Senaste kommentarerna i forumet

Din pappa kanske faktiskt väntar på att någon ska säga något.
Det gjorde jag innerst inne.
Jag tyckte att det var märkligt att ingen försökte hindra mig och eftersom att ingen sade något till mig eller konfronterade mig började jag inbilla mig att jag inte hade problem, för om jag hade det skulle väl någon ha reagerat?

Det finaste man kan göra för någon som är fast i ett beroende är att våga säga sanningen och sätta ner foten mot missbruket/beroendet.

Man gör inget illa tvärtom.
Att din pappa erkände på fyllan var förmodligen ett sant erkännande just för att han var full.

Jag erkände när jag var full.
Jag önskar dig kraft att våga prata med din pappa, det är inte farligt det är fint och det rätta.

Jag är glad över att människor i min närhet konfronterade mig,
annars hade jag kanske fortfarande försökt bota allt med alkohol?

/Ebba

Du har kanske rätt. De gånger jag eller mina systrar tagit upp detta med honom har varit då han är full, då vi nått toppen av lesshet. Då har han sagt att han vill ha hjälp men klarar inte av det själv. Så jag vet faktiskt inte om han kommer förneka det eller inte. Har du pratat med någon som har alkoholproblem om detta? De tär så svårt, för att han verkligen ska förstå så vill jag säga att han kommer dö snart om han fortsätter. Men då lär han väl känna hopplöshet och ändå inte ta till sig.

Var ärlig och säg vad du tycker och känner och att du inte mår bra och är orolig. Tyvärr och av egen erfarenhet kommer din pappa neka och säga att han inte har problem. Så gör alla missbrukspersoner. Var beredd på det. Du kan aldrig förändra en annan person om inte personen själv vill.

Såg en film (föreläsning)...
kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

...din man måste hitta sin. Det går att, rent intellektuellt, inse att man är alkohlist, erkänna att man är alkoholist, prata på möten o.s.v. Men, det måste in i hjärtat också, man måste släppa taget, ge upp och be om hjälp. Insikten att "jag klarar inte det här själv!" måste finnas där. Så länge det finns ett uns av tro på att man ska klara det på egen hand genom att gå sin egen väg - då funkar det inte. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv". Första steget, så enkelt men samtidigt så svårt - det får inte finnas några förbehåll!

Härligt att se din styrka och beslutsamhet. Det är det bästa du kan göra, att ta hand om dig själv!

Min kropp ville verkligen inte ta emot honom trots att jag tidigare varit glad i vårt samliv.Nånstans hade väl mitt psyke fått nog att bli bedraget.Man öppnar ju upp som kvinna ;) på flera sätt och till slut var jag för sårad för att det skulle kännas bra.Nu när jag märkligt nog förlåtit honom allt han ställt till med och fortfarande ställer till med så har jag en helt annan attityd till honom och vårt samliv.Gör inte våld på dig själv,det leder inte till något gott.

Det jag gjorde när det var som tyngst var att jag gav precis det jag kände att jag ville ge vilket var nästan ingenting.Det gjorde ju förstås att vår relation också nästan självdog.Men det var en överlevnadsinstinkt från mig.En klapp på kinden,en varm kram några uppmuntrande ord är ju också kärlek.

kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

Fick en liten aha-upplevelse av boken Anhörig av Katerina Janouch. Att nu är alkoholisten nykter, men den anhöriga (dvs jag) är fortfarande sjuk. Och så är det. Dels pga oron som alltid ligger där, hur vaken man är på alla signaler och hur man nästan bara väntar på ett återfall. Dels är det lite "och nu då? var är jag i allt det här?". Om han nu är nykter, borde inte allt vara på topp då? Men det är det förstås inte. Och så.som jag och flygcert med andra konstaterat tidigare, kan man bara glömma alt som varit? Alla hårda ord och hemska helger?

