Senaste kommentarerna i forumet

jag känner. Eller jag kände en av sönerna i familjen. En på ytan välfungerande familj som bodde i ett stort hus med fin trädgård. Barnen var alltid hela, rena och väluppfostrade. Det var bara det att pappan var alkoholist. Hela familjen dansade efter hans pipa. Mamman i familjen var klok och hade ett bra jobb. Mannen hade även han ett bra Jobb till den dag då han blev "sjuk" det var något med ryggen? Han kunde inte längre arbeta, han gick hemma pga det onda. Kvinnan fick sköta allt. Efter något år sålde de plötsligt sitt kära hus. Flyttade in i en lägenhet. Utåt sa de att de ville bo närmare stan. Pappan drack. Kvinnan slet. Barnen kunde aldrig ta hem vänner eller flick/pojkvänner - de visste helt enkelt aldrig "vilken" pappa som väntade där hemma. Ett av barnen, som var min vän berättade sanningen för mig. Plötsligt såg jag allt så klart. Barnens alltid en aning sorgsna ögon trots att deras munnar log. Stressen i kvinnan. Spelet för att få allt att verka bra. Pappan som ofta inte kunde följa med pga "värk". Hur kunde denna kloka och fantastiska kvinna gå med på det hela? Varför räddade hon inte sina barn? De hade tyvärr fått en bättre tillvaro med en ensamstående mamma med sämre ekonomi. Så här sjukt är det. Det här är vad alkoholism och medberoende gör med oss människor :(

Kram <3

Men det är sanningen vi alkoholister behöver höra, sanningen är ett botemedel. Hårda konsekvenser till följd av vårat drickande kan fungera som väckarklockor även om det tar år innan vi vaknar. Det du säger eller gör är inte orsaken till eventuellt värre drickande, orsaken till värre eller fortsatt drickande efter att ha fått höra sanningen är en alkoholist sätt att fly problem. På köpet kommer skuldbeläggande för det är såklart inte alkoholisten som bär ansvar för sitt eget liv enligt alkoholisten icke friska sätt att tänka. Det är sorgligt, det gör ont. Men ifrågasätt inte ditt friska handlande, låt inte alkoholdjävulen styra även dig.

Du har RÄTT.

Styrka.
/Ebba

Tack snälla Aeromagnus för ditt svar. Jag antar att du har rätt att det inte hjälper hur jag är, det är han som måste fatta ett beslut om att han behöver hjälp. Men det är så frustrerande att han inte tar tag i det. Vill ju bara bank in i huvudet på honom vad som händer om han inte säker hjälp. Men jag har ju sagt det till honom redan, att det inte kommer funka. Men dessvärre gav jag ju ingen tidsfrist (men det var underförstått att det skulle vara NU), så hur länge ska man vänta... jag vet, det är bara jag som har svaret på det.... Blääääää önskar att någon skulle gå in och styra upp allt! Det där med listan är säkert bra, borde nog pröva. Men orkar nog inte nu... Är så less på att det ständigt är jag som måste föra detta på tal....Åhhh det är så mycket jag skulle vilja skriva och förklara för att ge en tydligare bild av hur jag har det, men är sååå rädd att han ska hitta hit och fatta att det är jag som skriver.... och bli arg eller ledsen.... Måste sluta nu!

Ja, det är väl bra för barnen att få hjälp så snart det går... Jag vill bara inte att det ska bli rörigt med så många personer från socialtjänst och familjerätt...

Ja, nu har den lilla flickan börjat prata om att "pappa skriker så att hon får ont i öronen" - och vad vet jag...
Livet är så mycket bättre, men ändå gör det så ont ibland...

