Senaste kommentarerna i forumet

Lider verkligen med dig. Kan inte komma med några råd för jag har inga. Du behöver ju komma bort ifrån honom så snabbt som möjligt. Ja vet inte om det går om du orkar eller om det är en lösning men jag skulle polisanmäla honom eller prata med polisen om ev brott. Lider verkligen med dig. Många varma kramar från mig

som aeromagnus beskriver.Det är den livslögn vi alla medberoende lever i.Om han bara älskade tillräckligt så skulle han..Jag vet inte om det faktiskt är sant.Kanske?
Eller kan det vara så att om han har nått tillräckligt djupt,eller om han kanske inte trillat dit så hårt eller eller.Jag är inte så säker på att det är nått mått av kärlek till sin partner som gör att alkoholisten slutligen klarar att nyktra till.Kärlek finns det ofta i överflöd åtminstone från den medberoendes sida.Jag tror mer på andra faktorer och om vi medberoende inte snöade in på detta med kärlek så kanske det vore lättare att fatta grejjen.

Vi kan inte med vår kärlek omsorg och vilja påverka alkoholisten att sluta dricka.Återigen aeromagnus jag menar inte att platta till dig.Jag tror att ibland är kärleken faktiskt så stark som du beskriver och i ditt fall var det ju det som öppnade ögonen på dig.Men i många fall räcker inte ens stark kärlek.Just den tron,att vi dessutom inte är så älskade så att den vi lever med kan avstå gör så fruktansvärt ont.Det kanske är lättare att tänka;just den man jag lever med är så alkoholiserad att han helt enkelt inte kan välja bort alkoholen.
Därför är bollen min att acceptera det eller gå.

Tack! Jag hör av mig när det är gjort.

Kanon bra ! Tråkigt med mannen men härligt bra av dig att du såg identifierade och konfronterade snabbt. ;-)

är jag ikväll.Denna man som jag blev lite småintresserad av verkar ha en annan typ av beroendeproblematik som jag inte tänker gå in på här.Men magkänslan talade,saker hände och ikväll konfronterade jag.Samma korkade undanflykter och försök till att göra problemet till mitt.Jag stod fast, bad om förklaringar,fick ingen och känner mig så stark i detta.Visst är det väl alldeles fantastiskt att jag trillar dit på en beroendepersonlighet till? Luften hade gått att skära med kniv så stark var attraktionen oss emellan.Och naturligtvis av samma sorgliga orsak.Kaka söker maka.Men jag såg,jag identifierade och konfronterade inom loppet av några dagar.Det tog inte 20 år.

Och viktigast av allt - hur mår du???

Varma tankar och kramar!

att jag ska vara anonym, att jag ska dölja min historia, dölja vem jag är, att jag ska förvränga min historia och personer i den...
Allt medan mitt ex fortsätter att kalla mig för oansvarig, talar om för allt och alla att hans ex hamnade i en livskris och bara stack ifrån honom och att hon nu dessutom försöker ta barnen ifrån honom - han som är den mest fantastiska pappan i världen...
Väldigt märkligt.

Jag har vänt och vridit på saker här på forumet, av rädsla för att han ska "komma på mig", att han ska känna igen vår historia och ännu en gång kunna "rätta" min historia så att den överensstämmer med hans (som han gjorde när jag blev medlem här första gången... några veckor innan jag blev medlem igen).

Jag har ljugit om massa saker - så många saker att jag inte längre själv minns exakt hur jag skrivit. MEN: det viktiga är att det jag ljugit om har ingen betydelse.
Jag har ljugit om:
att jag var sambo - vi var gifta...
att vi hade två flickor - vi har två pojkar...
att jag hyrde en stuga - jag hyrde en lägenhet...
att jag flydde till släktingar/vänner - jag flydde till mina föräldrar...
och många många mer saker... många fler situationer och händelser där jag kanske ändrat tidpunkt, plats, person...
Och det fanns flera skäl - att jag inte ville att någon skulle kunna känna igen oss, att jag inte ville att han skulle känna igen oss, men kanske framför allt: jag har ljugit för att jag fortsatte skydda honom... Rädd att någon skulle kunna förstå vem han är...

