Senaste kommentarerna i forumet

Hur djävla fast i träsket får man vara???

Efter ett trevligt julbord tillsammans med hans familj och en timme för mig själv i söndags tänkte jag att det är kanske inte så illa ändå. Vi kan nog lösa det. Jaha?? Men hur var det nu då med otrohetsanklagelserna? Elakheterna? Att jag fortfarande gör allt?? I natt kunde jag inte sov utan låg och funderade mycket. En sak jag kom fram till var att om vi ska byta hus växelvis så att inte pojkarna ska behöva flytta omkring, så kommer det att vara jag som städar båda husen. Det vill jag inte. Jag vill kunna ha mitt och trivas i mitt. Dessutom är det ju bara en kortsiktig lösning om jag skulle flytta ut till stugan.

Har det gått så långt att minsta lilla omtanke får mig att omvärdera allt? Eller är jag feg? Lat?? Känner för att lägga mig och sova i en månad. Men så får jag så dåligt samvete mot killarna. De behöver mig och jag har ingen ork kvar.

Igår var jag på botten och det kändes att snart drunknar jag av mina egna tårar . Idag är det lite bättre och har vaknat lite gladare.....
Jag tror att allt det hur jag mår ligger bara hos mig och att jag ältar för mycket . Tankarna snurrar mest runt mitt eget liv just nu men arg och besviken är jag på honom.
Men ärligt sagt så kanske tänker jag fel . Det är faktisk fel att vara arg på en människa som är sjuk och förstår inte och kan inte hitta sin egen vilja att må bra. Den har inte den kraften än. Men ad vet jag ? Han kanske kämpar ........Helst ska man tycka synd om honom ....men gör jag det ? Nix ... inte nu

Det är inte lätt att börja tänka på sig själv när man är fast vid en annan människa ......
Känner att mitt huvud är bredvid min kropp och att jag måste jobba på att vara igen den jag var .
Hur kunde det hända ....?
Hur kunde jag tillåta honom att göra av mig den jag är idag ?
Kram

... så har det gått att låtsas som ingenting i olika situationer, och kanske tom lura dig själv att det är okej och att du kanske överdriver osv, men när du börjar prata så inser du nog att det är på riktigt, och när man hör andras kommentarer så förstår man att det inte är normalt eller okej.
Fortsätt prata och skriva, ta över ditt liv, ta tillbaka det som är ditt!

Sänder dig mina varmaste tankar.......
En vän har sagt till mig.......... för en timme sedan - " Du har allt rätt att vara förtvivlad just nu . Du har allt rätt till att gråta floder av tårar , men du måste förstå att han är inte värd dina tårar . Det kommer en dag när du sträcker på dig igen och din glädje kommer tillbaka. Du kan inte rädda varken honom eller andra här i världen ".

Det känns som att jag går i ett vacum, vill bara att dagen ska ta slut så att jag får gå och lägga mig. Trodde i min enfald att jag skulle kunna gå till jobbet idag och sätta på "masken" och vara som vanligt. Det gick inte alls. Är väldigt glad, pigg och energisk normalt sett så alla förstod att det var något och många frågade....det enda jag kunde/vågade säga var att jag mår inte så bra men vill inte prata om det. Och jag känner att jag dragit ner hela stämningen på kontoret idag, för att jag inte var som vanligt...

Jag ringde AA idag, och det var ett fantastiskt skönt samtal att få ha. Och för första gången på alla år berättade jag för en av mina närmaste kompisar om hur jag/vi har det. Det var en enorm lättnad, samtidigt som jag känner att jag hänger ut min sambo. Tänk så lätt det är att mörka ett alkoholproblem...hon sa att hon aldrig anat nån'ting.

Nu är jag bara extremt ledsen. Känner en sån besvikelse och ilska över allt min sambo smugit bakom min rygg med och ljugit för mig om. Hur i hela friden ska jag finna tillit igen? Det gör så fruktansvärt ont.... Och vad är det jag/vi har framför oss egentligen? Ja, jag har ingen aning.

