Senaste kommentarerna i forumet

Hej,

Jag har alltid haft svårt att kontrollera alkoholen och blir väldigt dryg och sarkastisk om jag stör mig på något. Det kan vara något jag stör mig på som nykter. Jag träffade en mycket fin snäll härlig tjej som jag var tillsammans med i 10 veckor ca. Efter 4-5 veckor kände jag att hon tyvärr inte var den jag hade hoppats på men samtidigt hade jag väldigt starka känslor för henne. Jag pratade med henne några gånger som nykter om detta och kände inte att hon kunde ändra på sig. Det gick inte. Under de första 4-5 veckorna kunde vi dricka, det var mycket under den underbara sommaren men hanterbart. Däremot efter dessa 4-5 veckor blev jag extremt frustrerad då jag omöjligt kunde göra slut för att jag var så otroligt kär och förälskad i henne samtidigt som jag visste att jag inte ville vara tillsammans med henne. Jag drack mer och mer och började även bli väldigt dryg. Tills slut självklart efter ytterligare 4-5 veckor så hade hennes känslor dämpats med tanke på mitt beteende och hon gjorde slut. Jag är totalt knäckt känslomässigt både för att det tagit slut (vilket jag skulle varit iaf) men även av extremt dåligt samvete för att jag sårat så pass mycket så hon tog steget. Detta beteende bottnar självklart i dålig självkänsla tyvärr vilket jag måste arbeta med.

Tiden är en avgörande faktor, som att bygga upp ett förhållande från start. Han har abstinens nu och hsr skuld och skamkänslor. Då tenderar man att lägga över skulden på någon annan förman själv skäms. Gecdet tid.

Vill han inte sluta kan du inte ändra på honom. Han måste ta konsekvenser av sitt handlande. Visdt man kan i stunden man dricker må bra av slkohol men i långa loppet är det bara skit. Han mår dåligt när a går ur och det blir bättre när man fyller på med ny. Är abstinens och den är inte så rolig.

av oss halvtokar som vägrar ge upp om den som missbrukar.Alla de lärda säger att det är precis det du ska göra.Släppa taget så att konsekvenserna för din kompis blir ytterligare en i raden som vänder honom ryggen.Men den som står utan kompis blir ju förmodligen du.Han söker sig antingen vidare till mer fyllesugna kompisar eller drar sig mer undan och dricker i ensamhet.Det som går att slå fast är i alla fall att vad du än gör så kommer han att fortsätta dricka så länge vinsterna är större än förlusterna.Det forumet kan göra och har gjort för mig är att man blir mer klar över vad man gör och varför.

Ibland kan man göra det rätta och stå fast vid det man innerst inne vet är rätt.Ibland kan man inte det och ger efter för att man bryr sig om och så oändligt gärna vill att den som dricker ska se det vi ser.Nämligen att de bör sluta och söka hjälp för sitt missbruk.
Oavsett vad du kommer fram till för beslut,välkommen hit och hoppas att du får någon guidning inifrån och ut vad som passar dig bäst.

och inte kom han och tittade på ugnen som pajat som han lovade igår.
Det verkar som att jag vill bli besviken om och om och om och om igen.
Vad försöker jag bevisa och för vem?

Tack snälla ni för att ni tar er tid och svara o peppa och ge råd!!
Nu är det nolltolerans hemma hos oss... Det har gått bra i iaf två dagar nu om han håller sig sysselsatt... Men han lägger över det på mig känns det som, han säger saker som; om det får dig att må bättre... Eller; jag kan vara nykter ett helt år om det får dig och må bra...
Jag vill ju att han ska må bra! Och jag oxå givetvis, men jag vet inte...
Jag känner mig hemsk, men jag litar inte på honom alls... Hur hittar man tillbaka till det? Tilliten?
Kram

igår då han var rejält på lyset.Stackars stackars han ;) som var tvungen att trösta sig då bilreparatören inte kom för trettielfte gången i sommar/höst.
Jag kände mig helt blank och inte alls förvånad.Trodde reaktionerna skulle komma efteråt att vilja åka ner prata eller rädda upp situationen,men de uteblev.Idag ska han till läkare som är väl medveten om situationen då det var hon som skrev ut antabus för två år sedan och remitterade till alkoholmottagningen.Han lär ju lukta idag förmodligen.Så litet hopp att hon lyfter på locket.

