Senaste kommentarerna i forumet

med ensamkänsla som klistrade sig in i alla skrymslen och vrår.Jag lät det vara så och tröstade mig med forumet och lite på tv och småsaker.Jag gick inte ut och arbetade vilket jag vet hade skingrat min känsla och byggt på mig med låtsaslycka.Idag känns det bättre och nu ska arbetsvekcan förberedas med städning och matinköp och faktiskt en fika med fin väninna som finns där och stöttar och som även jag får stötta då hon är i samma sits.tack gode gud för vänner,de är guld värda.

Vill bara skicka dig en kram och tala om att jag tänker på dig❤️.

Jag behöver också en kram. Vi skulle behöva dela en tekopp och bara gråta. Tänk om vi kunde träffas i verkligheten... Sorgsen och Mulletant skulle oxå vara med.
Kära Flygcert- åh vad jag förstår dina känslor vad gäller längtan efter ömhet och värme. Jag trodde inte att det skulle kännas så viktigt- ibland gör denna längtan ont. Jag vill inte bara ut och hitta nån kram- och sov- kompis.. Jag vill ha trygghet och respekt- jag vill bli älskad och längtad efter. Det känns som om det aldrig kommer att bli så. Idag är ingen bra dag för mig. Hoppas att du har en bättre dag idag,
Kram på dig!

Första farsdag sedan barnen föddes som jag inte är med och firar- tänk att något så egentligen banalt kan göra så ont.
Igår var ex-sambon och barnen och tittade på en lägenhet- det känns skönt samtidigt som det är fyllt med SÅ mycket vemod. Julen närmar sig och julångesten infinner sig hos mig mer och mer för varje dag. Jag önskar att det vore januari så att jag får göra ännu en nystart. Förra året bestämde jag mig för att 2014 skulle bli förändringens år för mig- bestämde mig för att ta makten över mitt liv och bryta upp. Det har fått ta tid men jag går sakta framåt. Har gått igenom och går fortfarande igenom sorgearbetets alla steg. 2015 ska bli ljus och jag ska få min fasta punkt- mitt hus där jag och barnen kan ha vår trygghet tillsammans.
Igår var en jobbig dag med mycket känslor- grät mycket och längtade efter att få hålla om ex-sambon- det är så sorgligt att allt har blivit som det blivit- att min familj blev så trasig.
Jag läste i Flygcerts tråd om hennes längtan efter närhet och ömhet och jag kan säga att jag förstår av hela mitt ❤️️ vad hon menar och hur hon känner. Jag törstar efter närhet och hud och då längtar jag efter honom- det invanda och kända. Till skillnad från Flygcert, som tycker att det är ganska ok att hennes ex-sambo träffar nån annan, så känner jag mig ledsen och sårad över att det finns en annan. Jag har så svårt att bara gilla läget. Jag vet att jag inte kan göra något åt det och vet att jag inte ska lägga ner nån energi på detta men det är svårt. Jag kämpar varje dag. Kämpar med att hitta mig själv, bygga upp min självkänsla och att vara nöjd med hur jag ser ut.

flygcert... du har kämpat så hårt. Länge och ofta i motvind. Jag hoppas att du snart möter en fin, fri vän att ha intill dig där i soffhörnet. Just nu får du en kram av mig, en sån där "mammakram" och så säger jag "du ska se att det ordnar sig, det blir bra snart" och så stryker jag dig över kinden - "fina, fina du". Kram, kram / mt

trrots fint samtal i morse med exet med tack för senast och vanligt samtal om vanliga saker.Men väntan och längtan efter mer istället för att ta tag i denna dag och göra något bra.Det har jag iofs också gjort men med ensamhet i bröstet.Kanske måste få vara så för att så småningom fyllas av mig själv.

Tänker på dig och låter mina tankar vandra till tiden för mitt uppbrott, både före, under och efter... Och det var en hemsk tid, jag har ju nästan förträngt hur det var, men det var en hemsk tid, upp och nerm fram och tillbaka, och det går ju aldrig att jämföra med någon annans, men jag vill nog bara säga att jag har förståelse för ditt mående.

Stor kram!

Det är typ ett år sedan jag flyttade in i mitt hus, ett år som gått galet fort, och som å ena sidan känns som 5 år och å andra sidan som några månader. Jag känner att jag är stark -som jag kämpat i mitt liv, känner mig grym, men också ensam... Vill bara ha en kopp te och en kram mt!
Kram

.

