Senaste kommentarerna i forumet

som om det rör sig i en bra riktning. Något har ju också hänt med pappan - som jag hör (läser) det. Så fint att barnen kan berätta åt dig hur det är, att de inte behöver bära (den orättvisa) känslan av misslyckande och skuld för naturliga saker. Din berättelse borde få läsas från början av många kvinnor som lever i skräck och förtryck för att få se att det finns en väg ut. Det är så fantastisk förändring trots svårigheter och tvivel längs vägen.
Torsdagskram / mt

Idag har jag påtalat för exet en sak som barnen ofta tar upp om en speciell situation där han ofta blir arg eller ledsen på dem, och genom det bara ger dem känslor av skam och misslyckande, och stått upp för att det är inte okej och han behöver tänka på det.
I vanliga fall så brukar han bemöta det med ett lååångt svar, ch gärna med långa utläggningar om hur jag är som person (inte så mycket i positiva ordalag...), Mendez sista har han ju lagt sin ilska åt sidan och blir bara ledsen nu för tiden, så nu undrar jag lite vad som ska hända. Men det viktigaste är att jag inte är rädd, som jag brukade vara. Det känns skönt, riktigt skönt. Men jag är ändå lite orolig för hans reaktion så klart. Medberoendet är ju liksom mestadels borta, men ändå inte - för jag försökerju fortfarande emellanåt hålla honom lugn, undvika att säga saker osv. Men att hämtabarnen, fråga dem hur de haft det och få svaret "joo, det har ju varit bra... fast det har varit lite jobbigt för att pappa har varit så ledsen på mig..." Och när jag frågar lite om varför pappa varit ledsen, och får höra att det handlar om att barnen intevarit tillräckligt tacksamma, att det kommit kiss i kalsongerna eller liknande, då gör det rätt ont i mig.

att ditt liv rör sig i en konstruktiv riktning, åt "rätt" håll för din del. Skriv några rader när du har kraft och ork. Kram, kram / mt

Jag börjar få lite kläm nu på mönstret.Förbannad med all rätt.Irriterad och klarsynt.
Sen kommer då de andra insikterna.Men han är ju sjuk,han rår inte på det osv.
Men det förändrar ändå inte ovanstående fakta.
Åsså blir det frontalrkock.Sen slänga på lite medberoende och kärlek i soppan också och krydda med dålig självkänsla.
Inget vidare välsmakande pyttipanna..

För barnens skull o för mon egen men det är svårt! Är så rädd att jag ska bli sjuk av all stress så , känns som jag är på väg in i väggen, men det får inte hända. Vem ska då finnas där för barnen!! Det verkar som att man har som nå slags reservkrafter kvar ändå som du skriver Flygcert . Men det som är jobbigast är när barnen mår dåligt o man känner sig så maktlös. Man vill så gärna göra nåt för att de ska må bättre men vet inte hur. Och så har man en alkis hemma som inte bryr sig om nåt , jag känner mig så ensam! Ja man får ta en dag i taget något annat orkar jag inte. Tack för att ni stöttar mig<3

Ja, han verkar vara nykter, lite svårt å riktigt lita på vad han säger. Men han ringer, han har varit och hälsat på,. Vi har kunnat ringa en fredag, lördag kväll å han har då låtit nykter. Man vill ju inte hoppas på för mycket. Sist vi prata så berätta han om julfesten jobbet skulle ha, å han var inte så intresserad av att fara å de är ju bra :D Han var så stolt när dom hade haft anhörig veckan å han hade fått läsa upp brevet jag skrev till han. Dom som var samtidigt som han på behandlingshemmet, ville läsa de själv fast han hade läst upp det.

