Senaste kommentarerna i forumet

Nu ringde han och hade ångest o bad om utsäkt för i söndags... Finns mycket han skyller på varför han drack, men han bedyrar sin kärlek till mig och säger att han är livrädd för att förlora mig! Och det enda jag kan tänka är att jag inte litar på honom.. Eller jo det gör jag när det gäller hans kärlek till mig, den har jag aldrig tvivlat på, men den här förbenade alkoholen, ja hatar den! Hur ska jag förhålla mig till detta? Känner mig kall, men jag vet inte hur jag ska bete mig...? Hur hittar man tillbaka till ett förtroende som brutits ner så många gånger o hur ska vi hitta tillbaka till varandra, om han nu väljer att vara nykter vill säga!! Vill jag det? Skulle helst av allt vilja åka bort ett tag o va själv, men det känns inte rätt mot någon... Velmaja!! Nån som kan ge mig nåt bra råd??
Kram

Bryta kontakten vill inte några av oss .........
Men kanske är det en bra lösning iallafall ( säger den som är desperat och " skriker " efter kontakten själv ).

Förstår att det måste vara tufft i ett medberoende. Jag kan ju inte sätta mig in i den känslan eftersom jag varit på andra sidan. Jag kan ju bara uttala mig från den missbrukande mannens sida att han tyvärr inte bryr sig om varken sig självt eller dig. Inte för att han inte vill eller inte har känslor eller annat utan för att han är alkoholist och beroende av drogen A. Jag vet inte men kanske är det bästa att kanske helt bryta kontakten ett tag och fokusera helt på dig själv, dina känslor och ditt mående. Hur som helst verkar ju han såra dig oavsett. Lider med dig för hoppet är det sista som överger oss. Man hoppas OM OM OM TÄNK OM det blir en ändring. Tyvärr så sker det ingen ändring eftersom ditt ex är i förnekelse. Hoppas du får en bra dag.

Hej! Din man måste själv inse sina problem. Gör han det? Det är vanligt med förnekelse för man tror att varje gång man dricker så kommer man kunna hantera detta. Tja varje gång går det åt helvete. Man börjar så sakteliga ljuga om att dricka, gömma sprit, dricka i smyg, ta ut pengar i bankomaten istället för att betala med kort på systembolaget. Man kanske börjar med återställare på söndagen som blir två och tre stycken några veckor senare. Måndagen på jobbet blir en pina och man längtar till fredagen så man gå in i ruset. En alkoholist är en stor egoist, inte av illvilja utan färgad av sin sjukdom. Tyvärr drabbar inte sjukdomen bara en utan även de närmaste såsom barn, partner mm. Man måste kapitulera inför alkoholen för att kunna bli symtomfri. Gömmer din man sprit? Dricker han i smyg? Dricker han flera dagar i sträck?

att man ofta ser skilsmässan eller avslutet som den enda rätta vägen för att förändra situationen man lever i.Men det är just det som är kruxet.Så länge man sätter det som ett enda mål så slipper man ju aktivt jobba med allt det andra som också måste förändras innan man blir hel igen.Dvs om du går rakt ut genom dörren nu och tar dina barn med dig.Vad händer då?Du och han och barnen mår förmodligen skit ett bra tag framöver.Kan du ha små delmål istället som du kan stå fast vid och förändra fast du lever kvar i relationen?
Dvs stärka dig själv på olika sätt som gör att framtiden sakta ljusnar.Så kommer till slut den dagen då du antingen har en friskare relation tillsammans med honom eller att du faktiskt lämnat?
Delmål som gör det möjligt för dig att inte fastna i dessa klistriga tankar som håller fast dig längst ned på botten.