Men han ljuger inte - han berättar om vilken j-a ex-fru han har, som har blivit galen och som nu beskyller honom för de mest sinnessjuka saker och som försöker ta hans barn ifrån honom. Han tänker minsann inte på mig, att människor IRL ska tycka/tänka saker om mig?!
Och här sitter jag och skyddar honom.
Ärligt talat - jag blir så förbannad att jag helst av allt skulle vilja skriva ut hans namn, adress och nummer överallt och berätta allt han gjort mot mig och våra barn.

Och där satt jag på möte med socialtjänsten och fick sådan tunghäfta att jag inte kunde besvara frågor som "varför tror du att barnen skulle ha det bättre hos dig?", inte kunde bemöta påståenden som "Ni behöver lägga era meningsskiljaktigheter åt sidan, du måste tänka bort dig själv och se till barnens bästa så att ni kan samarbeta!"... ja, det är ju jättelätt att tänka bort sig själv, att glömma att han hotat mig, skrämt mig, sagt så elaka, fula och hemska saker... ja då, för barnen har han ju alltid varit snäll mot...
Nu har jag nog förlorat hela tvisten, med mitt kassa "framträdande" hos Familjerätten... Mitt hjärta blöder.

Hur är det segra? Går allt bra?

Det är viktigt att som Ullabulla skrev inte lägfa över skuld på din man. Då blir det försvarsställning. Även om skuldenbtill största delen är din mans och du vet det så blir det inte bättre. Älskar han dig tillräcklugt så kommer gan att förändra sig. Klarar han inte det kanske gan måste ha hjälp mot sitt beroende. Håller tummarna. Skriv hur det går

vid samtalet om du kan.Jag tror det heter krokodilspråket eller nått :)Så länge du säger, jag upplever jag tänker, jag känner så blir det inte anklagelser utan dina känslor som du har ansvar över.Skriv stödpunkter om de viktigaste sakerna och låt det andra vara.Det kommer ändå att bli jobbigt för er.Duktig kicka!!

Nu har jag bestämt när jag ska prata med min man. Försöker peppa mig. Det blir alltid pannkaka när jag vill prata allvar.
Veckorna är relativt ok. Dagen på helgen är ibland riktigt trevlig men så fort det blir em och
kväll så ändras allt. Sååå tråkigt.

Usch vad jag känner mig liten i allt det här. Kommer jag verkligen att kunna fullfölja det jag påbörjat? 1 november ska jag flytta, det är helt overkligt!!! Ska själv till banken på måndag . Det känns så nervöst, jag känner mig så dum som inte är insatt. Min yngsta dotter verkar förstå mig men är också så arg på mig. Vet inte hur jag ska lösa det så det blir så bra som möjligt för henne. Tur att det funkar att jobba iallafall. Det går ganska bra att koppla bort allt annat när jag är där än så länge. Jag funderar ofta på om jag är en stor egoist som gör det här. Borde jag inte först se till att barnen har det bra först? Jag vill ju få ut mer av livet än det här!! Det är så konstigt att det har kunnat gå så här långt, jag förstår det inte. Varför har jag inte gjort något mycket tidigare. Då var det så att barnen var så rädda att vi skulle separera och det var det värsta som skulle kunna hända. Därför har jag väntat för jag trodde det skulle vara lättare när de är äldre men det är det inte. Det är aldrig lätt!!

Tack Spes. Ja, situationen är inte drömlik...

Jaha, jag satt på utredningen med socionomer idag - och kände mig sååå ifrågasatt. Jag förstår att de måste joba så, men det gjorde mig så himla nervös så jag fick ju inte sagt hälften av vad jag ville säga. Jag beskrev hur största barnet beter sig allt som oftast, och de frågade "och du utgår från att ett mer permanent boende är bättre då, ja. Varför ska det vara hos dig?" och jag svarade typ "jaa, eh, det har ju varit rörigt, och ibland kommer det ju fram mycket saker som varit hos pappan och hur arg han kunnat bli" och kom mig inte för att svara det jag skulle ha gjort - alla gånger barnen varit rädda, pappan har skrikit, stängt in sig, barnen berättar om hur arg han blir för olika saker, hur min erfarenhet gör att jag kan förstå dem... Så, näe, det är ju typ kört att få mer av deras boende - jag försöker tänka att oavsett utgången så har alla utredningar, anmälningar osv gjort att han i alla fall nu sköter sig bättre... Men - tänk om jag kunde vrida tillbaka tiden och ta bort nervositeten och bara stå för det jag ville säga...

