Senaste kommentarerna i forumet

Som du skriver så är detta ett sorgearbete. Man måste gå igenom alla steg i sorgeprocessen- allt detta är naturligt.

Åh vad jag känner med dig i den situationen du befinner dig. Man tänker, våndas, vänder och vrider. Huvudet känns som en stor boll, huvudvärken dunkar, hjärtat slår hårt och fort, axlar och nacke värker pga alla spänningar, magen svider och hjärtat blöder. Vad blir rätt och vad blir fel- hur kommer allt att bli?
Jag vet, jag har varit där du är. Man känner sig ensam och det är tungt att bära alla besluten själv. Jag kände så mycket skuld och skam innan jag tog beslutet att flytta. Kände mig som den dåligaste människa och mamma i världen- hur skulle det bli med barnen? När jag tillslut bestämde mig (efter många år av grubblerier) att nu fick det vara nog så gick allt fort (för de omkring mig- jag hade ju bearbetat i flera år). Jag förberedde mig på att det kommer att göra ont men jag var tvungen att ta mig genom elden- jag hade gjort upp en plan i vilken ordning jag skulle berätta för de närmaste och vilka saker jag skulle ta med mig och vilken dag allt skulle ske. Jag hade bestämt mig för att våga låta året 2014 bli en nystart i mitt liv. Jag gick genom elden och det gjorde ont men jag står här idag. Något bränd men jag lever och livet känns faktiskt mycket ljusare trots att det är tunga stunder även nu. Jag bestämde mig för att stå upp för mig själv, att faktiskt stå för det jag tycker och inte låta mig tro att jag är dum i huvudet och överdriver allt, att allt jag känner är fel. Jag har nu lovat mig själv att inte svika mig själv även om jag vissa stunder vacklar i mina beslut. Nu inför bodelningen så är mycket känslor i gungning och vissa dagar tvekar jag men innerst inne vet jag hur jag vill att det ska bli för att jag ska må bra.
Jag vill också säga att jag hade inte klarat av denna resa utan detta forum, mina fantastiska vänner och min samtalskontakt. Pratar fortfarande med kuratorn och jag är verkligen inte redo att släppa honom ännu. Man behöver någon att prata med i dessa lägen- någon att utbyta tankar med. För grubblerierna finns där fortfarande och då är det skönt att bolla de med någon.
Ta hand om dig och stå upp för vad DU vill och vad DU känner- ta den tid du behöver. Du kommer att ta ett beslut när tiden är mogen för dig!
Styrkekramar från mig.

Vaknade halvfem i morse och kunde inte somna om. Tankarna började komma och sen var det ingen idé. Drömmer fortfarande så mycket skumt också. Jag kom fram till det här: Anledningen till att jag mår så dåligt är att jag sörjer. Jag har sorg för att jag vet att det är över och att det kommer att bli en pärs att ta sig igenom det här. Igår tänkte jag att det är bara att köra på i gamla vanor så ordnar det sig. Det kanske inte blir fantastiskt, men det kommer att funka. Och så kan vi hålla på i många år. Är han då dessutom nykter så blir det ännu enklare. Så känns det inte idag.

Mäklaren var positiv, ska få värderingen idag. Så får vi se hur vi går vidare. Jag vill förstås helst inte flytta härifrån, men jag börjar acceptera att det kommer att bli så. Ännu en anledning till sorg.

Hoppas att ni har det bättre.

Min fru delar Antabus och skulle jag vägra ringer hon min chef och mitt jobb vill ja ju ha kvar. Din man tar inte sin antabus som han ska för dricker man på den ja då mår man riktigt dålig. Röd hy, stora röda utslag, svettningar, hjärtklappning kan tom dö. Vet hans jobb om att han ibland har alkoholproblem. Ofta vill ju arbetsgivaren hjälpa till och man får då öppenvårdsbehandling och kan få lämna blodprov för att se om man dricker. Detta kan ha avskräckande och peppande inverkan. Jag tycker mina samtal är bra och har givit mig mycket. Antar att han går igenom 12-stegsmetoden. Steg 10 får man prata om återfall, vad man gör för att förebygga, varningssignaler mm. Behandlingshem då måste man ha ett långvarigt missbruk för ofta vill man lösa det med den typ av behandling din man har. Fråga han vem som delar medicinen. Dela den själv om det känns bra men det ska ju inte bli tjafs om det. Min arbetsgivare har ju som sagt hjälpt mig en del.
En röst viskar i mitt öra att din man tyvärr inte kommit förbi steg 2-3 där man kapitulerar inför alkoholen och känner sig besegrad av den eftersom han fortsätter att dricka. han tar inte detta på allvar låter det som för han inser inte att han har problem. Om ni nu ska leva ihop så måste det trilla ned ett mynt i hjärnan på din man. Det jobbiga för dig är ju ovissheten och att du inte vet när han ska dricka och då blir allt pannkaka. Jag har haft ett återfall på 8 månader vilket jag tycker inte är bra men ok för återfallsfrekvensen ligger första året på ca 40-60%.

