Senaste kommentarerna i forumet

Inte ja, jag har öl. Det var ordbehandlaren som satte in det ordet. Jag gillar inte öl alls faktiskt!

Jag har en ständigt pågående diskussion med mig själv om jag ska fortsätta att leva så här. Det har ett högt pris att skilja sig men det kanske är värt det om man får tillbaka sin energi och glädje.
Än så länge hoppas jag på att han ska komma till insikt och verkligen vilja förändring. Nu ska vi äta om en liten stund, mellan oss har varit tystnad sen gästerna har gått. Vi är ganska så bra på att sköta middagar och kalas för en stor släkt med alla slags personligheter. Men så kommer natten och ölen och sluddret och vinglandet och det dåliga humöret nästa morgon. Förmodar att han inte kommer att ha någon kommentar till de senaste nätternas händelser, det blir väl som vanligt jag som inte kan låta bli att "ta upp det igen".

Tänker på dig, och önskar lite extra styrka åt ditt håll!

och humöret på nedåtgående.Jag vet inte om jag orkar med denna bergoch dalbana igen.Och faktiskt,det bestämmer jag ju själv om jag ska orka med den eller inte.Det är bara så svårt att ta in att jag faktiskt oavsett vad han klarar eller inte kan välja min egen väg.Om jag vill hålla honom i handen eller fortsätta bygga upp min egen väg som jag ju faktiskt lyckats
bygga några hållbara metrar på. En dag i taget,ett beslut i taget.

Tack Karin! Det var nyttigt att läsa igenom den igen.
Louise

lite mer spänd och jag känner hur den omtalade muren reser sig mellan oss.Jag vet inte om det är jag eller han som bygger den.Mitt misstroende att han ska fixa detta,eller hans mående som gör att han liksom backar in i sig själv.Dock ringde han direkt han kom ner till stugan och var glad och pratsam.Jag känner mig inte alls helt säker på att inte köpt med sig några folköl då humöret var så gott.Men kanske var han bara nöjd med att ha varit ute på sociala besök hela dagen och att han nu kommit hem till lugna vrån.

men är grymt svårt, Vi bor i Stockholmsområdet så inte lätt med lägenhet. Kan inte bara sparka ut honom, vi är trots allt gifta.
Han får en sista chans, sen är det slut. Nolltolerans är det som gäller och det vet han.
Jag får helt enkelt hoppas att det blir noll också.
Vi utsätter oss därför att vi älskar honom. Ett högt pris.

och jag känner mig stark. Ska gå en lång promenad nu, han ligger på soffan och har spytt flera gånger sen tidigt i morse. Då vet man att det är över. För den här gången. Jag skulle vilja veta hur många gånger en alkoholist kan trilla dit innan han/hon kan sluta? Och vad är det som fattas hos dem som aldrig slutar, trots att de blir av med familj, jobb och vänner?
Han vet att det är nolltolerans som gäller när vi flyttat till lägenheten och den är skriven på mig. Han åker ut med huvudet före.
Ullabulla, jag har ingen att åka till. Alla är bortresta över ledigheten och resten är inte sådana som jag litar på. Gillar att vara ensam och gråta ur mig allt och sen blir jag stark. Sån är jag och har alltid varit.
Jag har min kontroll över mitt liv trots allt. Nytt hem, bara mitt, nya möbler och helt ny stad. Ska bli underbart! Sen åker han ut om det blir en droppe till! Det vet jag. Huset och barnen har varit det som hållit mig kvar och nu är det slut med det. Äntligen.
Kram

Hej,
Jag vet inte om du läst något i min tråd, men VAD jag känner igen mig i det du skriver. Min man har också druckit öl precis som din man i en massa år. Jag sa att jag ville skiljas för några månader sedan och då sökte han hjälp och är sedan dess nykter. Han fick antabus utskrivet från vår läkare på vårdcentralen. Men trots hans nykterhet nu, har jag så svårt att återgå till vårt vanliga liv. Har svårt att tro på att han lovar att vara nykter, det har han lovat förr. Sedan har det faktiskt hänt något med mina känslor också. Jag vill leva ensam och vara fri från allt. Fri från alla tankar på hans drickande! Vi lever ännu under samma tak, men det är som livet står stilla. Du har inga tankar på att lämna din man eller?
Kram

Upprepningar ser jag när jag läser vad jag tidigare har skrivit. Lite tjatigt, men det är ju faktiskt precis vad det är. Jävligt tjatigt!

