Senaste kommentarerna i forumet

Igår em/kväll var jag borta och han hade full koll, läste för barnen när jag kom hem.Men jag kände mest att jag ville vara ifred och kolla på nyheterna, så jag satt uppe en stund för mig själv. Man kan väl säga att saker som jag kanske skulle ha haft överseende med förut eller rentav bara skrattat åt har jag INGET överseende med nu. Det är tufft att säga, men ibland äcklar han mig. Jag försökte säga att jag inte vet om vi kan hitta tillbaka till det vi en gång hade, men han har inte tagit åt sig av det alls. För honom är det som att bara han är nykter och mer engagerad nu så är det bara att fortsätta. Han undrade varför jag hade bokat in mäklaren, ungefär som att "hade vi inte släppt det där nu?"

Han har fått antabus för 6 veckor. Med tanke på att det tar ca två veckor innan det är ute ur systemet så är det åtta veckor. Vad händer sen då? Jag hoppas sannerligen att han får för en längre period, men redan igår kväll pratade han om att dricka alkoholfritt öl "för det gick ju så bra förra gången han var nykter".

Jag kommer aldrig att få honom att flytta ut i stugan. Och det är inte praktiskt möjligt för mig att göra det, eftersom jag har hela hämtningen/lämningen av barnen.

Jag förstår precis din oro och ångest, har liknande tankar själv. Men när jag läser det du berättar tänker jag att en flytt faktiskt inte bara skulle ge dig själv ett nytt liv, utan också göra så att du och dina döttrar hittade tillbaka till varandra. Om du flyttar, kan du med tiden förklara för dina barn varför det blev som det blev, och att din sambos beteende ligger bakom det som förstörde ert familjeliv. Om du flyttar sätter du en tydlig gräns mot det som varit och ger dig själv och dina döttrar en möjlighet att komma nära varandra igen. Jag tror att dom kommer att förstå och förlåta, om du markerar att du är värd ett bättre liv. Du kommer att bli en förebild för dem när du börjar värdera dig själv. Det är en process och du måste själv känna när du är redo, men du kommer att komma dit med hjälp av små steg.

Så välbekant tema att läsa alla hinder du ser. De som är höga som hus för den som sitter fast (i sina egna hinder) och så svåra att förstå vidden av för den som står vid sidan och är känslomässigt fri. Vuxna barns djur och boende... och det snart vuxna barnets önskemål om boendeform (var det inte så?)... Visst är det svåra beslut men inget som borde kunna tvinga dig kvar i ett ???? Ja, hur vill du kalla det liv du lever nu?

Bra att du sökt och söker hjälp. Visst är det tungt att inse hur man släppt taget om delar av livet, jag förstår verkligen att det är tungt att ta tag i och få greppet om sånt som ekonomi. Det finns många, många kvinnor som ansvarar för stora personalgrupper och mångmiljonbudgetar men inte har "egna" pengar och koll över det egna livet. Du är inte ensam! Inte med din oro för det praktiska och inte med din oro för familjen inklusive djur och lägenheter:) Jag skriver som vi läser på Alanon: "Vi som lever, eller har levt, med problemet alkoholism, förstår dig därför som kanske ingen annan. Också vi var ensamma och förtvivlade, men i Al-Anon finner vi att ingen situation är utan hopp och att vi kan känna tillfredsställelse, och till och med glädje och lycka, vare sig alkoholisten fortfarande dricker eller inte." Håll taget! Kram, kram / mt

Är så ledsen:(
Tack för att du förstår mig äppelknyte,vi sitter lite i samma båt fast jag känner inte att jag vill bo kvar i huset.
Det finns så många dåliga minnen därifrån.
Inte bara dåliga så klart, många fina minnen som jag har haft tillsammans med barnen men också så mycket ångest o rädsla från när min sambo har varit galen i full!!
Jag vill skapa mig något nytt, ett eget hem där jag kan börja om från början.
Tror absolut inte att du behöver oroa dig för att han ska kunna ta barnen ifrån dig om ni skiljer er!
Tack Mittendaliv för att du skriver o ger mig råd.
Du har rätt i allt du skriver och jag måste försöka tänka i de banorna.
Ska samla kraft till i morgon o prata med min sambo igen så han förstår att jag menar allvar.
Jag hoppas att vi kan vara överens o kunna prata om det här utan att det blir bråk.
Han kan ju inte heller tycka att det här är bra!!
Känner mig bara så enormt leden för allting!!
Jag måste klara det här!!
Kram

Är mitt råd till dig.
Kom ihåg att det inte är fel att bry sig.
Din syster har slagit larm till dig genom att berätta.
Hon litar på dig.
Var modig och bli en hjälte.
Barn som växer upp med föräldrar som har problem med att vara bra föräldrar p.g.a alkohol och andra missbruk brukar när de blivit stora undra:

"Varför gjorde ingen något? "
"Varför vågade ingen se hur vi hade det?"
"Varför fick jag ingen hjälp, jag var ju bara ett litet barn? "

Din syster far visst illa enligt mig, hon lever i en otrygg tillvaro med vuxna som inte har full kontroll eftersom att de dricker mycket.
Och det kan bli så att det bara blir värre.

