Senaste kommentarerna i forumet

... men vill bara säga: håll ut!

Kramar

Jag grubblar och grubblar..... Om det nu är så att min fd sambo har en plan att ändra på sitt drickande.. Varför delger han inte mig de planerna? Jag tolkar det som att det inte är så noga att få mig tillbaka? Faktiskt så har jag hittat Campral hemma hos honom och jag tror att han äter dem- hjälper honom nog eftersom jag märker att han är nykter och beter sig lite annorlunda. Vilka erfarenheter har ni av Campral?
Ang att delge mig planer så har han iof aldrig velat släppa in mig i sitt liv vad gäller förändring. Minns en gång när han slutat snusa. Jag upptäckte det efter ett tag och frågade honom om han slutat och då sade han; har du inte märkt det förrän nu, slutade ju för 2 månader sedan. Istället för att vara öppen och berätta hur tanken är. Är det för att slippa erkänna att han "misslyckats" om han inte klarar av att vara nykter???
Han kanske faktiskt tycker att det är skönt att slippa mig i sitt liv. Det är rörigt nu när skolan börjat igen med barnen på 2 ställen. Blir väl bättre när vi kommit in i alla rutiner efter en kravlös sommar.
Kan man dricka om man äter Campral?

Vad ska jag göra? Jag vill inte mer men hur ska jag hitta styrkan att gå min väg? Om det bara hade varit jag som blivit drabbad men det är det inte!! Vi har djur som jag inte kan släppa som måste vara kvar ;( min dotters) o det finns en lägenhet som min andra dotter bor i som också måste vara kvar.( vi står för den) Och hur sjutton gör jag med huset? Ska jag låta han ta det för att slippa bråk!! Det är så mycket frågor! På familjerådgivningen sa de att jag skulle boka tid på banken för ekonomisk rådgivning. Jag känner mig så dum eftersom jag inte är insatt i ekonomin. Jag skäms o känner mig så liten o ynklig. Det har bara blivit så att han har tagit hand om allt sånt därför har han mig i sitt grepp. Jag vill så gärna härifrån men förstår inte hur det ska bli möjligt. Min dotter mår dessutom väldigt dåligt och ska till läkare igen. Vet inte om det är rätt tillfälle nu men när ska det någonsin bli det? Jag har bokat en tid hos något som liknar alanon tror jag som kommunen har på fredag. Det är för anhöriga till alkoholberoende. Hoppas jag jag få någon stöttning där.
I fredags fick jag ett erbjudande om en lägenhet i ett bostadsområde jag skulle kunna tänka mig. Jag stod först på tur skrev han o jag skulle höra av mig idag. Alltså hur ska jag göra? Jag vill ju ha den, verkligen!! Hur kan jag ha blivit så här? Känns som jag inte klarar av någonting!! Det enklaste är ju att vara kvar och må dåligt o låta allt rulla på som vanligt men jag kommer inte att ha något liv. Men om det är det bästa för mina barn o för att de ska få ha allt kvar så vet jag inte om det är värt att bryta upp om det blir sämre för dem! Jag jan inte tänka klart alls nu! Min sambo har varit borta i flera dagar bu o renoverat min dotters lägenhet o jag har inte saknat honom alls, det har bara varit lugnt o skönt. Hur har mitt liv kunnat bli så här, jag förstår inte. Det har liksom bara smugit sig på allting utan att jag märkt nåt o nu sitter jag här insnärjd o kan inte ta mig loss. Jag känner mig så ensam i det här :( Jag har fortfarande kontakt med den andra mannen men vi träffas inte, pratar o sms:ar varje dag o det känns så bra med honom! Jag vill verkligen träffa honom igen men inte för en jag är fri om jag någonsin blir det.
Det här blev rörigt men var tvungen att skriva ner mina tankar .
Kram

