Senaste kommentarerna i forumet

som behövs för att stärka upp det man redan vet.Jag fick igår på partaj veta att mitt ex:s tidigare kvinna också beklagade sig att han drack för mycket.Men att problemet var att det var hon som gjorde att han drack för mycket..,vilket tystade henne.
Hon är en hemlig kvinna och vi har talats vid ett par gånger i början av vår relation.Men jag hade behövt denna info nu under vår relation också.Prata,prata ni som är anhöriga.Andra stärks i sitt beslut att något är fel.
Man behöver ju inte för den skull använda megafon.
Men alla hårdfakta behöver man ha under näsan och kunna granska flera flera gånger för att hitta styrkan att göra något för egen del.Fortfarande inga återfall från min sida och vi är nu inne på dag 4.Det blir en prövningens dag på Torsdag då han ska komma hit och hämta en massa saker som ligger kvar i huset.Jag ska upparbeta en strategi istället för att som tidigare vara vidöppen för alla pustar från hans håll.

Tack alla ni som lägger ned några uppmuntrande rader.De behövs verkligen.Varje dag läser jag igenom mina och andras inlägg och ältar och grottar ned mig.Vissa dagar blir det bara korta reflexioner.
Andra dagar lägger man ned mer tid.
Att läsa,grunna och vrida på varje formulering och tanke man plitat ned gör sakta något med insikten och tydliggörandet av vad man pysslar med.

och håller på dej idag Izzy!
Din man lever i förnekelse, det hör till missbruket och antagligen är det svaret på dina funderingar och frågor. Där är du maktlös, dessvärre.
Lycka till idag! /mt

Jag hoppas att du mår bra och att din bror kunnat repa sig och valt ett värdigare liv <3

Kram Ebba

för att du tror på mig!!
Det här med att försöka prata som vuxna och komma överens det går inte har jag förstått.
Precis som du säger så flyr han när jag har försökt och så blir han arg på mig.
Nästa dag låtsas han som ingenting och tror att säkert att jag aldrig kommer att lämna honom.
Han tror att han har makten och att jag inte kommer klara mig utan honom.
Jag skulle vilja veta hur han tänker, varför vill han ha mig kvar när vi ändå inte har det bra.
Vi har inte rört varandra på minst ett halvår, pratar knappt, har skilda sovrum, gör saker var och en för sig osv.
Det är så konstigt att han inte inser att han har problem när det har gått så här långt!
Eller är det så att han inte vill erkänna att han har problem för att det är sån skam?
Det finns ju ändå de som har kommit till insikt men jag tvivlar på att han någonsin kommer att göra det.
I morgon ska jag säga till honom att jag har en lägenhet och att vi måste boka tid på banken.
Jag är jätterädd för hur han kommer reagera och vad han kommer att göra.
Kram

Ståå på dig. Det är som Ebba mfl skriver. En alkoholist lever i förnekelse och har koll, kan kontrollera sitt drickande. Man reagerar med ilskka och flykt när någon berättar sanningar man inte vill höra. Oavsett hur mycket du älskar han eller vill hjälpa måste han själv ha en vilja att sluta dricka. Oavsett vilken hjälp eller behandling som erbjuds så mååste viljan finnas. Han verkar inte vilja tyvärr. AA, behandling och medicin är vad han behöver för att tillfriskna från sin sjukdom. Det är inte fel på dig eller dina krav, önskningar eller ditt ressonemang. Det är inte du som gör att han dricker. Det är habs sjukdom. Styrkekramar.

verkligen inte tycka synd om honom... du äger rätten till de känslor du känner. Och utifrån, som en av dem som följt dig genom den här resan, är det lätt att förstå att du är både arg och besviken. Du har farit illa och du har låtit dig fara illa för att du inte såg nån annan väg. Nu ska du ta hand om dig och dina flickor! Det är viktigt och det är verkligen din rätt! Du vet... den första man kan behöva gottgöra är kanske sig själv:) - och i ditt fall är det verkligen så. Det gäller dig. Du har gjort och gör ett ofattbart tufft jobb. Se dig i spegeln, klappa dig på axeln och unna dig nåt riktigt vilsamt och gott! Kram, kram / mt

i din tråd idag Ullabulla. Du skriver så naket och klart om det du utsätter dig för... och du beskriver medberoendet, dess utifrån obegripliga mönster... din ofrihet och frivilliga fångenskap.... allt det där beskriver du så att det ryser inom mig. En väldigt viktig rad skriver du "Så istället för att titta på missbrukaren så borde man ju titta på sig själv och försöka förstå varför man upplever såna känslor av tillfredsställelse och lycka i något som så uppenbart inte stämmer." Fortsätt skriva, fortsätt gå på Alanon. Allt det bästa önskar jag dig / mt

