Senaste kommentarerna i forumet

och det var väl ingen här på forumet som på något sätt tappar hakan över det.Inte jag heller förstås.Men för varje gång så går det lättare att bara vända blicken åt andra hållet.Helt opåverkad är jag inte.Men jag har inte larmat till höger och vänster för att få en chans att prata av mig och lufta min oro.Jag har ganska enkelt bara konstaterat att jaha.
Dagen fortsatte bra och inga impulser att åka ned och fixa läget.Jag tänkte på honom ibland under gårdagen med vemod men också med ett utanförskap som känns mer och mer äkta.Jag är ju verkligen utanför problemet och blir inte längre så värst påverkad.Nu väntar jag väl nånstans på nästa tecken på att han eller någon annan hör av sig och informerar mer.Men det är ju där jag också ska släppa taget.Om någon gör det så må det vara hänt.Men jag ska inte ta första steget att få mer info.Idag ska bli en bra dag!

I natt sov vi ganska gott och vi sov ovanligt länge på morgonen. Det var dessutom glada barn som vaknade! Det tar jag som ett positivt tecken. Det var en tuff kväll igår. Dottern blev alldeles förtvivlad för att missa scouterna. Så jag körde dit dem. Där får de träffa pappa eftersom han är ledare. Vi hade pratat innan om att när det var slut skulle säga hejdå till pappa och sedan direkt hoppa in i bilen. Det gick bra.
Idag måste jag ringa öppenmottagningen och prata om gruppen. Den kommer vara på tisdagar när barnen är på scouterna, men jag vill skjutsa dem i direkt anslutning till start och slut. Jag tror det blir lättast. Kan bli svårt att få med de till lgh om de får mellanlanda hos pappa.
Idag hoppas jag att vi får hämta nyckeln till lgh. Har lite möbler på gång. Det känns bra.

Vi har oroat oss över dig och trott att du är död med tanke på allt du har skrivit här om bilder på skador din väninna ska lämna till polisen om något händer dig och så vidare. Vad skönt nu behöver vi inte oroa oss i onödan. Hej då Segra lycka till med allt.

Hej fina ni!! Och tack för att ni frågar och ledsen för sent svar!

Jag är hemma igen efter resan och vill bara berätta att den blev vår allra bästa resa någonsin! Tack och lov!
Är mycket glad att jag åkte och att jag äntligen fick min välbehövliga och efterlängtade semester!

Vi drack alkohol på resan men det var långt i från något supande!
Vi köpte småflaskor istället för stora och såg till att inte utsätta oss för risken att dricka för mycket!
Gick och la oss tidigt på kvällarna och min sambo var ute och joggade varje morgon hela resan och vi försökte äta sunt hela resan och undvek kött, gluten och mjölk och valde att äta frukt och grönsaker på stranden istället för att gå på restaurang och äta pommes eller annat onyttigt.

Så med facit i handen så kunde jag inte ha önskat mig eller fått en bättre resa och sambo som sällskap!

Väl hemma så har vi beslutat att fasta igen och vara helt nyktra i tre veckor och samtidigt fortsätter han att träna varje dag och jag har tack vare honom inspirerats att själv börja jogga och har så gjort varannan dag sen dag 1 på resan. Vi har dessutom börjat gå på massage ihop, hos en jätteduktig massör och det känns som om det kommer göra underverk med oss båda! Hundra gånger bättre än parterapi!!! Rekommenderas verkligen!!

Är jätteglad för allt och hoppas och ber till Gud att detta ska hålla i sig och att vi äntligen hittat vår väg till ett sundare och friskare liv!!! Amen!