Själv gick jag stärkande promenad på 1,5 timme med väninna och har sovit i 10 timmar utan tanke (nästan) på fyllgubben i stugan.
Det kändes värre dagen innan då jag misstänkte och inte visste.Mådde helt enkelt bra igår kväll trots omständigheterna.Alltid något..

Åhhh LC, jag kan verkligen känna igen mig i din ilska och maktlöshet! Och känslan av tomhet och likgiltighet inför din man när han dricker. Känner igen mig alltför väl... Det löser dessvärre inte dina problem, men du ska veta att du är inte ensam! Tyvärr! :-( Håller med de andra kloka själarna här att det är bra och nyttigt att hänga med här och läsa i alla trådar. Bra att du pratat med din man, hjälper inte någon av er att tiga. Jag har själv problem att prata med min man, men har gjort det nu vid några tillfällen. Även om det inte hjälper, dvs även om han inte ändrar sig, så tycker jag att det i alla fall känns bättre när man berättat vad man tycker och känner. Då känner man i alla fall att man varit ärlig och försökt på det sätt man kan att förändra situationen. För det ända du kan göra är ju att berätta hur du (och barnen) påverkas, sen är det ju upp till honom att göra en förändring om han vill.... Jag har själv sagt att jag kräver att han söker hjälp för att jag inte vill leva så här längre, för att jag snart inte orkar mer.....dessvärre har ingen förändring skett....så jag borde lämna nu.... Men jag lever på hoppet, och på när han är normal och inte dricker (för det gör han inte hela tiden) då tänker jag att nu är det nog lungt, det löser sig.... men tyvärr blir jag ständigt besviken... Så förtroendet är ju som bortblåst, och hur ska man få liv i det....? Inte mycket till hjälp detta LC, men som sagt du är inte ensam, tänker på dig! Styrkekramar!

Med trött och uppgiven man som är fast i sitt problem med bilen som aldrig blir fixad.Jag känner igen känslan av att inte komma vidare,men han har en förmåga att blåsa upp det till så stora proportioner och allt kretsar kring det som en sorts tvångstanke.
En pyttemisstanke fanns också om enstaka slurk starka drycker.Men jag hade fel i Lördags och kan ha haft fel igår också.Inte lika glad igår kväll när jag gick och la mig som i söndags.Men nu ska jag lägga locket på några dagar och ägna mig åt mig och mitt.Jag har läst lite i trådar här och ser hur vanligt problemet med depression och utmattningssyndrom är och att lösningen ofta är självmedicinering med alkohol.Mycket lyckat,men kanske förståeligt.

för 20 år sedan då jag separerade från barnens far hade jag ibland stora dilemman.Han var så urdjävlig mot mig.Men mot barnen var han faktiskt fin,älskande och närvarande.Däremot kunde han inte sköta det praktiska som mat tvätt och liknande.Mot mig fortsatte han att vara jättetrist i flera år efteråt.Jag var många gånger nära att ansöka om enskild vårdnad men något stoppade mig ändå.Nu idag så är jag glad över det då vi har ett delat ansvar och glädje och allt annat i livet har normaliserats och vi har hitat varsitt nytt liv att leva.Jag visste ju nånstans hela tiden att mina barn inte for illa även om jag själv gjorde det.Men om du vet att de far illa genom att han manipulerar och styr dom och får dom att känna sig värdelösa så gör du ju rätt som driver igenom enskild vårdnad.Om du ser att allt förändras till det bättre och att han vaknar till och blir en mer känslomässigt korrekt pappa så kan du ju alltid häva den enskilda vårdnaden.

Gör jag rätt? Eller bör jag ge upp min stämningsansökan om vårdnaden för barnen?

