Senaste kommentarerna i forumet

har ni inte och då blir det ännu svårare att ställa krav eller komma med konsekvenser.Inte ens i kärleksfulla relationer kommer man nån vidare vart om alkoholisten inte vill sluta.Om du vill ställa upp på nåt sätt så fråga honom om han kan tänka sig att vara tillsammans med dig en kväll i veckan nykter.Då kan ni göra något tillsammans,gärna ångestdämpande.Kanske badhus,långpromenad whatever.Han vill säkert innerst inne vända blad och framför allt må bättre.Men varje gång han ens försöker släppa flaskan så kommer ångesten som ett brev på posten.Då håller man nog ännu hårdare i sin snuttefilt.
Kanske han nappar,kanske inte.Du kanske tycker att det är en spott i havet,en kväll speciellt om han då redan samma kväll eller dagen efter sätter sig och dricker igen.Men att visa att man bryr sig om,inte skuldbelägger och räcker ut en hand gång på gång kan göra susen i långa loppet.Frågan är ju om du orkar bli besviken,för det kommer du garanterat att bli även om han tycker att förslaget är bra och nappar på betet.

Du är ingen alkoholterapeut som har redskapen att sätta in om han då verkligen bestämmer sig för att sluta helt.Men du kan vara en liten väckarklocka som finns där och påminner honom om ett annat liv utanför fyllekompisar och drickande i ensamhet.

Grabben behöver ju vårdinsatser. Dessa läkare vi har i sverige är totalt inkompetenta vad gäller alkoholism, men det finns undantag. Om han nu fått det beskedet så måste man ju slussa vidare och ge hjälp. Anmäl honom till soc så att de startar en utredning. Säg att du är orolig att han tar sitt liv. Det är mycket svårt idag att ta ett lvm men det är en väg. När alkoholen är ur spel så kan man sätta in medicin mot deppet. Läkare är så okunniga om alkoholism och att det är en sjukdom. Lever kvar i gamla traditioner om människans fria val att dricka. Jag kan inte ge några andra råd än dessa. Tänker på dig.

vilket jobb du gjort och gör. Hoppas du kommer till ditt hus till julen. / mt

en riktigt härlig semester! Kram, kram / mt

din semester!

Håll kvar i din övertygelse!
En manipulerande människa manipulerar vidare så länge de känner de har medvind. När de inte får de reaktioner de förväntar kommer ilska och hat och sarkasm.
Ni är i vårdnadsutredningar, håll kvar din berättelse och ändra inget, var övertydlig och ge inte efter. Denna tvisten kan följas av fler och då används detta material!
Släpp inget för du är trött och känner dig oförstådd. Den oförståelsen beror inte på dig utan på mottagarnas erfarenhet eller brist på densamma. En dag kommer kanske någon som förstår bättre!
Ge inte upp! Du vet ju vilka du kämpar för!

…mer än gärna haft os alla samlade. Jag tror att vi alla är strebers, annars hade vi inte tagit oss till denna sida och fortsatt vara kvar.Så trots att det som för oss samman är uppgivenhet, oro, villrådighet, ensamhet så visar det ju samtigt vi är omtänksamma och välvilliga mot vår omgivning och förhoppningsvis oss själva.

Ikväll har jag träffat en av mina allra närmaste vänner och kollega sen många år. Våra vägar korsas emellanåt ute i världen och kvällen gjorde själen gott.

När jag läser Ordet överlevt från käraste flygcert inlägg så kände jag jag måste skriva några rader till innanjag somnar.
Min far fick en hjärtinfarkt när han var några år äldre än jag är nu, han dog men kom tillbaka och blev sen sjukpensionär de återsående åren av sitt liv.
Det är många gånger, senast ikväll, jag känner hugg i hjärtat och har svårt hålla koncentration, sover oerhört mycket i perioder och stänger gärna in mig flera dygn i sträck.
Alla dessa saker har jag hamnat i för jag var på väg in i ett svart hål, jag slank ner i det men tappade inte ljuset helt. Jag är på väg tillbaka till mitt forna jag och det innan jag sjunkit för djupt och innan de fysiska sjukdomarna krupit in i mina inälvor och mitt sinne.
Jag är så tacksam att jag är på väg och var dag ger mig en liten ny skopa energi och nytt friskt syre i blodet som visar jag är i rörelse åt rätt håll nu, att det har vänt….
Mycket återstår men ingen återvändo…det känns så skönt det är över...