Så bra att du skriver, här är vi många som vet vad missbruket kan ställa, och ställer till med. Det viktigaste jag vill säga dig är att det är DU som ska leva DITT liv och nu har du inga barn att ta ansvar för längre (många tänker att man ska hålla ihop familjen för barnens skull). Ingen annan än du kan veta hur du haft det, vad du tänkt och känt under den långa tid du hjälpt till att hålla makens drickande dolt. Och ingen kan veta hur du har det nu inom dig. Du äger rätten till dina känslor, dina önskningar och förhoppningar om hur du vill leva ditt liv. Det är inte ditt ansvar att han fortsatt dricka under så lång tid. Hans liv är hans ansvar och han behöver säkert stöd för sin egen del i sin nynykterhet och sin sorg och förtvivlan över det han förlorat. Det låter sommar han är nykter med "vita knogar ", ungefär som en påtvingad nykterhet även om valet är hans. Har du föreslagit att han kan gå till AA? Men det måste ju vara hans val. Du kunde gå till Alanon några gånger och kanske bara lyssna på andra och känna igen dig i andras erfarenheter. Fortsätt skriva här om hur det går för dig. Och kom ihåg att du har rätten att välja ditt liv! / mt

Han har gett mig samma budskap i flera år,alkoholen är viktigare.
Än sen att det är en sjukdom.Jag har gjort fullständigt klart att jag inte klarar att leva i relation med honom om han dricker.Även om jag just nu gjort en tillfällig tillbakablick i hopp om att väcka honom.

Han har valt att bli nykter på eget bevåg en gång förut och klarat det i alla fall ett halvår.Men det var tydligen inte värt det.
Var är mina skyldigheter mot mig själv?
Mot mitt liv,med vad jag behöver.
Nedspolat i toaletten för tillfället.
Dags att vakna upp lite.
Om jag då skulle gå vidare
Och gud förbjude upptäcka att livet utan honom faktiskt tom skulle kunna vara bättre.
Vad händer då?

Tack Flygcert för ditt svar. Jag har planerat för skilsmässa så länge och det är noga genomtänkt egentligen. Men så när den dagen kom och jag sa det, så skulle han bli nykter på stört och söka hjälp. Det var ju inte riktigt det scenariot som jag hade förväntat mig. Nu blev allt så himla komplicerat. Det är så tungt och jag har så mycket skuldkänslor för allting. Man har ju levt i en lögn i hela sitt liv och nu när man börjar berätta det för nära och kära får jag ännu mer skuldkänslor. De säger t.ex, han måste väl få en chans och bättra sig, varför har du inget sagt, det har vi aldrig märkt, stackars honom osv osv. Varje sådant uttalande tynger mig och ger skuldkänslor. Vad är det jag ställer till med. Hade varit enklare om han inte klarat av att hålla sig nykter. Men vad tror ni här på forumet? Hur stor kan chansen vara att han klarar att bli nykter för gott efter 20 års missbruk?

efter sessionen hos terapeuten igår.Trots att läget egentligen är så uselt så mår jag förträffligt.Måtte nu inte himlen ramla ned över mitt huvud.

till vare sig mig eller döttrarna.Men det hade jag inte förväntat mig heller.Fantastisk terapisession hos specialutbildad medberoende.
Inte en sekunds tvekan igår om att försöka eller vilja kontakta honom.heja mig.

den blandade känslan av sorg, vrede, vamakt och triumf när jag stod där med beviset i nån gömma. (måste spara - nu tar strömmen slut i datorn) / mt

Ullabulla! Kram / mt

Åh va alla berättelser på forumet är igenkännade.
Den maktlöshet man känner.
Förtvivlan, besvikelse, oro, ångest.....all vaken tid grubblar man och oroar man sig för någon man har älskat eller älskar men kroppen SKRIKER att det går inte längre.
Gång på gång så blir man besviken.
Man kommer till ett slut där man känner att det är nog nu.
Du kommer orka mer än du tror...men ta en dag i taget mer orkar man inte när det är som jobbigast.
Bra att du gör en förändring.både för barnen och dig.
Önskar dig all lycka o styrka.

så finn kanske ro i det.Det blev ingen lägenhet.Det kanske finns någon annan mindre livsavgörande sak du kan förändra innan jul,om du nu vill det.
Härligt att du inte missuppfattade mig :)

Jag förstår vad du menar. Min strategi var väl just det där med att "om han dricker igen så ska jag ge honom fait accomplis med lägenheten och bara förklara hur det kommer att bli nu". Men så gick det i stöpet (inte alls mitt fel, utan de sålde helt enkelt inte tillräckligt många lägenheter för att gå igång med projektet. Kanske kan bli av i framtiden,men alltså inget konkret nu).

