Senaste kommentarerna i forumet

definitivt och utan återvändo.Vad händer då?
Ödsligheten brer ut sig som en grå matta och jag ser inte någonstans de närmaste åren en ljusning.Jag vet att det inte är riktigt sant.Men just nu känns det verkligen så.Jag tror det är därför det känns så omöjligt att tänka tanken till slut.Sen vill jag inte heller att det inte ska vara vi längre.
Under alla dessa 20 år har jag egentligen aldrig tvekat om mina känslor för honom eller vårt förhållande.Känslorna inför alkoholen och hans drickande däremot har ju varit högst påtagliga och gjort mig mycket skada.Varför kan det inte vara enkelt.
Faktan står ju där alldeles under ögonen på mig,men det hjälper inte.
Lite sorgsna rader från en mycket trött och medberoende ullabulla..

Han tar antabus......han är på sin andra vecka

Hej! Du har hamnat i en besvärlig situation eftersom du har känslor för honom men du vågar eller vill inte kontakta honom. Möjligen hör han av sig när den värsta skulden och skammen lagt sig. Han kanske skäms nu när han är ren eller vet du om han är ren? Är du säker på att han inte dricker? Kan inte ge dig något annat råd än att ligga lågt ett tag till.

Den tredje vecka utan att han ringer eller skriver. Känns konstigt och mitt liv är upp och ner. Ibland är jag glad, ibland arg på mig själv och honom....Ibland sitter jag och funderar vad skulle jag göra om han skulle ringa till mig och vilja träffas ? Hur skulle jag svara honom.... Skulle jag vilja ha igen det ständiga kämpandet efter att blir synligt och vara på första plats ?
Tror, att han känner sig kränkt av mig ......för vem egentligen skulle inte känna sig kränkt , av att alla plötsligt vet om problemet .
Tror , att jag har förlorat den jag älskar och har inget hopp om oss två tillsammans , men är glad , att jag kanske har räddat en människans liv.

…bryter ner allt.
Varför ska det vara så svårt att säga sanningen och ta konsekvenserna av den?

Jag har nu fått information nog att genomdriva skilsmässan. Det blir underskrivet om några veckor när jag är tillbaka på hemmaplan.
Ett helvete är det och har det varit…jag som hoppades så länge på en vändning. Jag vet att han älskar mig, på sitt kanske märkliga sätt, men han vänder allt och blir hånfull och obehaglig. Sista han lämnade mig med var nu en vägg nedspottad med snus och att mitt ansikte bara är en del av helheten. Syftade på mina skavanker och övervikt. Jag tror han måste trycka till eftersom jag ofta får positiv respons. Elakare människa har jag däremot aldrig träffat i mitt 50-åriga liv. Hans "bästis" är en silikonbimbo som aldrig gjort ett handtag i sitt 45-åriga liv men som han kallar rejäl.

Snart kommer slaget om mina besparingar, mitt hem och oas. Allt jag byggt och bygger upp för mina barn och barnbarn ska få bättre start än jag haft. Nåväl, svårt kalla det läropengar men nu har jag hittat paragrafer och en advokat som hjälper mig, sen får vi se vilka drag han drar. I slutändan är det alltid jag som blir betalningsskyldig om han krånglar, han har ju inget ekonomiskt utrymme men mängder av hat och alla i hans släkt är pengakåta… FY fan för detta!!!

Visserligen har jag själv varit borta ett tag, men jag undrar ändå hur det går för dig.

Hoppas att det är lite bättre.

Kram

Jag tänkte på dig och ditt alias. Nu när du har det så himla kämpigt, vilka är dina framtidsdrömmar?

Det kanske inte blir en nykter framtid med honom och jag är rätt säker på att han kommer att fortsätta som vanligt med den här nya kvinnan, men hur är det med DIG? Vad ser du framför dig?

Fundera på det.

Så där sa min man också "jag kan vara nykter si och så länge". Det visade det ju sig att det kunde han inte. Det är väldigt få alkoholister som kan "dricka kontrollerat", även om det är vad många önskar sig. För sluta vill de ju inte!

Visst, ge det tid, men det är ändå han som måste fatta beslutet och du måste låta honom göra det.

Är det inte det du gör redan?? Jag tycker då att det låter som det. Du gör verkligen ALLT. Det är väl skönt om han inte beter sig så illa mot dig längre, men det du och barnen skulle behöva är lugn och ro. Det tror jag bara ni får när allt det här är klart.