Det var ett tag sedan jag skrev

vi har inte blivit ihop igen men vi har haft kontakt både tele o irl o tyvärr hamnat i säng.

det har väl gjort det hela läkandet omöjligt... varför ja fick en bakslag var oga av hans ord visande tårar sist... men ja hållt fast vid att nej vi ska inte bli tillsammans.

Mannen bevisar om o om igen varje vecka att han slutar inte leva som han gör, däremot säger han att han vill leva med mig, för han inser ja är bra för han, o att han säger nej nu ihelgen är det slut på drickandet men nej det händer inget. O chanserna har han kastat bort flera gånger.

Han har sagt han velat umgåts med mig efter vi vart ute med umgänget men stannat kvar o druckit, så prioriterar han. Så mycket betyder jag! Det var viktigare att från att söga han ville umgps med mig till att vara kvar på krogen o sen efterfest på det o komma hem vi 4 runt fem på morgonen. Det är viktigare.

Sen nu så här efter då får han ångest o säger att han är dum i huvudet o vet inte va fan han tänker med. De är det här som gör det svårt. Att de är då jag tycker synd om han. Läget nu är att vi kan prata k telen ibland men vi ska inte umgås med varandra

Som vi behöver det - som vi förtjänar det.
Härligt med lingon i skogen och i korgen.

och idag har jag för första gången på någon månad haft några riktigt fridfulla timmar i lingonskogen med mina hundar.Ingen stress utan bara ett lugn i nuet.Helt fantastiskt!Jag trodde jag skulle lida värre nöd än nånsin nu dessa dagar,men jag känner just nu bara frid.Kanske alanonmötet,kanske att jag släppt en liten bit till av kontrollen som jag inbillar mig att jag har.

Att såra någon är aldrig lätt men att stanna kvar i ett medberoende så är det enbsrt du som såras och mår dåligt. Den som dricker flyr ju hela tiden undan. Vill man inte inse att man har problem går det inte att hjälpa personen hur mycket man än vill. Det slutar alltid med att den medberoende blir sårad och straffad. Ta dig mod och bara gör det. Gå inte in i närkontakt och försök trösta för det kommer bara gör dig illa. I detta fallet måste du vara egoistisk. Lycka till. Styrkekramar

Jag tänker på dig o funderar hur du har det!
Du är stark, du kommer att klara av det här och det är säkert bra för barnen att få den hjälp de kan få för att må bättre.
Kramar<3

Vilka otroligt fina människor ni är som ger mig denna fantastiska stöttning!! Om ni visste vad detta betyder för mig!!
Ja Mt jag måste öva mig på att vara mer rak och börja mina meningar med jag vill, jag tänker , jag känner mm. Det är svårt när man inte är van vid det men allt blir så mycket tydligare då för honom och han borde förstå att jag menar vad jag säger.
Yogi tack för ditt långa svar, jag har läst det om o om igen! Ja jag önskar också att du kunde ta min hand o visa vägen, så skönt det skulle vara men jag måste ju klara det här själv.
Jag har tänkt mycket på det du skrev om att stänga av sina känslor o bara göra.
Jag tror på det, det är så jag kommer att göra har jag bestämt för annars kommer jag aldrig någon vart.
Jag har fått så många bra råd som jag kommer att ha stor användning av.
Jag hoppas verkligen att jag inte kommer att backa den här gången!!
Jag har ju flyttat i fjorton dagar o kommit tillbaka.
Jag har gjort det en gång och kommer jag härifrån nu så kommer jag aldrig tillbaka.
Mittendaliv, tack för stöttning o kraft som du har sänt till mig!
Jag hoppas o tror att jag ska säga det till honom i helgen för tusende gången men det är annorlunda nu känner jag.
Hoppas ni får en skön helg!!
Kram

och att föreläsningen blev överväldigande för dig. Det kom för nära och du har inte hunnit få någon "skyddsväst" ännu. Hur mår du nu?