Men jag tycker att det är intressant det du säger - hade jag trollat bort hindret själv annars? Det har jag förstås inget svar på, men det är väl värt att fundera över. Sanningen är ju att om jag bara bestämmer mig så kan det ju bli faktum redan nu, idag. Jag måste inte vänta till jul. Ibland så tror jag att jag har bestämt mig, men sedan är det något som får mig att tänka att "det är kanske inte så illa ändå, vi kan lösa det här". Du har säkert varit där själv.

Sanningen är väl att jag inte kan fatta något beslut just idag och jag fick ändå inte chansen eftersom lägenheten försvann. På sätt och vis kanske en lättnad, men samtidigt inte.

som just nu i ditt fall faller på lägenhet/boende.
Som medberoende eller i nån typ av beroende överhuvudtaget så är det sista man vill att överge det där hindret som håller oss tillbaka.
Från att ta tag i saker,leva det liv vi vill osv.
Dvs om du då fått den där lägenheten,hade du verkligen flyttat?
Eller hade du "trollat bort den"
För att slippa ta striden med dig själv då du innerst inne kanske inte vill.Dvs så länge han står för problemet och drickandet så behöver du inte göra något själv.
Hårda ord från mig som inte har en aning om vem du är och i vilket liv du lever.Vad som håller dig tillbaka och vad du hoppas på.
Men nyfrälst som jag är så är det alldeles lätt som en plätt att ge råd just nu.

Jag hoppas att du förstår att du får statuera exempel på något jag nyss tagit till mig och som jag inte alls hunnit lära mig hur man gör än.
Jag faller fortfarande i samma gropar.
Men jag ser de och vet redan innan jag kliver i dom att jag gör fel,men än förmår jag inte gå runt dom.

på terapin jag börjat på.
Först en känsla som sen bildar en tanke som man sen själv kan bestämma om den ska bli till handling eller inte.
Du förstår säker mönstret.
Något känns fel?
Har han druckit?
Ja det har han,då ska jag...
Men innan man kommer till det där då ska jag är vägen ganska slingrig.
Men kanske om du klarar att upparbeta nån strategi för när du faktiskt vet något med säkerhet att du då har en plan?
Typ.då tar jag mig en långpromenad.Skriver en rad på forumet.Ringer en väninna etc..

Gamla mönster börjar anas. Två nätter har han nu sovit på soffan och jag misstänker starkt att han har druckit, även om jag inte hittat någon flaska. Dessutom drack han öppet vin till maten både fre och lör. Inte mer än ett glas, men jag undrar ju i alla fall om det inte triggar något i honom. Han tycker förstås att allt är bra, som vanligt.

Mina planer på lägenhet till nästa år gick i stöpet. Så nu har jag ingen plan längre, ingen gräns. Känns fortfarande som att julen ska man ta sig igenom innan det kan fattas beslut.

Så jag jobbar på och kämpar på och vet vare sig ut eller in...

Han skulle va nykter ett år (vilket skämt) sa han den 14/11... Jag sa att han inte skulle lova det om han inte tänkte genomföra det, ett år är långt! Men det skulle han... Fram tills helgen då han vräker ur sig; ja tänker dricka två öl o ett glas vin ikväll (vilket sedan blev mer givetvis) o sen får du säga vad du vill!!
Säger man så??
Min önskan om allt vore bra, vore ju givetvis att kunna ta ett glas vin till maten på lördagskvällen eller när man står o lagar mat, men det stannar ju aldrig vid det för hans del... Jag dricker aldrig alkohol hemma längre...
Min vilja o "hjälpa" börjar tryta o jag känner mig osäker på vad jag vill... Hur ska vi kunna fortsätta när vår syn på detta är så fruktansvärt olika, han anser ju inte att han har problem. Visst att han varit nykter i veckan (vad jag vet iaf) men när han sen börjat dricka finns det ju ingen hejd..

Här har du många historier att känna igen dig i!
Jag förstår dina skuldkänslor - det är lätt att ta på sig att det är du som förstör familjen, att det är du som inte gjort tillräckligt osv - men du har ju kämpat i så många år, och det är nog inte helt ovanligt att faktiskt inse att alla brutna löften, all falskhet och alla lögner har dödat kärleken, det hjälper inte att alkoholisten blir nykter, för allt som hänt under åren kan inte göras ogjort.
Om du vill skiljas så har du rätt att vilja och att göra det, du har rätt att tänka på dig, dina tankar, känslor och önskningar i livet!
Kram!

