Senaste kommentarerna i forumet

.........känner igen detta. Igår skrev jag här på forumet ett brev med samma innehållet . Mina drömmar om mig och honom tillsammans är borta och det gör ont :( .
Kram

,,,tänker ofta på dig.

Har inte läst allt sen sist men ser du känner dig ledsen, upprörd och orolig över vårdnaden och utredningen.
Jag förstår dig, jag kände detsamma i min historiska skilsmässa jag relaterat till tidigare.
Att gå igenom alla stadier kändes som spill av tid som jag gissar du känner nu eftersom du känner det är akut.
Mina barn var några år äldre än dina men även de kände sig överkörda.
Oavsett vad som utreds, hur det utreds och hur utgången blir så kan du överklaga tills barnen blir stora!
Glöm aldrig det! Det är inte slut för ni får ett beslut nu!
Klandra inte dig själv..lätt att säga...men försök...
Hur korrekt du än försöker framställa dig och situationen så mottages den efter mottagarens förmåga och erfarenhet. Det är sällsynt att någon har de erfarenheterna du har och levt med att relatera till...bokkunskap är inte att förakta men din erfarenhet är mycket mer komplex än någon kan föreställa sig.
Sänder en varm kram!
Du duger precis som du är just för du är du och det är dig barnen behöver och vill ha!

...ett avtryck att jag varit inne och tagit del.
Tack för värmande omtankar, de behöver jag, tack.

Adde, jag skrev mail till översta namnet på GiG-listan och fick inget svar. Ditt såg jag först långt senare, tyvärr. Men, jag var hos bror min med familj några dygn och åkte sen tillbaka till dåvarande jobbuppdrag.

Är utomlands på jobb, som oftast, vilket är bra men samtidigt drar det ut på helvetet.
Jag mår dåligt men känner för var dag som går att kärleken dör. Idag kändes det som den försvann helt, det är sorgligt men enda vägen.
Jag är orolig för hur uppbrottet kommer te sig men har den information jag behöver rent juridiskt. Det är bara att svälja och försöka hålla huvudet över ytan, betala och se det som en befrielse.
Men ont gör det, förskräckligt ont, torterante ont...jag vill ju inte detta....

Det värsta är hans lögner...att inte ens vara värd sanningen....det är plågsamt

Jag har stort stöd men samtidigt gav jag ju hela mig till honom, jag valde det och lovade mig själv att oavsett vad som händer så är detta mitt sista förhållande, det ska hålla tills jag dör. Det har jag trott på tills det för ett år sen började gå upp för mig att han inte är ärlig någonstans. Jag trodde ju i min naivitet att behandlingen såg igenom hans lögner, samtidigt som jag ju vet att det är helt upp till honom. Ju längre tiden nu gått har han bara betett sig illa mot mig, kanske precis som tidigare, men nu utan alkohol...

Hans familj har han ingen, enligt mig, normal kontakt med, de lever i någon fantasivärld, något konstlat och hans äldsta barn inklusive exet har alla problem och går i diverse terapier, alla tre.
Att jag inte gått sönder helt är mig en gåta, men jag känner att det hugger i hjärtat, rent fysisk och trycket i hjärnan är extremt. Jag har haft två lediga dagar och gör absolut ingenting, sover och stirrar in i väggen eller på tv utan att egentligen följa med. Men, det är skönt med ett andningshål..jag, om jag inte haft tjock gråt i halsen hela tiden. Den försvinner inte även om tårarna strömmar emellanåt.

Jag känner däremot att jag inte är lika genomledsen längre, att det är på väg ur kroppen emellan attackerna, tidigare satt det så djupt att jag inte fick luft.
Jag njuter det jag ser och har runt mig, jag har kontroll på jobbet och får beröm, mina barn är starka och sunda och vet hur det ligger till, mina syskon också, mina riktigt nära vänner vet och dömer mig inte för att inte skynda bort från detta. Men varje gång jag öppnar munnen känner jag att det leder mig bort, den enda rätta vägen trots mitt löfte till mig själv....