Hör redan kommentarer i huvet om att jag inte ska tro för mycket...... Och dessa köper jag! Jag är mycket medveten om att detta inte behöver betyda att allt, för all framtid, att det kommer vara över och nu endast lugnt och harmoniskt! Och jag tänker inte försvara mig mot sånna kommentarer! För jag vet att jag är medberoende och att det inte är ovanligt att livet med en missbrukare kan se ut så här. Men just nu njuter jag och jag, utan att skryta, känner mig som en vinnare med försiktigt hopp om att en gång för alla kunna

Segra

Samtal idag. Han med ångest och insikt om vad han gjort. Jag pratade om mina tankar, ifrågasättande av hans agerande. Jag har rätt till mina känslor och mina tankar, nu fick han dom som dom är. Tuffa saker. Hans egen plan? Ja han säger att han kanske har ett problem, eller är på god väg. Och att han ska hantera det själv. Hemma har han en flaska vin i kylen... i mina öron är det en dålig strategi och ett bevis på att han inte tar det på allvar utan säger vad han tror jag vill höra. Kommer han avstå helt från alkohol? Nej, det trodde han inte, något glas ibland kommer han vilja dricka. Och så länge han gör det kommer min oro och misstänksamhet ständigt finnas kvar, alltid. Jag tror inte han kommer klara att hantera det själv, han har ju redan testat det flera gånger. Och misslyckats.
Ord betyder ingenting nu. Handling krävs, och det måste komma från honom själv, att han vågar stå för det här, erkänner problemet för sig själv och inser att han behöver hjälp och inte minst tar tag i problemet och söker hjälp. Jag har noll respekt för honom nu.

Jag är kall som en sten just nu, känslorna har hamnat nån annanstans där jag inte kommer åt dom. Inga beslut kring oss och vår framtid är fattade, jag måste komma ur mitt vakum för att kunna besluta om riktning framåg, jag måste hitta landningsbanan först. Det gör ont att se våra drömmar om framtid krossas. Och krossas de inte måste de i alla fall revideras, till en framtid för min del tillsammans med en nykter alkoholist. Vill jag det? Vad vill jag med mitt liv? Tror jag på en framtid för oss?

...är att ta hand om dig själv och barnen. Problemet med att leva med en missbrukare är att du själv försvinner en liten bit i taget. Allt kretsar kring honom, hur han mår, hur mycket han druckit, vilket humör han är på. Skam och skuld kommer som ett brev på posten: vad har JAG gjort för att det ska bli så här? varför väljer han inte mig och barnen före flaskan?

En alkoholist är en sjuk människa, h*n kan inte välja själv. Det spelar ingen roll hur mycket man vill sluta dricka, det går inte att bara bestämma sig. Har man dessutom ännu inte kommit dithän att man insett att alkoholen är ett problem, då är det långt kvar till en lösning. Alkoholisten känner också skam och skuld, de gånger man vågar sig på att tänka på de här sakerna. Dessa känslor vill man inte ha, utan dränker dem i mera alkohol. Dessutom försöker man flytta över skulden på någon annan (partnern t.ex.). En medberoende tar på sig den skulden och mår ännu sämre. Alkoholisten måste nå sin botten. Den bottnen är personlig och olika för alla. En del slår i den när familjen går, för andra behöver det inte gå så långt.

Har du funderat på Al-Anon? Det är AA:s motsvarighet fast för anhöriga. Jag skulle vilja rekommendera att du går på ett av deras möten och bara lyssnar. Du är inte ensam och du behöver hjälpa dig själv. Det är oroande att ditt barn har börjat anpassa sitt beteende efter pappans "status" - DETTA ÄR INTE OK! Barn är som små lackmuspapper, de suger åt sig och känner ett obehag, en rädsla, skammen och skulden är också deras - även om de själva inte förstår allt detta så finns det hos dem.

Ikväll (tror jag det är) börjar en serie på SVT som heter Djävulsdansen, den handlar om medberoende och medverkar gör bl.a. Sanna Lundell som växt upp med en alkoholist. Titta på det och fundera över din situation.

En sista sak: DU kan inte förändra din man, du kan bara ändra dig själv!

Sänder dig varma höstiga kramar - gott te, choklad (min tröst i livet ;-) ), varma bad, lite spa-upplevelser, goda vänner...

