Senaste kommentarerna i forumet

Så bra att stora flickan kan sätta ord på varför hon älskar pappa mer - men åh, så ont det gör.

Tack Yogi, dina ord är värda mycket för mig - ja, det är synd om alkoholister, men de ansvarar ändå för sina handlingar - och jag har kämpat så mycket jag kunnat! Och du är värd alla fina ord tillbaka!!

Tack Mt!
Häromdagen höll jag en föreläsning för en grupp kollegor, och vi kom in på alkoholism och jag tog upp delar av mitt liv och tog upp medberoende - och plötsligt sa en kollega till mig: "Du, jag måste bara säga - all cred till dig för att du berättar detta, för att du står upp för det, vad bra du är" och jag kände det så ända in i hjärtat - all hennes värme och all styrka i mig. Vad glad jag blev att jag kunde vara lite personlig och känna mig stark!!

Jag ska vårda min styrka - för snart drar utredningen igång igen... och mina barn är arga... och jag är ledsen... och arg...

Kram

Så bra, om han kan "skärpa till sig" - och kanske är du starkare än jag var, men när jag var såå nära att lämna och exet skärpte till sig så var jag närmast bitter och kände att "jaha, nu passar det, men under alla år tillsammans har det tydligen inte passat...".

Var vaksam - det låter som att du bestämt dig, oavsett hans nykterhet eller inte - och det är bra, att du tänker på dig och vad som är viktigt i ditt liv. Att han erbjuder sig att hjälpa till är ju snällt och bra, och kanske menar han det, men min erfarenhet är att det var ett spel, ett sätt att lura mig tillbaka. Jag låter cynisk nu, men mitt ex spelade många fula spel...

Jag vet att det är kämpigt nu, och när/om du flyttar så kommer det att fortsätta vara riktigt kämpigt ett tag till - alla tveksamheter över om du verkligen gjort rätt, ensamhet och osäkerhet, rädsla att inte fixa det på egen hand osv, men ge inte upp!!! Gör saker för dig själv, stora eller små - köp blommor och ställ synligt på bordet, unna dig ett härligt bad, ät god choklad, bjud in vänner, gör allt du kan, vill och orkar...
Fortfarande idag har jag inte återhämtat mig helt och hållet, men jag uppskattar saker varje dag: att jag kan säga och göra vad jag vill utan att exet kommenterar/dömer/bedömer, jag kan prata med vem jag vill utan att bli beskylld för saker, att jag kan träffa vem jag vill, komma hem när jag vill, prata i telefonen hur länge jag vill, gå på fest och aktiviteter när jag vill - allt utan att få skäll, hot och elaka kommentarer. Jag försöker fokusera på det när det känns jobbigt...
Kram

Råkade ramla in här i din tråd och kan inte låta bli att kommentera det du skriver om att barnen kommer i kläm. Tänk tvärtom! Du har tagit dem ur klämman nu, du gör det som är bra för dig och barnen, du sätter er välfärd i första hand. Ni kan inte hjälpa honom, ni måste ta hand om er själva och se till att ni mår bra, det är det enda rätta!

När jag var 6-7 år sa jag till min mamma: "snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?". Min far var alkoholist och jag mådde så dåligt av den här stämningen som ofta är runt den som dricker, det är precis som om hela livet kretsar kring den personen: "har han druckit?", "hur mycket, vilket humör är han på?" osv osv. All energi går åt till missbrukaren och att försöka upprätthålla ett "normalt" liv kring denne. Jag tror att då först, när jag sa så till min mamma, så insåg hon hur medberoende hon var och att hon måste förändra något - för vår skull!

Min farmor var rent ut sagt skitarg på oss som lämnade pappa, det var vårt fel att han drack. Detta lät hon mig också veta som litet barn. Varken pappa eller hans familj ville inse att han måste förändra sig själv, det måste finnas en vilja till förändring. Den viljan kom tyvärr aldrig och jag fick alkoholismen i arv. Men, jag fick en bra uppväxt, det hade jag aldrig fått om vi bott kvar hos honom.

och oj oj vad länge du har stått ut - inte stått ut, kämpat, försökt och gjort allt - det är inte en dag för tidigt som du lämnar denna tillvaro för att kunna bygga upp dig och orka skratta, le och ha det bra.
Det behöver barnen, hellre en frisk och glad förälder som lever isär än två som håller på att gå under under samma tak.

