Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner igen mig i dina känslor. Att bli besviken hela tiden. Å ju mer man har hoppats ju hårdare och djupare faller man. Skickar dig styrka i massor !

Klumpen i magen har ökat i styrka hela dagen och nu kan jag nästan inte andas.

Ska iväg ikväll - måste egentligen - men hela kroppen skriker "LÄGG DIG OCH SOV!" Hinner inte, måste jobba, duscha, göra mig i ordning - det går inte!

Så var panikångesten här igen.

Grattis! Du är verkligen jätte stark och allt kommer bli bra :-)
Förstår att det är blandade känslor. Skickar styrka! Kramar

Grattis! Du är verkligen jätte stark och allt kommer bli bra :-)
Förstår att det är blandade känslor. Skickar styrka! Kramar

Men också glad, ledsen, förvirrad mm . Det känns inte som att det här är på riktigt, det här händer inte mig. Vad jag längtar till jag har flyttat och jag kan försöka börja leva. Jag har tappat bort mig själv , vet inte vad jag vill, vad jag kan , vad jag tycker mm. Kommer man någonsin att kunna bli en hel människa?
Tack Mt !! Ja det här forumet har hjälpt mig o hjälper mig mycket!! Just det att man inte är ensam om sina tankar och funderingar. Att man får så många kloka råd från människor som varit i samma situation. Jag hade nog inte varit där jag är i dag om jag inte hittat hit.
Tack citronfjäril!! Ja jag hoppas att du också får styrkan att gå!! Jag tror att du får det men det tar olika lång tid, och det är bara du själv som känner när det är dags. Jag har varit tillsammans med min sambo i 24 år!! O det är först nu som jag har fått styrkan!!
Kramar<3

Dotts, har läst din tråd. Känner igen mig i mycket. Speciellt det här med att få skit för vad andra sagt och gjort... men även mycket annat. Är imponerad av att din styrka till förändring, stort grattis till flytten! KRAM

Tack alla som tar er tid och skriver. Betyder mycket. Ebba, dina inlägg om familjen var nyttig att läsa. Dock så är det inte så illa för oss ännu, eller för min sambo iaf, han dricker ju inte hela tiden, och han klarar av jobb och annat. Men jag är rädd att det är på väg att eskalera. Och hursom så påverkas ju jag och barnen redan som det är nu. Och det är väl tillräckligt illa...

Känner så igen mig i denna villrådighet! Den är såå jobbig och tar så mycket energi. Det är som en jäkla berg- och dalbana! Har inget konkret råd att ge dig, för jag är mitt i berg- och dalbanan själv, men ville bara skriva att jag känner igen mig.... KRAM

Grattis Izzy! Otroligt starkt jobbat att ta detta steg! Har inte skrivit till dig tidigare, men har hängt med i din tråd ett tag. Önskar dig alla lycka framöver! Önskar jag hade din styrka, men det kommer kanske... KRAM

Tack Ullabulla, men det fungerade förstås inte alls...

Han kom hem som vanligt och allt skulle vara som vanligt. Ursäkter förstås "det var dumt, jag ville bara testa" eller "jag borde inte ha ersatt 6-packen, bara tagit en". Jag sa att jag mådde illa och bara ville vara ifred. "Varför mår du illa då?" Jag bara blängde på honom. Hans svar var "Men man mår väl inte fysiskt dåligt av att vara upprörd?!" Snacka om noll insikt. Jag sa åt honom att han fattar ingenting.

Senare på kvällen sa jag åt honom att idag räknas som din första dag som nykter, fattar du det? Han höll förstås inte med, han hade ju inte varit full. Nej, men du har inte varit nykter heller. Försöker att koncentrera mig på jobbet. Det är så mycket annat som bara måste funka. Ett tag tänkte jag att vi kunde hyra en liten lägenhet och så bo varannan vecka, så att barnen alltid är här och vi inte behöver sälja - i alla fall inte med en gång. Men det skulle han förstås inte gå med på.