Fortsätt kämpa, men det finns en gräns för vad man orkar med och jag hoppas att du inte kommer dit.

Kramar!

Visst är det fantastiskt när man får de där insikterna??! Hur lurad och bedragen man än känner sig, så ska man se det positivt tycker jag. Lär dig nåt av det här nu, ta vara på möjligheten du har fått!

Kram

men du skriver det själv - hur länge ska du ge det? Och hur många svek har han gjort som du inte egentligen inte ens förstått?

Ta hand om dig, gå på alanon-mötet och tänk på dig, vad du vill och behöver!

Jaa du, Ullabulla - exet är inte ens överjävlig mot mig längre.
Men titt som tätt berättar barnen om saker som visar på hur hans beteende med att manipulera och hjärntvätta fortsätter
Jag tror att jag måste köra på detta, och det är ju inte säkert att det går igenom ändå, och som du säger - lugnar han sig så kan vi häva det...

Älskade barn... om jag kunde skulel jag vända ut och in på mig för att de skulle ha det bra...

Nu på morgonen.Nu har jag fått mig en tankeställare till.Trots att han var rejält på fyllan igår så luktade han inte ett jota idag.Darrig och nervös förstås men luktade inte.
Han brukar lukta som en hel spritfabrik dagen efter.
Hur många år har han då tagit återställare på natten/tidig morgon utan att jag anat det.Finns det någon undre gräns för ens egen dumhet som medberoende?
Förmodligen släpade han sig in till byn för att fylla på förrådet med ny alkohol.Ska INTE kolla om det är sant ikväll.Alanonmöte istället får det bli.
Ha en bra dag därute alla :)

Hej,

Jag har alltid haft svårt att kontrollera alkoholen och blir väldigt dryg och sarkastisk om jag stör mig på något. Det kan vara något jag stör mig på som nykter. Jag träffade en mycket fin snäll härlig tjej som jag var tillsammans med i 10 veckor ca. Efter 4-5 veckor kände jag att hon tyvärr inte var den jag hade hoppats på men samtidigt hade jag väldigt starka känslor för henne. Jag pratade med henne några gånger som nykter om detta och kände inte att hon kunde ändra på sig. Det gick inte. Under de första 4-5 veckorna kunde vi dricka, det var mycket under den underbara sommaren men hanterbart. Däremot efter dessa 4-5 veckor blev jag extremt frustrerad då jag omöjligt kunde göra slut för att jag var så otroligt kär och förälskad i henne samtidigt som jag visste att jag inte ville vara tillsammans med henne. Jag drack mer och mer och började även bli väldigt dryg. Tills slut självklart efter ytterligare 4-5 veckor så hade hennes känslor dämpats med tanke på mitt beteende och hon gjorde slut. Jag är totalt knäckt känslomässigt både för att det tagit slut (vilket jag skulle varit iaf) men även av extremt dåligt samvete för att jag sårat så pass mycket så hon tog steget. Detta beteende bottnar självklart i dålig självkänsla tyvärr vilket jag måste arbeta med.

Tiden är en avgörande faktor, som att bygga upp ett förhållande från start. Han har abstinens nu och hsr skuld och skamkänslor. Då tenderar man att lägga över skulden på någon annan förman själv skäms. Gecdet tid.

Vill han inte sluta kan du inte ändra på honom. Han måste ta konsekvenser av sitt handlande. Visdt man kan i stunden man dricker må bra av slkohol men i långa loppet är det bara skit. Han mår dåligt när a går ur och det blir bättre när man fyller på med ny. Är abstinens och den är inte så rolig.

av oss halvtokar som vägrar ge upp om den som missbrukar.Alla de lärda säger att det är precis det du ska göra.Släppa taget så att konsekvenserna för din kompis blir ytterligare en i raden som vänder honom ryggen.Men den som står utan kompis blir ju förmodligen du.Han söker sig antingen vidare till mer fyllesugna kompisar eller drar sig mer undan och dricker i ensamhet.Det som går att slå fast är i alla fall att vad du än gör så kommer han att fortsätta dricka så länge vinsterna är större än förlusterna.Det forumet kan göra och har gjort för mig är att man blir mer klar över vad man gör och varför.

