Senaste kommentarerna i forumet

Jag läser och känner med er.
Med hopp om en ljusare framtid.
KRAM

Jag vill inte höra hans förklaringar längre. "De där har samlats på under lång tid, jag har inte druckit mer än kanske en per dag." "Glaset var igår, jag smakade lite men tyckte inte ens att det var gott." Sure, det var därför det var plast över (så att man kan använda fler gånger) och glaset luktade vodka, inte den gin han sa att han tagit från spritskåpet. (Finns en flaska med en liten mängd kvar, annars ingen sprit i huset.)

Jag är så less. Bad honom att inte komma hem, men han kan inte förstå det alls. Han fattar inte att jag behöver få vara ifred och få utrymme för att kunna andas. Nä, i stället vill han att vi ska prata. Om vadå? Mer lögner? Jag kan ju omöjligen veta vad som är vad eller lita på honom. Jag vill bara inte träffa honom just nu. Vill bara ha barnen för mig själv ett tag.

Jag känner också igen mig. Men jag låste in mig med barnen i sovrummet. Trodde han skulle slå in dörren, vilket han också svor att han skulle göra. Vad hände? Till sist öppnade jag förstås och så fick jag vara den som krälade och bönade och försökte få honom på bättre humör. Trots att det egentligen var en omöjlig uppgift pga alkoholen. När han till sist däckade kunde jag gå och lägga mig och sen var det upp med barnen igen morgonen därpå och låtsas som om ingenting hade hänt.

Ett av barnen sa i morse, som nästan överraskad, att pappa är inte alltid arg längre - han kan vara snäll mot mig också. Jösses...

... att du blir berörd! Jag tänkte faktiskt på bland annat dig när jag skrev det!

Det är så lätt att vara mitt i det där hemska och sedan förringa det, och ångra sig. Allt det där som man lovar sig själv där och då i det vedervärdiga, det är som bortblåst när man nästa stund hör allt det fina och snälla som partnern säger sedan, och när man ser hur ledsen och liten hen är så vill man bara trösta och finnas där - och i texten ovan blev det så tydligt hur jag direkt vände - all min rädsla, min sorg och ångest bara förpassades långt in i något mörkt hål för att ge plats åt alla tankar kring hur jag skulel kunna få honom att må bra...

Kram till dig, jag håller alla tummar för dig!!!

Jag önskar också att vi kunde träffas på riktigt och prata o stötta varandra.
Ni är så otroligt fina människor som bryr er om andra.
Jag velar o velar fram o tillbaka om jag gör rätt och har nog kommit fram till att det enda rätta är att lämna. Jag har läst tillbaka i min egen tråd o ser ju hur hemskt det har varit o det kommer att fortsätta så om jag inte går.
Fick också en Flashback när jag läste flygcerts tråd alldeles nyss. Alla minnen kommer tillbaka o jag tänker på semestrar, helger o även vardagar som har blir förstörda på grund av hans drickande!! Jag vill inte vara med om det mer!!
I morgon ska jag skriva kontrakt på lägenheten!! Jag känner mig så nervös för det blir så definitivt då. Jag hade tänkt att jag skulle ha talat om för min sambo att jag skulle göra det men jag tror han var påverkad i kväll så jag lät bli. Det skulle bara ha blivit otrevligt o han hade fått mig att bli ledsen. Har inte sagt det till dottern heller men de vet ju båda två att jag tänker ta lägenheten. På tisdag har jag bokat tid på banken, men han kommer inte kunna följa med då, tänker att jag kanske går dit själv o bokar en annan tid för oss båda. Eftersom att jag inte är insatt i ekonomin kan det vara skönt att ha en tid själv först.
Kommer jag att klara av det här nu? Jag hoppas verkligen det!!