Men han motsätter sig BUP-kontakt... dock sa socionomerna idag att "det är uppenbart att det stora barnet behöver hjälp - kontakta socialnämnden och ansök om att kunna ta vissa beslut för barnens bästa på egen hand, då kan du själv ansöka om hjälp för stora barnet" - så någonstans kändes det som att de ändå förstår att barnen inte mår helt bra i detta...

Är så trött på detta.- vill bara att barnen ska må bra. Och när all den där ilskan och alla aggressioner kommer så känner jag ju nästan ibland hur min kärlek till barnet äts upp lite. Jag skäms, men jag klarar uppenbarligen inte upp det...

känner jag mig som.Bara för att en man som jag surrat med på ett forum nu är lite intresserad av mig och jag känner också en nyfikenhet.Mitt ex ska i morgon hjälpa mig med nödvändig sak då annan hjälp backat ur.Och jag känner mig otrogen och falsk.För att jag känner detta nyfikna på denna nya man.Han har ju inte varit otrogen i 20 år med flaskan.Han har ju inte ljugit och smusslat och bedragit och stått där med öppen nuna som om han minsann inte har nått att dölja.
Ändå är jag så rättrådig så jag känner nån sorts skam för att jag inte berättar.
Kan nån komma och hälla ur mig alla dumheter och fylla på mig med sunt förnuft tack.

Ditt barn är bara 5 år men behöver uppenbarligen hjälp. Jag blir bestört. Vad finns för hjälp för er, vilka utredningar kan man göra? I vilken ålder kopplas BUP in? Flygcert, lägg inte skulden på dig. Det kan hända att ditt barn farit illa men det är det många barn som gör. Reaktioner kan se olika ut för olika barn och jag kan, tyvärr, utifrån egna erfarenheter, inte låta bli att undra om att allt inte är socialt betingat. Det kan finnas ärftligt beteende och då måste ju barnet få extra mycket hjälp och behandling. Vad det gäller ditt ex. så beter han sig, enligt mig, som en äkta psykopat, men det är min tolkning.

Imorgon ska jag träffa socialtjänsten för typ tredje gången på en vecka... och det känns så jävla pissigt - alla hör vad jag säger, hummar och uttrycker viss bestörtning och säger "näe, det där är ju inte okej...", "nej, så gör ju inte barn som mår bra" osv, och sedan händer NADA, ingenting, nothing...

Äldsta barnet sparkar, slår, klöser, river, gapar och skriker åt mig, slår syskonet, tar stryptag, kastar grejer, jaa... och igår fick jag den här kommentaren - "jag ska hämta en yxa och hugga sönder hela huset och sedan ska jag hugga dig" och inatt så handlade det om att femåringen skulle döda mig... och det är så sjukt - för jag blir lite rädd... jag undrar om han skulle kunna döda mig om han fick tag i en kniv/yxa... och jag tänker - jaha, jag är den dåliga mamman som förstört mitt barn, för pappan är såå snäll nu för tiden och "blir aldrig arg längre, bara besviken" och jag blir ju jättearg på det stora barnet - jag kanske inte borde, men jag fixar inte att han ska stå och kasta ner grejer från diskbänken, slänga saker i golvet, sparka mig, ta stryptag på syskonet, försöka bestämma över mig, skrika på mig, klösa mig... så - dumma dåliga jag kanske bara borde ge med mig och säga att de får bo hos pappa... Jag tror att situationen med växelvis boende är kämpigt för den stora, och att ett mer permanent boende vore bättre, och det tror jag skulle vara bättre här hos mig, men jag har tydligen fel . jag kan ju inte ens hantera mina egna barn...

Sorg och ångest!

Jag är lite rädd att trampa någon på fötterna *vis av erfarenhet* och det är jag ju inte ensam om här...!

Stor kram! Kämpa så gott du kan, det är gott nog!

Det klart jag förstår att du inte vill trycka ner mig, jag utryckte mig nog lite oklart! Det var verkligen inte menat så.
Jag förstår dig så väl hur jobbigt det är när man ser att inte barnen mår bra o när inte andra förstår vad det beror på o vad de har varit med om.
Mina barn är ju äldre o visar det på ett annat sätt. Man vill göra allt för dem men man räcker inte till och man vet inte vad som är bäst för dem jämt. När man mår dåligt själv orkar man inte alltid vara en så bra förälder som man skulle vilja.
Stor kram till dig<3

Försök unna dig något gott idag, något du vill och som du kan njuta av!!