Varför är det så svårt???

Ännu en kvinna som skrivit dig fri!
Nej, knappast har din (snart f.d) sambo förstått.... du har ju (nästan) inte förstått själv... att du har kraften att förändra ditt liv. Vilket jättekliv!
Jag blir alldeles varm och vild (ja!) inombords när jag igen ser hur vi kan stötta varandra här genom att skriva ur oss själva, våra innersta rum, och i igenkännandet ge kraft åt andra. Tänk flygcert, vad det att du delat dina smärtsamma erfarenheter har betytt för andra.
Lita till din innersta känsla Izzy, du har tänkt, vridit, vänt... och nu har du tagit steget mot ditt eget liv! Kram, kram / mt

Jag har skrivit under lägenhetskontraktet nu!! Jag har verkligen gjort det som jag aldrig någonsin trodde att jag var kapabel till. Jag kommer att få ta över lägenheten fr.o.m. 1/11.
Det känns så jättekonstigt det här så det är inte klokt! Det är så blandade känslor o jag funderar fortfarande om jag gjort rätt.
Det verkade inte som min sambo hade förstått ändå att jag menade allvar med att flytta ändå fast jag har sagt det till honom. Han trodde inte att jag skulle göra det! I dag har det kommit lite spydiga kommentarer o när min dotter sa nåt till honom sa han att han inte orkade med mer skit. Nu är det synd om han o jag är den hemska som lämnar o han försöker få mig att få skuldkänslor villket han också lyckas med.
Det känns så konstigt att vara kvar i huset nu och det blir så konstig stämning. Det var det förut också men på ett annat sätt. Jag vill bara bort och försöka bygga upp mitt liv o hitta mig själv!

Tack LenaNyman i Stigsdotter,aeromagnus för era kloka svar. Har absolut inte tänkt ha någon alkohol hemma,är inte heller redo för middagar hemma med vänner ,maken o alkohol. Döremot tänkte jag ha middag med alkoholfritt vin ,öl med vänner som vet vi inte dricker . Jag uttryckte mig nog luddigt förut,men det son känns konstigt (fel),är att inte maken ens vill jag tar ett glas vin med en vän utanför hemmet? Idag har han iallafall äntligen träffat en läkare o ska käka antabus i 6 mån. Känns bra! Kram till er!

...ville jag inte ha alkohol hemma. Vi hade ett stort barskåp och svärföräldrarna kom och hämtade alla flaskor och tog dem med hem till sig. Att min man gick ut och tog sig ett glas var OK men jag ville inte ha det hemma. Vid några tillfällen hade vi folk hemma och bjöd på vin till mat men det var jobbigt. Idag när jag inte druckit på över 1 ½ år har jag inga problem med att andra dricker (vi är numera skiljda så barskåpet slipper jag ;-) Som svar på din fråga: nej partnern behöver inte bli nykterist men jag tror det är vettigt att inte ha någon alkohol i huset!

...kände jag när jag läste ditt första inlägg...Det är så himla sorgligt när föräldrar väljer flaskan före sina barn. Men sådan är sjukdomen och de (vi ska jag väl skriva, jag är också alkoholist) väljer egentligen inte själva. Min pappa var alkoholist och mamma och jag flyttade från honom när jag var liten. Han blev aldrig bättre. Man måste vilja bli frisk och söka hjälp, utan sjukdomsinsikt går det inte. Mulletant har bra tips här ovan, jag vill också råda dig att gå till Alanon. Man får med sig så mycket beteenden och tankar som finns där även om man inte vet om det. Mitt råd till dig är att ta hand om dig själv, lev ditt liv och var rädd om dig och din familj. Det är det bästa du kan göra, även för din mamma. Kram