... skulle försöka ta ifrån dig din livlina? Nog skulle man väl sparka bakut då..? Vad säger han själv i sina klara stunder? Finns där en vilja, nån insikt, eller är allt bara kaos och panik?

Isch, klockan blev plötsligt tvärmycket, måste få min skönhetssömn, men ser fram emot att höra från dig imorrn. Kram på dig och nattinatti.

Jag har länge tänkt att han haft adhd, och behöver utredning och medicin så han kan klara sig utan alkohol o slipper bli så rastlös. Men så kom jag på ikväll att rastlösheten kanske inte har med adhd´n att göra utan alkoholabstinensen.

Läkaren sa att bort med alholhol först innan alla övriga steg.

Men det är ju omöjligt när han inte själv vill??

Jag undrar själv om han någonsin kommer må bättre... Ja, så kan det vara. Är han livrädd att inte få ta sin alkohol?
Alla tycker han borde bli inlagd, men det går ju inte mot hans vilja. Än så länge är han ingen fara för andra, och för sig själv är väl en bedömningsfråga. Jag har förslagit benzo tex, men det har han sagt är farligt för beroendepersoner. Han har haft en lugnande för längesen, och tyckte det var lite skönt. Kan ångestdämpande medicin hjälpa honom i bakfyllan? Men då kanske han blir beroende av den som sagt.

... att din kompis försöker sig på ett långsamt självmord. Att han inte tror det finns nån möjlighet för honom att nånsin må bättre. Jag tror att han är livrädd och att det är därför han blir så arg när ni "lägger er i". Man skulle nästan fått tvångsomhänderta honom, avgifta honom och ställa in honom på en ångestdämpande medicin så att han åtminstone orkar med att existera...

Ja, han är 35-40 år.

... hur gammal han är?

Ja han har ett djävuslkt ångestpåslag hela tiden (har jag själv haft utan alkohol också). Han hade en samtalskontakt han fick 2 samtal hos, men hon sa att alkoholister vill inte vården ta i med tång. Han medicinerar, antideppressiva. Har läst att det påskyndar alkoholism. Verkar galet att han ska fortsätta med de när han är alkoholist. Träffat läkare, och ska träffa om en månad då de ska se hur det har gått. Har blivit värre än någonsin. Ja, det är ett helvete för alla inblandade som försöker hjälpa honom, och han blir arg på alla som försöker hjälpa.

Din kompis måste ju ha ett djävulskt ångestpåslag hela tiden. Försöker fly från sig själv 24:7. Har han ingen vårdkontakt av nåt slag? Samtalskontakt? Medicinerar han? Låter helt galet jobbigt för alla inblandade...

/Lena

Han har redan sökt sig vidare till både mer fyllesugna kompisar, och i supit i ensamhet. Ibland har jag supit till det rejält bara för att ha få ha kul med honom. Men oftast har jag dissat alkoholen.

Åh fy fan vad sorgligt. Det finns ingenting jag kan göra på vägen innan jag backar några steg? Tex säga till honom att jag säger upp min vänskap med honom? Så han kanske får sig en liten, pytte-liten tankeställare?

Finns inget råd man kan tipsa anhöriga om?

Tyvärr sa min erfarenhet detta. Nu tycker jag att du ska backa några steg och bry dig enbart om dig själv.