Vilse i pannkakan - jag lånar lite utrymme här eftersom du inte har en egen tråd!
Jag tänkte många gånger som du - "jag måste ha ett skäl att gå", "nästa gång han gör si eller så då går jag"- och en del skrev till mig att det är en ursäkt att skjuta upp det, och det lät så hårt, men så tänker jag för dig nu: har du inte tillräckligt många anledningar redan?

Kramar!!!!
Och kramar till dig Izzy!!

... jag får gåshud av att se dig här igen...

Ja, saker händer, men hur mycket blir det av det...
Är på väg till socialtjänsten om bara några minuter. Men jag vågar inte ta ut saker i förskott - exet är sjuk, idag visade han det igen...

Kramar

Skriver igen under annat namn. Izzy, stå på dig! Jag skulle själv önska att jag gått på instinkten redan från början, men det är för sent nu. Nu väntar jag bara på att han ska ta ett återfall så jag kan få en anledning att gå.

Det verkar hända riktigt mycket i ditt liv nu. Jag håller alla tummar för dig!

Skrev här förut under ett annat namn, du kanske känner igen mig? Kunde inte hålla mig borta, men får ligga lite lågt nu med annat namn och ingen egen tråd eftersom han fortfarande läser här.

Jag hoppas verkligen att du ska ha styrkan att hålla fast vid detta.Det kommer inte att vara det lättaste.

Att sätta ner foten betyder inte att man inte bryr sig om, älskar eller vill personen man gör det åt väl. Tvärtom många gånger, därför krävs det att man tänker med huvudet och inte hjärtat.

Just nu är du en superhjältinna med superkrafter för att du måste, men även osynliga tårar och ett brustet hjärta skulle jag tro. Du gör allt så rätt och det känns att det här inte är ett hastigt beslut utan något som har vuxit fram under lång tid och nu är det dags. Ni kommer må bra igen, vet många vuxna barn till alkoholister som hade önskat att deras mamma (eller pappa) hade gjort något i tid under deras barndom, satt ner foten.

Kram.

Margareta?
Om du har gjort det,skriv härinne.Att få det på pränt betyder lite grann att man lovat sig själv något.
Även om man inte håller det,så har man åtminstone uttryckt en önskan om en förändring.
Då blir den mer verklig om den står härinne på forumet och lyser.
Kanske-jag ska ge mig själv 15 minuter per dag som bara är mina och då ska jag..eller vad som helst som känns viktigt för dig.
I början känns det bara larvigt.Men efter ett tag så händer det något med en.

Man känner sig ibland som en viljelös gegga som knappt håller ihop.Man ser verkligheten alldeles glasklart men man får inte mer handlingskraft för det,hellre mindre.Sanningen nöter ned ens sunda förnuft och gör något med verklighetsuppfattningen som jag inte kan sätta fingret på.
Gör en enda liten sak idag och en enda liten sak i morgon så ska du få se på grejjer om någon vecka :)

Igår blev en tuff dag. Allt verkade ok på morgon, förutom bakisångorna som fanns kvar efter att han kört. Vid lunch fick jag ett sms av svägerskan att hon sett maken köra upp på vår väg när hon körde till jobbet. Hon hade kontaktat svärmor som ringde honom. Han hade tagit semester för att fixa huset! Det var som att dra undan marken för mig. Jag bröt ihop totalt. Jag kände att jag vågade inte åka hem. Jag var inte rädd för min egen del, men för vad han kan ha gjort med sig själv eller huset. Tack vare uppmärksamma kollegor hamnade jag hos chefen som hjälpte mig sortera tankar.
Vi kom fram till att det var dags att lämna. Jag ville inte köra hem själv eftersom jag inte visste vad som väntade. Jag ringde och frågade svärmor som vägrade. Hon menade att då tog hon mitt parti. Jag tyckte att hon skulle vara där för sin son, men nej. Så jag åkte dit själv och allt var lugnt. Så där lugnt så jag nästan ångrade mig, men jag stod fast vid mitt beslut och samlade ihop saker till mig och barnen. Så klart berättade jag för honom vad som på gång, men han opponerade sig inte nämnvärt. Sedan åkte jag och hämtade barnen. Vi fick låna ett rum på skolan där jag i lugn och ro kunde berätta för dem. De blev först ledsna, men lugnade sig när de fick veta att de ska vara gå kvar på skolan och behålla sina aktiviteter. Vi körde sedan in till stan och skrev på kontraktet till lägenheten och körde förbi huset. Vi fick också veta att vi får nyckeln redan imorgon, skönt. Sedan körde vi hem till mina föräldrar och där har vi sovit i natt. Flickan var ganska ledsen och saknade pappa, men hon fick ringa och det blev bestämt att de gå på scouterna idag. Det är hans aktivitet med barnen. Kan bli tufft och få henne med mig därifrån.

