Senaste kommentarerna i forumet

ärligt sagt så har jag gjort allt vad jag kunde.......
Det att jag har kontaktat hans arbetsgivare kanske var inte så bra.......Var det till nån hjälp tycker ni ? Kontaktat alla hans vänner.......
Skulle göra det för varje människa som skriker på hjälp.
Jag ska försöka luta mig tillbaks nu och hitta lugnet i själen

Kram Vilmåbra......tack.....tänker på dig med <3

Ja du aeromagnus, ja är oxå skeptisk! Men jag ger han en chans... just att han bara accepterade det så enkelt gör att jag redan blir misstänksam!... Men nu har jag iaf talat om min oro, och vad han väljer och göra med den informationen visar sig väl... Men jag accepterar inte det! Det som är jobbigt oxå är ju att jag inte litar på honom till 100 %... Kommer ju fortfarande leta burkar o dyl... Men det e ja ju van vid... :(

ursch......mår inte bra av detta....
tänk om han tänker likadant som jag .....jag har också druckit med honom ...för att anpassa sig till honom ...för jag ville att han skulle tycka om mig....Han kanske är arg på mig för det..................................har klappat på huvudet , lagat mat ,har sagt hur fin och snäll är han ...köpt fina kläder för han skulle tycka att jag är fin...Fyyyyy
Konstigaste är att jag vet allt det ni fina människor skriver till mig , men så svårt är det att förstå det......

Jag vill bara skrika, gråta och ringa upp honom och skälla ut honom och tala om hur ont detta gör!! Varför har han aldrig velat kämpa för mig? Vad är det för fel på mig? Varför börjar han träffa någon annan? Är det så lätt att glömma mig? Varför har han inte kunnat säga till mig att han vill ha mig och är villig att gå mig till mötes? Varför gick det nu plötsligt så bra att ta ledigt i två dagar och åka bort en weekend för att träffa henne när det aldrig finns tid över eller en tanke på att ta med sina barn på en weekend (han har alltid sagt att han är så dålig på att hitta och åka själv). Blir så arg och ledsen att det nu fanns plats i hans liv att göra nåt annat än att supa en helg och försumma tiden med sina barn. Fy vad jag är förbannad!

Jag hoppas han gör som han sa. Fredag och lördag. Hur mycket då? Jag lovade min fruvsamma sak, gick sådär. Din kille kanske är bättre på att hålla ord och kanske inte har det beroendet fullt utvecklat än. Jag håller tummarna för att han klarar av detta.

Nu sitter jag och analyserar varför han vill inte höra av sig till mig !!!!
-han tycker inte att jag har varit till nån hjälp för honom redan i våras då jag har opponerat mig att han får inte dricka folköl till tabletterna han fick från en läkare.
-han vill straffa mig och lägga all skuld på mig och bevisa att jag har fel.
-att det är spel för galleri och han vet att om skulle jag vara i närheten av honom så skulle jag komma på honom igen.
-han inser att han är inte bra för mig.
Har jag rätt i nåt i det jag skrev ????
Snälla ......skriv hur han tänker

Kontaktat honom......han svarar inte . Har skrivit , att jag finns för honom här men om jag var en viktig person för honom så ska han söka upp mig själv...
Har jag gjort rätt att skriva så ?

Att våga prata om det, var säkert inte lätt. Styrkekram för fortsättningen!

Sa vad ja kände, bara rakt ut att jag tycker att han dricker för mkt! Han bara höll med... Han lovade nu att hålla det till fredagar och lördagar, ska bli intressant o se om det funkar... Känner ändå att min tillit är lite på glid, men det får vi prata om en annan dag...
Kram på er!!

Jag blir både rörd och imponerad av ditt engagemang, UllaBella, som orkat läsa min tråd. Ja, jag velar hit och dit men innerst inne vet jag att jag just nu behöver andrum men jag önskade att han inte hade blandat in någon annan för det gör så himla ont just nu.
Tack för att ni finns! Kram

Den var lång och plågsam.Du har gjort försök att förändra er situation.Du har gjort det mesta som vi medberoende/anhöriga gör och inget har egentligen påverkat situationen.
Om du nånstans på allvar tror att han är kapabel att bli den man du behöver ha i ditt liv och du fortfarande älskar honom så kan du naturligtvis ge honom en chans.Alla här på forumet ger ju ganska entydiga svar,mår du dåligt så lämna eller förändra din situation så att den blir bättre för dig.

