Senaste kommentarerna i forumet

... att din kompis försöker sig på ett långsamt självmord. Att han inte tror det finns nån möjlighet för honom att nånsin må bättre. Jag tror att han är livrädd och att det är därför han blir så arg när ni "lägger er i". Man skulle nästan fått tvångsomhänderta honom, avgifta honom och ställa in honom på en ångestdämpande medicin så att han åtminstone orkar med att existera...

Ja, han är 35-40 år.

... hur gammal han är?

Ja han har ett djävuslkt ångestpåslag hela tiden (har jag själv haft utan alkohol också). Han hade en samtalskontakt han fick 2 samtal hos, men hon sa att alkoholister vill inte vården ta i med tång. Han medicinerar, antideppressiva. Har läst att det påskyndar alkoholism. Verkar galet att han ska fortsätta med de när han är alkoholist. Träffat läkare, och ska träffa om en månad då de ska se hur det har gått. Har blivit värre än någonsin. Ja, det är ett helvete för alla inblandade som försöker hjälpa honom, och han blir arg på alla som försöker hjälpa.

Din kompis måste ju ha ett djävulskt ångestpåslag hela tiden. Försöker fly från sig själv 24:7. Har han ingen vårdkontakt av nåt slag? Samtalskontakt? Medicinerar han? Låter helt galet jobbigt för alla inblandade...

/Lena

Han har redan sökt sig vidare till både mer fyllesugna kompisar, och i supit i ensamhet. Ibland har jag supit till det rejält bara för att ha få ha kul med honom. Men oftast har jag dissat alkoholen.

Åh fy fan vad sorgligt. Det finns ingenting jag kan göra på vägen innan jag backar några steg? Tex säga till honom att jag säger upp min vänskap med honom? Så han kanske får sig en liten, pytte-liten tankeställare?

Finns inget råd man kan tipsa anhöriga om?

Tyvärr sa min erfarenhet detta. Nu tycker jag att du ska backa några steg och bry dig enbart om dig själv.

Instämmer helt med tidigare skrivare. Jag tror du måste försöka stänga av känslorna och bara handla. Ett steg i taget mot ett bättre liv. Jag tror det där samtalet när ni kommer överens och hjälps åt att lösa detta tyvärr inte kommer hända. Han ser nog inte att han har något att vinna på det. Att göra livsavgörande val för att kunna leva ett tryggt liv kan aldrig vara egoistiskt. Dina barn kommer att förstå att du inte hade något val. De är ju fullt medvetna om deras pappas missbruk och vad det innebär för dig. Hoppas att banken kan hjälpa dig med dina frågor. Du ska inte betala för ett hus du inte bor i. Han ska i så fall köpa ut dig om ni inte säljer. Skönt att höra att du får bra stöd på beroendecentrum. Kram och kraft!

Bra val och bra skrivet. Hopp och tid kan vara jobbiga saker att handskas med.

Framtidsdrömmar, sorgsen, mt och jag på en härlig frukost! Det hade varit en oerhört trevlig, om än på många sätt också sorglig, frukost, men så mycket jag hade tyckt om det.

Häromdagen läste jag igenom min tråd lite grann, och det gör ont - jag förtränger så lätt hur rädd jag varit och hur svårt det varit, och ibland är, men jag ser också hur mycket bättre det är - och jag ser hur mycket bättre vi alla ibland haft det eller har det, och försöker vara i det en stund.

Sorgsen, du har tagit beslutet och nu väntar nästa prövande del, men jag är glad åt din beslutsamhet och styrka. Det har varit gånger när det kändes helt fruktansvärt att inte veta vem du var och samtidigt inte veta om du överlevde... Bästa du, och ni andra, vad jag är tacksam och glad för er!
Kramar

värme…
Jag har bestämt mig så det svåraste är jag redan igenom. Nu ska allt genomföras och det är jobbigt nog men har ett tydligt mål och därför känns det inte svårt. Visst är jag ledsen och nedstämd men jag vet vad jag måste göra och varför och att detta är det enda rätta. Detta är inte lika påfrestande som innan beslutet blev definitivt. Jag har varithelt öppen mot mina syskon och de hjälper och finns till hands om och när det skulle behövas. Ibland känner jag att det kanske vore klokast inte träffa mannen ensam alls fler gånger men jag vet ju att han inte kan göra mig mer illa än han redan gjort så vi får se. Behöver ju inte trigga upp eller markera min ståndpunkt och blir han fysisk så går jag bara iväg. Jag har släkt mycket nära min bostad.

