Senaste kommentarerna i forumet

nu läste jag ditt senaste här Konstnären och det rann lite fler tårar - underbara människa. Jag beundrar dig väldigt mycket. Har jag sagt det?

Miljoner tack för att du rakt och ärligt delar med dig av din sanning. Din sanning är mångas sanning - om än i olika versioner. Helt fantastiskt att du inte låter din röst tystna och gå under som det blir för många i din situation som inte klarar att ta sig ur det och bygga upp sig.
Jag fick tårar i mina ögon. Din kärlek till dina barn känns till 100% i texten du skriver och det är just skrämmande att man trots all enorm kärlek blir så "sjuk" att man inte kan fatta rätt beslut där och då och i stundens hetta.

Tack igen Yogi, dina barn har en fantastisk mamma. Hur jag kan veta det? Jag har läst det du har skrivit här :) och det hoppas jag att många andra också gör och har gjort. Dina ord är livsviktiga.

Styrka, kraft, mod och stor respekt från mig. Håll huvudet högt och sträck på dig, var stolt. Du har insikt.

KRAM Ebba

har jag tänkt flera gånger.Min son,idag 26 år kom ofta i kläm.Faktiskt inte pga den här relationen med alkohol utan av andra orsaker.Jag har mått så fruktansvärt dåligt OCH känt sån skuld många många gånger.Jag har också sagt TILL honom att om jag bara kunde osv.Till slut sa han för några år sen:-Men mamma,om du kunde vrida klockan tillbaka bara i 10 minuter OCH leva det liv du levde då med de val du hade.Då skulle du känna att det fanns faktiskt inget annat val..Det var stort av honom och en stor del av min skuld som ju bara gnager kunde faktiskt lossna lite från samvetet och åka tillbaka till där det hörde hemma-i dåtid.Du har ju alla möjligheter nu att uppdatera och reparera er relation.Nuet och framtiden kan reparera en hel del.Men inget kan ju göra det man faktiskt vill,vrida klockan tillbaka

att kunna skriva här och få tillgång till er alla som finns här, allt stöd och uppmuntran är ovärderligt...

Min son är 16 år nu, han var 15 då förra hösten/vintern när det här hände. Det som hände var att barnen kom förbi en kväll, äldsta dottern (då 19) körde. De skulle bara titta in en sväng och åka vidare. Det var fel tillfälle. Sambon hade druckit stora mängder tillsammans med en kompis till honom, och hade kommit till det stadiet då han började ta ut ilska och aggression på mig, allt och alla. Därför mötte jag min pojke i dörren när de kom, jag ville inte att de skulle komma in i lägenheten, för jag visste att sambon skulle vara verbalt elak emot dem, vilket han även hann vara under det korta ögonblicket. Han skrek något i stil med "vad gör den där jävla horungen här, den där jävla tönten har inget här att göra, stick så jag slipper se dig..." typ så, förmodligen värre än så. Jag nästan föste ut sonen och vi stod och pratade en kort stund utanför och jag följde honom mot bilen. Det var då han såg på mig med hela världens smärta i blicken och frågade om jag körde ut dem...mina egna barn...

Min terapeut frågade om jag kunde se att sonen var förtvivlad även över att han inte kunde skydda mig, att han var tvungen att lämna mig kvar där hos Honom. Och jo, det förstår jag ju att han var. Han som alltid velat skydda mig blev ju också tvungen att "överge" mig i det läget. Och jag kan se att jag gjorde det jag förmådde just då, för att skydda barnen, få dem därifrån... Men ändå...varför var jag så jäkla...nedtryckt och svag? Jag blir arg på mig själv när jag tänker på det.

Jag vet att jag inte förmådde tänka just då, eller under hela den där svarta perioden i mitt liv. För den var svart. Det var bara ett mörker utan början och slut. Hjärnan som seg kola, trög och utan tankar. Bara instinkter. Instinkter som handlade om att parera, försöka hålla Honom på gott humör för att undvika vredesutbrott och verbala elakheter. Jag vet att jag vande mig vid att bli kallad saker, hur jag blev mer och mer utan ett eget värde. Men jag kunde aldrig vänja mig vid smärtan av alla ord, som träffade mig rakt in i mitt innersta. Förändrade och trasade sönder. Jag försvann. Jag var inte jag. Bara ett skal utan innehåll. Och jag vet inte hur jag ska kunna fylla mig med innehåll igen...

