Senaste kommentarerna i forumet

Om du tagit dig lite tid att läsa här på medberoendesidan så ser du att du inte är ensam.
Tyvärr så kan du själv inte i dagsläget göra mer än du har gjort.Jag tycker att ditt resonemang om att din dotter ska få uppleva en nykter morfar och inget annat är ett korrekt beslut som gagnar er alla tre.Om du själv ibland väljer att ha kontakt då han dricker nästan varje dag för att du inte står ut annars kan också vara en ide.Att helt vända ryggen till och bryta kontakten är ju för en del en väg för att de helt enkelt inte klarar mer fylla och besvikelser..

Som medberoende sen 20 år kan jag ge dig några råd.
Ta in att du inte kan hjälpa honom i dagsläget,den sanningen är nog så tung att ta in.
Bestäm dig för vilken kontakt du orkar och vill ha i dagsläget.
Lägg ned alla försök till övertalning,hot och påtryckningar just nu.
Om du lyckas med ovanstående så kommer du att bitvis få en större frid än vad du har idag.

Fokusera på dig och ditt liv och vad du behöver,detta budskap har du säkert också förstått om du tittat runt lite på forumet.
Det är det allra svåraste rådet då vi som medberoende och vuxna barn till alkoholister inte alltid vet hur man gör.
Men prova och se om du kan få till någon enda liten sak som faktiskt gör dig gott.

Fortsätt skriva här.
Efter 20 år som medberoende och medlem på liknande forum som detta så började min resa ur medberoendet för drygt två år sedan.
Jag har minst lika lång väg kvar som när jag började min resa men det behöver inte ta lika lång tid för dig.
Om det finns alanonmöten i din stad-gå på dom de är guld värda.

Som du kanske ser så finns inget råd här om hur du ska få din pappa att sluta dricka.
Det är nämligen så enkelt att det kan du inte.
Släpp den drömmen och den tanken och låt den flaxa iväg dit den hör hemma,till din pappa.
Endast han kan ta ett sånt beslut.
Du kan vara tydlig med att det är din önskan och att du finns där för honom om han väljer att avstå,men att han själv måste ta steget och sen fullfölja.

Återigen,välkommen hit med alla funderingar och våndor.Det brukar lätta när man får ned sina tankar på pränt.

Där hon skulle checka av mina behov.Sen gjorde hon också en test på hur hon jobbar.Jag fick plocka fram ett jobbigt minne och eftersom jag är barn till alkoholister så fanns det ju några att plocka av.Jag fick gå in i det minnet och känna hur jag kände och sen fick den stora ullabulla gå fram till den lilla.Men den stora hade inget vettigt att säga.Rättare sagt,jag kunde inte förmå mig för redan då hade jag lärt mig att man måste klara sig själv och kunna stoppa tillbaka besvikelser och tunga känslor då ingen ändå fanns att bemöta dom.Jobbigt att behöva se vilken krympling jag är bitvis.Inte konstigt att jag många gånger har svårt att känna vad jag verkligen känner utan mest upplevt mig som blank inuti.Nu ska det jobbas!

just nu kanske det är så att du måste "tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt" - så skriver du. Efter allt du skrivit sen vi möttes här är jag övertygad om att du valt "rätt" för ditt liv. Men förstås finns saknaden och sorgen med... saknaden efter det som verkligen var gott och sorgen... Sorgen över det ni förlorade och kanske också sorgen över det som inte blev? Alla dina drömmar som inte blev ... När jag läste: "Mitt i all strävan att hitta mig själv finns ju också en väldig osäkerhet över att lämna det invanda mönstret- jag har ju alltid älskat honom och nu ska jag tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt. Inte varje dag som det är lätt att leva efter denna "nya" strategi. " När jag läst det, flera gånger måste jag fundera länge... Kanske det är en strategi du jobbar med inom terapi och jag vill inte göra dig förvirrad... men, det brukar ta mycket energi att tränga undan känslor. Kan det inte vara så att det goda fanns men det dåliga tog överhanden och det - hans missbruk (och familjemönster) - är du maktlös inför och därför har du gjort ditt val. Behöver du förneka, hålla undan att det goda fanns? Den inledande delen i meningen om utmaningen att ändra mönster förstår jag däremot till fullo och det är en övnings- och träningsfråga. Det är "bara" att jobba på, öva nya mönster både i tanke och handling.
Vet inte om det här blev begripligt... annars får du fråga:) Jag följer din väg här. Torsdagskram/ mt

Underbart, det är du värd.

