Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen
Jag tycker att det är väldigt fint att skriva om dessa erfarenheter. Den kärlek som väntar oss därute.
Vi behöver stärka varandra för att våga gå in i nya relationer.
Tack för att du delar!
Kram ❤️

@Snödroppen och @bumblebee, ja det har tyvärr gått långt då mående sätter sig i kroppen.
Försök styra kosan mot ditt eget välmående bumblebee.
💜

Reflektion: först tänkte jag att jag skulle radera vad jag skrivit om dejtandet för det blev så pinsamt att jag tappade det men jag tänker att det här också är en del av konsekvenserna av att leva som anhörig i en relation med inslag av våld.

Jag fick panik för att jag sänkte garden och öppnade mig, panik för att bli avvisad, panik.
Det är inte så farligt, nu kan jag se på det när paniken lagt sig och ta till mig känslan, reaktionen och jag känner en förståelse.
Det är nytt och fint, jag har en omtanke och förståelse för varför.

Om admin anser att det "livet efter" kanske inte är det forumet är tänkt för så får ni gärna säga till 😊.

@bumblebee
Så fint. Det låter som det var givande samtal?

Det stämmer så bra om utbrändhet, för mig gick det så långt och det är ett arbete att ta sig tillbaka. Så bra att du får stöd och råd om hur du kan förhindra det.
Starkt av dig att du fortsätter dina steg framåt, det är verkligen modigt.
Kram

@bumblebee
Fint och klokt att du var hos kuratorn idag och ventilerat. Att få utomståendes perspektiv.
"Berättelsen" om stormen är också en lämplig liknelse i allt. Det ska jag bära med mig.

Jag tänker att det är nära till hands att i en sådan här situation tänka hur den beroende reagerar, t ex på det du skriver om att åka bort några dagar. Det beror ju också på hur man säger det också tänker jag, klart och tydligt, men ändå i normalt tonläge. Men, du ska göra det du mår bra av, att hålla dina gränser i detta. Hur han ställer sig till det får han ta. Tänk på dig nu, vad ska du göra för DIG idag?

Något jag själv reagerade mycket på som en numera (ännu förhoppningsvis) nykter alkoholist sade till mig då jag letade febrilt efter en förståelse för den destruktiva situationen jag var i och om jag skulle stanna eller lämna, var att jag inte kan förändra någon om det inte finns en inre vilja samt att, något som kändes mest, var att han (mitt ex) inte slutar dricka för att människor kring honom mår dåligt av det. Jag bröt än mer ihop, men så här är det ju. Vi kan tjata, böna, be, hota ... inget funkar om inte den beroende tar ett aktivt beslut gällande sitt drickande.

Kram.

Imorse var jag hos kuratorn. Jag berättade vad som hänt de senaste två veckorna, om konflikterna, den minimala förändringen, hur nöjd han är med sig själv osv.

Vi pratade om inre stress som sätter sig i kroppen och att det är viktigt att vara vaksam på fler stressreaktioner, och minska risken för utbrändhet.

Vi pratade om att göra det som gör mig gott och det jag mår bra av. Att fortsätta träffa vänner och familj, och kanske berätta för min familj hur jag har det. Skapa tid för lugn och ro genom att hälsa på familj och vänner själv. Hon demonstrerade en storm med hjälp av en virvel. I stormens öga är det lugnt och fridfullt. Vem sitter där? Jag eller min sambo? I stormens öga är det lugnt, fridfullt och glatt, man kan fortsätta som man vill och mår ganska bra medans. Det är för oss runtomkring som det stormar och blåser. Jag tyckte det var fint, men samtidigt lite sorgligt. Det fick mig att tänka på att han förmodligen inte tänker ändra sig, han tycker ju att han har det toppen och ser inte hur vi andra mår och har det.

Vi pratade om att jag är orolig för hans reaktion om jag vill åka bort några dagar. Men det är ju faktiskt hans reaktion och hans upplevelse i så fall. Det kan inte jag påverka. Om han läser in mer i det jag säger än vad jag faktiskt sagt så är det hans ansvar. Nu ska jag bara planera litegrann, hitta tillfällen att göra något annat.

Tack för era råd.

Jag tror jag måste läsa dem flera gånger om för att det verkligen ska sjunka in. Imorgon är en ny dag och då har jag tid med min kurator på morgonen. Det känns skönt, jag ska prata med henne om gränsdragning.

