Senaste kommentarerna i forumet

Orkade inte igår...
Han måste ju tro att ja är dum i huvet eller nåt..?! Igår hade han hällt upp öl i ett glas och öppnat en folköl... Så att ja skulle tro att det var folköl i glaset. Bara det att glaset var fullt och 3.5an likaså! O i morse fattades det sprit i en flaska JAG fått, som dessutom var oöppnad innan! Och det låg nya ölburkar i garderoben!!...
Jag vet ju inte hur han kommer reagera när jag tar upp det, det kanske går jättebra och han förstår att det är ett problem... Men tänk om det inte går bra... Får se om jag tar mig mod ikväll... Tack för råd o omtanke!! Kram på er

http://www.riskbruk.se/?id=27743

Din man dricker betydligt mer och har ett beroende. Be han sluta ett tag, typ en månad. Om du hittar ölburjar i garderober mm så gömmer han och det är ytterliggare ett tecken på missbruk. Konfrontera honom med det.

så bra att du har satt ord på hur du har det! Ett första steget ut ur ett liv som du inte vill leva. Du har kommit rätt och här finns människor som vet vad det innebär att leva med familjesjukdomen alkoholism, hur det skadar och förgör men också att det finns vägar ut.
Läs här och fortsätt skriva, det hjälper långt mer än man kan tro! / mt

vilken kamp du går igenom! Har nyss ögnat igenom dina senaste steg, lider med dig, kan känna din vånda... och gläds åt den samlade stödtrupp som finns här. Vi som vet från vår egen insida. Du är på rätt väg nu Izzy och jag tror att du vet inom dig att det finns ingen återvändo. Kramar / mt

läser i din tråd om det helvete du går igenom. Håller om, håller om... och blir glad, så glad i hjärtat åt dina avslutande rader.
All världens färgglada höstlöv och varmaste kramen till dig / mt

<3 sänder mina varmaste tankar och all styrka till dig . Kram

Säg bara att "så här känner jag och det är inte öppet för diskussion". Lättare sagt än gjort, jag vet, men de är sååå bra på att lägga över det på oss. Vad man än säger så kan det vändas tillbaka på oss, och så fastnar man i en diskussion där man inte vet vad man sagt till slut,...

Kram

Säg bara att "så här känner jag och det är inte öppet för diskussion". Lättare sagt än gjort, jag vet, men de är sååå bra på att lägga över det på oss. Vad man än säger så kan det vändas tillbaka på oss, och så fastnar man i en diskussion där man inte vet vad man sagt till slut,...

Kram

Barnet kommer se igenom det!! Men det gör ont...
Min son har börjat prata om julklappar och har visat saker han önskar sig - allt i 1200-1500:-prisklassen, och jag vet ju att det är några sådana julklappar varje barn får av pappan, men jag varken vill eller kan lägga så mycket pengar... Och det svider.
Säger som ypgi - du får förklara för ditt barn varför du lämnat - det är okej, du behöver inte skydda honom!

Kram

Jag tror ju inte att det är sant nästan - men någonstans älskar jag min exman... på något sätt...
Känns helt sjukt efter allt han gjort och sagt, hur mycket han skrämt mig kontrollerat mig osv, men när jag möter hans blick, då är det som om det bara blixtrar till i mig, jag kan inte förklara, men... Men också att jag vill hålla om honom och säga att allt kommer bli bra - som jag ju alltid gjort... Åh, måste bara bestämma mig för att det är inte den vägen jag vill gå igen!!!

Stora pojken är lite lugnare nu, och då känns det ljuvligt och fantastiskt in emellanåt!
Men idag kom en jobbig kommentar - vi är ju mitt i vårdnadsutredningen och barnen har träffat kvinnan och mannen som gör utredningen och då säger plötsligt storkillrn "fast jag sa att pappa kan vara jättearg och då kanske jag inte får bo hos pappa", och jag sa direkt att dsjälvklart kommer han att få bo hos pappa och frågade vem som sagt så, men det ville han inte alls prata om och jag ville inte tänja gränsen... Vet inte ens om han sagt till dem att pappa kan vara arg...

