Senaste kommentarerna i forumet

som Vilse i pannkakan skriver - så är det. Våra historier är olika men ändå desamma. Mönstret och kärnan i både missbruket och medberoendet är detsamma oberoende av den yttre ramen. De allra flesta jag har mött här och på Alanon har gått igenom det Vip beskriver - och trott att man är ensam om att gömma, märka flaskor, väga boxar på digitalvåg... uppmuntra, stöda, tjata, hota, böna och be. Och ja, att få dela missbrukarnas berättelser gör att bilden klarnar än mer. Att ta till sig det här är, för de allra flesta, en lång och smärtsam resa. Samtidigt en enorm befrielse i insikten att jag inte är ensam. Fortsätt skriva och fortsätt läsa här, forumen är en guldgruva av insikter och möjligheter.
Läs Vip`s avslutande rader många gånger: tala om dig själv (inte om hur han är/borde vara), tala om vad du ser och hör, vilka känslor det väcker i dig, vad du behöver för att må bra och vad du önskar - hur du vill leva ditt liv. Och gör det när han är nykter! Kram / mt

Det är inte egoistiskt att låta någon annan ta ansvar för sina egna handlingar.

Fick veta , att han har börjat med antabus.......måndag - fredag hos en läkare . Inget på helgerna.
Lättnad ......hoppas , att han fixar det .
Jag tänker vara här och inte där !!!!!!!!
Nu ska jag vara en egoist och låta honom ta ansvaret själv !!!!!!

Och välkommen hit. Min historia har pågått längre än din, men den är ändå densamma. Det är det som är så skönt här, att man läser och börjar förstå att man inte är ensam. Att dessutom få missbrukarnas sida av saken (som aeromagnus som är en ängel) hjälper ännu mer.

Du är fast i kontrollfasen, dvs du tror fortfarande att om du håller koll på hur mycket han sätter i sig så gör det skillnad. Men det gör det inte. Och alkoholisten dricker alltid mer än du vet om ändå. Det spelar ingen roll om du - som jag och många andra - börjar märka flaskorna och letar fram burkar och flaskor - som jag och många andra - och ställer dem framför näsan på honom. Han kommer att känna mer skuld, förmodligen få mer ångest och dricka i alla fall. Möjligen bara bli bättre på att gömma. Det du måste förstå är att han sannolikt inte är mottaglig och att du inte har ansvar för hans drickande. Det får han ta! Så nöj dig med att konstatera att han är full, lägg inte energin på att kontrollera honom och sen får du fråga dig om han någonsin kommer att vilja få hjälp.

Var väldigt tydlig med hur du känner det (jag ser det som om, jag känner att...) och säg att det kommer att påverka er relation, i förlängningen kanske hans jobb och relationer till andra. Det är hans val. Och du, ta det här när han är nykter! Annars är det bortkastat.

Kram

och tar in att när och om han tar ett återfall så är det inte för att svika löftet till dig.Det är isåfall troligen för att han är alkoholist och inte kan låta bli.
Men din nejattityd är nog ett måste åtminstone för dig själv så du håller löftet till dig själv och visar att du menar vad du säger och känner.

Jag gick i två år och väntade på återfall och det pågick ju nästan hela tiden bakom min rygg.Jag kände mig förstås oerhört sviken.
Men har nu i sommar mer tagit in att jag råkar ju ha valt en alkoholist till käresta.
Så därför är det ju bara oss själva vår attityd och vår känsla som kan påverkas,inte hans.
Jag hoppas att din samtalshjälp kan lätta på trycket lite för dig.
Härligt att det händer grejjer,även om all förändring tar på orken.

Än så länge allt bra. Första helgen passerat och han var nykter. Vi hade det trevligt. Men vet att det är långt kvar. Ska iväg och prata med en psykolog nu för jag behöver prata och jobba med mig. Vill inte bli bitter. Måste försöka ösa ur mig och lära mig att släppa vissa saker. Så svårt !
Litar fortfarande inte på honom men får ta en helg i taget.

Det gick åt skogen redan första dan! Han smygdrack både öl o sprit...det har iaf försvunnit... Jag blir så jävla arg o jag känner mig så maktlös! Nu är jag rädd att han ska börja smyga ännu mer... Hur ska ja gå till väga?! Nån som har ett gott råd och ge mig, för jag vet inte... :( *ledsentjejidag*...

Med stor respekt från båda hållen.Vad jag vet så är han nu en vecka in på nykterhet.Men jag har gett mig den på att jag inte ska kontrollera/bli alltför besviken denna gång.Känslan och ron var stark mellan oss och glädjen att kunna prata med varandra som jämlikar.Fin stund med lite ömhet,inte mer och nu hoppas jag att jag kan leva på dessa smulor utan att gå igång för mycket.Sex dagar Ullabulla en dag exet.Det var också jätteroligt att se att hans ork och framtidstro börjar återvända.Hans depression/utmattning kommer nog att ligga kvar en lång tid framöver jämte alkoholproblemen.