Ungefär det är min plan.Det är mitt förhoppningsvis allra sista hopp som då flyger iväg om detta grusas.Jag hoppas ändå,då han faktiskt inte är så alkoholiserad som han faktiskt är :)
Han har i 20 år legat på ett rätt normalt drickande som urartat ett par gånger per år.Däremellan har han legat på 1-2 flaskor vin per månad.Dvs en normalkonsumtion.Därför hoppas jag att detta ska vara en övergående hemsk period som han själv vill ur men just nu inte klarar.Men jag är ju då inte den som hoppas så värst.Utan det är just detta att ge mig själv chansen att kliva ur detta med någon sorts värdighet i behåll om det kommer till den slutpunkten.Samtidigt var vår relation så slutkörd och detta avbrott så nödvändigt.För mig har det gett en massa insikter om hur värdefull han är för mig och hur många gånger jag prioriterat fel i mitt liv tillsammans med honom.Jag har själv en beroendeproblematik då jag hänger mig åt saker på ett osunt sätt och glömmer allt annat viktigt runt mig.Han har troget väntat på att jag ska bli klar och ofta fått stå utan den näring han behöver.Så problemet är absolut inte bara hans att vi nu står där vi står.Så bortsett från mitt medberoende så måste jag fortsätta min resa med mig själv och vilka prioriteringar jag gör och har gjort i mitt liv som hjälpt till att skapa den eländiga situation vi befinner oss i.

Och jag förstår dig - du hoppas säkert att han ska sluta dricka och vilja ha tillbaka det fina och bra som ni haft...?
Kanske händer just det, och om det itne gör det så har du ändå försökt...

Det viktigaste är att du känner att du tänker på dig, att du får det som du vill ha, att du gör som du vill och att du stärker dig! Var noga med att det inte blir att du lägger upp ditt liv kring just den dagen då ni ska träffas, att du inte försöker hålla koll även de andra dagarna?! Och inte minst - att du kan vara bestämd med att den dagen när ni träffas - har han druckit då så måste du vara säker på vad du gör. Kommer du acceptera det? Eller kommer du kunna säga "Jag träffar inte dig när du har druckit så denna veckan blir det ingen träff, men vi kan prova igen nästa vecka"?
Var rädd om dig!!!

inför min kärlek till honom.Hoppet att vi ska hitta det som en gång var starkt mellan oss och det som var rent och rätt.Det kan hända att det blir en enda lång räcka av besvikelser för oss båda.Men då kanske vi också har chansen att ge varann just en sista chans.Jag har idag inga förhoppningar att han ska klara att sluta dricka.Sista avsnittet av djävulsdansen gav mig någon sorts insikt att även ultimatum kan bli fel om den som dricker är för långt under ytan.Där befinner sig mitt ex just nu.Han har inga möjligheter att ta sig ur sin situation.Detta är ingen barmhärtighetsgärning från min sida.Det är helt och hållet egoistiskt då jag inte klarar att släppa taget än.Med en träff i veckan så får jag sex dagar öva på att släppa kontroll och ägna mig åt mitt liv och fortsätta på den bana jag börjat bygga åt mig själv.Inga förpliktelser från något håll och blir det för smärtsamt så hoppas jag att vi klarar att runda av utan att ge varann skuld för detta.Men jag vet att jag tar en risk att rasera allt jag hunnit bygga upp i sommar.

Vad vill du? Kan han ge dig det du vill ha? Känslan hos mig säger nej. Att träffas och göra kul saker kommer nog inte förändra honom om han inte vill sluta. Så här har han ju kvar kakan samtidigt som han äter den. Kanske ska du klippa banden. Jag borde väl kanske inte uttala mig eftersom jag själv skadat min familj. Jag vaknade upp ur dvalan mha ett ultimatum. Funkar nog inte på alla tyvärr. Hoppas du får en fin helg vännen

nu har vi påbörjat vår resa mot slutet eller en ny början.Det återstår att se.Jag möttes av karl som just tagit första supen för kvällen men fyllan hade inte hunnit sätta in.Otroligt nog känns det bra.Jag har ju inte fått min första besvikelse än utan den återstår ju att invänta.Vi ska träffas en gång i veckan och se om vi kan hitta tillbaka till oss.De andra sex dagarna behöver jag för att reparera mig själv från mitt medberoende och min arbetsnarkomani.Han för att göra vad han vill faktiskt.Han kanske väljer att fortsätta precis som nu,men det är ju då hans val.Kanske korkat,kanske ett sista halmstrå eller i bästa fall en nystart som var nödvändig då det liv vi levde var ohållbart.

