Senaste kommentarerna i forumet

jag behöver dina ord - för det känns som jag är så gnällig när jag om och om igen tar upp saker, men det är ju för att socialtjänsten inte förstår...

Idag satt jag i soffan, och frös så om händerna så jag satte dem mellan mina lår - och då kom jag på mig själv med att det är första gången på säkert 7 år som jag sitter så... för när jag och exet blev tillsammans så satt jag ofta så - tills han blev arg på mig och frågade om jag "inte gillar när han smeker mig eftersom jag tydligen måste hålla på själv"... så liksom med så många andra saker så slutade jag att sitta så; det var ju onödigt att göra honom så upprörd...
Och igår var jag på after work med mina kollegor - så fantastiskt trevligt!!! Jag kunde dricka lite vin, prata med allt och alla, och inte minst - jag kunde komma hem när jag ville utan att få kommentarer och frågor om det!
Så oändligt mycket jag ändrade i mitt liv för att vara honom till lags - hur jag pratade, med vem, vad jag sa, hur jag sa saker, hur jag hälsade på honom, hur jag lindade in saker, hur jag slutade prata i telefonen, hur ag begränsade mitt umgänge, hur han hotade och vände på allt jag sa, hur han skrämde mig... och jag förstår att jag måste förklara för socialtjänsten att min oro för barnen inte förväxlas med detta, utan att jag faktiskt ser och hör att många av dessa saker gör han på liknande sätt nu mot våra barn - men HUR FAN TÄNKER MAN: en människa som kan göra så mycket ont, göra någon så illa - och ändå menar de att han älskar sina barn och han försöker ändå bättra sig??? Jaa, vad ska jag säga - så om man slår någon sönder och samman, eller mal sönder personen verbalt, eller hotar, skrämmer och förnedrar, eller tom mördar någon - så gör det inget, om bara förövaren älskar sitt offer?
Och, ja, jag vet - mitt ex har lugnat sig, (tack vare sin exfru och numera tillika ångvälten som inte backar för socialtjänsten, anmälningar, tvist?) och han är snällare nu, men det ligger ju ändå så mycket manipulation i det han säger till barnen, jag hör så tydligt och tom utredarna sa att de kunde se flera saker som gjorde dem mycket eftertänksamma - men det lät ändå som att "men han visar verkligen att han älskar sina barn" - jo, jag vet att han älskar dem, och det tror jag också, men det hjälper inte om man älskar någon om man ändå inte kan låta den människan vara den hen är, om man måste få den personen att bara säga vissa saker, att inte få lov att säga andra saker, att straffa psykiskt för vissa saker, att säga förtäckta hos"om du säger så, så kommer jag..."... ja, jag vågar inte riktigt skriva exakt vad det handla rom, känner mig bara så maktlös...

Snart åker jag på en liten semesterresa! Några dagar ska barnen vara hos mina föräldrar, och sedan lämnar de över till pappan... Men JAG ska åka på semester - min första resa sedan separationen, och alltså min första resa på ett antal år där jag inte kommer behöva sova själv på hotellet för att exet blev så arg att han drog, och jag behöver inte vara rädd att titta på "fel saker", gilla "fel saker" osv - jag ska njuta, och jag ska försöka slappna av och bara vara!! Ska bli så härligt!!!

krasst kan man säga att du själv valt det - men det finns inget som är så starkt som hoppet...
Känner med dig och förstår att det är tungt.

Kan du göra något för dig själv?
När jag var mitt i allt det där så var det inte så trevligt att se kärleksfilmer, men serier (Homeland? Sons of Anarchy?) elelr andra typer av filmer? Ta ett varmt bad eller en härlig dusch? Jag gillar att sortera och röja, det kanske? Eller bara sitt och tillåt dig vara ledsen?

