Senaste kommentarerna i forumet

Om jag förstår rätt så fungerar jag inte utan honom..........Finns inte han i min närhet så mår jag inte bra för jag kan varken provocera eller hjälpa ?
Jag är helt enkelt beroende av honom.Medberoende som är beroende !!!!!
Det kan man då förklara min känslomässiga medberoende.

En stilla försiktig undran, måste du följa med i alla upp och nedturer? Kan du inte stiga av karusellen eller berg- och dalbanan och försöka att hålla fokus på dig? Det känns så förtvivlat tungt och tröttsamt att du ska hänga med i alla turerna. Kanske jag frågar alldeles omöjligt och obegripligt - i så fall ber jag om ursäkt. Det är inte illa menat på något vis - säkert mest ett uttryck för den frustration och förtvivlan som övermannar mig när jag läser. Kram, kram / mt

att vi hade det tungt tillsammans.Och om bara han skulle sluta dricka så skulle allt ordna upp sig.Jag riktade felpilen mot honom hela tiden i alla lägen alltid.Först nu i sommar har jag börjat se min del i det hela som gjorde att vårt förhållande sakta urholkades och förstördes.Min oförmåga att acceptera dels att han inte drack i enkom för att skada mig.Också att han inte hade något val eftersom han är alkohlist.

Det jag gjort i min tur är att fly dessa fakta på olika sätt då jag inte klarat att se det jag haft under näsan.Min flykt har då skadat oss ytterligare och fjärmat oss från varandra.Så vi är inga guldbevinglade änglar,i alla fall inte jag.Jag har i alldeles egoistiskt syfte stannat hos min drickande man då jag haft en massa vinster att vinna i mitt välbefinnande och mitt liv.Han har fyllt mitt liv på så många punkter där jag varit trasig och iom livet med honom fått känna mig hel just pga hans drickande.När drickandet upphörde(han höll upp drygt ett år men smögsöp)så fick jag inte längre min belöning och fick inte heller vara ängeln Gabriel längre.Jag var bara gamla vanliga Ullabulla som hade tappat sitt magiska trollspö.

Och ja,han har i viss mån skyllt sitt drickande på mig.Att livet var enahanda och grått och jobbigt och ansvarsfyllt.Men inte i samma utsträckning som jag läser att många andra fått i ansiktet av sin drickande partner.Han har i de flesta fall klandrat och lastat sig själv och känt sig usel då jag stått där och gapat över hur korkat han beter sig...De sista åren var jag väl lite mer likgiltig och orkade inte längre gå igång och det tror jag också var början på tillfrisknande både för honom och mig.(han dricker än)Han har bitvis de sista åren haft insikt i sitt problem men väljer att huka sig och välja flaskan då det blir för tungt även i dagsläget.Så vi får se vad framtiden ger i form av insikter för honom.

Kanske att du kan försöka att bara låta hans anklagelser studsa tillbaka till honom istället för att gå i försvarsställning?

Tack Ullabulla, jag tror jag börjar inse det nu också, även fast det är tungt... Men dagarna är lite lättare att rida ut när jag börja inse att jag inte kan eller vill kontrollera allt!

det finns liksom inga genvägar.Så länge du lever med en aktiv alkoholist så kommer han att ljuga så mycket han förmår för att skydda sig själv och drogen.Det du kan göra är att acceptera detta eller agera.
Att acceptera värjer man sig mot då man tycker att det är att kapitulera och finna sig i en situation som ju egentligen är helt absurd.Men det är nog det eller gå som finns som alternativ.Att kämpa slita och gno för att hitta vägar att förmå alkoholisten att förstå eller avstå är bortkastad möda.
Att lägga ned en massa energi på att hålla koll på mängder och tillfällen likaså.

Men att bara lugnt inse fakta och låta dom lägga sig till ro inne i en brukar faktiskt ge själslig ro hur dumt det än låter.Att acceptera att du (kanske) just nu inte har styrkan att gå.Men du har styrkan att inse fakta och bara det är mycket tungt.Då har du kommit en pyttebit på väg att släppa kontrollen som du ändå inte har.

Tack UllaBulla

för omtanken. Jag testade ju det här förut, eftersom vi har ett väldigt speciellt boende med ett helt extra hus som någon av oss skulle kunna bo i. Tyckte att det var en optimal lösning - vi skulle inte behöva sälja och skulle få ett andrum.

