Senaste kommentarerna i forumet

Fb är bara bluff. Där är ingen i min vänlista jag känner att jag kan ringa så här dax när tårarna rinner.

Hej! Tack för din berättelse. Jag är i samma läge ungefär. Ja vad ska man säga? Om dom bara fattade hur det är. Jag är ny på det här forumet och tänkte inte skriva mer just nu, men mer senare. Jag sitter i en fåtölj med datorn i knät och blickar över skärm till soffan och ser hur hen ligger utslagen av att "klämt" en liter vin. Det enda som hörs är snarkningar och lite prat i sömnen.

Hej sockertoppen! Du är långt ifrån ensam, tyvärr. Kring jul och nyår är det extra svårt att leva med en alkoholist, det blir så uppenbart för släkt och vänner. Jag befinner mig i vankelmod och skriver mycket i min tråd just nu. Känner intensivt att det inte kan fortsätta så här och saknar mitt gamla trygga liv. Skriv och läs, det kanske hindrar en från att bli helt apatisk!

Hej! Jag förstår att du söker efter information om var du kan hitta hjälp till din dotter, här och nu. Precis som du har märkt är forumet inte bra för det, här skriver du för din egen skull eller för att ha kontakt med andra som vänder sig till detta forum.

För att hitta hjälp snabbare kan du titta på 1177.se eller ringa 1177 och fråga om vart du ska vända dig.

På vardagar kan du också ringa Alkohollinjen för att få hjälp att hitta en passande mottagning, 020 84 44 48. Du kan också vända dig till kommunens missbruksenhet:
http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/Socialt-och-ekonomiskt-stod/Missbr…

eller fråga kommunen på nätet:
https://iservice.stockholm.se/open/SocPaNatet/Pages/StartPageOpen.aspx

Jag förstår att du är upprörd och vill ha konkret hjälp på en gång. Hoppas att du hittar det. Du är varmt välkommen att skriva på forumet igen om du vill dela dina erfarenheter med andra.

Det verkar som det ska gå bra att skapa en egen tråd nu, klicka på "ny tråd" högst upp över listan på trådar och gör ett första inlägg.

/Karin
Alkoholhjälpen

av och läsa om hur du har det.
Jag är alkoholberoende och har reggat mig idag för att ta mig ur drickandet.
Jag tänker på hur min sambo upplevt och känt alla dessa år pga mitt drickande. Vi har aldrig pratat om det utan tiger väl mest ihjäl det. Jag tror ju varje gång att nästa tillfälle då kan jag kontrollera mig och inte dricka så mycket. De gångerna är lätträknade då jag inte blivit för påverkad.
Jag skäms så för att jag inte kan hantera alkoholen, för att jag sviker mig själv och min omgivning.
Genom att läsa din berättelse fick jag ett uppvaknande om hur det är och va den personen som ser och lever med en alkoholberoende människa.

Vad skönt det är att bli sedd och förstådd!! Jag har läst på forumet och känner igen så mycket. Jag ger min man en (till!!!) chans och stannar. Ser om han menar allvar med sina löften...