Kramar!

backade han idag ur vår träff pga fylla.Jag hade det på känn då han druckit varje dag denna vecka.Han påstod att han skulle komma i morgon istället.Jag var iaf stark och frågade om han druckit vilket han erkände.Han tyckte att jag skulle komma ned till honom men jag avböjde och påminde om att han åtminstone skulle vara nykter denna enda dag på veckan som vi träffades.
Så nu sitter jag här mol allena,men det har jag ju valt själv :(

Tusen tack för svaren! Återkommer med fler frågor. Nu ringde jag honom idag ändå. Är som ett beroende för mig med!!

fokus...fokus... Försök att inte känna, inte tänka och analysera, försöka förstå. Följ din plan, prata med banken, juristen, vänner som kan ge tips och råd. Låt banken kalla honom till möten, var ingen länk emellan. Ta hjälp av de som kan hjälpa dig. Ställ frågan när ni är hos banken hur ni ska lösa det med kostnaderna när han bor kvar i huset. Om han ska bo där så måste han ju köpa din del av huset? Mycket som måste klaras upp där, men där hjälper banken dig bäst, och det är så det går till vid en separation, oavsett om man är överens eller inte.

Du har kommit så långt, du är stark och du klarar det här.
Styrkekramar från mig ❤️

Tack Ullabulla .....jag har misstänkt att jag är redan medberoende .
Jag har lagat in på urplay.se och har bekräftelse.......
Jag är glad att jag har hjälpt en människa jag älskar och jag ska försöka älska mig själv och ännu mera än honom.
Får jobba på detta , men lättare sagt än gjort.
Vad är skillnaden från igår till idag ? Ja .....jag har fått en osant kraft och falsk glädje och jag lurar mig själv , att imorgon ska han ringa till mig och tacka mig för min kärlek och omtanke. Alltså står jag idag på samma plats som igår. Glädjer mig liiiiite av att förstå att jag har ett stort problem som jag måste ta i för snart hamnar jag på parkbänken med alla andra medberoende som har ingen kraft längre att resa sig upp .

att du faktiskt får de bevis under näsan som behövs för att säga dig att han faktiskt dricker.Kan du då slappna av i detta,eller går du igång på alla cylindrar?
Har du någon strategi såhär i förväg på hur du ska försöka agera.Kan du känna ett lugn i att det förmodligen är som du tror,att han smygdricker.Eller känner du dig då sviken och bedragen?
Känn in känslorna i förväg och identifiera isåfall vad de står för.Han är alkis,han kommer antagligen att dricka mer så länge han inte söker hjälp.Det är ju vad deras agerande,dvs drickande eller inte drickande gör med oss medberoende som egentligen ska vara kärnan i problemet för oss.Dvs deras triggers som gör att vi går igång.Kan du helt enkelt skita i det och se om din avslappning kan göra att du mår bättre.
Eller måste du på något sätt upparbeta en strategi då han faktiskt brutit det löfte han gav för en kort tid sedan?
Jag önskar dig en god vecka och hoppas att du ser fel för er bådas skull.

Jag drack själv i smyg, trodde inte att det märktes. Det luktar ju en del. Det måste vara jobbigt att kolla allt hela tiden. Förstod inte hu frugan stod ut med mig. Ta en dag i taget.

UR Samtiden - Beroendedagen 2014: Medberoende och relationsberoende
urplay.se

Det är ett tungt jobb och mycket ödsligt mellan varven att se sin egen övergivenhet utan missbrukaren.Ångesten kan slita i en över att man inte längre får ta del av missbrukaren och hans liv.Jobba på,sakta går man ändå framåt framför allt när man inte bor under samma tak.

Jag läser och läser och läser !!!!!
Ser, att jag är inte ensam och inte heller unik .
Mina tankar och funderingar är andras tankar och funderingar. Skuldkänslor , dåligt samvete , att sitta och analysera och gräva sig när i allt det kan man inte påverka hos den andre.
Vilja förändra hans liv för att må bra själv.....eller för att tro att det är min uppgift att göra det ?
Jag har upptäckt ,att jag ser på honom som han ser flaskan ........Framåt för att uppnå målet-Jag , för att hjälpa honom , han för att försvara sig mot mig och innerst inuti inte vilja ha nån hjälp alls.
Allt är spel för galleri , utåt......." Titta på mig ! Jag tar antabus !!!! Ser ni ? "
Men i hans tankar lyser solen och han ser sin sommarstuga där han ska hamna snart igen ....med lugnet och ölburken i handen !!!!
Låter jag förvånad ?
Förlåt mig men jag tror mera på er alla här än hans vilja att blir nykter.
Nu tar jag två steg bak och ska börja med att öppna ögonen för min egen fördel.