för att du delar med dig. Intressant att höra ur en periodares synvinkel. Känner igen det du beskriver och förstår nånstans att det är så. När han väl bestämt sig för att dricka så är det det viktigaste och de löften han ger när en period är slut är inte värda speciellt mycket. Tror han menar vad han säger, han tror säkert på det själv men så när det får gå lite tid så börjar han dribbla med sig själv och trixa. Och jag då. Visst har jag ställt ultimatum men kanske inte fullt ut. För nånstans är jag kanske inte ännu helt beredd att han ska flytta. Jag lever på sätt och vis med två personer och den ena personen älskar jag ju. Men den andra har jag inte mycket till övers för. Nånstans inser jag att på det här viset om det fortsätter så här så gör det oss båda illa. Båda förlorar sin självrespekt på nåt vis.
Och ja han får hjälp av professionella, går i öppenvård. Har samtal, ACT med en terapeut mycket regelbundet, han tar antabus regelbundet, men ändå dricker han.
Nu verkar det som han druckit på Antabus igen. Eller så har han trixat och hoppat över vad vet jag. Jag frågar inte om han varit och tagit eller kollar. För det ska jag inte. Då är jag verkligen inne i mitt medberoende. Jag måste ju tro att han vill detta helhjärtat som han säger. Han säger och jag säger att han har inte råd att dricka igen. Han riskerar både sin hälsa nu, jobbet och sin relation. Men det verkar inte vara tillräckligt avskräckande tydligen.
Jag försöker känna tillit men så nu efter 5 veckors nykterhet så har han tagit igen. Jag är borta över helgen och han valde stanna hemma. Troligtvis var detta största anledningen till det. Jag fattar inte att min gräns inte nås nån gång. Så här kan jag ju inte leva. Och det är som du säger det gäller att gå all in och det är frågan om han gör det fast han säger det. Vad gjorde du? Var det Antabus och öppenvård och en lång avhållsamhet som gjorde det? Eller måste man åka på behandlingshem? Fast för en periodare känns det inte som helt rätt väg. Han klarar ju att vara nykter i flera månader. Och det är ju inte direkt efter en period som han har störst behov att tas in, i så fall skulle det vara efter 2 månaders nykterhet. Eller ska man bara lämna relationen för sin egen skull. Rent logiskt borde man ju det. Men så finns det något som kallas känslor och detta med att leva med två personer...

en hälsning och en kram ❤️️ / mt

Hoppas du har en vilsam, lugn och glad helg! Kram ❤️️ / mt

och varmaste kramen tillbaks till dig ❤️️

Starkt av dig att vilja stötta henne. Berätta gärna om om hur det går.

Kärlek tycker jag bygger på all in, kan ju inte halvälska någon. I mina öron låter det som du inte älskar honom längre och då ska ni separera. Vad han gör är inte dina problem. Du måste ta hand om dig, se till att du mår bra. Han kommer säkert hota med olika saker och det ska du inte falla för. Han har ju faktiskt svikit dig måååååånga gånger utan att se sin del och bättra sig. Hoppas det löser sig med huset

Alkoholberoende har detta sätt, ett sätt att skylla på er för att i sitt sinne få stilla ro att dricka. Det är ju synd om mig, klassiskt. Din mamma måste själv inse att det inte är hållbart, hjälper inte att ni bryr er tyvärr. Ofta är familjemedlemmar dömande och kommer med råd så din mamma kanske om hon vill ta kontakt med en beroendeenhet. Att dricka tillsammans med en som hsr problem med a är ju inte så bra kanske. När din mamma är nykter sätt er ned prata. Finns test på nätet där man jan fylla i och se om man har problem, dricker för mycket. Går tyvärr aldrig att tvinga en person att sluta dricka.