Jag hoppas att du har andra nära och kära att prata med.
Eran dotter kommer förmodligen reagera, det är självklart och du är förberedd på det tror jag för du känns klok ( om än utmattad och orolig), lita på att hon, även om det dröjer tills hon själv får barn, kommer förstå dig. Det är fånigt av vuxna att tränga in varandra i hörn och spela på barns känslor och försöka styra den andre på så sätt och som du skriver det är barnen som kommer i kläm men här känns det som att du inte kan göra mer än vad du redan gör och dessutom verkar A vara stor orsak till det beteendet. Jag tycker att du ska spara allt du har skrivit här och ge barnen när de är tillräckligt mogna och vid behov.

<3

Det går inte att sova. Tankarna bara snurrar. Känner mig så tom. Ensam. Maken sover i husvagnen och där får han gärna vara. Det gör mig inget. Försöker blunda, går en liten stund, sedan river tankarna tag i mig igen. Ska prova om Mindfulnessappen fungerar. Behöver sova, tuffa dagar framför mig. Vi måste prata med barnen. Livrädd att de ska tycka det är mitt fel. Dottern är pappas flicka eller är hon som sin mamma väldigt orolig för honom.

Precis så är. Det tuffa är att barnen kommer så fruktansvärt i kläm. I dag var det värre än någonsin och jag förmodar att det kommer vara så ett tag nu. Det gäller att hålla ut och fortsätta köra rent spel själv. Han försökte igår när jag berättade om lägenheten att skulle styra vem barnen träffar när de är hos mig. Den dödade jag direkt. Efter det kom hela skuldbeläggningen igen. Jag försöker sätt upp en spegel så att det studsar tillbaka. Inte för att han är i stånd att ta till sig, men som försvar. Men det är tufft. Igår lagade dottern och god mat, då stack han, utan att säga något, till pizzerian och åt. Patetiskt och oförskämt! Han vill åt mig, men det är barnen som får ta smällen.

Det verkar faktiskt som att han har kunnat hålla sig från flaskan i flera dagar nu!! Han har inte kommit med några dumma o spydiga kommentarer! Dottern har varit hos sin syster så vi har varit själva. Jag frågade honom om sms:et han skickade där han erbjöd sig att hjälpa mig. Han stod fast vid det o blev inte arg , han hade tänkt på hur vi skulle göra med huset o hur vi skulle kunna dela på saker osv.
Hoppas hoppas att det kan gå bra o att vi ändå ska kunna prata o vara vänner. Men jag är beredd på bakslag för det kanske är så att han vara försöker att få mig att stanna. Tänk att man så lätt nästan glömmer de där jobbiga fruktansvärda gångerna när han har varit som ett monster som gapar o spyr ur sig elakheter.
Nu får jag nästan men bara nästan dåligt samvete för att jag skriver här. Jag ska läsa min tråd igen som du rådde mig Yogi för att jag ska komma ihåg hur det har varit och förmodligen kommer fortsätta vara om jag stannar. Det med min dotter o lägenheten har en anledning som gör att det är så svårt att säga ifrån till henne. Jag kan inte gå in på det här. Jag hoppas ju att det ändå ska kännas bättre för henne när jag o min sambo inte bor under samma tak. Det är så fruktansvärt jobbigt det här o jag vet inte hur jag ska klara av det, har så svårt att se det framför mig att jag skulle flytta o skaffa mig ett eget liv. Det har blivit en sån vana o ha det så här o den är så svår att bryta. Jag tar till mig det ni skriver Yogi o Mittendaliv. Jag läser era svar om o om igen för att försöka se klart. Tack från mitt hjärta att ni tar er tid att skriva.
Kramar<3

Han har mist makten över dig och nu är det pay back time. Att vara taskig och elak är ett sätt att visa att han har makt genom att såra dig. Att skylla på någon annan är klassiskt. Ställ dig frågan. Vems är felet?? Vem drack? Vem ljög? Bra jobbat för nu är det du som styr över dig själv.

på dig aeromagnus.Jag och Margareta vet så innerligt väl att det du säger är sant.Men vi klarar det i alla fall inte förrän vi är redo om vi nånsin blir det.Jag blev puttad ut i verkligheten innan jag själv var riktigt där.Men jag hade jobbat för den lösningen länge.Så det är en lång och mödosam process och den måste komma inifrån.Men alla hejarop utifrån med kalla fakta hjälper en bit på vägen framåt.Man får höra gång på gång det man redan vet.Så vi kan vara bad cop nice cop :)

Helt riktigt Ullabulla. Jag har varit missbrukaren och du den medberoende. Du har så rätt i det du skriver. Bra skrivet.