om hur vi kan lösa detta i min låtsasvärld.Eftersom kärleken är stark,framförallt från mitt håll så kan vi väl göra såhär:Träffas max en gång per vecka och göra roliga saker,äta en middag ta en promenad se en film whatever.Dvs endast fokusera på vår parrelation som ju gått i träda de sista åren.All tid däremellan fortsätter vi leva våra egna liv och repa oss själva.Om han då väljer att dricka alla de dagarna så är det hans val.Men han måste vara nykter under den träff vi har.På det sättet så skulle vi kunna ta reda på om det fortfarande finns ett vi och om han eller jag ser fram emot våra möten eller om de bara känns jobbiga och utan framtid.Eftersom jag uppenbarligen har så svårt att släppa taget så kanske det skulle kunna vara ett sätt för mig att inse att det är över.Om våra träffar bara är bortkastade och att det enda han gör är att han sitter och längtar efter att få åka ned till stugan och dricka igen.

Eller förstås det jag hoppas,en ny låga tänds,vi känner att det är vi som hör ihop och vi börjar bygga på en ny kula.Sambo med honom blir jag nog aldrig igen.Det gör ju också att all hans frihet att dricka hur han vill finns kvar för honom.All smärta över att han faktiskt ofta kommer att göra det valet blir ju då min.Vad är vinsten för mig i detta?Jag får igen lite av mitt liv som försvann med honom.Jag får chansen att fortsätta kampen mot mitt medberoende men under ordnade former.Förlusten är ju själsplågan att fortsätta vara maktlös.Men det är jag ju i nuläget också.Frågan är,kan jag fortsätta vara medberoendenykter i en sån här lösning,tveksamt..Lyckligare än nu? Ja definitivt.
Krossade illusioner emottages tacksamt :)

Du tar dig tid med så många här på forumet men jag ser inte så många inlägg om hur din egen resa går?Jag hoppas och tror att den fortsätter nyktert?

Tack alla ! Jag uppskattar det verkligen♥. Idag är det tungt och ensamt. Bäst att försöka sova och hoppas på en bättre dag imorgon. Kramar till er alla♡

...har betydelse bara så länge man har ett val. När man väl har fastnat i sjukdomen, beroendet, spelar det ingen roll hur mycket man vill sluta dricka (för den älskades, barnens osv. skulle) det spelar ingen roll hur mycket man själv vill, det spelar ingen roll hur mycket partnern älskar dig - är du alkoholist kan du inte sluta. Jag tror att ni är överens Ullabulla & Aeromagnus, ville bara förtydliga lite. Det är som sagt så många som tänker "om han/hon bara älskade mig tillräckligt skulle det vara slut med spriten" men - det är tyvärr inte så enkelt!

Man tappar orken och all energi går åt till alkisen. Värk i kroppen känner jag också igen, man tror nästan att man är allvarligt sjuk. Försök om det går att göra små förändringar så att du når dit du vill tillslut. Har du någon samtalskontakt? För mig tig det väldigt lång tid innan jag sökte hjälp o det ångrar jag. Nu går jag på familjerådgivning (utan sambon) o hos terapeut för anhöriga till alkoholister.
Styrkekramar!!

...och vi halkar hela tiden tillbaka i tänket med fokus på honom. Hänsyn till honom, för att skona oss själva i stunden. Tassa på tå, gå runt, inte säga si eller så, tänka efter, begränsa... Säger jag såhär så gör jag honom ledsen och upprörd och då får det konsekvenser för mig... Känner så väl igen det och får ont i magen av det du står inför. Jag har efter 9 månader fortfarande saker som jag behöver ta upp med honom som jag inte vågar av rädsla för hans reaktion. Är fortfarande beredd att ta på mig ansvar som inte är mitt för att inte göra honom upprörd. Vill hålla honom lugn och "snäll". Jag tror att det kan vara bra att ha med dig någon, precis som Vilse och Flygcert redan gett dig råd om. Du känner honom och har säkert rätt i dina tankar om hans reaktion på det. Vad kan hända då? Vad kan du säga, om han tycker att du är dum som har med dig t ex hans mamma? Jag antar att hon vet om att ni ska separera? Och hon vill hjälpa till. Det är ju jättebra. Återigen så är ju beslutet att ni ska separera fattat. Du har skaffat lägenhet och ska flytta. Han vet om detta. Då är banken en naturlig del av separationen och hans reaktion är självklart hans ansvar och det vet du ju, men jag förstår att du har anledning till din oro. Han fortsätter sitt beteende. Varje dag får du bekräftat att ingen förändring sker. Han gör inte ens några försök till förändring. Du gör förändringen nu. Du är stark och du har kommit så långt. När mitt beslut väl var fattat kändes varje dag fram till flytten som ett vakuum och jag trodde aldrig att jag skulle klara av det när jag väl var där. Men jag gjorde det. Och jag tror att du också har bestämt dig och är fast i ditt beslut. Du kommer att fixa det här. Vi som följer dig ser varje steg du tar och hur din kraft finns där även om du inte ser den själv just nu.
Kram