Vad gäller frågan om dina barn, så instämmer jag med Adde och Mulletant; låt barnen få hjälpen redan nu. De behöver den. Dessutom (och nu pratar jag som socialsekreterare, som jag varit i många år innan mitt nuvarande yrke) så behöver inte vårdnadsutredningen innebära någon större ytterligare påfrestning för barnen. Tvärtom kan den i många fall också ha en "terapeutisk" effekt". Om hjälpen till barnen sker via socialtjänsten, som är neutral, kan man också använda sig av detta i vårdnadsuttrdningen, t ex samtal med barnen, observationer mm. Med risk för att detta låter hårt, men jag hoppas du förstår hur jag menar; genom att du ser till att dina barn får den hjälp de behöver när de behöver den, visar du också hur du tar ansvar som förälder, vilket förstås är självklart för dig att göra, men som även är en fördel för dig i en vårdnadsutredning. Är du med? Jag menar inte att du ska göra det i syfte att "plocka poäng", men jag vill belysa att det kan vara till en nackdel att avvakta med hjälpen. Men ta gärna upp dina funderingar med de som gör vårdnadsutredningen, alltså dina frågor kring hur utredningen kommer att påverka barnen, fråga vad de tror, om de tror att det blir för mycket och belastande för dem. Genom att ställa dessa, helt befogade frågor från en beskyddande förälder, visar du också på en ansvarstagande förälder. Vet att jag kanske låter kall och saklig nu, men jag tror du förstår hur jag menar. Jag menar inte att du ska vara beräknande eller någon du inte är för att vinna, jag menar att du ska visa dem vem du är, genom att vara öppen med din oro och dina frågor som du har ställt här. Dessa frågor utgår från barnen och deras behov, och det är precis just det som visar vilken fin och omhändertagande förälder du är som sätter barnens bästa i första rummet.

Kramar om ❤️
Yogi

Vill bara skicka styrke kramar! Läser hela tiden och följer dig och din resa. Tack för att du delar med dig ♡

Kärlek. Jag skickar kärlek och styrka ! Du är stark!

ska verkligen försöka att tänka en dag i sänder.Jag har varit på alanonmöte och hört en ung kvinna berätta om liknande saker och framför allt vad man utsätter sig själv för.Att man sakta sjunker tom inför sig själv och till slut inte är värd bättre och slutar stå upp för det som är rätt och rimligt.Gonatt på er alla därute.

Du är medmänsklig och därför skuldsätter du dig för din mans drickande. Du bryr dig men får inte gensvar och då blir man besviken. Kämpa på och ta en dag i taget. Kranar

Du kommer alltid att lida så länge din kille dricker. Alkoholister är självupptagna egoister som bara tänker på sig själva när de dricker. Alkohol till varje pris. Alltid blir det gräl när drickat kommer på tals för antingen ser man inte sitt problem eller så vet han att du har rätt men jan inte inse det.

jag känner. Eller jag kände en av sönerna i familjen. En på ytan välfungerande familj som bodde i ett stort hus med fin trädgård. Barnen var alltid hela, rena och väluppfostrade. Det var bara det att pappan var alkoholist. Hela familjen dansade efter hans pipa. Mamman i familjen var klok och hade ett bra jobb. Mannen hade även han ett bra Jobb till den dag då han blev "sjuk" det var något med ryggen? Han kunde inte längre arbeta, han gick hemma pga det onda. Kvinnan fick sköta allt. Efter något år sålde de plötsligt sitt kära hus. Flyttade in i en lägenhet. Utåt sa de att de ville bo närmare stan. Pappan drack. Kvinnan slet. Barnen kunde aldrig ta hem vänner eller flick/pojkvänner - de visste helt enkelt aldrig "vilken" pappa som väntade där hemma. Ett av barnen, som var min vän berättade sanningen för mig. Plötsligt såg jag allt så klart. Barnens alltid en aning sorgsna ögon trots att deras munnar log. Stressen i kvinnan. Spelet för att få allt att verka bra. Pappan som ofta inte kunde följa med pga "värk". Hur kunde denna kloka och fantastiska kvinna gå med på det hela? Varför räddade hon inte sina barn? De hade tyvärr fått en bättre tillvaro med en ensamstående mamma med sämre ekonomi. Så här sjukt är det. Det här är vad alkoholism och medberoende gör med oss människor :(

