Senaste kommentarerna i forumet

Jag fick tårar i ögonen, då jag läste vad du skrivit, och det är inte så väldigt vanligt. Goda tårar, brevet är så fint. Om du redan läst det för honom, så hoppas jag innerligt att det gick bra och att din pappa kunde ta emot innehållet.

Om det känns för svårt att läsa upp och för opersonligt att bara ge honom brevet, så kan du kanske spela in en video med det? Jag har själv fått en video med ett liknande innehåll av min (något yngre) dotter och älskar henne bara mera för den. En enda sak i brevet gjorde mig fundersam: Är det bra att nämna pengar i det här skedet? Det kan slå på stoltheten för en far att bli erbjuden pengar av sina barn och med ett beroende är det lätt att stöta sig på saker, som egentligen är ovidkommande och sen missa den fina helheten. Det här var bara en reflektion utgående från mina egna möjliga reaktioner, men du känner din pappa, så du vet bäst. Kanske han tänker helt annorlunda här.

Jag har blivit konfronterad av min fru förut utan att det haft nämnvärd verkan. Men nu i slutet på sommarsemestern konfronterade hon på nytt och allt klaffade. Nykter i snart 4 månader, sedan den morgonen.

Vad var olika, säg det? En sak i all fall. Hon var själv nykter och hade varit det en tid.

Man vet aldrig när det "plötsligt händer". När himlakropparna står i konjunktion med varandra och det gynnsammaste av ögonblick uppstår. Så att säga. Så hade jag varit dig, Ullabulla, hade jag uttömt alla möjligheter. Kanske helt enkelt för min egen sinnesros skull.

Ebba, vad du är vettig! Ska absolut tänka på allt du säger och kolla upp det där med soc!
Vilse i pannkakan, jag vet hur det känns det där med storhelgerna, fy. Och jo, när han är nykter ska jag ta det.
Kan ju räkna med att det lär bli några upprepningar av samma "tal" till honom innan han verkligen fattar själv att han behöver ta tag i det nu.

Det är bra att du gjort det, för då lyckades du ju nu när han får behandling. Att förlåta kan vara svårt, även för mig, men försöker tänka att han aldrig ville såra oss, och att han säkert fått dåligt samvete varje gång han gått till förrådet och smygdruckit vilket gjort att han mått sämre och fortsatt.

När jag var mindre och mina föräldrar bråkade, de gjorde det STÄNDIGT, så brukade jag skrika till dem "skilj er nångång så ni slipper varann!". Kände mig hemsk varje gång, och menade absolut inte vad jag sa. Mamma brukade förut lägga kommentarer till oss (jag + systrarna) "inte hade ni väl velat att vi skiljde oss" "tänk om mamma och pappa inte var tillsammans nåt mer, vad skulle ni säga" och "Inte hade väl ni accepterat att mamma eller pappa hittade nya". Tyckte det var konstigt att hon pratade så då men funderade inte så mkt på det, nu i efterhand undrar jag ju om det är något hon verkligen funderat på, men var rädd att vi barn skulle bli lidande.Om mamma hade lämnat pappa så tror jag inte att pappa blivit bättre, tvärtom, tror han hade funnit ännu en anledning att supa sig full. På lång sikt då? ett negativt svar där med, han behöver uppenbarligen hjälp och stöd min pappa, om han ska klara av att sluta.

Min åsikt nu, vilket jag sagt till mamma några ggr då hon sa dessa kommentarer är: Om ni skulle vara lyckligare utan varandra så hade jag inte haft något emot det. Är ni lyckliga så är jag lycklig. Vi har bara ett liv.

Om vi hade varit lyckligare om de separerat? Jag vet faktiskt inte, jag hade nog oroat mig ännu mer för pappa då. Och hade fått dåligt samvete då jag absolut inte hade velat vara hos honom på helgerna.

Vad du ska göra kan jag inte besvara. Alla är olika och min mamma kanske var för svag för att lämna. Men om han är nykter nu tycker jag det är värt att försöka. Säg saker till honom om hur stolt du är över honom osv. Bygg upp hans självförtroende.