Jag gör bara så här. Vänder på ditt inlägg. Dina sista rader är: "Men ligger problemet hos mig eller honom? Jag vet inte. Bara ledsen nu."
Och den första: "Min särbo har lite problem med alkohol."

Så du vet redan. Lyssna på och till dig själv. Du behöver inte känna dig förvirrad, överkänslig eller vilsen. Din magkänsla har redan talat om för dig att hur man nu ska titulera din särbos drickande så är intaget för högt, för destruktivt och det sliter på dig och er relation.

Kram.

/brakfylld

Tack så mycket både aeromagnus och Ullabulla ! Ja det är svårt. Det är så lätt för andra att bara säga gå , lämna honom. Varför är du kvar? Vad väntar du på ?
Å jag har inget svar. Vet inte riktigt när jag får nog. :-(

Så bra att stora flickan kan sätta ord på varför hon älskar pappa mer - men åh, så ont det gör.

Tack Yogi, dina ord är värda mycket för mig - ja, det är synd om alkoholister, men de ansvarar ändå för sina handlingar - och jag har kämpat så mycket jag kunnat! Och du är värd alla fina ord tillbaka!!

Tack Mt!
Häromdagen höll jag en föreläsning för en grupp kollegor, och vi kom in på alkoholism och jag tog upp delar av mitt liv och tog upp medberoende - och plötsligt sa en kollega till mig: "Du, jag måste bara säga - all cred till dig för att du berättar detta, för att du står upp för det, vad bra du är" och jag kände det så ända in i hjärtat - all hennes värme och all styrka i mig. Vad glad jag blev att jag kunde vara lite personlig och känna mig stark!!

Jag ska vårda min styrka - för snart drar utredningen igång igen... och mina barn är arga... och jag är ledsen... och arg...

Kram

Så bra, om han kan "skärpa till sig" - och kanske är du starkare än jag var, men när jag var såå nära att lämna och exet skärpte till sig så var jag närmast bitter och kände att "jaha, nu passar det, men under alla år tillsammans har det tydligen inte passat...".

Var vaksam - det låter som att du bestämt dig, oavsett hans nykterhet eller inte - och det är bra, att du tänker på dig och vad som är viktigt i ditt liv. Att han erbjuder sig att hjälpa till är ju snällt och bra, och kanske menar han det, men min erfarenhet är att det var ett spel, ett sätt att lura mig tillbaka. Jag låter cynisk nu, men mitt ex spelade många fula spel...

Jag vet att det är kämpigt nu, och när/om du flyttar så kommer det att fortsätta vara riktigt kämpigt ett tag till - alla tveksamheter över om du verkligen gjort rätt, ensamhet och osäkerhet, rädsla att inte fixa det på egen hand osv, men ge inte upp!!! Gör saker för dig själv, stora eller små - köp blommor och ställ synligt på bordet, unna dig ett härligt bad, ät god choklad, bjud in vänner, gör allt du kan, vill och orkar...
Fortfarande idag har jag inte återhämtat mig helt och hållet, men jag uppskattar saker varje dag: att jag kan säga och göra vad jag vill utan att exet kommenterar/dömer/bedömer, jag kan prata med vem jag vill utan att bli beskylld för saker, att jag kan träffa vem jag vill, komma hem när jag vill, prata i telefonen hur länge jag vill, gå på fest och aktiviteter när jag vill - allt utan att få skäll, hot och elaka kommentarer. Jag försöker fokusera på det när det känns jobbigt...
Kram