Försök att hjälpa barnet att sätta ord på orsakerna till att hen slåss och sparkar. Det är inte säkert att hen vet varför. Hen vet det hen ser, att hen sparkar och slår dig och lillebror varpå du blir arg och kanske skäller. Prata med barnet när det är lugnt och lillebror inte är i rummet. Om hen inte vet orsaken, kan du bekräfta att det ibland är svårt att känna igen känslorna som kommer innan ilskan, men att du vet att det ibland kan vara så att man egentligen är ledsen och att det ibland kan vara svårare att visa att man blir ledsen och att det då kan bli så att man slåss istället. Du har säkert gjort detta redan tidigare. Sen vidare till barnets behov av stöd från BUP: förra året kom nya riktlinjer till stöd för barn i er situation. Om barnet har behov av sjukvård (där finns även BUP) så kan socialtjänsten fatta beslut som ger den ena vårdnadshavarens rätt att söka hjälp mot den andre vårdnadshavarens vilja. Vänd dig till socialtjänsten, de kan också bjuda in någon från BUP att närvara vid ett möte med dig där även socialsekreteraren finns med. Ditt barn har rätt att få hjälp. Jag vet att du har kämpat med näbbar och klor under så lång tid och jag blir så upprörd när jag läser om allt motstånd du möter på.
Du är inte hemsk. Du är "bara" utmattad. Kan du dela med dig av barnen till mormor och morfar ibland? Eller till någon av dina syskon? Eller att det ena barnet får vara där och du får ägna dig lite åt en i taget? Jag vet att det är lätt att man ska bevisa att man orkar och att man känner sig dålig om man lämnar bort barnen, men jag tycker inte att man ska se det så. Barnen mår bra av att vara hos andra trygga vuxna som älskar dem. De vuxna mår bra av det och du mår bra av det om du kan tänka så. Se det inte som "barnvakt" för att du ska ligga på soffan, även om det är lätt att se det så...
Önskar så att du någon gång ska komma igenom alla kvarnar som mal så långsamt. Komma ut hel på andra sidan och kunna gå vidare.
Kram

att ha någon med när jag berättar men jag vet inte vem jag skulle kunna ta med. Jag är rädd för att han bara blir mer arg och känner att vi går i hop mot honom som han altid har sagt. Tänkte nu om det kunde vara en ide att fråga hans mamma för hon frågar ofta hur det är o om hon kan hjälpa till på nåt sätt, men jag bet inte. Han tycker säkert att jag är riktigt dum om jag blandar in henne.Åh jag vet inte vad som är bäst vet bara att jag måste säga det.
Ja tänk vad skönt att inte behöva oroa sig för hur mycket han dricker i jul. Känns också konstigt på nåt underligt sätt att inte fira julen hemma i huset med släkten som vi brukar även fast mycket tid o energi har gått åt till att fundera över hur man ska kunna begränsa alkoholen. Hur jag än försökte så lyckades jag aldrig. Vet inte hur den här julen blir o hur vi ska fira den men det känns ju skönt att jag har lägenheten då.
Kram till er<3

ta med någon när du berättar, om du kan!!!

Du gör rätt, men jag förstår att det är kämpigt, och på många sätt helt overkligt!!! Men snart är du där, och så hinner du komma iordning lite inför julstök/julmys! Kanske kan du ha en målbild - tänk nr du kan ha hela julen utan att behöva oroa dig för all alkohol som skulle ha konsumerats... Skönt att slippa va?

Kram!

jag ville så gärna nå samförstånd, men det var ju kört, och är fortfarande...