Jaa, tvivel och svaghet fyller mig, men jag är så mycket starkare idag än för ett år sedan. Jag mår mycket bättre!! Jag går på yoga, silversmide, njuter av vänners sällskap när det går... Jag är så oändligt lycklig att jag lämnade! Det är en sorg att vi separerade. Men det är också min stora lycka.

Det är så svårt oxå eftersom jag inget sagt tidigare när han frågat vad som är fel!! Jag vet precis vad han kommer säga; varför säger du det nu och inte när jag frågat... Han kommer garanterat lägga över detta på mig med sitt sätt att argumentera... Usch ja vill bara kunna skrika ut vad jag känner, men jag har tappat bort den biten av mig själv, och jag känner att jag hela tiden måste välja mina ord...

Det kanske får bli så, måste kanske sluta tänka så mkt... Får se ikväll när jag kommer hem så ska en av oss åka och veckohandla, och kan han inte det pga att han druckit så hoppas jag att jag finner styrkan o modet o bli en vulkan!! :/
Åhh ångest!!

Det kanske låter konstigt men bli som en vulkan som har utbrott och ut med det. Säg:

HÖRRUDU DU DRICKER FÖR MYCKET NU JÄVLAR ÄR DET DAGS FÖR FÖRÄNDRING.

Kram Ebba

Igår gjorde jag något bara för mig - gick med en gammal kompis på restaurang och bara hade det bra. Kan inte komma ihåg när jag hade det så mysigt senast! Det var värt varenda krona och jag var riktigt uppsluppen när jag kom hem. Det försvann dock ganska fort.

Ok, de goda nyheterna är att han klarade kryssningen och att hålla sig nykter. Tror till och med att han fick någon insikt, eftersom alla andra var så packade (kanske inte de han åkte med, men kryssningar är ju ökända sjöslag). Allt bra så långt. Vi kom hem och kändes för första gången på länge som en familj, vilket var helt underbart.

Nästa dag kom bakslaget. Han var trött och blev arg för att jag inte gjort en sak som jag sagt att jag skulle. Nä, jag hinner inte med allt, försökte jag förklara. Hur mycket har du gjort sen du kom hem? Och sen var grälet ett faktum. Det värsta var att barnen inte sov än, men jag kunde inte kontrollera mig utan skrek lika mycket åt honom som han åt mig. Sen började jag förstås gråta, för jag vill inte att det ska vara så här och pojkarna blev rädda och alla kom in till mig för att trösta mig. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på hur det här måste påverka dem! Han lugnade ner sig och bad dem om ursäkt och försökte släta över allt för att de skulle gå och lägga sig. Han bad mig om ursäkt också. Så gick en dag som var ok och sen var det dags igår igen. Han får för sig en sak och ska stå på sig och så hamnar ett av barnen i kläm, för det stämmer inte alls överens med vad någon annan vuxen har sagt till honom. En 6-åring kan inte ifrågasätta en främmande vuxen! Ska inte göra det heller i den här situationen, anser jag, det är upp till oss som föräldrar att lösa det. Så han var ju helt förkrossad, men maken fortsatte hojta. Till sist tror jag att jag fick honom att fatta vinken, men det var så onödigt alltihop.

Så nu ställer jag mig förstås den eviga frågan igen - vill jag vara med honom även om han är nykter?? Jag vet att vi kan ha det så fint tillsammans som familj, men jag kan inte hålla på och kliva emellan honom och barnen hela tiden och tassa på tå för att kolla av hans humör - även om det inte är alkohol inblandat. Och det har jag inga garantier för att det inte kommer att vara heller.

Tungt idag.

Tycker att det låter som om han gör det han är bra på - manipulera! Det mindre barnet är det ingen idé att försöka på, så han tar medvetet det större. Väldigt sinnrikt uträknat. Det är hemskt förstås, men jag tror att han kommer att bli genomskådad. Inte nu, men senare.