Hoppas att det har gått åt rätt håll för din bror. Jag beundrar dig och ditt mod.

/Ebba

på rätt väg maragretavilhelmina! Håll fast vid tanken att du är maktlös inför om han väljer att dricka eller inte MEN du kan ta makten över DITT liv! Kram / mt

att hålla taget... Hoppas din promenad blir härlig och stäker dig i dina friska tankar: "Hans sjukdom är inte värd att jag blir sjuk jag med för hans sjukdom är bara hans och jag vägrar att ta en del av den.Det är inte mitt ansvar." Så sant och så rätt!
Styrkekram / mt

har du tagit steget in på en viktig väg... din egen livsväg. Fantastiskt! tack för att du delar med dig.
Kram, kram / mt

......Trodde att jag var stark :(
Det har hänt nåt med mig. Orken tog slut, både den fysiska och psykiska. Jag finns men finns inte. Känslorna svajjar och jag känner hur min kropp reagerar på tankarna som jag styr inte själv.
Har verkligen försökt att släppa taget, men den tystheten från honom är som en straff för mig.......
Hur dum är jag egentligen..... Skärp dig ,skriker jag till mig själv. Res dig upp, gör nåt.......
Har bestämd ta en lång promenad imorgon , jag ska börja om från början och jag ger mig inte. Hans sjukdom är inte värd att jag blir sjuk jag med för hans sjukdom är bara hans och jag vägrar att ta en del av den.Det är inte mitt ansvar....................Skärpning innan det ska gå för långt !!!!
God natt till Er.

när man för första gången lyckats bryta en vana som man tror har satt sig som berget.Och dessutom mår bra av det.Grattis!

Jag har verkligen lärt mig mycket av er den lilla tid som jag har varit här i forumet. Vill tacka alla för att ni delar med er.
Klarar nästan av att inte fundera på om min man har druckit eller inte. Tycker att han har betett sig lite konstigt vid vissa tillfällen. Som om han smygdricker ,men det är för lite för att riktigt märkas. Men bara det att jag kan säga till mig själv att det kan jag inte styra över
så släpp det. Det är nytt för mig.
Kramar till alla !♡

över var det började gå snett.Jag har precis sett delar av föreläsning om hur vi som barn far illa om vi är uppväxta i alkohlistfamiljer vilket jag är.Jag minns min hårdhet och känslokyla inför min mamma som var väldigt oberäknelig och elak.Jag kunde ibland släppa lite på garden och låta henne komma närmare för att ofta få hugg i ryggen som gjorde så ont.Därför byggde jag på min rustning mer och mer och lät henne till slut inte komma in alls.Jag har sen dess haft en svår relation till henne där jag liksom ställt mig lite som en "ubermensch" över henne då hon i mina ögon är en så värdelös människa som supit bort alla möjligheter till vettiga relationer till oss barn.Själv har jag då i mina egna ögon varit både klokare och mognare än henne och gjort smarta val och varit duktig flicka hela mitt liv.

Nu håller min duktiga flicka rustning på att spricka rätt rejält.Jag börjar slappna av och låter mig själv leva utan större mål och mening för tillfället vilket aldrig har hänt i mitt vuxna liv.Det är både skönt och skrämmande.Men sen tänker jag,mitt ex som visserligen råkar vara en drinkare har inte alls någon av min mammas egenskaper bortsett från supandet.Han påminner hellre om min ytterligt snälla och kärleksfulla pappa som gav åtminstone halva min själ vad den behövde.Men nånstans i mitt medberoende så började jag då se nödvändigheten i att göra om honom till en ickedrinkare för att vårt liv skulle kunna fortsätta.I och med detta så blev jag besvärlig och mina krav på honom övermäktiga.Han backade mer och mer och jag förstod egentligen inte vad som försiggick.

Förstörde jag den intimitet som vi haft med mina krav?Gick jag själv då mer in i en medberoende roll som gjorde mig allt svårare att leva med?Jag vet inte.
Samtidigt så är ju alkoholism en progressiv sjukdom och den kanske skulle slutat med mina ultimatum och denna brytning ändå.
Men igår såg jag vid vår träff honom-mannen i mitt liv som jag inte sett på länge.Jag såg också mig själv,den unga kvinnan jag var när jag träffade honom och ännu inte var fast i denna cirkel av alkohol och medberoende.Märklig dejavukänsla och förvirrande i att jag inte vet var den ska sluta.

eftersom han ju inte ens börjat försöka hålla sig nykter.Han har ju heller inte sökt hjälp vad jag vet.Det bästa i det här är att han är så hemlig.Om han skulle ha tagit nått sorts beslut eller ska börja knapra på antabus eller eller,så kommer han antagligen inte att säga ett knyst till mig.Och det ger mig ro.Jag får ju inte veta alltså kan jag inte hoppas på att NU ska förändring ske.

