Senaste kommentarerna i forumet

......Trodde att jag var stark :(
Det har hänt nåt med mig. Orken tog slut, både den fysiska och psykiska. Jag finns men finns inte. Känslorna svajjar och jag känner hur min kropp reagerar på tankarna som jag styr inte själv.
Har verkligen försökt att släppa taget, men den tystheten från honom är som en straff för mig.......
Hur dum är jag egentligen..... Skärp dig ,skriker jag till mig själv. Res dig upp, gör nåt.......
Har bestämd ta en lång promenad imorgon , jag ska börja om från början och jag ger mig inte. Hans sjukdom är inte värd att jag blir sjuk jag med för hans sjukdom är bara hans och jag vägrar att ta en del av den.Det är inte mitt ansvar....................Skärpning innan det ska gå för långt !!!!
God natt till Er.

när man för första gången lyckats bryta en vana som man tror har satt sig som berget.Och dessutom mår bra av det.Grattis!

Jag har verkligen lärt mig mycket av er den lilla tid som jag har varit här i forumet. Vill tacka alla för att ni delar med er.
Klarar nästan av att inte fundera på om min man har druckit eller inte. Tycker att han har betett sig lite konstigt vid vissa tillfällen. Som om han smygdricker ,men det är för lite för att riktigt märkas. Men bara det att jag kan säga till mig själv att det kan jag inte styra över
så släpp det. Det är nytt för mig.
Kramar till alla !♡

över var det började gå snett.Jag har precis sett delar av föreläsning om hur vi som barn far illa om vi är uppväxta i alkohlistfamiljer vilket jag är.Jag minns min hårdhet och känslokyla inför min mamma som var väldigt oberäknelig och elak.Jag kunde ibland släppa lite på garden och låta henne komma närmare för att ofta få hugg i ryggen som gjorde så ont.Därför byggde jag på min rustning mer och mer och lät henne till slut inte komma in alls.Jag har sen dess haft en svår relation till henne där jag liksom ställt mig lite som en "ubermensch" över henne då hon i mina ögon är en så värdelös människa som supit bort alla möjligheter till vettiga relationer till oss barn.Själv har jag då i mina egna ögon varit både klokare och mognare än henne och gjort smarta val och varit duktig flicka hela mitt liv.

Nu håller min duktiga flicka rustning på att spricka rätt rejält.Jag börjar slappna av och låter mig själv leva utan större mål och mening för tillfället vilket aldrig har hänt i mitt vuxna liv.Det är både skönt och skrämmande.Men sen tänker jag,mitt ex som visserligen råkar vara en drinkare har inte alls någon av min mammas egenskaper bortsett från supandet.Han påminner hellre om min ytterligt snälla och kärleksfulla pappa som gav åtminstone halva min själ vad den behövde.Men nånstans i mitt medberoende så började jag då se nödvändigheten i att göra om honom till en ickedrinkare för att vårt liv skulle kunna fortsätta.I och med detta så blev jag besvärlig och mina krav på honom övermäktiga.Han backade mer och mer och jag förstod egentligen inte vad som försiggick.

Förstörde jag den intimitet som vi haft med mina krav?Gick jag själv då mer in i en medberoende roll som gjorde mig allt svårare att leva med?Jag vet inte.
Samtidigt så är ju alkoholism en progressiv sjukdom och den kanske skulle slutat med mina ultimatum och denna brytning ändå.
Men igår såg jag vid vår träff honom-mannen i mitt liv som jag inte sett på länge.Jag såg också mig själv,den unga kvinnan jag var när jag träffade honom och ännu inte var fast i denna cirkel av alkohol och medberoende.Märklig dejavukänsla och förvirrande i att jag inte vet var den ska sluta.

eftersom han ju inte ens börjat försöka hålla sig nykter.Han har ju heller inte sökt hjälp vad jag vet.Det bästa i det här är att han är så hemlig.Om han skulle ha tagit nått sorts beslut eller ska börja knapra på antabus eller eller,så kommer han antagligen inte att säga ett knyst till mig.Och det ger mig ro.Jag får ju inte veta alltså kan jag inte hoppas på att NU ska förändring ske.