Förra julen var hemsk! Klassisk scen med pappa som blir trött och somnar i soffan under julklappsutdelningen med barn och barnbarn. Så det är med bävan vi har sett fram emot denna helg. Mönstret har förändrats. Han ligger tämligen lågt tillsammans med familjen men då vi kommer hem fylls det på. Så slutar kvällen med att jag går och lägger mig på mitt rum, han sitter framför TVn. Det är svårt att slappna av och efter några timmar går jag ner. Då är han knappt kommunicerbar och vägrar gå och lägga sig. Jag leder honom till toaletten , för sent. Nästa morgon minns han ingenting av vad som har hänt och fattar inte alls varför jag är "sur". Nu pågår detta i stort sett varannan natt. Mina försök till samtal om problemet bemöts med ilska och anklagelser mot mig. Det tar på krafterna att hålla masken inför släkt och vänner. Helst skulle jag vilja gråta men vad hjälper det. Folk som tycker synd om sig själva är det värsta min man vet. Självupptagna är dom! Men han är sjuk och stackars alkoholister kan man minsann sparka på, dom som redan ligger!

Kör därifrån,ta in hos kompis eller släkting.Var inte där och övervaka hans tillnyktring eller ännu värre fortsatta supande.Släpp taget åtminstone denna gång och låt marorna rida dig att du inte agerar för att ta kontrollen som du redan tappat.

får han flytta med till lägenheten.Var någonstans visar han att han är en ny man som kommer att leverera under ert nya tak?
Vad förväntar du dig?
Är det isåfall realistiskt.
Och om det är fylla du förväntar dig,är det vad du vill ha?
Bara du kan svara på om de 10 obehagliga procenten är tillräckliga för att du ska stå på dig eller inte.
Enkelt va?
Jag förstår så väl din förtvivlan.Jag bävar nu inför de kommande 6 månader då han förmodas nyktra till och tillfriskna.Jag kanske måste låta honom närma sig mig och jag honom.Men sen står vi kanske där du står idag.Han misslyckad och jag sviken och förtvivlad.Varför utsätter man sig?
Jag har inga svar.

