Senaste kommentarerna i forumet

Jag är också mitt i den där förvirringen. Stanna eller lämna? Tvinga barnen att flytta, bo varannan vecka, kanske byta skola?

Nu har han varit nykter ett bra tag, även om jag misstänker att det gled ner något i förra veckan (men jag har inga bevis och jag ska inte börja leta flaskor!), men jag vet ändå inte om "vi" finns kvar. Okej, han är nykter men är saker och ting så bra hemma? mellan oss? Ska jag bara acceptera ett liv som är okej, som fungerar praktiskt, eller ska jag ta chansen/risken att antingen bli lycklig på egen hand eller total olycklig utan honom??

Jag har inga svar,men visst blir det svårare när ens alkis är nykter.

Kram

Åh flygcert, lider med dig...

Samtidigt finns det ju hopp. Som du säger, allt måste fram för att det ska kunna bli bättre. Min mellanson grät och bönade i fredags att vi skulle flytta och han vill absolut inte bo hos pappa varannan vecka. Man dör ju när man hör sånt!

Tror ändå att ni får en bättre jul än vi kan se fram emot.

Kram

Bra gjort! Tänk på dig nu!

Kram

....vänta inte längre. Jag har inte skrivit det tidigare men jag var hemma två veckor :(. orkade inte göra nåt utom att kontakta en läkare och be om ett samtal med nån som är duktigt på att styra mina tankar på nåt annat än honom.
Går inte att älta hela tiden , det går bara inte .

Någon har sagt till mig en gång att alkoholisten är beredd att offra alla och allt.......sin familj , sina barn :( . Hur kan man komma alls på sådant ide att lura barnen ? .
Han riskerar sitt jobb också för det är det andra gången de hjälper honom....han har allas ögon på sig ....
Nu ser jag hur sjuk är han .
Nu väntar vi på en krasch :(

Ja.. kan det vara .
Men jag kände redan från början att det är ett spel utåt , tyvärr .
Om han dricker på antabus så nått han botten.
Själv tror jag att han ljög från första stunden och han tog behandlingen med sug dämpande tabletter som i våras. Det är förklaringen varför ville han inte ha kontakt med mig
Stackars hans barn ....

Nu på Onsdag kl 16 så påbörjar ullabulla sitt nya icke medberoende liv.Hoppas kan man ju att de når fram till mig..

... även om jag inte så ofta kommenterar.
Jag ser hur du kämpar, och utifrån sett, i alla fall i mina ögon, så kan du ju inte släppa så länge ni har så mycket kontakt - jag säger inte att du gör rätt eller fel och jag dömer absolut inte, men du får kämpa för något som verkar omöjligt. Det verkar inte som att han har bestämt sig? Och kanske inte du heller? Vad är viktigt för dig? Vad vill du ha?

Kram

speciellt inriktad på beroende och medberoende.Nu är jag trött på att halva min dag ibland går åt till detta ältande.Även om jag agerar rätt så sunt just nu så är hjärnan ändå ockuperad.Och är den ockuperad så betyder ju det att den inte släpper fram det riktiga livet,dvs mitt liv med mitt innehåll.Nu får det vara nog med medberoende om jag kan göra något åt det.Basta!

drack trots antabus.Hon hade tyvärr inte problem att dricka både vin och öl trots antabus.
Hon är väl tillverkad av den mer hårdhudade varianten :)
Så det kanske är fallet hos er också?

Jag och andra är lättlurade !!!!
Vi som trodde att han äter antabus och menar allvar att vilja vara nykter .
Han har sagt till sina egna barn att han tar den . Våran gemensam vän har hälsat på honom och vad berättar han för mig efteråt ?
Han drack folköl till maten alltså........
Hur kan man lura sina egna barn ?
Jag hade en rätt magkänsla att det var spel för galleri.
Hur tänker en alkoholist om den tänker om nånting mer än om alkoholen ?
Jag är riktig besviken och ledsen ..........
Visst , antabus ......" Jag väljer inte mellan dig och alkoholen ....."
Stackars stackars vilsna människa.

Jo jag känner mig stark och lugn i mina beslut. Vi har huset på försäljning och så fort det bara kan gå flyttar vi till lägenhet som vi hittat. Längtar så att få börja om från början. Nytt hem, nya möbler i helt nya kvarter:-) Tror på min älskade man<3
Kram alla fina

Jag skickar styrka och kramar till dig !

Det gör så ont i mig när jag läser det dina barn säger, det du har att kämpa med. Barnen är det käraste vi har och att du dessutom ska behöva kämpa för dem på detta sätt är hjärtskärande. Åh, Gud du är stark ❤️️.