Det är jobbigt när man är mitt i en massa frågor om hur man ska göra med livet och jag har väl egentligen inget bättre råd än: ta hand om dig och försök lyssna på din magkänsla. Vad säger den. Ibland vill man inte lyssna eller vågar inte lita på den men oftast har den rätt. Eftersom du själv skrev en bön, Heavenly Father, skriver jag nedan åt dig början på sinnesrobönen. Den kanske du kan redan? Den är väldigt enkel men samtidigt genial. Den har hjälpt mig mycket. Har du möjlighet att gå på Alanon? Jag tror det skulle vara bra för dig att lyssna till andra som befinner sig i samma situation och kanske också att högt sätta ord på dina tankar och känslor.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Kram

Så rätt - du behöver din energi till något annat än att leta flaskor! Jag har nästan förträngt hur svårt det var att förstå hur mycket energi det faktiskt tog att hålla på och varje kväll gå och lägga sig och ligga på helspänn de minutrarna det tog innan exet öppnade skafferi-dörren och jag hörde en kork skruvas av, eller en burk öppnas, och mina tankar flög som löv i en höststorm "hur blir det inatt, blir han full, kommer han däcka i soffan eller går han och lägger sig, jag måste ställa klockan så att jag kan väcka honom så han hinner till jobbet imorgon" och sedan somnade jag. Nästa dag var det raka vägen upp till skafferiet och kolla hur mycket som försvunnit i flaskorna, se om han låg på soffan eller i gästsängen... och sedan var det dagar fyllda av att ta hand om barnen, hämta och lämna barnen, städa, tvätta, handla, laga mat, plocka undan, ta hand om katter, övriga djur, fixa i trädgård, osv osv - och jobba! Det enda han gjorde var att klippa gräset 4-5 gånger på sommarhalvåret - såga ner träd, klippa häck, köra till återvinning och allt sådant gjorde JAG, inklusive allting inne och allt ansvar osv osv.
Till slut tar det stopp - man kan ju inte ta hand om allt...

Om du vet vad du vill så försök göra upp en plan - jag hade en diffus plan och det tog ett tag, men den blev allt mer verklig ju mer tiden gick!! Samtalskontakt hjälper till att man blir lite klarare i tänkandet!

Självklart känner du osäkerheten - men också säkerheten!!!

Och så rätt - du orkar inte kämpa mer för att han ska bli nykter - men det är itne heller din uppgift: han måste ta sitt egna ansvar för att han ska bli nykter, han måste kämpa själv!!
Ta hand om dig!!! Kramar!

Jag har letat flaskor. Hittade ingenting. Men i stället för att försöka älta om han bara är klurig på att gömma så ska jag lägga ner. Det tar för mycket energi - och jag behöver min lilla energi till annat!

Trots att han är nykter så är det jag som har ansvaret för allt: handla, städa, tvätta, laga mat,hämta och lämna barn, alla kontakter utåt, trädgård, katter - you name it. Och jag pallar inte!! Är det någon som vill något på natten så är det jag som ska ta hand om det, som i natt. Jag vet inte när jag kände mig riktigt utvilad senast. Dessutom ska jag förstås vara frisk och snygg och driva mitt företag framgångsrikt.Någon mer än jag som ser att ekvationen inte går ihop??

Vi är mycket sjuka också och skolan reagerar nu. Vårdcentralen säger ungefär "otur, men du har små barn och det är bara virus så vi kan inte göra någonting". Men jag ska i alla fall få träffa en kurator, alltid något.

Jag tror att jag vet vad jag vill nu. Frågan är hur jag ska omsätta det till verklighet.

Vad härligt, Izzy! Önskar dig allt gott och ser fram emot att få höra om ditt nya liv.

Kram

äntligen tar du steget över tröskeln in till ditt liv. Ditt eget liv, ditt nya liv, ditt fria liv! Säkert kommer du att möta många tunga stunder men nu rör du dig framåt på din egen väg och väljer hur du vill leva utifrån dina egna förutsättningar. Varmaste kramen / mt

det är fantastiskt att först lära sig känna igen sinnesron... För mig var det så, att jag förstod att jag ofta levde i sinnesro när jag började märka de stunder jag saknade den. En viktig upptäckt för mig. Sinnesrohälsningar och kram / mt

... bara det. Kram, kram / mt

Såna stunder är guldkant, hoppas de blir alltfler!

M

Härligt! Många kramar :-)

i mitt eget sällskap.Det var nog någon månad sen sist jag hade sinnesro trots situationen jag lever i.Härligt,hoppas det håller i sig.

......jag vet det...
Det jag skrev var min egen ilska och bara mot min egen situation. Rent spontant men hur ärligt som helst !!!!! Kram

vill veta.Och ungefär 16-17 år av dom har varit riktigt fina och (nästan) utan inblandning av problemet alkohol.Sen finns det de som blir förbytta av alkohol och fördärvar allt i sin omgivning.Så gör inte mitt ex än.Det kanske kommer,men än så länge är han mest bara bedrövlig och sjuk och full..Så därför står jag här på sidan om och lider med honom och hoppas att han ska vakna till.Kanske alldeles förgäves.