Starkt gjort! Skickar styrkekramar till dig. Många känslor kommer att dyka upp hos dig vilket bara är naturligt och som det skall vara. Tveka aldrig på ditt beslut! Kramar <3

att hålla honom från din personliga krets så är det ju alldeles utmärkt.Det ger dig lite andrum och möjlighet till eftertanke.Du kanske fortfarande har en lång bit kvar till att ta dig samman och gå.Du kanske också slipper göra det om han tar sig samman och söker hjälp.Sluta lyssna på hans trams,vilket du just nu klarar som det verkar.Lyssna på din inre röst och din magkänsla.Vilka alternativ har du i dagsläget att lindra din egen plåga och dina egna snurrande tankar.Kan du skapa ett livsrum dit bara du och barnen kan gå.Kan det finnas något alternativ utanför hemmet som du och barnen kan ha en fristad,något roligt?

Att börja med att sätta sig ned och tänka och grunna och om han gör si och om han gör så.Det har vi alla medberoende gjort så många gånger.Och det bollar ju över ansvaret på den person som i dagsläget inte klarar att ta emot den bollen.De har fullt upp med sig själv och sitt eget drickande.Tids nog genom ditt agerande så kanske han klarar att rikta fokus på vad han måste göra för att förändra sitt liv.Att du just nu ska förmå honom till detta är inte alls säkert att du lyckas med.Men det är ju det man vill,om jag gör såhär.Om jag säger såhär osv,då ska det minsann bli tydligt var jag står.Ofta hjälper det inte ett skvatt.Spiralen nedåt fortsätter i alla fall.I värsta fall i allt snabbare takt.
Det råd som fick mig att sätta igång min resa mot tillfrisknande var:Vad kan du göra idag för dig själv för att må lite bättre.Endast denna enkla mening.
Nog så svår i det kaos du befinner dig just nu.Kanske köpa en veckotidning och grotta ned dig.Ringa en väninna,hyra en film whatever.Ett helt egoistiskt beslut som bara gagnar dig i dagsläget och inte stressar fram något du inte klarar.Tids nog kommer besluten att komma till dig.

Hur ska jag någonsin kunna släppa taget om min fd sambo. Han finns ständigt i mina tankar- vad han gör, var han är, vad han ska göra osv. Det kommer även stunder då jag undrar om han pratar med "den andra" och det stör mig!!
Blir jag någonsin fri? Blir det bättre bara vi har delat på oss även praktiskt- att han har sitt och jag har mitt? Vissa stunder är allt så klart och tydligt andra stunder är allt en enda skugga/dimma som är svår att se igenom.

Jag läser och känner med er.
Med hopp om en ljusare framtid.
KRAM

Jag vill inte höra hans förklaringar längre. "De där har samlats på under lång tid, jag har inte druckit mer än kanske en per dag." "Glaset var igår, jag smakade lite men tyckte inte ens att det var gott." Sure, det var därför det var plast över (så att man kan använda fler gånger) och glaset luktade vodka, inte den gin han sa att han tagit från spritskåpet. (Finns en flaska med en liten mängd kvar, annars ingen sprit i huset.)

Jag är så less. Bad honom att inte komma hem, men han kan inte förstå det alls. Han fattar inte att jag behöver få vara ifred och få utrymme för att kunna andas. Nä, i stället vill han att vi ska prata. Om vadå? Mer lögner? Jag kan ju omöjligen veta vad som är vad eller lita på honom. Jag vill bara inte träffa honom just nu. Vill bara ha barnen för mig själv ett tag.

Jag känner också igen mig. Men jag låste in mig med barnen i sovrummet. Trodde han skulle slå in dörren, vilket han också svor att han skulle göra. Vad hände? Till sist öppnade jag förstås och så fick jag vara den som krälade och bönade och försökte få honom på bättre humör. Trots att det egentligen var en omöjlig uppgift pga alkoholen. När han till sist däckade kunde jag gå och lägga mig och sen var det upp med barnen igen morgonen därpå och låtsas som om ingenting hade hänt.

Ett av barnen sa i morse, som nästan överraskad, att pappa är inte alltid arg längre - han kan vara snäll mot mig också. Jösses...

