Senaste kommentarerna i forumet

Kraaaaamar från en fd beroendeperson. Den enda som gar skuld i detta är din man. Inget av detta är ditt fel. Kom ihåg det. Ta hand om dig, gör något roligt om du har ork

... Känslan av att jag hade liksom ingen ork kvar, knappt tankekapacotet - även om hjärnan höll på att koka över av alla tankar. Det var liksom ett enda virrvarr av "skajagstannaellerlämnastannaellerlämnastannaellerlämnastannalämnastannalämna" och det var mest tårar och sorg, men ibland kom en ilska som hjälpte mig att komma framåt. Ibland kom den sällan, men den kom allt oftare och det fick ta den tiden.

Det är inte konstigt att du känner dig febrig - du är ju mitt uppe i något oerhört energikrävande, och tröttande. Tillåt dig att vara trött, det hjälper dig och din kropp. Försökt tänka på dig och vad som är viktigt, stå på dig i det som är viktigt! En dag kommer du känna mer magkänsla för vad som är rätt för dig!
Kram

När exet och jag skulle skriva på alla papper. Det gjorde så oerhört ont, det var så definitivt på något sätt, och så sorgligt att det var över - dådet som jag hade trott skulle vara för evigt, att jag skulle minsann inte ge upp - och så satt vi där och det var över. Det gjorde så ont. Jag hör att du är beslutsam, men tror också att jag anar en sorg, en självklar sorg och kanske också en lättnad?
Känner så med dig, och hoppas allt går så bra som det kan?!

Stor kram till dig, men vän!
Självklart tar han det lätta valet - han slipper ju fixa och han slipper tänka så mycket genom att säga att det är så många som gjort detta förut. Åh, man blir ju frustrerad.
Håller alla tummar för dig, bästa du!!

Många har det så klart - det är därför många är här, för att man vill hjälpa den man älskar. Men många har det också. Som du skriver - man tycker inte om den fulla personen, men kanske inte/troligen inte heller den andra personen...

För mig var det så att alla svek, alla hårda ord mm åt ju liksom upp kärleken. Från början var det ju lite så att "en gång är ingen gång" och kärleken var så stark osv, men sedan blev det ju nästan tvärtom; en gång nykter och snäll är ingen gång, och där och då, mitt i all olycka, alla svek, all ledsenhet så hittade jag inte längre känslorna som en gång funnits. De var trampade på, förlöjligade och förstörda... För det är sådant som lätt händer när man lever med en alkoholist.

Ge dig tid - du behöver inte bestämma dig just idag, och jag vet hur svårt det är att veta, men magkänslan kommer om du b ara jobbar med dig själv, vad som är viktigt för dig och vad du vill och vill ha ut av livet!

Kram

Det är så många här som har så mycket kärlek kvar till den som dricker. Vet inte om jag förtränger mina känslor eller vad. För jag vet inte om jag är kär längre. Tycker illa om den fulla personen så klart men om jag älskar den nyktra personen det vet jag inte.
Vi kanske har växt ifrån varandra eller så är jag för sårad. Vet inte.
Men är nästan ibland avundsjuk på er andra, konstigt nog.
Försöker ta fram känslorna menttycker inte att det fungerar riktigt :-(

Nere igen.....
Skulle ljuga om jag säger att allt är bra med mig.
Vill inte alls stanna upp för att känna vad jag egentligen känner.Klump i magen.....stänger av musiken för att inte höra texten om kärleken. Löjligt !!!!
Jag som skulle inte tycka synd om mig själv eller andra här.........Jag är ledsen och besviken idag. Min längtan efter honom förvandlar sig till tårar .

Det är längtan efter det lyckliga livet :(.
Kram till er . Kämpa på .

…ett geofrafiskt avstånd med måga mil så känner jag hur spänningarna hänger i luften.

Nu är det bara några dygn kvar tills papper ska skrivas.

Jag har tre förslag på delning som han kommer få överväga.
Jag räknar inte med att han har gjort detsamma trots att jag bett om det. Han tror "någon annan" ordnar sånt här, "det har ju gjorts av så många före oss, så det löser sig".
Att det är upp till honom och mig har han inget intresse i att lyssna till.
Vi får se hur det ser ut när jag kommer hem. Ett av förslagen kommer vara att han köper ut mig från mitt eget hem. Vi får väl se!

idag.Han var här igår och kändes lite avmätt.Så jag backade genast till min ringhörna.Jag får känslan av att jag ska vara tacksam för att HAN ger mig denna chans och inte att vi ger varann denna chans.Om känslan kvarstår så får jag ta upp den med honom.Han har varit på stressrehab och hos läkare.Vad jag kunde utröna så har han inte nämnt alkohol.

Men vem vet,han är så hemlig av sig så det är inte omöjligt att det kommit upp.Själv är han inne på att arbetsträna 25% till upp till 75% efter jul.På eget initiativ.Hans stress och ångestnivå hade också sänkts enligt det test han fick göra igår.Det jag undrar är hur detta kan vara möjligt då jag aldrig upplevt honom så stressad som nu.Manipulation,eller är det bara i kontakt med sina anhöriga som han är stressad.Och i lugn och ro tillsammans med alkohol och i en enslig miljö så är allt under kontroll.

