Senaste kommentarerna i forumet

Tack att ni finns där . Ja Ullabulla , jag är på botten nu :( .
Jag känner mig mest kränkt som en kvinna ....besviken och sviken. Känner att jag duger inte till nåt.
Har lagt all min kärlek och omtanke och nu har jag inget kvar.
Kan inte förstå vad det är för fel på mig ....för det måste vara om man fick höra från honom att han vill ha en kvinna som livet leker med, som ger honom energi .
De där orden har tryckt mig till botten .
Hans familj skyddar honom och de är oroliga att ha mig i närheten för hans skull.
Det ekar i mitt huvudet - gör vad du vill och hur du vill bara det kommer inte ut att du dricker .
Ja ...alla där tycker att jag är riktig konstig för det är inte nån stor problem med hans drickande.....
Salongberusat varje dag , grå på ansikte, långsamma steg , ingen ork och ingen initiativ till nåt.
Ingen bryr sig att han sitter hemma själv och vad och hur han är där ingen ser detta. Det måste stanna där och jag har överdrivit .
Fyyyy vad jag känner mig .
Skulle önska mig att aldrig träffa honom i mitt liv.Han har ljugit för mig från första stunden ....han var inte beredd att träffa en kvinna och han hade otur att han har träffat just mig.
Han sitter mellan fyra vägar med sitt beroende och jag sitter här och önskar mig att komma upp över ytan och vara mig själv igen.

Välkommen hit och tack för att du delar med dig och för att du skrev i min tråd. Jag har inte kunnat skriva här på länge, det har varit för turbulent och jag har varit så på gränsen att gå sönder helt, så det har varit bättre att hålla sig ifrån det.

Din man har ångest, jo det är så det är. Men det är hans ångest och du kan inte göra något åt den. Tror jag att han kan bli nykter? Nej, egentligen inte. Men även om han verkligen skulle vilja bli nykter - och det är det som krävs - så kommer det att ta många år av behandling och återfall och mer behandling. Jag skulle tro att han behöver antabus en ganska lång period. Och det är inte lättare att leva med en nykter alkoholist!!

Jag känner alltför väl igen reaktionerna från omgivningen. "Han måste ju få en chans!" "Se till att han får behandling!" "Det är väl klart att det kommer några återfall!" De har ingen aning om hur det är. Min svägerska kan säga det mest sårande saker.

Du har det allra svåraste framför dig - att se till dig själv. Du måste ta ansvar för det enda du kan, nämligen dig själv, och se till att du blir lycklig. Du är värd det!

Alla styrkekramar till dig! Jag vet hur jävligt det är...

i ditt medberoende.Det finns bara en väg och det är upp.Det triggar igång en själv på så många plan och jag tror att vi är många som vill lite för väl,eller älskar lite för mycket gömmer på en del problem.De problemen uppdagas när vi inte längre får vara vår alkis nära.I alla fall är det så för mig.Jag tror också att det kan vara orsaken till att en del har svårt att bryta med den som dricker även om man innerst inne vet att det kan vara det rätta.

Vi vill verkligen inte skärskåda oss själva då det gör för ont.Det är så mycket lättare att lägga allt fokus på en människa som uppenbarligen mår ännu sämre.
Men jag kanske generaliserar när jag skriver såhär.Då får admi ta bort mitt inlägg.

Ta hjälpen där du får den och jag hoppas att du får kraft att resa dig igen.

Hej mina vänner!

Det är länge sedan jag checkade in och jag tänkte bara meddela att livet är fortsatt tungt, men jag lever. Kanske finns även ljus i tunneln!

Julen har väl varit si och så och hans humör var inte på topp från juldagen och framåt. Misstänker också att det druckits en del, men inga rejäla fyllor. Inte förrän igår, dvs. Men då var vi inte där. Jag och barnen är hos mina föräldrar. Han ska flytta ut till stugan första veckan i januari och sedan ska vi bo där växelvis, så att inte barnen behöver flytta omkring. Jag hoppas att det kommer att funka, även om jag inte riktigt tror på det. Han kommer att få se hur mycket jag faktiskt gör och håller ordning på, hur lite han känner pojkarna och jag tror inte att han kommer att klara av det med lugnet i behåll. Tyvärr kommer det att gå ut över barnen och det kommer att bli det svåraste - att sitta vid sidan av och se honom misslyckas. Sedan får vi väl se hur det ska bli framöver. Men det här är viktigt!

Vi har pratat om separation sedan ett tag nu och hur vi ska lösa praktiska detaljer, ändå verkar han inte ha en susning om vad det kommer att innebära. Han tycker liksom att allt är som vanligt och precis om vi lekt vår vanliga lek ska vi nu leka leken att vi separerar, men allt ska vara som vanligt ändå. Vi ska t ex fortfarande vara ett par. Hur tänkte han där?