Ja jag försöker att förstå lite vad hon går igenom och jag vill vara där för henne och hjälpa henne. Men de är väll bara att stå på sig och inte ge upp jag och mina bröder pratar ofta när hon har ringt oss och varit full och hon säger hela tiden att vi är så dömande och dumma mot henne. Jag försöker att få henne förstå vad vi känner när hon ringer oss. Vi blir oroliga och tänker å nej är hon full nu igen?? men vi svarar ändå och försöker att vara förstående och lyssna. Hon skyller över detta på oss som att hon har de jobbigt och hon måste ta ett glas för ett glas gör inget säger hon. Det är lika med noll enligt henne. Hon ljuger för sig själv hon säger att hon inte har druckit på 8v men hon har ringt minst 4 ggr dom veckorna och då har jag inte kunnat höra vad hon säger. De är så frustrerade när jag vet att hon ljuger. Jag förstår att de är beroendet som spökar men ändå.

Åkte iväg till min kompis efter middagen. Vi satt och snackade och hade det trevligt. Kl 22 ringde han och undrade om jag skulle komma hem. Minstingen var fortfarande vaken och behövde mig, sa han. Jag sa att jag skulle börja ta mig hemåt. Sen fortsatte vi snacka en stund till, så det tog väl kanske nästan en timme till innan jag var hemma. Åh, jösses vad sur han var! Stod och blängde på mig när jag kom in. "Du sa ju att du var på väg hem! Det tar inte 45 minuter att köra hit!" Nja, jag sa att jag var på väg hemåt, inte att jag skulle gå medsamma. Lilleman sov ju i alla fall, men så här är det när jag ska vara borta att han ringer och undrar när jag ska komma hem. Förra året var jag på en möhippa och vi det var första gången på mycket länge som jag hade roligt, bl a på grund av att han inte kunde hålla på och ringa och kontrollera mig!

Dessutom hade han inte gjort ett enda dugg hemma, inte ens plockat ur diskmaskinen.

Mäklaren kommer om ett par timmar. Ser fram emot det.

Det som finns inom en omger en. Ska det vara :)

Hej Jenny,
tror du är inne på rätt spår att avstå alkohol. Hon ser det och tar säker in det. Du blir kanske en förebild. Även fast det borde vara tvärtom.
Gick du med bara för att förstå din mamma?
Det var främst mina barns påverkan som fått mig upp på banan. En kommentar var tex "du har ju problem". Sen ett ständigt kontrollerande om jag drack. Det är man ju inte stolt över. Sen märkte jag att tilliten till mig började försvinna. De blev inte längre så glada av att vara med mig. Det skakar om en. Att de man älskar så tydligt börjar markera att det inte är okej.
Sen finns massa andra anledningar till varför jag vill vara nykter. Finns säker de som har mer att bidra här än jag. Tror att hon måste komma till insikt själv och att ni kan påverka. Finns säkert inga rätt och fel. Bättre och visa vad ni tycker även fast det inte sägs rakt ut. Det som finns inom omger en.

Jag uppskattar verkligen ditt svar. Jag vill inte dricka alkohol i hennes närhet för att dels visa att jag bryr mig om henne och att de går att ha kul utan alkohol. Jag tror att hon inte har erkänt att hon är alkoholist fast hon sagt de till oss. Jag vet inte hur man ska göra för att gå vidare med att hjälpa henne att inse att hon måste sluta dricka. vad hjälpte dig om du vill dela med dig. Vad va din väckarklocka eller vad gjorde dina barn som du tog till dig?
/Jenny

Hej Jenny, läste om din mamma och spontant så skulle jag inte sällskaps dricka med henne. För mig är det som att visa att jag accepterar, inte vet om eller blundar för att jag vet att hon är alkoholist. Om jag försöker sätta mig in i hur hon tänker så är att blunda för det samma sak som att inte bry sig. Det är nog värre än att visa att man bryr sig. Hon kommer att få dåligt samvete när ni inte dricker. Det kommer säkert att få henne att få ångest. Och en anledning till att sluta när väl den dagen kommer. Och hon förstår, ni behöver inte säga något. Hon vet. Sen behövs givetvis mer för att en alkoholist ska sluta dricka. Mina barn ogillar helt klart när jag druckit vilket är den största anledningen till att jag bestämt mig för att sluta. Lycka till.

Bra fråga, aeromagnus. Det är väldigt från och till.

Jag kämpar på,men samtidigt ser jag inte riktigt hur vi ska få tillbaka det vi hade. Det har hållit på i så många år och tilliten är borta. För mig är den avgörande.

Men jag kan ju erkänna att jag gick med på sex igår, mest för att känna hur det kändes. Det var inte fantastiskt vare sig kroppsligt eller själsligt och det var också ett ganska tydligt besked.

Han vill fortsätta, jag är osäker. Ska till en tjejkompis ikväll och snacka av mig lite.

