Senaste kommentarerna i forumet

och sudda bort den fulla gubben i soffan.Vad ser du då?

Men precis som mt säger kommer du att upptäcka att du är allt annat än ensam om du läser och skriver härinne. Det har varit en otrolig hjälp för mig. Vi har bara kommit lite olika långt på våra resor och vissa är beroende istället för medberoende. Allas berättelser är intressanta och ger perspektiv.

Just nu har du det tufft, men du kan bara hjälpa dig själv i det här läget. Jag har också varit där, torkat upp spyor och sett till att inte barn, övriga nära och bekantskapskrets, kollegor etc ska märka något. Och därmed har jag sett till att han kunde fortsätta supa och bete sig illa. Det är en jättejobbig insikt, men när man väl kommer dit blir man starkare.

Fortsätt att skriva och dela med dig!

Du ska veta att du är långtifrån ensam i din situation. Läs i de olika trådarna här så kommer du att känna igen dig.
Så bra att du börjat skriva här, det är kanske det första steget du verkligen gör för att förändra din situation? Det är inte ett dugg egoistiskt att inte gå med på konsert och utsätta dig för oro och obehag. Det är ett val för ditt eget välbefinnande och det har du tveklöst rätt till! Vi är många som genom att läsa och skriva här hittat vägen till ett värdigt liv, mot tillfrisknande från medberoende. Läs i olika trådar här så kommer du att känna igen dig och fortsätt skriva av dig!

Äntligen börjar det talas mera öppet om det lidande som drabbar anhöriga och vänner runt de som missbrukar. Serien Djävulsdansen på TV är ett lysande exempel, hoppas du såg i tisdags annars kan du se på play. Läs också Carina Bångs blogg Information och stöd till medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/ och gå gärna till Alanon.

Du är på rätt väg! Kram och välkommen! / mt

Hur det kan lukta bakfylla i huset utan att någon har druckit sprit? Hur man kan uppvisa ett berusat beteende utan att ha druckit? Det går inte! Detta måste jag komma ihåg! Så att jag inte går i fällan igen!

Känner igen mig i din förtvivlan och undran om man överdriver... Ville bara skriva kram till dig

Styrkekramar till dig

Idag kom första tecknet på att han faktiskt har känslor under denna stenhårda fasad. Han började med att vara upprörd över att han ska behöva åka till sin syster för att få träffa barnen. För att jag inte litar på dig. Han vilja barnen en vecka. När jag kan lita på dig. Saknar dem så, förstår jag. Du måste ta tag i ditt mående för att jag ska kunna börja lita på dig.
Mao han visade med känslor på den timmens telefonsamtal än vad han har de senaste tolv åren. Men jag står fast vid mina beslut.

Vissa längtar efter helgen. Det gör inte jag. Då blir det bara massa alkohol å somna i soffan framför datorn. Där han skriver till någon annan tjej om hur fin hon är.
Jag gillar vardagen bättre. Då är han nykter.
Men mina tankar snurrar alla dagar. När är det nog ? Vad vill jag ?

Känner igen mig så väl - känslorna svänger...
Kanske finns det någon annan i hans liv, kanske inte - och lättare sagt än gjort, men försök att slå det ifrån dig! Jag kände en enorm bitterhet över när exet plötsligt skärpt ihop sig, tar tag i saker, verkar liksom mer normal - och jag kan fortfarande idag känna bitterheten över att han tar sitt ansvar för och mot alla, alla utom mig... Men det är kanske så det är och kommer få vara: vi får inget tack från den vi lämnat, utan vi får försöka stärka oss själva i att det stora tacket ska komma från oss själva: "Tack för att jag lämnade mitt ex, jag hade aldrig kunnat bli så här stark, må så här mycket bättre (inte alltid bra, men bättre!) om jag hade stannat" och det får man kämpa sig till att känna att det ska räcka... Jag vet inte, låter svamligt, men för mig känns det ofta som att jag behöver slå ifrån mig mina känslor/önsknignar om att exet ska tacka mig, säga förlåt osv för annars är jag ju kvar i medberoendet och låter hans val, ord och handlingar styra mig återigen... Men - det är ibland lättare och ibland svårare, ibland nästan omöjligt...