Mitt i den mörka vinter ser man fram emot att få ledigt och fira jul och nyår tillsammans med familj och vänner. Det är roligt att ställa till kalas och göra fint i huset och träffa människor man tycker om.
Men så finns den där oron som gnager. Klarar han att hålla kontrollen tillsammans med andra, hur mycket kommer det att märkas att han smyger omkring och har en öl i varje vrå?Det går inte att prata om det för då är jag negativ, och då är det klart att han kommer att dricka. Så nu fyra dagar innan nyår förslog jag att vi skulle enbart vara vänliga och omsorgsfulla mot varandra årets sista dagar. Natten förre nyårsafton sov vi i samma säng för första gången på flera månader. Det kändes tryggt och fint. Vi lagade mat och gjorde i ordning för kalas. Men jag märkte att suget kom igång. Andningen blir tung, han möter inte min blick och blir irriterad i min närvaro. Vid middagen deltar han inte det gemensamma samtalet, han reser sig från bordet flera gånger och han sabbar frågespelet med egna dumma kommentarer. Ingen tycker att han är rolig,vi låtsas alla som ingenting och det går väl rätt så bra ändå. När gästerna går vid tvåtiden ställer jag mig och diskar. Han går och lägger sig med kläderna på. Jag vaknar vid åtta och tar hand om resten medan han sover ut. Nu känner jag att jag orkar inte prata med honom. Bakfyllediskussioner brukar inte bli bra. Så det blir väl tystnad igen tills jag spricker och han säger - Måste du ta upp det nu igen? Du har varit sur nu i flera dagar! Har du problem?
Ingenting hjälper. För varje gång hoppet har vaknat blir besvikelsen ännu större. Döttrar har skrivit brev och pratat med honom. Han har gått på samtal med terapeut och har fått medicin ( som han inte tar).
Jag har vädjat, förklarat, skällt, gråtit, nonchalerat, varit förstående. Att situationen är svår för mig har han inget intresse alls av att bry sig om. Då är jag självupptagen, han är sjuk.
Hans kropp och hjärna är förgiftad av alkohol och alla hans tankar handlar om hur han kan se till att dricka så mycket som möjligt. Vedhuggning är bra, då ser ingen att man tar sig en öl. Det behöver tvättas ofta nu för tiden, då kan man ta fram en burk ur det hemliga förrådet. Eller kanske två snabba när man ändå har chansen .
Inte hjälper det att han inte går till Systemet numera, man blir tämligen berusad på 10 - 12 folköl också. Och väldigt kissnödig. Ibland har jag trott att nu är det vägs ände, nu är han så långt nere så han måste själv inse att han inte kan fortsätta så här. Någon slags hopp om att det ska bli ännu värre för att det ska bli bättre. Värre än så här kan det inte bli - säger pessimisten. Å jo, det kan det allt - säger optimisten. Eller var det tvärtom?

Välkommen hit. Detta forumet har hjälpt mig mycket bara genom att läsa om hur andra har det. Hoppas det kan hjälpa dig med.
Det här om att vara känslokall det förstår jag helt och fullt. Så känner jag mig oxå.
De råd jag fått här är att lyssna på dig själv. Gör saker för dig som du mår bra av. Inte alltid så lätt jag vet men bra mål att sträva efter.

att man inte är ensam är så oerhört viktigt ! Jag tillhör alkissidan men vi har ungefär samma behov av att se att vi inte är ensamma med våra tankar och handlingar.

En bok som förklarar hur vi beroende är : "Kärlek till döds" av Gunnar Bergström. En tegelsten men förklarar utan att försköna hur vi fungerar. Kan vara till hjälp och kan också hjälpa er att ta svåra beslut.

http://www.valbo.nu/forelasningar/gunnar-bergstrom-forelaste-utifran-si…

Kramar till er som kämpar ♥

Jag kan inte svara på föregående fråga. Det verkar som din dotter behöver hjälp.
Här läser och skriver jag för att få ordning på mina tankar och försöker förstå vad det är som händer då alkoholen tar över.
Genom att läsa andras berättelser kan jag känna att jag inte är ensam. Ibland väcks ett hopp, ibland blir de negativa tankarna bekräftade.

Var tog Nolltoleransen vägen? Jamen nyår då måste man få dricka lite. Jasså. Jag har inte argumenterat alls. Han gör sina val jag mina. Jag försöker tänka så men det är svårt.
Undrar vad 2015 har med sig. Vi får se

Förtvivlad söker jag hjäp för min dotters alkoholproblem och kan inte skriva själv en inlägg!!!!!!!!!!!!! vad har ni det forum för ner det är inte dagligen uppdaterad liksom färskt? vad finn för hjälp is stockholm akut när ambulansen lämnar 27 åringen vid porten till hem som hittats i stan utan yttekläder .

