Senaste kommentarerna i forumet

Tack Magnus.

Tråkigt att du kommer att dra dig ur forumet aeromagnus. Jag hoppas att det inte hade med min kommentar att göra. Ditt perspektiv, 12-stegs modellen och AA erfarenheten behövs. Det är många som får hjälp av den. Samtidigt så hjälper den inte alla. Om det är något som all forskning har visat så är det att ingen modell passar alla. Det finns en handfull behandlingar som har testats ordentligt och ger bra resultat, men för olika personer. 12-steg är en av dem. För en del av alla alkoholberoende personer så stämmer det inte att de behöver erkänna sig besegrade av alkoholen. Det kan till och med vara skadligt för dem att pressa dem att göra det, eftersom de då drar sig undan hjälp och förvärras i sina problem. De kan få hjälp av t ex KBT eller motivations inriktade program.

Samtidigt är det helt sant för många personer att en livsviktig upptäckt är just att de inte kan kontrollera alkoholen och att ett liv utan alkohol är det bästa. Jag skulle aldrig invända mot deras val eller säga att något annat skulle funka lika bra för dem. Det svåra är att kunna hitta den väg som passar bäst för sig själv och vara öppen för att prova något annat om det inte fungerar.

Jag tycker det är bra att du poängterar att man som beroende inte sätter sina egna behov främst med flit, utan att det orsakas av alkoholens påverkan på psyket och personen.

Med vänliga hälsningar och tack för det stöd du har givit andra via alkoholhjälpen.
/magnus

Vi på denna sida alkoholen kanske också gömmer oss lite i diagnosen medberoende.Må vara att man kan behöva identifiera problemet och sitt agerande för att ta till sig det fullt ut.
Men sen kanske man precis som alkisen gömmer sig bakom denna kupa för att slippa en massa saker.Nä,jag är så medberoende så jag klarar inte ditt eller datt.Det beror på mitt medberoende osv.Kanske dax att ta nästa steg och kliva ut ur denna kupa nu Ullabulla och börja leva.

Igår var jag ner igen mitt eget löfte till trots.Jag hade som plan att ta honom lite på pulsen var vi står nånstans.Det vi håller på med nu är ju rätt fruktlöst.
Där ligger han då kl 10 på fm och sover.Vaknar när jag kommer och är på lyset.Kelsjuk och glad.
Lång historia kort,han närmar sig mig känslomässigt och visar öppet att jag fortfarande är honom kär och jag slickar tacksamt i mig som en hund.
Men han har inga som helst planer på att söka hjälp.Återigen vill han komma på Lördag och använda mig som räddningsplanka för att hålla sig nykter till jobbet som börjar igen på Måndag.Och jag dansar likt en kasperdocka och säger-javisst,du är välkommen.

Jag har tom skrivit ett avskedsbrev där jag säger att jag inte orkar mer och att han nu får ta hand om sig själv.
Jag undrar lite vem som egentligen inte klarar sig själv..

Som beroende sätter man sina behov före andras så är det, annars hade man lysdnat på sin omgivning eller sitt förnuft. Detta gör man inte med flit utan pga att man har en sjukdom, alkoholism. Första steget i 12-stegsmetoden handlar om att erkänna sig besegrad av alkoholen. Gör man inte det så är man inte motiverad och då hjälper inga behandlingar. Så att generalisera kring detta är ingen generalisering anser jag, utan den krassa verkligheten. Den verkligheten kan återberättas av oss alkoholuster här och på AA. Nu drar jag mig ur denna tråden och forumet ett tag.
Tulipa du ska inte ge upp hoppet men tänk på att inte bygga upp förväntningar som sedan inte fullföljs. Man blir besviken, arg, ledsen och oerhört sårad. Hoppas att du orkar hålla ut och jag önskar dig ett stort lycka till.

Nej......förklara inte mer .....jag förstår. Totalt förvirrad är jag just nu :(

Hej Magnus
Skulle du kunna va så snäll och förklara för mig lite mer vad du menar ?
Själv tycker att jag visar hur mycket omsorg som helst för alla här .
Ha en fin kväll

Hej aeromagnus och villveta. Att man i första hand tänker på att se till att själv få dricka och att man åsidosätter andra människor och saker är en sida av beroende som stämmer för en del men inte alla. Detsamma gäller att man måste kapitulera. Det är rätt väg för en del men inte för alla. Jag tycker det är helt ok och bra att ni tar upp den upplevelse ni har och vilka insikter och metoder som har hjälpt er. Jag önskar dock att ni är lite försiktiga med att generalisera det till alla med beroende eller alkoholproblem. I övrigt så är jag väldigt tacksam för det engagemang ni har och den omsorg ni visar för andra användare på alkoholhjälpen.