Det gör ingenting att du lånar min tråd vilse i pannkakan!! Hoppas att du får kraft att gå o du behöver inte vänta på att han ska dricka o göra nåt dumt. Det räcker gott o väl med det som varit men jag förstår dig för jag har tänkt Loka själv. Kram

Jag blir så berörd av det du delat med dig av!!
Så otroligt jobbigt du har haft och så modig du var som vågade lämna honom.
Han har ju verkligen misshandlat dig både fysiskt o psykiskt även om han inte slog dig med knytnävarna. Jag kan känna igen din rädsla när du sitter på det kalla klinkersgolvet.
För många år sedan när mina flickor var små o jag hade jobbat kväll hade de låst in sig på toaletten o storasyster sitter med en rädd lillasyster i knät och försöker trösta o skydda henne mot deras pappa som hade fått ett av sina utbrott. Och en midsommarafton som vi också fick låsa in oss alla tre på toan för han var helt tokig. Vi satt där och väntade på att han skulle lugna ner sig el somna så vi kunde smyga ut o cykla hem till min mamma o pappa. Det gör så ont att tänka på men det hjälper mig lite att förstå att jag gör rätt som tänker lämna honom snart.
Du är verkligen värd att ha ett bra liv nu!!
Kramar<3

... så har min sambo dragit ner rejält på drickandet, men i och för sig drack han måttligt redan innan. Just nu, precis när jag börjat ta min nykterhet på allvar, så skulle jag nog inte vilja att han drack hemma i vart fall. Men om han går ut med vänner och tar ett glas - nej, det spelar ingen roll.

Jag hoppas så för din skull att du hittar vägen fram, Mio. Du har redan börjat gå. Hoppfullt. :)

En varm hälsning från mig till dig.

/LenaNyman

Han säger han bara haft 2 återfall sen han låg på sjukhus för ca 1,5 mån sedan. Han missade ett besök på beroendemottagningen,ska dit snart. Säger han ska ta antabus. Hans arbetsgivare vet inget. Bara 2 på jobbet.
Det jag undrar över,är, om den ene är alkoholist ,blir dennes partner också vanligtvis nykterist? Klarar man som alkoholist av att ens partner tar ett glas vin,eller är det helt fel. Jag känner nu att jag inte kan gå på resturang med en vän,o ta ett glas vin. Han vill inte det ? Jag vet att jag också behöver hjälp som medberoende.har bara inte orkar ta tag i allt pga stress,barn,jobb isv. Men mår bra över denna underbara sajt där man både kan läsa,få insikt,skriva,få råd,så skönt.

Vi har det bra jag och min fru nu. Din man vill ha något att skylla på för att dricka. Skyller på dig att du dricker. Vill ge dig dåligt samvete genom att vara sarkastisk och elak. Klassiskt tyvärr. Innan ni kan ta tag i varandra måste han ha hjälp. Bli nykter och få bort abstinensen. Dricker han varje dag? Du har hamnat i ett medberoende som du också måste få hjälp med.

Jag har världens bästa svägerska! Hon ser, lyssnar och agerar! Hon vågar stå upp för barnen gentemot sin föräldrar som inte ser.
Det var självklart för henne att vi behöll vår plan i fredags, fast att jag och barnen hade flyttat. Lika klart var det att umgänget kunde vara hos dem igår. I dag ringer hon och hör så allt är ok och ställer upp och hjälper till med lite inköp. Hon är grym!
Hon berättade att nu ska svärföräldrar åka på tur ned husbilen. Då riggas det med några som ska ha lite koll. Konstigt, det ska väl inte behövas. Han mår ju så bra så han kan ha barnen varann vecka eller är det så att de faktiskt börjar se och förstå, men inte vill erkänna?

Tack aeromagnus för ditt svar. Det är så skönt att höra från någon som förstår,som varit i samma sits. Jag tycker ändå det är så svårt att hantera honom. Under senaste året så har han druckit massor och jag har ju också druckit,och även dumt nog handlat alkohol till honom ,typisk medberoende som inte 'fattat '.Men skillnaden är ju att även om jag också drack,så tyckte jag det var gott till maten med 1glas vin,eller 2,medans han alltid drack minst 1,5 flaska. Nu vänder han det också mot mig. -du är oxå alkis,har du kollat din lever,du drack ju 1 flaska varje kväll,säger han,och det är inte sant . Jag är inte beroende o har druckit 2 glas vin de sista 2 mån. Men det är så olustigt med alla påhopp ,det ingår kanske i hans försvar?
Han kontrollerar mig,jag fick ställa in en rolig fest efter hans sjukhusvistelse ,du ska väl inte dit o dricka ,sa han. Prstade med en vän som har en narkoman som bror. Hon sa att självklart ska jag kunna gå o träffa vänner,äta middag,ta ett glas vin. Jag skulle ju inte göra det hemma. Vad tycker du om det,aeromagnus?Hur gjorde ni hemma? Har ni hittat tillbaka till varandra efter du kom till insikt o sökt hjälp? Är det fel av mig vara sur o dra mig undan nu? Jag kan inte göra annat känns det som efter polishändelsen. Det otäcka är att hade inte polisen kommit mm. Då hade ju han aldrig berättat om sina återfall utan fortsatt smygsupit? Så nu är det väl bara o vänta på att han får komma till beroende mottagningen,få antabus,samtal hoppas jag . Stör mig på att han verkar så insiktslös. Verkar som han är oberörd inför allt?