Han har druckit sen i fredags,med ytterst lite lördag och söndag men sent på kvällen i söndags kom en väninna till mig hit och vi drack lite vin som sen med musik blev mera vin. MIn kära man drack i smyg och det blev bråk. Måndag var han till Riddargatan 1, en alkoholmottagning men kom hem jättesent och jättefull.Tisdag körde jag honom till en läkarundersökning som han var tvungen att göra för att få göra ett jobb. Väntade länge och han svarade inte när jag ringde, kom sen från fel håll och påstod att han gått fel. Förstod direkt att han druckit något men tog det lugnt. Han är ju sjuk i alkoholism, den lilla stackaren. FAN, det får vara nog. Jag har skrikit till honom att han gömmer sig bakom detta, att det är sjukdom. Det är ju bra att ha något att skylla på så slipper han ta eget ansvar.
Senare i tisdags hittade jag honom på knäna i köket och hittade en flaska sprit under köksskåpet. Jag hällde ut skiten och han sa det var lika bra. Sen började han klaga över att han behövde sin livlina för att inte krascha. Jag tyckte att det var nog bäst att han började spy så skulle han vara frisk sen. Vi har haft så många snack om julen och att han inte ska förstöra den i år igen som han gjorde förra året. Han hade lovat dottern att vara tomte åt barnbarnen så han LOVADE verkligen och jag idioten trodde ändå kanske att det skulle gå så jag gav honom antidepressivt för att ångesten skulle sluta dra i honom och kvällen gick med tusen tårar från mig men han stannade hemma, sov hela natten så kändes lugnt. På väg med bilen för att hämta upp son och sonhustru så säger han att han måste ha Postafen för att inte börja må illa, jag tycker det är onödigt men ok, snäll, dum och korkad som man är så låter jag honom springa in på Scheele. Jag kör oss till dottern som bor 20 mil bort och han, mannen jag kan lita på, går till tvättstugan med dottern, vi går alla in, utom han, och väntar. Tomten kommer men jag reagerar direkt på att han är så konstig, tyst och trött. Går ut efter honom när han är klar och hittar en flaska handdesinfektion. EN tom flaska på 200 ml som han druckit upp där i tvättstugan?!?!? Jag får en chock. Hur lågt kan man sjunka? Vi alla märker att han är påverkad och konstig. Sen mot slutet innan vi ska åka hem igen, en resa i snöstorm som han LOVADE att köra, så var han på toan och efter det blev han ännu mer drogad så antar att han hade en flaska till med handdesinfektion.
Stackaren va, vågade inte möta oss alla nykter. Vågade inte bli sig själv. Jag körde hela vägen hem och mådde så dåligt, kämpade mot gråten. Släppte av sonen och sonhustrun, hem och sa åt honom att gå och lägga sig i dotterns gamla rum och hålla sig borta från mig.
Han sov nog hela natten men idag har han varit iväg, såg fotspår ute men fattar inte när han varit iväg. Jag sov till kl 12 så det måste ju ha varit på fm. Pubarna i byn är garanterat öppna för vi har många alkoholister i området. Han lyckades igen. Är jag förvånad? JA det är jag, blir lika chockad varje gång han lurar mig. Är jag självplågare? JA det verkar så, sitter här för femtielfte gången och gråter tills hjärtat nästan spricker.
Älskar ju honom. Han är grym, som sonen säger. NÄr han är nykter då vill säga. En skam och besvikelse när han är full. Gud vad jag skäms. För även fast han är sjuk, har eget ansvar mm så blir jag och de mina påverkade. Våra liv förstörs. Mina drömmar som jag delar med honom krossas. Min hälsa förstörs för jag blir apatisk och kan inte klara det vanliga livet. Sitter bara och gråter just nu och skäms så att han var så äcklig på självaste julafton inför mina barn och alla andra. Jag skäms för att jag tror på honom när han är nykter. Dags att inse att han aldrig kommer sluta dricka. Han vill bevisa att han inte är idiot och det blir tvärt om men det skiter han i. Nu flyttar vi till lägenhet snart och vi har tittat på nya möbler, jag har sålt det mesta av det gamla. Det blir som befarat. Vi flyttar dit tillsammans och sen åker han ut första gången han så mycket som luktar på alkohol.
Så börjar jag försvara honom igen, kanske därför han dricker så mycket nu för han vet att det tar slut sen. Lägenheten är bara min och han åker ut, jag släpper inte in honom. Polisen får komma och jag lämnar honom för gott. Känns så skrämmande och hemskt men måste jag så måste jag.....eller? Ska jag stå ut med det här för att 90 % av tiden med honom är fullkomligt underbar? Ja fy fan. Livet blev inte som jag trodde. Är så lurad, så sviken och så förtvivlad. Hjälp.

Kanske tar slut och jag får panik. Vi har så mycket gemensamt, så många planer för framtiden och nu super han bort allt. Panik är nog bara förnamnet.
GIllar din tråd för att jag känner så himla väl igen mig och jag håller med, vi borde gå ihop och bilda bolag för våra sårade själar och krossade drömmar. Jag mår så dåligt så det finns inget annat än gråt sen några dagar tillbaka. Känner skuld därför att jag lockade honom genom att sitta och dricka vin med en väninna. Så egentligen är det mitt fel att han nu super sönder sig totalt. Helt utslagen ligger han i dotterns säng på övervåningen. Gudskelov har hon flyttat härifrån. Pga honom.
Juldagen och han ligger mer eller mindre död sedan i går kväll. Var tvungen att gå och titta om han levde. Rummet såg hemskt ut, madrass, kuddar och täcke i en enda röra och där låg han. Lyfte på huvudet när jag tände lampan men i övrigt ingenting. Jag är rädd, förtvivlad och så ledsen. Lycka till till oss Ullabulla. Kram

sent,över 11 var klockan.Får jag komma över? Självklart sa jag.
Han mådde verkligen skit och fick till sist migräntablett av mig som lugnade hans illamående.
Denna gång verkar han på riktigt se problemet och förstå att han går under om han fortsätter.
Trots att min glappande trut är svår att hålla igen så försöker jag verkligen hålla tillbaka och hålla fast vid känslan,hans resa hans beslut.
Om jag på något sätt inbillar mig att jag kan påverka hans nykterhet eller ta ansvar över hans vuxna liv så är jag fast igen.
Men glad och hoppfull är jag ändå.Så skönt att inte leva under denna press,åtminstone idag.