Satt på en föreläsning med mitt jobb häromdagen - om missbruk, en numera helt ren men tidigare missbrukande föreläste. Jag har sett föreläsningen förut och tänkte att det var lugnt - men allt det där med den nedåtgående spiralen, hur de runt omkring behandlas, orsaker till missbruk - jag bröt fullständigt ihop. Dels kände jag att han berättade ju om det som varit mitt liv, och dels (ja, jag skäms:) så blev jag så ledsen över att han skulle dra upp sina bakomliggande orsaker och jag kopplade till exet och kände bara att "jag orkar inte tycka synd om exet - han har gjort mig så illa och det är inte ok bara för att han mådde dåligt"... Men - jag har en oerhörd skam i mig över att jag inte kan tycka synd om honom utan blir arg...

Och - när jag ber om pengar för gemensamma utlägg till barnen så blir det alltid tjafs om att han "inte har råd med mina dyra inköp", men sedan visar det sig ändå att han köper kaniner och kaninburar, leksaker, osv - men jag får vänta på att få igen pengar... Besvikelse...

jag skulle nog tacka "ja" till möjligheten för barnen att "leka sig igenom" det svåra de levt och i viss mån ännu lever i. Dock under förutsättning att det är en kunnig person! Fint att höra av dig, varmaste kramen! / mt

Man sitter där övergiven ratad och bortvald gång på gång.Det gör något med medvetandet hos en så man till slut nöjer sig med minuspoler istället för pluspoler likt ett misshandlat barn som kan känna sig tillfredställt av ett leende från den förälder som just slagit en.Det är sjukt inifrån och ut och ändå så ursprungligt och äkta(not)Man sitter och tröstar sig med den och den gången då var det minsann bra 1987 en dag i Mars och tycker på allvar att det man minns är korrekt och ska balansera upp för allt annat elände som man fick med på köpet.Men när kanalerna är öppna från både mitt och missbrukarens håll och kontakten och känslan är ren då är det 100% ren och skär glädje.Det kan inget normalt förhållande ta ifrån en,det är det som är så mysko i detta.Så istället för att titta på missbrukaren så borde man ju titta på sig själv och försöka förstå varför man upplever såna känslor av tillfredsställelse och lycka i något som så uppenbart inte stämmer.

svårt att ge råd men jag vet hur jag skulle ha gjort......all hjälp till barnen så fort som möjligt. Det hjälper barnen och det hjälper dig i vetskapen om att du gör vad du kan och förmår.

Kram igen !!

Ja,hellre sårad av sanningen eller hur den nu lyder.Jag har varit som ett spöke hela dagen när jag tittat mig i spegeln och visste inte att detta beslut fanns i mig.Men nu då det är gjort så känns det så bra och hon i spegeln ser nästan levande ut.

Jag lider verkligen med dig. Det är alltid svårt att bli sviken av den man älskar. Han valde spriten före dig. Jag tycker att du gjort rätt även om du är sårad. Du kommer må taskigt ett tag men det kommer ordna sig. Skulle du leva med honom skulle du må dåligt hela tiden.

Läser nästan varje dag, men har inte riktigt orkat med att skriva.
Din kram är välbehövlig Mt!!!

Jag tänker så mycket att det nästan surrar i hela kroppen.
Barnen har det emellanåt okej, och emellanåt kämpigt.
Socialtjänsten har erbjudit lite hjälp till barnen (typ en slags lekterapeut för att hjälpa dem att leka sig igenom allt som varit och är), och alldeles snart börjar en ny utredning, "beställd" av tingsrätten pga vårdnadstvisten. Ska jag ta emot lekterapeuten nu, mitt i utredningen, eller ska jag vänta tills den är klar? Vad spelar det för roll? Vad blir bäst för flickorna?

Åh, jag försöker lyssna till min magkänsla, men jag vet inte???
Är rätt ledsen... Barnen är lugnare just nu, men pratar mycket om arga pappa - vad är nu och vad är det som varit?