Men i dagsläget är det hela paketet jag ser och älskar ändå,trots detta.Inatt vaknade jag med en känsla av ro i mig och en acceptans att livet ser ut som det gör just nu.Jag har brytt min hjärna sista tiden för att försöka se lösningar på allt möjligt som jag egentligen inte kan lösa just nu.Jag får helt enkelt vänta och se med ganska många delar av mitt liv.Men inatt så kändes detta helt ok.Släppt kontrollen en liten bit till kanske.

så tröttsamt. Och så hemskt att det får vara så.. Jag läser din trötthet, ibland nästan uppgivenhet, men oftare ser jag din styrka och kämpaglöd. Jag har sagt det förr och säger det igen, vilken resa du gjort flygcert! Vilken resa från det du skrev ditt första inlägg och de spår du lämnade i skräck och ångest. Du är en fågel Fenix som rest dig ur askan, ja det är du sannerligen. Kramar i massor till dig / mt

jag tycker det är riktigt bra att du är arg, riktigt jävla förbannad. Och jag lider med den del av dig som sörjer.....allt det som inte blev det du önskade och hoppades. Mannen, barnens far, blir knappast en annan för att han hittat en annan kvinna. Högst sannolikt upprepar han sitt mönster. Sorgligt men troligen sant. En dag tror jag du är nöjd och tacksam mot dig själv för att du tog dig ur det. Kram, kram / mt

Du har gjort alltvrätt utom en sak. Att dricka med honom. Som medperson blr man inte underlätta missbruk men jag hsde kanske gjort samma sak. Du har visat att du inte tolererar drickandet. Du har varit tydlig med det. Du har skänkt honom medkänsla och kärlek. Du har tvingat honom att ta eget ansvar flr sina gärningar. Du har gjort allt rätt. Det är bara ett problemoch det är HAN. Din kille vill inte sluta dricka och som alla missbrukare ger man sin sambo, tjej, partner skulden. Styrkekramar

I veckan som gick så var barnen hos familjerätten, som en del i vårdnadsutredningen. Deras pappa fick vänta utanför, och barnen var inne och pratade. Några dagar senare kom barnen till mig och det första som den stora säger är: "pappa blev arg för att jag sa att han är arg", och efter några vändor fram och tillbaka så kunde jag förstå att pappan hade väntat utanför, men hört vad barnen sagt, blivit arg och sagt att "om barnen säger så så kommer de inte få bo mer hos pappa, eftersom dessa tanter tycker som mamma".
Jag ringde upp familjerätten och förklarade detta, inte minst för att varna dem för att använda detta rum för andra barn som kanske råkar ut för ännu värre saker än det mina barn fick höra av pappa.
Samma dag ska jag ta dit barnen, och när vi möter mannen och kvinnan igen så säger det stora barnet direkt "jag ska ta tillbaka en sak som jag sagt; pappa är inte alls arg", och de använder sedan samma rum och jag hör stora delar av samtalet därinne. Kvinnan frågar mig efteråt om det är lyhört och jag bekräftar det. Skillnaden är att jag, oavsett om barnen skulle ha sagt något bra eller dåligt för mig, inte skulle ha pressat dem.
Jag vill bara ringa upp dem, och enhetschefen och ifrågasätta utredningen - hur kan det bli en trovärdig utredning om inte barnen vågar säga saker av rädsla för att de ska få skäll. Jag ska träffa dem i veckan, och jag får väl vänta till dess, men jag är på ren svenska så jävla arg!!! Mitt största barn var uppenbarligen ÅTERIGEN utsatt för pappas påtryckningar...
Åh...

... Och känner din sorg!
Jag vet att det är svårt, men försök att tänka på det som du inte vill ha tillbaka - ni behöver hur som helst tid ifrån varandra och han kanske är snäll, trevlig och bra på alla sätt nu, men så hade inte ni det och skulle ni försöka nu igen så skulle ni med största sannolikhet falla tillbaka i gamla mönster väldigt snabbt igen. Och inte minst så är det ju troligen en flykt för honom att träffa någon annan.
Försök att gråta om du behöver det, men försök också att göra något gott, mysigt och bra för DIG!
Kram

ärligt sagt så har jag gjort allt vad jag kunde.......
Det att jag har kontaktat hans arbetsgivare kanske var inte så bra.......Var det till nån hjälp tycker ni ? Kontaktat alla hans vänner.......
Skulle göra det för varje människa som skriker på hjälp.
Jag ska försöka luta mig tillbaks nu och hitta lugnet i själen

Kram Vilmåbra......tack.....tänker på dig med <3

Ja du aeromagnus, ja är oxå skeptisk! Men jag ger han en chans... just att han bara accepterade det så enkelt gör att jag redan blir misstänksam!... Men nu har jag iaf talat om min oro, och vad han väljer och göra med den informationen visar sig väl... Men jag accepterar inte det! Det som är jobbigt oxå är ju att jag inte litar på honom till 100 %... Kommer ju fortfarande leta burkar o dyl... Men det e ja ju van vid... :(

ursch......mår inte bra av detta....
tänk om han tänker likadant som jag .....jag har också druckit med honom ...för att anpassa sig till honom ...för jag ville att han skulle tycka om mig....Han kanske är arg på mig för det..................................har klappat på huvudet , lagat mat ,har sagt hur fin och snäll är han ...köpt fina kläder för han skulle tycka att jag är fin...Fyyyyy
Konstigaste är att jag vet allt det ni fina människor skriver till mig , men så svårt är det att förstå det......