Men han totalvägrade.Han tänkte minsann inte flytta ut och skulle han göra det (under några dagar, var villkoret) så skulle han ändå komma hit (dvs till stora huset) och äta middag, för det var ju korkat att ha två hushåll. Så mycket för det andrummet.

Absolut inget värdelöst tips, bara det var genomförbart...

Har ni någon möjlighet att liksom separera på prov.Hitta en alternativ liten lägenhet där ni omväxlande kan bo så att barnen slipper dras upp innan du är riktigt säker på din sak.För om du inte är riktigt säker nu,så finns ju risken att du snabbt återgår till det gamla livet som inte fungerar.Folk i min närhet testade just detta.Huset var kvar,lägenhet inhyrdes för detta syfte och man fick liksom vara ifred en vecka i taget och bara slicka sina sår och tänka efter.Det kanske din man ändå hellre kan leva i och du också.Dvs om det inte finns risk att han dricker ned sig den vecka han har barnen och att du dessutom måste leva med den oron.

Det känns som att du inte är riktigt klar för avfärd än utan bara väntar på nån form av krasch som gör att du till slut har fått nog.Det är ju inte så lätt att leva kvar i detta limbo heller.Man ska inte ge råd egentligen och detta är ju bara ett litet tips som du kanske tycker är helt värdelöst,eller något värt att fundera på.

Heavenly Father,

I surrender the control of my life and my journey to you.

Give me the strength to step out in faith and make the changes you are asking me to make.

Har nu försökt att fokusera på mig, men det är jäkligt svårt!! Vad vill jag o hur vill jag ha det? Mådde så mkt bättre förra veckan när jag kände att jag släppte på kontrollen lite...
Men så kommer lögnerna igen och jag blir så grymt besviken!! Det var egentligen ingen stor grej, men för mig är de det när jag vid upprepade tillfällen påpekat att jag tycket hans drickande är ett problem och han väljer och nonchalera det o bagatellisera! Han skulle "fira" en sak i söndags som hänt under dagen med ett glas vin ?!?!?!!!! Han bara sa det, ingen fråga utan mer ett konstaterande! Visst, o ett glas blev ytterligare 3 i smyg... Jag vet, för jag har mer koll än vad han tror, men han står på sig att han bara druckit 1 glad! Ljuger alltså!! Blir så arg! Nu är det som nordpolen hemma, så kyligt, men jag orkar inte ens bry mig! Längtar bara efter mina barn nu när jag är på jobbet!! Litar inte ett dugg på nåt han säger! Men vi får väl se vad som händer!.. Känner mig bara uppgiven när det gäller vår relation, eftersom han inte fattar, men ändå är det skönt o va arg snarare än konstant ledsen!! Funderar på om det går att hitta tillbaka till det som va innan allt detta...
Lite rörigt, men behövde bara skriva av mig lite!!
Kram på er!

Det är klart vi finns kvar här. Ibland tycker jag bara att det är svårt att veta vad jag ska skriva. Det är svårt allt du skriver men börja med dig. Hur mår du? Vad mår du bra av ?Har du någon egen tid?
Det är svårt det vet jag! Men det är det jag försöker göra. Bygga upp mig igen lite grann. Då hoppas jag att allt kommer klarna ;-).

Kramar

Har ni övergivit mig???

Känner mig väldigt övergiven. Som om alla bara är lessa på att lyssna på mitt tjat om hur dåligt jag mår, men samtidigt inte gör något åt det.

Men vad ska jag göra?? Han är fortfarande nykter, sköter sig, tar mer ansvar hemma och för barnen (även om det, som jag misstänkte, tog slut på den där väldiga energitoppen han hade). Samtidigt är det jag som har huvudansvar för barnen, huset, praktiska saker etc. Där är det ingen ändring. Och vare sig barnen eller jag lyckas bli helt friska från vad vi nu har haft. Igår fick jag iväg alla till dagis/skolan och kände mig hyfsad själv. Igår kväll hade jag feber igen och imorse måste jag ha stängt av klockan, eller så ringde den inte. När jag vaknade så var vi sena. Äldste sonen är lika glad för det, han vill helst inte gå i skolan. Beror det på hemmasituationen eller har han det jobbigt i skolan också?? Har försökt rota i det, men inte kommit fram till något.