Vissa dagar är så fulla med längtan och sorg över att vårt liv tillsammans inte existerar längre. Allt runt omkring mig har blivit så lugnt på nåt konstigt sätt, kämpandet känns inte på samma sätt som förr och jag är inte så förtvivlat ångestladdad som jag varit så många gånger när vi bodde tillsammans...... Borde ju vara glad för det men ibland saknar jag honom och någon att få vara nära. Mitt i all strävan att hitta mig själv finns ju också en väldig osäkerhet över att lämna det invanda mönstret- jag har ju alltid älskat honom och nu ska jag tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt. Inte varje dag som det är lätt att leva efter denna "nya" strategi. Återkommer ofta till.."tänk om allt har förändrats, tänk om vi skulle kunna fungera tillsammans, tänk om det är onödigt att han flyttar"..? Jag vet att dessa tankar är påstridiga när han är närvarande och nykter- såsom han varit i helgen. Han gör mig så förvirrad.

för att få hjälp(inte för att kolla) och döm om min förvåning då han helt klart har hunnit ta sig lite alkohol.Hur tänker han när han kommer fram till en sån lösning?Är det ångesten över att ha träffat mig och att jag väckt upp saker genom vårt samtal?Är det för att han ska jobba i morgon och känner att han inte alls är redo?Herregud och jag som tyckte vi kom en bit idag.Inbilla dig aldrig något ullabulla,hoppas aldrig något.Glöm inte det.

med exet.Han var darrig och hade en del ångest.
Men han öppnade upp för första gången sen vår brytning om sitt mående och sin kamp för att hitta rätt.Inte ett ord om hur han botar sin ångest med alkohol,men jag är inte hans alkoholterapeut och tänker inte bli det heller.Men i omskrivna ordalag var det egentligen alkoholen och måendet han hela tiden pratade om.Jag nämnde i alla fall att jag tagit reda på ett ställe här i stan som kunde hjälpa både honom och mig om han var intresserad.

Då skulle han direkt resa sig upp och gå.Så starkt är hans flyktbeteende.Jag släppte direkt tråden och sa att du kan när som helst fråga om detta så berättar jag mer men jag kommer inte att ta upp det mer.Han våndades nu inför sina nya 24 timmars-pass och hur trött han skulle vara och hur lång tid återhämtningen skulle ta.Han ser inga utvägar,det verkar liksom bara bli stopp på alla vägar han har framför sig.Jag kan inte göra annat än lyssna.Själv känner jag ett visst hopp eftersom han öppnade upp sig så rejält.Men säger då vän av ordning.Har man supit i 6 dagar kanske det är dax för lite reflexioner och där satt då ett ivrigt öra och lyssnade.

Jag bryr mig inte om den vännen av ordningen utan tar tacksamt emot alla öppningar in i ett eventuellt tillfrisknande.Nu ska lite nytta göras och jag ser fram emot en ny arbetsvecka då jag återigen klarat mina föresatser att inte arbeta på kvällar och helger.

Vad gör att en fullt frisk kvinna mitt i livet som ser hyfsad ut,bra jobb ordnade förhållanden osv tycker att det är en bra ide att hålla fast vid ovanstående människospillra?

av problemet.Igår när jag var ner så ligger där då en halvfull karl med glansig blick och gott humör kl 11 i sängen.Han hade sovit så dåligt och varit upp och gjort brasa kl 6.Sen somnat om igen efter påfyllning antagligen.Och sen vaknar man då 11 rätt så på lyset.Kliver upp stinker alkohol,har ett skrubbsår i pannan.Inga lakan i sängen.Inte gjort ett handtag på hela veckan osv.Men inför mig som vet exakt vad han håller på med ändå säger:Jag har haft en tung vecka och sovit dåligt och inte mått bra.Det är då det närmaste en bekännelse jag kommer trots att det är väldigt uppenbart vad som är problemet.Varför dessa in i benet idiotiska lögner som ingen överhuvudtaget kan köpa?Jag förstår det inte.

Jag håller på med socialtjänsten och är rätt less - när förskolan reagerade på saker men inte ville anmäla utan vänta och se om det blir bättre så sa soc att man ska anmäla vid oro och de ska inte vänta. Nu säger soc rakt ut att de tror att största barnet behöver psykologhjälp - men de väntar på tingsrättens beslut, för soc tror att nyckeln till att barnen ska få det bättre kan vara att de bor hos mig... Och det finns ingen tidsplan för rätten så det kan ju dröja ett tag, ett himla tag.
Det har varit en kort tids tystnad, barnen berättar inte så mycket, men så var det dags igen... Får hör hur barnen berättar om att "pappa varit så arg för att det kommit kiss utanför toaletten att han sedan blev jätteledsen och jag sa förlåt flera gånger och ska aldrig göra så mer", att "det var mitt fel att pappa tankade fel, för pappa sa att jag inte uppförde mig" - och när vi pratar om det och jag påtalar att det är den vuxnes ansvar att tanka rätt, och det är inte barnets fel så är barnet påstridigt och väldigt mån om att "ja, fast pappa orkade inte med mig när jag skrek och då tankade han fel och han sa att det var mitt fel"... Och samtidigt är de glada över att åka till pappa - ofta påtalar de att de får så mycket saker och att de vill att jag ska köpa presenter när de varit hos pappa "för så gör alltid pappa när vi varit hos dig", det måste ju vara pappas skuldkänslor som står för det?!?

