Senaste kommentarerna i forumet

... var drömmen ett utslag över den stress och det stora ansvar du känner att du tar över allt det här med drickandet, det sociala, ditt jobb, ja rubbet liksom? Det är du som gör grovjobbet och du kan eller mäktar inte med att "delegera"?

Jag tycker såna här drömmar är fruktansvärda. Har dom själv. Kram på dig.

/L

jag försökte slå ihjäl?Jag trodde faktiskt det var exet..Tack för tankeställaren,vill veta.

så skulle inte detta forum behövas tyvärr.
Välkommen hit för det första,du verkar ha kommit långt redan i insikter om att problemet är hans att äga och lösa.
Jag har försökt i 20 år med allt som går och inte lyckats alls.Han dricker idag värre än han nånsin gjort.

Fortsätt att ha insikt och dra upp dina riktlinjer för hur du ska agera även fortsättningsvis.Och om du kan,håll dig till de riktlinjerna.
Är själv för sänkt för tillfället för att kunna ge mer uttömmande respons på ditt brev.

Jag har läst i din tråd med o ser att vi har haft det ganska lika . Jag har också varit tillsammans med min sambo länge!! Närmare bestämt 24 år!! Han har alltid druckit för mycket även när vi nyss hade träffats fast det var inget jag tänkte så mycket på då. Det som var värst då var att han blev så elak o kallade
mig för en massa fula saker, han var också väldigt svartsjuk! Jag förstår inte idag när jag tänker tillbaka på det att jag stannade kvar för jag hade ju inget då som höll mig kvar. Åren gick o vi fick två underbara tjejer skaffade hus o djur mm, jag hade aldrig bott själv o trodde väl inte att jag skulle klara mig eftersom han skötte allting ( betalade räkningar, kontakt med banken, handlade , tankade mm) jag skötte hemmet o barnen. Jag hade så dåligt självförtroende o trodde inte mig själv om någonting. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att ta steget men jag tror att det var att jag såg hur dåligt min dotter mådde o hur dum han var mot henne o även min andra dotter som har flyttat hemifrån. Jag tog även hjälp från familjerådgivningen o Anhörigcentrum , spm har hjälpt mig mycket. O forumet här såklart!!<3 det kom till en punkt då jag bara visste att ja g inte kunde stanna längre. Jag har väldigt dåligt samvete för att jag inte gjort det tidigare för då hade nog mina barn mått mycket bättre idag. Det du frågade om vad mina barn tyckte var jobbigast var nog för min yngsta dotter att behöva flytta från huset till en tvåa. Hon vill inte bo med sin pappa som det är nu. Hoppas de kan få en fungerande relation i framtiden. Min älsta dotter flyttade hemifrån för ca 3 år sen o hon tyckte att det var bra o att jag var modig o det kändes skönt att höra. Jag hoppas att du också får kraften att skiljas för det verkar som att det är det du vill . När man har levt så som vi har gjort under så många år så tar det död på känslorna i alla fall för min del. Tänk på dig själv nu!! Vi lever bara en gång o du är värd så mycket mer!!
Styrkekramar till dig!!<3

Hej........känner likadant :(((((.
Skulle vilja slå i mitt eget huvudet och vara klokare .
Skulle vilja att jag vaknar till det bättre ......
Du är inte ensam.....jag ska inte fly och kanske kan hjälpa med .....lite..Vet inte alls vad jag skriver.
Lider med dig fina Ullabulla och skulle vilja göra dig lite gladare .
Kram och ska du veta att jag beundrar dig

ett rådjur (i drömmen förstås).Det låg i mitt kök och liksom flämtandades och led.Alla andra bara flydde så jag fick ta en hammare och först slå in ena sidan på skallbenet.Vända på rådjuret och slå in den andra sidan så det äntligen dog.Symbolik någon ... :(

Jag har följt dig här i din tråd. Känner igen mig mycket i dig. Jag tror också jag är på väg bort, men inte kommit så långt som dig. Önskar att jag kommit så långt. Du är så stark!
Jag försöker att se framåt så långt som till att jag har en egen lägenhet och känna den känslan när allt känns motigt. Men då känns det som att jag måste kämpa.
Vad är det dina barn har mest emot? Mina barn är vuxna och utflugna och lever sina egna liv, men ändå är jag lite orolig för hur de ska ta det.
Många kramar till dig.

buhubuhu..nu ska jag på alanonmöte,väldigt lägligt.