Jag vill bara skrika, gråta och ringa upp honom och skälla ut honom och tala om hur ont detta gör!! Varför har han aldrig velat kämpa för mig? Vad är det för fel på mig? Varför börjar han träffa någon annan? Är det så lätt att glömma mig? Varför har han inte kunnat säga till mig att han vill ha mig och är villig att gå mig till mötes? Varför gick det nu plötsligt så bra att ta ledigt i två dagar och åka bort en weekend för att träffa henne när det aldrig finns tid över eller en tanke på att ta med sina barn på en weekend (han har alltid sagt att han är så dålig på att hitta och åka själv). Blir så arg och ledsen att det nu fanns plats i hans liv att göra nåt annat än att supa en helg och försumma tiden med sina barn. Fy vad jag är förbannad!

Jag hoppas han gör som han sa. Fredag och lördag. Hur mycket då? Jag lovade min fruvsamma sak, gick sådär. Din kille kanske är bättre på att hålla ord och kanske inte har det beroendet fullt utvecklat än. Jag håller tummarna för att han klarar av detta.

Nu sitter jag och analyserar varför han vill inte höra av sig till mig !!!!
-han tycker inte att jag har varit till nån hjälp för honom redan i våras då jag har opponerat mig att han får inte dricka folköl till tabletterna han fick från en läkare.
-han vill straffa mig och lägga all skuld på mig och bevisa att jag har fel.
-att det är spel för galleri och han vet att om skulle jag vara i närheten av honom så skulle jag komma på honom igen.
-han inser att han är inte bra för mig.
Har jag rätt i nåt i det jag skrev ????
Snälla ......skriv hur han tänker

Kontaktat honom......han svarar inte . Har skrivit , att jag finns för honom här men om jag var en viktig person för honom så ska han söka upp mig själv...
Har jag gjort rätt att skriva så ?

Att våga prata om det, var säkert inte lätt. Styrkekram för fortsättningen!

Sa vad ja kände, bara rakt ut att jag tycker att han dricker för mkt! Han bara höll med... Han lovade nu att hålla det till fredagar och lördagar, ska bli intressant o se om det funkar... Känner ändå att min tillit är lite på glid, men det får vi prata om en annan dag...
Kram på er!!

Jag blir både rörd och imponerad av ditt engagemang, UllaBella, som orkat läsa min tråd. Ja, jag velar hit och dit men innerst inne vet jag att jag just nu behöver andrum men jag önskade att han inte hade blandat in någon annan för det gör så himla ont just nu.
Tack för att ni finns! Kram

Den var lång och plågsam.Du har gjort försök att förändra er situation.Du har gjort det mesta som vi medberoende/anhöriga gör och inget har egentligen påverkat situationen.
Om du nånstans på allvar tror att han är kapabel att bli den man du behöver ha i ditt liv och du fortfarande älskar honom så kan du naturligtvis ge honom en chans.Alla här på forumet ger ju ganska entydiga svar,mår du dåligt så lämna eller förändra din situation så att den blir bättre för dig.

Han har ju sträckt ut handen på sitt sätt även om det största och avgörande problemet drickandet inte har förändrats förrän just nu på slutet.Kanske var det ditt avslut som gjorde susen att han såg sig själv i spegeln.Kanske är det en tillfällig uppryckning för att få hem dig till boet igen.Det vet ju bara han.
Det går ju inte att leva i en relation med för mkt alkohol utan att bli påverkad.Då är man ju en robot.Men när man får kliva tillbaka några steg så ser man även sig själv i ett annat ljus.Jag vet inte om det alltid är alkoholisten som ska gå till skampålen och bekänna och öppna sina ögon.Det är även vi som får krypa till korset med vad vi kunde ha gjort annorlunda.Man ser det ju inte när man är mitt i smeten och kanske inte i efterhand heller.Men utan dessa navelskåderier så tror jag risken är stor att mönstret upprepar sig.Fråga dig själv om du vill släppa honom.Bara du vet vad han är värd och er familj om än haltande kan vara värd för insats från din sida.Om du verkligen älskar så är det i mina ögon en nog så bra anledning att tro på sig själv och den man älskar och gå till botten om det finns något mer man kan göra.Det kanske inte finns det i ert fall.Även om det finns så kanske du inte har lust kraft eller mod att agera heller.Du har ju släpat dig och er till denna punkt.

Jag hoppas verkligen att du ska hitta en bra väg att gå på var den än bär dig.