... som jag inte hört sedan den där vackra vårkvällen för flera år sedan...
Den där underbara låten, med en helt fantastisk artist, som jag inte hört sedan jag låg inlåst på badrumsgolvet medan exet sparkade och slog på dörren och försökte ta sig in - in till mig som var alldeles fruktansvärt livrädd.

Jag var en jävla hora som bara ville sätta dit honom, och han skulle minsann lära mig hur man uppför sig, och han när han kom in till mig så skulle han minsann kn*lla mig som jag aldrig blivit kn*llad, om jag bara kunde sluta vara en sån j-a galen människa och inte låsa in mig som en annan jävla barnunge...

... och där satt jag på ett iskallt klinkergolv, inlåst i badrummet och bara önskade att han inte skulle kunna ta sig in - livrädd för vad han skulle göra med mig om han lyckades få upp dörren. Där satt jag och undrade om jag skulle kunna ringa polisen eller om de skulle tycka att jag gjorde fel, att jag upptog deras tid.
Och förutom att han hotade mig var och varannan vecka med att ta livet av sig, fick mig att inte våga prata med folk för antingen ville jag ligga med dem eller så ville jag i alla fall inte vara med honom, så brukade han kommentera vad jag sa till folk och hur jag sa det och skratta åt mig och tala om hur patetisk jag var, gjorde sönder skivor och filmer för att jag "var dum" eller sa fel sak...

MEN - han brukade ju inte slå mig - näe då, han kunde sätta sig på mig, hålla fast mina armar så att de var alldeles blå (och kollegor frågade om han slog mig...), och han kunde trycka upp mig mot väggen så att jag inte kunde flytta mig varken framåt, bakåt eller åt sidan, han kunde putta mig in i bordet så att jag fick jätteblåmärken över halva ryggen och hela rumpan och han kunde köra så galet fort med bilen att jag trodde att han skulle köra ihjäl oss, MEN - han slog mig ju inte riktigt... Nej, han gav mig ju inga "riktiga knytnävsslag"...

Och det slutade med att jag inte vågade ringa polisen, men jag skickade ett sms till en vän: "Vad jag än säger imorgon så påminn mig om att jag är såå rädd nu och att jag aldrig ska gå tillbaka till honom". Men nästa morgon, när jag vågade öppna dörren, så låg han där, avdäckad på hallgolvet, och såg så olycklig och liten ut, så jag hjälpte honom in i sängen, bäddade om honom och lät honom sova ut, och sedan fixade jag frukost och försökte säga att jag varit så rädd och ledsen under natten, men han pratade om hur olycklig jag gjort honom, hur osäker han blir på om jag verkligen älskar honom så han måste ju visa mig hur olycklig jag gör honom genom att göra mig lika olycklig. Och det kändes ju lite konstigt. Men mest undrade jag hur jag skulle kunna visa honom att jag älskade honom så att han slapp bli så olycklig på mig att han måste skrika, hota och skrämma mig så där.
Och vännen ringde och frågade vad som hänt, och jag slätade över det och sa att jag blivit lite ledsen, men att det var bra nu...

Och jag fastnar ofta i tanken att jag överdriver, att jag varit för känslig - men en enda låt kan få mig att känna lukten när jag satt där på det kalla klinkergolvet, känna skräcken som gjorde att munnen kändes som sandpapper - hur jag satt på det iskalla golvet och svettades av ren skräck för om han skulle lyckas få upp dörren.
När jag hörde den låten kom tårarna och ångesten - att jag stannade så länge, trots att jag så många gånger bestämde mig för att det var den sista, att jag skaffade familj och bostad med någon som behandlade mig så illa.
Men en dag ska jag kunna lyssna på den underbara artisten igen, och känna glädje över att jag tog mig ur det och att jag var stark och att jag är bra som jag är.