Det är bara tack vare att det var han som tog beslutet att gå som vi är i denna situation.Jag hade inte bett honom gå trots att situationen emellan oss var körd.Jag minns hur jag gick där och svamlade på om att trots att han gjort mig och en anhörig riktigt riktigt illa pga alkoholen så älskade jag honom och ville leva med honom.Tänk att kärleken är så stark..:)
Tänk att medberoendet är så starkt är ju den sanna versionen.Du kanske inte är kapabel att fatta beslut just nu.Acceptera det och jobba på medberoendet så kommer småskärvor att lossna och lägga sig på rätt platser i ditt nya tillfrisknade jag som kommer som ett brev på posten till slut.Till slut vill säga,det kan ta lång tid det kan ta kort tid och du kommer att falla tillbaka i gammalt tänk.men en dag i taget..

i nuet - jag vet att det säkert ekar i huvudet, och hela kroppen, "stanna-lämna-stanna-lämna-stanna-lämna" och att det känns som att du måste bestämma dig NU, nu på direkten, och att du måste kunna ta ett beslut och vara säker och stå för det och "stress-stress-stress" - jag stod mitt i det, och plötsligt en dag visade mitt äldsta barn att han påverkats mycket mer än jag trott: 3 år gammal sa han "jag tyckte inte om pappa när han blev så arg" - då hade exet som vanligt gapat och skrikit och hotat och gjort sönder saker, slitit saker ur händerna på barnen osv, för jag vet inte vilken gång i ordningen - och plötsligt fattade jag att barnen påverkas - det fick mig att lämna.

Försök att andas, att vara öppen för möjligheter och tänk på vad du vill - hur du vill ha det, vad som är viktigt för dig! Du kommer kunna välja en lösning!!

Vilka fina insikter du kommer till, UllaBulla!

Din situation är så långt ifrån min, men samtidigt inte, och det är så inspirerande att läsa dina rader. De ger mig styrka åtminstone för stunden. :-)

Kram

Ja, vi är många som sitter i samma båt. Det är det som är underbart med forumet, att man inser att man inte är ensam.

Hoppas att det kan hjälpa dig.

Tack flygcert

Det betyder mycket att ni finns där. Jag vet inte om jag är på väg ut eller bort eller vad man nu ska kalla det. Försökte prata med de två äldsta.Den ena tycker att det är bra som det är nu, den andre vill flytta. "Så att ni inte bråkar så mycket." Tror att det är han som hamnat mest i kläm. Han är livrädd att jag ska lämna honom eller försvinna på något sätt.

Det är så svårt, men till syvende och sist är det ju jag som måste bestämma om jag vill leva med min man fortsättningsvis. Och jag har inget svar på det. Känner mig otroligt pressad att komma fram till ett svar.

Läser Katerina Janouchs "Anhörig" nu. Slukar den, snarare. Så mycket igenkänning och så mycket som jag hade kunnat skriva själv, men samtidigt annat som inte stämmer med vår situation. Väldigt bra är den i alla fall.

Välkommen hit .
Skriv av dig ......det hjälper ....

Sjukdomen alkoholism är ju kronisk.Om din man väljer att bli fri från alkohol så är han ju fortfarande alkoholist och kommer så fort han dricker igen att hamna i samma spiral.Du har skrivit lite för lite för att man ska kunna ge svar och då blir det ju förstås också gissningar.Ingen utom din man,och inte ens han vet ju om han kommer att sluta dricka eller inte.Bekanta dig med forumet om du inte redan gjort det.Titta runt läs in och lär känna medberoende och beroende och skriv i din tråd så kanske några frågetecken rätas ut.Framför allt så får du en ventil att öppna upp lite i vilket brukar göra en gott i längden.Vi är alla härinne på något sätt i kris pga vad alkoholen gör med våra liv så vad du än skriver så har troligen någon annan känt eller upplevt vad du varit med om och upplever just nu.

...så rätt!

Jag trodde ju jag skulle komma hem till ett tomt hem, ha möte med mannen för skriva papper och sen var det klart!
Han hade inget gjort och en av hans söner är här pga prao, bestämt över mitt huvud. Så här står jag i mitt eget hem och är bakbunden.
Jag har ingen rätt kasta ut honom men för första gången hade vi ett "normalt" samtal, alltså han sprang inte iväg i ilska och kastade glåpord eller grejer.
Vi fick papper påskrivna och jag måste helt enkelt få ordning på saker med jobb och hem I hemmet innan nästa resa. Därför kan jag inte ha konflikter utan låter det rulla på.