Känns som mycket att begära när jag knappt orkar svara andra, men snälla hjälp - ge mig råd...
Kram

hoppas allt väl med dig. Kram / mt

tro det eller ej.
Jag tror det väl inte riktig själv än.Jag var ner och ställde honom inför det faktum att han på fyra månader inte gjort en min av att sluta.Att jag fortfarande älskar honom och inte klarar att se det längre.Och att jag därför inte längre vill ha kontakt.Häpp! Jag hoppas verkligen att mitt beslut nu är taget inifrån och ut och att jag inte vacklar i detta.Han fortsatte hålla fast vid sin rätt att dricka och att han inte hade avsikter att sluta.Så då har vi ju en moment 22 situation.Den enda som kan förändra läget är ju nu han.Eller jag förstås om jag ger efter.Men jag hoppas och tror att jag har tillräckligt mycket egen kraft nu att jag kan stå emot.

Ju mer han dricker ju starkare blir den.Jag är en äkta medberoendepersonlighet och nån sorts korkad tävling börjar mellan mig och mr alkohol.Vem ska vinna och få tillbaka min gubbe på rätt sida.Jo jag,och jag ger mig fan på att lyckas.Och det gör jag ju till slut,bara jag väntar tillräckligt.Och så går det en tid och så är vi tillbaka i samma läge igen.Nu ringer han igår kväll och halvskällde på mig för att jag inte svarade i telefon som jag lovat.Jag var ute och klippte gräsmattan och hade lovat att vara tillgänglig för att han hade så ont.I det telefonsamtalet om gräsklipparen så halvsa han att han kände sig lite trängd då jag erbjöd mig att "sköta" om honom i hans smärta.Detta var ju innan jag visste att han skulle sätta sig och dricka.Jag går där och klipper och känner mig förorättad(och erkänner att han delvis har rätt) Så får jag sen skäll för att jag inte var tillgänglig som jag alltså inte skulle vara i första telefonsamtalet.Hallelujah inte lätt att bli klok på fylleprat.

Så jag fick ju tyvärr alldeles rätt.Igår petade han alltså i sig tre starka smärtstillande,antidepp sömnmedicin och alkohol.Jag kan inte säga att jag är så värst glad att jag fick rätt i min prognos.Det känns som att jag på något vis triggar igång hans drickande.Efter möte med mig har han nästan konsekvent valt att sätta sig och dricka.Det kanske gör ont att välja bort mig,eller sanningen att han faktiskt håller på att supa bort mig och vårt liv tillsammans blir för uppenbar.Kanske det skulle vara lättare både för honom och mig att inte ha någon som helst kontakt.Men det klarar varken han eller jag(framför allt inte jag)Jag klarar det bitvis och blir delvis starkare.Samtidigt som då min abstinens efter honom sakta tilltar och stillas först efter någon typ av kontakt med honom.Jag har ju denna sommar klarat uppemot en vecka utan att på något sätt kontakta honom.Jag har mått delvis bättre i detta.Men på den alkoholfria resan så börjar ju också mitt arbete med mig själv och den är också tung att gå igenom.Kanske därför jag tar mig mina återställare.Jag tror att jag ska ta ett ordentligt snack med honom om detta och att vi kanske försöker bryta kontakten helt om både han och jag mår bättre av det.Om jag sen klarar av det är en annan femma.

Det blir aldrig rätt tid för att ge tråkiga besked/göra slut osv. Det är nog som Yogi skriver, bara att handla för att föra processen framåt. Håll fokus på målet, dit du vill och det liv du vill ha. All kraft till dig!!
Kram

känns det.Han kom hit utan att jag visste det i förväg.Hans ögon avslöjar hans kärlek och jag min dumma gås reagerar som Pavlovs hundar.Erbjuder honom att komma ner ikväll och sköta om honom och hans onda rygg då han hade djävulskt ont.Han avböjde vänligt men bestämt.Ändå nöjd i min bekräftelse av hur jag läste av honom så fortsatte min dag och jag var lite stillad i min abstinens efter honom.Ringer pga problem med gräsklipparen och hör att han är påverkad.Så någon del av mig läste ju också in hans alkoholsug tidigare idag och ville återigen likt en reflex försöka hindra honom att dricka.Så nu sitter han där med brutna revben påverkad av både alkohol,antidepp och starka smärtstillande.Djävla idiot!Dottern som också igår sa att nu skulle hon lägga locket på för att hon inte orkade mer ringde honom också idag berättade han.Även hon klarar inte att hålla de löften man ger till sig själv.varför ska det vara så svårt?