Det känns som att nu när jag har lyft på locket och pratat om det med andra och med er så gör det mer ont än innan. Kommer det att vara värt det....

Har inget genialiskt att skriva som får dig att må bättre. Men att han inte kontaktar dig är inte detsamma som att han inte funderar på hur du mår. Han kanske inte vill besvära. Känner ju inte honom men så skulle jag kunna fungera.
Jag ska också vara ensam på julaftonskvällen. Det känns ok. När barnen är stora är inte jul en jättestor grej. Det är ju individuellt såklart!

Finns absolut ingen anledning att tro att du ska vara ensam hela livet! Du verkar vara en varm person och det är attraktivt! Du har säkert många andra bra sidor också. Försök att inte tänka på honom utan på dig själv nu. Lätt att säga för mig men...Kram

Hej igen
Jag är här ofta. Sitter och läser . Ofta får jag kraft att skriva tillbaka och glädja sig att många kämpar .
Själv mår jag sådär eller ärligt sagt så mår jag inte alls bra.
Har ingen kontakt med honom och det gör mig frustrerad .
Vad är det för en människa som inte alls funderar hur jag mår .......
Jag står stilla i utvecklingen :) :) och har otrolig ångest inför Julen .Bara tanke , att jag ska vara ensamt och han ska vara lycklig bland de närmaste, gör mig bara ledsen .
Mina barn ska vara här till Julen och efter två dagar ska de vidare . Alla vänner och bekanta har sina familjer och är upptagna. På själva Nyårsafton är många bortresta :)
Klart att jag är en vuxen människa och det är min egen uppgift att ordna mitt liv själv men just nu har jag bara en stor klump i magen och stirrar fram. Inga varma tankar om mänskligheten , ångest och rädsla att vara själv resten av livet.
Vill sluta gråta .
Kram

är sammanfattningen.Och lite försiktiga med att släppa på denna nya självständighet.Den har gjort oss båda gott.Sen vill jag förstås blanda in hans drickande också i detta avståndstagande.men jag tror egentligen inte att det hade så mycket med saken att göra.Kanske är vi på väg ifrån varann,eller så håller vi bara på att hitta igen oss själva.Det får framtiden utvisa.

....jag faktiskt tagit några steg mot tillfrisknande.
Jag och min sambo var igår på en stor tillställning i stan. Massor av folk och uppträdanden. Han skulle hålla sig och inte dricka så mycket. Vi skulle dessutom gå med ett par som inte spottar i glaset. Jag var så nervös att jag inte skulle klara av att hålla mig lugn.
Den senaste tiden har det liksom gått upp för mig att jag måste släppa taget om honom, jag måste få lugn och ro, han måste ta ansvar för sitt eget handlande.
Han blev mer full än vad jag önskat, men jag klarade att hålla mig lugn. Tänkte hela tiden att han fattar egna beslut, jag fattar mina. Det finns ett sådant lugn i det. Jag inser att jag hela mitt liv har försökt hålla fast så mycket. Kramat sönder så många fåglar i handen....

Hans kompis, som var rejält påstruken, hade ett serious talk med mig, han tycker att jag ska släppa ännu mer. Och jag kanske gör det. Det kanske slutar med att han dricker precis så mycket han vill, och jag inte fixar det. Blir det konsekvenser, så kommer jag inte att vara kvar. Men jag sa inte det.

Hans polare berättade för mig att både han och hans fru ibland blir så packade att de spyr från taxin eller när de kommit hem. Jag sa att jag inte tycker att det är normalt. Jo, det är det säger han då! De är inte 20 år utan 45+. Och har tre barn., ett par av dem i tonåren. Jag tycker det är otroligt att de kan resonera så.