Barnen undrar varför jag inte vill att de ska få vara hos pappa, "för det har pappa sagt"... Och de vill ju, inte minst eftersom de får så mycket saker - och, som min samtalskontakt säger, barn kommer alltid att älska sina föräldrar; ett barn som blir kränkt slutar inte heller älska sina föräldrar utan får "bara" dålig självkänsla... Och i utredningen fick jag frågan om vad jag gör om jag får vårdnaden och pappan vänder barnen emot mig så att de tycker att jag tagit pappa ifrån dem - jag svarade lite svamlande att jag inte vet riktigt, men att jag hoppas att vi kan prata om det osv... Då upprepade de frågan och sa att "hoppas" kommer inte lösa något, så vad skulle jag göra och poängterade att det inte finns något rätt eller fel svar. Jag svarade då att även om det inte finns något rätt svar så vet jag inte, men jag sa att "även om jag inte vet svaret på det så kan jag ju inte låta det stoppa mig i tvisten när jag faktiskt inte tror att barnen har det riktigt bra dom det är. Fel svar? Rätt?
Men efteråt tänkte jag att jag har ju löst så mycket annat, så jag måste ju tro att hamnar vi i den situationen så får jag helt enkelt jobba på en lösning med det också?!

Jag svajar ibland, för jag tänker att många saker blivit bättre, men jag har ju någonstans magkänslan att barnen blir lite manipulerade, lite förtryckta, lite för "formade", ja, de blir lite stöpta i rätt form för att de ska passa in i pappas liv, och självklart ska man fostra, hjälpa och uppfostra sina barn, men i mina ögon ska man inte rätta barnen så att de säger rätt saker, att de anpassar sig för att hålla pappa nöjd, säger rätt saker, är tacksam på rätt sätt osv osv osv. Jag fick frågan om jag blandar in mina upplevelser, men att pappan kanske faktiskt inte behandlar barnen så, men jag har ju tusen exempel på när han upprepar samma typ av saker mot barnen som han gjort mot mig...?!
Och ibland tänker jag att jag kanske bara är egoistisk, som exet säger, vill jag bara ha barnen för att jag inte klarar mig utan dem?? Men så tänker jag ett varv till - jag älskar barnen och vill självklart vara medlem hela tiden, MEN jag har också ett härligt liv när jag. Inte har barnen hos mig, när jag kan träffa vänner på ett helt annat sätt, gå och träna, slappa osv, och så känner jag ju att det handlar inte om något annat än att jag vill inte att mina barn ska behöv utsättas för alla de manipulationer och elakheter, förvrängningar och konstigheter som exet använder sig av. Men jag tror ändå att det är viktigt att de träffar honom så att de lär kännahonom och kanske en dag själva inser...?!

Åh, ge mig svaret...?!

Min magkänsla sa mig detta tyvärr. Ja kanske inte magkänslan enbart, utan erfarenhet. Att försöka håna eller på något sätt jaga en missbrukare om eventuellt drickande ger ingen effekt. Nu menar jag inte att man ska strunta i det men det tar en del energi och ger bråk. Din kille måste själv ta hjälp. Kanske skulle ett möte på aa vara något. Nu ligger han säkerligen i förnekelsefasen men fråga.

som Vilse i pannkakan skriver - så är det. Våra historier är olika men ändå desamma. Mönstret och kärnan i både missbruket och medberoendet är detsamma oberoende av den yttre ramen. De allra flesta jag har mött här och på Alanon har gått igenom det Vip beskriver - och trott att man är ensam om att gömma, märka flaskor, väga boxar på digitalvåg... uppmuntra, stöda, tjata, hota, böna och be. Och ja, att få dela missbrukarnas berättelser gör att bilden klarnar än mer. Att ta till sig det här är, för de allra flesta, en lång och smärtsam resa. Samtidigt en enorm befrielse i insikten att jag inte är ensam. Fortsätt skriva och fortsätt läsa här, forumen är en guldgruva av insikter och möjligheter.
Läs Vip`s avslutande rader många gånger: tala om dig själv (inte om hur han är/borde vara), tala om vad du ser och hör, vilka känslor det väcker i dig, vad du behöver för att må bra och vad du önskar - hur du vill leva ditt liv. Och gör det när han är nykter! Kram / mt

Det är inte egoistiskt att låta någon annan ta ansvar för sina egna handlingar.