Kram <3

Men det är sanningen vi alkoholister behöver höra, sanningen är ett botemedel. Hårda konsekvenser till följd av vårat drickande kan fungera som väckarklockor även om det tar år innan vi vaknar. Det du säger eller gör är inte orsaken till eventuellt värre drickande, orsaken till värre eller fortsatt drickande efter att ha fått höra sanningen är en alkoholist sätt att fly problem. På köpet kommer skuldbeläggande för det är såklart inte alkoholisten som bär ansvar för sitt eget liv enligt alkoholisten icke friska sätt att tänka. Det är sorgligt, det gör ont. Men ifrågasätt inte ditt friska handlande, låt inte alkoholdjävulen styra även dig.

Du har RÄTT.

Styrka.
/Ebba

Tack snälla Aeromagnus för ditt svar. Jag antar att du har rätt att det inte hjälper hur jag är, det är han som måste fatta ett beslut om att han behöver hjälp. Men det är så frustrerande att han inte tar tag i det. Vill ju bara bank in i huvudet på honom vad som händer om han inte säker hjälp. Men jag har ju sagt det till honom redan, att det inte kommer funka. Men dessvärre gav jag ju ingen tidsfrist (men det var underförstått att det skulle vara NU), så hur länge ska man vänta... jag vet, det är bara jag som har svaret på det.... Blääääää önskar att någon skulle gå in och styra upp allt! Det där med listan är säkert bra, borde nog pröva. Men orkar nog inte nu... Är så less på att det ständigt är jag som måste föra detta på tal....Åhhh det är så mycket jag skulle vilja skriva och förklara för att ge en tydligare bild av hur jag har det, men är sååå rädd att han ska hitta hit och fatta att det är jag som skriver.... och bli arg eller ledsen.... Måste sluta nu!

Ja, det är väl bra för barnen att få hjälp så snart det går... Jag vill bara inte att det ska bli rörigt med så många personer från socialtjänst och familjerätt...

Ja, nu har den lilla flickan börjat prata om att "pappa skriker så att hon får ont i öronen" - och vad vet jag...
Livet är så mycket bättre, men ändå gör det så ont ibland...

Satt på en föreläsning med mitt jobb häromdagen - om missbruk, en numera helt ren men tidigare missbrukande föreläste. Jag har sett föreläsningen förut och tänkte att det var lugnt - men allt det där med den nedåtgående spiralen, hur de runt omkring behandlas, orsaker till missbruk - jag bröt fullständigt ihop. Dels kände jag att han berättade ju om det som varit mitt liv, och dels (ja, jag skäms:) så blev jag så ledsen över att han skulle dra upp sina bakomliggande orsaker och jag kopplade till exet och kände bara att "jag orkar inte tycka synd om exet - han har gjort mig så illa och det är inte ok bara för att han mådde dåligt"... Men - jag har en oerhörd skam i mig över att jag inte kan tycka synd om honom utan blir arg...

Och - när jag ber om pengar för gemensamma utlägg till barnen så blir det alltid tjafs om att han "inte har råd med mina dyra inköp", men sedan visar det sig ändå att han köper kaniner och kaninburar, leksaker, osv - men jag får vänta på att få igen pengar... Besvikelse...

jag skulle nog tacka "ja" till möjligheten för barnen att "leka sig igenom" det svåra de levt och i viss mån ännu lever i. Dock under förutsättning att det är en kunnig person! Fint att höra av dig, varmaste kramen! / mt

Man sitter där övergiven ratad och bortvald gång på gång.Det gör något med medvetandet hos en så man till slut nöjer sig med minuspoler istället för pluspoler likt ett misshandlat barn som kan känna sig tillfredställt av ett leende från den förälder som just slagit en.Det är sjukt inifrån och ut och ändå så ursprungligt och äkta(not)Man sitter och tröstar sig med den och den gången då var det minsann bra 1987 en dag i Mars och tycker på allvar att det man minns är korrekt och ska balansera upp för allt annat elände som man fick med på köpet.Men när kanalerna är öppna från både mitt och missbrukarens håll och kontakten och känslan är ren då är det 100% ren och skär glädje.Det kan inget normalt förhållande ta ifrån en,det är det som är så mysko i detta.Så istället för att titta på missbrukaren så borde man ju titta på sig själv och försöka förstå varför man upplever såna känslor av tillfredsställelse och lycka i något som så uppenbart inte stämmer.