Nu är jag här igen, har inte riktigt haft kraften att skriva nåt. Det har varit så mycket med flytt o mina barn som inte mår bra. Nu har jag iallafall fall lägenheten klar så det går att flytta in där men jag har inte gjort det än, har bara sovit där en natt. Det kändes jättekonstigt men skönt. Det var så lugnt o jag behövde inte tänka på om han hade druckit el inte o om han skulle få nåt utbrott. Hade svårt att sova o vaknade stup i ett o drömde konstiga drömmar om min fd sambo. Jag drömde att han var i min lägenhet o vägrade gå därifrån! Det var jättehemskt . Har tänkt att jag ska flytta på riktigt efter nyår. Hur ska julen bli då? Vi har sagt att vi ska fira den tillsammans som vanligt. Det är nog en dålig ide egentligen. Men det var barnen som ville det o de får bestämma. Så nu måste jag ta det där samtalet igen om alkoholen till jul. Att det inte blir någon sprit i jul om vi ska fira tillsammans för det är tjejernas önskemål. Jag hoppas det inte blir bråk om det bara men har på känn att det blir det.!!

Gråter lite,skrattar lite.....gråter igen och saknar . Tycker synd om mig själv och väntar lite......och det går över.
Nästa dag är likadant men mitt huvudet är lite över ytan just nu och det känns okey.
Jag skulle också önska mig en julklapp som skulle innehålla all styrkan till mig och styrkan till honom att må bra igen .
Hoppas , hoppas att han blir klok i sina beslut.

Snart är det jul. Ser framemot med skräckblandad förtjusning. Knäppt jag vet. Men jag vill nästan att han ska trilla dit ordentligt och tjatta med andra tjejer på nätet. Inte på julafton såklart men ändå. Känns hemskt att jag känner så. Men det här vakumet som jag är i nu är jätte jobbigt. Att bara vänta på ett bakslag.

Hej på dig,

Bara en kort kommentar. Det finns en poäng med att de ställen du nämner bara tar emot personer som går dit självmant. Det går tyvärr inte att behandla eller "göra en alkoholist frisk" om hen inte själv har viljan. Om hen inte vill sluta dricka så kommer det heller inte ske... Tyvärr...

Tror på rak konfrontation och lite hårdare linje. Visa att ni menar allvar i ord och handling. Men som alla säger ovan - egentligen kan ni inte göra så mycket. Det måste komma från din fru själv.

Kämpa på men tappa inte bort dig själv... Kram

ska stå att ni försökt ge vinkar av olika slag... / mt

bra bok! Jag tror att barnen tänker klokt. Ni har försökt "så frön" genom att ge viknakr av olika slag men det har uppenbarligen inte varit tillräckligt - eller mera troligt så är hon så fast i sitt beroende att hon inte fixar att sluta missbruket även om hon skulle vilja. Många kvinnor har skrivit på missbrukarsidorna här om sin sin kamp. Jag tror att barnen tänker klokt, att ni ska tala klarspråk. Tala om vad du ser och vet, hur det påverkar dig och familjelivet. Säg att hon behöver till behandlingshem, det har hjälpt många. Sen får du ta dig en funderare på vad du gör om hon inte slutar dricka och när du vet det, tala om det för henne. Jag länkar till Carna Bångs blogg för medberoende, där finns mycket klokt att läsa http://medberoendeinfo.blogspot.com/ / mt

Hej, vilken jobbig situation ni har.
Vill understryka att jag absolut inte är någon expert på det här. Men har du läst "Flodhästen i vardagsrummet" och "Flodhästen på arbetsplatsen" av Tommy Hellsten. Jag tror att han tar upp en "konfrontation" liknande den dina barn beskriver. Och exakt hur man kan gå till väga. Kanske är skönt att ha något att falla tillbaka på, om det passar er förstås. Situationen är ju jobbig, lätt att översköljas av känslor.
"I förbifarten" låter kanske lite lamt. Sen vet man ju inte om det spelar någon roll hur ni säger det.
Tänker på er

Tack igen för synpunkter och förslag.

Jag vet var hon gömmer sitt vin och har konfronterat henne flera gånger om det så hon vet om att jag vet var hon gömmer. Funderar på om jag ska börja titta in till henne varje gång jag märker att det lyser hos henne under natten och se vad hon håller på med.
Det där med att "så ett frö" har jag och barnen gjort genom att i förbifarten påpeka saker vi läst eller sett kopplat till alkohol eller påpeka att hon kanske skulle gå till läkaren och kolla olika värden eller få förnyade recept. Det gäller väl att "så frön" så ofta som möjligt och på olika sätt?

Skulle inte säga att hon blir curlad eller hanterad för mjukt och mesigt, det är ingen annan som köper hem och hon vet om att vi vet om och vi påpekar att vi vet om.