Jag har två bröder som jag nu berättat ALLT för och det tär också, men jag måste få ur mig hela varbölden. Båda har jobbat inom missbruk så de förstår och kan relatera. Jag har fått veta mycket av mannen och jag antar han har behov ge mig sanningar plötsligt. Det blir så tungt alltihop....men samtidigt befriande få sanningar, hur mycket som nu är sant. Ibland undrar jag om han inte spär på även otroheter och annat negativt för få även det låta bra. Något pussel behöver inte läggas men jag får ju bitar jag inte ber om, antingen passar de eller inte.
Detta stjäl så mycket tid och energi och blev ikväll pånytt uppgiven när jag förstod mannen inte förberett något alls för flytta. Juridiskt har jag ingen rätt kasta ut trots att huset är mitt.

Jag har varit tvungen skjuta så mycket framför mig och nu har det liksom tippat över. Jag är oerhört ledsen och uppgiven men samtidigt går jag ju min egen väg. Lastar av mig börda här.... Helheten är så mycket större! Mannen har bara bytt ut spriten mot något annat, först anitdepressiva mediciner, sen fick han lite mer styrka och då började intresset för samla kvinnor, så det har fyllt hans tid att leta/bygga upp spänningar/lätta på trycket och sen på nästa... Jag kräks!!!!
Tonårspojken som är här vet inget och är en skör själ så jag vill inte förstöra hans vecka här...

Var tvungen(faktiskt på riktigt) att ringa ikväll och be om hjälp som bara han kunde ge.Full förstås.Inga braskande extrarubriker eftersom det är tredje gången sen vi började om vårt låtsasförhållande(inte minirelation eller kärleksrelation :)) igen.Jag känner mig så blank och blir mest irriterad för att min tanke om kommande helg ev grusas.Kanske en bra känsla?Min helg blir förstörd, mina planer blir förstörda.Inte stackarn,eller har jag gjort nått.

Ska låta det få sjunka in och kanske ha nån form av strategi för hur jag "borde" känna.Just nu är jag som sagt blank och det är en icke känsla som jag inte tänker acceptera.Att jag struntar i det är liksom en annan sak.Då har jag tagit ställning.
Att jag blir ledsen är också helt ok,för då är jag besviken.Att jag är arg är också på ok listan.Men inte skuldtyngd eller sänkt för då har liksom känslan vandrat över till mig och där ska den inte få bo.Känslan och agerandet är hans.
Sen har kvällen löpt på som vanligt och jag har haft mina vardagssysslor som inte blivit förstörda eller sänkta.Jag hoppas bara att jag inte förnekar att det är såhär just nu ikväll utan att jag faktiskt kanske helt enkelt struntar i det?

Ja....vi skriver om samma och nästan med samma ord.
Sov gott ni alla där ute och ta hand om er.

" Det anpassade barnet "
Läser som en galning om allt som gäller medberoende och med varje ord blir jag mer och mer rädd......Jag som trodde att jag är empatisk och bäst att trösta.
Jag behövde näring för att fortsätta vidare .
Nu börjar det jobbiga.
Stackars min gubbe ......tänk om han blir frisk ? .....Klart att jag vill att han ska vara frisk .

här har du en till.Jag mår aldrig så bra som när jag fått en person att öppna upp sig och delge sina bekymmer och jag känner att jag hjälpt den personen vidare på något sätt.Och jag som trott att jag varit så generös och lyssnande.Och så är det JAG som behövt deras ångest för att må bra själv.Lite läbbigt.

Då är vi två , du och jag och kanske många fler.
Det känslomässiga medberoende kommer inte sådär , pang och så måste man ha en alkoholist att ta hand om . Som jag ser bakåt i mitt liv så var jag nära människor som behövde hjälp. Kanske var det bara jag som tyckte att de klarar sig inte utan mig....
Jag dras på nåt sätt till dem och dem "söker " mig.. Jag vill på nåt sätt göra det bästa för de....Blir jag färdig med en så söker jag en annat person för att må bra .
Det låter inte klokt .

MEDBEROENDE

Det rasslade liksom till när jag förstod att alkoholisten är beroende av alkohol.Jag/den medberoedne är lika beroende av alkoholisten som han av alkohol.Dvs får jag inte min del av alkoholisten så mår jag fysiskt och psykiskt dåligt.
Jag kan inte säga att det gäller för alla medberoende men i mitt fall stämmer det alldeles utmärkt.