Nu ut i storstadens vimmel, sista veckan borta på jobb sen börjar början på fortsättningen.

Kram på er och tack för att ni finns.
Jag hade också så gärna suttit och pratat om allt och inget med er jag har så nära här inne…
Vem vet, en dag kanske det blir verklighet..

Som någon skrev tidigare att ibland känns det bättre och sedan blir det värre än man kunde tro att det skulle kunna bli! Det går upp o ner hela tiden som en berg o dalbana utan slut!! Jag känner mig inte stark men jag kanje är det ändå som har vågat gjort allt det där som jag bara har tänkt förut, det som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Många gånger undrar jag vad jag håller på med igentligen , var ska det här sluta, vad har jag tänkt, kommer jag att kunna slutföra det här utan att mina kära barn blir allt för drabbade. Det känns som att det är jag som ställer till det för alla nu, att jag är egoistisk o bara tänker på mig själv. Jag måste föröka att sluta tänka så och som du skriver Yogi fokusera o följa min plan! Men nu står allt stilla igen, han pratar inte om det o försöker leva som att allt är som vanligt. Jag sha ta nya tag o prata med honom o om det inte går får jag gå till banken själv o de får kalla honom till möte. Men jag vill så gärna att vi ska kunna prata för en gångs skull men jag förstår också innerst inne att det är bara en önskan från mig som säkert inte går i uppfyllelse. Mt , jag går på samtal hos en terapeut på ett beroendecenter o även på familjerådgivning o det känns bra, jag får mycket stöd där.
Kram

gav ytterligare några dimensioner åt mitt medberoende.Lilla Ullabulla är livrädd för att bli lämnad och övergiven vilket jag är just nu.Detta pga att min pappa som visserligen var kärleksfull och gav det han kunde ändå var både:Medberoende och alkoholist till min mamma som var:Alkoholist,tablettmissbrukare och psykiskt sjuk i något som gav henne oförmåga att ge oss barn den tid kärlek och uppmärksamhet vi behövde.

Han hade dessutom en hobby som drev iväg honom från oss och lämnade oss i mammas delvis usla vård och jag minns min vanmakt när han skulle åka och den längtan som slet i mig innan han till sist kom tillbaka.Den stora Ullabulla ser ju det nödvändiga i detta avbrott då relationen inte fungerade längre.Men då slåss dessa Ullabullor med varann om vad som är mest rätt.Dessutom ser jag mönstret i min arbetsnarkomani och hur länge den egentligen funnits som bot mot sorg,smärta och framför allt ångest.När min far låg för döden pga alkohol och hjärtrelaterade sjukdomar och jag satt vid dödsbädden på annan ort.Så drog jag samtidigt hem företagets största order någonsin på de lediga timmar jag hade medan min bror satt vid dödsbädden.Inte såg jag något fel i det?Detta var nu snart 11 år sedan. Huga.

Dessutom ser jag också mönstret i att ju svagare mitt ex varit i sin sjukdom vare sig den varit psykisk eller alkoholrelaterad,desto starkare har jag känt mig.Jag har alltså växt på hans bekostnad och fått omgivningen stöd och beundran att jag orkar och är så stark,jo tjenahej..

Nu börjar ett digert arbete att inte bara medberoendebefria mig själv utan också arbetsnarkomani befria mig.Jag får nog dela upp det i mindre bitar :)

Dagen har vaknat igen . Känner större styrkan i mig och större tro på mig själv . Tittar i spegel och ser ett gladare ansikte än det var igår.
Men det finns tankar som är kvar.....tankar om mitt eget misslyckande, om att inte leva livet ut med den jag älskar.
Eller är det oro om att börja om från början ? Att vara ensam ?
Det känns konstigt att veta att man är bortvald för alkoholens skull . ......Ja ja , hoppas att han blir frisk.
Jag läser alla trådar här på forumet och just nu trådarna av dem som är i missbruket själva och vill gå vidare i livet. Jag förstår mera och mera vad sjukdomen handlar om . Jag läser det för att kunna förstå det själv och inte för att analysera och döma min särbos handlingar eller mina egna.