Ibland kan man göra det rätta och stå fast vid det man innerst inne vet är rätt.Ibland kan man inte det och ger efter för att man bryr sig om och så oändligt gärna vill att den som dricker ska se det vi ser.Nämligen att de bör sluta och söka hjälp för sitt missbruk.
Oavsett vad du kommer fram till för beslut,välkommen hit och hoppas att du får någon guidning inifrån och ut vad som passar dig bäst.

och inte kom han och tittade på ugnen som pajat som han lovade igår.
Det verkar som att jag vill bli besviken om och om och om och om igen.
Vad försöker jag bevisa och för vem?

Tack snälla ni för att ni tar er tid och svara o peppa och ge råd!!
Nu är det nolltolerans hemma hos oss... Det har gått bra i iaf två dagar nu om han håller sig sysselsatt... Men han lägger över det på mig känns det som, han säger saker som; om det får dig att må bättre... Eller; jag kan vara nykter ett helt år om det får dig och må bra...
Jag vill ju att han ska må bra! Och jag oxå givetvis, men jag vet inte...
Jag känner mig hemsk, men jag litar inte på honom alls... Hur hittar man tillbaka till det? Tilliten?
Kram

igår då han var rejält på lyset.Stackars stackars han ;) som var tvungen att trösta sig då bilreparatören inte kom för trettielfte gången i sommar/höst.
Jag kände mig helt blank och inte alls förvånad.Trodde reaktionerna skulle komma efteråt att vilja åka ner prata eller rädda upp situationen,men de uteblev.Idag ska han till läkare som är väl medveten om situationen då det var hon som skrev ut antabus för två år sedan och remitterade till alkoholmottagningen.Han lär ju lukta idag förmodligen.Så litet hopp att hon lyfter på locket.

Själv gick jag stärkande promenad på 1,5 timme med väninna och har sovit i 10 timmar utan tanke (nästan) på fyllgubben i stugan.
Det kändes värre dagen innan då jag misstänkte och inte visste.Mådde helt enkelt bra igår kväll trots omständigheterna.Alltid något..

Åhhh LC, jag kan verkligen känna igen mig i din ilska och maktlöshet! Och känslan av tomhet och likgiltighet inför din man när han dricker. Känner igen mig alltför väl... Det löser dessvärre inte dina problem, men du ska veta att du är inte ensam! Tyvärr! :-( Håller med de andra kloka själarna här att det är bra och nyttigt att hänga med här och läsa i alla trådar. Bra att du pratat med din man, hjälper inte någon av er att tiga. Jag har själv problem att prata med min man, men har gjort det nu vid några tillfällen. Även om det inte hjälper, dvs även om han inte ändrar sig, så tycker jag att det i alla fall känns bättre när man berättat vad man tycker och känner. Då känner man i alla fall att man varit ärlig och försökt på det sätt man kan att förändra situationen. För det ända du kan göra är ju att berätta hur du (och barnen) påverkas, sen är det ju upp till honom att göra en förändring om han vill.... Jag har själv sagt att jag kräver att han söker hjälp för att jag inte vill leva så här längre, för att jag snart inte orkar mer.....dessvärre har ingen förändring skett....så jag borde lämna nu.... Men jag lever på hoppet, och på när han är normal och inte dricker (för det gör han inte hela tiden) då tänker jag att nu är det nog lungt, det löser sig.... men tyvärr blir jag ständigt besviken... Så förtroendet är ju som bortblåst, och hur ska man få liv i det....? Inte mycket till hjälp detta LC, men som sagt du är inte ensam, tänker på dig! Styrkekramar!

Med trött och uppgiven man som är fast i sitt problem med bilen som aldrig blir fixad.Jag känner igen känslan av att inte komma vidare,men han har en förmåga att blåsa upp det till så stora proportioner och allt kretsar kring det som en sorts tvångstanke.
En pyttemisstanke fanns också om enstaka slurk starka drycker.Men jag hade fel i Lördags och kan ha haft fel igår också.Inte lika glad igår kväll när jag gick och la mig som i söndags.Men nu ska jag lägga locket på några dagar och ägna mig åt mig och mitt.Jag har läst lite i trådar här och ser hur vanligt problemet med depression och utmattningssyndrom är och att lösningen ofta är självmedicinering med alkohol.Mycket lyckat,men kanske förståeligt.

