Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit .
Skriv av dig ......det hjälper ....

Sjukdomen alkoholism är ju kronisk.Om din man väljer att bli fri från alkohol så är han ju fortfarande alkoholist och kommer så fort han dricker igen att hamna i samma spiral.Du har skrivit lite för lite för att man ska kunna ge svar och då blir det ju förstås också gissningar.Ingen utom din man,och inte ens han vet ju om han kommer att sluta dricka eller inte.Bekanta dig med forumet om du inte redan gjort det.Titta runt läs in och lär känna medberoende och beroende och skriv i din tråd så kanske några frågetecken rätas ut.Framför allt så får du en ventil att öppna upp lite i vilket brukar göra en gott i längden.Vi är alla härinne på något sätt i kris pga vad alkoholen gör med våra liv så vad du än skriver så har troligen någon annan känt eller upplevt vad du varit med om och upplever just nu.

...så rätt!

Jag trodde ju jag skulle komma hem till ett tomt hem, ha möte med mannen för skriva papper och sen var det klart!
Han hade inget gjort och en av hans söner är här pga prao, bestämt över mitt huvud. Så här står jag i mitt eget hem och är bakbunden.
Jag har ingen rätt kasta ut honom men för första gången hade vi ett "normalt" samtal, alltså han sprang inte iväg i ilska och kastade glåpord eller grejer.
Vi fick papper påskrivna och jag måste helt enkelt få ordning på saker med jobb och hem I hemmet innan nästa resa. Därför kan jag inte ha konflikter utan låter det rulla på.

Jag har två bröder som jag nu berättat ALLT för och det tär också, men jag måste få ur mig hela varbölden. Båda har jobbat inom missbruk så de förstår och kan relatera. Jag har fått veta mycket av mannen och jag antar han har behov ge mig sanningar plötsligt. Det blir så tungt alltihop....men samtidigt befriande få sanningar, hur mycket som nu är sant. Ibland undrar jag om han inte spär på även otroheter och annat negativt för få även det låta bra. Något pussel behöver inte läggas men jag får ju bitar jag inte ber om, antingen passar de eller inte.
Detta stjäl så mycket tid och energi och blev ikväll pånytt uppgiven när jag förstod mannen inte förberett något alls för flytta. Juridiskt har jag ingen rätt kasta ut trots att huset är mitt.

Jag har varit tvungen skjuta så mycket framför mig och nu har det liksom tippat över. Jag är oerhört ledsen och uppgiven men samtidigt går jag ju min egen väg. Lastar av mig börda här.... Helheten är så mycket större! Mannen har bara bytt ut spriten mot något annat, först anitdepressiva mediciner, sen fick han lite mer styrka och då började intresset för samla kvinnor, så det har fyllt hans tid att leta/bygga upp spänningar/lätta på trycket och sen på nästa... Jag kräks!!!!
Tonårspojken som är här vet inget och är en skör själ så jag vill inte förstöra hans vecka här...

Var tvungen(faktiskt på riktigt) att ringa ikväll och be om hjälp som bara han kunde ge.Full förstås.Inga braskande extrarubriker eftersom det är tredje gången sen vi började om vårt låtsasförhållande(inte minirelation eller kärleksrelation :)) igen.Jag känner mig så blank och blir mest irriterad för att min tanke om kommande helg ev grusas.Kanske en bra känsla?Min helg blir förstörd, mina planer blir förstörda.Inte stackarn,eller har jag gjort nått.

Ska låta det få sjunka in och kanske ha nån form av strategi för hur jag "borde" känna.Just nu är jag som sagt blank och det är en icke känsla som jag inte tänker acceptera.Att jag struntar i det är liksom en annan sak.Då har jag tagit ställning.
Att jag blir ledsen är också helt ok,för då är jag besviken.Att jag är arg är också på ok listan.Men inte skuldtyngd eller sänkt för då har liksom känslan vandrat över till mig och där ska den inte få bo.Känslan och agerandet är hans.
Sen har kvällen löpt på som vanligt och jag har haft mina vardagssysslor som inte blivit förstörda eller sänkta.Jag hoppas bara att jag inte förnekar att det är såhär just nu ikväll utan att jag faktiskt kanske helt enkelt struntar i det?

Ja....vi skriver om samma och nästan med samma ord.
Sov gott ni alla där ute och ta hand om er.

" Det anpassade barnet "
Läser som en galning om allt som gäller medberoende och med varje ord blir jag mer och mer rädd......Jag som trodde att jag är empatisk och bäst att trösta.
Jag behövde näring för att fortsätta vidare .
Nu börjar det jobbiga.
Stackars min gubbe ......tänk om han blir frisk ? .....Klart att jag vill att han ska vara frisk .

här har du en till.Jag mår aldrig så bra som när jag fått en person att öppna upp sig och delge sina bekymmer och jag känner att jag hjälpt den personen vidare på något sätt.Och jag som trott att jag varit så generös och lyssnande.Och så är det JAG som behövt deras ångest för att må bra själv.Lite läbbigt.