:)

genuint överlycklig.Men jag känner mig mest otroligt trött och lite uppgiven.Jaha,och nu då.Precis som jag började min tråd den 6 Juli.
Kanske att han nu står fast vid detta beslut.Kanske att det är på riktigt denna gång.Men när jag pressar honom lite så var det ju just igår han tappade kontrollen för första gången och satt och drack till alla öl var uttömda.Som skulle ha räckt till nyår.Jag som sett vet ju att han tappat kontrollen så många gånger till denna sommar.Men det är redan historia.
Då känner jag att nä,det är bara just nu han känner denna övertygelse.

Jag har svårt att tro på att han genuint menar allvar denna gång även om han gör det till 100% just idag.Jag orkar inte ladda om än,tro än.Det finns ju inget som säger att jag behöver det heller.Han ska ju bära sig själv genom detta.

Tack Meredith11, jag känner värmen och omtanken i dina ord. Jag uppskattar det verkligen. Det värmer. Det som också är lite extra tufft just nu är att min "själsfrände", en av dem jag räddat från undergång, helt klart och tydligt deklarerat för mig att hon har helt enkelt inte tid! Hon har fullt upp med sitt liv nu. Och man pratar inte om såna här känsliga problem med vem som helst, och absolut inte med många, av respekt mot min son, givetvis. Hon är en, av två, som jag trodde skulle lyssna åtminstone lite. Jag begär inte mycket. Bara en liten, liten känsla av att de bryr sig. Det hade räckt. Jag hade inte förväntat tydligt, ord för ord, "jag har inte tid". Jag har lyssnat på hennes problem, samma, samma, under 2 års tid... Det är inte vänskap för mig. Jag är givetvis grymt besviken. (Min andra vän, som följt mig i vått och torrt i drygt 20 år, finns kvar.) Jag hoppas missbruksenheten på Psyk ska kunna lotsa mig rätt. Tack igen! :)

Jodå,jag läste och jag skäms än.Medberoende beteendet sitter i på så många plan av livet.Jag vet bäst,alltid :) Ha en riktigt bra julafton.Vi hoppas allihop och studsar av lycka runt honom.Så han är älskad av många.

Hoppas innerligt att det blir en julklapp som håller.

Jag framförde en ursäkt till dig i min egen tråd och ifall du inte vill läsa där mera, så vill jag för säkerhets skull göra det här också. Förlåt för att jag reagerade så hårt på vad du skrev där.

Det låter som väldigt svårt, hoppas du hittar stöd så att du orkar hjälpa din son. Helst någon som kan lite om vilket typ av stöd som är bäst.
Jag hoppas att du hittar rätt i detta, kram

pratat med honom nu på morgonen.Nu räcker det,han ska ta antabus och vara nykter fram tills han får sina antabus.
Han var mycket ångerfull och tyckte hemskt illa om sig själv.Spytt skitit osv och såg ut som ett elände enligt han själv.Jag erbjöd att hämta honom hit nu idag,men han ville vara ensam då han mådde så eländigt.Varnade för en del symtom om han skulle få delriium osv.Han lovade att ringa om han skulle bli alltför dålig.Jipii är för starkt ord men det är klart att hoppet vaknar till liv.

......jag finns också här för dig <3

Hejsan, Till börja med vill jag skriva att jag beklagar verkligen att det gått som det gått för dig. Jag vet exat hur det känns har själv gått igenom likadan problem som du. Och jag vet det är inte lätt att hantera problemet speciellt när man älskar personen. Livet suger verkligen.
Jag och min man var tillsammans 4 år och 2 år som gifta blev gravid men han tvingade mig att göra abort blev hotad och han sa att han lämnar mig om jag inte gör abort, så jag tog beslutet och lyssnade på honom ville inte bli lämnad för han var allt för mig. 24/12-2012 gjorde abort så imorn är det 2 år sedan, 2 år sedan jag gjorde mitt livs största misstag och det förlåter jag honom aldrig. 3 v senare lämnade han mig. I början skickade han sms frågade hur jag hade det men nu har jag inte hört nått från honom. och jag saknar honom varje minut. Jag lider just nu av totalt krossat hjärta och sårad själ. jag har aldrig mått så här dåligt. jag trodde jag skulle klara av det och bara gå vidare träffa en ny kille och vara lycklig men nej tyvärr det är inte så jävla lätt. jag älskar honom och saknar honom hela jävla fucking minut. Jag finns här om du vill prata. det känns som vi har nått gemensamt. ta hand om dig och dina barn. Kram......