Nyårsafton. Fin middag, linneduk, champagne, gamla vänner. Vi lagar mat tillsammans men mannen blir störd av att jag är i närheten. Jag vet, det finns alltid en öl att fylla på med då man är i köket. Och det märks, när alla är samlade är han inte med i samtalen. Han befinner sig i sin egen värld och kommer med konstiga kommentarer. Gången blir allt vingligare och det är uppenbart för alla att S är berusad. Jag låtsas inte om någonting, vill inte skapa dålig stämning. Nu har han gått och lagt sig medan jag plockar i ordning. Det blir så tydligt ibland då man träffar gamla vänner som fortfarande trivs ihop och är kärleksfulla mot varandra. Så här ska jag faktiskt inte behöva ha det, nej! I morgon kommer han att sova länge och vakna på ett sjudjävlars humör. Sen kommer han att anklaga mig för att vara sur och negativ. Jag orkar inte bli ledsen längre, är bara så trött.

Har länge tagit del av er oro och glädje, ser att ni alla fyller en stor funktion.
Efter 11 dagar har det stora suget släppt, känns mkt skönt. Men nu ska jag igenom nyårsfesten, dricka kommer jag inte att göra (tar antabus). Ulla-Bella du beskrev så tydligt att det känns som en öken, utan oaser. Exakt så känner jag det! Rastlösheten är jobbig, jag som i vanliga fall varit så kreativ, vill inget längre. När ska detta svåmod släppa?

Sänder dig mina varmaste tankar.....kanske hjälper dig lite ......
Mina varmaste tankar .................

precis hur det känns.Som ett ökenlandskap helt utan oaser i sikte.Se är man så dum att man tar på sig själv skulden.För att man vågade hoppas och tro.Eller saknade modet att gå.Och en när det är verklighet så sprider öknen ut sig ytterligare några mil.
Men knata på varje dag mot horisonten.Och till sist ska du se att det finns ett vattenblänk.Även om du inte kommer att se blänket just idag.

Jag är så ledsen för allt som inte blev som det var tänkt. Sörjer att jag sitter här själv. Maler alla känslor. Bannar min enfald. Har svårt att hitta mening. Ser inte mig själv. Osäker på vägval. Tappat tron på min förmåga. Söker orken.

vill veta,så sitter glansen kvar bättre.Gott nytt år själv.

Det är svårt att låtsas som om ingenting morgonen efter. Att vilja kramas. Du vill aldrig kramas! Nä jag har fullt upp med att fejka allt. Igår natt låg jag å grät mig till söms. Vad hände med mitt liv? Jag vill inte ta nästa steg. Vill vara glad och lycklig!

Det är svårt att låtsas som om ingenting morgonen efter. Att vilja kramas. Du vill aldrig kramas! Nä jag har fullt upp med att fejka allt. Igår natt låg jag å grät mig till söms. Vad hände med mitt liv? Jag vill inte ta nästa steg. Vill vara glad och lycklig!

Gott Nytt År Ullabulla.
Önskar dig att det blir bättre för oss alla .
Mig själv önskar jag att aldrig hamna i sådan situation jag är nu . Önskar mig att aldrig mer känna sådan smärta i att vara bortvald för alkoholens skull och aldrig tillåta nån säga att jag är inte den som ger energi. Mest kränkande ord har aldrig jag hörd av en människa , en människa som är sjuk men den går vidare iallafall ...och utan mig . Jag känner mig som en sak som man har ställd på hyllan i en källare.
Just nu vill jag att nån hittar mig där , tar en disktrasa och torkar av all damm tills jag blänker igen .