Jag är faktiskt alldeles nöjd i nuet med läget.Kanske att jag bäddat in mig i nån sorts låtsasbubbla.Eller att jag lyckats ta mig ur en del av medberoendet och ändå gjort ett aktivt val att han är värd det.Jag slipper ju konfronteras då han alltid super i ensamhet och under annat tak än mitt i nuläget.Vi träffas bara en gång i veckan vilket ger luft under vingarna åt mig i mitt tillfrisknande.Till slut är jag då antingen så stark att jag kan leva i detta trots att han dricker.Eller att jag faktiskt lämnar om det är det jag vill göra.
Ni därute som tycker att jag lurar mig själv och hindrar honom att trilla djupare kanske har rätt.
Jag kommer att fortsätta skriva här om min egen resa och mina egna upplevelser av denna minirelation då jag behöver vara ärlig med mig själv både då jag mår bra och när jag mår dåligt i detta.Just nu mår jag bra.

Som mt skriver - du finns och vi finns här!!

Är så ledsen att du måste utstå allt det där. Jag vet alla gånger du skrivit till mig att jag ska hålla mitt mål och det är inte alltid lätt, men försök att hålla målet, det kommer bli lättare även om det dröjer!

Kram

vet du.... Jag blir glad att du har kvar din längtan... At han inte lyckats ta död på den. Hoppas du snart möter en klok och fin man som du kan dela din längtan, dina tankar, din kärlek och kanske ditt liv med. Låt det ta den tid det behöver. Kramar /mt

och vi finns här ❤️❤️❤️

...inte berätta...är gränslöst ledsen..kom hem till ett nytt uppsving och totalt sammanbrott under ca 48 timmar
Vet bara jag kan ändra men samma jag orkar inte ens andas in in nu i gråtens ulkande....
Att man kan vara så här ledsen....orkar inte andas...
Vänder mig hit så vet jag jag finns

Med stor portion respekt och ömhet från båda håll.Jag pratade en del om mina insikter i sommar.Inte så mycket kring hans drickande utan mer om mina irrvägar som jag inte kunnat komma bort ifrån.Hur gör man när man känner att livet inte är bra längre och man inte kan sätta fingret på vad.Jo man stannar upp och försöker se.Men se vad? Men i sommar har jag tvingats och yckats till en del insikter i alla fall som faktiskt bara gäller mig och inte honom.Det kändes bra att få dela det ikväll.En dag i taget..

Jag kan längta efter det mysiga och underbara som jag och exet hade - i början vägde det fina upp allt det hemska. I början var han den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. När han blev arg på mig så önskade jag att jag aldrig träffat honom och jag ville bara fly, men ßedan var han så snäll, så omtänksam, så ledsen och kom med presenter osv och då lindrades ju det dåliga och det bra övervägde det andra... Och jag kan längta tillbaka till det fina - jag önskar ju att vi hade kunnat ha det så. Vi pratades vid i telefonen ikväll, om barnen, och en del av mig vill bara be honom komma hit, vill bara vara nära - men jag vet att det inte är en bra idé. Jag vet ju att han inte ändrats, han vill fortfarande rätta till mig, styra upp mig och jag vet ju att vi skulle säkerligen falla in i gamla mönster om vi hade försökt igen, men när kar ensam så längtar jag lite efter närhet, någon att komma hem till, någon att dela glädje och sorg med, någon att finnas där för och som finns där för mig...
Jag hörde på omvägar att han träffar någon ibland, och det känns okej. Men jag vill också ha någon att dela saker med...

Tack Ullabulla.
På flera sätt är han snäll och fin mot barnen, men det är också allt de där manipulerandet, de hotfulla sakerna - både sådant som jag hör barnen berätta, det jag ibland ser vid överlämning, det soc konstaterat i samtal med barnen och även med pappan...
Önskar att jag kunde se in i framtiden...