Prata mer med din syster, få henne att förstå att du finns och att du vill att hon alltid ska våga berätta sanningen för dig och inte skydda sina föräldrar.
Sen tycker jag att du ska prata med din mamma och med din systers pappa och det är nu modet krävs. Våga sätta ner foten och vara hård och sann. Blir de arga har de problem och blir arga för att de känner sig anklagade (med all rätt anklagade). Blir de arga får du liksom bevisat att de skäms och att de blir nervösa. Men var på din vakt, de kan lika gärna köra en annan taktik, nämligen prata med snälla röster och säga till dig "det är ingen fara, din lillasyster överdriver, Du vet hur barn i den åldern är, oroa dig inte".

Att du loggar in här och ber om råd tyder på att din lillasyster har en fantastisk storasyster! Tror att du vet att din mamma har problem, annars skulle du kanske inte ha tagit det din syster sagt på samma allvar.

Göt det du önskar att en storasyster hade gjort för dig om det var du som var 12 år och kvar där hemma.

Stor kram från Ebba som beundrar dig för att du vill hjälpa din familj på ett bra sätt.

Lycka till <3

Squeza jag ser mig själv som periodare. Kunde vara nykter många månader för att supa i en vecka. Under den veckan kunde vad som helst hända men min dag gick ut på att smygdricka, gömma sprit så frugan inte hällde ut den. Få tag på ny kl 10 på bolaget. Frugan grät och jag söp. Snyggt va? Efter varje period lovade jag guld och gröna skogar och höll det tills nästa gång. E alkoholmissbrukare är en stor jävla egoist, inte för att personen vill utan för personen har en sjukdom som slår ut det sunda i hjärnan som säger drick inte mer. Min fru blev medberoende, mådde dåligt psykiskt men höll god fasad utåt. Detta orkar man inte hur länge som helst. Som du förstått kan man inte förändra en person. Personen måste själv vilja förändra sig och då kan man kliva in och stötta.

Han måste få hjälp av professionella, terapi/öppenvårdsbehandling. Kanske en medicinering i uppstarten så att man inte kan dricka. Giftet går ur kroppen, man mår bättre och sedan kanske inte saknar alkoholen. Ställ ultimatum. Behandling och medicinering för detta kan man inte lösa halvhjärta, man måste gå all in.

Jag skulle gjort så här. 1. Pratat med din syrra och sagt att du kommer prata med er mamma men först efter att din lillasyster pratat med henne. 2. Om hon är hos sin riktiga pappa och han är askalas hade jag ringt socialjouren. Prata innan men jag förstår ju att du är skitorolig för din syrra.

"Tråkigt ordningsam" är bra!

Precis vad man behöver när man inte kan sortera tankarna och känslorna riktigt.

Igår var han så otroligt stöttande och omtänksam. Kom hem fast han egentligen skulle ha varit borta efter jobbet för att jag mådde dåligt. Försökte säga åtminstone en del av allt jag känner. Men jag ville heller inte gå på som en ångvält. Sa återigen till honom att han måste ha någon annan som kollar att han tar sin antabus.

Känns bättre idag även om killarna är hemma och förkylda. Mina sötnosar.

Bör tillägga att mamma har träffat en ny karl och är lycklig med honom, vi övriga syskon ( alla har flyttat hemifrån, lillasyster är sladdis med tio år till närmsta syskon) har förstått att skilsmässab inte var gemensam som det sagts utan att det var mamma som ville skiljas (doclk inte bekräftat)

Usch vilken sits du är i vännen. Jag kan bara säga att han aldrig, aldrig kommer få ensam vårdnad för jag vet av erfarenhet. Min pappa hade en vårdnadstvist med min lillasysters mamma (ej min mamma). Hon söp på helger, hade min syster med ut på krogen full, full hemma låg i sängen däckade, full på storhelger. Pappa och jag ringde socialjouren 23 gånger, ingen gång obefogad stod det i underlaget till domen. Delad vårdnad blev det. Han kommer få delad och även du. Att du äter antidepp tja gör många och har du ingen allvarlig psykisk sjukdom som gör att din förmåga att vara mamna är gravt nedsatt kan du vara lugn. Försök att sälja huset. Har ni familjerådgivning, familjerätt där ni bor så kanske ni under tiden ska hs nåhot deponikonto för hushållskostnader. Förlåt är så där tråkigt ordningsam nu.