Det sjuka är att jag hela tiden går och tänker att i mitt hemska jag ha det si och så, eller när jag bor själv så ska jag... Vad gör jag här då?? Jag har verkligen försökt och nånstans tror jag ju att jag älskar maken, men det kanske inte räcker. Men hur ska jag kunna släppa en sån bomb före jul?? Och vad gör jag sen då?? Har inte träffat banken. Finns liksom ingen riktig plan, även om jag fortfarande har mäklaren on hold så att säga. Och då kommer resten av tankarna - ska vi i så fall bo kvar här? Vi har ingen familj nära. Vore det smartare att flytta närmare dem igen? Och i så fall vart, med tanke på hur utspridda de är?? Vad är bäst för barnen?

Jag har verkligen inga svar, men det var när jag började fundera på annan skola åt barnen som jag också började tänka att "jaha, men varför bo kvar här då?" Men jag kan ju inte bara planera åt mig och så får han flytta med vart jag nu drar för att kunna vara nära barnen. Så funkar det ju inte!

Herregud, vilken röra. Vi har haft skilda sovrum så länge och tanken på att han ska flytta in "hos mig" igen stör mig faktiskt. Jag vet inte hur det ska gå.

Snälla, skriv någonting - vad som helst! Bara så att jag vet att ni är där fortfarande.

Känner med dig, så mycket!
Förstår att det är jobbigt på många sätt och jag önskar att jag kunde göra något...

Kram

Jaha......den duktiga mig ligger som en säck :(.
För några dagar har jag upptäckt , att jag har tappat orken . Alltså huvudet händer inte ihop med kroppen och det hjälper inte vad jag än gör , det bara går inte .

"Du har informerad alla mina vänner , att jag har problem med alkoholen ."
"Du har ringt till min arbetsgivare"
" Vi har haft faktiskt bra tillsammans "
" Nej , jag behöver ingen kvinna just nu "
" Du är svart eller vitt och det finns inget emellan "

Ja........vad ska man säga ...

Känns bara konstigt och obehagligt , att han lägger skulden på mig. Jag får panik bara jag tänker på det och det är inte lätt att styra de tankarna. De bara finns då och då . Popcorntankar kallar jag de :)
Hur var det i era relationer ? Fick ni skulder för allt.......hur hanterade eller hanterar ni det ?
Och ni som känner , att ni har belastat era partners och skyfflat skulden på de......hur tänkte ni då ? Varför.......

både med influensa och mående.Jag måste sluta vara så rädd för dipparna som tar mig så djupt.Jag är egentligen en Pollyanna som ser livet från den ljusa sidan så det nästan blir löjligt.Men nu har jag bestämt mig för att se även det mörka utan att försöka försköna det.Bara se det, begrunda och ta in det känna det och sen gå vidare.Utan värdering.Tungt tungt tungt.
Men idag känner jag mig befriad från några ok i alla fall,till nästa dipp.Pratade med sur och trött karl som jobbat 48 timmar på tre dygn och inte har jobbat på 10 veckor.så han är ursäktad,men ändå blir jag lite ledsen att han inte vill småprata lite med mig.Jag vet ju det här och ändå försöker jag fånga in honom en liten stund och får naturligtvis den respons jag alltid får efter jobbardagar,trött och oengagerad.Surprise ullabulla.Kanske bor en maschosist i mig?

det måste vara hemskt att uppleva.Den du nånstans ändå känner så mycket för pajar sitt liv på alla plan.Ledsen för din skull och ändå bra med bevis på att man har rätt även om det bränner hårt i en.

...en förfärlig vecka och helg med upp och nedturer av så stora mått att jag egentligen inte känner något! Allt ihopblandat! Fått bekräftelse på allt jag känt och det var både befriande och smärtsamt. Inget kommer någonsin ändra sig så länge han inte tar till sig behandling!!!! Jag önskar för hans skull någon av de äldre spritfria OCH nyktra kommer pressa honom så hårt att det ruskar om honom. Han har bytt ut supandet mot kvinnor! Han var grå i huden och mager som när han drack så det handlandet har väl börjat tära! Någonstans önskar jag han tar till drickandet så han slår i den där botten...den för två år sen var tydligen inte tillräcklig. Vilken patetisk och destruktiv människa!!!!!