Denna jävla alkohol. Lider med dig verkligen. Det är klart att innerst inne finns det en liten kärlekslåga, något som tände er relation. Man lever i hopp och förtvivlan att den man ölskar ska vakna upp ur dimman. Ta tag i sitt liv. Sluta ha undanflyketer till att dricka. Vårda de man älskar.

Hjälper inte. Han måste inse detta själv. Sätt er ned så får han skriva en lista med kortsiktiga vinster att dricka och långsiktiga. Du gör likadant. Jämför era listor. Sedan gör ni en lista med kortsiktiga nackdelar och långsiktiga nackdelar med att dricka. Tror detta är steg 5 i 12 stegsmetoden. Titta sedan på vad ni skrivit. Låter töntigt kanske men man blir ganska chokerad eller förvånad.

1,5 vecka drygt har vi höstmöte på Gården. Bryt vardagen och mingla lite ! Kram !

en tisdagskram till dig ♥ Hoppas du har det bra ?

Tack snälla alla ni som tagit er tid att svara. Betyder jättemycket.
Känns skönt att veta att det nog inte är jag som överdriver, att min magkänsla är rätt, samtidigt känns det så overkligt och sorgligt!
Har pratat med honom om problemet vid flera tillfällen, han vet att jag vet att han dricker. För ca ett halv år sedan så sökte han hjälp, men han gick bara några gånger, tyckte inte om det och tyckte inte det hjälpte. Har nu sagt till honom igen att söker han inte hjälp så är det kört får vår del, för jag orkar inte längre. Går nu och väntar på att han ska säga att han tagit tag i detta, att han sökt hjälp, men veckorna går och inget händer... Blir så ledsen och arg. Vill ju inte tjata, men en ändring behövs NU! Vilket jag tycket att jag gjorde klart för honom. En annan anledning till att jag inte vill fråga hur det går är att jag inte vill göra honom ledsen, för det blir han alltid när man tar upp det... så samtidigt som jag är så arg på honom så tycker jag synd om honom.... även fast jag vet att det inte hjälper honom. Jag borde väl vara mer hård mot honom, men har så svårt för det....
Kram till er alla!

önskar dig all lycka till. Du har kommit så långt på väg! Jag har följt din tråd och blivit så glad mitt i all sorg och förtvivlan som jag förstår att du känner just nu och som du känt så länge. Jag vill också instämma i tidigare svar på ditt inlägg där du önskar att ni kunde prata om det på ett bra sätt. Det är nog tyvärr så att ni aldrig kommer att kunna nå en samsyn och göra detta på ett bra sätt. Det är en sorg i sig och det var för mig oerhört frustrerande och ledsamt. Jag vet att jag ville att vi skulle kunna föra en diskussion om det, som "vuxna" människor, prata och gemensamt komma fram till att det inte går längre och att det bästa för oss båda är att separera. Ni är på så olika platser. Du har gjort en lång resa, med insikt och att mentalt ha distanserat dig från honom. Han är fortfarande kvar i förnekelse och skuldbeläggande av dig. Du måste hitta en acceptans för att det i det här skedet förmodligen är omöjligt för er att enas i ett beslut. Möjligen kan ni prata om det längre fram beroende på hur det utvecklar sig för hans del.

Jag önskar att jag kunde ta dig i handen och följa dig den här sista biten och en bit in i början på din fortsatta resa. Jag vet att ångesten och tvivlen stiger nu när det är så nära. Det måste vara helt och hållet ditt beslut och jag kan inte säga åt dig hur du ska göra, men om jag kunde det så skulle jag råda dig att stänga av dina känslor och mekaniskt bara göra och genomföra. Vi är många som följer dig och stöttar dig. Många är vi som gjort flera försök att separera och skämts för att vi gått tillbaka. Vi behöver inte skämmas för det. Varje försök för oss närmare det slutliga uppbrottet, se det som en del i processen och att en del behöver flera försök på sig. Jag önskar inte att du ska backa, jag vill bara att du ska veta att du inte behöver skämmas och se det som ett misslyckande OM du skulle göra det.