Ja, fy vad det tär. Känner mig håglös, har inte lust att göra någonting. Jag som kom igång med träning och bra kost i sommar..... Nu är jag tillbaka på ruta ett vad gäller detta.
Aeromagnus frågade om min fd sambo dricker ännu...... Faktiskt så tror jag att han nästan inte dricker alls just nu- han är uppe på mornarna, har köpt en ny cykel är med barnen på ett annat sätt. Dock är det ju snart älgjakt och denna tid på året har alltid för mig varit full av ångest pga hans drickande. Förhoppningsvis märker han att han mår bättre när han inte dricker och att han valt en ny livsbana?? Jag hoppas men jag litar inte alls på honom vad gäller alkohol för jag är så bränd och sårad. Hoppas för hans och barnens skull att han är påväg till en nykter framtid.
För första gången så känner jag mig lugnare inför jakten; jag behöver inte vara förtvivlad över att han ej kommer hem, att han ej hör av sig eller att han ringer mig och är onykter.
Tack alla ni som läser och stöttar mig igenom detta. Ni är guld värda❤️

Hej!

Jag är också ihop med en man som dricker för mycket och jag började skriva här för en vecka sen. Det har hjälpt mig massor!!

Förstår precis vad du går igenom och kan trots att det är förfärligt, det som hänt, ändå känna att det var tur att din man fick sånna kraftiga symptom på sitt missbruk. För han hade inget att välja på, än att åka in till sjukhuset....

Min sambo kommer förmodligen aldrig hamna på sjukhus pga sitt missbruk för han verkar vara gjord av stål..... I vårt förhållande är det snarare jag som kommer hamna på sjukhus om jag inte tar mig loss från honom pga att han blir våldsam när han dricker.....

Jag håller alla tummar för att din man nu fått ett riktigt uppvaknande och verkligen tar all hjälp han kan få och att du tar hand om dig på allra bästa sätt!!

Tillsammans kan vi

Segra❤️

Har läst hela länken som du visade mig.

Tack för att du säger sanningen!! Jag fattar att jag är, exakt så insyltad i mitt medberoende som länken du skickade mig talar om.

Jag är verkligen "hon" som kan vara en av de 20 som blir dödade varje år i Sverige, pga att de valt fel snubbe!! Jag hajar att jag är rökt om jag inte, för egen maskin tar mig ut!! Där med inte sagt att jag fattar hur i hela friden jag ska bära mig åt.....??

Tack vare era fina och kloka svar; Ebba, Aeromagnus, Äppelknyte och Mulletant känner jag ändå att jag fått en knuff i rätt riktning. Ni känner inte mig, men ni reagerar sunt på mitt nödrop!! Och det känns ända in i mitt sargade hjärta!!!

Denna helg har han inte varit psykotisk, även om han druckit en hel del. Tvärtom har han försökt köra charmoffensiven och försökt vara äckligt gullig....

Trots det har jag, trot eller ej, men i nyktert tillstånd förklarat för honom att han har att välja på att: BLI NYKTER ELLER FLYTTA!

Han tar mig inte riktigt på allvar men jag är mer allvarlig än jag varit på väldigt länge och jag menar verkligen det jag säger.

Han är inte van vid att jag står fast vid någonting, så han tror att han ska kunna övertala mig att ändra mitt beslut....Ber till Gud om styrka att så inte göra!!!

Men tack vare att jag börjat skriva och läsa här inne så fattar jag, att om jag vill överleva, så måste jag vara tuff och ställa ultimatum, oavsett vad han anser om det.

Han har svarat att han INTE kommer sluta dricka och det betyder att han så snart han får sitt kontrakt ( typ oktober/ november) väljer att flytta UTAN mig.

Inte mitt val, utan hans. Han fick chansen att välja ett liv med mig men utan alkohol eller ett liv utan mig men med alkohol, och det var inget svårt val för honom......tyvärr!! Flaskan gick före, och det utan att blinka!!!

Jag har förklarat för honom att han blir psykotisk när han dricker och jag inte vågar utsätta mig för det mer. Han försöker gidddra om att det aldrig ska hända igen.... För han ska "bara dricka lagom" ...... Jojo.... Kyss mig där bak, att han klarar det!!
Han har haft 6 år på sig och inte lyckat sluta dricka eller hindra sig själv från att bli psykotisk.... Varför skulle han lyckas nu??