Även ikväll har sambon druckit två st starköl. Och snart kommer storhelger och långledigt... Vi får se hur det ska gå, jag ska försöka uppdatera här. Jag ska prata om det också imorgon, strategier för ledigheten.

Godnatt på er alla. Hoppas ni får lite ro och en god natts sömn. Vi är många som behöver det.

@bumblebee Gränser måste respekteras. Det är du som värnar dina gränser. Det finns en amerikansk psykolog som brukar säga "You teach people how to treat you.". Det är helt sant! Låter man någon trampa på ens gränser om och om igen så är de inte mycket värda, vare sig för personen som gör det eller för dig.
För min del kom uppvaknandet rätt bryskt och då insåg jag att jag under många år har låtit ALLA trampa på mina gränser för jag var så mån om att alla skulle tycka om mig. Det enda det gav mig är att jag hade en massa energitjuvar runt omkring mig som jag försökte behaga, medan de struntade fullkomligt i vad jag sa att jag behövde och ville. Det var en helt nödvändig lärdom för mig att tala om var mina gränser går, att värna dem, och att säga ifrån om de inte respekteras. Det mår jag bättre av! Kanske är det samma för dig?

Hej alla.
Det har verkligen gått framåt. Men, jag är inte den person jag en gång var. Måste ha stenkoll på allting.
Tidigare var jag spontan, men nu måste jag ha mycket mera inplanerat. Att veta vad som händer. Känner inte igen mig själv.
Denna tanke att inte vara lika spontan, gäller både arbete och privat. Dyker det upp något oväntat, t ex något att ta tag i på jobbet / ändrade rutiner, klarar jag det sämre än för några år sedan ... Blir ställd, går lätt i baklås och får hjärtklappning. Jag har ju gillat spontanitet.

Klart att man ändras också med åren, men detta tycker jag att är jobbigt just nu. En del säger att ja, det är jul också, men jag har lämnat bort tidigare stressmoment jag hade tidigare kring jul. Snart börjar det leva i dammråttorna.
Förändringen kring spontanitet började långt före jul.

Sköt om er.
Kram från "lilla" jag.

@bumblebee
Hej, och så bra att du vänder dit hit, ett fint "bollplank" här på forumet. Hoppas även att du känner att du får stöd här.

Jag har hängt här inne på forumet i några år, och blivit hjälpt (expojkvän, numera vän med beroende) både här, men även efter att ha kikat in på "beroendesidorna". Där fick jag förståelse för beroendet. Även pratat med nyktra alkoholister, psykologer, andra anhöriga ...
Det jag noterat är att det ofta hjälper föga att säga vad den med beroende ska göra. Utan att man får gå till sig själv, vad man behöver. Det verkar ju du ha gjort. Du kan inte påverka honom att sluta, sådant måste komma inifrån.

Ovan skriver du vad du behöver för att trivas i ditt hem. Kanske du skulle berätta det för honom, och vad konsekvensen blir om du inte känner att du gör det? Vad tror du om det? Att så att säga ta upp saken ur ditt perspektiv. "Händer det här, så gör jag det här". Att säga det - klart, vänligt och tydligt.

När det gäller ultimatum tänker jag att då ska man hålla dem. För annars tror jag att det finns stor risk för att den andra tänker att "aha, hon / han säger att hon skulle göra så, men det gjorde hon inte, då kan jag fortsätta ... " Att den börjar tänka så, kanske omedvetet. Typ det bästa av två världar, har kärleken på två ben kvar, men även kärleken till det flytande giftet.
Säger man något om vad man gör om någon dricker, alltså gränser/ultimatum, så upplever jag att man ska hålla det man sagt - som en hök. Låter lite hårt kanske, men sägs av välmening.

Kram,
sköt om dig.

@bumblebee
Som vi är många som kämpat och kämpar med dessa svåra frågor! Läser din tråd och är glad för din skull att du hittat hit och bollar tankar. Jag hittade hit långt senare. När jag äntligen hade fått honom att flytta ut!
Så svåra frågor. Och du har fått bra och fina svar!
Det är bara du som kan sätta gränser och arbeta för hur du vill ha det i ditt liv. Han gör sina val. Oavsett hur du gör.
Så du kan med gott samvete göra dina val, för dig! Ta hand om dig!
Och så tänker jag, var inte ensam över jul. Var tillsammans med din kärnfamilj om du orkar! Det gör dig nog gott!
Kram

@bumblebee
Du kan inte påverka vilka val han tar, du kan bara påverka dina egna val.