för 20 år sedan då jag separerade från barnens far hade jag ibland stora dilemman.Han var så urdjävlig mot mig.Men mot barnen var han faktiskt fin,älskande och närvarande.Däremot kunde han inte sköta det praktiska som mat tvätt och liknande.Mot mig fortsatte han att vara jättetrist i flera år efteråt.Jag var många gånger nära att ansöka om enskild vårdnad men något stoppade mig ändå.Nu idag så är jag glad över det då vi har ett delat ansvar och glädje och allt annat i livet har normaliserats och vi har hitat varsitt nytt liv att leva.Jag visste ju nånstans hela tiden att mina barn inte for illa även om jag själv gjorde det.Men om du vet att de far illa genom att han manipulerar och styr dom och får dom att känna sig värdelösa så gör du ju rätt som driver igenom enskild vårdnad.Om du ser att allt förändras till det bättre och att han vaknar till och blir en mer känslomässigt korrekt pappa så kan du ju alltid häva den enskilda vårdnaden.

Gör jag rätt? Eller bör jag ge upp min stämningsansökan om vårdnaden för barnen?

Barnen undrar varför jag inte vill att de ska få vara hos pappa, "för det har pappa sagt"... Och de vill ju, inte minst eftersom de får så mycket saker - och, som min samtalskontakt säger, barn kommer alltid att älska sina föräldrar; ett barn som blir kränkt slutar inte heller älska sina föräldrar utan får "bara" dålig självkänsla... Och i utredningen fick jag frågan om vad jag gör om jag får vårdnaden och pappan vänder barnen emot mig så att de tycker att jag tagit pappa ifrån dem - jag svarade lite svamlande att jag inte vet riktigt, men att jag hoppas att vi kan prata om det osv... Då upprepade de frågan och sa att "hoppas" kommer inte lösa något, så vad skulle jag göra och poängterade att det inte finns något rätt eller fel svar. Jag svarade då att även om det inte finns något rätt svar så vet jag inte, men jag sa att "även om jag inte vet svaret på det så kan jag ju inte låta det stoppa mig i tvisten när jag faktiskt inte tror att barnen har det riktigt bra dom det är. Fel svar? Rätt?
Men efteråt tänkte jag att jag har ju löst så mycket annat, så jag måste ju tro att hamnar vi i den situationen så får jag helt enkelt jobba på en lösning med det också?!

Jag svajar ibland, för jag tänker att många saker blivit bättre, men jag har ju någonstans magkänslan att barnen blir lite manipulerade, lite förtryckta, lite för "formade", ja, de blir lite stöpta i rätt form för att de ska passa in i pappas liv, och självklart ska man fostra, hjälpa och uppfostra sina barn, men i mina ögon ska man inte rätta barnen så att de säger rätt saker, att de anpassar sig för att hålla pappa nöjd, säger rätt saker, är tacksam på rätt sätt osv osv osv. Jag fick frågan om jag blandar in mina upplevelser, men att pappan kanske faktiskt inte behandlar barnen så, men jag har ju tusen exempel på när han upprepar samma typ av saker mot barnen som han gjort mot mig...?!
Och ibland tänker jag att jag kanske bara är egoistisk, som exet säger, vill jag bara ha barnen för att jag inte klarar mig utan dem?? Men så tänker jag ett varv till - jag älskar barnen och vill självklart vara medlem hela tiden, MEN jag har också ett härligt liv när jag. Inte har barnen hos mig, när jag kan träffa vänner på ett helt annat sätt, gå och träna, slappa osv, och så känner jag ju att det handlar inte om något annat än att jag vill inte att mina barn ska behöv utsättas för alla de manipulationer och elakheter, förvrängningar och konstigheter som exet använder sig av. Men jag tror ändå att det är viktigt att de träffar honom så att de lär kännahonom och kanske en dag själva inser...?!

Åh, ge mig svaret...?!

Min magkänsla sa mig detta tyvärr. Ja kanske inte magkänslan enbart, utan erfarenhet. Att försöka håna eller på något sätt jaga en missbrukare om eventuellt drickande ger ingen effekt. Nu menar jag inte att man ska strunta i det men det tar en del energi och ger bråk. Din kille måste själv ta hjälp. Kanske skulle ett möte på aa vara något. Nu ligger han säkerligen i förnekelsefasen men fråga.