Min syster arbetar med missbrukare och säger att; - Ja, du... Det brukar ta sju gånger att försöka ta sig ur en sådan relation, som du lever i...... Suck!!!
Det låter verkligen förfärligt... Men jag börjar förstå att det kan ligga något i det...

Jag är väl inne på min 5: e gång nu, men jag ber till Gud att detta ska vara den sista alternativt att han kommer till insikt och både vaknar och nyktrar till!!!

Klistrar in en kopia av Mulletants länk här nedan. Den var såååå himla läsvärd så jag tycker alla som inte fattar vad en medberoende går igenom, bör läsa den!!

Känner igen mig i varenda mening.... Fast jag inte vill fatta att det faktiskt handlar om mig..... För så störd är jag i mitt djupa medberoende.

Hur stark jag än uppfattas av min omgivning och hur bra jag än är på att dölja och släta över så nog faaaaan handlar det om MIG.....!!

Och ja, aeromagnus, jag känner fortfarande något för honom...... Men det mesta kan nog liknas vid HAT.... Längtar till den dagen då jag enbart känner likgiltighet och han inte längre kan spela på mina känslor!!!

Här kommer det som Mulletant skickade mig:

Processer i våldet
Att stanna kvar eller lämna en misshandelsrelation består av flera processer. Några forskare har försökt beskriva hur våldet kan normaliseras och hur uppbrottet ser ut för misshandlade kvinnor i heterosexuella parrelationer.

Normaliseringsprocessen
Det kan vara svårt för omgivningen att förstå varför någon stannar i en relation där man utsätts för våld. Flertalet studier har pekat på våldets psykiskt nedbrytande processer, genom vilka våldet normaliseras och i olika grad internaliseras av den utsatta, det vill säga att offret tar över förövarens verklighetsuppfattning.

Eva Lundgren, forskare i sociologi, har utvecklat en modell av våldets normaliseringsprocess som är den mest använda i Norden. Våldsutövningen kan liknas vid en process där den utsatta i allt högre grad anpassar sig till en vardag som präglas av våld, en anpassning som ofta leder till isolering och ökat beroende av förövaren. Att det förekommer perioder utan våld gör att det går att bibehålla en förhoppning om att relationen ska förbättras och att övergreppen ska upphöra.

Begränsningen av den utsattas livsutrymme och handlingsfrihet sker gradvis och innebär att nätverket av vänner, släkt och bekanta blir allt mindre, vilket leder till att förövarens bild av relationen blir den dominerande.

Känslomässiga band​
Carin Holmberg, forskare i sociologi, och Viveka Enander, forskare i socialt arbete, uppmärksammar att det ofta finns ett starkt känslomässigt band mellan kvinnan och mannen i en misshandelsrelation. Detta består av många mindre band som flätats samman till en helhet som är svår att bryta.

Känslomässiga band är exempelvis

den kärlek kvinnan känner för mannen, som ofta kan vara väldigt intensiv
en rädsla som ofta är lika stark som kärleken; det handlar om en rädsla för att dö, fysiskt eller psykiskt
ett hat som kan vara en mycket stark, men också en mer tabubelagd känsla, vilket gör den svårare att tala om
ett medlidande där hans beteende förklaras utifrån hans bakgrund och upplevelser
skulden och att kvinnan ser sig som delansvarig, vilket kan jämföras med hur andra brottsoffer reagerar
hoppet om att upprätthålla och rädda relationen.
Sammansatta band är exempelvis

vilja att förstå mannen och skapa mening och återfå kontrollen genom att våldet görs begripligt
beroende genom att han hotar med självmord och på så sätt lägger sitt liv i hennes händer, alternativt hotar henne till livet. Det kan även handla om beroende av mannen för mat och omvårdnad, eller för att få träffa sina barn.
internalisering, det vill säga att kvinnan identifierar sig med mannen och alltmer börjar överta hans verklighetsuppfattning. En effekt av detta är att hon kan börja försvara mannens våldsamma beteende, inför andra och inför sig själv.
Ett traumatiskt band:

Holberg och Enander beskriver också begreppet traumatisk bindning, vilket används när starka känslomässiga band utvecklas mellan två personer, där den ena upprepade gånger slår, trakasserar, hotar eller kränker den andra. Grunden är att maktbalansen är ojämn och att övergreppen är återkommande. Det typiska är att den underordnade personen utvecklar positiva känslor och attityder till förövaren. Detta fenomen har bland annat observerats i koncentrationsläger och vid gisslandraman.