Du har ju kämpat så oerhört och till slut äts allting upp. Även om kärlek finns kvar så räcker inte det - dels eftersom allt som sagts och gjorts mot en har gjort att man liksom inte vill vara med på tåget längre, dels för att man inte får någon som helst förståelse, ursäkt, tillmötesgående eller liknande. "Jag kan inte stanna kvar för då finns inte jag kvar" skriver du - och det är ju det som händer om man stannar kvar i allt det där.

Känner med dig och vet att du har det kämpigt och mer ha det kämpigt,men jag jag vet att du klarar det, att du kan kämpa!!
Kramar

jag läste just ditt inlägg på din sida.
Jag förstår precis vad du saknar och känner, hatar och längtar, förstår det dubbla inuti och besvikelsen.

Jag vill inte skiljas, har aldrig velat och vill inte nu heller. Jag väntar inte på något under eftersom jag inser det aldrig kommer inträffa men jag saknar, längtar, och i hjärtat lever en kärlek som måste dödas. Jag vet vi hade kunnat få ett fantastiskt liv tillsammans om…detta OM…han vågat släppa sina garden. Det kommer inte hända och nu är allt trasigt. Jag kan inte stanna kvar för då finns inte jag kvar, Jag har förintats till ingenting, har inget värde i hans värld. Jag vet han älskar mig men han har trappat upp sitt hat, sin sarkasm så högt att det inte finns någon väg tillbaka. Han kommer aldrig kapitulera inför sig själv, aldrig…. Jag tror han kommer sluta med en flaska i handen och dö i tron han är oöverträffad, ensam med spriten. Det är vad jag tror men behöver inte oroa mig för det för nu går jag….för alltid…

Är inne på andra helgen som nykter och jag är inte säker på att han är det. Men är för lite för att riktigt märkas, min magkänsla säger att han druckit. Tycker det syns i ögonen och på hans sätt att vara.
Vi ska vara lediga nu en vecka, ska bli intressant att se vad som händer. Bara att avvakta.

Är inne på andra helgen som nykter och jag är inte säker på att han är det. Men är för lite för att riktigt märkas, min magkänsla säger att han druckit. Tycker det syns i ögonen och på hans sätt att vara.
Vi ska vara lediga nu en vecka, ska bli intressant att se vad som händer. Bara att avvakta.

Det kommer att bli bättre.
Du är så stark. Vet inte om det hjälper dig något men vill ändå skicka dig styrka i massor!

Jag har tänkt på dig- undrat var du tog vägen. Jag minns hur mycket du kämpat och varit lojal. Nu är en annan fas i antågande och jag hoppas SÅ att du kan gå igenom detta med kraft och styrka. Livet gör fruktansvärt ont ibland- man undrar vad det är för mening.... Troligen (helt säkert) kommer man att gå starkare ut på andra sidan. En dag i taget!
Ta hand om dig och stå på dig!
Kram ❤️️

Jag har sagt det förr och säger det igen- ni, mina forumvänner, är ett oerhört stöd för mig. Tack för alla tänkvärda ord och frågor. De hjälper mig på min väg framåt. Min värsta ilska har gått över- men tanken på att det finns nån annan gör ont, jätteont. Jag blir så förvånad över min egna reaktion- jag är ju så säker (trodde jag iaf) på att vi måste sära på oss för att vi båda ska kunna läka- ändå så slogs benen undan för mig när jag fick reda på den "nya" kvinnan. Helt plötsligt skulle jag vilja förföra honom, vara nära och säga alla fina ord som jag vet att han vill höra och som jag vill säga djupt från mitt hjärta. Känslor lever verkligen sitt eget liv. Ni och mina närmaste vänner påminner mig om det som faktiskt gjort att jag valde att gå när jag själv i dagsläget plötsligt väljer att bara se hans bra sidor och längtar efter honom rent fysiskt. Mitt förnuft säger att jag måste förverkliga mina framtidsdrömmar och jag försöker varje dag hitta min plats i tillvaron. Jag har haft några sköna lediga dagar med motion, bra mathållning, frisk luft och vila. I morgon har jag tackat ja till ett kalas och jag tycker att det ska bli jättekul. Ibland blir jag rädd för mig själv för jag längtar så efter bekräftelse, närhet, ömhet, tillit och respekt- jag vill inte bli desperat och göra saker som jag ångrar. Jag saknar någon men ändå inte. Jag längtar tillbaka till mitt hus och ser fram emot när allt är klart med lån och flytt så att jag får känna mig hemma någonstans. Jag vill se ljust på framtiden. Det kommer att bli bra- måste bara få ta tid. Det är lite oroligt i magen inför min nya situation vad gäller ekonomin och att "driva" runt huset själv. Jag ska fixa det!! Jag önskade bara ibland att han kunde kapitulera och säga allt som jag vill höra......
Kram på er!