Då är vi två , du och jag och kanske många fler.
Det känslomässiga medberoende kommer inte sådär , pang och så måste man ha en alkoholist att ta hand om . Som jag ser bakåt i mitt liv så var jag nära människor som behövde hjälp. Kanske var det bara jag som tyckte att de klarar sig inte utan mig....
Jag dras på nåt sätt till dem och dem "söker " mig.. Jag vill på nåt sätt göra det bästa för de....Blir jag färdig med en så söker jag en annat person för att må bra .
Det låter inte klokt .

MEDBEROENDE

Det rasslade liksom till när jag förstod att alkoholisten är beroende av alkohol.Jag/den medberoedne är lika beroende av alkoholisten som han av alkohol.Dvs får jag inte min del av alkoholisten så mår jag fysiskt och psykiskt dåligt.
Jag kan inte säga att det gäller för alla medberoende men i mitt fall stämmer det alldeles utmärkt.

... Men jag förstår hur du tänker och känner om att ingen kanske orkar lyssna. När jag var helt sänkt så kunde jag varken tänka på ellee prata om annat än Mitt Sorgliga Liv. Om jag träffade släktingar så hörde jag knappt vad de sa utan bara var i min bubbla, om jag träffade vänner så pratade vi bara om mig och mitt - jag pratade om, drömde om, ältade, tänkte på mitt liv, mina dilemman, min osäkerhet och min sorg och det var så mycket för mig så jag kunde helt enkelt inte ta in vad andra sa - låt det vara så för dig också, det är ju så en period!

Det verkar på dina ord som datt du är på väg ut ur ert gemensamma liv?! Försök känn efter vad du vill, vad som är viktigt för dig...

... Med stor rädsla för att trampa dig på tårna Sorgsen... Jag minns så väl hur det var att lastas med som en annan disktrasa i alla svängar, och ofta fick jag orden från er om att jag skulle försöka tänka på mig och inte låta honom styra så, är det möjligt för dig?

Kramar

Om jag förstår rätt så fungerar jag inte utan honom..........Finns inte han i min närhet så mår jag inte bra för jag kan varken provocera eller hjälpa ?
Jag är helt enkelt beroende av honom.Medberoende som är beroende !!!!!
Det kan man då förklara min känslomässiga medberoende.

En stilla försiktig undran, måste du följa med i alla upp och nedturer? Kan du inte stiga av karusellen eller berg- och dalbanan och försöka att hålla fokus på dig? Det känns så förtvivlat tungt och tröttsamt att du ska hänga med i alla turerna. Kanske jag frågar alldeles omöjligt och obegripligt - i så fall ber jag om ursäkt. Det är inte illa menat på något vis - säkert mest ett uttryck för den frustration och förtvivlan som övermannar mig när jag läser. Kram, kram / mt

att vi hade det tungt tillsammans.Och om bara han skulle sluta dricka så skulle allt ordna upp sig.Jag riktade felpilen mot honom hela tiden i alla lägen alltid.Först nu i sommar har jag börjat se min del i det hela som gjorde att vårt förhållande sakta urholkades och förstördes.Min oförmåga att acceptera dels att han inte drack i enkom för att skada mig.Också att han inte hade något val eftersom han är alkohlist.

Det jag gjort i min tur är att fly dessa fakta på olika sätt då jag inte klarat att se det jag haft under näsan.Min flykt har då skadat oss ytterligare och fjärmat oss från varandra.Så vi är inga guldbevinglade änglar,i alla fall inte jag.Jag har i alldeles egoistiskt syfte stannat hos min drickande man då jag haft en massa vinster att vinna i mitt välbefinnande och mitt liv.Han har fyllt mitt liv på så många punkter där jag varit trasig och iom livet med honom fått känna mig hel just pga hans drickande.När drickandet upphörde(han höll upp drygt ett år men smögsöp)så fick jag inte längre min belöning och fick inte heller vara ängeln Gabriel längre.Jag var bara gamla vanliga Ullabulla som hade tappat sitt magiska trollspö.

Och ja,han har i viss mån skyllt sitt drickande på mig.Att livet var enahanda och grått och jobbigt och ansvarsfyllt.Men inte i samma utsträckning som jag läser att många andra fått i ansiktet av sin drickande partner.Han har i de flesta fall klandrat och lastat sig själv och känt sig usel då jag stått där och gapat över hur korkat han beter sig...De sista åren var jag väl lite mer likgiltig och orkade inte längre gå igång och det tror jag också var början på tillfrisknande både för honom och mig.(han dricker än)Han har bitvis de sista åren haft insikt i sitt problem men väljer att huka sig och välja flaskan då det blir för tungt även i dagsläget.Så vi får se vad framtiden ger i form av insikter för honom.