De jobbar tillsammans och jag fick bekräftat att min sambo har gjort bort sig på firmafester och liknande. Precis som jag varit säker på hela tiden. Ibland är det så skönt att få bekräftelse på att ens magkänsla leder en rätt! Han har ju förnekat det så starkt! Och jag har ibland tänkt att jag är tokig.
Polaren tycker att jag ska strunta i att sambon blir dryg och jobbig när han är full. Ja, kanske, det är ju dit jag är på väg, eller något liknande. Och att han har dåligt ölsinne. Han tycker också att han är jobbig. Så jag är i alla fall inte ensam om att tycka det!!!! Så skönt!!!

Så skönt att släppa taget!

Härom dagen sa han; jag har druckit en öl till maten ganska ofta, det kanske inte är så bra. När jag räknade efter blev det 1 öl 3 ggr i veckan, jag ska sluta med det.

Tack för att du läst, alla infallsvinklar välkomna.
Sov gott!

Jag förstår din vilja att hjälpa honom, fixa och boka - men du kan inte göra något och ska ont göra något annat än tänka på det du vill och behöver. Han måste välja och du har gjort helt rätt genom att ställa ett ultimatum som du fullföljer om han inte väljer bort alkohol.

Han kommer självklart försöka få dig ur balans genom alla möjliga saker, som tex alkohol kan man inte sluta abrupt med, men precis som du verkar ha gjort - ge dig inte in i någon diskussion. Du vet vad du vill och vad du behöver. Det räcker så.

Kram

du har insikt i problemet och du har kärlek till din sambo.Två goda ,förutsättningar för att lyckas ta sig igenom det här.
Om han efter några dagars betänketid säger ja till att ta emot hjälp så kan du lugnt och fint ställa honom inför de val som finns i er kommun.
Sen kan du i samma process söka hjälp för egen del via alanon,självhjälpsböcker eller fortsätta skriva här.
Det tycker jag du ska göra för din egen del oavsett vad din sambo väljer att göra.

Sen betar du stegvis av DIN lista på vad DU kan göra för att förändra ditt liv till det bättre.
Gapa inte över för mycket på en gång,det är med pyttesteg man sakta kan förändra sig själv och sitt tankesätt.De kräver digert arbete.

Vad gäller hans val i hur han tacklar ditt ultimatum kan du egentligen bara se på och acceptera det val han gör och agera utifrån det.
Lätt som en plätt :)
Lycka till och behåll den styrka du har i dig just nu så länge du förmår.Den kommer du att ha nytta av.

Tack för era svar! Förstår att jag inte är ensam i min situation, men herregud så ensam jag känner mig.

Jag har idag på morgonen, än en gång, konfronterat min sambo. Jag känner att det här går inte längre. Jag gav honom två val, och jag är verkligen beredd på konsekvenserna oavsett vilka de blir och hur dåligt jag än mår av det, och med risk för att förstöra julen för min övriga familj och mina barn...att än en gång få slita upp från ett förhållande och flytta... Flytta, vart...hur ska jag ha råd, hur ska min yngsta son må av det här...han har varit med om uppslitande separation tidigare (när jag lämnade hans pappa). Men jag känner att jag inte längre har något val, oavsett om det värsta händer.

Jag sa: Antingen väljer du ett liv tillsammans med mig och utan alkohol eller så väljer du ett liv utan mig och då gör du vad du vill.

Det gör mig så ont att se honom nu. Hans försök att kompromissa, vilja välja mig men ändå vilja få chansen att än en gång få försöka själv...för han vill inte vara en svag person. Att ta hjälp för honom, tror han skulle stjälpa honom helt. Nästa som kom var att men....det här med att sluta helt..om man druckit mycket så kan man få hjärnskador om man slutar direkt... och inte kan jag ju erkänna på jobbet att jag har problem...det tillåts inte där.

Och jag har fått stålsätta mig och vara tuffare än jag någonsin varit. Jag har sagt att du kan inte förhandla med mig. Du har fått dina chanser. Du måste ta hjälp, du fixar det inte själv. Jag finns med för jag kommer också behöva hjälp i att kunna hantera allt det här.... Jag vägrar att tro på det här med hjärnskador, då har du bara alternativet att lägga in dig på behandlingshem och bli avgiftad om det nu är så allvarligt (vilket jag har svårt att tro). Och har du en arbetsplats som skulle göra sig av med dig för att du har en sjukdom, då är du på fel arbetsplats.