Ja.........
Jag fick ett sms från min pojkvän efter jag skrev , att jag accepterar inte det han gör mot oss två , men vill hjälpa honom om han söker hjälp själv - " Jag väljer inte mellan dig och alkoholen. Jag vill känna efter om jag tycker att du är den rätta för mig "
Ett straff och enkelt val -missbruket

…en kram.
Ilska är bra!
Ut med det ruttna i vredesmod!
Tänker ofta på dig...

…tack för dina ord, de värmer.

Jag känner jag kämpar med tårarna hela tiden idag.
Det är så ofattbart alltihop. Jag har några riktigt goda vänner som inte ger sig utan frågar hur jag mår så snart de märker det är något. Jag blir påmind om hur åra kontakt man kan ha trots geografiska avstånd, något som maken aldrig förstått. Jag är s¨tacksam jag har så innerliga vänner.

Han slutade helt ha kontakt sista året, men passar ju i tid med hans nyaktiva intresse för andra kvinnor och "vänner", beteende han haft i sitt aktiva missbruk och nu samma men utan alkohol i kroppen. Det är de där som aldrig hör av sig när jag finns i närheten förutom bimbon som ringt när hon varit stupfull.
Måste skriva det, vet det låter som svartsjuka, och visst kan vara så men jag känner mig inte svartsjuk utan bara genomtött på alla lögner. Om han velat ha någon annan så är det ju enkelt., bara avluta och gå vidare. Det märkliga är att han inte varken erkänt kondompaket eller samtal, mail eller sms som jag fysiskt sett, tagit på och frontat med eller läst tillsammans med honom. Förklara det någon som kan...
Hur djupt kan det där missbrukarbeteendet rota sig fast undrar jag?
Varför har ingen lyckats ge honom tillräckligt motstånd så han bryts ner i behandlignarna han genomgått? Flera har tom sett upp till honom. Hur fasen är det möjligt? Tänk om jag kunde ge dem bilderna på snuset på väggen, spela in hans vredesutbrott och all galla han spottar ur sig, allt hat, förakt och fraser jag tror ingen av dem tagit i sin mun om sina nära.

Nu är det inte min uppgift men det hade onekligen känts som en form av upprättelse för mig.
Jag har klippt banden och det sista är nära förestående.
Känslan att blivit grundlurad är ett faktum och jag kommer behöva tid komma över detta, både ekonomiskt och mentalt.
Men, det kommer gå! Irriterar mig jag inte gick när första tecknen var tydliga för mig. Jag trodde ju han ville ändras och han anser nog han har gjort det. Tragisk männsika, glad jag inte behöver leva i hans lögn längre.

…du håller, håll fast, håll i och håller dig till det som är sant. Var inte rädd för ta plats och tid i dina beskrivningar om hur det varit. Ord känns så oerhört tomma när man återberättar för någon som inte vet eller kan förstå. Men, jag och vi här vi vet hur det känns att bli överkörd, nonchalerad och utnyttjad av den som torde agera efter logik och sunt förnuft. Allt det där som försvinner hos några människor och gemene man inte kan sätta sig in i. Jag vet hur det känns, som igår, hur otillräcklig man känner sig när allt vinklas och man inser hur lite av allt man sagt har blivit uppfattat. När både jag och barnen sa till soc hur det låg till kunde hon inte ta in det utan strök med stor pensel över allt och avslutade med att "ja men, det är ju inte så märkvärdigt att ni vill bo lite hos mamma nu" Det blev för mycket för henne. Långt senare blev hon varse hur illa det var och varit när anmälningarna trillade in.
Håll fast vid dig och dina upplevelser!!!
De är rätt, riktiga och sanna!
Kram