Fortsätt kämpa. Du är inte alls bara en arg och trist mamma, du försöker skapa något bra av allt det här och om DU blir lyckligare och lugnare så blir barnen det också! Jag vet att vi är så otroligt fast i medberoendet, men vi måste sluta tänka på honom hela tiden.

Håller tummarna för dig idag när du ska prata med honom. Du vet varför du gör det här. Du bär inte ansvaret för orsaken, men du tar nu ansvar för ditt fortsatta liv. Och vad du gör,, om ni kommer dit; låt bodelning osv bli rättvis, så att du inte tycker synd om honom och låter honom ta allt och du själv står utan. Har själv gjort det här misstaget och det finns inget gott i det alls. Det var bara en tanke som dök upp.

Du kan också berätta för din dotter varför du inte orkar längre. Det är inte att prata illa om honom. Han har ett stort problem som påverkar er familj på ett dåligt sätt och du orkar inte fortsätta längre.

Hoppas det går bra för dig idag!
Styrkekramar
Yogi

Du har gjort vad DU kan. Bry dig. Nu börcdu backa tillbaka lite annars kommer du hamna i ett medberoende. En alkoholist måste inse själv att det är problem med a. Vilja sluta själv. Drt kan ingen anna hjälpa till med i beslutsprocessen. När man tagit det beslutet och verkligen kapitulerat så är man mottagöig för yttre påverkan.

...Igår fick jag veta från hans familj , att han tog hjälpen från arbetsgivare....att han får inte dricka alls.
Det falska lugnet omfamnar mig som ett moln . Jag är som bedövat själv , glad , nöjd ? Nöjd ? varför skulle jag vara nöjd....för att jag har gjort nåt som ingen ville göra ? Skrika , be , gråta , anpassa mig eller titta på ? .....
Ska jag vara nöjd , att jag hjälpte honom genom att kontakta för andra gången hans arbetsplats , att blöta mig och ropa efter hjälp för honom ? Just nu är jag arg....ARG att ingen har hjälpt honom förr och alla bara tittade på och pratade bakom ryggen på honom....och ingen har alls försökt att prata till honom.

Han kontaktar mig inte.....jag söker ingen kontakt heller även om jag skulle vilja krama om honom och säga att allt blir bra.
Vet inte hur jag ska göra......vill hjälpa honom att gå genom allt och samtidigt är jag rädd att allt blir som förr. Jag ska sitta här och han där utan nån vilja att komma och sitta bredvid mig.

om du scrollar lite.Men min historia påminner lite om din.Föräldrar med både alkohol och tablettmissbruk.En känslomässigt närvarande far som ändå hjälpt mig på många sätt att ha ett hyfsat fungerande liv.En mentalt sjuk mamma som nu ändå efter 35 år faktiskt är nykter,men fortfarande sjuk,narcissist eller aspberger oklar diagnos och hon har heller inte låtit testa sig.Sen har jag haft en del relationer genom åren där jag dragits till män med problem av olika slag som jag lite grann hållit under armarna och fått känna mig stor stark och vacker.Nu lever jag sen fem månader ensam och har precis börjat nosa på om vi ändå kan hitta varann igen jag och min fortfarande drickande exsambo.Har börjat förstå mer och mer av vidden både av medberoende och sjukdomen alkoholism ju mer tid jag lagt ned på det.

Absolut, ska titta runt lite här. Får man vara ful och fråga vad din historia är och varför du hamnat här på forumet?
Ringer man direkt till alkoholmottagningen, eller måste man gå via VC?
Tack för tipsen!

Tack Meredith! Att ta sig till en psykolog var för mig ett stort steg. I samband när mamma höll på att dö, så förstod jag kanske för första gången att det har påverkat mig genom hela mitt liv. Hur jag agerar och hur jag känner osv.
Men att inte få en vettig psykolog och det trots att de på vårdcentralen skulle remittera mig till en psykolog med "kunnande" inom anhöriga till alkoholmissbrukare, gjorde att jag tappat suget för att gå vidare till ytterligare en. Dvs, via VC igen osv.
Al-anon har jag läst om, men vet väldigt lite om deras träffar. Någon som varit där och kan beskriva hur det går till?