Fy vilken höst! Just nu känner jag mig så ensam. Barnen är hos sin pappa och jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill inte störa andras helgmys med min sorg och deppighet. Julafton lyckades han förstöra och jag behöver tömma ut den skiten. Så nu gör jag det här. Mycket har varit hyfsat ok sedan i oktober. Många saker har börjat rulla på. Jag har släppt kontrollbehovet av hans beteende och det har hjälpt mig att slappna av lite. Trots allt har det varit lite incidenter under hösten. Vid ett tillfälle är jag helt säker på att han hade druckit. Jag var på studiecirkel med kyrkan och det var bestämt att jag skulle hämta barnen när det var slut 19. När jag lämnade sonen efter simningen såg jag att dotterns midjelånga hår inte var borstat på flera dagar. Jag bad att detta skulle vara gjort innan jag skulle hämta för att det inte skulle bli så jobbigt när vi kom hem. Kvar i sju hör jag några barn utanför. Hm, konstigt kyrkan ligger lite ensligt och det var en mörk novemberkväll så det borde inte finnas barn där då. Det visar sig vara barnen, deras pappa och hunden. De hade promenerat till kyrkan med sakerna i mörkret utan reflexer. Lite för många fel för att vara rätt. Jag fick avbryta för att ta hand om barnen. När jag undrar varför de kommit dit och inte väntat på mig, var svaret; barnen ville. Jag tog hem barnen och ser först när vi är hemma att håret fortfarande inte är borstat. Letar i väskan efter borsten, som inte är där! Suck! Dottern blir jätteledsen, gömmer sig under köksbordet och säger att det är hennes fel. Jag bedyrar att så är det inte. Det är en vuxens ansvar att se till att allting är med. Jag ringer honom och ber att han ska komma med borsten, men det vill han inte. Men jag ber igen för dotterns skull. Håret kommer vara helt omöjligt att reda ut om hon fortsätter ha det så och hon ska inte behöva gå så till skolan. Jag kan inte köra ifrån tösen när hon är så ledsen. Till slut ger han med sig och säger att han ska komma. Efter en stund kommer jag på att jag kan ju möta honom där nere om han vill det, när jag ringer för att ge det förslaget har han inte kört än, men han ska höra av sig när han närmar sig. Helt plötsligt hör jag hur någon klampar i trappen och sedan ringer det på dörren. Han verkade lite burdus och trängde sig, men han gick när han hade sagt god natt till barnen. Jag var helt säker på att han hade druckit, men vågade inte ringa polisen så länge barnen var vakna. Dottern har större öron än den afrikanska elefanten och dessutom behövde de min 100% närvaro. Jag vet att jag borde ringt! Efter att de somnat ringde jag dock för att förhöra mig om hur jag skulle göra nästa gång jag trodde det var så.
Nästa incident var att han sov bort det mesta av helgen när barnen var där. Dottern ringde flera gånger och sa att hon inte fått mat. Nu är hon egentligen stor nog att ta fram mat själv, men hon vill gärna att man ska äta tillsammans.
Till slut var vi framme i december. Jag skulle hämta dottern för att ta henne till ridningen för att sedan hämta sonen för att ta honom till simningen (någon mer än jag som ser en trend i hämtandet?). När jag kommer första gången säger han att han vill att jag hämta efter också och så förresten hon vill stanna över en natt till. Mitt spontana svar är nej, men nu hade vi bråttom. När jag hade lämnat henne hade jag samlat mig något. Nej , jag ville inte att hon skulle sova en natt till eftersom jag inte träffat henne på hela helgen och sedan var det skola dagen efter. Då var det orättvist, barnen är fler timmar hos mig än honom. Ja, men den lösningen passar bäst utifrån att barnen får träffa oss båda varje vecka och det passar arbetstider. Detta är säkert min kärring till morsar påfund. Nejdå, jag har kommit på det själv och nej han behöver inte blanda in min mamma. Han får gärna mer tid, men då måste han ta tag i sitt mående och dessutom utnyttjar han inte tiden ultimat som det är nu, utan jag får gärna hämta tidigt. Då berättar han att han tagit kontakt med företagshälsovården och att nu vill ha hjälp. Han vill också reparera vårt förhållande. Bra att han har sökt hjälp, men jag kommer inte flytta tillbaka i första taget. Han erkänner att han ljugit under året när jag har frågat om han har druckit. Summan av detta var att umgänget fortsätter som tidigare, vi bor kvar och han får fixa sitt.
Några andra märkliga saker har hänt under hösten. Inför den årliga ankmiddagen ringer hans mamma till mig för att boka vilken dag som passar, utan hans vetskap och likadant inför det traditionella pepparkaksbaket. Hans syster bokar det med mig, utan att han blir inbjuden. Knepigt.