Han har ju sträckt ut handen på sitt sätt även om det största och avgörande problemet drickandet inte har förändrats förrän just nu på slutet.Kanske var det ditt avslut som gjorde susen att han såg sig själv i spegeln.Kanske är det en tillfällig uppryckning för att få hem dig till boet igen.Det vet ju bara han.
Det går ju inte att leva i en relation med för mkt alkohol utan att bli påverkad.Då är man ju en robot.Men när man får kliva tillbaka några steg så ser man även sig själv i ett annat ljus.Jag vet inte om det alltid är alkoholisten som ska gå till skampålen och bekänna och öppna sina ögon.Det är även vi som får krypa till korset med vad vi kunde ha gjort annorlunda.Man ser det ju inte när man är mitt i smeten och kanske inte i efterhand heller.Men utan dessa navelskåderier så tror jag risken är stor att mönstret upprepar sig.Fråga dig själv om du vill släppa honom.Bara du vet vad han är värd och er familj om än haltande kan vara värd för insats från din sida.Om du verkligen älskar så är det i mina ögon en nog så bra anledning att tro på sig själv och den man älskar och gå till botten om det finns något mer man kan göra.Det kanske inte finns det i ert fall.Även om det finns så kanske du inte har lust kraft eller mod att agera heller.Du har ju släpat dig och er till denna punkt.

Jag hoppas verkligen att du ska hitta en bra väg att gå på var den än bär dig.

Annat än att jag kan säga att jag förstår delvis hur fruktansvärt ont du måste ha i hjärtat.Det kan ju vara så att det bara är en fas han går igenom.Antagligen är du minst lika viktig för honom som du alltid har varit.Men istället för att ta itu med de problem han/ni har haft så väljer han den enkla vägen som inte ställer några krav.Även om du lider över djligt just nu så kanske din återhämtningsfas går snabbare än för dom som lever kvar i hoppet(dvs jag och många andra)Den vägen är ju nog så utdragen och ofta med tråkiga slut likafullt när man till slut har väntat klart på förändring som aldrig sker.Du kan ju om du känner att du orkar läsa i min tråd.Inte så värst uppbygglig läsning men jag tror att vi är i ungefär samma sits.Just nu har jag helt kastat in handduken eftersom mina känslor är så starka och jag önskar och hoppas fortfarande.Men jag har dock väntat i drygt 5 månader innan denna fas har påbörjats.

Hittade precis en hotellbokning som min fd sambo gjort. Mina farhågor har bekräftats- han har myshelg med henne... Fy fan vad det gör ont. Varför ljög han mig 7 ggr rakt i ansiktet om att han inte ska träffa henne i helgen?? Sitter i vårt fortfarande gemensamma hus och gråter- känner mig så sviken!!! Kunde han inte vänta med detta tills vi helt hade brutit upp?!? Tills alla saker var delade, tills han hade flyttat ur mitt hus (jag kommer att behålla huset), tills han själv läkt... Jag fattar ingenting och det gör så ONT! Tänker bara på hur mysigt de har det och vad de gör....

och att vår träff skulle utebli.Ringde idag vid 1 (jag hade lovat mig själv att han skulle ta första kontakten) och tyckte han var liite grötig.
Går igång på alla cylindrar(förstås) men säger naturligtvis ingenting.Vi skulle höras igen vid 4 då han ev skulle få hjälp med sin evinnerliga bil och isåfall skulle vi träffas i morgon.Jaja,tänkte jag bortförklaringar för att få sätta sig och dricka.Nu vid 4 så ringer han helt nykter och jag är så glad för det lilla.Han får nu sin hjälp och ev en bil som är besiktad och som han kan använda i trafiken utan att åka fast.Han ska också titta förbi i morgon.

Men jag är glad som ett barn på julafton.Herregud....Vill lägga till att min livssituation som jag inte kan beskriva här på forumet är och har varit svår alla våra 20 år.Han klev rakt in i det och har varit ett enormt stöd under alla dessa år.På samma sätt har jag varit ett stöd i hans mående och fyllor och många gånger hållit honom under armarna.Så ni som bara ser hans drickande och oförmågor i min berättelse ser naturligtvis rätt.Men det finns så mycket mer under ytan som jag inte kan gå in på här.Det är en del av förklaringen varför jag har så svårt att släppa och har sån tacksamhet mot de år vi har haft.

Kanske,bara kanske :) finns det ett ord som heter medberoende som kan ha en viss påverkan på situationen också.
Jag ska i alla fall hålla fast vid menyn ikväll och låta mig själv ha så bra lördagkväll jag kan.
Medvetet försöker jag skriva ned alla vinklar i detta så att jag när jag klarnar till ska se vad jag kunde ha gjort annorlunda och vilka valmöjligheter som fanns.Just nu har jag bara tunnelseende tyvärr.