Jag har inte orkat skriva på ett tag eftersom jag har mått så dåligt. Jag är också lite rädd att han ska hitta hit till forumet. Vi har varit till juristen tillsammans o hon berättade om sambolagen och skrev ner saker som vi måste diskutera. Han var inte trevlig mot mig när vi var där och det kändes pinsamt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare för jag kan aldrig tänka mig att vi ska kunna prata om det vi behöver prata om. Han tänker inte heller gå till banken! Han säger att jag ska betala på huset även fast jag inte kommer att bo där mm. Flytten har blivit framflyttad en månad. Det känns så svårt o min dotter är så arg på mig o vill knappt prata med mig o jag ser att hon mår väldigt dåligt. Det gör så ont i hjärtat att se att ens barn inte mår bra. Jag vill ju att vi ska kunna prata med varann. Livet är verkligen inte lätt att leva. Att det ska vara så mycket motgångar , kommer det någonsin att bli bättre. Jag bara undrar!!
Kram

... Försöker gotta mig i dina ord - jo, på många sätt kämpar jag ju jättemycket...

Nu har det sista mötet i utredningen varit. Känner mig enormt ifrågasatt , men också bekräftad på vissa sätt. En liten, liten del av mig fick lite magkänsla för att det kanske kan falla ut till min fördel, men å andra sidan lät det som att de har en bild av den goda pappan, och som att de lite tror att jag vill ha barnen för det han gjort mot mig (och ja, till viss del spelar ju det in, men framför allt är det ju för att det han gjort mot mig är liknande det han fortsätter att göra mot barnen...). Svårt.

Dock fick jag ytterligare en bekräftelse häromdagen - förskolan hade fått se hur det stora barnet fick fullständig panik för att hen blev instängd i ett rum av ett annat barn - och då tog de upp med mig att "nu förstår vi vad du menar, vi har aldrig sett ett barn få sådan panik". Och det är ju viktigt för mig, att andra bekräftar sådant, för ibland känns det som att alla bara tror att jag hittar på, eftersom barnet inte visar så mycket någon annanstans än hos mig...

Ja... Nu försöker jag andas djupt, tänka att nu ligger det inte i mina händer utan nu får jag bara avvakta och se vad utlåtandet från familjerätten blir. Just nu kan jag inte göra mer, än att vänta, och fortsätta försöka få hjälp till mitt barn.

SatNam. Jag är sanning. Oavsett vad exet säger så vet jag att jag har inte ljugit om något, allt jag sagt till socialtjänsten, familjerätten, samtalskontakt, AlAnon, vänner, kollegor, tingsrätt, om hur han behandlat mig och barnen - allt är sanning. Jag kan däremot känna att jag tvärtom påtalat att vi emellanåt hade det väldigt bra, vilket vi ju hade på ytan, men med facit i hand var jag ju väldigt inne i mitt medberoende så jag var ju alltid lite rädd att han skulle bli arg eller missnöjd med mig, alltid lite rädd att han skulle dricka för mycket, alltid lite mån om att försöka hålla honom nöjd, alltid lite rädd att han skulle bli arg igen... Men hittat på, ljugit, överdrivit eller förvanskat sanningen har jag aldrig gjort, inte en enda gång - trots att han än idag uppger att han alltid behandlat mig korrekt (med tillägget att jag fick en knäpp och därför hittat på allt detta...).

Men man vill ju så gärna, och det är så svårt att acceptera alternativt att bara släppa det.
Jag vet hur du kämpat, jag vet hur du slitit, stöttat och funnits där, liksom hoppats. Jag förstår att det gör ont och att du lider. Men jag är också glad att du ser till ditt bästa, att du har en advokat och att du försöker ta dig vidare. Men jag vet hur ont det gör, och fortsätter att göra, och jag vet att du också vet det. Men du är stark, att låta sig vara svag och ledsen, men också kämpa däremellan är ju att vara stark!
Kram till dig!!