Fick veta , att han har börjat med antabus.......måndag - fredag hos en läkare . Inget på helgerna.
Lättnad ......hoppas , att han fixar det .
Jag tänker vara här och inte där !!!!!!!!
Nu ska jag vara en egoist och låta honom ta ansvaret själv !!!!!!

Och välkommen hit. Min historia har pågått längre än din, men den är ändå densamma. Det är det som är så skönt här, att man läser och börjar förstå att man inte är ensam. Att dessutom få missbrukarnas sida av saken (som aeromagnus som är en ängel) hjälper ännu mer.

Du är fast i kontrollfasen, dvs du tror fortfarande att om du håller koll på hur mycket han sätter i sig så gör det skillnad. Men det gör det inte. Och alkoholisten dricker alltid mer än du vet om ändå. Det spelar ingen roll om du - som jag och många andra - börjar märka flaskorna och letar fram burkar och flaskor - som jag och många andra - och ställer dem framför näsan på honom. Han kommer att känna mer skuld, förmodligen få mer ångest och dricka i alla fall. Möjligen bara bli bättre på att gömma. Det du måste förstå är att han sannolikt inte är mottaglig och att du inte har ansvar för hans drickande. Det får han ta! Så nöj dig med att konstatera att han är full, lägg inte energin på att kontrollera honom och sen får du fråga dig om han någonsin kommer att vilja få hjälp.

Var väldigt tydlig med hur du känner det (jag ser det som om, jag känner att...) och säg att det kommer att påverka er relation, i förlängningen kanske hans jobb och relationer till andra. Det är hans val. Och du, ta det här när han är nykter! Annars är det bortkastat.

Kram

och tar in att när och om han tar ett återfall så är det inte för att svika löftet till dig.Det är isåfall troligen för att han är alkoholist och inte kan låta bli.
Men din nejattityd är nog ett måste åtminstone för dig själv så du håller löftet till dig själv och visar att du menar vad du säger och känner.

Jag gick i två år och väntade på återfall och det pågick ju nästan hela tiden bakom min rygg.Jag kände mig förstås oerhört sviken.
Men har nu i sommar mer tagit in att jag råkar ju ha valt en alkoholist till käresta.
Så därför är det ju bara oss själva vår attityd och vår känsla som kan påverkas,inte hans.
Jag hoppas att din samtalshjälp kan lätta på trycket lite för dig.
Härligt att det händer grejjer,även om all förändring tar på orken.

Än så länge allt bra. Första helgen passerat och han var nykter. Vi hade det trevligt. Men vet att det är långt kvar. Ska iväg och prata med en psykolog nu för jag behöver prata och jobba med mig. Vill inte bli bitter. Måste försöka ösa ur mig och lära mig att släppa vissa saker. Så svårt !
Litar fortfarande inte på honom men får ta en helg i taget.

Det gick åt skogen redan första dan! Han smygdrack både öl o sprit...det har iaf försvunnit... Jag blir så jävla arg o jag känner mig så maktlös! Nu är jag rädd att han ska börja smyga ännu mer... Hur ska ja gå till väga?! Nån som har ett gott råd och ge mig, för jag vet inte... :( *ledsentjejidag*...

Med stor respekt från båda hållen.Vad jag vet så är han nu en vecka in på nykterhet.Men jag har gett mig den på att jag inte ska kontrollera/bli alltför besviken denna gång.Känslan och ron var stark mellan oss och glädjen att kunna prata med varandra som jämlikar.Fin stund med lite ömhet,inte mer och nu hoppas jag att jag kan leva på dessa smulor utan att gå igång för mycket.Sex dagar Ullabulla en dag exet.Det var också jätteroligt att se att hans ork och framtidstro börjar återvända.Hans depression/utmattning kommer nog att ligga kvar en lång tid framöver jämte alkoholproblemen.