Jag känner mig som om jag står lite vid sidan av mitt eget liv just nu. Jag orkar jobba heltid - tack och lov. Jobbet är egentligen det enda jag orkar med. Där är jag ändå lite "fri" från det här, även om mina kollegor vet om en del av vad jag varit med om, men såklart långt ifrån allt. Men på min fritid är jag helt utmattad, passiv och orkeslös jämfört med tidigare, innan jag träffade Honom. Jag orkar knappt umgås med mina nära och kära, det som alltid varit så viktigt för mig och som gett mig så mycket tillbaka. Jag är inte lika engagerad och intresserad i samtal med dem, så som jag önskar att jag kunde vara.

så staka och modiga kvinnor ni är som har modet att möta det mest onda & smärtsamma i vitögat. Respekt!!!
Kramar / mt

så staka och modiga kvinnor ni är som har modet att möta det mest onda & smärtsamma i vitögat. Respekt!!!
Kramar / mt

Jag såg ditt inlägg, och blir varm inombords, tack!!

I know the feeling... Jag förstår att det väcks gamla minnen av att "gräva ner sig i" gamla händelser, och jag förstår känslan av skam och skuld - men du har tagit dig ur det. Hur gammal är sonen idag? Kanske inte nu, men kanske att du i framtiden kan förklara dig?
Jag vet inte situationen som var, men jag hade många situationer när mitt ex hotade barnen, hotade med att lämna bort dem, hotade med att ta livet av sig och liknande, och jag gjorde som du; jag led men försökte bara hålla undan barnen - tills jag lämnade!!!! Men min skuld ligger också i att jag efter separationen lät exet hämta barnen även när de var livrädda, ledsna och inte ville (efter hemska saker som han gjort och skrämt dem med) och han drog dem ur mina armar och jag vågade inte säga emot...

Jag vet att det är klen tröst, men försök tänka på att du satt ner foten numera, att du visat att det exet gjorde inte var okej och därför lämnade du!!
Kramar!!!!

Känner igen din mans flyktbeteende. 12 stegsmetoden kan man också få via privata träffar som jag. Din mans enda anledning suger, att han inte vill gå till AA där klämmer skon. Han vill inte sitta ochnprata om sina problem med likasinnade för han har ju inga problem enligt gan själv. Blur ju lite moment 22. Det är bara taskiga och dåliga undanflykter. Känner igen detta själv, gjorde likadant tills jag gick på mitt första AA möte. Helt fantastiskt, trevliga människor, inga försupna a-lagare ursäkta uttrycket men så trodde jag det var. Att bara säga "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" då har man till viss del kapitulerat inför alkoholen.

Att dricka på antabus går naturligtvis om man trixar lite, dricker en öl väntar tar en till osv. Man får inga reaktioner om man haft ett långvarigt alkoholmissbruk för då är levern redan skadad och effekten av antabus avtar markant. Squeza din man vill inte ge upp a och oavsett vad ni andra vill kommer det att bli svårt. Hoppas han kommer till insikt snart, annars verkar gan förlora en fin kvinna som bryr sig.

att jag i alla fall i början av insikten att jag är medberoende tog fasta på det där,gör nånting för dig själv.Fokusera på dig själv och vad du tycker om.Jag vet inte om jag tycker att det handlar så mycket om det.Det handlar nog mer i alla fall för mig om att faktiskt ta sig förbi detta första steg,
Att inse att man inte har kontroll.Så länge man inte tar sig förbi det så kan man köra alla yogapass i stan och se varenda tjejfilm.Det är som att sätta plåster på ett träben,det hjälper inte.Men efter denna första insikt(som förstås kommer och går) så blir det plötsligt lättare att aktivt välja saker som är bra för en och som gör en gott.Så kanske den där cykelturen även om man inte kommit förbi kontrollerandet kanske till slut gör att man släpper kontrollen.Kanske det är som med alkisen,vad är hönan och ägget i måendet/alkoholistberoendet.
Från en nynykter gammkärring som tror hon förstått nått :)

Jag pratade med min mamma som var alkoholist och tablettmissbrukare i 35 år.Hon blev ordinerad och tog antabus och hade inga problem alls att dricka trots en helt vanlig dos antabus i kroppen.Det enda jag kan känna som jag lärt mig i sommar är att vi som medberoende är minst lika fast i alkoholen som den som dricker.För oss borde första steget vara:inse att du inte har någon som helst kontroll över alkoholisten.Det är det jag tycker det handlar om i varje fall för mig.Alla tankar på personen,hans mående, hans tankar hans möjligheter och svårigheter.Om jag gör si eller så.Om jag föreslår det eller det osv.