Innan jul skrev vi ner på en lapp hur umgänget skulle vara över lovet. Jag hade dessutom påtalat ett antal tillfällen att på juldagen skulle vi fira med min pappa (f, annars skulle barnen vara hos honom alla juldagarna. Därmed trodde jag att detta skulle kunna flyta på lite. Tungt nog, med att inte ha barnen de dagarna. Tji fick jag. När jag på julafton lämnade och precis skulle köra säger jag att då hämtar jag imorgon. Där svarar han imorgon? Det var väl inte förrän på annandagen? Jag var fullständigt oförberedd på detta och gick in i det med full kraft. Jag hade ju varit jättetydlig. Nej, det stod inte på lappen! Åh nej, hade jag missat det. Men jag hade sagt det många gånger och han hade skrivit på sin kalender. Jo, men jag hade inte skrivit det på lappen dessutom hade vi alltid firat det på annandagen. Nej, jag visade gamla kalendrar, juldagen, juldagen, juldagen. Nu hade han strukit det som stod på hans kalender. Fast jag tog på mig att jag missat att skriva på lappen, bara fortsatte han. När jag bad honom att sluta fortsatte han. Han sa att jag inte tänkte på barnen. Sedan tog han allt igen. Dessutom hade jag inte varit tydlig nog i den gemensamma mobilkalendern. Jag backade och han fortsatte. Sonen flydde i panik. Han fortsatte. Jag ville därifrån. Han vill kramas, jag flyr ut och ryter åt honom att inte röra mig. Nu har det gått nästan en timme av bråk. Jag samlar barnen för att kunna köra. Då börjar jag snacka om att vi måste kunna reparera detta. Jag undrar vad. Vårt förhållande. Då gör jag klart för honom att han har ljugit mig rakt upp i ansiktet, inte bara det senaste året, utan de senaste åtta åren och troligtvis under hela vårt förhållande. Han tyckte jag skulle ge honom en chans, det gör jag från min lägenhet. Dessutom var jag inte helt säker på att han var nykter just då. Det kunde han inte svara på. Då bad jag barnen att sätta sig i min bil. Sonen gjorde det med en gång, medan dottern valde att sitta kvar. Samtidigt ringde hans familj efter dem, de var sena till firandet. Han hittar inte sin telefon, fast han har den på sig. Jag körde sonen till hans faster där de skulle fira jul och fick kort berättat för henne vad som hänt och bad om ursäkt för att de var sena.
Jag grät halv hysteriskt hela vägen hem till mina föräldrar. Min mamma fick mindre panik när hon såg i vilket skick jag var i och tog min mobil och skickade mig i säng. Hon tyckte jag skulle ha kört direkt och sådana bråk ska vi inte ha inför barnen. Som om jag inte redan visste, det kändes som om jag blev kränkt igen. Senare på eftermiddagen sms:ar han att det blev fel och att vi måste kunna prata. Sent på kvällen kommer nästa om att han vill kämpa för oss och han inte förstod vad jag blev ledsen för och att han hade missförstått mina planer för juldagen. Jag svarar att jag blev ledsen för att jag trodde allt var klart och att det blev fel och att om kommunikation ska kunna fungera krävs det aktivt lyssnande. Jag skrev också att jag önskade att han kunde fundera på vad han hade gjort i mitt ställe och länge han hade orkat kämpa och att jag inte kan lova något kring vårt förhållande efter alla lögner och svek. Jag skrev vidare att jag erbjudit hjälp som han bara har avvisat. Han svarat att han ligger på knä, tar antabus och sömnpiller. Efter det vet jag inte vad jag ska skriva utan ringer upp honom. Vi pratade i 1½ timme jag upprepar att jag kan inte lova något efter alla lögner. Han måste fokusera på sig själv för att bli frisk och inte på förhållandet. Han vill veta hur han kan bevisa att han jobbar på att bli frisk, jag svarade genom att bli frisk och vill han ha min hjälp får han be om det på ett konkret sätt. Han vill att jag ska komma och vara där och att ha vill ha närhet. Det var inget jag kan erbjuda just nu, sorry.
Hämtningen på juldagen gick bra och även när de lämnades dagen efter. Jag har pratat med barnen om hur beroende förändrar personer och att många lögner gör att man får svårt att lita på en person igen. Jag ska gå i medberoende grupp i vår och hoppas att på att han går med på att barnen ska få gå på motsvarande. I går ville inte sonen åka dit och i dag ringde dottern och ville att jag skulle hämta när det var dags att sova. Tufft. Känner mig ganska ensam då jag inte har några vänner förutom mina kollegor (vilka är världens bästa) och min familj. Detta blev långt, alla de här orden hade jag behövt till min rapport som ska kompletteras.