... Men jag förstår hur du tänker och känner om att ingen kanske orkar lyssna. När jag var helt sänkt så kunde jag varken tänka på ellee prata om annat än Mitt Sorgliga Liv. Om jag träffade släktingar så hörde jag knappt vad de sa utan bara var i min bubbla, om jag träffade vänner så pratade vi bara om mig och mitt - jag pratade om, drömde om, ältade, tänkte på mitt liv, mina dilemman, min osäkerhet och min sorg och det var så mycket för mig så jag kunde helt enkelt inte ta in vad andra sa - låt det vara så för dig också, det är ju så en period!

Det verkar på dina ord som datt du är på väg ut ur ert gemensamma liv?! Försök känn efter vad du vill, vad som är viktigt för dig...

... Med stor rädsla för att trampa dig på tårna Sorgsen... Jag minns så väl hur det var att lastas med som en annan disktrasa i alla svängar, och ofta fick jag orden från er om att jag skulle försöka tänka på mig och inte låta honom styra så, är det möjligt för dig?

Kramar

Om jag förstår rätt så fungerar jag inte utan honom..........Finns inte han i min närhet så mår jag inte bra för jag kan varken provocera eller hjälpa ?
Jag är helt enkelt beroende av honom.Medberoende som är beroende !!!!!
Det kan man då förklara min känslomässiga medberoende.

En stilla försiktig undran, måste du följa med i alla upp och nedturer? Kan du inte stiga av karusellen eller berg- och dalbanan och försöka att hålla fokus på dig? Det känns så förtvivlat tungt och tröttsamt att du ska hänga med i alla turerna. Kanske jag frågar alldeles omöjligt och obegripligt - i så fall ber jag om ursäkt. Det är inte illa menat på något vis - säkert mest ett uttryck för den frustration och förtvivlan som övermannar mig när jag läser. Kram, kram / mt

att vi hade det tungt tillsammans.Och om bara han skulle sluta dricka så skulle allt ordna upp sig.Jag riktade felpilen mot honom hela tiden i alla lägen alltid.Först nu i sommar har jag börjat se min del i det hela som gjorde att vårt förhållande sakta urholkades och förstördes.Min oförmåga att acceptera dels att han inte drack i enkom för att skada mig.Också att han inte hade något val eftersom han är alkohlist.

Det jag gjort i min tur är att fly dessa fakta på olika sätt då jag inte klarat att se det jag haft under näsan.Min flykt har då skadat oss ytterligare och fjärmat oss från varandra.Så vi är inga guldbevinglade änglar,i alla fall inte jag.Jag har i alldeles egoistiskt syfte stannat hos min drickande man då jag haft en massa vinster att vinna i mitt välbefinnande och mitt liv.Han har fyllt mitt liv på så många punkter där jag varit trasig och iom livet med honom fått känna mig hel just pga hans drickande.När drickandet upphörde(han höll upp drygt ett år men smögsöp)så fick jag inte längre min belöning och fick inte heller vara ängeln Gabriel längre.Jag var bara gamla vanliga Ullabulla som hade tappat sitt magiska trollspö.

Och ja,han har i viss mån skyllt sitt drickande på mig.Att livet var enahanda och grått och jobbigt och ansvarsfyllt.Men inte i samma utsträckning som jag läser att många andra fått i ansiktet av sin drickande partner.Han har i de flesta fall klandrat och lastat sig själv och känt sig usel då jag stått där och gapat över hur korkat han beter sig...De sista åren var jag väl lite mer likgiltig och orkade inte längre gå igång och det tror jag också var början på tillfrisknande både för honom och mig.(han dricker än)Han har bitvis de sista åren haft insikt i sitt problem men väljer att huka sig och välja flaskan då det blir för tungt även i dagsläget.Så vi får se vad framtiden ger i form av insikter för honom.

Kanske att du kan försöka att bara låta hans anklagelser studsa tillbaka till honom istället för att gå i försvarsställning?

Tack Ullabulla, jag tror jag börjar inse det nu också, även fast det är tungt... Men dagarna är lite lättare att rida ut när jag börja inse att jag inte kan eller vill kontrollera allt!