Själv så bygger jag hela tiden upp mina två vägar.En med honom och en där han inte finns med och där jag fyller mitt eget liv med bra innehåll.Jag har förstått att även om han finns med i mitt liv framöver så måste jag på något sätt para ihop med mitt tänk i livet utan honom,dvs det med mig i fokus.Då kanske det kan bli nått bra av det hela.

Jag tänker också på julen som närmar sig, då släkten brukar komma till oss. Jag vill att vi ska fira den som vanligt iår iallafall. Jag vet också hur mycket bekymmer det brukar vara före jul med att försöka begränsa alkoholen. Förra julen skrev jag om det här, hur jag försökte men det blev ändå inte som jag ville. Men jag vill ändå att vi ska fira julen i huset kanske en sista gång. Allt känns så sorgligt, jag har bott där i över 20 år!! Det har varit väldigt jobbigt och jag måste försöka att påminna mig själv varför jag gör det här, måste minnas alla svåra stunder när vi har varit så rädda och ledsna. Men jag får ändå inte glömma de fina stunderna ihop med barnen.
Idag var vi själva hemma och på dagen var han riktigt trevlig o kunde skoja men mot kvällen märkte jag att han förändrades o blev lite spydig o grinig. Det är en sådan otäck känsla när jag märker den där förändringen. Jag får ångest o det känns så obehagligt o jag vill bara fly!! Då kan jag känna att vad skönt det blir när jag inte behöver vara där o tänka på hur han kommer att vara o dessa humörsvängningar som gör mig så ångestfylld!!
Det är nog sant Mittendaliv att vi inte kommer att kunna tala med varann men jag önskar så att det skulle gå o jag hoppas också att mina barn kommer att förstå mig att jag är tvungen att göra det här. De kanske gör det när det har gått en tid förhoppningsvis. Jag kommer inte att orka med om de tar avstånd mot mig.
Hur har du det Mittendaliv , jag har tänkt på dig?
Kramar

Kanske är familjeterapi en hjälp för er? Du verkar pendla en del i humör och det gjorde min fru också när jag själv drack. Det försvann när jag började ta antabus. Då släpper kontrollbehovet och vårt förhållande blev gradvis bättre. Tilliten kommer, känslor och ömhet med den. Du är inne i ett djupt och starkt medberoende och det har jag inga kloka ord att säga till dig om. Din man har säkerligen abstinens, ångest och skam som görcatt han pendlar i humör. Du har dutt kontrollbehov. Detta kommer fortsätta ge upphov till konflikter eftersom ni båda är utanför er tillitszon. För att komma innanför denna krävs det tid. Tid för han att vara nykter och tid för att du ska upotäcka att han faktiskt är nykter.

Man kan aldrig, aldrig ändra på någon som inte vill ha förändring. Han är inte redo. Låt honom göra sitt val. Förklara ditt ställningstagande men dra dig tillbaka. Det är jobbigt men nödvändigt.

och om du ger dig in i leken så måste du leken tåla.Och den är inte rolig eller ens särskilt hoppfull.Fundera vad du är beredd att ge eller offra och håll dig till det så du inte blir alltför nedtryckt av de bakslag som antagligen ligger och väntar.Eller gör som de andra på forumet säger,backa flera meter och tänk på dig själv.Problemet är hans och just nu vill han eller orkar han kanske inte ta din hand.

Tack.

Nu kom ett bakslag. Pratade med honom just. Han är inte alls sugen på att åka in imorron. Det känns så tråkigt tycker han, utan alkohol. Vill inte hitta på något.

Men jag är så trött. Känns som om jag fortfarande har feber, men det har jag inte. Bara helt slut i huvud och kropp.

Jag har inte orkat skriva på länge, men jag har varit inne och läst. Läst både andras och mina egna inlägg. Jösses, vad klok man är ibland! När det gäller andra.

Min man är fortfarande nykter (vad jag vet, men det verkar faktiskt så). Han har ställt upp mycket mer och gjort en massa hemma. Samtidigt så litar jag inte på att det håller i sig. Varför hela tiden denna oro?? Men han har haft såna här "toppar" förut då han har gjort en massa, så har det hållit i sig i max ett par veckor och sen är det slut. Vi har fortfarande skilda sovrum och jag skulle helst fortsätta att ha det så. Han vill flytta tillbaka in i sovrummet.

Vissa dagar är bra, andra mycket sämre. Igår kände jag mig ovanligt pigg och fylld av energi, idag är jag nere i källaren igen. Blir alldeles blöt av svett bara av att försöka skriva det här. Folk runtomkring undrar vad jag har för plan? Inte vet jag, jag kan inte se längre än till jul och den planen innehåller i alla fall hela familjen. Mina föräldrar tycker att det är vansinne om jag skulle stanna kvar. De vill inte ens träffa honom. Vilket förstås gör att jag hamnar i kläm igen.