/magnus
alkoholhjälpen

Japp !!!!!!!
Beroende är egoister !!!!
Stora egoister !!!

Beroende är stora egoister som bara tänker på sig själva och att få tag i a. Det är man inte för att vara elak utan för att man har just ett sjukligt beroende till alkoholen. Oavsett om du hotar, tjatar, ställer krav så kommer din sambo se dig som problemet. Han har ju inget eget problem enligt han själv. Ärligt tallat så försöker ju faktiskt vi människor lösa problem som uppstår. Finns det inga löser vi inga. Sedan har man alternativet flykt. Dessa två saker i kombination gör att man helt friskriver sig själv inblandning i sitt problem. Jag vet. Jag har själv gjort exakt som din kille. Valt flaskan före min fru, min son och mitt välmående. Sket i vad frugan sa, hon bönade, bad, hotade åkte ringde min syster mm. Jag kom till självinsikt och kapitulerade. Det är vad din man måste göra. Kapitulera.

Ojojoj!!

Här var det så mycket intressant att jag helt kom av mig från det jag hade tänkt skriva från början!

Men till att börja med så riktar jag mig till Tulipa - jag förstår så väl din situation och du kanske inte känner att du är redo att gå än.Samtidigt kan jag av erfarenhet säga att drickandet eskalerar och att du kanske vill tänka på både dina barn och dig själv innan det blir mycket, mycket värre. Mina barn har fått vara med om alldeles för mycket kan jag känna, men jag var inte heller redo att ge upp förrän för snart ett år sedan. Och ändå är jag kvar!!

Så till Magnus, förstår varför du inte vill kalla det medberoende som ett enda tillstånd. Det är en bra beskrivning du ger. Men jag tror ändå att Ullabulla är inne på något när hon säger att vi kan ha sådana personlighetsdrag som gör att vi agerar omhändertagande i olika situationer. Och det behöver inte vara fel, men ofta ger vi så mycket mer än vi någonsin får tillbaka. Jag vet att jag har gjort så i flera vänskapssituationer, jag ska alltid vara den starka, den som peppar och kommer med goda råd. Som personen inte följer sedan i alla fall...

Man kan börja se mönster i hur man har agerat tidigare i livet som kan få en att förstå hur man hamnat i den nuvarande situationen. Och jag tror att vi på ett eller annat sätt har skadats som små, oavsett om ens förälder varit alkoholist eller om det bara handlar om för lite kärlek och uppmärksamhet av andra skäl.

Nu blev det en lång utläggning och kanske inte så sammanhängande. Många tankar nu!

Kram till er alla

Tack Tulipa! Och välkommen hit, tror att du är rätt ny här.

Han var förstås full igår också och av en slump hittade jag flaskan. Men det var bra för då kunde jag trycka upp den i ansiktet på honom och han kunde inte längre neka. Sedan pratade vi inte mer igår. Jag försökte få barnen att gå och lägga sig, men det var kaos. Äldste killen skulle sova med pappa, men han kunde ju inte gå och lägga sig utan pappa som förstås inte alls gick och lade sig utan så småningom slocknade på soffan. Så sonen var ju uppe jättelänge och sen kom han in och sa att han hade släckt alla lampor och låst dörren,så inte pappa behövde göra det. Fatta vilket ansvar han tar på sig! Allt är förstås mitt fel, eftersom jag pratat om separation. Men jag vägrar ta på mig det och han blev förstås arg för att jag vände allt tillbaka till honom, Men det är hans ansvar och hans val, det är bara så.

Har pratat med mina föräldrar idag. Maken tog sig faktiskt iväg till jobbet. Undrar om han verkligen borde ha kört bil... Men jag är glad att bli av med honom. Nu vet jag bara inte vad jag ska göra. Jag vill inte att han kommer hem ikväll. Jag vill att han lämnar oss ifred ett tag, men på lördag ska vi på julbord med hans familj. Skojigt, eller hur??