Måste bara flika in att ca 500 000 svenskar äter antidepressiva läkemedel så knappast något som kan användas mot dig. Finns nye en chans att du blir av med barnen. Han är bara desperat att ta tillbaka kontrollen.
Hoppas att de går bra med mäklaren! Det är rätt väg att börja.

Är verkligen det enklaste att vara kvar och må dåligt? Du är värd så mycket bättre. Att föräldrar skiljer sig är normalt idag i min krets i alla fall och något som ungdomar kan hantera. Med risk för att låta hård men finns det inte en risk att man gömmer sig bakom barnen för att slippa ta ansvar och fatta svåra beslut som förälder? När jag och mina vänner diskuterar så är de som haft det värst de som växt upp i hem där föräldrarna borde ha separerat inte vi som har föräldrar som flyttat i sär.

Du ska inte ge huset till honom utan bevaka dina egna intressen. Ni gör så att ni låter huset bli värderat. Det behöver inte vara perfekt städat för det. Mäklare bortser från sånt. Sen finns två alternativ. Antingen köper han ut dig eller så säljer ni om ingen vill bo kvar. Det åter ju fantastiskt om du har möjlighet att få en egen lägenhet. Boka tid på banken så hjälper de dig med en boendekalkyl så du vet. Det är inte så krånglig. De räknar på vad du har för inkomst och sen får du själv hjälpa till att ta fram vad du har för kostnader varje månad.
Du fixar detta! Det blir aldrig rätt tillfälle och varför varför skulle de vara bättre för dina barn att ha en mamma som lider hemma?
Kram!

Jaha, och här sitter jag med ett glas vin. På en måndag. Känns ju bra. Men jag vet att det inte blir en flaska, om jag säger så.

Mina nerver är totalt på utsidan. Men jag tror att jag kommit på en lösning. Jag sa ju att vi bor på ett speciellt ställe, well om han bara går med på det (och jag verkligen vågar säga vad jag känner nu) så kanske han kan bo i en stuga som vi för närvarande har uthyrd. Det är åtminstone en tillfällig lösning och kanske han inser då att relationen är slut. Samtidigt är barnen nära och han blir inte "utkastad" på det sättet.

MEN, som sagt - han måste gå med på det också...

Just nu mår jag så himla dåligt.

Håller på att kolla på alternativa boenden,men grundproblemet är väl att det kommer att ta tid att få det här sålt. Det är ett väldigt speciellt ställe. Och som jag ser det kommer det inte att finnas någon annan lösning än att bo kvar - tillsammans. Oavsett vad vi känner/inte känner för varandra. Har inga nära anhöriga i närheten, så det finns ingenstans att ta vägen.

Men jag har i alla fall bokat in en mäklare.

Jag såg din fråga i min tråd och svarar dig här!

Jag förstår precis din oro - att lämna innebär ju inte bara att lämna en missbruksrelation och ett medberoende; det innebär ju också att man lämnar sin trygghet (man vet ju vad man har men inte vad man får), jag kände stor oro för att inte klara mig ekonomiskt, att bli ensam, att inte få vara med barnen så mycket som jag var van vid, att inte kunna fixa ett ordnat, bra boende - men allt har löst sig.

Jag gick i flera månader och höll på att explodera (ska jag lämna, stanna, lämna, stanna, lämna, stanna, lämna, stanna, lämna) men när jag väl bestämde mig så flyttade jag dagen efter, utan att ha ett ordnat boende. Först bodde jag hos mina föräldrar när de var bortresta, sedan fick jag tag i en lägenhet på en gård i närheten av dem och ett halvår senare skrev jag på köpekontrakt för ett hus, och innan jul hade jag renoverat det och fixat iordning så att vi kunde flytta in.
Exet bodde kvar i huset för jag varken ville eller kunde behålla det - och banken hade sagt innan att jag inte kunde köpa hus "för de rekommenderade inte ensamstående kvinnor att bo i hus då det ofta medför krav på att kunna fixa saker praktiskt eller höga kostnader" typ, men till slut ordnade det sig!!

Allt löser sig - jag försöker tänka så, även när jag brister ut i stora ledsenheten och ångestattacker här på forumet...!

Kram till dig!!!
Fråga mer om det är något du undrar!!

Han kommer nog inte orka ha barnen - och i vilket fall så tänker jag att han bara hotar med att ta barnen, för han vet att det är känsligt för dig!!!
Mitt ex hotade med det och allt möjligt annat, och det var få saker som han sedan gjorde slag i saken.