Jag tror som Mulletant, att du bara sakligt ska lägga fram fakta utifrån ditt perspektiv. "Jag känner att jag inte vill att vi ska fortsätta tillsammans längre", "jag har hittat en lägenhet och tänker ta den", "jag önskar att vi kan göra detta på ett bra sätt", "jag vill inte att vi ska behöva vara ovänner" osv...

Många kramar och lycka till!
Tänker på dig!
Yogi

så jobbigt du har det! Du behöver inte (och ska inte, tycker jag) säga nånting av: "Att nu behöver han inte smyga med flaskan längre , han kan dricka när han vill och hur mycket han vill utan att nån kontrollerar honom. Han borde tycka att det är skönt att slippa gömma o hitta på nya ställen hela tiden o vad mycket tid han får över!!"

Skriv gärna ner idag vad du vill (och ska) säga och börja dina meningar med jag: Jag vill... Jag tänker ... Jag kommer att ...
Gå inte in i argumentation och du behöver inte förklara och försvara. Det har du gjort mer än nog.

Du har skrivit några jättebra "jag-meningar" här ovan: Jag har fått en lägenhet; Jag vill så gärna ha den o flytta så snart som möjligt (och gärna: Jag tänker ta den och... ) Du kan också säga det du skrivit "jag är så less på alltihop".

Kraft, kraft, kraft till dig idag! / mt

Jag bara går runt här som en tickande bomb men snart exploderar jag väl!!
När var o hur säger jag att jag inte vill leva med honom längre.
Att nu behöver han inte smyga med flaskan längre , han kan dricka när han vill och hur mycket han vill utan att nån kontrollerar honom.
Han borde tycka att det är skönt att slippa gömma o hitta på nya ställen hela tiden o vad mycket tid han får över!!
Nejdå men jag är så less på alltihop :(
Jag har i alla fall hört av mig till hyresvärden om lägenheten o jag skulle få den här veckan på mig att lämna besked.
Så nu måste jag bestämma mig den här veckan.
Jag vill så gärna ha den o flytta så snart som möjligt bara allt annat kunde ordna till sig på bästa sätt.
Det skulle vara så skönt att ha nåt eget där jag kan känna lugn o ro.
Kram

att jag inte kan göra nått.Att om jag ger efter och försöker häva just denna period av drickande gör att både han och jag får en tillfällig lindring.Framför allt jag i att jag lyckas stoppa honom ett kort tag.Han vaknar kanske till ur ruset ett tag och ser mig,kvinnan i hans(fd) liv som lider och vill honom så väl.Han kanske gör en tillfällig uppryckning för min skull.Men enligt alla som varit med i denna djävulsdans så förlänger det bara pinan.Han vet att jag står där,redo att ta emot honom om han slutar dricka.Jag har inte släppt taget,annat än att jag inte längre försöker påverka honom.Någonstans förstår jag ju allt detta.
Men att i verkligheten se denna förnedring och inte kunna få erbjuda den lindring som jag står för är fruktansvärd.Hans kamp för att få fortsätta söka lindring i flaskan har nu snart röjt bort alla relationer som tidigare varit viktiga för honom.Men jag kan inte hjälpa mig själv i detta just nu.Jag mår fruktansvärt dåligt och lider precis som han.Mitt medberoendehjärta bultar för fullt och struntar fullkomligt i hur bortkastat det är att lida med honom.Tack Margaretha för dina styrkekramar,de behövs verkligen just nu.

Fy vad jobbigt! Jag skickar styrka och kärlek till dig ! Du är stark, du klarar detta !