Och julfirande tillsammans känns också sådär, särskilt om han inte klarar att vara nykter - då vill jag inte alls!

Usch, ikväll saknar jag honom så det verkligen svider i hjärtat. Allt påminner om honom. Men mig är visst bara att glömma. Fan vad ont det gör!!!!

Ja det är märkligt. Hans foster pappa har nog varit bra på många sätt, men inte gett någon äkta kärlek till honom. Han sa att han aldrig fick höra att någon älskade honom som barn o därför började älska sig själv men på fel sätt och utvecklade sjuklig narcissism. Jag vet inte vem jag ska vända mig till om i detta. Hans familj vill inte höra negativa saker medans han fortfarande jobbar,och min mamma tycker att det är tråkigt att lyssna på mig mina vänner har sitt liv.och jag har aldrig barnvakt för att gå på möten.

Då blir det en nyans rikare och lättare för mig att förstå helheten.
Det var samma för mitt barns pappa, han blev själv väldigt övergiven som barn och hade en icke harmonisk uppväxt med otrygghet, droger, bråk och så vidare. Mitt barns pappa hade aldrig en egen och trygg pappa. Visst är det märkligt att de beter sig likadant själva?
De borde ju förstå hur viktiga de är, men tyvärr verkar de ofta begå samma misstag själva. Då förstår jag även att du absolut inte kan finna stöd hos barnets farmor. Det var samma för mig, mitt barns farmor vägrade se sin sons problem.

Det är så otroligt viktigt att du inte blir ensam nu, utan att du på något sätt hittar någon som du kan få rätt stöd av.
Du behöver det för att inte brytas ner ännu mer utan istället bli starkare.

Kram till dig.

Aha okej, men ja hans föräldrar är missbrukare och kraftigt sjuk i huvudet är hans mamma. Han blev omhändertagen när han var två. Aldrig träffat sin pappa efter det. Men hans mamma hälsade på hos hans fosterfamilj ibland ren ibland inte. I vuxen ålder har han känns till sin mamma men hon har bara förstört för honom. Anmält honom//oss stalkers ut i fingerspetsarna. Vill att han ska knarka med henne och försökt i två år att sabotera för oss och vårat förhållande. Ringer soc angående barnen mm. Han hatar henne. Är nog ledsen över sin pappa dock han har pratat mkt om honom när han varit full o drogad. Men han skulle aldrig erkänna att han tänker på honom, alldeles för stolt. Hans fosterfamilj är väldigt kall familj, bryr sig bara om pengar. Gillar honom så länge han jobbar men när han blivit arbetslös är han en börda för dom och tar avstånd. Han blev även satt på pojk hem av dom i tonåren när han blev för jobbig.han har nog varit deras problem barn och det har han nog fått känna med. Inga bilder på honom i deras hem bara på dom andra barnen, när han stolt visade upp våran bebis för någon vecka sedan så pratade dom bara om hans brors nya bebis som verkade så mkt sötare, bättre och mer utvecklad och stark än hans. Såg att han blev lite ledsen för han tycker nog att bebis är det enda bra han gjort i sitt liv och trodde dom skulle bli stolta med. Han fick tillome fråga om dom tyckte att han var söt!

Det går inte att prata privat här.

Ebba kan man prata med dig privat. Jag är nu på sidan och vet inte hur det funkar riktigt.

Ebba kan man prata med dig privat. Jag är nu på sidan och vet inte hur det funkar riktigt.

Ja man slits mellan hopp och förtvivlan.
Det är SJUKT hur fort det kan ändras när droger och drogsug tar över.
Allt du har skrivit om hans beteende tycker jag tyder på att han fortfarande är styrd av droger och sug.
En människa med starkt drogsug och inre oro pga det är ofta inte en reko och stabil människa trots att den är ren på papperet utan kan mycket väl bete sig fruktansvärt illa pga abstinens och kaotiskt inre.

Vad har han för förhållande till sina egna föräldrar? Det kan ju också spela in.
Har han blivit övergiven själv som barn?
Du behöver absolut inte skriva det här men det är trots allt mycket som kan spela in...