En missbrukare i andras ögon är en som sitter full dag och natt , smutsig , illa luktande .....men en man i en kostym med en hög position ? Nej , det skulle jag inte tro på det själv. Människor gömmer sig bakom en fasad med rädslan att omgivningen ska döma de.Man har en familj som är lite medvetet om problemet men de blundar ....Skam !
Man har vänner som ser problemet men de trivs med den stackare som är social , empatisk och trevligt.
Ja och vad gör själva missbrukare ? Den trivs och försvarar sig genom att manipulera och "tvinga " andra att anpassa sig till situationen .
" Jag väljer inte mellan alkoholen och dig . Jag måste känna om du är den rätta för mig " .Jag kanske är inte den rätta för dig , men jag vägrar att ta skulden på mig för det du gör. Jag vill leva mitt liv med en nykter man som tar inte energi från mig men ger mig kraft och bekräftelse att jag duger.

Att läsa allt här på forumet ger mig kraft och hoppas att jag kan ge kraft till er andra här också. Beundrar er alla här . Alla !!!!
jag tänker inte sluta skriva . Jag tänker inte tycka synd om mig själv. Jag tänker inte tycka synd om den som beroende eller medberoende för alla har sitt val även om det är svårt att förstå ibland .
Ja , jag tänker va kvar här .

här ovan. Håll din plan, gör allt för att hålla undan all tvekan, alla tvivel. Du har tvekat och tvivlat tillräckligt och jag är förvissad om att du vet vad du vill. Ta hjälp! Ursäkta att jag inte minns (du har säkert skrivit om det) men jag hoppas du går till Alanon, där finns mycket stöd att hämta! Även hos olika professionella och kloka vänner som stöder dig. Egentligen så har Yogi skrivit precis vad jag vill säga. Läs det, läs här. Ofta! Skriv när du orkar. Kramar! / mt

och medsystrar! Jag tänker på er tre, Framtlidsdrömmar, flygcert och Sorgsen - vi är visst hemma hos Sorgsen nu.... Visst bjuder du på fika? Vad ni har kämpat och kämpar. Jag kan känna mig så nära er fastän mitt "val" ledde livet åt ett bättre håll. Så mycket lidande vi delat och delar här. Jag hoppas innerligt att livet ska bli ljusare och lättare för er... Snart! Att det vänder och ni, var och en kan bli fria. Jag hade en insikt nyligen när mg var ute på sjön och jag var orolig för att det blåste. Då insåg jag att mönstret är detsamma som när jag oroade mig för att han drack... Jag kan inget annat än ta hand om mig. "Vad gör du när alkoholisten dricker" heter en av Alanons skrifter - och jag frågade mig: vad gör jag när mg gör nåt som oroar mig? Det sitter djupt, mönstret att vara upptagen av en annan människa. Även om det är en helt annan sak så kände jag det så klart inom mig. Just nu skulle jag verkligen önska att vi satt "på riktigt" nånstans och år frukost och pratade... lyssnade till varann. Skrattade och grät och kramades. Kramar till er alla, över alla gränser! / mt

Nu verkar det helt kört. Han har jobb som han inte gått till på flera månader. Får ingen ersättning, sjukskrivning eller liknande. Tagit massa sms-lån. Fast i spelberoende. Verkar lyckas vinna en del till alkohol pga skicklighet. Lurade familjen att han tagit antabus, var tom inne på mottagningen och vände. Stupfull och odräglig, både fredag och idag. Tvingades av familjen gå på Alkoholistkurs ca en vecka. Den gick bra. Men sen vart det helt kört efter den. Han mår piss som sagt utan alkohol nu, men faller tillbaka obönhörligen. Dricker nog 5-6 dagar i veckan.