för att det tar slut med alkoholisten.Men jag förstår exakt din känsla.Jag trodde att himlen skulle ramla ned över mig och jag skulle dö på fläcken.Bokstavligen.Det känns som en så djupt egoistisk handling,för man lämnar inte en sjuk människa.Nu hade jag ju "turen" att han faktiskt ställde sig upp.
Men jag hjälpte honom förstås på traven med mina krav.Än har ingen himmel ramlat ned över mig och jag börjar nästan tro att jag ska klara mig undan det :)
Jag har senaste veckan haft fler bra dagar i harmoni än jag haft de senaste två åren.Inte så värst spännande eller lyckliga utan just detta,harmoniska.
Låt ingen stressa dig att ta ett beslut du inte orkar genomföra.
Ta det i pyttesteg så ska du se att du blir lite starkare för varje litet steg du tar

Ta en dag i taget. Bry dig om dig själv och barnen. Han måste få veta att du inte står ut med detta livet.

efter ångesten,stressen och oron.Efter den jagade känslan av att allt är bråttom och på väg.Och inte hinna och inte orka med.
Men den finns inte där mer.Satt allt hos honom eller skapade vi den känslan tillsammans?
Idag står härlig Söndag på schemat med kulturella besök och paltkokning med sonen och hans flickvän.
Tur i skogen med hundar och korvgrillning.
Vad mer kan man önska en härlig Septembersöndag?Jo en nykter karl att hålla i handen.
Men han är inte där och just idag gör det faktiskt inget alls.Känner mig stark och glad.

Tack för era tankar. Ja det blir verkligen person angrepp. Ska verkligen försöka tänka på ditt sätt ullabulla.
Planer aeromagnus nej har
Inga än men det kännas som att jag måste bestämma mig snart. Vet inte riktigt varför det känns så just nu men det gör det. Jätte läskigt! Jätte svårt ! Jätte stort ! Och jag är livrädd inte för vad han kommer att göra utan för vad som då kommer att hända.

men fann ingen....

vidöppen.Precis som jag minns honom från de första åren tillsammans.De sista åren har han slutit sig på så många plan så att han till slut varit nästan helt otillgänglig.Säkert har också jag backat,men det känns ju alltid tydligare det partnern gör.
Han är också väldigt skakig nervös och stressad.Antingen har han nyss druckit och håller på att gå ur abstinensen.Eller så är han nervös att träffa mig.Det spelar egentligen ingen roll.
Jag kände idag för första gången att jag kan se på honom,älska honom och låta honom gå för det är det enda jag kan göra i nuläget.Var han är på väg,vilka tankar han har om sig själv,drickandet och om oss och vår ev framtid bär han med sig.
Det delar han inte med mig och tidigare har jag liksom krafsat ur honom ledtrådar vilket har varit frustrerande för oss båda.Nu iakttar jag mer och det känns riktigt bra.En liten del av mig väntar och väntar på telefonsamtalet från honom som inte kommer.
En längtan efter det som varit.
Men den andra faktiskt större delen av mig har haft en alldeles förträfflig dag trots besöket.Jag ska fortsätta hålla fast vid mitt nollkontakt.
Jag mår så mycket bättre av det och det lägger bollen hos honom vilket ger mig avslappning och frihet.

Igår fick jag en lägenhet och idag berättade jag. Han fortsätter tycka att allt är mitt fel. Ja, jag har min beskärda del i ansvaret. Men han begär att jag ska veta vad han tänker utan att han säger något och ser inte det omöjliga i detta. Ja, jag är en snackemoster och tycker om att vända och vrida på saker, men mest för att jag ska förstå och kunna förändra. Har svårt att förstå hur detta kan vara så fel. Nu är det gjort och han får ha sina åsikter.

är att han gör det inte mot dig.Han gör det mot sig själv pga alkoholism.Du är drabbad pga att du lever under samma tak.Han skulle göra samma sak även om du inte var där.Men när man lever länge med någon som dricker så blir det till slut en personlig besvikelse varje gång den man lever med dricker.
Man börjar inbilla sig en massa strunt.Om jag inte varit sur,om jag inte nekat sex om inte om inte.Så tror man att man själv på något sätt orsakat eller inte orsakat drickandet.Dvs man börjar ta på sig någon sorts inbillad kontroll och är även duktig på att ta på sig skuld.
Så mitt tips är,sätt dig ned och ta in sanningen-din man är alkoholist och du kan inte göra något åt det annat än skydda dig själv och dina barn.Om du nu är i det läge att du varken orkar vill eller kan gå-vad har du då för möjligheter att lindra dessa tillfällen?
Kan du göra något för att skydda dig själv och barnen?
Kan du på något sätt lägga denna händelse utanför dig själv och din personliga cirkel?
Istället för att sitta mitt i cirkeln och lida på det sätt som du nu gör varje gång.
Been there, done that ett par hundra gånger.Och varje gång bannar man sig själv att man låter mönstret upprepas.Slår på sig själv att man inte har förstånd att resa sig upp och gå.
Gör inte det,stå rak i detta och stoppa tillbaka problemet till den det berör dvs han.Lägg inte mer krut på detta.Låt idag bli en bra dag och låt gårdagen mentalt släppa dina tankar.Se vad du kan skapa av idag du och dina barn och strunta fullkomligt i om han väljer att dricka ikväll eller inte.Det kanske inte gör underverk för honom.Men du kommer att känna att några millimeter av tyngden på dina axlar släpper.