Kramar till dig!

Den senaste tiden har varit ganska turbulent i min känslovärld. Min exsambo har varit ledig pga av älgjakt och återvänder hem efter denna som vanligt slutkörd och hemma från arbetet under en vecka..... Jag blir så arg på mig själv för att jag bryr mig men det drabbar våra barn och därför blir jag så berörd. I samband med detta så får jag reda på efter mycket förhörande att det finns "någon annan" i hans liv. En som är snäll, stöttande och som lyssnar och driver honom framåt. Allt det som jag, enl honom, aldrig någonsin har gjort. Jag har ju bara klankat ner, tryckt ner och varit sur och grinig. Han ska nu helt plötsligt börja ta tag i sitt liv, har berättat för mig att han dricker förmycket och att han försöker att även ta tag i det nu, han ska trappa ner på sin firma och få mera tid över för barnen. ALLT det som jag önskat i hela vårt förhållande.
Den ena hjärnhalvan av mig är rationell och tycker att det är jättebra att han tar tag i sitt liv och om nu den "nya" kvinnan (som finns men ändå inte finns- det är någon men det är inget??) kan hjälpa honom framåt så är det ju jättebra eftersom mina försök aldrig har lett framåt. Den andra delen av min hjärna är sårad, sviken, arg, ledsen och förbannad. Han sade till mig i vårvintras att han önskade att vi inte träffar någon annan innan allt var utrett och klart med hus och flytt osv. Jag har med all respekt till honom och vår situation hållit detta och trodde även att han skulle göra det. Man äger ingen, det är jag fullt medveten om, men det gör fruktansvärt ont i alla fall. När jag fick reda på detta så svallade det upp känslor inom mig som jag inte trodde fanns- jag fick sån lust att vara nära honom och sade det även till honom. Inget hände, kanske tur det. Men oj vad jag blev påverkad av situationen. Jag fick någon sorts panik över att jag håller på att mista kontrollen och att nån annan nu ska få den fina människa som jag i alla år strävat efter.
Vissa stunder erkänner han sitt drickande andra stunder så är det pga av mig som han har druckit- "jag har inte varit bra för honom". Ont att höra. Som jag har kämpat!! Inget av detta är värt något nu. Jag önskar så att han någon gång kommer att inse att jag kämpat för oss- för våran kärlek och att han kan be mig om förlåtelse och erkänna att jag haft rätt ang. hans alkoholberoende och vad det har gjort med vår familj. Jag önskar få upprättelse- kanske jag får det en dag kanske jag aldrig får höra de orden.
Igår värderade vi huset. Värderingen ska ligga till grund för siffrorna på banken. Om jag får ihop min månadskostnad vad gäller räntor och amorteringar så kommer jag att ta över huset om inte så måste vi sälja.
Det gör ont att leva vissa stunder. Han är fortfarande den finaste jag kan se på och jag älskar honom någonstans i mitt hjärta och han kommer alltid att ha en speciell plats där men jag vet att vi måste läka på varsitt håll och jag måste bli hel igen, så även han. Det går inte att bli ett par igen i det som är nu.

Frågor, som dyker upp i mitt huvud, då jag läser vad du skrivit.

Är det alltid samma gäng han super med, eller är det helt olika personer och sammanhang? Dricker han mer eller mindre än de som han dricker med? Finns det sådana i gänget, som vill se till att andra blir (lika) fulla? Känner du någon som han brukar dricka med tillräckligt bra för att fråga dig för om hurudana fester det är frågan om?

Det jag funderar över här, är om problemet är mest hos honom själv, eller om han är i "dåligt sällskap", då han dricker. En person, som är mindre van vid sprit blir nästan säkert väldigt full om han försöker hålla samma fart med sådana som dricker ofta.

Tror du något så enkelt som "varannan vatten" kunde hjälpa honom? Det är ett välanvänt knep att dricka i takt med de andra, men ta varannan vatten, då de andra fyller på sprit. Om han själv insett att han inte riktigt kan hantera nuläget, så kanske han kan vara motiverad att pröva. Risken är att han inte kan hålla fast vid det, då han börjat dricka, eller att han blir rejält full ändå, om de han dricker med har stor tolerans, men kanske han inte behöver bli helt redlös, i så fall.