Jag ligger som vanligt femton steg före och börjar nu planera för vad som händer sen, dvs sälja huset, flytta (vart? till vad?), vårdnad, skilsmässa, etc. Samtidigt som jag är så enormt nära bristningsgränsen så känns det bra att tänka framåt. Ska träffa en god vän ikväll som jag har mycket stöd från. Igår var jag väldigt slut och ledsen, idag känns det bättre. Men det är väl också för att han inte är här...

Kramar till er!

... Av erfarenhet att partnerns mående håller en kvar, lääänge. Men försök tänka på vad du vill, vad mår du bra av, vad behöver du?
Som ullabulla skriver - om du vill lämna så måste du göra det, man kan inte stanna för att vara snäll för det är inte snällt mot någon av er!!

Kramar

Det är kämpigt, och det känns ibland som jordens undergång, men det kommer bli bättre! Försök tänka på det du inte ville ha, och vad du då önskade dig (lugn, harmoni?)
Kramar

Hur ska jag gå vidare.......Har sökt hjälp...Är hemma nu i två månader och hade två samtal med en kurator.Det har inte hjälp så mycket . Från januari ska jag börja intensiva samtal två gånger i veckan . Det är en grupp med människor med likadana problem . Vi ska vara nio i gruppen...
Finns det nån som har gått på sådana samtalen ?
Tänk er att man kan hamna så djupt och må så dåligt bara för man ville väl för en annan människa....

är det perioder av låg svarsfrekvens här.... Men det är viktigt att skriva för sin egen skull, formulera sina tankar. Det hjälper en själv att se klarare och det är också bra att kunna gå bakåt och läsa sina egna inlägg. Många här har hittat "vänner" som det blir ett kontinuerligt utbyte med under lång tid. Det betyder oerhört mycket. Ge inte upp! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Kram, kram / mt

Jag igen....
Har aldrig mått så dåligt som jag gör just nu.
Det känns som jag finns inte. Har ångest över saker och ting och ångrar verkligen att jag har sökt hjälp för honom. Skulle jag veta att jag ska sitta nu ensam med min förtvivlan och mina tankar skulle jag aldrig ta det beslutet jag tog för tre månader sedan . Jag skulle bara bita ihop och vara nöjd att umgås med honom som jag gjorde.Telefonsamtalen och träff varannan helg......Och även om jag vet att det kändes sådär så var det bättre det än att känna den förtvivlan jag känner nu.
Att känna att man är bortvalt från hans liv är det den värsta smärta. Han fortsätter sitt liv där han är och behöver mig inte......Han behöver ingen som ska bry sig om honom och vill ha honom. Han behöver ingen konkurrent .....Det konstigaste är att jag faktisk vet inte hur han mår , hur han tänker och vad han gör .
Telefonen ringer inte..det är tyst från honom.
Varför är det så ....?

Ja, nu är i alla fall julen över, bara nyår kvar. Det har varit jobbigt här hemma under julhelgen. Vi spelar teater när vi umgås med släkten. Fast alla nu vet om att vi är mitt i en kris, så låtsas man som inget för man vill ju inte förstöra julen. Nu är vi dessutom lediga både jag och min man tills alla helger är över och det är väl inte så lyckat. Han håller sig visserligen nykter, men han är så ledsen och förtvivlad för allt. Istället för alkohol stoppar han i sig en massa tabletter istället, sömntabletter och lugnande. Men enligt honom är det ju inte för att ersätta alkoholen (det har han ju inget sug alls efter längre, säger han), utan för att jag inte vill leva med honom längre. Han ringer till läkaren och ber han skriva ut något, för han har sådan ångest och grubblar så säger han. Han är verkligen en orolig och skör människa, men självklart kan man inte gå igenom detta utan att känna oro och grubbla, tycker jag. Jag grubblar också jättemycket, men vill absolut inte ha en massa lugnande medicin. Jag har grubblat i flera år på detta. Skillnaden är väl att jag emellanåt kan släppa tankarna, tex när jag jobbar eller umgås med några vänner. Det är väl för att han är så svag som jag fortfarande inte kunnat ta mig härifrån. Det är så jävla svårt. Önskar han kunde träffa någon annan och vilja lämna mig. Han stretar emot så jävla mycket. Går det några dagar och vi inget har sagt om skilsmässa, så kan han plötsligt säga något, precis som om vi aldrig hade pratat om att gå isär. Jag vet inte vad jag ska göra!! Är det någon som vet om det är normalt att läkare skriver ut en massa lugnande då man slutar dricka?
Önskar att någon annan styrde upp mitt liv åt mig.