Jag hoppas också att du inte ljuger för mycket ;-)
Det hade ju varit spännande!!!!

på en bra sida : https://www.facebook.com/relationeribalans?fref=photo
Och jag hoppas jag inte ljuger för mycket när jag skriver att en träff för alkoholhjälpens medlemmar planeras längre fram i vår :-))
F'låt admin men jag kunde inte hålla mig :-)))

visserligen influensakänningar.Men jag tror inte att det är hela sanningen.Jag har ungefär samma känsla som i somras när jag och xet vänslades lite och jag mådde som en prinsessa den dagen och även dagen efteråt.Men sen öppnade sig avgrunden som ett stort hål.Varför? Jag vill ju det här och jag har själv dikterat villkoren för att vi faktiskt ska hålla oss på varsin planhalva för att fortsätta läka och tillfriskna.Är det att jag inte alls vet något om han tänker dricka eller inte i veckan? Eller är det att jag bara vill ha mer än vad jag egentligen får.Kräver jag för mycket av mig själv och honom i nuläget.Vad är det som händer med mig om jag ska sammanfatta känsloläget.Jag förstår det inte.Vi hade ju en bra träff och bra återkoppling efteråt.

Och kanske lite choklad...

Nu finns jag på Fb: Flyg Cert!

... utan att fira med barnen...
Och det är en märklig känsla - lättare än förra gången, men ändå sorgligt. Banalt, som du skriver, men ändå så sorgligt.

Jag har haft en dag som du kan man säga - känner en sorg i att det blivit som det blivit. Möter exet ibland, och det är en märklig känsla av "det kommer aldrig bli vi igen - vad skönt - vad sorgligt"- det är rörigt inom mig, men jag måste ändå säga: det blir bättre...! Jag läser ibland igen i min tråd numera (otänkbart bara för ett par månader sedan) och jag påminns om att det blir bättre!!!! Men du, låt det ta tid!!!! Tillåt dig att vara ledsen! När jag insåg att det är okej att vara ledsen, och att det känns bra att få vara det så kändes det mycket lättare.

Framtidsdrömmar - det är inte lätt varje dag, och jag har försökt att välja: jag kommer aldrig kunna vara med exet igen, för då kommer mitt liv gå åt skogen, och därför försöker jag att inte bry mig om han träffar någon annan - men det kommer nog vara helt annat den dagen det är officiellt att han träffar någon...

Kram!!!

Vad skönt att läsa det ,Ullabulla . !!!!
Ja ,jag är rena rama sanningen och det vet han .Han ska aldrig mer närma sig mig för han vet , att jag kan avslöja honom direkt.
Alltså har vi ett bra exempel hur en missbrukare tänker.
Spriten är starkare än några känslor till mig.
Antabus ? Ja man kan äta den för jag ville , men efter några månader sitter han där på soffan igen med ölen i handen och tittar på sin älskade hockey. Varför skulle han vilja ha mig som rycker till och stör hans livsstill. Han ska sitta där , dricka lite , sedan på morgonen ska han till jobbet och ingen märker nåt. " Aj , vad duktig du är . Tänk , att du har menad allvar med , att vilja vara frisk "-ska andra säga , men ingen ska veta vad han gör hemma.
Att köra bil med alkoholen i kroppen har han gjort redan och jag önskar mig inte att han gör det igen , Eller ?
Ja...det är tidsfråga hur den fina människa i sin kostym hamnar där han är på väg redan nu .

Bjuda in dig till fortsatt dans?Eller skjuta över bördan på dig att ni var tvungen att avsluta relationen?Då kan du ju välja vilken version du ska hålla dig till och se vad han försöker göra med sanningen,nämligen förvanska den.Eller så var dina krav helt enkelt övermäktiga och du som person för mycket för honom att hantera eftersom det du sa förmodligen var rena rama sanningen.

Promenaden var kort . Mest har jag gått och pratat med mig själv. Det var en monolog i skogen :) .
Idag fick jag ett mejl från mannen....Han tackar mig och är glad ,att jag önskar honom att han blir frisk och ska må bra men samtidigt är han ledsen att jag har en fel bild av honom och att det var inte hans mening att göra mig besviken .Han tycker , att jag har många goda sidor som jag ska bevara, men det lejonet jag har inom mig måste jag behärska för den skrämmer honom.
Ja......lejonet !!!!!
Det är hans missbruk som är rädd för detta lejon!!!! .
Hur ska jag tolka sådant mejl Spel för galleri ? Dåligt samvete eller vill han att jag ska tycka synd om honom? Vill han visa på nåt sätt, att han är bättre än jag ? Ska jag bry mig alls att tolka detta ?

Att lilla medberoende ullabulla kan så nått litet frö,tack för feedbacken.Hoppas du kan le mot svärföräldrar idag och hålla masken :)