Kramar

Kunde du bo kvar i ditt hus, eller skaffade du nytt boende? Alla sådana här praktiska saker håller på att ta kål på mig.

Han kommer nog inte orka ha barnen - och i vilket fall så tänker jag att han bara hotar med att ta barnen, för han vet att det är känsligt för dig!!!
Mitt ex hotade med det och allt möjligt annat, och det var få saker som han sedan gjorde slag i saken.

Kramar

Tack Ebba!

Igen. Men jag behövde verkligen stödet just nu.

Han kommer NOG inte orka ha dem borde jag ha skrivit. Det är vad jag tror men känn ingen skuld det är inte ditt fel. Kom ihåg det.
Jag förstår att det du går igenom är sorgligt, svårt och gör ont.

Så otroligt lågt och desperat att använda barnen som vapen.
Vill han ta ifrån barnen sin mamma eller? Tro mig Äppelknyte när ni har separerat kommer han inte orka ha barnen, dels på grund av Hans drickande, dels på grund av att han nu tvingas ta hela ansvaret när de är hos honom

Att snacka om dina depressioner och att dessa skulle ligga dig i fatet är att på ett desperat sätt försöka återta kontrollen genom att trycka på en öm punkt.

Du har verkligen ingenting att vara rädd för. Du har varit hos läkare och pratar eftersom att du hat fått antidepp utskrivet. Det tyder på styrka, insikt och vilja att må bra och kunna vara dina barns starka och bästa mamma i världen.

Och vet du, här för du dagbok och liksom dokumenterar tillvaron. Väldigt bra "bevis" på hur allt varit och är.

Stor kram från Ebba.

Han var på väldigt dåligt humör igår, hela dagen. Antagligen för att han hade ångest över reaktionen på att han drack (nånting måste det ju ha varit, ingen aning om hur mycket), för att han inte ville bli påkommen och antagligen så mådde han fortfarande dåligt. Jag gjorde det jag gör i sådana lägen - en massa praktiska saker. Dels för att hålla mig undan lite, men också för att slippa tänka.

Idag tänker jag igen. Det jag kom fram till igår var att det nog är slut för min del. Jag älskar honom, men jag är inte kär i honom längre. Det har hänt för mycket emellan oss och nu stör jag mig på en massa saker som jag förmodligen inte hade brytt mig om annars. Fick bl a för mig att jag ville byta sängram!! Som om det skulle ändra nåt mellan oss?! Men man vill väl bli av med dåliga minnen och så.

Och då kommer ju nästa uppsättning tankar, på hur går man vidare. Vi måste ju sälja huset isf, även om jag helst vill bo kvar, ingen av oss kan flytta till nytt innan det är sålt så då får vi väl gå här och tära på varandra. Jag har bett honom flytta ut förut, om så bara för en vecka, men han har vägrat. Kunde möjligen sova i arbetsrummet. Ja, men då är han ju fortfarande här och jag får inte vara ifred att fundera och känna efter.

Sedan har vi den biten med att han tidigare hotat att begära egen vårdnad om jag vill skiljas. Och jag hör vad ni säger - att det får han ju inte - men är det så säkert?? Han kommer att hänvisa till mina tidigare depressioner och att jag fortfarande äter antidepressiva. Men depressionerna blommade ut efter att jag fick barn, förlossningspsykos, så teoretiskt borde jag kunna sluta med medicinen. Kanske kan det också, om jag inte måste oroa mig för honom och barnen hela tiden!

Känner mig osammanhängande, men jag hoppas ni förstår ändå. Jag sitter fast!

Enligt vad jag har förstått så kan man dricka utan att bli sjuk, men att den tar bort ruset så man inte får den där belöningen. Ingen erfarenhet av den dock.

Är själv starkt medberoende till min syster som super kraftigt just nu. Hon vägrar svara i telefon och isolerar sig helt. Jag har sagt till mig själv oändligt många gånger att nu är min gräns nådd. Ändå är det ju så att alkoholism är en sjukdom. Den sjuke har en diagnos. Överger man en sjuk? Är det rätt väg.... Jag tycker att det är ett enormt dilemma.

Jag vet precis vad du menar.

Jag kan inte bo kvar i huset själv, men å andra sidan vill jag helst inte flytta. Både för att jag älskar det här huset och för killarnas skull - att de inte ska behöva rotas upp för det här.

Och jag kan inte få honom att flytta ut, heller. Och vi kan inte flytta båda två förrän huset är sålt - och det kan ju ta tid. Hur ska det funka??

Plus att han tidigare har hotat med att begära egen vårdnad om jag vill skiljas. Den känns...

Det praktiska är nästan jobbigare än det känslomässiga just nu.