Hur ska jag veta vad jag vill på lång sikt?? Jag försöker bara överleva.Och just nu är han nykter och behjälplig. Är inte det värt nåt??

Känns som om mitt huvud brinner upp.

Hoppas nu att ni hittar rätt. Kram på dig! Du är bra. God. Och det är gott.
:)

/L

inatt.Mitt barn bröt handleden av mysko anledning så den bara hängde och dinglade.Jag tar hen med till sjukhuset tillsammans med exet.Han är inte pappa till barnet.
Väl där så tar jag beslutet att segla vidare till nån konstig konstskola dit jag har anmält mig sen tidigare.där får jag glida omkring och få en massa bekräftelse från de andra deltagarna och får göra vackra saker och få känna mig duktig.Under tiden är exet på sjukhuset tillsammans med barnet och handleden..Nog är den visserligen överdriven men nånstans finns det ett korn av sanning.Han har alltid funnits där,byggt upp en plattform för mig för att jag ska få göra det som är så viktigt för mig-skapa.Problemet är ju att det aldrig varit nog.Jag har ju aldrig fått den bekräftelsen duktiga flickan behöver.Dvs att hon duger exakt som hon är.Så jag har bara jobbat hårdare,försökt skapa vidare cirklar och han har kämpat med mig i denna utförskurva för att jag då till sist äntligen ska bli nöjd..

Så nu gäller det att plocka bort ingredienser för att kanske hitta harmoni istället för att fylla på.

Ingen koll alls på Göteborg tyvärr.Hoppas att han hinner några eller flera steg på vägen mot sin egen nykterhet.Klappa dig själv på axeln för att du orkade bry dig.

Tack för alla råd!!

Gick efter rådet att erbjuda honom att hitta på saker när han ville. Simma, jogga osv. Han mycket bra samtal med honom, han förstod att han försummat mig (och andra) flera år. Kom en del saker från barndomen.

Nu har han också gått med att bli inlagd från torsdag. Återstår att se om han luras.

Nu skulle vi behöva konkret hjälp. Vart ska vi vända oss? Finns det något ställe som är bra i Göteborg? Är det bara psykakuten som gäller å sen Östra eller Sahlgrenska?

Vi vill att han blir inlagd helst från torsdag, utan att behöva åka tillbaka å riskera att han inte vill på fredagen då helgen nalkas.

Tusen Tack!! Nu finns det hopp igen....

kanske raka motsatsen då.Skulle verka bildad där men blev nog genomskådad :)

är så många "onda" män som verkar ha genomgått någon sorts själslig katarsis och blivit helt förbytta av alkoholen.Jag har tur som är sluppit detta än.Men kanske det är det som väntar även mig?

…Ullabulla…

Det är så tragiskt alltihop!
Jag vet ju att det djupt innerst inne så har jag och mannen en kärlek djupare och starkare än allt negativt men det kommer inte fram utan kvävs…
jag har gjort vad jag kan nu och måste tyvärr gå…

på en kopp kaffe.Nån form av närvaro i nuet från hans sida börjar jag uppleva som varit helt borta hela sommaren.Hans barn som jag har kontakt med pratade idag om hur de anpassade sig så till den milda grad för att överhuvudtaget få till en träff med honom.Vi dansar alla hans dans istället för vår egen.Jag tror att jag ska vänta på att han bjuder upp..

ryms i en liten liten tesked av kärlek..

..att jag läst UllaBullas senaste inlägg kom jag i tanke på en dag för två år sen.
Telefonen ringde och det var mannen som bad mig komma till hans arbetsplats där han blivit kallad till möte med chefer.
Han var inte helt nykter och de hade nolltolerans, vilken de själva bröt ett otal gånger eftersom de inte kunde klara sig utan mannen trots att han var antingen bakfull eller tagit sig ett par järn. Hans arbetskompetens och kunskap försvann inte med spriten i kroppen. Den höll honom över ytan i liten mängd.
Nu hade detta hänt för många gånger och han fick en ordentlig varning.
Han bad mig komma till arbetsplatsen och jag visste inte varför.
Han ville jag skulle vara med under mötet.
Han gav mig en indirekt ursäkt med cheferna i samma rum. Det var nog den största kärleksförklaringen jag någonsin fått av honom förutom en undvikande ursäkt dagen efter han tagit rejält strupgrepp och själv blev rädd över sin handling.
Senare har just den handlingen vinklats och ändrats till att det var mitt eget fel….

Har varit borta i helgen, själv med barnen... Han säger att han inget druckit, men jag är säker på att det fattas wiskey... Ja skulle ha plockat undan allt kanske innan ja åkte, men då hade han väl bara köpt nytt... Ja orkar inte ens kolla längre, känner mig likgiltig inför det mesta... I veckan och helgen får vi besök, undrar hur han tänker göra. Han säger att han inte ska dricka nåt, men det återstår och se..