Jag är faktiskt alldeles nöjd i nuet med läget.Kanske att jag bäddat in mig i nån sorts låtsasbubbla.Eller att jag lyckats ta mig ur en del av medberoendet och ändå gjort ett aktivt val att han är värd det.Jag slipper ju konfronteras då han alltid super i ensamhet och under annat tak än mitt i nuläget.Vi träffas bara en gång i veckan vilket ger luft under vingarna åt mig i mitt tillfrisknande.Till slut är jag då antingen så stark att jag kan leva i detta trots att han dricker.Eller att jag faktiskt lämnar om det är det jag vill göra.
Ni därute som tycker att jag lurar mig själv och hindrar honom att trilla djupare kanske har rätt.
Jag kommer att fortsätta skriva här om min egen resa och mina egna upplevelser av denna minirelation då jag behöver vara ärlig med mig själv både då jag mår bra och när jag mår dåligt i detta.Just nu mår jag bra.

Som mt skriver - du finns och vi finns här!!

Är så ledsen att du måste utstå allt det där. Jag vet alla gånger du skrivit till mig att jag ska hålla mitt mål och det är inte alltid lätt, men försök att hålla målet, det kommer bli lättare även om det dröjer!

Kram

vet du.... Jag blir glad att du har kvar din längtan... At han inte lyckats ta död på den. Hoppas du snart möter en klok och fin man som du kan dela din längtan, dina tankar, din kärlek och kanske ditt liv med. Låt det ta den tid det behöver. Kramar /mt

och vi finns här ❤️❤️❤️

...inte berätta...är gränslöst ledsen..kom hem till ett nytt uppsving och totalt sammanbrott under ca 48 timmar
Vet bara jag kan ändra men samma jag orkar inte ens andas in in nu i gråtens ulkande....
Att man kan vara så här ledsen....orkar inte andas...
Vänder mig hit så vet jag jag finns

Med stor portion respekt och ömhet från båda håll.Jag pratade en del om mina insikter i sommar.Inte så mycket kring hans drickande utan mer om mina irrvägar som jag inte kunnat komma bort ifrån.Hur gör man när man känner att livet inte är bra längre och man inte kan sätta fingret på vad.Jo man stannar upp och försöker se.Men se vad? Men i sommar har jag tvingats och yckats till en del insikter i alla fall som faktiskt bara gäller mig och inte honom.Det kändes bra att få dela det ikväll.En dag i taget..

Jag kan längta efter det mysiga och underbara som jag och exet hade - i början vägde det fina upp allt det hemska. I början var han den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. När han blev arg på mig så önskade jag att jag aldrig träffat honom och jag ville bara fly, men ßedan var han så snäll, så omtänksam, så ledsen och kom med presenter osv och då lindrades ju det dåliga och det bra övervägde det andra... Och jag kan längta tillbaka till det fina - jag önskar ju att vi hade kunnat ha det så. Vi pratades vid i telefonen ikväll, om barnen, och en del av mig vill bara be honom komma hit, vill bara vara nära - men jag vet att det inte är en bra idé. Jag vet ju att han inte ändrats, han vill fortfarande rätta till mig, styra upp mig och jag vet ju att vi skulle säkerligen falla in i gamla mönster om vi hade försökt igen, men när kar ensam så längtar jag lite efter närhet, någon att komma hem till, någon att dela glädje och sorg med, någon att finnas där för och som finns där för mig...
Jag hörde på omvägar att han träffar någon ibland, och det känns okej. Men jag vill också ha någon att dela saker med...

Tack Ullabulla.
På flera sätt är han snäll och fin mot barnen, men det är också allt de där manipulerandet, de hotfulla sakerna - både sådant som jag hör barnen berätta, det jag ibland ser vid överlämning, det soc konstaterat i samtal med barnen och även med pappan...
Önskar att jag kunde se in i framtiden...