Och Cleaver, du hade förstås alldeles rätt. Han har druckit bakom min rygg. Men vill inte prata om det, "trampa inte på mig mer nu....jag förstår...det är tillräckligt jobbigt.."

Jag hoppas jag gör rätt. Samtidigt som jag vill hjälpa vet jag inte hur, jag vill ju tro på honom. Men hur går jag/vi vidare? Ska man kontakta en beroendemottagning, eller räcker det med att kontakta AA för att gå på möten där...eller...? Jag känner mig helt villrådig och så galet galet ensam i det här... Hur tuff och hård ska jag vara mot honom...?

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

i nästan 24 timmar.Lugnt avslappnat och nyktert.Mycket samtal inte en minuts tv tittande.
Efter 20 års samliv är ju det ett gott betyg Dock upplevde jag en kyla eller avståndstagande från han eller mig,är inte säker på vilket.Han sov över,sov riktigt gott och jag också.
Nu ska jag summera denna känsla och försöka gå rakt framåt.

Välkommen
Lita på din magkänsla som sagt ......Jag hade samma problem !
Tråden återkommer igen och mönstret också .

så bra att du hittat hit! På den här sidan återkommer "din" berättelse gång på gång.... Även om de yttre omständigheterna varierar är mönstret detsamma. Det verkar utan tvekan vara så att din sambo dricker och har gjort det redan då ni var särbos. Att ljuga och förneka alkoholproblem hör till sjukdomen alkoholism. Viktigt att du inser att missbruket är hans problem som han själv måste ta tag i. Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen mönstret. Fortsätt skriva här, det hjälper mycket att formulera sina funderingar och erfarenheter. / mt

Du överreagerar inte, något är uppenbarligen fel!

Ingen som helst tvekan om att han smygsuper! Han har druckit upp spriten du hade med dig! Han kan inte få det beteendet av att vara trött. Han har allvarliga problem och du inbillar dig ingenting...Jag vet det för jag har varit honom. Min dåvarande konfronterade mig och hade rätt i allt vad hon "anklagade" mig för. Jag blånekade och hon lämnade mig till slut. Men hon sådde ett frö och nu gör jag ett allvarligt försök.
Mitt råd är att du ska vara besvärlig som fan eller lämna honom. Tala om att du märker att han smygsuper. Det finns ingen som smygsuper som inte har problem, och innerst inne vet om det. Finns större experter på din sida av saken än jag på denna sidan som jag hoppas kan ge bra råd!

mina ovanstående rader så ser jag eländet i skrift.
Ojdå då,han håller på att vakna till.
Såhär kan han inte fortsätta,bäst att se till att hålla någon vettig i handen.
Eller ge den sk vettiga lite näring så hon inte drar vidare mot nya (bättre?) mål.
Få se vad kontentan blir av denna kväll.Blir svårt att inte öppna munnen och tycka en massa.

för andra gången på 7 månader.Han vill komma idag och kanske sova över.Jag frågar om det inte är på kvällen det är tungt för honom att stå emot.
Ja,erkänner han det är det.
Så då står jag där med helt öppna armar och kan inget göra om han väljer att åka ned ikväll och fortsätta fylla sig.
Frustrerande är bara förnamnet.
Men detta är ju då första försöken till någon sorts förändring i alla fall.

Tack Magnus.
Intressant och lärorik läsning för mig.

Menade Ebbas inlägg #9. Tror att nyckeln är att tala om att du vet om hennes gömmor. Svårt att neka till att man har problem om man dricker i smyg. Been there, done that, got the T-shirt...