Speciellt i en aktiv fas så lägger jag bara in en högre växel och kör ännu fortare och tänker och grubblar ännu mer på vad jag kan göra för att rädda situationen.Istället för att resignera och ge upp och vända ryggen till.Så om inte vi kan göra det som anhöriga fast vi vet att det nästan är ett måste för tillfrisknande.Hur kan vi då begära det av alkoholisten som faktiskt har ett kemiskt och psykiskt beroende av alkoholen? (stackarna...)
Jag hoppas att du förstår att jag är ironisk.
Nu har vi ju faktiskt brutit vår relation,men jag har varit precis lika fast i mitt medberoende ändå.Jag har tagit det i små steg.Inte höra av mig/kontrollera på några dagar.Mitt tvång att göra det stiger och blir starkare och jag ger efter.Bannat.Åsså en sväng till och jag har klarat ytterligare några dagar och trilleritrallera åker dit.Men i varje alkoholistfri period så har jag haft några stunder av frid och klokskap som ofta dagen senare skingras av nya medberoendedumheter.Men dag har lagts till dag och nu är jag inne på dag 6 helt utan kontakt och har faktiskt haft fyra dagar i rad nu av ett alldeles härligt normalt liv.Det går ju förstås inte att jämföra med din situation som lever med din man.Men i ditt inre så kanske du kan skapa detta alkoholistfria rum dit du kan gå ibland,några minuter eller timmar i taget?

Jag skrev i din tråd tidigare idag, ärligt och från hjärtat, hur stolt jag är över dig och hur stolt jag tycker att du ska vara över allt du lyckats åstadkomma. Jag menade det. Verkligen. Senare på eftermiddagen var det dags igen för min terapi. Går en traumaterapi för att bearbeta... Det har varit bra hittills och jag har känt mig "lyft" varje gång jag gått därifrån. Idag skrev vi i detalj ett protokoll över en händelse som jag valde ut idag. Alla detaljer, känna efter, beskriva förnimmelser i kroppen...allt gjorde att jag kastades rakt in i det, igen. Självföraktet, skulden, skammen...hur jag svek mina barn...för vad? Valde jag honom framför mina barn? Sonens förtvivlade blick, det tvivlande, anklagande tonfallet när han såg på mig..."kör du iväg oss? Dina egna barn..?" I min värld ville jag bara skydda dem...för att Han var jätteberusad och hånade min son...jag visste att det skulle bli värre om de kom in, så jag gick ut och pratade med barnen, med en skyhög stressnivå i kroppen... Älskade unge, om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka...jag borde ha följt med därifrån. Eller kastat ut sambon... Men jag klarade inte det... Och jag kan inte förstå mitt eget agerande.

Jag grät mig igenom den där timmen. Hon frågade om jag kunde se att jag inte kunde handla annorlunda, och visst, jag kan se det. Men jag kan inte förlåta mig själv. Hon frågade om jag skulle kunna förlåta någon annan i samma situation, och där är mitt svar enkelt. Självklart. Men Gode Gud vad svårt det är när det kommer till mig själv. Det finns såklart fler händelser, men denna är så stark. Min älskade pojke...om du visste hur jag ångrar det. Varför protesterade jag inte, varför stod jag inte upp mot honom? Varför? Det här har förändrat hela min bild av mig själv och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna se på mig själv som en mamma värd namnet...