I misshandelsrelationer upprepas oftast övergreppen, men samtidigt varvas de med vänligt och kärleksfullt beteende. Detta verkar leda till att bandet blir ännu starkare. Enligt inlärnings- och anknytningsteorier uppstår de starkaste banden mellan husdjur och människa eller förälder och barn när den som är överordnad i sitt beteende gentemot den underordnade är omväxlande positiv och negativ.

Sammanfattningsvis är det sannolikt att det traumatiska bandet blir så starkt till följd av att mannen pendlar kraftigt mellan våld och värme, samt att kvinnan upplever en intensiv blandning av kärlek, hat och rädsla. Resultatet av den här bindningen är att kvinnan kan uppleva sig som "trollbunden" av mannen, vilket leder till att hon kränker och sviker sig själv. Detta beskrivs ofta som det värsta av allt i en misshandelsrelation.

Motstånd
Holmberg och Enander beskriver, förutom de utsattas anpassning, även deras motstånd.

Motstånd handlar om att kvinnan säger ifrån, och att hon försvarar sig eller slår tillbaka. Även motståndet kan fungera som en överlevnadsstrategi; ett sätt att visa att han inte kan knäcka henne. Det fungerar dock oftast bara på kort sikt, även om det vid första anblicken tycks kunna leda till positiv förändring.

Många kvinnor som lever i misshandelsrelationer utövar både anpassning och motstånd, så dessa två behöver inte utesluta varandra. Dock är det inte så att motstånd och frigörelse är samma sak. Motstånd kan ofta vara en typ av anpassning vilket har en kvarhållande effekt.

Holmberg och Enander nämner tre viktiga funktioner som motståndet mot mannen fyller:

Det visar att hon inte är underordnad. Att säga ifrån kan för henne innebära att mannen inte har makten, vilket i sin tur kan innebära att hon stannar kvar i misshandelsrelationen.
Det ger henne en upplevelse av kontroll. Ett exempel skulle kunna vara att kvinnan går beväpnad på något sätt, medan mannen är i närheten. På detta sätt kan hon eventuellt, genom hot, försvara sig mot mannens våld eller våldtäktsförsök, men på en högre nivå handlar det om en anpassning till en absurd livssituation.
Det är ett försök att få mannen att förändras och förstå. Hon har kvar hoppet om relationen och kämpar för att rädda den, vilket innebär att hon stannar kvar i våldet.
Uppbrottetsprocessen
Uppbrottsprocessen är det begrepp som används för att beskriva den process som våldsutsatta i nära relationer genomgår då de på olika sätt försöker bryta känslomässigt med sin våldsutövande partner för att slutligen lämna relationen.

Kvinnans uppbrott ur en misshandelsrelation beskrivs av Holmberg och Enander som bestående av minst tre processer som kan ske i olika ordning och överlappa varandra men oftast kommer det fysiska uppbrottet först.

Att bryta upp. Holmberg och Enander ger två exempel på vändpunkter som kan leda till att den misshandlade kvinnan lämnar relationen:

Det gäller livet! Kvinnan upplever en stark rädsla för att bli dödad. Hon upplever alternativen vara att dö, att gå under själsligen, att bli galen, att själv döda mannen eller att lämna honom.
Det gäller någon annan. Kvinnan blir medveten om att någon annan, direkt eller indirekt, utsätts för mannens våld. Det kan handla om att mannen börjar slå barnen eller husdjuren, att kvinnan inser att barnen riskerar att omhändertas av sociala myndigheter eller att hon misstänker att mannen utsätter barnen för sexuella övergrepp. Detta kan dock också ha en kvarhållande effekt. Kvinnan kan stanna i tron att det är bäst för barnen att hålla ihop relationen, eller för att mannen hotar att skada någon närstående till kvinnan om hon går.
Vad som är gemensamt för båda dessa vändpunkter är en känsla av att ha nått botten och/eller att ge upp.