Men i dagsläget är det hela paketet jag ser och älskar ändå,trots detta.Inatt vaknade jag med en känsla av ro i mig och en acceptans att livet ser ut som det gör just nu.Jag har brytt min hjärna sista tiden för att försöka se lösningar på allt möjligt som jag egentligen inte kan lösa just nu.Jag får helt enkelt vänta och se med ganska många delar av mitt liv.Men inatt så kändes detta helt ok.Släppt kontrollen en liten bit till kanske.

så tröttsamt. Och så hemskt att det får vara så.. Jag läser din trötthet, ibland nästan uppgivenhet, men oftare ser jag din styrka och kämpaglöd. Jag har sagt det förr och säger det igen, vilken resa du gjort flygcert! Vilken resa från det du skrev ditt första inlägg och de spår du lämnade i skräck och ångest. Du är en fågel Fenix som rest dig ur askan, ja det är du sannerligen. Kramar i massor till dig / mt

jag tycker det är riktigt bra att du är arg, riktigt jävla förbannad. Och jag lider med den del av dig som sörjer.....allt det som inte blev det du önskade och hoppades. Mannen, barnens far, blir knappast en annan för att han hittat en annan kvinna. Högst sannolikt upprepar han sitt mönster. Sorgligt men troligen sant. En dag tror jag du är nöjd och tacksam mot dig själv för att du tog dig ur det. Kram, kram / mt

Du har gjort alltvrätt utom en sak. Att dricka med honom. Som medperson blr man inte underlätta missbruk men jag hsde kanske gjort samma sak. Du har visat att du inte tolererar drickandet. Du har varit tydlig med det. Du har skänkt honom medkänsla och kärlek. Du har tvingat honom att ta eget ansvar flr sina gärningar. Du har gjort allt rätt. Det är bara ett problemoch det är HAN. Din kille vill inte sluta dricka och som alla missbrukare ger man sin sambo, tjej, partner skulden. Styrkekramar

I veckan som gick så var barnen hos familjerätten, som en del i vårdnadsutredningen. Deras pappa fick vänta utanför, och barnen var inne och pratade. Några dagar senare kom barnen till mig och det första som den stora säger är: "pappa blev arg för att jag sa att han är arg", och efter några vändor fram och tillbaka så kunde jag förstå att pappan hade väntat utanför, men hört vad barnen sagt, blivit arg och sagt att "om barnen säger så så kommer de inte få bo mer hos pappa, eftersom dessa tanter tycker som mamma".
Jag ringde upp familjerätten och förklarade detta, inte minst för att varna dem för att använda detta rum för andra barn som kanske råkar ut för ännu värre saker än det mina barn fick höra av pappa.
Samma dag ska jag ta dit barnen, och när vi möter mannen och kvinnan igen så säger det stora barnet direkt "jag ska ta tillbaka en sak som jag sagt; pappa är inte alls arg", och de använder sedan samma rum och jag hör stora delar av samtalet därinne. Kvinnan frågar mig efteråt om det är lyhört och jag bekräftar det. Skillnaden är att jag, oavsett om barnen skulle ha sagt något bra eller dåligt för mig, inte skulle ha pressat dem.
Jag vill bara ringa upp dem, och enhetschefen och ifrågasätta utredningen - hur kan det bli en trovärdig utredning om inte barnen vågar säga saker av rädsla för att de ska få skäll. Jag ska träffa dem i veckan, och jag får väl vänta till dess, men jag är på ren svenska så jävla arg!!! Mitt största barn var uppenbarligen ÅTERIGEN utsatt för pappas påtryckningar...
Åh...

... Och känner din sorg!
Jag vet att det är svårt, men försök att tänka på det som du inte vill ha tillbaka - ni behöver hur som helst tid ifrån varandra och han kanske är snäll, trevlig och bra på alla sätt nu, men så hade inte ni det och skulle ni försöka nu igen så skulle ni med största sannolikhet falla tillbaka i gamla mönster väldigt snabbt igen. Och inte minst så är det ju troligen en flykt för honom att träffa någon annan.
Försök att gråta om du behöver det, men försök också att göra något gott, mysigt och bra för DIG!
Kram