Och nästa orosmoment - det kommer vara dags för tingsrätten inom några månader, och jag har fått höra detaljer ur den del som familjerättens utredningen skriver utifrån mitt perspektiv och då vill en del av mig bara krypa ner i en grotta längst ner i marken: jag har försökt att ta upp många saker som hänt, exempel på hur barnen reagerat, exempel på saker jag sett och exempel på saker barnen berättat. Å ena sidan tänker jag att det är bra och viktigt att berätta så mycket jag kan för att visa hur det faktiskt är, tagit till mig Sorgsens råd om att allt måste komma fram även om det för en tid kan innebära att barnen får det värre innan det kan bli bättre, samtidigt som jag känner mig som en helt fruktansvärd människa som utlämnar mitt ex så - han är ju faktiskt snäll och bra på många sätt också, och som socialtjänsten poängterar - han älskar sina barn (som väl de allra flesta gör...), men jag är också å andra sidan rädd att barnen ska tillrättavisas av honom för alla de saker som han kommer förstå att de berättat om.... Och så finns ju den delen av mig som känner att "det räcker - han ska F-n fatta att nu har jag lagt ner den där tycka-synd-om-X-akten, nu får han lägga av, för jag viker mig inte längre utan jag kommer kämpa för barnen, avsett vad." Och å ena sidan tänker jag att genom mitt kämpande så har det hänt saker som fått honom att ändra sig, men om det inte blir någon ändring av boendet efter alla tillrättavisningar han fått så är det ju som att allt är ogjort eftersom han kommer att ta det som att han gör rätt och jag bara hittat på...
Läste igår en lång artikel om narcissism, och det är så klockrent - jag minns när mt skickade mig länkar om narcissism på Tuvaforum och jag kände igen vissa saker, men nu när jag läser om det så är det som att jag accepterat att det är fler saker, för jag kan verkligen se hur han stämmer in på så många bitar där!! Och jag är starkare nu, men det gör fortfarande lite ont att tänka på allt jag gett upp, allt jag accepterat, allt jag låtit fortgå för att jag var så kär i honom... Men jag blir också starkare - jag kämpar för barnen, och jag står upp för mig, jag lär mig saker av detta, och jag har många svagheter, men jag har också styrkor - jag är driven, jag kämpar och jag ger inte upp, jag letar nya vägar...
Men fortfarande - en låt kan på en sekund flytta mig tillbaka till honom i tanken, och för barnens skull gör det ont - nu närmar det sig jul och jag kommer inte kunna ge dem kärnfamiljsjulen... och jag vet att jag istället har gett dem lugnet, men...

Hoppfullt! Det bästa är, som Stigsdotter också skrev, att du är klar över dig själv och fattat beslut för din del!
Lycka till, allt gott längs vägen! / mt

att ändra sina mönster! Ullabullas tips är bra tycker jag. Missbrukarna på "andra sidan" här brukar skriva om papegojan som sitter på axeln och tjatar, det du ska ta dig igenom nu är samma fenomen - så tänker jag : ändra mönster, växla spår. Du ska lära dig ha fokus på dig och vad du kan göra som är konstruktivt och bra för dig. Efter att du sagt "Aj aj icke sa Nicke" så kan du behöva göra något annat som hjälper dig hålla fokus på dig och håller tankarna och dina steg borta från riskfältet där du vet att det kan finnas gömmor... Vi vet vi som är här. Kämpa på - med dig själv! Jag läste den här, gång på gång http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Kram, hoppas din söndag blir fin! / mt

och att det nu är slut för gott. Jag är en obotlig optimist och lever alltid i nuet. Det som hänt har hänt!
Spännande fortsättning följer för nu har han varit nykter sedan i torsdags. Både den röda och svarta boken ligger på bordet. Hoppet finns!
Kram

Bra jobbat

Han har ju varit fast +10 år å antagligen mer, men eskalerat på sistone.

Känns inte bra. Men känns inte heller bra att aldrig mer gå ut.

Jag har gjort väldigt klart för honom vart jag står å sa ikväll att jag inte kunnat gå ut med honom på så länge pga jag försöker få honom att sluta. Då blev han nere.