Instämmer helt med tidigare skrivare. Jag tror du måste försöka stänga av känslorna och bara handla. Ett steg i taget mot ett bättre liv. Jag tror det där samtalet när ni kommer överens och hjälps åt att lösa detta tyvärr inte kommer hända. Han ser nog inte att han har något att vinna på det. Att göra livsavgörande val för att kunna leva ett tryggt liv kan aldrig vara egoistiskt. Dina barn kommer att förstå att du inte hade något val. De är ju fullt medvetna om deras pappas missbruk och vad det innebär för dig. Hoppas att banken kan hjälpa dig med dina frågor. Du ska inte betala för ett hus du inte bor i. Han ska i så fall köpa ut dig om ni inte säljer. Skönt att höra att du får bra stöd på beroendecentrum. Kram och kraft!

Bra val och bra skrivet. Hopp och tid kan vara jobbiga saker att handskas med.

Framtidsdrömmar, sorgsen, mt och jag på en härlig frukost! Det hade varit en oerhört trevlig, om än på många sätt också sorglig, frukost, men så mycket jag hade tyckt om det.

Häromdagen läste jag igenom min tråd lite grann, och det gör ont - jag förtränger så lätt hur rädd jag varit och hur svårt det varit, och ibland är, men jag ser också hur mycket bättre det är - och jag ser hur mycket bättre vi alla ibland haft det eller har det, och försöker vara i det en stund.

Sorgsen, du har tagit beslutet och nu väntar nästa prövande del, men jag är glad åt din beslutsamhet och styrka. Det har varit gånger när det kändes helt fruktansvärt att inte veta vem du var och samtidigt inte veta om du överlevde... Bästa du, och ni andra, vad jag är tacksam och glad för er!
Kramar

värme…
Jag har bestämt mig så det svåraste är jag redan igenom. Nu ska allt genomföras och det är jobbigt nog men har ett tydligt mål och därför känns det inte svårt. Visst är jag ledsen och nedstämd men jag vet vad jag måste göra och varför och att detta är det enda rätta. Detta är inte lika påfrestande som innan beslutet blev definitivt. Jag har varithelt öppen mot mina syskon och de hjälper och finns till hands om och när det skulle behövas. Ibland känner jag att det kanske vore klokast inte träffa mannen ensam alls fler gånger men jag vet ju att han inte kan göra mig mer illa än han redan gjort så vi får se. Behöver ju inte trigga upp eller markera min ståndpunkt och blir han fysisk så går jag bara iväg. Jag har släkt mycket nära min bostad.

Nu ut i storstadens vimmel, sista veckan borta på jobb sen börjar början på fortsättningen.

Kram på er och tack för att ni finns.
Jag hade också så gärna suttit och pratat om allt och inget med er jag har så nära här inne…
Vem vet, en dag kanske det blir verklighet..

Som någon skrev tidigare att ibland känns det bättre och sedan blir det värre än man kunde tro att det skulle kunna bli! Det går upp o ner hela tiden som en berg o dalbana utan slut!! Jag känner mig inte stark men jag kanje är det ändå som har vågat gjort allt det där som jag bara har tänkt förut, det som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Många gånger undrar jag vad jag håller på med igentligen , var ska det här sluta, vad har jag tänkt, kommer jag att kunna slutföra det här utan att mina kära barn blir allt för drabbade. Det känns som att det är jag som ställer till det för alla nu, att jag är egoistisk o bara tänker på mig själv. Jag måste föröka att sluta tänka så och som du skriver Yogi fokusera o följa min plan! Men nu står allt stilla igen, han pratar inte om det o försöker leva som att allt är som vanligt. Jag sha ta nya tag o prata med honom o om det inte går får jag gå till banken själv o de får kalla honom till möte. Men jag vill så gärna att vi ska kunna prata för en gångs skull men jag förstår också innerst inne att det är bara en önskan från mig som säkert inte går i uppfyllelse. Mt , jag går på samtal hos en terapeut på ett beroendecenter o även på familjerådgivning o det känns bra, jag får mycket stöd där.
Kram

gav ytterligare några dimensioner åt mitt medberoende.Lilla Ullabulla är livrädd för att bli lämnad och övergiven vilket jag är just nu.Detta pga att min pappa som visserligen var kärleksfull och gav det han kunde ändå var både:Medberoende och alkoholist till min mamma som var:Alkoholist,tablettmissbrukare och psykiskt sjuk i något som gav henne oförmåga att ge oss barn den tid kärlek och uppmärksamhet vi behövde.