Jag träffade barnen före och sa att jag medvetet skulle ta ett steg tillbaka så att de skulle få chansen att prata ut.Jag har en förmåga att bre ut mig :)
De skötte det snyggt och lät väl egentligen honom bestämma hur långt in på benen de fick komma.Jag braskade ju på några gånger och fick onda ögat av honom.
Han mumlade om att kanske och nja att han skulle söka hjälp.Men vem vet.Kanske den milda approachen biter bättre än min tankvagnsmelodi.

Jag gick in tillbaka sen barnen farit men jag var inte välkommen.Nu var det något mellan honom och flickorna.Dvs de var vänner och bundsförvanter och jag var inte inbjuden.Jag sa bland annat som inte föll i god jord:
Är inte en av anledningarna till att du inte söker hjälp att du vet att de kommer att försöka förmå dig att sluta dricka innan de kan hjälpa dig? Och att det är just det du inte klarar i dagsläget.Det ville han förstås inte svara på.Jag sa också att nästa gång jag vet att han kör onykter så kommer jag att ringa polisen.Jag läste aldrig upp mitt brev.Nånstans på vägen mellan tangentbordet och hjärnan så är jag inte riktigt säker på att jag står för vad som står i brevet.Min längtan och min väntan och min kärlek.Just nu är den praktiskt taget utsuddad.Jag ska försöka få den att stanna i det läget så länge jag förmår.

och du kommer kunna kämpa lite till!
Ibland när jag var mitt i min separation och jag fick kommentarer om att man får oanade krafter, trots att det känns som at all tär slut och all kraft är borta så kommer det ny kraft när man behöver det osv, så kändes det som ett slag i huvudet varje gång - för där satt jag och kände inte alls någon kraft... MEN - uppenbarligen kom det oanade krafter, för jag har kämpat så här långt, och jag fortsätter kämpa - och du har kämpat så här långt och jag hör att du fortsätter kämpa!!

Jag vet att det är jobbigt, och det är fruktansvärt när barnen mår dåligt, men du gör så gott du kan, och det är inte ditt fel att ni har hamnat i denna situationen! Kanske kan de få hjälp utifrån?!

Everything will be okay in the end - if it is not okay it is not the end!
Kramar!

Hoppas att du känner att du är på väg i något stort och avgörande - det låter så!

Kram!

Fina xx
Min grundkärlek till dig är stark.
Likaså din alkoholism och depression, mitt medberoende och min arbetsnarkomani.
Jag kan inte säga vad som är den största orsaken till varför vi nu står här idag i denna olyckliga situation.
Denna sommar och ditt uppbrott har fått jaget i mig att vakna igen.
Jaget där mina behov och villkor sakta har vaknat för mig.
Vad som är viktigt i mitt liv.
Det har länge varit dolt då vi haft det tungt sista åren.
Jag valde att inte se.
Jag valde att leva i förnekelse i hur dåligt vi mådde tillsammans.
Min nya väg har varit att sluta fly.
Sluta fly de jobbiga situationerna som hittills varit i mitt liv.
Sluta fly från det faktum att vi inte längre kan ha det såhär.
Livet är för kort och vi måste bejaka glädjen och framtiden och nuet, annars slutar vi sakta att leva.
Jag har länge försökt att närma mig dig och det oss vi har haft tillsammans.
Det var fel väg
Jag har istället till slut insett att jag måste börja se mig själv och vad som är viktigt för mig istället för att försöka laga det som var vi.
Det gick nämligen inte att laga.
Vi måste i så fall hitta ett nytt vi.
Men först måste du i så fall börja din resa , mot att sluta fly börja leva och våga känna.
Jag kan i dagsläget inte heller säga att jag kommer att stå här, när och om du väljer att bli nykter.
Men jag hoppas att jag har kvar tillräckligt av det långa tålamod och den djupa kärlek jag ändå känner till dig.

Min älskade vän, ta dig samman och sök hjälp, den finns att få och just idag så finns i alla fall fyra fina flickor som finns där för dig.
Jag, xx och xx och xx