Barnens pappa alltså inte mitt drickande ex. var dålig mot mig i relationen på många sätt.Elak kontrollerande och hotfull.Men aldrig mot barnen.Där var han kärleksfull och varm.Allt blev liksom riktat mot mig.
Sen brast han en del praktiskt med mat och annat men i det viktigaste,dvs bekräftandet och närheten var han bra.Jag har framför allt de första åren slitits mellan att kräva enskild vårdnad och inte men alltid fått rådet att inte göra det.Just för att barnen behöver båda föräldrarna osv.Och för att man orkar bättre som frånskild förälder om man är två att dela på ansvaret.Men om du vet att han kränker barnen på samma sätt som han kränker dig då har du ju svaret.Inget barn ska behöva bli kränkt eller ifrågasatt under sin uppväxt.

... och jag vet inte om jag har helt fel...
Barnen är alldeles lyckliga, den store är rätt arg emellanåt men ändå på ett helt annat sätt och mycket lugnare. Har jag fel?? De kanske inte alls är så påverkade av allt som jag tror...? Och samtidigt så tänker jag på min samtalskontakts ord: "ett barn som kränks av en förälder slutar inte älska den föräldern, barnet slutar älska sig själv" - pappan älskar sina barn, och han gör många fina, bra saker för dem - men han gör också många saker som sätter tvivel och oro i huvudet på dem. Ska det behöva vara så?

men inte på samma sätt.Fick tag på småberusad x igår.Jodå han ville gärna komma ,läs idag och jag ska bjuda på middag.Ser ändå fram emot kvällen och han måste ju vara körbar dvs nykter för att komma hit.Säkert också planerat från hans sida för att kunna gå på arbete i morgon.
Dvs han använder mig som en nykter språngbräda till i morgon.Men det må vara hänt och känns ändå positivt.
Vi får se om kvällen blir av och jag tror minsann att det blir bio för ullabulla om han inte kommer.För att ha ett alternativ istället för att slippa sitta och känna mig så övergiven som jag ju då faktiskt är.

Föra julen var bara kaos....
Visste att han skulle flytta på annandagen,men vi hade inget sagt till yngsta sonen på 15-år bara stora sönerna visste.
Det var en fruktansvärt jobbig dag,gick inte att hålla skenet uppe.
Orkade inte ens försöka...han var sur redan när vi kom till syster för att det bara fanns 3,5%öl.
Var arg på mig och trodde jag styrt upp det...precis som om dom inte märkt att han har alkohol problem.....
Ser inte fram emot Julen igår,men samtidigt vet jag att det blir en jul utan oro.....
Allting går sakta men säkert mot en skön tillvaro utan oro,ångest och maktlöshet.
Jag har verkligen insett att jag inte kan påverka eller har någon skuld i hans drickande alls.
Det sim är jobbigt är min ilska gentemot honom för allt han har skadát främst yngsta sonen.ämen jag är så stolt att jag hade kraften o styrkan att lämna tillslut.....det finns ett annat luv fast det känns så läskigt och overkligt efter våra 28-år tillsammans.

... hur exet växlade som om han var olika personer. Och alla hemska ord, elakheter osv gjorde att jag gick som på nålar. Jag var galet osäker på hur jag skulle klara mig när jag flyttade, var osäker på om jag verkligen gjorde rätt, om jag bara överdrev, osäker på om jag skulle Klara mig ekonomiskt, ja - osäker på det mesta! Men det har gått vägen.

Och alla är ju olika, men självklart förstärks ju saker av alkoholen, och kanske är han inte elak egentligen, eller så är han det - mitt ex manipulerar, vänder på det jag och barnen säger i väldigt stor utsträckning och han har varit nykter i typ 2 år...