Men om du inte älskar honom mer och känner att det är fel på alla plan att han kommer falla tillbaka och att det är hopplöst, överväg att separera. Mår du dåligt och det verkligen tär på dig och din familj, överväg. Eller prata ut, prata är så viktigt. Säg allt du känner till din man, eller så går ni tillsammans i parterapi. En bekant till mig sa att hennes gamla mamma sagt "det enda jag ångrar i livet är att jag inte skiljde mig", det är inget man vill ångra när man är gammal. Vi har bara ett liv som sagt och alla förtjänar lycka.

Jättefint brev och lyckta till, verkligen! Men se till att han får det när han är nykter.

Var också beredd på att han kommer att förneka att han har problem. Min man sa alltid "det är ju inte precis så att jag är ute och super med polarna varje helg!". Nej, han var hemma i stället och levde rövare med oss och däckade på soffan...

Storhelgerna är alltid jobbigast. Jag har inte ens sett fram emot jul i år och mina föräldrar vill inte fira med oss. Kul, eller hur?? Nu tror jag i alla fall att det kan bli bra. Om han inte tar ett återfall.

Stor kram till dig!

Ullabulla, det är en försvarsmekanism. Tror inte det handlar om att vägra, men jag fixar det bara inte. Kramar är så långt jag kan sträcka mig just nu, tycker till och med pussar är svårt.

Det är klart att det påverkar relationen, men som aeromagnus säger - man måste få vara egoistisk också för att det ska kunna bli bättre.

Tack för perspektivet, sorgligtmensant.

Det är ju barnen jag har oroat mig mest för, att de har fått vara med om alldeles för mycket, sett för mycket. Men jag har varit allt annat än tyst, jag har skrikit, gråtit, skällt och ställt ultimatum. Nu är han ju nykter och får behandling, men jag får ingen behandling. Jag står mitt upp i allt och är fortfarande orolig och vaksam och har svårt att förlåta och se en ljus framtid.

Hade du velat att din mamma hade lämnat din far och tagit er med sig? Tror du att han hade fått grepp om situationen då? Tror du att ni hade mått bättre på lång sikt? Naturligtvis jättesvåra frågor, men det är precis sånt jag funderar på. Det skulle säkert bli skitjobbigt för alla inblandade att flytta isär och försöka köra varannan vecka, men jag undrar ändå om det skulle vara bättre för dem. Även om pappa är nykter nu så känner de ju av spänningen hemma. Eller kan det bli ett fint familjeliv till sist?

Om din pappa vill ha ordentlig hjälp redan nu, kan jag tipsa dig om att du kan göra en icke anonym orosanmälan till socialen.
Det låter farligare än vad det är!!
Om du gör det är de skyldiga att kontakta honom och erbjuda hjälp eller iaf berätta om vilka alternativ som finns.
Så fungerade det när jag efter mycket sökande och oro fick in en i min närhet på ett jättebra behandlingshem efter flera års missbruk.
Ingen hjälp kommer tyvärr gratis som du kanske redan har känt av.

är det bara bra.
Då ser han det du säger ännu tydligare.
Och sånt här förtjänar faktiskt tårar.

Jag tänkte be om hjälp många gånger innan det som hände - hände.
Jag vågade inte, jag var så rädd.
Säkert lika svårt det du ska göra nu.

Men kom ihåg att vi har bara ETT LIV.
Tänk dig att det är som i en film.
Vad skulle publiken önska att dottern gjorde?
Var tyst och allt förblev som det alltid har varit,
eller vågade säga sanningen av KÄRLEK i ett klokt försök till förändring och förbättring?

Saker och ting blir så självklara när man ser på det utifrån.
När man är mitt i det kan man inte se det trots att man har det framför ögonen.

Du kommer klara det och när du har gjort det,
Vad som än händer, gjorde du det rätta.

Ikväll efter middagen tänkte jag ta tag i det. Jag känner mig nervös och det tar emot, så som det alltid gjort varje gång jag tänkt säga något till honom om saken. Varje gång har det tagit stopp och jag har blivit stum. Någon enstaka gång har jag dock lyckats säga "du har ju problem" och flytt bort från samma rum han är i för att slippa se hans reaktion, varför det är så svårt vet jag inte. Känner verkligen att det tar emot, men jag tänker på vad du sa Ebba, om att det kan vara detta han väntat på. Idag ska jag inte vara feg och självisk, börjar jag gråta samtidigt så får det väl bli så. Dina ord kommer ge mig styrkan och det är jag tacksam för.