... att du blir berörd! Jag tänkte faktiskt på bland annat dig när jag skrev det!

Det är så lätt att vara mitt i det där hemska och sedan förringa det, och ångra sig. Allt det där som man lovar sig själv där och då i det vedervärdiga, det är som bortblåst när man nästa stund hör allt det fina och snälla som partnern säger sedan, och när man ser hur ledsen och liten hen är så vill man bara trösta och finnas där - och i texten ovan blev det så tydligt hur jag direkt vände - all min rädsla, min sorg och ångest bara förpassades långt in i något mörkt hål för att ge plats åt alla tankar kring hur jag skulel kunna få honom att må bra...

Kram till dig, jag håller alla tummar för dig!!!

Jag önskar också att vi kunde träffas på riktigt och prata o stötta varandra.
Ni är så otroligt fina människor som bryr er om andra.
Jag velar o velar fram o tillbaka om jag gör rätt och har nog kommit fram till att det enda rätta är att lämna. Jag har läst tillbaka i min egen tråd o ser ju hur hemskt det har varit o det kommer att fortsätta så om jag inte går.
Fick också en Flashback när jag läste flygcerts tråd alldeles nyss. Alla minnen kommer tillbaka o jag tänker på semestrar, helger o även vardagar som har blir förstörda på grund av hans drickande!! Jag vill inte vara med om det mer!!
I morgon ska jag skriva kontrakt på lägenheten!! Jag känner mig så nervös för det blir så definitivt då. Jag hade tänkt att jag skulle ha talat om för min sambo att jag skulle göra det men jag tror han var påverkad i kväll så jag lät bli. Det skulle bara ha blivit otrevligt o han hade fått mig att bli ledsen. Har inte sagt det till dottern heller men de vet ju båda två att jag tänker ta lägenheten. På tisdag har jag bokat tid på banken, men han kommer inte kunna följa med då, tänker att jag kanske går dit själv o bokar en annan tid för oss båda. Eftersom att jag inte är insatt i ekonomin kan det vara skönt att ha en tid själv först.
Kommer jag att klara av det här nu? Jag hoppas verkligen det!!

Det gör ingenting att du lånar min tråd vilse i pannkakan!! Hoppas att du får kraft att gå o du behöver inte vänta på att han ska dricka o göra nåt dumt. Det räcker gott o väl med det som varit men jag förstår dig för jag har tänkt Loka själv. Kram

Jag blir så berörd av det du delat med dig av!!
Så otroligt jobbigt du har haft och så modig du var som vågade lämna honom.
Han har ju verkligen misshandlat dig både fysiskt o psykiskt även om han inte slog dig med knytnävarna. Jag kan känna igen din rädsla när du sitter på det kalla klinkersgolvet.
För många år sedan när mina flickor var små o jag hade jobbat kväll hade de låst in sig på toaletten o storasyster sitter med en rädd lillasyster i knät och försöker trösta o skydda henne mot deras pappa som hade fått ett av sina utbrott. Och en midsommarafton som vi också fick låsa in oss alla tre på toan för han var helt tokig. Vi satt där och väntade på att han skulle lugna ner sig el somna så vi kunde smyga ut o cykla hem till min mamma o pappa. Det gör så ont att tänka på men det hjälper mig lite att förstå att jag gör rätt som tänker lämna honom snart.
Du är verkligen värd att ha ett bra liv nu!!
Kramar<3

... så har min sambo dragit ner rejält på drickandet, men i och för sig drack han måttligt redan innan. Just nu, precis när jag börjat ta min nykterhet på allvar, så skulle jag nog inte vilja att han drack hemma i vart fall. Men om han går ut med vänner och tar ett glas - nej, det spelar ingen roll.

Jag hoppas så för din skull att du hittar vägen fram, Mio. Du har redan börjat gå. Hoppfullt. :)

En varm hälsning från mig till dig.

/LenaNyman