För mig var det hissnande känsla när jag fick det till mig men det var också där det mina steg till förändring började;
Om du vill ha ett harmoniskt hem som är lugnt och tryggt så kan du få det men inte med honom så länge han fortsätter på den banan han gör. Det handlar också om att du har ett val att skapa ett lugnt, tryggt och harmoniskt hem/liv om du är villig att göra det som krävs för det.

Det låter klokt att åka iväg som ett första steg för att få lugn och ro och fundera.

@bumblebee
Du kan inte påverka vilka val han tar, du kan bara påverka dina egna val.

För mig var det hissnande känsla när jag fick det till mig men det var också där det mina steg till förändring började;
Om du vill ha ett harmoniskt hem som är lugnt och tryggt så kan du få det men inte med honom så länge han fortsätter på den banan han gör. Det handlar också om att du har ett val att skapa ett lugnt, tryggt och harmoniskt hem/liv om du är villig att göra det som krävs för det.

Det låter klokt att åka iväg som ett första steg för att få lugn och ro och fundera.

@Snödroppen
Det låter klokt att fundera över mina egna gränser. Men vad gör jag om/när han kliver över dom? Det kommer han förmodligen att göra, med tanke på att det, i mina ögon, inte sker en tillräckligt stor förändring.

Jag vill att mitt hem är lugnt, tryggt och harmoniskt. Så känns det inte just nu. Det känns som att jag trippar på tå, än mer när han dricker.

Kanske kan jag åka upp till familjens stuga i mellandagarna. Få känna lugn och ro, och landa och fundera litegrann.

@bumblebee
Jag minns näs jag var i din situation och fick anhörigstöd.
Hon sa till mig att jag skulle fundera över vart min gräns går. Hur länge orkar jag, hur många återfall och utgå ifrån det för min egen skull. Jag behövde inte förmedla det till honom för den gränsen är något för mig och det hjälper sällan med ultimatum.
Det blir bara gränser som man åter går över och över och över.
Jag vet inte om det är en hjälp för dig men vart går din gräns?
Han har en allvarlig problematik med barn inblandade. Vart i allt är dina behov och gränser?
Det är inte alls lätt men det kan vara värt att fundera på det, för i slutändan handlar det här om ditt liv, dina behov och vad du behöver göra för att må bra igen.

@bumblebee
Jag minns näs jag var i din situation och fick anhörigstöd.
Hon sa till mig att jag skulle fundera över vart min gräns går. Hur länge orkar jag, hur många återfall och utgå ifrån det för min egen skull. Jag behövde inte förmedla det till honom för den gränsen är något för mig och det hjälper sällan med ultimatum.
Det blir bara gränser som man åter går över och över och över.
Jag vet inte om det är en hjälp för dig men vart går din gräns?
Han har en allvarlig problematik med barn inblandade. Vart i allt är dina behov och gränser?
Det är inte alls lätt men det kan vara värt att fundera på det, för i slutändan handlar det här om ditt liv, dina behov och vad du behöver göra för att må bra igen.

@bumblebee det låter som att du har kloka tankar kring vad du behöver, jättebra att du har stöd i samtal och din vän.

Jag förstår också din rädsla för hans reaktion eftersom jag känner lite lika.

Jag tänker: ett litet steg i taget💗

Jag har en samtalskontakt via företagshälsan. Jag ska dit imorgon igen. Även min bästa vän vet vad som händer och jag kan prata med henne om det. Det känns alltid lite bättre när jag fått prata med någon av dom och fått ventilera.

Jag skulle nog helst vilja ha lite tid isär, för att ställa ett mindre ultimatum. Typ "bli nykter/dricka mindre annars sover jag någon annanstans". Men jag känner mig konflikträdd. Det känns jobbigt att säga så, jag är nog lite rädd för hans reaktion, men också rädd för att han ska tolka det som och agera som om det är ett uppbrott. Jag kommer gärna tillbaka om han kan dra ned på drickandet/sluta helt. Vi har det ju bra i övrigt. Men jag vill inte gå runt i mitt eget hem och vara orolig och på helspänn.

Bra med boktips! Jag tror jag bär med mig medberoendet redan sedan barnsben då mamma är alkoholist, men numera nykter.