Så, vi lyckades hålla fred idag. Vid halvtio tiden i vanlig ordning blev stegen långsamma, blicken frånvarande och talet mer osammanhängande. Nu handlade om att jag och mina vänninor bildar pakter. Han ägnar många tankar åt att registrera maktordningar och vem det är som bestämmer. Jag har en känsla av att även det ingår i sjukdomsbilden. I stället för att gå i svaromål gick jag upp i sovrummet. Jag undrar också många gånger om jag egentligen har några känslor kvar efter alla kompromisser och anpassningar. Vet inte. Man kan ju leva så här också, det går ju.
Alternativet att skaffa eget boende och ändå leva med oron för vad som ska hända känns svårt och ensamt.

Bra att du hittat hit. Carina Bångs blogg är bra http://medberoendeinfo.blogspot.com/
/ mt

att öppna dörren till det okända.
Ett ännu större mod att stänga en dörr till det redan kända.

Kan det sägas bättre?

Pis i detta nu, vad vil du ha, vad är viktigt för dig? Hur vill du leva, hur vill du bo? Jag förstår att du inte vet, jag har suttit i samma sits... Det är ju inte så konstigt om alla brutna löften och alla jobbiga saker har förstört kärleken, så kan det vara och det betyder inte att du gör eller gjort fel - du har rätt att känna, tycka och göra som du vill.
Kramar

Julen var bra. Skönt det :-). Jag och barnen sov borta dagen innan jul och då drack han. För helt plötsligt skulle han åka buss till oss på julafton och inte köra bil. Men han var ok på dagen.
Men jag kände att han luktade på kvällen.
Känner mig allmänt ledsen och ensam fast att vi har det relativt bra just nu. Vet inte om vi växer ifrån varandra eller om jag växer ifrån honom. Vet inte. :'(

Ullabulla, jag följer dig på tråden också. Det finns många likheter och det ger stöd och perspektiv att se att man inte är ensam i denna hemlighetsfulla situation. Konstigt, här sitter jag och beskriver en verklighet medan mannen helt fridfullt står och diskar i köket. Men jag hör också hur andhämtningen blir tyngre och snart kommer klicket från en ny ölburk. Har bestämt mig för att inte bry mig alls i kväll. Mycket bra att se på TV.

just nu har jag ju hopp.Men det kan likaväl grusas.Men just detta att våga/klara att bryta de destruktiva mönster man har kan vara nödvändigt för er båda.Fruktansvärt gruvsamt och jättejobbigt men i alla fall i vårt fall helt nödvändigt.

Nej, du oroar dig inte i onödan. Det du berättar visar utan tvekan att din mamma har problem. Kanske din pappa också?

Jo, jag tycker att du skall ta upp det här. Man gör en alkoholist en väldig otjänst genom att "inte märka/inte se" och låta allt fortgå. Sen har flygcert naturligtvis rätt i att dina föräldrar gör sina egna beslut, du kan inte tvinga dem till något. Men du kan uppmärksamma problemet och visa att det syns utåt. Tyvärr måste du vara förberedd på att det kan bli otrevligt, men ibland måste man välja det mindre trevliga.

Kan inte säga om du skall gå via din pappa eller inte, försök fundera på var han befinner sig innan du bestämmer dig. Är han själv beroende/medberoende/ både och? Hurudan dynamik finns mellan dem och mellan dig och dem (vem kan tala med vem om hurudana saker)?

Lycka till och tack för att du bryr dig (ifall det just nu blir för svårt för dina föräldrar att tacka).

Vi har nog mycket gemensamt, Fransyskan och Kaeljo!! Hopp, tvivel, ängslan, skuldkänslor, skam, bitterhet, grubbel.
Igår kväll i en stund av klarhet sa han själv att han rids av demoner som han försöker dämpa med alkohol. Och vi hamnar i en ond cirkel av förebråelser och elakheter. Hans förslag var att vi behöver vara ifrån varandra för att bryta det, eventuellt flytta isär.
Att en lösning skulle vara att han slutar dricka finns inte på kartan.
Men jag vill ha tillbaka honom som han var! Vi har så mycket tillsammans. Vi bor bra och har ordnad ekonomi, fina grannar och en det vänner (!tyvärr tror jag att det inte är så kul att bjuda hem en person som helst pratar om sig själv och sina bedrifter i ungdomen och som ängsligt bevakas av sin fru som ser hur han fyller på sina glas i snabb takt). Snälla, omtänksamma barn och underbara barnbarn har vi också. Allt skulle kunna vara så bra!