Många tankar och kramar till alla er som kämpar med "stanna-lämna-stanna-lämna-ångest"

du har kvar sitter i dig själv.Men man inbillar sig att allt flyger sin kos tillsammans med gubben om man tar sig samman och går.
Det jag hunnit känna dessa månader är att den spillra som var jag då för fem månader sen,sakta har formats till den person jag en gång var i dagsläget.
Med tillägg och avdrag naturligtvis.Men i alla fall en person med mening och känsla av sammanhang.Det sista året så upplöstes jag alltmer i konturerna och hade till slut ingen aning om vem jag var längre.Och rädd för detta faktum sprang jag bara fortare och fortare.Jag är fortfarande rädd och osäker ibland.Jag saknar och längtar och försöker i minnet reparera det som gick sönder.Men det går inte.Jag hoppas att vi kan förbli vänner och att jag kan se tillbaka på det som var gott och förlåta både mig och honom för det som inte var det.Ta dig själv i handen och för dig försiktigt framåt i den takt du orkar med.
(vad lustigt att jag loggar in i samma minut som du svarat..)

Då skulle jag nog se en ensam, osäker och olycklig person Ullabulla.

Känner igen mig i din mans havanden. Har dock aldrig åkt fast för rattfylla men blivit lobad 2 gånger, den sista gav mug en redig spark i röven. Jag tog tag i situationen och går på behandling, aa antabus bloggar. Jag ville sluta dricka, sluta att såra min familj. Vi som dricker är fast i sjukdomen och kan inte tänka logiskt. Din kille är missbrukare och måste inse det själv. Tyvärr kan inte du påverka honom att ta ett beslut själv det måste komma från han själv. Om du orkar och kan fullfölja så borde du ställa ultimatum. Mig eller flaskan? Vet hans arbetsgivare om att han dricker? Man lan få bra hjälp via sin arbetsgivare. Följ med honom till ett aa möte. Tycker verkligen synd om dig och ger dig en drös med styrkekramar från en alkoholist som kommit till insikt.

Man ska nog alltid lita på magkänslan.. Förra veckan var han konstig på kvällen,satt med simmig blick,svårt få kontakt med,somnade 19.30 före barnet han sövde. Jag sa du har druckit,nej sa han. Nästa dag skickade jag sms o skrev,ljug inte,jag såg du var påverkad igår. Jan svarade ,jag var trött,är du aldrig trött? Häromkvällen skulle han åka o handla,tiden gick o jag sövde barnen. När han kom hem satt han o såg konstig ut i soffan. Han sa det hänt något . Han berättade han hade druckit lite förra veckan,och 4 öl idag efter jobbet på en pizzeria. När han åkte o handlade åkte han fast i poliskontroll. Han kom hem utan bil. Han låg på gränsen, sa han. Till att bli av med körkortet en period 0,13. Han grät o sa förlåt,älskar dig. Det ska inte hända igen. Jag sa du måste få hjälp,antabus,samtal, han sa ja. Men han sa en konstig sak. Jag drack ju så lite?? Så tydligen hjälpte inte sjukhusvistelse med blodiga kräkningar ,dropp mm. ? Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Känner mig arg! Sa jag är trött på allt idag. Jag tycker han borde anstränga sig mer,visa någon ånger ,insikt , men det är väl önsketänkande . Vi glider merbo mer isär . Jag sover i ett annat rum. Han ser på tv,o bryr sig som vanligt inte om mig,vad jag vill se osv. Hur jag mår bryr han sig inte heller om. Jag vill känna att jag kan träffa vänner,göra roliga saker . Hemma lever jag för våra underbara barn ,de ger mig kärlek o styrka att stå ut. Det är som att leva med en zombie,o jag märker ingen större skillnad nu eller innan när han drack. Humöret är illa,ler sällan,kort stubin eller bara likgiltig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig,men det tär på mig att gå o känna mig arg o frustrerad oftast. Mitt barn sa idag,ni bråkar jämt. Han klagar på småsaker hela tiden,hur jag sköter saker,sen försvarar jag mig,o tonerna låter olustiga mellan oss. Så kan man ju inte ha det!

Vill bara tipsa om djävulsdansen på svt. Bra bra serie om medberoende...

