Hur känner jag mig då?!!! Jo, jag blir både ledsen, arg och får enorma skuldkänslor. Känns som jag aldrig kommer att klara av att lämna honom. Om jag väljer att stanna kvar nu så kommer jag ju aldrig bli fri från tankarna på hans drickande. Och om han sedan börjar dricka igen (vilket är troligast att han gör förr eller senare) så kommer jag nog bli väldigt bitter över att jag inte lämnade tidigare. Jag är inte precis ung längre heller. Vad detta är svårt!

Det fanns en liten skvätt vin kvar som han inte fick. Så mannen tog sin tallrik och satte sig i köket. Sen gick han och lade sig.

Han började ta Antabus för en dryg vecka sedan men jag vet inte om han fortsätter. Vill inte fråga. Eller ska jag fråga? Vad konstigt det blir när man inte längre vet vad som är rätt eller fel...

Dotts, jag har följt din väg fram till nu och jag är säker på att du har tagit ett klokt beslut efter svåra kval. Förstår också att det måste kännas extra tufft nu då alla ska vara glada med röda kinder och tindrande ögon. Och Facebook är inte till mycket tröst.
Jag har inte kommit så långt att jag har bestämt mig för att bryta upp. Men jag tänker i alternativ och försöker föreställa mig vad det innebär ekonomiskt och socialt att helt ändra livsstil.
Idag åkte jag hemifrån 11:30. Då,låg han fortfarande och sov. Jag ställde fram de tomma flaskorna som han hade druckit ur i natt på bordet. När jag kom hem vilade han sig. Han hade "jobbat hemifrån". Dock hade han orkat ta en tur till affären och köpa nya folköl.
Han blev arg då jag påpekade det och tyckte att jag var otrevlig och sur. Så jag skrek jävla svin och slog igen dörren. Moget!
Han gick ut och sa ska du börja gråta nu också?
Inga ursäkter eller förklaringar till nyårsfyllan. Han är iskall och väntar tills jag exploderar och då får han trumf. Så blev det mitt fel igen.

Hej och du är inte ensam om det.
Jag är här snart tre månader och både skriver och läser.
Har börjat förstå mera och mera hur en missbrukare gör och tänker ....men för mig själv är det inte lätt att smälta det . Har fortfarande svårt att acceptera att han ville ha sitt missbruk och inte mig . Hur mycket jag sitter här och gråter så i min situation blir inte bättre för han vill inte lämna alkoholen .
Ibland lägger jag skulden på mig själv och funderar om det är nåt fel på mig och då är jag under ytan igen .
Både du , jag och många andra försöker hitta en logisk lösning och stärkande ord från andra.
Hoppas att du ska fortsätta att skriva här . Kram

Att denna jävla alkohol måste finnas, som förstör så mycket! Skulle vilja att min sambo kunde dricka ett glas till middagen eller i vänners sällskap och stanna vid ngt glas och vara trevlig o social hela kvällen ut. Har nu även hållit på i ett år med att dricka mer eller mindre varje dag! Han säger att han ska minska på A men han verkar inte vilja ta till sig att han måste sluta helt att dricka. Ibland önskar jag att jag hade styrka att bara flytta med barnen och få lugn och harmoni! Men tänker på dom fina stunder vi haft under våra 25 år tillsammans och hoppas på att det skulle kunna bli bra igen. Men allt svek tär på ett förhållande och jag har svårt att kunna ge fysisk kärlek till ngn som sviker och bedrar med sitt sätt att dricka som han gör...han förstår inte det utan tycker jag föraktar honom, men det är ju den nyktra personen jag vill leva ihop med. Det gör mig så ledsen och ont och förbannad när jag ser på honom när han druckit och ledsen över hur han förstör sin kropp och sitt liv sakta men säkert!
Hoppas kunna få känna harmoni och kärlek nån gång igen!

Tack för respons Linker! Det känns bra att läsa nått man känner igen sig i, tyvärr inte alltid så rolig läsning men det inger lite hopp om att man på ngt sätt måste ta sig igenom skiten och göra ett val när det känns rätt eller inte bär längre. Kram

För ca tre månader tog jag steget och lämnade. Det var tungt och det är tufft många dagar, men trots det sover jag nu hela nätter, jag kan äta ordentligt, jag våga lägga ifrån mig telefonen och viktigaste av allt jag är en mer fokuserad mamma! Jag skickar dig styrka och mod att våga, orka och hålla kvar vid ditt beslut.

Huvudet surrar och jag kan inte sova trots att det bara blev tre timmars sömn i natt. S sitter med sin tionde ? folköl och tittar på någon film. Vi talar inte med varandra. Jag har kollat på nätet efter lägenheter men får nästan panik av tanken att lämna mitt hem.
Det finns ingen jag kan tala med om det här. Döttrarna behöver tid och frid, de ska inte vara terapeuter för sina föräldrar. I höstas fick jag remiss till en psykolog som föreslog att jag skulle ladda ner Mindfulness appar. Jag kunde ha varit hennes mamma. Aldrig aldrig skulle jag ha trott för 25 år sedan att vi skulle hamna i den här situationen. Det finns ingen romantik i detta, bara bitterhet och sorg.

Hej
Jag skickar styrka och kärlek ! Hoppas att du känner kramen du får. Vet hur det känns ♥

Hej Cissi1,

Jag skriver från "andra sidan" och du får ta det jag skriver hur du vill, jag är ju ingen terapeut direkt! Hehe ;) Jag tycker dock att det verkar bra att du har gjort klart och tydligt vad som krävs för att du fortfarande ska vara villig att kämpa vidare, bollen ligger hos honom nu. Glöm dock inte bort vad du har sagt, vad som är viktigt för Dig. Tror det är så himla lätt för medberoende att hela tiden ge nya chanser och slita alldeles förlänge. Förstår dock att saker och ting inte blir lättare då barn är inblandade också...

Ur den beroendes synvinkel så känner man sig så otroligt ynklig och skamsen och det känns som att man får skäll hela tiden. Det kan dock vara bra om din karl inser på riktigt att det är alkoholen som gör att hans liv inte fungerar, inte annars. När man är mitt i missbruket så är det lite svårt att bli nådd för det går inte på fyllan och när man är bakis är man avtrubbad och tar bara emot och säger antagligen saker som motparten vill höra men gör inget vettigt åt det.

Jag hoppas verkligen att ni fixar till detta och att din karl inte låter alkoholen få förstöra något mer, vilken hemsk dryck det är.

Lycka till!!