Jag vet inte det. Men nu känner jag mig lite lugnare och jag kan säga att den där bönen verkligen hjälpte mig. En händelse dagen efter att jag bett den visade mig att jag inte måste bestämma mig NU, utan kan ta det lite lugnare. Jag mår fortfarande inte bra, men den där otroliga pressen känner jag inte för tillfället. Men jag hade väldigt ont i kroppen igen när jag skulle somna igår.

Lyssna inåt är ett bra råd, Ullabulla. Och att låta det ta tid. Kanske kan jag låta honom flytta tillbaka in i sovrummet och se hur det känns. Om det är fruktansvärt så säger det ju en också någonting, eller hur? Nu ska jag verkligen försöka ta mig tiden fram till jul och efter att känna efter.

Klart att det är svårt att inte vilja kontakta men man måste försöka vara passiv men det är säkert jättesvårt. Du måste finna din väg

beskrivet.Sen det där sega slajmet som består av kärlek medberoende brustna drömmar vildsint hopp.Det är gjort av stark betong och måste hackas med en mycket fin hacka för att det överhuvudtaget ska bita.Och med rätt sorts hacka-uppvaknandehackan.Annars fortsätter man bara i sitt eviga hjul hela tiden.Det som är nytt för mig i denna resa är att jag är passiv.Går inte in och försöker agera.Lägger visserligen ned löjligt mycket tid åt att tro och fundera,men använder i alla fall en del av tiden till framåtskridande tankar.Så på något sätt så har jag kvar en liten länk till honom samtidigt som jag jobbar aktivt med att släppa honom.Låter mycket märkligt kanske,men jag tror det är enda vägen.Nytt i denna resa är också hans totala egoism.Förut fick man i alla fall belöningen att han var ångerfull och väldigt mån om att kompensera sin dryckesperiod och då fick man ju så att säga betalt som medberoende.Så han rasslar ju snabbt nedåt på stegen.Ikväll alanonmöte och jag hoppas jag klarar detta mycket enkla,att inte slå honom en signal.Jag ska verkligen försöka att invänta hans kontakt denna gången.

Kan bara skriva utifrån min egen erfarenhet som beroendeperson att man skiter i sin familj, för alkoholen är viktigare. Jag struntade fullständigt i min fru som grät när jag drack, en 5-årig under bar kille som försökte trösta sin mamma. När jag tänker efter på hur jag agerat så blir jag spyfärdig. Det var ju inte JAG egentligen, utan sjukdomen som gjorde detta. Mitt uppvaknande blev min andra lob som ruskade om mig ordentligt. Min fru hotade att lämna mig och då förstod jag hur illa det var och drog åt handbromsen. Man kan erkänna dig besegrad av A men man måste också kapitulera. Lägga sig död i gyttjan, för att så sakteliga bygga upp sig själv. Släppa sin skam, skuld och ångest. Man behöver behandling, hjälp och råd, kanske medicin. Hade jag älskat en beroendeperson hade jag gjort allt för att hjälpa, för man tror att man kan förändra personen. Hoppet är det sista som lämnar en men man vet innerst, innerst inne att den beroende måste se sittbekymmer och kapitulera.
Ibland behöver ni medberoende en liten spark i ändan så att ni inte dras ned ännu mer:) Oavsett val, stanna eller inte stanna kommer det leda till smärta. Stanna så blir smärtan troligtvis långvarig och ärren längre och djupare men TÄNK OM finns som kompress och bandage. Att lämna den man älskar görs inte i en handvändning. Man får ett långt och djupt ärr i själen. Detta läker med tiden men man kommer hela tiden tänka på alkoholisten som gör att läkningen går saaaaaaaaakta. Ni som är i medberoende måste försöka vara lika egoistiska som den som dricker, annars kommer ni tyna bort. Många kramar från en fd missbrukare.