Tack jag vet att du har rätt det är bara så svårt att greppa denna situationen, han hade ju så mkt vilja o känslor för oss för bara några veckor sedan, vart försvann det? Han kämpade ju för oss. :'( jag vet vad du menar med att du såg alla andra lyckliga familjer, jag ser dom överallt, speciellt nu vid jul. Jag vill inte ha nått förlåt och tack om tio år jag vill ha tillbaka min familj min man o barnens pappa. Jag är så trött på att bli lämnad ensam med barnen. I nästa liv tänker jag fan bli en drog för då kommer ju varenda karl jävel springa efter mig o då skulle jag alltid bli prioriterad.

Det hände så mycket ska du veta.
Jag bröts verkligen ner och han smutskastade mig och pratade illa om mig, han hatade mig och hotade mig. Han var som ett monster och jag var så fruktansvärt ledsen, inte bara för att jag förlorade en människa jag verkligen tyckte om utan barnet blev ju utan pappa. Det var så sorgligt alltihop.
Tillslut var jag tvungen att polisanmäla honom och jag var rädd.

Vi har aldrig levt som en familj även om det var vad planen var från början.
Till slut insåg jag att det bästa jag kunde göra var att använda all energi jag lade på timslånga samtal med honom, sömnlösa nätter och tårar på MIG SJÄLV istället.
För den energin och kraften jag lade ner på honom var förgäves.

Det är nu du kanske blir irriterad på mig och andra som säger att du ska försöka att strunta i din kille. Det blev jag! Jag tyckte att alla som sa så var kalla och känslolös och inte verkade ha något hjärta i kroppen.

Sen förstod jag till slut vad de på Alanon och en fd knarkare som jobbade på behandlingshem menade när de gång på gång sade att jag inte kan förändra honom och måste lägga alla kraft på mig själv istället.

Det var fruktansvärt svårt.
Jag var som indragen i en tornado av känslor som han styrde med allt han sade, gjorde och inte gjorde.
Jag blev mer och mer utmattad och ju tröttare jag blev ju svårare var det att tänka rätt och överallt runtomkring mig tyckte jag mig se lyckliga familjer.
Fy, jag kände mig SÅ ensam.
Det var så sorgligt att jag fick uppleva alla barnets underbara framsteg bara jag och att pappan var någon helt annanstans.

Jag hade ingenting (kände jag) och det var sjukt jobbigt att månad efter månad vända på varenda liten krona för att få det att gå ihop.
Så mycket oro blandat med en enorm kärlek till barnet.

Nej, han kom inte tillbaka och tillslut ville jag inte det heller.
Men vi har ändå fått tillbaka honom på det allra finaste sätt som är möjligt efter allt.

Han har på allvar insett vad han orsakade, han har tackat mig för att jag har varit en bra mamma till vårat barn och han har gett mig rätt i vad jag då sade och gjorde. Allt han en gång idiotförklarade.

Jag vill att du ska förstå hur värdefull och viktig du är och inte låta en människa du älskar men som inte behandlar dig bra avgöra om du mår bra eller inte.

Jag vet hur svårt det är <3

Men ebba, hur gick det för er sen,när din kille gjorde som min flyttade han? Missbrukade han sen då? Kom han tillbaka till er?

Tack ebba. Det hjälper att läsa andras liv har sett ut likadant. Ja han är väldigt sjuk, annars hade han inte gjort såhär. Men jag vill bara att han blir bättre och inser sitt misstag.

Du är inte bitter!
Du är en kämpande kvinna och mamma med en jobbig livssituation OCH du är stark och KLOK som skriver här och dessutom ska ansöka om Soc. Du är fantastisk och jag blir glad över att dina barn har en vettig mamma som gör så rätt.

Det skulle ha kunnat vara jag som skriver det du skriver om det hade varit för 10 år sedan.

Vet du vad det låter som?
Jo, att det fortfarande är hans beroende som styr honom.
För en frisk och välmående människa är det omöjligt att lämna sina/sitt barn och dig så brutalt som han gör.
Men om en människa är styrd av ett beroende är det tyvärr möjligt att göra precis så som din kille gör och min kille en gång gjorde.

Idag tio år senare har mitt barns pappa ÄNTLIGEN tagit sig ur sitt missbruk och varit ren i snart ett år och det som har plågat honom mest är hur han behandlade oss.

Jag förstår att det jag skriver säkert inte hjälper dig just nu, jag vill bara så mycket skicka styrka och kraft till dig och få dig att inse det som det tog alldeles för lång tid för mig att inse.

KRAM