Kanske att du kan försöka att bara låta hans anklagelser studsa tillbaka till honom istället för att gå i försvarsställning?

Tack Ullabulla, jag tror jag börjar inse det nu också, även fast det är tungt... Men dagarna är lite lättare att rida ut när jag börja inse att jag inte kan eller vill kontrollera allt!

det finns liksom inga genvägar.Så länge du lever med en aktiv alkoholist så kommer han att ljuga så mycket han förmår för att skydda sig själv och drogen.Det du kan göra är att acceptera detta eller agera.
Att acceptera värjer man sig mot då man tycker att det är att kapitulera och finna sig i en situation som ju egentligen är helt absurd.Men det är nog det eller gå som finns som alternativ.Att kämpa slita och gno för att hitta vägar att förmå alkoholisten att förstå eller avstå är bortkastad möda.
Att lägga ned en massa energi på att hålla koll på mängder och tillfällen likaså.

Men att bara lugnt inse fakta och låta dom lägga sig till ro inne i en brukar faktiskt ge själslig ro hur dumt det än låter.Att acceptera att du (kanske) just nu inte har styrkan att gå.Men du har styrkan att inse fakta och bara det är mycket tungt.Då har du kommit en pyttebit på väg att släppa kontrollen som du ändå inte har.

Tack UllaBulla

för omtanken. Jag testade ju det här förut, eftersom vi har ett väldigt speciellt boende med ett helt extra hus som någon av oss skulle kunna bo i. Tyckte att det var en optimal lösning - vi skulle inte behöva sälja och skulle få ett andrum.

Men han totalvägrade.Han tänkte minsann inte flytta ut och skulle han göra det (under några dagar, var villkoret) så skulle han ändå komma hit (dvs till stora huset) och äta middag, för det var ju korkat att ha två hushåll. Så mycket för det andrummet.

Absolut inget värdelöst tips, bara det var genomförbart...

Har ni någon möjlighet att liksom separera på prov.Hitta en alternativ liten lägenhet där ni omväxlande kan bo så att barnen slipper dras upp innan du är riktigt säker på din sak.För om du inte är riktigt säker nu,så finns ju risken att du snabbt återgår till det gamla livet som inte fungerar.Folk i min närhet testade just detta.Huset var kvar,lägenhet inhyrdes för detta syfte och man fick liksom vara ifred en vecka i taget och bara slicka sina sår och tänka efter.Det kanske din man ändå hellre kan leva i och du också.Dvs om det inte finns risk att han dricker ned sig den vecka han har barnen och att du dessutom måste leva med den oron.

Det känns som att du inte är riktigt klar för avfärd än utan bara väntar på nån form av krasch som gör att du till slut har fått nog.Det är ju inte så lätt att leva kvar i detta limbo heller.Man ska inte ge råd egentligen och detta är ju bara ett litet tips som du kanske tycker är helt värdelöst,eller något värt att fundera på.

Heavenly Father,

I surrender the control of my life and my journey to you.

Give me the strength to step out in faith and make the changes you are asking me to make.

Har nu försökt att fokusera på mig, men det är jäkligt svårt!! Vad vill jag o hur vill jag ha det? Mådde så mkt bättre förra veckan när jag kände att jag släppte på kontrollen lite...
Men så kommer lögnerna igen och jag blir så grymt besviken!! Det var egentligen ingen stor grej, men för mig är de det när jag vid upprepade tillfällen påpekat att jag tycket hans drickande är ett problem och han väljer och nonchalera det o bagatellisera! Han skulle "fira" en sak i söndags som hänt under dagen med ett glas vin ?!?!?!!!! Han bara sa det, ingen fråga utan mer ett konstaterande! Visst, o ett glas blev ytterligare 3 i smyg... Jag vet, för jag har mer koll än vad han tror, men han står på sig att han bara druckit 1 glad! Ljuger alltså!! Blir så arg! Nu är det som nordpolen hemma, så kyligt, men jag orkar inte ens bry mig! Längtar bara efter mina barn nu när jag är på jobbet!! Litar inte ett dugg på nåt han säger! Men vi får väl se vad som händer!.. Känner mig bara uppgiven när det gäller vår relation, eftersom han inte fattar, men ändå är det skönt o va arg snarare än konstant ledsen!! Funderar på om det går att hitta tillbaka till det som va innan allt detta...
Lite rörigt, men behövde bara skriva av mig lite!!
Kram på er!