Kan inte sätta mig in i din situation mer än att jag bara kan hålla med i dina känslor. Maktlösheten måste vara enorm, är ju trots allt en person du älskar/älskat. Det är med att man vaknat upp ur sin sjukdom och att folk runt i kring hade brytt sig mer. Den förklaring som alkoholister ger kan jag inte hålla med om. För har man släkt och vänner som bryr sig är inte det tillräckligt för ett uppvaknande måste ske ifrån personen själv. Så att du inte orkar bry dig så mycket mer ska du inte må dåligt av för du har verkligen gjort allt du kan.

Mycket bra skrivet. Skrivet med känsla och omtanke, inte med hot och skam. Jag om någon håller tummarna för en sund och ärlig reaktion. Själv var jag så färgad av min sjukdom att jag stötte bort de som ville hjälpa mig.

Tänker på dig och på det vackra du ska göra i dag.

innerst inne vet jag det.Men jag ser svaren från andra som dricker som svar till hon som nyss gått med här att de hade önskat att någon brytt sig och konfronterat.Då blir jag ändå tveksam om det kanske finns det alternativet kvar.Dvs det har vi inte prövat..

Från alkoholistens sida måste ske inifrån. Hot och konsekvenser skiter mani om man verkligen inte erkänner sina problem och kapitulerar. Det har inte din man gjort och då funkar det inte. Det låter hårt, brutalt, vidrigt och elakt från min sida men han är just nu utom räddning. Du vet det, jag vet det och hans omgivning vet det. Han har inte kapitulerat. Vet ju själv hur jag mådde när min pappa låg i respirator. Slets mellan hopp och förtvivlan, likväl som du Ullabulla.

över kommentarerna om att man bör konfrontera den som dricker.Att en del faktiskt vaknar upp och tar tag i sitt liv och gör förändringar.
Vi(jag) som då testat detta i alla möjliga och omöjliga vinklingar och upplägg och gått bet.Gång på gång.Har jag då en ovanligt trubbhjärnad alkoholist att tampas med?

Jag säger inte att det är fel agerande, absolut inte.
Om jag för en sekund trodde att det bet just på mitt ex så skulle jag gladeligen stå och läsa det som ett mantra varje dag om jag trodde att det skulle hjälpa.
Jag undrar bara om det där universalbrevet/konfrontationen finns som får alkisen att vakna till och göra något åt sin situation..För nån gång i livet står många av oss där,förtvivlade och förvirrade och uttröttade av alla övertalningsförsök.Skriv ned slagorden och argumenten och dela med er som biter och gräver in i deras alkoholomtöcknade hjärnor och ger oss medberoende lite frid..

Och om det inte biter så har man ju i alla fall känt att man aktivt gjort ett försök till förändring av en omöjlig situation.Det kan också göra gott för själen även om läget inte skulle komma att förändras.
Några bittra rader från en luttrad och som vanligt medberoende ullabulla.

Man kanske skulle samla ihop skaran som bryr sig om honom en sista gång och författa ett brev ändå..?

Tack för ert stöd, vilka fina människor det finns! Det värmer!

Kram på er!

Lycka till ! Kram

Jag önskar dig all, all lycka till imorrn. Det är du, DU, värd.

Stor kram.