Tycker det låter jättebra med bara ett återfall på 8 månader. Skulle vara överlycklig om min man klarade det. Men jag kan inte säga att han har tagit återfall, han har egentligen aldrig slutat...
Ja hans jobb vet att han dricker och är inblandade. Dock har hans chef och jag aldrig haft kontakt. Jag vet att de skrivit ett kontrakt att han ska ta Antabus i minst ett år, men nu sist han drack så hade han ju trixat igen och inte gått till beroendemottagningen och tagit sin Antabus. Han säger det bygger på frivillighet, men det är ju helt åt skogen om det inte får några konsekvenser om han inte går dit. Det borde vara någon återkoppling till arbetsgivaren om han inte tar den? Jag har föreslagit det du sa att jag delar Antabusen. Ville egentligen inte det eftersom jag inte vill ha en roll av hans kontrollant eller övervakare, men nånstans är jag ju det ändå och blir galen om han dricker. Jo det kan ju vara en idé sa han. Tror på ett sätt det är bra om han har kontakten med beroendemottagningen också, men en variant är att ser till att han tar Antabus 1g/vecka och att han går till beroendemottagningen resten. Vore ju bra om jag kunde se till att han tar till helgen eller strax innan jag ska åka iväg nånstans.
Han går inte på nån 12 stegsbehandling. Han går på ACT som står för Acceptance Commitment Therapy, tror det är nåt KBT liknande. Enskild terapi, han gillar inte sittningar i grupp, även om han gått i såna också. 12 steg passar inte honom påstår han eftersom han inte vill tvingas gå på AA möten, som han vägrar. Jaja, det handlar väl om att han vet att folk där kan genomskåda honom. Han är mycket verbal och intelligent.
Han har ett långvarigt missbruk. Han har druckit i perioder mer eller mindre i drygt 30 år och det har accelererat nu sista åren. När han börjar har han mycket svårt att bryta. Som jag säger till honom så gäller det att aldrig börja. Nånstans känner jag att det måste handla om att bestämma sig. Då är man beredd att göra allt som krävs. Om det så handlar om att gå i terapi, gå på AA eller 12 steg. Jag går på Al-anon då och då även om jag kanske inte tycker att det inte är där jag helst vill vara så inser jag att det hjälper mig i min kamp mot mitt medberoende. En läkare jag känner säger att detta är en sjukdom och att det sug han känner inte går att förstå för oss som står bredvid. Möjligt, men handlar det ändå inte om att bestämma sig och sedan ta hjälp av allt och alla man kan?

Du kanske redan vet det men att andra är mycket värre alkoholister än man själv är ett extremt vanligt tänk hos nynyktra alkoholister... Jag går på Anonyma Alkoholister möten och där delar folk ofta och skrattar nu flera år senare åt alla förnekelse-tankar de höll på med i början innan de insåg sanningen...

Jag har mycket lättare att få ner det i skrift istället för att prata, ja tror att det blir jobbigt. Självfallet kommer jag skriva hur det var när jag var barn, att ja knappt kommer ihåg han men även besvikelsen över att han inte ens kommer ihåg namnen på mina barn, den yngre har han sett 1 gång. Vem vet kanske tror han att ingen kommer vara ärlig mot han, för enligt han så har dom andra där mycket större problem än va han har. De borde ju komma ett brev därifrån snart för han sa att dom skulle skicka nånting till mig, antagligen anvisningar för vad jag ska skriva ner och liknande.

Jag förstår om det känns övermäktigt att fara dit ensam, det är ändå värdefullt om du kommer "bara" du. Om de andra bröderna har svårt att tala så är det kanske bara bra om bara du kommer :)

Åker du inte dit så har din bror ändå tur, du är villig och beredd att skriva ett brev som han kommer att ha stor nytta av i sitt tillfrisknande. Jag vill råda dig att vara så öppen och ärlig du kan, spara inte på orden. Som du skriver minns du honom knappt som nykter och bara just DET är något du borde skriva. Det säger mycket. Jag vet inte hur det var för er men det är så himla vanligt att barn till alkoholister själva går i samma fotspår. Kanske var det så för er, kanske inte. Men OM så kan ju det vara något att kanske tänka tillbaka på och skriva om, hur han hade det som barn. Jag brukar tänka "inget litet barn svarar alkoholist på frågan Vad vill du bli när du blir stor?"
Sorgligt nog blir det så trots det för allt för många. När han var på sjukhus låg du kanske vaken på kvällen, oroade dig och grubblade, kanske var du ledsen? Kanske både ledsen och arg? Vanligt isof :) Skriv det!

Det där var bara lite stöd, pepp och idéer, jag vet att många människor inte har lika lätt för att skriva om sina känslor och tankar som jag råkar ha :)

Lycka till och du, det vore så fint om du orkar skriva här OM du känner för det och berätta hur det går.
Och känn inte dåligt samvete om du inte åker, Du känns så sund, stabil och klok så om du väljer att skriva ett brev istället så är det rätt beslut för dig.
Det finns människor som dör av alkohol och ingen saknar dem förren det börjar lukta i trapphuset, så ja, din bror har tur som har ett syskon som dig.