många gånger har jag varit här och skrivit spaltmetrar under det senaste året. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Underbara veckor där vi tränar, äter nyttigt och har så himla kul ihop. Älskar honom av hela mitt hjärta och han älskar mig. Så är det ju. Men han kommer från norrlandsstad där alla, och då menar jag alla som går på krogen, är mer eller mindre aspackade. Skoterkörning, pimpelfiske, slalom eller skidåkning. Och när man sitter i stugan eller arken så super man. De har en mycket konstig mentalitet. Jag får en chock när jag kliver in på en krog i den stan för folk är verkligen packade.
Så det här har han underhållit duktigt redan från början. Nu sen ett par år tillbaka har det eskalerat och han är snart utom räckhåll. Han har gömt sprit, smygdruckit och det har bara blivit mer och mer och senaste året dricker han sig mer eller mindre medvetslös. Dricker, sover, dricker, sover. I dagar, ibland ett par veckor. Oerhört plågsamt att se. Elak i munnen är han i början men sen orkar han inget annat än sova. Det är iaf bättre men oron att han ska dö i sömnen är jobbig. Han vet att han är alkoholist, pratar mycket på sina AA-möten och har erkänt. MEN han kan tydligen ännu tro att han ska ändå klara det. Nu är det lugnare, jag har tagit bort allt drickbart så han kan bara sova och ha ångest. Han är inte kapabel att ta sig till något bolag så det har verkligen blivit värre. Älskar honom så och vill att han lyckas. Vi säljer huset nu snart och jag tar en egen lägenhet och han får bo där till den dan han dricker igen, då åker han ut. Jobbet har han sabbat nu för första gången och det är nog kris på riktigt. Idag skulle han suttit på ett plan mot USA men det gör han inte. Illa illa. Kanske blir väckarklockan och räddningen? Återstår att se. Jag känner mig dock stark och orädd. Skönt att bli av med huset som känts som ett fängelse länge nu. Snart är jag fri och gör han inte som jag säger när vi flyttat så är det finito. Jag klarar mig själv. :-)

jag tror vi menar samma sak.Men om man känner att man inte har styrkan att gå så kan man göra saker under tiden medan man samlar kraft.Alla de förändringarna leder så småningom till något bättre oavsett avslut eller inte.Jag personligen hade så svårt att se detta lämnande och därför gjorde jag heller inte förändringarna som jag nu sitter och gör när jag redan är i fullbordat faktum.Jag hade mått så mycket bättre om jag haft styrkan att göra det redan medan relationen pågick.Så det blir en win win situation om man lyckas med en del av arbetet under tiden i väntan på vad som ligger i framtiden.Men å andra sidan så sätts ju processen igång per automatik om man faktiskt fysiskt lämnar varandra.Så det kanske är att föredra?

I vilket fall så måste man nog lyssna inåt och inte låta sig stressas i sitt beslut.

att du har rätt.Men precis som vill veta skriver så har jag inte förmågan.Sprida medberoende kunskap gör jag så gärna och lyser upp andra medberoendes förvirring med mina förståndiga :) formuleringar.Men rikta dom mot mig själv och använda mig av det jag lärt på mitt eget liv,där går jag bet.Kanske det som kallas medberoende.

Det som i mina alldeles egna ögon är lika starkt som själva beroendet.Fick idag av alkoholmottagningen exakt samma formulering som av dig Magnus.Vi i hans närhet som tidigare varit så viktiga är nu endast objekt då han ramlat så långt nedför kurvan och bara ser alkoholen.Men det hjälper inte mig som fortfarande ser honom-mannen i mitt liv.
Jag ska tydligen trampas på några varv till innan jag är beredd att släppa taget.
Men fortsätt trycka till oss ibland Magnus.
Varje gång ruckas man lite på och måste svara med åtminstone lite sunt förnuft.Det skulle ju inte se bra ut om jag la ut alla mina fantastiska framtidsplaner som jag har för honom och mig.