Kram till dig! Förstår att det är kämpigt när du är mitt i det.
Innan jag hade bestämt mig för att flytta, men ändå planerade på alla sätt för att jag skulle flytta, så köpte jag en present till mig själv - en ängel som jag lät expediten slå in och så lämnDe jag den hemma hos en vän och lovade mig själv att jag skulle spara den och öppna när jag hade flyttat - nu står min ängel här bredvid mig och stärker mig!

Din kompis har ett klart beroende. Det är inte normalt att ta en grogg innan jobbet. Hon har ett klart beroende. Sedan gör hon som de flesta, förnekar och bli arg. De som alltid blir fullast ofta brukar ju ha ett beroendeproblem. Du kan tyvärr inte hjälpa henne så mycket eftersom hon lever i förnekelse. Bry dig kan du alltid göra men att få henne sluta dricka måste hon knäcka själv. Hintar kan man ju ge

Ja det är jätteläskigt när han byter personlighet rätt som det är. Det som jag också har funderat på är vad som är hans personlighet o vad som är kopplat till alkoholen. Jag tror att alkoholen förstärker hans dåliga sidor för han kan väl inte bli en helt annan person av alkoholen?
Jag är så glad för din skull att förändringen kom till slut o att han insåg att han har problem. Du är verkligen värd att må bra!! Jag tror inte att min sambo skulle kunna komma till insikt, jag vet inte vad som skulle till för att han skulle förstå att han har problem. Han försöker ju inte ens sluta mu när han vet att jag kommer flytta. Han drack senast i går o var spydig o kränkande!' Det är så jäkla svårt det här o jag vet inte hur jag ska orka. Han pratar ingenting om vad sim kommer ske o inte jag heller men nu måste vi göra det för att komma vidare. Den 1/12 ska jag flytta o det känns så overkligt o jag kan inte få in i mitt huvud att det snart är dags. Jag är så rädd för hur allt kommer att bli!!
Kram<3

Jag vill ändå tillägga att det bryr mig inte just nu.Än så länge så håller min föresats att skapa bra dagar åt mig själv oavsett vad han pysslar med.Men vi har heller inte gått in i nån riktig relation än med förväntningar och krav.Det är ju bara på date stadiet och det är nog därför det inte rubbar mig ur cirklarna.

just nu.Kanske han ville träffa mig på Torsdag för att kunna vara nykter innan han går på jobbet på Fredag morgon efter över tå månaders semester och sjukskrivning.Jag ringde igår kväll för att surra en stund,men inget svar.Det brukar vara ett säkert tecken på att det är alkohol.Han lånade också min bil i måndags in till stan.så då ville han träffas på Torsdag trots arbete Fre morgon.Då kan man ju kanske dricka både Må Ti och On kväll utan störning :)Fortsättning på denna evighetsföljetong följer..