Att bli fri handlar om att bryta det starka känslomässiga bandet. När kärleken är stark och nära förknippad med hopp är det inte troligt att kvinnan lämnar mannen. Det finns en pendling mellan hat och kärlek och en misshandlad kvinna hinner ofta lämna sin man upprepade gånger innan det definitiva uppbrottet. Den våldsutsatte kan även känna medlidande med utövaren och som kan vara en starkt bindande känsla. Slutligen är känslorna borta och i detta stadium har även hoppet försvunnit. Däremot kan känslor av skuld och rädsla stanna kvar länge.

Att förstå handlar om att "öppna ögonen" och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad. Män som utövar våld förminskar ofta eller alltid sina våldshandlingar, men det är också vanligt att misshandlade kvinnor inte ser sig själv som misshandlade. Förståelseprocessen kommer oftast efter att hon har lämnat relationen.

En förklaring till att kvinnan inte ser det som våld är att hon inte tycker att hennes relation stämmer överens med massmedias bild av våldsrelationer. Om kvinnan som misshandlas gör motstånd och inte upplever sig som maktlös finns det risk att hon inte ser sig själv som misshandlad. En ytterligare förklaring är att det för de flesta kvinnor är mycket plågsamt att definiera sig själva som misshandlade, vilket kan vara en orsak till att även kvinnor som har blivit utsatta för mycket grov misshandel, inte definierar det som sådan.

Gode Gud hjälp mig att se hela sanningen som den är, även om den är obarmhärtig och giv mig den styrka som krävs för att vinna över och ta mig ut ur det medberoende och den hemska maktlöshet jag just nu befinner mig i! Och låt mig, en gång för alla, känna hela min stryka, kraft och mitt mod och låt kärleken till livet

Segra ❤️

Jag lider med dig och känner skuld eftersom jag gjort samma sak mot min fru. Jag tog mig i kragen. Tror du din man kan göra det? Ge honom en chans att reda ut det han kan lyckas.

...här..tagit del...förstår...känner med dig...

kram

...men vill berätta något positivt.

Min historiska skilsmässa som jag refererat till så många gånger, den var smutsig, mycket smutsig.
Däremot har jag träffat på exet, barnens far, ett par gånger under detta året. På parkeringsplatsen utanför Ica.
VI har tidigare alltid hälsat på varandra, men för någon vecka sen pratade vi.
Det kändes inte någonting alls. Inte infekterat, inte tillgjort, inte avvaktnande.
Så, med det vill jag säga, historia försvinner aldrig. Det som hänt finns kvar men nu efter 15-20 år kunde vi prata lite vanligt.
Yngsta barnet har ingen kontakt alls med honom men jag berättade om att han kommit på universitet och börjar studera nu i höst och det gjorde honom glad få veta.

Det blir bättre men det tar tid!

Keep up!
kram du varma kvinna och medmänniska

...du finns med mig, egentligen hela tiden.
Som du beskrev till Adde, tror jag, om detta underbara men hemska forum. En plats jag är så tacksam har funnits och finns.
Jag gav mig f-n på att maken skulle in på behandling och sen får vi se hur det blir.
Det väntar jag kanske fortfarande på trots att jag gång på gång överbevisats i handling och ord att det är över sen länge. Överbevisats är väl rätt ord....
Hela jag ligger efter med allt, papper, hus, hälsa. Allt mitt har försakats och jag drar i lite trådar här och där för inte falla bort helt.
Antar det är ett friskhetstecken?
Jobbet är heligt!
Jag har tappat enormt mycket av koncentrationen men har mycket rutin i ryggmärgen så det har inte trasats sönder...ännu...det får inte hända för då faller hela mitt liv och min framtid.
Antar det är ett friskhetstecken?
Mina barn är fantastiska och är glada och aktiva.
Antar det är ett friskhetstecken?
Betalar räkningarna som jag ska.
Friskhetstecken?
Kollegor, gamla som nya, är väldigt tacksamma över mitt arbete. Vill umgås med mig (jag tackar alltid nej för jag orkar inte hålla ansiktet uppe). Mina uppgifter är av sån art att ingen ifrågasätter varför jag inte hänger på och jag utnyttjar det nu. Önskar jag orkade vara med. Har en hel resväska med mig med pappersarbete som ligger efter men inte orkar jag sätta mig ner med det heller utan stirrar ut i luften och gråter...
Inte särskilt friskt....