Vi är många just på andra sidan stängslet som lider.Det jag tycker är förnämligt med detta forum är att man också kan gå in på missbrukarsidorna och se deras kamp,lidande och lyckade/misslyckade försök att vinna över alkoholen.Här på den "goda" sidan dvs vi medberoende så brukar vi försöka hjälpa varann med att lyssna,försöka förstå och kanske ge några uppmuntrande ord.

Titta runt lite och följ några trådar så ska du se att du snart får snurr på dina egna tankar och kanske vill plita ned några rader för att få respons.Utanför forumet så finns det ju i vissa kommuner/landsting mer specialiserad psykoterapi eller alkoholmottagningar som brukar kunna stötta.Alkoholmottagningen brukar kostnadsfritt ge 5 besök där man får ventilera till kunnig personal.Om du redan testat detta och fått skiftande respons så kan jag ändå rekommendera detta forum.Det har gett mig och många andra hjälp att klara upp tankar.Sen finns ju förstås alanon som kanske verkar i din stad.Det är också en guldgruva om det är en fungerande grupp som fungerar som den ska.Återigen,hoppas att du ska få samma hjälp som jag har känt att jag har fått.Framför allt chansen att kunna formulera mina mer eller mindre förvirrade och motsägelsefulla tankar och få stöd i att jag inte är galen,bara medberoende :)

I väntan på mer insatta människors råd, vill jag bara önska dig välkommen. Och säga att alla psykologer inte är sådär dåliga på att lyssna.
Jag tror att ett möjligt ställe för dig är al-anon, som jag tror vänder sig till just närstående till missbrukare. Hoppas det finns nära dig. Men jag tror säkert du kan få fler tips av någon som varit i din situation.

Det känns skönt att ni stöttar mig! Det värsta och jobbigaste är när barnen är ledsna och arga på mig. Nu känns det helt plötsligt sim att jag är den dumma som ska straffas. Jag är så rädd för att min dotter kommer att ta avstånd från mig. Jag förstår dig Flygcert när du skrev förut att ditt ex köpte en massa saker till barnen och hur det kändes för dig. Det känns som att nin sambo har börjat köra den stilen lite nu för att vinna tillbaka sin dotter .
Ja Ullabulla jag tror också att jag kommer att känna att allt arbete har varit bortkastat om jag går tillbaka nu. Och jag vet ingenting hur nåt kommer att bli och hur det kommer funka. Men jag behöver ju inte bo kvar i den lägenheten för alltid men just nu känns det som en ganska bra lösning även om den är för liten för mig o min dotter men det går nog att få till det. Det kanske går lättare än jag tror el så blir det jättejobbigt! När jag slutar jobbet i dag måste jag prata med honom, det får bära el brista men jag är tvungen nu!!
Kram till er alla!!

så kommer du att gå tillbaka.Eller låta honom komma tillbaka.Då kanske det känns som att allt var förgäves och all din strävan bortkastad.Men jag tror aldrig att den är det oavsett vad du klarar att göra i nuläget.Nånstans har du inom dig tagit till dig att det inte är ok att leva såhär.Just nu agerar du för en lösning som ska fungera i alla fall idag.Den kanske inte fungerar om en vecka eller en månad.Men du har rådfrågat dig själv och kommit fram till detta.Stå fast vid det en tid som du själv känner är möjlig trots allt motstånd från man och dotter och inte minst från dig själv.Det kanske går mycket lättare än du tror.Eller så blir det precis så jobbigt som du just nu känner att det är.Men att kliva ur situationen och kunna se på den lite utifrån är vad ni båda och framför allt du behöver just nu.Jag/vi har ju klarat 5 månader och det har varit mycket tufft många gånger.Men jag har blivit starkare och klokare.Nu ska vi göra en försiktig trevare tillbaka.Men vårt utgångsläge är helt annat än det var då för fem månader sen.Då var det slutkört på alla fronter.Jag håller tummarna att du klarar att göra denna förändring.