Det där med "inga problem på festen" tror jag förresten inte på, men det kan hända att han tror det.

Tack för ditt inlägg Stingo. Tror att det förmodligen ligger mycket i det du skriver. Det är ju bara det att om han själv ska välja väg så blir ingen väg vald känns det som. Han har tidigare sagt att han kan lösa detta själv, det är ju bara det att han kan inte lösa detta själv... var lite över ett år sedan som han sa att han ska lösa detta själv, men det funkar ju uppenbarligen inte, har ju bara blivit värre.... Sen dricker han ju inte jämnt... han kan hålla uppe också, men det kommer alltid bakslag och jag kan inte lita på honom... Känns också olustigt att lämna honom ensam med barnen, kan inte lita på att han inte kommer dricka. Känns mycket olustigt... Borde väl lämna för det är väl delvis mitt avståndstagande (som beror på han drickande) som gör att han dricker, jag gör honom sjuk känns det som, som en ända ond cirkel som inte kan brytas....

att han har ju redan alkoholproblem.Men kanske inte skulle definieras som alkoholist.
Då kan vägen mot nykterhet vara lättare än om han är djupt nere i dyngan.Säger jag som bara är medberoende och inte har en aning om hur det är att vara alkoholist :)
Som du kanske läst på forumet här så handlar det ju inte om vad du vill,utan om vad han vill ifråga om sitt eget drickande.
Dvs du kan tycka fråga anklaga skälla,men det kommer kanske inte att ha någon effekt.

Sätt dig ner lugnt och sakligt och lägg fram korten på bordet och kanske bjud in honom att läsa på detta forum.Då får han en inblick i hur vi medberoende har det och hur vi alltsom oftast till slut blir tvungen att bryta relationen.Klipp ut lämpliga delar och skriv ut åt honom.Märker du att han bara drar sig undan blir obekväm så kanske förhandlingsläget inte är optimalt.Men du har i alla fall satt ner foten inför dig själv och börjat skriva här.Det är ett bra första steg och välkommen hit!

Önskar så att jag kunde kontakta dig irl nu, ringa dig och höra efter var du befinner dig just nu, eller följa med när Flygcert kommer med picnickfilten och en kopp rykande te...
Du har det så otroligt tufft just nu och jag blir uppriktigt orolig för dig... Håll fast i din trygghet nu, barnen, anhöriga och vänner. De är din fasta punkt just nu. Det andra har varit en falsk trygghet men det är ändå en trygghet och så otroligt svårt att lämna och ta sig ur. Det skapar ångest att vara kvar men också ångest att kasta sig ut i det okända. Jag förstår dig så väl. Var snäll mot dig själv i det här. Du är värd så mycket, även om du säkert inte håller med mig just nu.
Har du någon du kan ringa till när du mår såhär dåligt? Någon som du kan berätta för?
Skriv gärna snart igen, blir lite orolig... Om du inte orkar skriva ett inlägg så förstår jag självklart det, men kanske bara ett "Hej"...
Tänker så mycket på dig och hoppas du är ok.
*Kramar om* ❤️

Ja, mt, ibland är jag stark!!!!

Vilse i pannkakan - ja, han har en del annat i bagaget.... alkoholen gjorde sitt, men det andra var nog en större sak, större än jag kunnat/velat förstå...!

Kram

jag fick hela exets familj emot mig, och har det än i dag. Jag fick motta många samtal, sms och mail om att de tyckte att jag gjorde fel, ifrågasättande om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut, att jag var hemsk och elak osv osv - men med hjälp av forumet, samtalskontakten, vänner så kunde jag mer och mer avsluta den kontakten: låta bli att svara, svara bestämt att "jag vill inte att ni ringer till mig om detta" osv, och det har till slut gått allt bättre! Låt det inte bli en sak som påverkar ditt beslut!!
Kram

Men det du beskriver innan är ju fruktansvärt. Har han psykiska problem också, eller?

Så skönt dock att du kunde finna den där lilla lyckan i ögonblicket. Låter underbart.