Allt som vi tillsammans ska skapa när(inte om) han inser att här står hon ju-gudinnan som ska hjälpa mig ur detta helvete.Bara jag tar henne i handen och låter henne milt föra mig nedför altargången till vårt nya nyktra giftemål då ska allt bli så bra.
Moahahahaha..jag lurar ingen annan än mig själv och inte ens mig själv nå vidare heller.

Jag tror inte att det måste vara över för att man lämnar, men att lämna är en viktig del i att sätta ner foten - man har redan antagligen hotat, gråtit, bönat, bett, skällt, gråtit, skrikit, hotat osv, och en alkoholist lär sig att det är tomma hot och då kanske lämnandet är det som visar att man faktiskt menar allvar. Därefter tror jag att det är jätteviktigt att få hjälp - att båda hittar sitt jag, att först när man vet vem man själv är och den andre vet vem hen är, så kan man känna vem hen är och därefter kan man se om det kanske finns en möjlighet att försöka igen. Men för vissa finns det inte möjligheten - alkholen har kilat in sig och ord, löften, händelser, situationer etc kanske har förstört - men man kan inte stanna för att man kanske mår dåligt om man går, för man mår ju redan dåligt i stannandet.
Svamligt kanske...?

Nu ringde han och hade ångest o bad om utsäkt för i söndags... Finns mycket han skyller på varför han drack, men han bedyrar sin kärlek till mig och säger att han är livrädd för att förlora mig! Och det enda jag kan tänka är att jag inte litar på honom.. Eller jo det gör jag när det gäller hans kärlek till mig, den har jag aldrig tvivlat på, men den här förbenade alkoholen, ja hatar den! Hur ska jag förhålla mig till detta? Känner mig kall, men jag vet inte hur jag ska bete mig...? Hur hittar man tillbaka till ett förtroende som brutits ner så många gånger o hur ska vi hitta tillbaka till varandra, om han nu väljer att vara nykter vill säga!! Vill jag det? Skulle helst av allt vilja åka bort ett tag o va själv, men det känns inte rätt mot någon... Velmaja!! Nån som kan ge mig nåt bra råd??
Kram

Bryta kontakten vill inte några av oss .........
Men kanske är det en bra lösning iallafall ( säger den som är desperat och " skriker " efter kontakten själv ).

Förstår att det måste vara tufft i ett medberoende. Jag kan ju inte sätta mig in i den känslan eftersom jag varit på andra sidan. Jag kan ju bara uttala mig från den missbrukande mannens sida att han tyvärr inte bryr sig om varken sig självt eller dig. Inte för att han inte vill eller inte har känslor eller annat utan för att han är alkoholist och beroende av drogen A. Jag vet inte men kanske är det bästa att kanske helt bryta kontakten ett tag och fokusera helt på dig själv, dina känslor och ditt mående. Hur som helst verkar ju han såra dig oavsett. Lider med dig för hoppet är det sista som överger oss. Man hoppas OM OM OM TÄNK OM det blir en ändring. Tyvärr så sker det ingen ändring eftersom ditt ex är i förnekelse. Hoppas du får en bra dag.

Hej! Din man måste själv inse sina problem. Gör han det? Det är vanligt med förnekelse för man tror att varje gång man dricker så kommer man kunna hantera detta. Tja varje gång går det åt helvete. Man börjar så sakteliga ljuga om att dricka, gömma sprit, dricka i smyg, ta ut pengar i bankomaten istället för att betala med kort på systembolaget. Man kanske börjar med återställare på söndagen som blir två och tre stycken några veckor senare. Måndagen på jobbet blir en pina och man längtar till fredagen så man gå in i ruset. En alkoholist är en stor egoist, inte av illvilja utan färgad av sin sjukdom. Tyvärr drabbar inte sjukdomen bara en utan även de närmaste såsom barn, partner mm. Man måste kapitulera inför alkoholen för att kunna bli symtomfri. Gömmer din man sprit? Dricker han i smyg? Dricker han flera dagar i sträck?