En missbrukare som inte är en fin människa........Är det inte den bilden som varje anhörig har framför sig och som är bara en illusion ?
Ibland tror jag att vi säger bara saker för att säga nåt alls.
Tyvärr som gäller mig så finns det inte orden i min mun som är positiva för att beskriva vad jag tycker om min missbrukare.
Känslorna har svajat mellan de negativa och positiva men INTE nu längre . Om nån skulle fråga mig vad jag tycker just nu skulle jag säga - lås in honom omedelbart för hans missbruk gör mer skada för andra än honom själv.
Nej ....så mycket jag än skulle vilja så kan jag inte hitta eller se den fina människa.
Har tappat förtroende och kärlek och är redan övertygat att jag tänker inte strida mer för att eventuellt hitta allt tillbaka. Finns inte en chans att jag ska tro nåt bra om denna missbrukare.
Är han sjuk ? Ja det är han och....? Ha en vilja att vara frisk eller kom inte av närheten av de som är friska !!!!!
Arg !!!!!

Jag känner mig också osäker på allt, det är så nytt för mig allting! Samtidigt känns det så skönt att det verkligen blir av, äntligen!! Jag är så säker på det här!! Jag vet att det aldrig kommer att bli bra om jag stannar o jag orkar inte kämpa mer för att han ska bli nykter!!
Jag kommer att få nycklarna till lägenheten imorgon tror jag!! Fattar inte det här!!

Källan till problemet är inte ni heller,det är alkoholen och vad den gör med er.Och vilka känslostormar den sätter igång i oss.Ni kan trösta er med vad hon på beroendecentrum sa när jag bedyrade vilken fin man mitt ex egentligen var.-Jag har jobbar här länge och jag har ännu inte träffat en missbrukare som inte är en fin människa :)

Att söka hjälp även om källan till problemet inte är du.

Jag håller med dig. Precis så känner jag oxå. Det är så svårt att veta. Skickar dig styrka. Kramar

ja,jag vet så väl att det inte räcker med alanonmöten.Trots att jag varit en vaken medberoende länge så fortsätter jag framför allt låta min hjärna ockuperas.Även om jag ibland lyckas i mina föresatser att inte kontakta eller ringa så är det bara en tidsfråga innan jag bryter mitt löfte(dricker igen)Det är precis som du beskriver ,han är min drog.Att vara i kontakt med honom gör mig en mycket kort stund helt nöjd och lycklig.Sen försvinner han till sitt boende/sin värld och där står jag igen utan lindring och börjar då spinna på hur jag ska kunna knyta an igen.Där har du medberoendet i alla fall för mig i sin lilla lådda.Under de 20 år vi levde tillsammans så drack han faktiskt måttligt även om vi i början hade en hel del diskussioner då han drack för mycket och blandade in sina då små barn i det.Men sen la det sig på en hanterlig nivå på ett par flaskor vin i månaden.Dvs i stort sett en normkalkonsumtion.Det är därför jag hoppas och tror att detta är en hemsk fas som han kanske själv kan klara att inse att insatser behövs.Men jag har i sommar klarat att inte påverka och råda då jag förstått att han måste fatta det hela själv.Men i vilket fall så måste jag ändå påbörja mitt tillfrisknande på ett mer genomgripande plan.Bitar av mig har piggnat till,men alltför många släpar efter och faller tillbaka i gamla beteenden som varken hjälper honom eller mig.Jag hoppas att det kan ge MIG mer sinnesro.

Hej UllaBulla,

Brukar inte skriva i den här avdelningen av forumet. Tillhör ju liksom andra sidan... men det vet du ju redan... Vill först och främst säga tack för din fina kommentar till mig för någon vecka sedan i min tråd. Omtänksamt av dig. Sedan vill jag säga att din och Stingos diskussion i hans tråd var (är) väldigt intressant. Egentligen är det nog så att "de båda sidorna" kan lära sig mycket av varandra. Själv känner jag mig dock som en buffel i porslinsbutik i den här avdelningen. Alltså, inte att du skulle vara en porslinsfigur - missförstå mig rätt! Men att jag nog kan klampa på utan att begripa att jag gör det. Med det sagt så...

... när jag läser här så känner jag så starkt - men lämna den drickande mannen/kvinnan!! Varför stannar man kvar? MEN jag har också börjat fatta att det här är andra sidan av myntet. Myntet som är sjukdomen alkoholism. På andra sidan (kan det stå) en människa som lider minst lika mycket och som kämpar minst lika mycket och mår minst lika dåligt som den som dricker. Samtidigt inser jag också att jag varit djupt medberoende i mitt ex och då framför allt i hans mer psykiska lidande (post-traumatisk stress). Därtill kan jag ju tänka vad som skulle hända om min mans drickande skulle eskalera och galoppera iväg. Vad skulle jag göra då? Lämna honom? Skulle inte tro det... Det är alltså lätt att tala om för andra vad de ska göra, men inte så enkelt när man sitter där själv.