med nykter om än darrig man.Fint prat om allt möjligt men inte hans mående och alkoholvanor och det kändes så skönt att inte vara där och grotta.Då sluter han sig alltid som en mussla och backar flera mil.Han pratade lite om sitt allmänna mående och jag kopierade papper åt honom som ska skickas till fk.Där stod det iaf tydligt och klart hur han erkände att han mådde sämre än nånsin.Så kanske kanske att han börjat lyfta lite på locket i sjukvården iaf.Han ska på läkarbesök på Onsdag så den som lever får se vad det ger.Känns gott i själen ikväll i alla fall.Själv har jag inte arbetat alls idag och det har tagit på krafterna att inte lyfta på papper,eller jobba praktiskt med mitt företag.Det är nog första dagen på kanske två år som jag inte på något sätt är och rotar i mitt företag.Det ni..

<3 <3 <3

Ja jag vet att det är precis som du beskriver.Mitt ex var nykter i två år.På eget initiativ med hjälp av antabus men han blev från den dagen som förbytt.Vita knogar tror jag det kallas.I verkligheten var han bara nykter 6 månader och började sen smygsupa i stugan som han nu flyttat ned till.Där han får supa ifred och utan insyn.Hans halvår i stugan har inte gått så bra.Han har druckit ungefär hälften av dagarna,långt mycket mer än han nånsin druckit tidigare.Då låg han på en konsumtion på ett par flaskor vin i månaden som ibland bröts av med en rejäl fylleperiod om 3-4 dagar.

Jag har själv bara påbörjat min resa och har inte någon som helst avsikt att bryta den resan.Däremot har jag svårt att helt bryta med min käresta.Därför är detta en nödlösning som känns ok i dagsläget både för honom och mig.En dag i veckan kommer inte att rasera vare sig honom eller mig om vi väljer att avsluta experimentet.Det ger oss samtidigt tid att fortsätta bygga upp oss själva.Om han väljer nykterhet eller inte har jag idag inte en aning om.Och just nu lägger jag inte heller några värderingar i det.Jag vet att det är ett strutsbeteende från min sida,men då får det vara så.
Men tack för era omsorger,jag är väl medveten om att jag är ute på nattgammal is.

..längesen jag lämnade avtryck hos dig.

Ser hur du kämpar och din frustration. Du är inte ensam…
Vill inte rätta men det är en stor skillnad på att vara nykter och spritfri.
Min karl har varit spritfri 1,5 år men han är långt från nykter. Han är precis samma som med sprit i kroppen bara ännu värre uppleva beteendet och inte ha spriten att lägga skuld på.
Hans missbruksbeteende är så inrotat i honom och det har inte ändrats ett dugg. Alltså är spritfria missbrukare inte nödvändigtvis nyktra…

Kämpa vidare men tappa inte bort dig själv
Kram

Ofta känner vi oss nog som större idioter än er som faktiskt dricker.Även om ni ser fakta så väljer ni och så även vi.Men vi är åtminstone nyktra när vi gör det.Iofs det är ju ni också innan första klunken :)

…tack för omtanken.

jo då, jag kan och jag orkar och ska MEN…
jag vill ju något annat så jag kör i kronisk motvind och uppförsbacke.

Min dröm är lugn och ro och enkelhet, bara vanliga dagar med ett "hej, hur mår du…" "tänker på dig…" "vi fixar detta…" "jag vill också…" "föråt…"
men dessa enkla ord existerar inte och viljan finns inte, bara lögner och elakheter.

Därför lämnar jag, jag har ett datum och hoppas åtminstone att det respekteras av honom. Han har redan när jag lämnade två dagar för honom välja mellan för skriva på papper krånglat och valt ett annat datum, ett datum då han vet jag har läkarbesök inbokat. Jag sa ja, men då på annan ort, det vägrar han….ja ni hör…inget ska gå lätt…

Antabus tas tre gånger/vecka antingen hos läkare eller av personen själv. Jag tar måndag, onsdag och fredag. Jag har provat att dricka på antabus och det går med livet som insats. Jag blev knallröd på hela ryggen, i ansikten, svettningar och hjärtklappning.