Husläkaren känns för tillfället som ett passerat kapitel och vi bedömer att det inte är läge för Socialen/LVM än. Det måste finnas någon möjlighet att kontakta och få hjälp från någon annan instans däremellan?
Det verkar som om Riddargatan och liknande bara tar emot folk som kommer dit av egen fri vilja och att det inte går att boka tid åt någon annan.

Barnen har pratat om att de tror att det vettigaste skulle vara att sitta ner alla tillsammans och prata igenom det hela lugnt och stilla. Som när de har intervention i amerikansk teve, säger de. Tror ni att det skulle kunna vara bra?

Jättetack till er som svarat mig. Ja, jag har nog läst lite i varje tråd här, men svårt att hålla isär. Jag har också tänkt på att det kanske vore en bra lösning att flytta ifrån varandra på prov ett tag. Då kan jag hinna bli säkrare på mitt beslut och han får vänja sig vid att leva ensam ett tag. Lite svårt rent praktiskt. Där vi bor är det svårt med lägenheter. Det bästa kanske vore att hitta en lägenhet som är möblerad och hyra för några månader, så att man slipper att köpa nya möbler. Jag har svårt att tro att jag kommer att sakna honom direkt, men det kommer naturligtvis att bli ensamt och jag behöver jobba på att skaffa mig nya vänner att umgås med. Jag är så enormt trött på allt grubblande och vill så gärna kunna släppa det och få tid och ork att göra andra saker. Jag skulle helst vilja gå i ide nu över alla helger och vakna upp i mitten av januari då det är vanliga veckor igen. Jul! Hur kul är det i år!
Tack än en gång för era svar.....är så glad att detta forumet finns.
Kram alla

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag vet inte om du har läst min tråd, men jag har levt med en man som dricker i 20 år. Jag känner igen mig precis i det där vacklandet hit och dit. Precis det här, att det kanske inte är så illa ändå. Så har jag också tänkt och bara kört på i alla år.
Våra barn är vuxna och det är sedan de flyttade hemifrån som tankarna på skilsmässa har tagit över mer och mer för mig.
När jag äntligen tog mod till mig och sa att jag ville skiljas, då blev han nykter på stört och har varit det sedan dess och det är nu 3 månader. Men mina känslor har tyvärr fått sig en törn, pga alla år i psykisk stress.

Alla här har ju så olika historia och olika bakgrund.Men likheterna är ju större.Just att vara i en kärleksrelation med en alkis är ju jättesvårt.Man har efter många turer hittat någon sorts konstig acceptans av hur livet ser ut och märker inte hur förhållandet sakta holkas ur.Till slut står man där och ser sin man och känner mest vanmakt sorg och frustration.
Det är ju endast du som kan avgöra om det finns tillräckliga känslor kvar för att orka samla ihop dig/er och tro på en förändring.

Finns det inga känslor kvar från din sida så är du skyldig både honom och dig själv att lämna.Han har inte kraften att göra det.Han kommer säkerligen att börja dricka igen och skylla allt på dig.Men om du lever kvar i relationen så är risken stor att han trillar dit ändå och då är säkert också felet ditt.Du är inte tillräckligt kärleksfull eller stöttande och därför har han då tagit återfall.
Kanske kan ni som vi gjort separera på prov?Hitta en lägenhet och försök att lägga locket på så gott det går under en tid.Då kommer tiden att utvisa,dels om han klarar att vara nykter.Det kommer också att visa sig om du ändå innerst inne känner någon form av kärlek till din man.

Då har du ju inte per definition lämnat och hoppet och motivationen hos din man får leva kvar.Han hinner också stegvis vänja sig att du inte finns där.Dvs ni börjar var och en er egen resa som gör er båda starkare.Följ gärna min tråd om du inte redan gjort det.Jag är inte alls säker på att det här slutar väl för oss.Men det var omöjligt att fortsätta som vi gjorde under samma tak.Vi har fortfarande varken satt punkt eller sagt att det ska vara vi igen.
Det är tungt att leva under ovissa förhållanden också.Men i vårt fall så känns det bättre för oss båda.
Grubbla vidare och låt känslan bo i dig istället för att försöka fly.
Det gjorde jag i flera år innan sanningen hann ikapp mig.

Men det är nog en del som läser!

Det är nog ganska vanligt - när du har fått nog, när bägaren redan runnit över, när det redan känns kört; då vaknar alkoholisten... Men då känns det redan som att man bestämt sig, alla svek, alla brutna löften, allt som hänt har redan sårat för mycket, förstört för mycket.