och beskrev min oro att han inte menar vad han säger.Att han svikit mig på så många plan.Att han inte längre visar kärlek osv.
Men du vet ju hur dålig jag är på det och altlid har varit(sant) I alla fulla fall så tror jag att budskapet gick hemJag sa vi får prata sen och så la vi på
Några timmar senare ringer han upp och frågar om han får komma på middag.Jomenvisst säger jag.
Han kommer,kvällen är riktigt trevlig,han känns lugn och avspänd.Frågar om han får sova över,tar det alltså inte för givet.
Dock tar han sömntablett för att få ro men sover sen gott.Sammantaget,stämningen jättfin.Respekten från båda håll likaså.I morgon kommer terapeuten från den klinik jag går på att ringa honom för ett första besök.
Hopp finns i alla fall.Nu hänger det ju på honom.Inte på mig.Annat än att jag ska fortsätta jobba på mitt medberoende.Jag kände hur jag gick igång i morse när jag såg honom stressa upp sig för allt som skulle hinnas med idag.-Men jag kan ta hunden,jag kan fixa det osv.
Men han är ju sund och säger,tack,men nej tack.Han vet nog att det mesta av stressen bara sitter i huvudet.

Och jag vill verkligen säga att du ska gå på din magkänsla! Av det du skriver låter det ju som att hon har problem; om hon smusslar, döljer så är det ju ett tecken på att hon någonstans vet att hon gör fel, men ändå inte kan låta bli...

Å ena sidan tänker jag av att du skriver att du inte bor hemma och därför inte kan hålla koll - så bra, för det är inte din uppgift att hålla koll på din mammas alkoholintag!!
Å andra sidan, den sorgliga sidan, du kan så klart tala om din bild av detta för din mamma; berätta din upplevelse av julen och hur du känner för det, din oro och även ta upp att det finns hjälp att få - men om hon inte vill sluta så kan inte du tvinga henne, och det är hemskt så klart. Men det är också viktigt för dig att veta det, så att du inte knäcks om hon inte tar till sig dina ord!!
Prata ned din pappa, hur ser han på det? Tänk igenom om du vill prata med din mamma, eller kanske skriva ett brev?
Läs runt här, det finns fler berättelser som kan hjälpa dig!
Kram

Ja, jag tror verkligen att hjärnan tar skada då man druckit i så många år som våra män har gjort. Jag tycker min man är väldigt förändrad i personligheten sedan vi träffades. Går inte att jämföra, han är allvarsammare, säger tykna saker till mig och dessutom tycker jag han har blivit väldigt rörig i huvudet. Han har svårt att komma ihåg saker, upprepar mycket, men vet inte om att han redan har sagt det.
Jag känner sådan ilska över att han inte ens vil försöka förstå hur jag har upplevt alla dessa år med hans supande. Att detta faktiskt skadar anhöriga verkar han inte alls fatta. Han tycker det är så konstigt att jag inte bara vill gå vidare nu.
Men dåligt mår man verkligen som anhörig.

Är ny på forumet. Har lite svårt att orientera mig i det tekniska... Fastnade i din/fransyskans inlägg o huruvida de 90 positiva % gör det värt att lida 10%?.
Min egen upplevelse är att det beror på hur jag själv mår. Problemet är att efter varje bakslag/besvikelse över att min man dricker har jag svårt att bli mig själv. Försöker vara stark och hoppfull men sjunker djupare och djupare ner i ett tillstånd där jag skäms över att vara jag. Jag antar att så länge jag betalar priset så anser jag att det är värt det. Men är det verkligen det? Förlåt om jag svamlar, försöker sätta ord på hur jag tänker, vet nog själv inte längre.

Tror deras hjärnor helt enkelt är söndersupna. Min man behöver inte mycket för att bli helt knäpp, så elak i munnen och korkad. Jag blir rädd. Han dricker mer och mer och blir helt okontaktbar till slut och det sitter i länge, sen dricker han mer, sover igen i timmar, super igen osv. Tills det helt plötsligt tar stopp, han spyr och mår dåligt, vaggar omkring som en gammal gubbe, tycker att jag ska tycka synd om honom, han är ju sjuk stackaren.
FY FAN, vi flyttar nu och jag känner sån avsmak efter julen då han drack handsprit/gel som han köpte från apoteket. Hur lågt kan en man sjunka? Och sen tro att allt ska vara bra och precis som vanligt igen...
Nu säger han att han ska börja ta medicin så att det inte händer igen. IDOIOT säger jag, ta inte det första glaset bara. Är jag allvarligt allergisk mot något så äter/dricker jag inte det så att jag riskerar att bli dödssjuk. Men det tycker han.
Mår illa.
Kram

Det blev som jag trodde. Tystnad.
Han : du säger inte mycket.
Jag : väntar på förklaringar.
Han : JAG väntar på förklaringar. Varför håller du på?
Jag: är trött på att torka toalettgolv och en bakfull sur man varje morgon.
Han: du har problem, jag är trött på virriga hjärnor
Och så vidare
Så han går upp och lägger sig och jag gråter.
Det känns hopplöst.
Har alkoholen gjort honom elak och egoistisk, hur impregnerad är hjärnan efter dagligt drickande i tjugo år?
Går det att reparera?