/Ebba

Jag skulle nog åka men då består typ resten av familjen av bröder som inte helst pratar om känslor eller liknande. Men han har nog inte frågat någon annan än mig i familjen. Men det är en bit att åka, dock kommer ja skriva ett brev, han nämnde nått om att ja skulle skriva hur han var innan han började dricka och hur han är nu. Satt och funderade och tyvärr har han ju druckit en del sen ja var liten så det kan bli lite svårt men de är först senaste åren det eskalerat. Det som var de allra roligaste var när man fick prata med han när värsta avgiftningen var över då han låg på sjukhuset. Det var en helt annan person, skämtade, surrade som tusan och lät allmänt glad så ja hoppas att de nu håller i sig och att han håller sig nykter nu.

Vad fint att höra från dig och phuuu han lever och är på behandling. Vill du komma på anhörigträff? Vet många som varit på såna på behandlingshem där de har nära och kära/ anhöriga som är. Det är rätt tufft att mötas så och öppet prata om det som har varit MEN det är en otroligt viktig och nyttig del i behandlingen. Din bror säger nog KANSKE att det blir jobbigt för dig - för att det känns nervöst att möta dig nu när han fått insikt och bearbetar sitt liv med alkohol på behandlingen. Att du istället kan skriva ett brev är fint. Då kommer nog brevet användas i behandlingen. Du ska berätta hur du ser på din brors problem med alkohol genom livet, dina tankar kring det, oro? Sorg? Ilska? Funderingar. Tex Hur det kändes att se honom så illa därann på sjukhuset.

Ja... Det tar tid att få behandling ofta. Inte ens alla som får det :( kostar ju så mycket. Jag blir ändå så innerligt glad över att ni lyckades du och din bror. Han att välja behandling trots allt och du som gjorde orosanmälan.

Bra gjort :)

STOR KRAM FRÅN MIG, Ebba.

P.s har du möjlighet att åka dit vad gäller tid och pengar så tycker JAG att du ska vara modig och åka :) Alkoholister vill ofta fly sånt som är jobbigt tex att se anhöriga i ögonen när de insett hur de levt men det är så nyttigt för sen känns det bättre, speciellt om man har så klok och fint syskon som dig.

Han låg inne två veckor på sjukhus var borta hemifrån ytterligare 3 dagar men sen for han hem å drack eftersom de gick så sakta med allt pappersarbete när han skulle in på behandling men nu är han iaf äntligen på behandlingshem så ha hoppas å håller tummarna för att han klarar sig. Fick iaf veta bu att de är nån anhörig träff eller va de nu var. Men han tyckte att de skulle va jobbigt för mig å ta mig dit så ja skulle skicka ett brev istället. Men vad innebär de? Ja vet att de hör till behandlingen.

att din dotter kan sätta ord på varför hon älskar pappa "pyttelite mer"...det blir så tydligt för alla i vuxenvärlden att det faktiskt handlar om saker som på riktigt saknar betydelse. Men jag förstår att det smärtar. Du vet att du gör rätt som hänvisar till födelsedagar och julklappar, fortsätt med det. Det du ger dina barn är värt så mycket mer!

Och visst, det ÄR synd om alkoholister. Det kan man inte komma ifrån. Men det betyder inte att man som anhörig kan avkrävas att fara illa, på det sätt som du och flera av oss har gjort. Ansvar för sina handlingar har man även om man är sjuk. Det ansvaret är inte ditt. Du har gjort allt man kan begära och mer därtill och det tycker jag ändå att du ska vara stolt över. Tänk så lätt det är att råda någon annan och se hur stark den är och hur mycket rätt den har gjort...trots att man själv känner precis som du. Det är svårt att bortse från den skam och skuld man själv känner... Jag blir stolt över dig när jag läser det du skriver, du är och har under lång tid varit en förebild för mig och visat mig vägen många gånger under resans gång. Det är så bra att du har en egen samtalskontakt och kontakt med din advokat, båda kontakterna hjälper dig att bearbeta den här processen.

Bra att du ser att du behöver gottgöra dig själv! Vet att det är väldigt svårt, men försök...