Vill ju bara det ska vara lugn och ro. Enkelt och utan förebråelser och elakheter...jag orkar inte ta mig ur för det skulle ta all min energi...orkar inte vara i det heller...därför är jag tyst mest...tystheten och tomheten tar stor plats, all plats...

Sänder dig många tankar, betydligt oftare än jag skriver här.
Ta hand om dig, även om jag vet att det är svårt...
Pratar du med någon?

Du underbara människa, bästa, bästa du!
Varm kram!!

Precis så känns det, som du satte ord på åt mig. Tack! Det är värt mycket, för just det där att inte kunna förklara, inte kunna uttrycka mig i ord, det gör det liksom värre...

På insidan är det så många saker som skaver, som gör så ont och som inte går att ta bort, men inte heller acceptera, och på utsidan finns alla som inte förstår och som jag tror förväntar sig att jag ska komma över allt det där som de inte förstår att det var så illa som det var, och på utsidan finns allt det där som borde göra mig glad- jag trivs på jobbet, jag har härliga bar, jag har mitt fina boende som jag absolut avgudar, och någonstans mittemellan håller mellanhuden på att skavas sönder...

Åh, Sorgsen, jag önskar så att du satt här bredvid mig... När jag läser din text så förstår jag mig själv bättre, och det gör så ont att något som jag lämnat fortfarande påverkar mig så... Jag vill vara stark, och ibland känner jag mig stark, men varifrån kommer all min sorg...?
Jag är därifrån, kan det inte släppa?! Kan jag inte vara starkare?!

...jag är utomlands på nya jobbuppdrag. Kan sitta i timmar och stirra rakt ut i ingenting och är så uttömd inuti. Ledsen och gråter ibland så jag glömmer andas.
Har det jättebra på jobbet, god och ärlig kontakt med mina barn men resten är smärtsamt. Eller, det har passerat det stadiet. Det är mest bara tomt och tragiskt.
I tankarna återkommer ofta några rader jag tror Mulletant skrev för längesen. Om kvinnan som satt tyst...den kvinnan är jag nu...kommer inte ur det...

...kan känna igen mig i ditt ältande....

Sitter fortfarande mitt i men jag tuggar och tuggar och tuggar....

Det är så befriande att kunna gå in här och läsa, känna igen mig och inte vara ensam i universum om allt detta uttömmande och ledsamma som återkommer och får mig på fall gång på gång.

Som du beskriver om ditt hem, allt fint och positivt, och hur det påminner om att allt borde ju vara jättebra och "normalt", vad nu det är.
Samtidigt skaver och gnager allt som hänt och händer från insidan så skiktet som skulle skydda, huden, mellanlagret, blir helt utplånat och man rinner ut i ingenting och inte finns. Trots att hjärnan vet vad både moral och egenvärde, sanning och riktigt är, så blir man plötsligt ingenting, inget värd, har ingen betydelse och kastas i tankar och handling runt som just ingenting.

Allt som sagts och gjorts och gjort så ont samtidigt som det gett energi att fortsätta har ingen betydelse, för det finns inget att ställa det i proportion till eftersom händelserna känns både overkliga och får ingen storlek när orden för beskriva är så små i förhållande till känslan. Ingen kan förstå, ingen vet, ingen vill heller veta egentligen och man står själv i någon som inte är självvalt och försöker hitta rättvisa och rättfärdigande. Vi vill ju bara väl och förklara, men ingen förstår och ingen vet eller kan förest'lla sig känslan, obehaget och ensamheten i känslan.

Många ord blev det visst, det skulle väl egentligen skrivits i min spalt men nu får det stå här hos dig.