Han hade dessutom en hobby som drev iväg honom från oss och lämnade oss i mammas delvis usla vård och jag minns min vanmakt när han skulle åka och den längtan som slet i mig innan han till sist kom tillbaka.Den stora Ullabulla ser ju det nödvändiga i detta avbrott då relationen inte fungerade längre.Men då slåss dessa Ullabullor med varann om vad som är mest rätt.Dessutom ser jag mönstret i min arbetsnarkomani och hur länge den egentligen funnits som bot mot sorg,smärta och framför allt ångest.När min far låg för döden pga alkohol och hjärtrelaterade sjukdomar och jag satt vid dödsbädden på annan ort.Så drog jag samtidigt hem företagets största order någonsin på de lediga timmar jag hade medan min bror satt vid dödsbädden.Inte såg jag något fel i det?Detta var nu snart 11 år sedan. Huga.

Dessutom ser jag också mönstret i att ju svagare mitt ex varit i sin sjukdom vare sig den varit psykisk eller alkoholrelaterad,desto starkare har jag känt mig.Jag har alltså växt på hans bekostnad och fått omgivningen stöd och beundran att jag orkar och är så stark,jo tjenahej..

Nu börjar ett digert arbete att inte bara medberoendebefria mig själv utan också arbetsnarkomani befria mig.Jag får nog dela upp det i mindre bitar :)

Dagen har vaknat igen . Känner större styrkan i mig och större tro på mig själv . Tittar i spegel och ser ett gladare ansikte än det var igår.
Men det finns tankar som är kvar.....tankar om mitt eget misslyckande, om att inte leva livet ut med den jag älskar.
Eller är det oro om att börja om från början ? Att vara ensam ?
Det känns konstigt att veta att man är bortvald för alkoholens skull . ......Ja ja , hoppas att han blir frisk.
Jag läser alla trådar här på forumet och just nu trådarna av dem som är i missbruket själva och vill gå vidare i livet. Jag förstår mera och mera vad sjukdomen handlar om . Jag läser det för att kunna förstå det själv och inte för att analysera och döma min särbos handlingar eller mina egna.

En missbrukare i andras ögon är en som sitter full dag och natt , smutsig , illa luktande .....men en man i en kostym med en hög position ? Nej , det skulle jag inte tro på det själv. Människor gömmer sig bakom en fasad med rädslan att omgivningen ska döma de.Man har en familj som är lite medvetet om problemet men de blundar ....Skam !
Man har vänner som ser problemet men de trivs med den stackare som är social , empatisk och trevligt.
Ja och vad gör själva missbrukare ? Den trivs och försvarar sig genom att manipulera och "tvinga " andra att anpassa sig till situationen .
" Jag väljer inte mellan alkoholen och dig . Jag måste känna om du är den rätta för mig " .Jag kanske är inte den rätta för dig , men jag vägrar att ta skulden på mig för det du gör. Jag vill leva mitt liv med en nykter man som tar inte energi från mig men ger mig kraft och bekräftelse att jag duger.

Att läsa allt här på forumet ger mig kraft och hoppas att jag kan ge kraft till er andra här också. Beundrar er alla här . Alla !!!!
jag tänker inte sluta skriva . Jag tänker inte tycka synd om mig själv. Jag tänker inte tycka synd om den som beroende eller medberoende för alla har sitt val även om det är svårt att förstå ibland .
Ja , jag tänker va kvar här .

här ovan. Håll din plan, gör allt för att hålla undan all tvekan, alla tvivel. Du har tvekat och tvivlat tillräckligt och jag är förvissad om att du vet vad du vill. Ta hjälp! Ursäkta att jag inte minns (du har säkert skrivit om det) men jag hoppas du går till Alanon, där finns mycket stöd att hämta! Även hos olika professionella och kloka vänner som stöder dig. Egentligen så har Yogi skrivit precis vad jag vill säga. Läs det, läs här. Ofta! Skriv när du orkar. Kramar! / mt