Ebba fullständigt i detta inlägg! Du måste prova att konfrontera henne med att du vet och att hon är en missbrukare. Inte alls säkert att det fungerar men det sår ett frö i henne! Förstår att det är svårt men det är värre att "curla" hennes missbruk...Har själv varit i hennes situation och blivit konfronterad. Nekade såklart i sten men det sådde ett frö...Du verkar vara en snäll och bra människa och jag önskar lycka till!

är hon nog redan.Det verkar vara en kluven inställning till alkoholen för de som dricker.Dels vet de precis vad de håller på med.Å andra sidan förnekar de de i sten.Jag kan bara upprepa att du kanske måste lämna henne i sticket när hon väljer att dricka om du har någonstans att fly.Så länge du är runt henne och kanske är behjälplig när hon nyktrar till,eller köper hem så underlättar du endast hennes drickande.

Blir hon helt solokvist under sina drickperioder så kanske hon vaknar till.Min sambo gjorde själv valet att fly då han fick vara helt ifred och ingen som stördes eller for illa av hans drickande.I hans fall har det gått väldigt fort nu på slutet och han dricker 25 dagar av 30 per månad ungefär.För ett år sen kanske han drack 4 dagar per månad.Så det kan ju gå åt det håller också,att hon bara passar på att hälla i sig mer när ingen övervakar henne.

Jag tror att du måste hitta svaret i dig själv hur du ska tänka och agera.Det finns ingen riktig manual att följa och spelreglerna är ju olika för varje familj.

Har du berättat för henne att du känner till hennes vingömmor och att hon dricker i smyg?
Har du sagt orden rakt upp och ner, att hon missbrukar alkohol?
Om du inte har varit så rak och ärlig tror jag att det är steg 1.
När du märker att hon är vaken och dricker, går du upp då eller låtsas du som ingenting?

Du verkar så himla snäll och kärleksfull men när det gäller det här tror jag att du ska försöka plocka fram en hård och rak sida hos dig och inte ge dig.
Säg att du inte accepterar att hon gömmer vin och dricker i smyg.

Hur reagerar hon när du har tagit upp det här? Blir hon arg?

Det hade hjälpt mig om någon hade vågat vara rak, hård och ärlig.
Jag hade förmodligen först blivit arg och slagit ifrån mig.
Innerst inne vet nog din fru att hon har problem, det borde hon känna att hon har med tanke på att hon faktiskt döljer och gömmer vin.

Säg till henne att det är illa när det har gått så långt och om du vågar och vill - varför inte låta henne läsa det du har skrivit här och råden du har fått?

Tyvärr är det svårt att få hjälp till någon som inte själv vill. Det finns något som heter LVM men det tillämpas ytterst sällan skulle jag säga. Jag vet inte hur illa det är med din fru och inte heller hur långt du är beredd att gå för att hon ska inse allvaret. Man kan göra en orosanmälan till socialen (missbruksenheten) om man är orolig över någon som har problem med missbruk. Om du gör den icke anonym är de skyldiga att höra av sig till personen och erbjuda hjälp. Så var det iaf när jag sökte med ljus och lykta efter hjälp åt en människa med problem.

Jag är ingen expert tyvärr men vill gärna komma med dessa råd ändå och jag hoppas att din kamp för din fru ska ge bra resultat till slut.
Jag förstår att det måste vara tungt och svårt.

Tack snälla ni för stöd och kommentarer!

Har försökt att prata med min fru ett flertal gånger, men hon verkar inte vilja ta åt sig det och jag vet inte hur jag ska göra för att få henne att inse hur allvarligt det faktiskt är. Vet också att våra vuxna barn försökt prata med henne flera gånger. Använt både hårda och mjuka konfrontationer.

Jag och barnen vet om vilka kliniker som finns i stan, men problemet verkar vara att det inte går att boka tid åt någon annan, utan att de bara tar emot folk som kommer dit av egen maskin.

I min situation har jag två frågor som jag skulle uppskatta råd kring:
Hur kan jag få min fru medveten om sitt missbruk?
Hur kan jag få in henne i ett behandlingsprogram om hon inte själv vill? Finns det ens något att göra om hon själv inte vill?