Det är bra att du börjat berätta för dina vänner - i okunskap tänker de på "den stackaren" som blir kvar, ensam - men de vet itne hur det är att leva ditt liv, de vet itne hur det är att vara du och vara den som måste styra upp allt, ta hand om allt, lösa allt, finna sig i allt. Du får lov att tala om det för dem: "jag orkar inte leva så mer, jag behöver tänka på mig - jag har tänkt på honom länge nog och nu går det inte längre!"

Du får tänka på dig, och ja- han kommer säkert att bli ensam osv om du lämnar, men - är det ett skäl att vara kvar?? Vad vill du, vad behöver du??
Kram!

Hej....jag ska skriva lite.....
Har ingen " lång " erfarenhet av att leva med eller bredvid en missbrukare men "känner" tillräckligt mycket för att lida med dig .
Det är inte lätt att ta beslutet om att stanna kvar eller gå .
Stannar du kvar så mår du dåligt . Lämnar du så mår du .........också dåligt , men tills slut ska du må bra igen .
Hur vet jag detta ? Nej ....det vet jag inte än, för jag har lämnat...och mår dåligt och hoppas att må bättre.
Mina tankar snurrar runt honom, jag har dåligt samvete att jag har lämnat , jag lägger skulden på mig....Men en sak vet jag ,att inget är mitt fel och jag har rätt att må bra och det är mitt ansvar att fixa det lika som ansvaret ligger hos honom för att hitta viljan att sluta dricka.
Man måste vara lite mera egoistisk och bromsa sin empati ......annars blir man uppäten ......säger jag .....ja....
Kram

Inte många som kommenterar när man skriver här, men jag kan inte låta bli ändå. Måste skriva av mig lite. Alla dagar bara rullar på här hemma precis som tidigare. Känner att det är nog svårt att komma ur den här låsta situationen, utan att någon flyttar. Men som sagt, så är det just DET som är så svårt. Svårt rent praktiskt, men framförallt så svårt att lämna min förkrossade make. Han tar till alla metoder han kan för att få mig att stanna, lovar att aldrig mer dricka, hur dum jag är som inte kan tro på honom, talar om hur väldigt dåligt han mår och han kan inte förstå hur jag kan vara så kall mot honom. Allt det här får mig bara att få skuldkänslor eller att bli förbannad. Han vill inte lyssna och förstå då jag försöker tala om hur jag har mått under alla år. Vad det har gjort med mitt mående och mina känslor för honom. Kan man verkligen inte begripa att detta drickande skadar förhållandet!!! Jag blir så arg!! När vi inte är hemma tillsammans så skickar han sms hela tiden, frågar hur jag mår och sedan berättar hur dåligt han mår av allt det här jag dragit igång. Som tur är har jag en nära vän som har levt med en alkoholist förut och skiljt sig för 15 år sedan, som förstår mig och talar om för mig att det absolut inte kan vara mitt fel. Innan var det ju ingen som visste, men nu har jag börjat berätta för mina närmaste. Det är tyvärr så att de flesta av dem ger mig skuldkänslor också när man pratar. När de t.ex säger, så jobbigt detta blir för din man, hur ska han nu klara av att vara nykter, ska du lämna en relation efter så många år osv osv. Jag har ju inte mått bra i denna relation på många år och det har gjort mig nedstämd och med ett ständigt grubblande hur jag ska göra med mitt liv, men nu är det verkligen ännu värre. Förstår inte hur jag ska få kraft att ta mig ur det här? En del säger att du kan väl ge honom en chans till, nu kanske han verkligen har förstått hur allvarligt det är. Det är bara det att jag har väldigt svårt att tro på det han lovar. Han har lovat förr. Men däremot kan jag tänka mig att det kanske blir en lite längre period av nykterhet nu. Men jag kommer ju ändå inte att kunna släppa tankarna på det. Och när den dagen kommer att han börjar dricka igen, då kommer jag nog att känna mig bitter och känna som att jag kastat bort ytterligare år av mitt liv. Jag längtar så efter att vara fri från alla tankar på alkohol.
Tacksam om ni har lite input att ge mig.

det är svårt att inte ha kontakt,speciellt efter 20 år av nästan dygnetrunt sammanlevande.Vi får se vad som händer och när det händer.

Hej......var orolig att du försvann :(.
Du måste ha hoppet......
Ärligt sagt så är jag lite avundsjuk att du och han har alls kontakt . Jajajaja......jag vet att det låter konstigt det jag skrev , men jag saknar mitt ex . Jag saknar honom men inte hans sjukdom .

idag med exxet.Och då vaknar förstås hoppet,att allt var på låtsas.Nu ska allt ordna sig.Det var bara en ond dröm.
Men jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan han sätter sig igen.
På något sätt är det så skönt att vila i denna fas av stillhet,när den nya fyllan ännu inte har hänt och hoppet har tänts lite.