Tack för er styrka, det värmer. ❣️

@bumblebee du överreagerar inte! Du har rätt att känna som du gör, och hans drickande är sjukligt. Eftersom det blir bråk när ni pratar om det, kan du prata med någon själv om det? Kan du prata med hans chef eller socialtjänsten om din oro? Eller med någon vän? Det viktiga är att inte normalisera missbruket och att inte trilla i fällan att man accepterar det. Du mår dåligt av det, och för din egen skull behöver du fundera på vad du behöver för att må bra.

@bumblebee Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Och det är underligt hur mycket lättare det är att se på någon annans situation och se att det absolut inte är du som överdriver eller överreagerar! Detta är inte normalt!

Precis som du känner jag av stress i kroppen då min man dricker för mycket och tycker att jag inte har med det att göra (och att jag tjatar).

Han har lovat att dra ner, och blir sedan arg på mig när jag påpekar att det inte blivit som han lovat.

Det borde vara VI som blir arga!

Jag vet inte vad ditt nästa steg bör vara. Själv har jag fått tid hos kurator på vårdcentralen för att reda upp mina tankar och känslor. Kanske kan en samtalskontakt vara bra för dig med?

Vill också tipsa om boken ”Fri från medberoende” av Melody Beattie

Du har flera personer runt dig (arbetsplats, ex partners) som också reagerar på din sambos drickande. Din känsla är helt korrekt!

Styrkekram från en annan som också kämpar❣️

Min sambo sedan ca 1 år tillbaka dricker i stort sett varje dag. Mellan 5-7 dagar i veckan. Han gjorde inte det när vi började träffas eller när jag flyttade in, men nån gång under våren började det eskalera. Tidigare drack han bara några öl på helgen, men nu är det helst 2-4 starköl varje vardag och 6-8 starköl på helgen, och gärna starka groggar eller whisky också.

I början reagerade jag väl inte så mycket på det då jag också kunde ta nån cider till maten mitt i veckan och 2-3 på helgen. För ca en månad sedan fick han blåsa på jobbet, och blåste 0,26. Han fick en skriftlig varning samt slumpmässiga blåskontroller som följd. Sedan fick mamman till hans äldsta son reda på detta och bestämde att sonen inte fick komma till oss mer, han bor i vanliga fall varannan vecka. Det hanterade han genom att dricka hela veckan och hela helgen. Men efter att ha varit påverkad hela helgen så lessnade jag och vi kunde prata om det. Jag berättade hur jag upplevde det. Vi bråkar mer och om obetydliga saker, han blir spydig och smådryg och sedan irriterad på mig för att jag blir sur, vi kan inte hitta på spontana saker, vi får inte samma kvalitétstid och jag sitter ofta uppe på nätterna för att han druckit tills han somnar. Jag oroar mig för att han ska förlora jobbet eller köra påverkad när han ska träffa sina barn. Han har två stycken barn från två tidigare relationer.

Vi pratade om det och han berättade hur han kände sig som en usel pojkvän och förälder. Jag bet mig i tungan för att inte be om ursäkt för att jag tog det på tal och ta ansvar för hans känslor.

Sedan fortsatte han dricka varenda dag, om än något mindre. Det kommer på tal minst en gång i veckan och han tycker jag är tjatig. Ofta är det för att jag är spänd och orolig, och när han frågar så säger jag som det är att jag oroar mig för drickandet.

Han känner sig fruktansvärt stolt och mallig när han varit nykter ett par dagar, och då tycker han jag ska sluta oroa mig. Det är ju inget problem. Jag har sagt att oro inte går över på en natt bara för att han varit nykter två, tre dagar en vecka.

Jag tycker inte jag når fram och det börjar kännas jobbigt. Oron sätter sig liksom i kroppen. Det kan kännas som om jag bär runt på en sten i bröstet, jag är trött och vimsig och kan få svårt att tänka klart. Ömma och stela muskler och nacke och axlar och spänningshuvudvärk som följd.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill sätta gränser och visa att det inte är okej, men jag vet inte hur. Det har kommit på tal tidigare att jag funderat på att lämna om inget ändras, men jag har inte ställt något ultimatum. Jag oroar mig för att jag överreagerar, jag kanske inte har rätt att ställa något ultimatum. Det kanske är normalt och inte ett så stort problem trots allt.

Jag vill nog bra ventilera lite och kanske kunna få stöd och råd.

@Självomhändertagande
Tack ❤️

Hej @bumblebee! Kan du berätta lite mer?