att man ofta ser skilsmässan eller avslutet som den enda rätta vägen för att förändra situationen man lever i.Men det är just det som är kruxet.Så länge man sätter det som ett enda mål så slipper man ju aktivt jobba med allt det andra som också måste förändras innan man blir hel igen.Dvs om du går rakt ut genom dörren nu och tar dina barn med dig.Vad händer då?Du och han och barnen mår förmodligen skit ett bra tag framöver.Kan du ha små delmål istället som du kan stå fast vid och förändra fast du lever kvar i relationen?
Dvs stärka dig själv på olika sätt som gör att framtiden sakta ljusnar.Så kommer till slut den dagen då du antingen har en friskare relation tillsammans med honom eller att du faktiskt lämnat?
Delmål som gör det möjligt för dig att inte fastna i dessa klistriga tankar som håller fast dig längst ned på botten.

Det är bara tack vare att det var han som tog beslutet att gå som vi är i denna situation.Jag hade inte bett honom gå trots att situationen emellan oss var körd.Jag minns hur jag gick där och svamlade på om att trots att han gjort mig och en anhörig riktigt riktigt illa pga alkoholen så älskade jag honom och ville leva med honom.Tänk att kärleken är så stark..:)
Tänk att medberoendet är så starkt är ju den sanna versionen.Du kanske inte är kapabel att fatta beslut just nu.Acceptera det och jobba på medberoendet så kommer småskärvor att lossna och lägga sig på rätt platser i ditt nya tillfrisknade jag som kommer som ett brev på posten till slut.Till slut vill säga,det kan ta lång tid det kan ta kort tid och du kommer att falla tillbaka i gammalt tänk.men en dag i taget..

i nuet - jag vet att det säkert ekar i huvudet, och hela kroppen, "stanna-lämna-stanna-lämna-stanna-lämna" och att det känns som att du måste bestämma dig NU, nu på direkten, och att du måste kunna ta ett beslut och vara säker och stå för det och "stress-stress-stress" - jag stod mitt i det, och plötsligt en dag visade mitt äldsta barn att han påverkats mycket mer än jag trott: 3 år gammal sa han "jag tyckte inte om pappa när han blev så arg" - då hade exet som vanligt gapat och skrikit och hotat och gjort sönder saker, slitit saker ur händerna på barnen osv, för jag vet inte vilken gång i ordningen - och plötsligt fattade jag att barnen påverkas - det fick mig att lämna.

Försök att andas, att vara öppen för möjligheter och tänk på vad du vill - hur du vill ha det, vad som är viktigt för dig! Du kommer kunna välja en lösning!!

Vilka fina insikter du kommer till, UllaBulla!

Din situation är så långt ifrån min, men samtidigt inte, och det är så inspirerande att läsa dina rader. De ger mig styrka åtminstone för stunden. :-)

Kram

Ja, vi är många som sitter i samma båt. Det är det som är underbart med forumet, att man inser att man inte är ensam.

Hoppas att det kan hjälpa dig.

Tack flygcert

Det betyder mycket att ni finns där. Jag vet inte om jag är på väg ut eller bort eller vad man nu ska kalla det. Försökte prata med de två äldsta.Den ena tycker att det är bra som det är nu, den andre vill flytta. "Så att ni inte bråkar så mycket." Tror att det är han som hamnat mest i kläm. Han är livrädd att jag ska lämna honom eller försvinna på något sätt.

Det är så svårt, men till syvende och sist är det ju jag som måste bestämma om jag vill leva med min man fortsättningsvis. Och jag har inget svar på det. Känner mig otroligt pressad att komma fram till ett svar.

Läser Katerina Janouchs "Anhörig" nu. Slukar den, snarare. Så mycket igenkänning och så mycket som jag hade kunnat skriva själv, men samtidigt annat som inte stämmer med vår situation. Väldigt bra är den i alla fall.