Tyvärr går väl det här åt båda hållen. Precis som en utbränd medberoende vill skrika "sluta drick", så kanske en som tittar på den medberoende vill lägga en hand på axeln och säga "lämna"... På sätt och vis är problemet detsamma, men med olika ingång. Då kanske medberoende kan ha nytta av samma verktyg som alkoholisten? Att ta en dag i taget. Idag ska jag inte ta kontakt/fråga ut hen/leta flaskor oavsett vad som än händer. Imorgon får vi se och jag vet inte hur det ser ut om en vecka. Men inte idag. Idag lyfter jag inte luren vad som än händer. Kanske är det så att distans är nyckeln för den medberoende och att vända fokus från alkoholisten till sig själv istället. Lägga all tid och energi på den egna personen istället för på någon annan. Precis som alkoholisten inte bara kan fokusera på vad man missar utan alkohol, hur tråkigt livet blir, hur hemskt allt är när man inte får dricka - så måste fokus istället riktas mot allt bra som det nyktra för med sig. För den medberoende - fokus till allt som man slipper och hur bra allt kan vara utan att dras med ner i det mörka hålet.

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt... Tänker kanske högt utanför min egen tråd, vilket jag kanske inte alls borde göra... Menar bara väl och vill säga att din och alla andras berättelser här berör så starkt. Man känner så starkt för och med er och skulle bara vilja lägga en skyddande arm över er. Berättelserna här är en viktig påminnelse till en sådan som mig - om vad man har utsatt andra för.

Tycker att du är jättestark UllaBulla, som nu söker hjälp. Det är nog för mycket att bära allt själv. Dessutom ser man inte klart när man är mitt uppe i det. Varför inte låta någon hjälpa en och leda en rätt? Hoppas att du kan hitta ett bra och kompetent stöd som kan hjälpa till att lägga bitarna på plats igen.

Stor, varm styrkekram till dig

Jag har både en vän och en släkting som är fast i alkoholberoende sedan kanske 15 år. De är båda män och kring 45 år, och i ett fall med diagnostiserad ADHD, så din situation väcker många igenkännande tankar hos mig. Jag skulle kunna skriva en avhandling... Men just nu, så är det två saker som jag vill skicka med dig.

Det ena är att skilja mellan vänskapen och alkoholproblemet. För att jag ska orka i längden så har jag satt upp en del regler. Det varierar säkert från person till person vad som funkar, men för mig är det så här: Aldrig låna ut pengar. Aldrig medverka till eller delta i alkoholkonsumtion. Aldrig ta åt mig av skit jag får höra av fyllan, men inte heller negligera det, alltid utkräva ansvar för ord och handlingar. Vara tydlig med att jag anser att personen är alkoholist, inte tål alkohol och aldrig kommer att kunna dricka "normalt", nånsin.

Det andra är att se över din egen situation. "Är som ett beroende för mig med!" skrev du, och så är det ju. Det kallas medberoende. Jag tycker det är fantastiskt att du vill stötta din kompis och förstår att det kan kännas nedslående när andra a) inte tror att du kan lyckas eller b) inte begriper varför du engagerar dig och c) din kompis ständigt kör i diket. Du behöver fundera över hur mycket du vill ge, hur mycket det får "kosta" dig, och vad du själv behöver få för att ligga på plus. Andra personer ingår också i den här ekvationen. Kanske kan du hjälpa just den här killen för att du får mycket glädje av andra personer. Om du inte har så många andra vänner än den här personen, så kan du nog må bra av att vidga ditt nätverk. Eventuellt kanske genom att anmäla dig till en studiecirkel, ett korplag eller nåt annat du tycker verkar kul. En sån aktivitet kan också vara grunden för nykter gemenskap med din kompis. Men du får lättare nya vänner om du inte har med dig någon.

Vill du söka mer hjälp än du får här på forumet finns exempelvis
Al-Anon http://www.al-anon.se/ - se möteskalender: http://afgregister.southbrains.se/alalist.asp
Göteborgs kommun Respons: http://goteborg.se/wps/portal/enheter/alkoholberoende/respons-alkoholra…
Anonyma Alkoholisters öppna möte (för att förstå din kompis bättre) http://www.aagbg.se/motestider.htm

Till sist två frågor: Har den här killen kommit till insikt om att han är alkoholist? Och har du pratat med honom om funderingen att han kanske har ADHD? Statistiskt sett är det många missbrukare som "självmedicinerar" omedveten och odiagnosticerad ADHD, bipolärt, asperger etc.