Kram!

Jag menade så klart inte att trycka ner dig med att det tar tid, vill bara förvarna dig...

Och du har så rätt - jag tror inte att någon kan förstå om de inte själva levt i något liknande. Senast igår hamnade jag i diskussion med förskolepersonalen - de tog återigen upp att barnen inte verkar må bra och då sa jag återigen att de har anmälningsplikt. Då backade de och sa att det inte är så farligt, och när jag tog upp att hemma hos mig är det kaos - den stora flickan sparkar, klöser, river, slår, gapar, skriker, skriker att hon ska döda mig och så - och då säger en i personalen "Ja, men hon är fem år, då får du ju hålla fast henne tills hon lugnar sig"... Ja, så kan man kanske tänka, men det handlar ju inte om ett vanligt, normaltrotsigt barn utan ett barn som inte mår bra - och det förstår nog ingen som inte levt så...

Kram

Jag kan inte tro att jag har gjort det här för än jag har fixat med banken o flyttat till lägenheten. Det är så svårt att ta in.
Flygcert jag förstår att det här kommer att ta tid, visst är det konstigt hur påverkad man blir av medberoende? Det är nog ingen som kan förstå som inte har varit i det själv.
Mittendaliv jag såg båda programmen av jävulsdansen i går som jag hade spelat in.
Vad mkt känslor det väckte, jag grät nästan hela tiden. Man känner igen så mycket. Det är bra att man har börjat uppmärksamma att det är inte bara de beroende som behöver hjälp för att bli friska!!
Kram

Små steg framåt, inga kollapser. Men inte en dag utan öl, numera folköl 3,5%. Hur många? Vet inte , det vet väl du som kontrollerar? Jag hittar dem lite här och där och ser att han har öl öppnade på olika ställen i huset.
Skulle tro att det handlar om 8 - 10 öl per kväll. Han blir seg och trött och retlig vid halv tio tiden och sitter uppe när jag går och lägger mig. Samtal med terapeut och Campral verkar inte hjälpa nämnvärt.
Och att han fakitskt erkänner att han är alkoholist betyder att han är sjuk, man ska ta hänsyn till den som är sjuk! Jag vill att han ska titta på programmen om Medberoende men då går han in och tittar på TV i ett annat rum. Förstår om det kan bli en smärtsam och chockartad insikt hur mycket missbruket har skadat de närmaste. Men vi kan inte gå vidare om han inte vill förstå min situation. Ska du ge mig skuldkänslor? Vill du att jag ska krypa till korset? Ska du ta upp det nu igen?
Nu har jag fått utskrivet lugnande medicin. Det känns lite bakvänt, men jag har inte egna krafter att ta mig samman och hålla undan den ständiga oron för hur det ska bli på kvällen, på middagen med vänner, på lördagsmorgonen. Jag vill känna mig glad och trygg och kunna se fram emot att komma hem och somna i samma säng.

Ingen hjälp. Jag faller handlöst och han fattar ingenting. Blev sur på mig igår kväll för att jag bad honom att hjälpa till med en sak. "Det sa ju du att du skulle göra??" Jo, men jag orkar verkligen inte. Ska inte jag kunna förvänta mig lite hjälp här hemma? Det ser bedrövligt ut nu och jag mår skit men förväntas ändå ta hand om eländet. Ingenting funkar om inte jag gör det.

Intressant är också att han tagit av sig vigselringen och att han duschar nästan varje morgon. Vem försöker han impa på?

Det här låter ju inte så kul. Jag känner igen mig i din mans beteende. Bara svepskäl för att få dricka. Som du skrev, bara en tidsfråga innan den rediga fyllan och sen rullar det på. Att bara gömma sprit är ingen frisk handling när man är vuxen. Det visar ju bara på problem. Han kanske ska börja använda medicin så han inte kan dricka? Du har ju gått in lite i väggen känslomässigt. Har du någon hjälp?

Åh vad glad jag blir för din skull! Vad du kämpat för att hitta kraft att ta detta steg. Förändringens tid är här :) Låt det ta tid, du kommer hitta tillbaka till dig själv och ditt liv. Hoppas du kommer kunna få många stunder av bara lugn och ro. Det är mycket prat om medberoende i media nu, känns bra tycker jag. Om du inte sett Djävulsdansen så är det ett bra tips.

Kram och kraft till dig!