/Lena

Jag är ett barn till en alkoholist, min pappa. Jag råder dig att inte ge upp att försöka få honom att inse att han behöver hjälp för dina barns skull. Min pappa har varit full varje helg så långt jag kan minnas, jag är 25 idag. T o m varje julafton var han full, han mindes aldrig dagen efter vad han fått i julklapp av sina barn. Ett av det värsta med det hela är att min mamma aldrig bett honom sluta på allvar (vad jag vet), bara tisslande jag hört "drick inte så mkt, nu ska du inte dricka mer för ikväll. Gå och sov, barnen märker ju". Så nu står jag här idag, 25 år gammal, 25 år av att vara ett barn till en alkoholist, och undrar varför det är upp till mig att säga ifrån? varför lades denna börda på mig? Jag känner ett svek från min mamma. Det var väl runt 10 års åldern jag förstod att min pappa hade problem. Idag hör jag bara på hans gångsteg om han är full, på ett enda ord, en enda blick. Barn är inte dumma. Jag har levt hela livet med att gömma familjens "stora hemlighet", aldrig kunnat ta hem kompisar under helger då jag vetat att pappa varit full. Det var mamma som var mest skamsen och det fick inte komma ut för nåt i världen att pappa var alkoholist.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur du har det eller vad du/ni gjort för att stoppa alkoholismen. Jag ger dig bara styrkekramar och tankeställningar för att orka kämpa vidare, och verkligen med kraft! Det är så viktigt att stå tillsammans som en familj och att alla stöttar alla. Det var mitt perspektiv som ett barn till min pappa och hans demoner. Imorgon ska jag ta ett allvarligt snack med honom en gång för alla, jag ska verkligen inte ge upp. Jag vill att han ska se mig på mitt bröllop, se hans barnbarn.

Åh, det kändes jättebra att höra! Jo, jag ska låta honom behålla brevet och vara redo på vilken reaktion som helst.
Tack igen för tankeställaren och din feedback, behövde verkligen det!

Sov gott!
Kram

Önskar att alla alkoholister i hela världen kunde få ett likadant brev.
Låt honom behålla det så att han kan läsa det igen.
Han kanske reagerar med en "chock" och går i försvar, kom då ihåg att det är hans skuld & skam som talar och inte hans sanna innersta.

Ett fantastiskt brev och jag förstår att du är trött.

Sov gott.

Kram Ebba

Tack snälla för att du svarade, Ebba! Jag har aldrig tänkt på det från "andra sidan", det är nog som du säger. Måste säkert vara svårt att be om hjälp så nu när jag tänker på saken från hans perspektiv så hade nog jag också väntat hellre än att ta upp det själv. Vilken styrka du gav mig, tack snälla du! Och lycka till med din fortsatta resa, bra jobbat! Jag har formulerat ett utkast av ett brev som jag planerat att läsa upp för honom, skriver in det här så hoppas jag att du kan ge din åsikt över om det är ett bra sätt att ta "snacket" med honom eller om det är nåt jag ska tänka på eller också nämna:

Pappa, älskade pappa. Vi har aldrig varit bra på att uttrycka oss med ord i vår familj till varandra, därav detta brev. Jag, X och X älskar dig över allt annat, det finns bara en av dig. Därför vill vi inte för något i världen förlora dig i förtid.

Vi är oroliga över dig. Du vet om det själv, du har problem med alkoholen. Du har sagt själv att du behöver hjälp, att du vill sluta. Det har varit jobbigt för alla, liksom för dig. Vi vill hjälpa dig och kommer inte ge upp innan du fått den hjälp du behöver. Vi vill att du ska må bra och vara lycklig, men gör verkligen alkoholen detta för dig? Det är ingen hållbar lösning. Alkoholen är inte din vän, den löser inga bekymmer eller problem – den bedövar bara allt för tillfället, alkoholen är inte din familj. VI är det, och vi kommer stötta dig allt vi har liksom du stöttat oss i alla lägen! Nu är det vår tur att hjälpa dig!

Det finns all möjlighet i världen att få hjälp. Du kan gå på AA-möten, finns flertalet i stan och alla som är med vet hur det var att gå dit första gången, man är rädd, de försäkrar en om att aldrig avslöja någon annans medverkan, alla har varit i samma sits. Eller så tar du ledigt t ex från jobbet och tar hjälp på annat håll, vi hjälper gärna till att betala om det kostar. Hjälp finns även att få via vårdcentralen. Vi kan titta på olika alternativ tillsammans, vi kan ringa samtalen åt dig, vi kan följa med dig på möten eller vad du väljer att göra.

Det är dags nu, var inte rädd för vi finns alltid vid din sida. Vi kommer göra det här tillsammans som en familj. Det enda som krävs av dig är att du har viljan.