Jag förstår, jag känner med dig...du är inte ensam...

kram

Snälla, fina exet.
Jag försöker tänka att han var alkoholist och han gjorde massa hemskheter som inte går att ta bort även om han idag är nykter.
DET GÖR SÅÅÅÅ ONT!
När han börjat på AA så började han be sina föräldrar om ursäkt för saker han gjort, han bad sin syster med familj om ursäkt för saker han sagt och gjort, han kontaktade gamla vänner som han sagt upp kontakten med och bad om ursäkt - han bad alla om ursäkt... ALLA UTOM MIG... det låter så dumt, jag borde inte vara så känslig för det, men av allt han bad alla om ursäkt för: inte ens om man hade lagt ihop alla de sakerna och multiplicerat med 100 så hade det blivit allt det han sagt till och gjort mot mig... Och han anser fortfarande att jag förstörde allt, och ändå är det jag som sitter här och frågar mina vänner om vi kan träffas när deras respektive är iväg på annat så att de inte ska få skäll av sina respektive för att de träffar en vän när han är hemma... Han gjorde om hela min hjärna, och jag vet knappt om jag kommer hitta tillbaka till läge "normal"...

Idag pratade jag med Den Förbjudne Mannen igen... Vi har haft lite kontakt emellanåt, men det sista har jag tröttnat lite -tycker om att han är snäll, omtänksam och inte blir arg, men jag har allt mer börjat känna att han säger, gör och är saker som inte jag vill ha. Jag vill ha uppmärksamheten, någon att prata med, (och närhet, mys osv) men inte av honom. Men jag vet att jag kommer längta efter honom, men egentligen någon. Ska stå emot... Han ville att vi skulle åka iväg en natt, och jag vill ha närheten, men jag vill inte med honom. Heja mig, bra insikt.

Är apledsen, mycket för att jag tvivlar på att jag verkligen levt som jag tror att jag levt, men jag ska påminna mig om polisens Johan och Eva-film och hur träffande den är för mig, och försöka få min hjärna att acceptera det och kämpa vidare.

Så fantastiskt bra du skriver Ebba, du sätter ord på det som är obegripligt! Tack!

Ja det ska till o renas o det tar sång lång tid som du redan vet :)

Han kommer inte förändras på det sättet...
kram trojja

Jag var så duktig å gjorde något för mig
Träffade vänner.
vad händer jo han går på krogen! Vi bor en bit från stan, så det är något som kräver lite planering. Så nu får jag oroa mig över vad han gör och hur han beter sig. Blir sååå besviken!

Don't I know it.

Han tittade också en massa på porr, förslog en massa som jag inte kunde tänka mig. Gränsen gick nånstans vid "Kan du inte prata som en rysk städerska?". Och nej,han var förstås inte nykter då...

... Och nä, jag förstår av det du skriver att sex är ju inte det första man tänker på i den situationen...
Jag hade det som du - ett förhållande där mkt handlade om sex och att jag inte ställde upp, att jag för tråkig osv. Men det var mycket annat än alkoholism så jag lämnade ju mitt förhållande, för ett och ett halvt år sedan, så jag längtar efter närhet. Är inte speciellt sexdesperat, och för mig är det väldigt viktigt att jag tycker om den jag är med, så det är ju lite oro så klart - hur ska jag kunna ha sex med någon, någonsin, jag som är en så tråkig j-a hora och fitta, torrfitta, och där exet lade så mkt porr att jag knappt förstår att jag någonsin ska kunna tycka att jag är ok, utan att tro att den jag har sex med fantiserar om alla möjliga andra saker än det jag vill, kan tänka mig och tycker är ok...?!
Ja, den dagen den sorgen...

Ta hand om dig, tänk på vad som är viktigt för dig, och vad som är viktigt för dina barn!!!!
Kramar

Det här är svårt, kanske bör ni vara ifrån varandra ett tag för att känna om suget efter varandra är kvar. Du måste se till att du mår bra. Kämpa på.

Själv är jag så bedövad just nu så jag tror inte ens jag skulle vilja ha någon ny. Sex har varit så komplicerat under många åt och nu när han är nykter och vill vara nära, kramas och pussas. så tycket jag bara att det är jobbigt. Vet ju inte om det skulle kännas så för alltid, om jag nu lyckades ta mig ur det här, men så känns det nu.

Kanske har ni kommit längre än jag??

P.S. Ebba - ett äppelknyte är ett bakverk. :-)