Det är klart vi finns kvar här. Ibland tycker jag bara att det är svårt att veta vad jag ska skriva. Det är svårt allt du skriver men börja med dig. Hur mår du? Vad mår du bra av ?Har du någon egen tid?
Det är svårt det vet jag! Men det är det jag försöker göra. Bygga upp mig igen lite grann. Då hoppas jag att allt kommer klarna ;-).

Kramar

Har ni övergivit mig???

Känner mig väldigt övergiven. Som om alla bara är lessa på att lyssna på mitt tjat om hur dåligt jag mår, men samtidigt inte gör något åt det.

Men vad ska jag göra?? Han är fortfarande nykter, sköter sig, tar mer ansvar hemma och för barnen (även om det, som jag misstänkte, tog slut på den där väldiga energitoppen han hade). Samtidigt är det jag som har huvudansvar för barnen, huset, praktiska saker etc. Där är det ingen ändring. Och vare sig barnen eller jag lyckas bli helt friska från vad vi nu har haft. Igår fick jag iväg alla till dagis/skolan och kände mig hyfsad själv. Igår kväll hade jag feber igen och imorse måste jag ha stängt av klockan, eller så ringde den inte. När jag vaknade så var vi sena. Äldste sonen är lika glad för det, han vill helst inte gå i skolan. Beror det på hemmasituationen eller har han det jobbigt i skolan också?? Har försökt rota i det, men inte kommit fram till något.

Det sjuka är att jag hela tiden går och tänker att i mitt hemska jag ha det si och så, eller när jag bor själv så ska jag... Vad gör jag här då?? Jag har verkligen försökt och nånstans tror jag ju att jag älskar maken, men det kanske inte räcker. Men hur ska jag kunna släppa en sån bomb före jul?? Och vad gör jag sen då?? Har inte träffat banken. Finns liksom ingen riktig plan, även om jag fortfarande har mäklaren on hold så att säga. Och då kommer resten av tankarna - ska vi i så fall bo kvar här? Vi har ingen familj nära. Vore det smartare att flytta närmare dem igen? Och i så fall vart, med tanke på hur utspridda de är?? Vad är bäst för barnen?

Jag har verkligen inga svar, men det var när jag började fundera på annan skola åt barnen som jag också började tänka att "jaha, men varför bo kvar här då?" Men jag kan ju inte bara planera åt mig och så får han flytta med vart jag nu drar för att kunna vara nära barnen. Så funkar det ju inte!

Herregud, vilken röra. Vi har haft skilda sovrum så länge och tanken på att han ska flytta in "hos mig" igen stör mig faktiskt. Jag vet inte hur det ska gå.

Snälla, skriv någonting - vad som helst! Bara så att jag vet att ni är där fortfarande.

Känner med dig, så mycket!
Förstår att det är jobbigt på många sätt och jag önskar att jag kunde göra något...

Kram

Jaha......den duktiga mig ligger som en säck :(.
För några dagar har jag upptäckt , att jag har tappat orken . Alltså huvudet händer inte ihop med kroppen och det hjälper inte vad jag än gör , det bara går inte .

"Du har informerad alla mina vänner , att jag har problem med alkoholen ."
"Du har ringt till min arbetsgivare"
" Vi har haft faktiskt bra tillsammans "
" Nej , jag behöver ingen kvinna just nu "
" Du är svart eller vitt och det finns inget emellan "

Ja........vad ska man säga ...

Känns bara konstigt och obehagligt , att han lägger skulden på mig. Jag får panik bara jag tänker på det och det är inte lätt att styra de tankarna. De bara finns då och då . Popcorntankar kallar jag de :)
Hur var det i era relationer ? Fick ni skulder för allt.......hur hanterade eller hanterar ni det ?
Och ni som känner , att ni har belastat era partners och skyfflat skulden på de......hur tänkte ni då ? Varför.......

både med influensa och mående.Jag måste sluta vara så rädd för dipparna som tar mig så djupt.Jag är egentligen en Pollyanna som ser livet från den ljusa sidan så det nästan blir löjligt.Men nu har jag bestämt mig för att se även det mörka utan att försöka försköna det.Bara se det, begrunda och ta in det känna det och sen gå vidare.Utan värdering.Tungt tungt tungt.
Men idag känner jag mig befriad från några ok i alla fall,till nästa dipp.Pratade med sur och trött karl som jobbat 48 timmar på tre dygn och inte har jobbat på 10 veckor.så han är ursäktad,men ändå blir jag lite ledsen att han inte vill småprata lite med mig.Jag vet ju det här och ändå försöker jag fånga in honom en liten stund och får naturligtvis den respons jag alltid får efter jobbardagar,trött och oengagerad.Surprise ullabulla.Kanske bor en maschosist i mig?