@Snödroppen
God morgon. Jag har övat på att sätta mig in i andras situationer. Jag läser det du skriver här. Och jag kan tolka mellan raderna, men det gör jag utifrån mitt eget register. Vad jag själv upplevt och vad jag missat, vad jag var för snabb med osv...
Den enda som vet hur det egentligen är för dig just nu, är du.
Du skriver att han sa "Samtalet avslutas med att han säger att om jag ändrar mig eller vill ha en vän, någon och prata med så kunde jag bara kontakta honom".

Med det vill jag säga, bollen ligger på nog på dig.

Och jag tänker, han vill förstås träffa dig efter ett 6 h långt samtal.

Jag har haft flera såna samtal i mitt liv. Då var jag mellan 25 och 30 och ville träffa en man. Jag var riktigt feg att gå på dejt. Gillar inte dejtandet i sig.
Jag träffade 3 och alla var så fel. En hade jag kontakt med en tid, men det kändes lite konstigt. Vi pratade med varandra för att vi kunde. Inte för att vi klickade som vänner.

Oavsett vad du vill, så känner du när det är dags.

För mig hjälpte det, att skruva till mig själv, vilken relation som jag önskar och behöver. Jag skrev det liv jag ville ha, under ett par månaders tid. Och plötsligt så visste jag vem han var. Jag kände honom redan. Och jag gillade honom förr.
Så jag tog modet till mig och kontaktade honom. Nu vaknar vi tillsammans.
Men allt tar den tid det tar.

Lyssna bara inåt. Och var modig när du är redo för att vara modig.

Det gäller att vara rädd om sig. Och snäll. Och varsam.

Det är en process. Du är redan igång.

Jag tycker att du ska vara stolt över dig. Som är nyfiken. Och vågar möta blickar och ord

Bara det är stort. Efter en erfarenhet som du har.

Kram!

Hur man reagerar i ett sådant läge beror på så många olika faktorer. Jag var ju medveten om att jag drack för mycket och jag tycker att barn och man måste göra det som är bäst för dem i det här läget och det är att prata med någon. Ni behöver hjälp och stöd i er strategi. Och det också för din mammas skull. Hon behöver hjälp och stöd och nu kan hon få det.
Sen är det oerhört skamfyllt, men jag tror att jag hade svalt skammen och fokuserar framåt. Och jag hade velat att barnen gjorde det som fick dem att må bra och att hålla det där inom er gör att ni mår dåligt. Ni ska inte nära er mammas problem, det tror jag heller inte att hon vill.
Men det som kan hända är att hon känner sig hotad och hamnar i försvar. Nu hotar också hennes möjlighet att dricka och det kan göra henne arg och ledsen. Så hon kanske kommer att gräla, säga saker i ilska.
Det ni gör, gör ni av kärlek till henne. Alternativet är att låta det vara. Då mår du, din syster och din pappa oerhört dåligt och din mamma skadar sig ännu mer med alkoholen. Det är så skamfyllt att dricka och hon nekar, det kan vara så att hon upplever en enorm lättnad när det är på bordet. Då kan hon få hjälp och stöd. Beröm henne då och för den delen kan ni prata om alla hennes positiva sidor, när man känner sig minst i världen är det det man behöver.
Och det finns andra solskenshistorier härinne än den jag skrev om tidigare. Någon blev soc-anmäld. Kände sig i och för sig väldigt orättvist och dåligt behandlad, men slutade dricka. Och där hamnade nog fokus på att alla problem som fanns berodde på hennes drickande. Det är väl därför det är viktigt att se det andra och vara tydlig med det som är bra med din mamma.
Efter att ha läst hörinne mycket är jag övertygad om att de flesta medicinerar med alkohol av olika orsaker. Det finns en anledning till att hon dricker och alkohol är den sämsta medicinen. Om hon medicinerar ångest, skapar alkoholen mer ångest. Hon kan nu få hjälp och det behöver hon.
Och ni ska inte skämmas över att ni går och pratar med någon bakom hennes rygg. Även om hon blir arg över det, betyder det inte att ni har gjort något fel. Du och dina syskon ska inte bära den här hemligheten.
Och drickandets negativa effekter för din mamma är enormt stora, det kan jag nästan lova. Alkohol förstör det naturliga belöningssystemet, man blir avtrubbad.
Det kommer att komma något gott ur det här och som sagt, ni gör det av kärlek till henne. Lycka till!