Kram

Jag ska snart träffa min samtalskontakt igen - välbehövligt.
För ett tag sedan när flickorna var hos mig så var det lite, lite bättre, och jag är den första att tänka "det är jag som överdriver, jag har fel, jag kanske inte ska driva den här stämningen" - och jag är snabb med att tänka någon slags tanke om att "nu är allt okej"?! Och så kommer jag tillbaka till att flickorna är arga, slåss, och allt är ganska kaos... Häromdagen blev det tal om att tycka om och vem m an tycker mest om, och jag tog upp att barnen behöver inte värdera eller välja utan de kommer alltid att ha mig och pappa. Då säger stora flickan "mamma, jag älskar dig, och jag älskar pappa... men jag älskar pappa pyttelite mer - för jag får alltid så mycket saker av honom"... Det gör såååååå ont - och jag försöker verkligen peppa mig själv till att tänka att jag vill inte att barnen ska älska mig för att jag ger dem så mycket saker, men det är klart att det gör ont när de konstant får saker av pappa: djur, leksaker, dockor, lego, pengar... Och även om jag skulle kunna vara med i köpcirkusen så vill jag inte - jag vill ha pengarna till annat och jag vill framför allt inte att barnen ska lära sig att de får vad som helst så fort de pekar på det... MEN - det är alltid jag som får ta striden: varje gång de säger typ "mamma, jag vill ha den dockan" och jag svarar "då kan du önska dig den i julklapp/present" och nu kommer det allt oftare "då får jag fråga pappa"... jaha, arga, tråkiga mamma här...

Tack Yogi... Ja, som du ser så är det upp och ner. Jag har en stor skam i mig att jag inte kunde hjälpa exet, och att jag känner att jag är arg på honom när det komemr upp sammanhang där många anser att man ska tycka synd om alkoholister... Och - det finns så klart bakomliggande orsaker, men det är itne ok att behandla andra hur som helst för det...
Barnen ska få hjälp, och jag har kontakt med advokaten om hur det ska skrivas kring det...

Mt, tack! ♡
Ja, jag behöver gottgöra mig själv... men vad svårt det är.

Kramar till er!!

Jag håller alla tummar och tår... Du är värd bra saker, stå upp för dig och kom ihåg- du kommer nog inte få någon samsyn, och jag vet hur viktigt det känns där och då, men det släpper med tiden.

Du har ju lämnat förr och är bekant med känslan av hur galet hemskt, sorgligt och jobbigt det är när man lämnat, men sedan blir det också bättre! När man inte längre behöver få skäll för allt möjligt, när man inte behöver lyssna efter ljudet av flaskor, när man kan tänka på vad som är viktigt för en själv och försöka må bra!

Kram

Så himla skönt med ro.

:)

som jag vaknar lugn avspänd och glad.Inte stressad på gång och på väg.Jag har nog sprungit mer dessa sista år i huvudet och själen än jag gjort på många många år.Visserligen är det nog så jag reagerar vid fara även vid andra stresspåslag än alkoholen.De här sista åren kan det ha varit hans mående överlag och mitt eget privata liv som ofta varit stressigt.Men det är inte mycket i mitt privata liv som egentligen blivit mindre stressigt,men ändå denna ro?Jag måste ju tro att det beror på att jag släppt kontrollen?Om det inte är det som gör mig så tillfälligt i själslig balans så tackar jag i vilket fall han däruppe som håller mig i handen just nu.Gooood moooooorning Sverige!

vi lämnar dig inte oavsett hur du gör. Du är nära nu, så nära. Dina tankar går alltjämt till honom och ditt fokus ligger där och inte där det ska vara -hos dig. Du vet, jag vet att du vet, att det inte hjälper honom att era dagar tillsammans fortsätter som de har gjort. Och framförallt hjälper det inte dig själv. Du är den friskaste av er båda just nu, därför blir det också du som just nu måste dra det tyngsta lasset mot en förändring. Självklart är du rädd. Det är inget litet steg du står inför. Du vet inte hur det kommer att bli, klart att det kommer bli jobbigt på många sätt. Men du vet att du inte vill fortsätta ha det som du har det, att en förändring måste till. Där står du nu. På tröskeln till en förändring. Fokus på dig nu. Han är inte ditt ansvar. Du är ditt ansvar. Du är stark, du klarar det här.
Tänker på dig!
All styrka till dig, du fixar det här...
Kram

Jag känner mig så orolig, jag bara drar ut på det och tänker snart gör jag det.
Hoppas verkligen att det går bra, känns som det inte finns någon återvändo snart.
Det är så bra att du skriver aeromagnus för du beskriver så bra hur det är, jag känner igen allt så väl.
Det betyder mycket att du delar med dig hur du tänkte och reagerade.
Kram