Dagens sanning dock - största barnet sa till mig att hen pratat med pappa om att jag är arg, pappa hade då sagt att barnet skulle prata med mig om det - och när vi gjorde det så frågade jag om hen vet varför jag är så arg - Näe då... Så jag fick återigen skämmas för att jag blir arg och ändå förklara för barnet att det är för att du sparkar och slår mig och lillebror så mycket...

Så nu vet jag - spiken i kistan - soc kommer ju höra barnens version och då kommer jag väl i bästa fall få 50/50 boende... Ja, jag är ju arg, men det är ju för att när vi har pratat och jag har förklarat att man inte får slå/sparka och när hen ändå gör det så blir jag arg, ibland riktigt arg... Och nu får jag ta konsekvenserna... Blä-ont.
Orkar inte, jag har nog fel - det är ju tydligen jag som är hemsk numera; förut blev pappa galenarg i tid och otid, och nu blir jag arg.
:'-(

Känslor kan man inte bara springa ifrån de finns där. Det är alltid jobbigt att tycka om en person som man vet blir problem men långt inne tror och finns det en förhoppning om förändring.

när man inte ger efter för ångesten utan låter den rida en ett tag och härja runt och sen sakta släppa taget.Jag plockade fram kvinnor som älskar för mycket igen.Fantastisk läsning.Jag känner hur klumpen i magen sakta släpper av alla kloka ord.Jag MÅSTE SLUTA SPRINGA ifrån mig själv mitt liv och min verklighet.Jag måste stanna och ta en bit i taget för att få klart för mig vem jag är och vad jag vill.

Det är så sorgligt och trist, men vår sanning kommer aldrig att bli deras sanning.

Så skönt att höra att du går på soc igen. Det är det enda raka. Säger jag som inte kommer nån vart alls! Men på nåt sätt hjälper det mig att veta att du är på väg. :-)

Visade sig att det inte fanns så mycket jag kunde göra. Och jag måste funka idag också, det är bara så. Ligger enormt efter med jobbet, så jag vet väl vad jag gör ikväll...

Inser att jag inte kan fortsätta så här, men jag kan inte göra något åt det just nu heller. Det finns ingen ork till nånting.

Jag tycker att du ska ha någon med dig när du berättar det. Så att du inte blir så ensam och utsatt. Då kanske han verkligen fattar läget också. Är det möjligt att ha med någon? Satsa i så fall på det.

trots att det är bortkastat.Trots att han väljer alkohol.Idag var han nykter och även igår och då väcks ju hoppet.Kanske han tänker på oss,kanske han ser oss i framtiden.När jag frågar så säger han inte just nu.Han säger inte nej och det gör det både svårare och lättare:dels kan jag ju inbilla mig att vi har en framtid där framme nånstans och dels får jag ju lite mer tid på mig att bryta isär denna järnrustning som detta medberoende är.Samtidigt är det så djup kärlek från min sida.Medberoende till trots så är det mannen bakom alkoholen innanför dimmorna jag skulle vilja nå igen och som jag troget väntar på.Just nu är jag så svag så jag är beredd till vad som helst,bara han vill ha mig i sitt liv igen.Han får dricka,välja bort mig och vara egoistisk,bara han kommer och är hos mig.Jag kommer att tycka att detta brev är en sorglig läsning om några dagar/veckor.Men just nu ikväll är de verklighet och jag kan inte hur mycket jag än vill skaka av mig denna känsla.

att säga till honom att jag har varit till banken o att vi har tid hos en jurist bästa vecka. Hyr ska jag kunna säga det till hinom utan att han spårar ur. Jag vet inte hur det ska gå till! Det känns sim att han på nåt sätt tror att det är lugnt nu. Han säger inget och jag har inte häller sagt nåt på ett tag. Han gör lite snälla saker för mig, säkert för att jag ska ångra mig o få dåligt samvete. Men han fortsätter också att smygsupa. Han går ut och håller på med någonting och när han kommer in är han full och blir då spydig o dum. Sist var i går o jag blir verkligen så trött på det. Jag fick och lade mig, orkar inte se o höra honom när han är så där. Det känns som att jag inte kommer ifrån honom fast jag redan är på väg men jag tror ändå inte att jag ska fixa det. Åh om allt vore över! Tänk att det ska vara så svårt att leva som medberoende!