Kramar!!

för att jag tar upp utrymme i din tråd. Jag förstår precis hur du mår. För min del har det gått så långt att kroppen säger ifrån nu. Det finns inga reserver alls att ta ifrån. Och om jag väljer att gå får jag hela hans familj emot mig. Tror jag i alla fall. Skam och skuld för att man "överger", men det kanske är nödvändigt för att rädda oss själva??

Men flygcert, det är så härligt att du bara kan komma in och öppna ögonen på en!! Det är ju solklart så att jag tänker på honom, hur han ska må, hur han ska reagera, om han ska ta ut det på barnen. Jag tänker inte på mig. Och dina ord gjorde att jag faktiskt kände att "men, jag kan ju fatta beslut så att JAG mår bättre?!" Jag säger inte att det blir lätt, men det var en insikt.

Tack mt! :-)

Man sörjer även en fin människa som går under.Man sörjer sina egna möjligheter att klara livet med denna människa.Man sörjer att man tappar sin drog(alkoholisten) som hållit en i handen så många år.Så det är inte bara en vanlig relation som går sönder.Den är på så många plan och påverkar hela ens person.Det kanske är därför det är så otroligt svårt att gå och sen hålla detta löfte till sig själv.Sen arbetet att hitta sig själv igen utan den som dricker.Vad ska jag nu leva för osv.Så jag tror att vår resa påminner om er /de drickandes resa i väldigt hög grad.Samtidigt är den ju alldeles nödvändig och jag börjar mer och mer förstå att det är svårt att hålla ihop relationen om den ena blir nykter eller fri från sitt medberoende och den andra trallar på.

Kittet i relationen är ju just ingredienserna av både medberoende och drog.När de båda ingredienserna upphör så ekar det väldigt tomt.Eller om den ena klarar sitt tillfrisknande men inte den andra.
Huvudingrediensen, som drog en till varann har ju upphört.
Mitt frivilliga fängelse som mulletanten beskrev.Jag har aldrig läst något så träffande.Själv kliver jag in och låser dörren,gång på gång.Grottar ned mig i mitt medberoende och spinner loss på vilka möjligheter som finns/fanns.Mer och mer ser jag idag mönstret. Varje gång jag ser och aktivt kliver tillbaka från det mönstret så händer det något med mig.
En lättnad,en visshet en ro.Jag vet ju att bakslag kommer att komma.
Men varje gång jag nått detta mitt alldeles egna Nirvana så vet jag ju att det kan komma tillbaka om jag bara fortsätter på den inslagna vägen,att avstå mitt medberoende.

Du skriver vackert Marlene.

Tiden läker de flesta såren. Klart man tänker på den man en gång hade ett liv tillsammans med. Konstigt vore annars. Ditt beslut framstår ju mer och mer som det enda rätta. Bra gjort

Har inte riktigt koll på "vem" du är just nu men välkommen tillbaka! Håll dig kvar här och skriv, skriv. Det hjälper! Och så tänker jag precis som flygcert, varför behövs ett återfall för att du ska kunna gå? Ta hand om dig! / mt

vad jag skulle önska dig närhet av medsystrar som kunde finnas rent fysiskt nära och stötta och distrahera dina tankar från man och tonårsbarn och elände för en stund. Du kämpar så och är värd all respekt för din kamp att hitta självrespekt och egenvärde. Jag önskar dig uthållighet och styrka och ett riktigt stjärnregn av båda vila, glädje och en stunds frihet från ansvar! Här kommer ett helt gäng styrkekramar! Håll taget och håll ut! / mt

från dig flygcert. Jag blir alldeles glad och varm invärtes, som av en generöst stor, god kopp te. Kloka, starka, fina du.
Kram, kram och mycket kärlek / mt

Grattis till en härlig resa. Vad kul att drt gick bra. Bra beslut att inte dricka a på 3 veckor. Hoppas det blir fler än 3 veckor. Det är ju ditt val att leva ihop med din man det kan vi här bara ha synpunkter på men du väljer. Hade jag varit du hade jag varit livrädd för allt som hänt. Gränsen mellan hopp och besvikelse är lövtunn. Jag blev lättad att du skrivit här igen. Vi hoppas slippa skriva vad var det vi sa.