För ett par veckor sedan skrev du om en eventuell kontakt med kvinnojouren. vilket bra initiativ. Hur gick det? Instanser som kvinnojourer och http://kvinnofridslinjen.se/ har stor kunskap och erfarenhet av det du utsätts för. Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, kan skapa processer som kan vara svåra att förstå. Att få en professionell kontakt kan vara ett steg vidare.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Nu har det gått ett tag sedan du skrev om den svåra situationen som du hamnat i. Det lät som att det hade bilvit en förändring och gått bra ett tag och så kom det ett stort bakslag. Nu låter det som att du är dubbel inför framtiden. Det är tyvärr inte ovanligt att vägen ur alkoholproblem innehåller bakslag. Om din kille snabbt bryter detta så kan han kanske lära sig något av det som inträffade och vad han behöver göra och tänka på för att det inte ska hända igen. Du vill vara med honom samtidigt som du är orolig för att hans problem är på väg åt fel håll, och vad det kommer innebära för dig och ert kommande barn. Om du kommer tillbaks hit, så får du gärna skriva igen och berätta hur det har gått.

/magnus
alkoholhjälpen

Har du bestämt dig för att separera? Att leva i en blandning av att veta eller inte måste vara jobbigt. Jag fick en hel burk antabus utan problem. Be vårdcentralen dela medicinen då. Går ju att sätta in i armen också.

Åh, Flygcert! Den gick verkligen direkt in - så är det precis! Lättare att nå samsyn om den andre personen är nykter, förstås, men att de ska ta på sig skulden och verkligen förstå -det tror jag inte på.

Kan inte säga annat än att jag förstår hur du har det. Även om det i sig inte hjälper dig just nu.

Vi får försöka ta oss igenom det här tillsammans.

Igår tog jag upp bokning av tiden hos juristen. Han frågade hur JAG hade tänkt, om JAG hade pratat med barnen om hur JAG har tänkt, för HAN visste minsann hur han vill ha det. Det har han sagt till mig säger han......Han har inte sagt ett ord till mig ang detta under alla månader- han har bara låtit mig vara. Han har nog trott att jag efter lite avstånd ifrån varandra skulle flytta ihop igen- som om inget har hänt. Visste att detta skulle bli MITT problem att det är JAG som kommer att få stå till svars gentemot barnen för han kommer då inte göra det. Han tycker att allt verkar så lätt för mig........ Jag orkade inte ens gå in i den diskussionen för han har inte en j....la aning om hur många tårar jag har fällt pga av detta. Jag väntar just nu på att juristen ska ringa upp mig. Ont i magen och sorg i hjärtat- varför var det tvunget att bli så här???

Izzy, jag förstår att det är ett enda virrvarr, all oro över hur saker varit, är och inte minst hur det kommer bli.
Försök (lättare sagt än gjort, jag vet...!) att stanna i stunden, det är nervöst och oroligt, men det blir bättre.

Jag vill bara skriva att jag känner igen det där med att vilja prata med mannen, och att han inte heller kan tycka att det är bra som det är - men ni kanske aldrig når samsyn, och det är kanske inte det viktigaste heller?!
Jag ville så gärna att mitt ex skulle förstå vad jag tyckte att jag upplevt, hur jag tyckte att vi hade det - och att han skulle inse vad hans beteende hade gjort, och att han skulle ta på sig skuld och förstå att hans beteende var orsak, att han skulle säga att han inte heller tyckte att vi hade det bra och att vi då i samförstånd skulle separera och det skulle underlätta så mycket för mig, för honom, för barnen osv - men ju mer tiden gick så insåg jag att han skulle aldrig ta på sig att han gjort något fel - det han gjort ansåg han (sa han och säger fortfarande) att det var pga att jag var elak, okänslig, kärlekslös osv - och att han blev (galen)arg var en naturlig reaktion på mitt sjuka beteende... så, vi kommer nog aldrig att nå den där samsynen, och jag lämnade i kaos: jag hade förklarat, pratat och sagt att jag inte ville leva med någon som betedde sig på det sättet, att jag inte längre accepterade att han sa eller gjorde så mot mig osv - och än idag säger han att jag aldrig sa att jag ville lämna honom förrän jag plötsligt gjorde det, att jag aldrig förklarat varför jag inte ville leva med honom längre. Och det kanske inte är så för dig - ni kanske kan prata och nå samsyn på situationen, men om ni inte gör det så låt inte det stoppa dig!!! Jag tror också att det är en del av missbruket/medberoendet - jag kände mig som en fruktansvärd människa som lämnade någon som inte förstod vad jag sa...