Vitsen med aa är just inte dialogen utan att få prata om hur man har det. Dialig får man genom behandling enskilt. Din man sätter spriten först tyvärr och du är i ett medberoende. Kan ni prata framtid när han är nykter? Vad vill han med sitt liv? Vill han riskera dig och sin hälsa?

Du kan ju inte leva så här. Du måste få hjälp att ta dig ur ditt medberoende och din man att sluta dricka. Vill han inte sluta så gör han inte det. Har du några planer?

Besviken igen ! Varför gör jag såhär mot mig och mina barn. Blir såå ledsen !
Han sover nu i soffan , full.
Jag har barnen hos mig ,nu de sover.
Ensam och besviken ska jag försöka sova nu :-(

Du fixar detta nu och är värd ett nytt bättre liv! Han kommer göra allt för att få dig att vara kvar, missbrukaren vill inte bli lämnad med flaskan. Jag tror han är livrädd för det. Tänkte precis som du om min sambo " varför vill du ha kvar mig- när du beter dig som du hatar mig" . Men så är den sjukdomen. Du är den friskaste och måste avsluta detta nu.

Jag tycker du ger dina barn för stor makt och ansvar. Att vara en bra förälder handlar som sagt inte om att kunna ge pengar och lägenheter. Ingen dotter vill ha en lägenhet hellre än en frisk mamma, vad de än säger. Du är vuxen. Det är inte barnen dom bestämmer om föräldrar ska separera eller ej. Ni kommer hitta tillbaka till varandra när ni fått tid att läka. Jag tror de kommer vara stolta över dig som tog steget till ett bättre liv.

Utgå från att du får göra denna resa utan din sambos hjälp. Banken kan du gå till själv för att få egen koll på din ekonomi, det gör dig mindre beroende av honom.

Tänker på dig! Kram

Ham är inte beredd. Däemot har han inte svårt erkänna han har ett problem både för sig själv och andra. Han har varit AA flera gånger så jag tror inte i hans fall att det blir nån slags aha upplevelse bara han går dit. Det han inte gillar är att det inte är en dialog. Han vill inte prata om sig själv utan att få respons. Bara återger några av hans skäl varför det inte passar honom. Jag vet att det är kraftfullt att få prata utan att bli avbruten om vad som faller en in i stunden. Det dom behöver sägas kommer ut och det är läkande.
För mig Ullabulla tror jag att jag jan släppa honom om jag väl bestämmer mig för att släppa honom,även im det blir en period av avvänjning... Jag gör mycket som jag mår bra av på egen hand. Jsg avstår inget även om jag vet att om jag åker iväg några dar som nu finns risken han dricker. Det jag tycker är svårast är att göra o säga ingenting när han dricker ochjag måste vistas under samma tak. Trots alla goda föresatser så blir jag skogstokig bara att se honom.
Tror han både trixar med att hoppa över antabus mär jag ska åka bort samt att han dricker sig igenom det. Han är rödflammig och mår dåligt men det är uppenbarligen värt det.
Bra sagt om att detvär lika svårt för alkoholisten som det är för oss medberoende att släppa taget. Både han och jag är medvetna om våra sjuka beteende men klarar inte helt att bryta dem.

Tack för att ni läser och stöttar. Och Ullabulla...vilken klok och insiktsfull son du har...
Det här att jag skrev detta...jag har mått så dåligt över så många saker i relationen med exet, men det här är en av de starkaste upplevelserna även om det inte på något sätt är en av de mest extrema. Jag måste erkänna att detta har varit så skamfyllt och skuldbelagt så jag inte ens har vågat skriva det här. Trots anonymiteten. Det har suttit så djupt. På något sätt så är det för mig lättare att prata om relationen som den varit mellan mig och mitt ex, men det som smärtar mest och sitter djupast är ju skulden jag bär för att jag lät barnen fara illa.