Naturligtvis ska man klara av ett ultimatum själv annars så sårar man sig själv. Har du pratat med din kille om att hans dryckesvanor oroar dig? Vad säger han om du tar upp detta med honom? Vi som dricker har alltid löjliga undanflykter även om vi vet att vi sårar, skadar och förstör. Sjukdomen gör så med människor.

det har ett särskilt värde för oss medberoende med en röst som ger stöd från "andra sidan". Jag stöder också helt kravet på nykterhet men med en liten varningssignal: ställ inget ultimatum förrän du är helt säker på att du kan genomföra det, dvs lämna, både praktiskt och känslomässigt. Det praktiska handlar om att ha nånstans att ta vägen där man kan en tid tills man hunnit ordna något eget. Det känslomässiga handlar om att vara "färdig". Läs här så ser du vad jag talar om. Kram och hoppas du har en lugn och bra kväll! / mt

Hej ensam, tyvärr är du inte ensam alls om detta. Du och många framförallt kvinnor får lida för sina mäns supande. Din man behöver hjälp med sitt missbruk och fu behöver ha stöd som medberoende. Ett steg har du tagit, att komma hit. När din man nyktrat till skulle jag om jag vore du ställa ett ultimatum. Du eller dricka.

Dotts - så rätt! Hoppas ni kommit in i lägenheten och att det känns okej? Jag vet att när jag hade lämnat så kändes det å ena sidan sååååå himla skönt, så fri och lättad jag kände mig och så skönt att kunna vara JAG utan rädsla för någon annan, samtidigt som det kändes som tortyr - jag led av att jag hade lämnat, av att jag hade förstört, att jag kanske gjorde fel osv osv, men nu i efterhand så vet jag att det var deet enda att göra. Jag är fortfarande ledsen ibland, inte minst när barnen ber att jag ska "flytta med huset så att jag kan bo med pappa" - men hade jag stannat så hade barnen levt i att allt handlade om honom, hans känslor, hans tankar, hans sätt att vara, hans mående osv osv. Jag gjorde rätt - och du gör rätt!!!
Barnen kommer sakna pappa, och dig när de ev är hos pappa - men vad var alternativet?
Kramar dig länge!!!

Jag vet attd et inte är lätt... Så många gånger som jag bestämde mig, där och då - mitt i natten så bestämde jag mig tusentals gånger för att det fick räcka och att jag skulle stå för det, men sedan kommer det bra, snälla, fina och ångern tillbaka i alkoholisten och då backade jag - ända tills nästa gång, en månad senare, elelr en vecka senare, eller rentav nästa kväll...
Du är inte egoistisk - vem ska tänka på dig om inte du själv?? Du har rätt att göra så att du får det bra, så att du får känna lugn och trygghet - du är värd bra saker!
Kram

Citronfjäril, dina inlägg skulle kunna ha varit mina... I vårt fall spårade det ur och just den händelsen gjorde att han "vaknade upp" och sökte hjälp. Men jag är fortfarande här, på gott och ont. Jag är fortfarande medberoende. även om han är nykter just nu, och det är ett lärande som pågår. Jag hoppas kunna nå dit att jag fattar beslut som är viktiga för att JAG ska må bra (och barnen). Är inte där än, men det här forumet ger mycket stöd och många insikter.

Välkommen!

Känns det just nu.Dagarna är bättre än på många år och känslan när jag vaknar på morgonen är frid.Men ändå så sitter jag här nu och försöker hitta tillräckligt många små anledningar som gör att det är befogat för mig att åka ned till stugan och ta mig en titt.
Papper som ska undertecknas,skruvdragare som ska hämtas osv.
Men ingen av dessa anledningar är ju på riktigt.De är bara på låtsas för att jag ska få mig en liten bit av honom igen.Och då sätts hjulen i rullning och stora delar av mig tas i anspråk för detta att sörja,förstå osv.Jag kanske helt enkelt måste få känna denna ödslighet ibland då jag ju egentligen mår helt ok.Ta dessa två lediga dagar och skapa de till mina och inte stressa sönder dom med en massa aktiviteter som jag gärna gör för att slippa känna.Om jag klarar att i vila låta bli att ta kontakt så har jag kommit ytterligare ett pyttesteg framåt.Ja det låter som en bra plan,den kör vi på.

Det är sannerligen en skör tråd... Man tror man vet var man står, men sen händer något - åt ena eller andra hållet.

Det är inte ditt fel, du måste se det!

Kram