Råkade ramla in här i din tråd och kan inte låta bli att kommentera det du skriver om att barnen kommer i kläm. Tänk tvärtom! Du har tagit dem ur klämman nu, du gör det som är bra för dig och barnen, du sätter er välfärd i första hand. Ni kan inte hjälpa honom, ni måste ta hand om er själva och se till att ni mår bra, det är det enda rätta!

När jag var 6-7 år sa jag till min mamma: "snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?". Min far var alkoholist och jag mådde så dåligt av den här stämningen som ofta är runt den som dricker, det är precis som om hela livet kretsar kring den personen: "har han druckit?", "hur mycket, vilket humör är han på?" osv osv. All energi går åt till missbrukaren och att försöka upprätthålla ett "normalt" liv kring denne. Jag tror att då först, när jag sa så till min mamma, så insåg hon hur medberoende hon var och att hon måste förändra något - för vår skull!

Min farmor var rent ut sagt skitarg på oss som lämnade pappa, det var vårt fel att han drack. Detta lät hon mig också veta som litet barn. Varken pappa eller hans familj ville inse att han måste förändra sig själv, det måste finnas en vilja till förändring. Den viljan kom tyvärr aldrig och jag fick alkoholismen i arv. Men, jag fick en bra uppväxt, det hade jag aldrig fått om vi bott kvar hos honom.

och oj oj vad länge du har stått ut - inte stått ut, kämpat, försökt och gjort allt - det är inte en dag för tidigt som du lämnar denna tillvaro för att kunna bygga upp dig och orka skratta, le och ha det bra.
Det behöver barnen, hellre en frisk och glad förälder som lever isär än två som håller på att gå under under samma tak.

Jag hoppas att du har andra nära och kära att prata med.
Eran dotter kommer förmodligen reagera, det är självklart och du är förberedd på det tror jag för du känns klok ( om än utmattad och orolig), lita på att hon, även om det dröjer tills hon själv får barn, kommer förstå dig. Det är fånigt av vuxna att tränga in varandra i hörn och spela på barns känslor och försöka styra den andre på så sätt och som du skriver det är barnen som kommer i kläm men här känns det som att du inte kan göra mer än vad du redan gör och dessutom verkar A vara stor orsak till det beteendet. Jag tycker att du ska spara allt du har skrivit här och ge barnen när de är tillräckligt mogna och vid behov.

<3

Det går inte att sova. Tankarna bara snurrar. Känner mig så tom. Ensam. Maken sover i husvagnen och där får han gärna vara. Det gör mig inget. Försöker blunda, går en liten stund, sedan river tankarna tag i mig igen. Ska prova om Mindfulnessappen fungerar. Behöver sova, tuffa dagar framför mig. Vi måste prata med barnen. Livrädd att de ska tycka det är mitt fel. Dottern är pappas flicka eller är hon som sin mamma väldigt orolig för honom.

Precis så är. Det tuffa är att barnen kommer så fruktansvärt i kläm. I dag var det värre än någonsin och jag förmodar att det kommer vara så ett tag nu. Det gäller att hålla ut och fortsätta köra rent spel själv. Han försökte igår när jag berättade om lägenheten att skulle styra vem barnen träffar när de är hos mig. Den dödade jag direkt. Efter det kom hela skuldbeläggningen igen. Jag försöker sätt upp en spegel så att det studsar tillbaka. Inte för att han är i stånd att ta till sig, men som försvar. Men det är tufft. Igår lagade dottern och god mat, då stack han, utan att säga något, till pizzerian och åt. Patetiskt och oförskämt! Han vill åt mig, men det är barnen som får ta smällen.