... Utan oro över alkohol, ilska och hot. Märkligt, men fantastiskt.
Första natten hemma drömde jag att exet och jag fortfarande levde ihop, men i mitt nya boende... Allt var som innan - han var arg, jag försökte hålla honom lugn genom att säga och göra "rätt" saker osv, och jag hittade hans sexkontakter och konfronterade honom, och precis som innan så lade han allt på mig... Och jag hade en jobbig dag, jag var kvar i känslan... Och det är en lite ful känsla - familjerätten är väldigt tydliga med att de tror att jag förväxlar det han gjort mot mig med vad han gör mot barnen... Och jag försöker vara tydlig, försöker ta upp exempel och så, men det känns som att den lilla bråkdel jag tar upp - de förstår inte, hur ska någon kunna förstå?!
Att exet så ofta kan säga "gör du så, så älskar du inte mig", "du får aldrig mer fråga om när du ska till mamma", "du sa att pappa är dum, jag pratar inte mer med dig", låser in sig och håller på; jag kommer liksom aldrig få fram alla dessa saker till familjerätten, och även när jag rabblar upp alla sådana saker så är de ju tagna ur luften - den där känslan som suttit i mig, och som jag sett på största barnet, när man försöker hålla pappa lugn, försöker säga rätt saker så att han inte ska bli arg osv - hur ska någon som inte levt i närheten av det själv kunna förstå? Jag förstår ju knappt själv - när jag pratar om det så tänker jag ju varje gång att jag kanske överdrivit, varit för känslig osv, och så har jag ändå levt i det själv. Men den som aldrig varit i närheten av att leva så, hur ska den personen kunna förstå när jag slänger ur mig lösryckta grejer? För hur mycket jag än försöker berätta så kommer jag aldrig kunna ge helhetsbilden - aldrig kunna få den personen att känna den oron, rädslan, skräcken, eller faktiskt ibland bara se ett ansiktsdrag som kunde visa mig att "idag är ingen bra dag"; att leva i den ständiga oron och behöva känna efter vad som är möjligt att säga, vad som kan vara okej och vad jag skulle undvika, eller sitta på en middag och bara se hur "den andre" kom fram och veta att "nu har jag sagt något fel", kunna känna på stämningen, kunna nästan känna lukten av ilskan, kunna känna det kalla klinkersgolvet mot mig i tanken genom att bara häraden låt på radion som påminner om något av alla tillfällen... Hur ska någon kunna förstå att så mycket av det som hänt mig händer nu barnen? Hur kan man tro att en person kan göra alla hemska saker mot en person, men att han inte skulle göra det mot barnen...?
Åh... Magkänslan visar mig att barnen kommer fortsätta bo hos oss båda lika mycket, och det gör mig ont - att veta att de ska manipuleras av honom, hotas till tystnad på många sätt...

Förstår så väl den ångest och allt som du känner när den man lever med plötsligt byter personlighet. Det går inte att leva ett bra liv så. Tack för omtanken! Min förändring kom. Just när jag höll på att planera min flytt och hade släppt greppet så ville han ha hjälp att sluta dricka. Nu har det gått lite mer än fyra månader av nykterhet och förtroende börjar så smått komma tillbaka. Det har också gett mig insikten att inget som jag gjorde påverkade hans drickande. De samtalen med samsyn som jag så önskade kan vi ha nu. Det var inte möjligt när han var inne i sitt missbruk. Jag hoppas så att även du bli fri från detta och att du hittar mod och kraft att välja det liv du vill ha. Nostalgi kan göra det svårare att komma vidare. Kanske är den sista jul som du drömmer om i huset inte ens möjlig eftersom han fortfarande dricker? Vill inte låta hård bara tydlig så att det inte blir en till stor besvikelse. För vems skull? När får du flytta in i din nya lägenhet? Kram!

Din berättelse är så lik min och många andras här. Jag förstår att ditt förtroende är helt borta. Jag tyckte till slut att lögnerna var värre än själva drickandet. Att lägga över skulden på allt och alla är det annat klassiskt symtom på missbruk. Jag började må bättre först när jag släppte taget, accepterade att det var ett missbruk och att jag inte behövde söka mer bevis för det. Jag slutade helt leta flaskor. Egentligen spelar det ju ingen roll om de druckit öl, vin eller sprit och exakt hur mycket av varje. Jag slutade tjata och bråka när han druckit eftersom det är helt meningslöst. Jag började planera min väg ut och när jag såg att den fanns, att jag hade ett val kände jag mig lite mer fri. Finns det någon du kan få stöd av så sök hjälp. Hans familj om sån finns? Förtroende är något man förtjänar, du ska inte ha dåligt samvete för att du inte litar på honom efter att lögner och svek. Det kan komma tillbaka men för det behövs en lång tid och framförallt en riktig förändring. Kram!

ljuger ofta om sitt missbruk. Förnekar och ljuger. Det du kan göra är att ta hand om dig själv och släppa taget om hans missbruk, han måste välja sitt liv själv. Det låter säkert brutalt och kanske okänsligt... det är inte menat så - men efter att ha följt forum länge har jag insett att så är det. Jag har haft stor hjälp av att följa Carina Bångs blogg, detta avsnittet har jag läst oändligt antal gånger och ofta delat med mig av http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Allt det bästa till dig / mt