Att inte inse sitt eget värde.Att alltid tro att man måste prestera eller ge för att vara värd uppskattning är inte så kul.Men många av oss gör ju just det.
Ju mer man lyckas ge sig själv,ju mer får man också att ge.Märkligt,men jag har börjat kliva in i den världen nu och det är härligt.Stå på dig och hoppas att du hittar någon/något att dryga ut morgondagen med.

Har varit hos terapeuten idag .
Gick ditt med hängande huvudet , ingen glädje och smärta i kroppen .
Vi satt där , jag pratade och hon lyssnade .
-Men du , hur tänker du egentligen ....För att du vill alla väl betyder inte att du får mycket tillbaka.
Så fungerar människorna . Rädda att ingripa och rädda att känna sig besvärliga .
För att komma lite till ytan och sluta älta allt , tänkte jag att bästa lösningen är att umgås med de jag har förtroende för . Det handlar om Nyårsafton ....vill inte vara själv !!!!
Har frågat närmaste vänner om jag kan följa med de till Sällen .....men det fick jag inte !!!
Det var som en chock för mig.....men hallå ....man lämnar inte människor som mår dåligt !
Klart att man kan göra det......och då har jag förstått mycket !
Jag ska lära mig att vara en egoist och för att må bra i olika situationer måste jag lära mig att tänka på mig själv.....Man kan inte hjälpa hela världen , man kan inte hjälpa den som vill inte ha hjälp och man kan inte tvinga en annan att hjälpa mig heller.
Men vad blir jag för en människa om jag ska tänka bara på mig själv ......Jag kan lära mig balansen , jag kan lära mig begränsa mina känslor till omvärlden och sluta att vara så naiv och tänka bara väl om andra.

är exet nu.Någonstans börjar jag känna mig förorättad nu när faran är över för tillfället.Vad har han egentligen utsatt mig för.Han har lämnat mig,valt bort mig och suttit och druckit i 8 månader.Nu då han vaknat till och ska bli nykter 4 dagar efter min sk timeout då jag för en gångs skull var stark.Kände han på sig att min styrka börjar sätta sig i fötterna på mig.Eller hade han helt enkelt druckit klart?

Ett vet jag och det är att jag kommer att försöka stå på mig och inte låta mig behandlas respektlöst.Han använder mig lite som en spottkopp nu i sin nykterhet.Allt är fel jobbigt och svårt.Minsta lilla problem är jobbigt.Jag då? Mina vardagsproblem är långt större och svårare att rodda,men den aspekten finns inte med i hans värld.Om han orkar efter sitt 24 timmars pass ska han vara med mig på nyårsafton..Jaa säger jag,du gör som du vill.Tyvärr har jag inget alternativ pga praktiska skäl.Men nästa gång han en avstår en högtidsdag så ska jag helt klart se till att ha ett alternativ.