Ha tillbaka det dåliga som varit. Men jag saknar de bra stunderna och jag saknar hans närhet och hans hud de gånger det var bra och skönt att ligga nära. Jag läste återigen inlägget från dig Flygcert från den 26/9 och jag känner åter denna känsla såsom du beskriver den då- varför går det så bra att vara en bra människa med andra utom mig. Känslor av misslyckande, svek och förtvivlan fyller åter min lördag. Jag har nog starkare känslor för honom än vad jag trodde och nu när bodelningen snart är klar, när jag mer och mer mister kontrollen och det kanske finns nån annan så svallar det över. Jag återkommer ändå till att jag i dagsläget vet att vi behöver läka på varsitt håll och att jag vet att han skulle bli tvingad till nykterhet av mig om vi skulle försöka igen-tror inte att han i dagsläget skulle gå mig till mötes.
Det gör så ont att tänka på att han myser med nån annan än mig- vad har hon som inte jag hade/har?? Känner mig så dålig och en rädsla över att förbli ensam utan kärlek och ömhet i liv skrämmer mig. Ena dagen är jag stark andra är jag liten och grå... När ska jag börja leva mitt liv fullt ut?

Jag vet allt om ältande, undringar, frågor och snurrande tankar...
Kram!!

men vill skicka en kram! Förstår att tankarna på honom tillsammans med någon annan gör ont, men vill du verkligen ha tillbaka det som varit? Ta hand om dig!

Jag undrar om någon av er som läser här vet om det finns någon form av weekendbehandling för alkoholmissbruk. Min ex-sambo har åkt iväg över helgen- har varit väldigt hemlighetsfull över var han ska. Barnen vet bara att han skulle hälsa på nån kompis... Till mig sade han bara att jag inte har något med det att göra att han inte har nån skyldighet att berätta för mig var han skulle... Han har väl rätt men mina funderingar och fantasier gör mig galen- jag tror nämligen att han träffar nån annan och det gör så ont. Det känns så konstigt när vi fortfarande inte gjort klart allt med våra gemensamma tillgångar- jag känner mig så sviken. Försöker att inte tänka på honom men det är svårt. Därför undrar jag om det finns andra förklaringar till hans resa förutom ev. kärleksdejt. Varför skulle han annars vara så hemlighetsfull? Varför berättar han inte för barnen?

från honom som jag nu satt mig i en sorts väntanstämning på.Vi skulle träffas idag eller i morgon och jag la bollen hos honom att kontakta mig och inte tvärtom.Jag har varit drivande i hela vår relation och nu är det så tungt att sitta här och inte veta.Dricker han? Varför har han inte hört av sig om i morgon?Vill han kanske inte det här?Vad gör jag om han inte vill?Vad vill han ha ut av det här? Är jag nån sorts livboj som han ska försöka hålla sig nykter för en gång i veckan.Ingen av de frågorna kan jag ju ställa i morgon om det nu är så att vår träff blir av.Och om den inte blir av.Om han inte hör av sig-vad gör jag då?Det var lugnare förr då jag liksom klippt åtminstone en del av de trådar vi har haft.Nu har jag ju klistrat ihop en del av de med karlssons klister igen.Inte nått superlim direkt.Och återigen är det jag och inte han som skapar gropar åt mig själv.Och om det blir av i morgon så är dessa rader skrivna i onödan av en vilsen medberoendesjäl.Just därför skriver jag ned dom,för att minnas om det faktiskt blir av och om det blir fler såna här tillfällen.

Kontakta honom och visa att du bryr dig om du vill. Ställ in dig på att det kanske inte blur som du vill.

Varför bröt han kontakt med mig ........är jag inte viktigt för honom nu ? Förstår inget...

Orkar du leva så här? Vill du ha det så här? Tror inte så och då måste du ta ditt mod och berätta vad du känner. Kommer böi tufgt och jobbigt. Säkerligen blir han arg och förnekar.

känner jag mig.Träff i morgon eller på Lördag.Vet ej riktigt vad jag ska ha för inställning till den man jag levt med de senaste 20 åren.Vi känner ju varandra så väl,men för att ha en chans att ta oss ur detta dödläge krävs något nytt.Jag känner mig halvny,men frågan är om han gör det?
Respekt och nyfikenhet känner jag ändå för att han hade styrkan i sommar att visserligen drunkna i spritträsket,men hållit sig från att kontakta mig eller be mig om hjälp.Jag hade ilat fortare än ljuset och inte hjälpt ett dugg.Förväntningarna på detta är precis ovanför nollstrecket och jag hoppas verkligen att jag har styrkan att låta de fortsätta ligga där.

Du gör något fint åt honom och för honom/er om du vågar tala om det.
Det är vad son behövs.