Senaste kommentarerna i forumet

Ni är så fina!

Och ja, jag vet att jag har svaret i mig, Men det är så otroligt svårt. Dels på grund av det Magnus skriver - att är han bara nykter så är han ju en fin människa!

Jag vet inte om jag älskar honom. Han börjar pocka på sex igen och det kryper i mig vid blotta tanken. Kanske det är svar nog??

Tänkte på det som du skrev, Ebba, att en alkoholist behöver ett år som nykter innan han/hon ens kan tänka på en relation. Det ligger mycket i det. Som det är nu väntar vi ju bara på ett återfall, känns det som. Även om medicineringen är ett visst skydd. Och han går i terapi också. Jag ska med honom om ett par veckor, ska bli intressant.

Men jag måste nog fokusera mer på mig. Är jag lycklig? Är jag glad? Trivs jag med honom nu? Pratade med en jättebra kompis som tyvärr är allt för långt borta i kväll och jag saknar henne så mycket. Hon har också förståelse för situationen eftersom hennes bror har varit där. Får nog ringa mäklarna igen nästa vecka. Om inte annat så för att veta var jag står rent ekonomiskt.

Tack så mycket för ert stöd!

Kramar

Nu har du läst i min tråd att jag är rätt sänkt så detta låter ju lite platt, men jag vill ändå säga att saker och ting blir lättare. De blir faktiskt det.
Det kommer svackor, men det är skönt när bodelning osv ära över för det tär ännu mer....

Stor kram till dig!!

... Närhet, värme å allt, jag vill ha det!! Men jag kan inte ragga upp någon bara tillfälligt... Det funkar inte för mig, tyvärr vill jag nästan lägga till....
Ja du, det är tur att det finns avstånd.
Kramar

Du kommer fixa bodelningen bra. Dricker din fd fortfarande? Du har gjort det värsta..... tahit beslutet att gå.

Jag känner precis som du ang. ensamheten och längtan efter "någon". Är så förvirrad för just nu vet jag inte om jag längtar efter honom (mitt ex) eller om jag längtar efter "någon"- är han "någon" eller är det honom jag vill ha? En del av mig älskar ju honom men är det tillräckligt?
Bra att ha avståndet trots allt- bra att kunna tänka ifred ibland......
Men visst är det tungt när man längtar efter närhet, värme, ömhet och hud.

Älskar du fin sambo än? Om han är nykter vill säga? Har du inga känslor för honom kommer dina ungar att märka detta. Det är bättre att leva i ett lugnt och tryggt hem med en förälder än i ett kaos med två föräldrar. Fundera på vad du verköigen vill. Vill fu ge honom en ärlig chans i nykterhetens tecken så måste du gå all in så att säga. Antabus är en hjälp, ett av flera hjälpmedel man som misdbrukare måste använda. Terapi av någon form är ett måste tror jag

Äppelknyte, din historia kunde varit min, jag har samma funderingar angående barn, hus, elonomi... Vad som är bäst för barnen, tänk om mannen blir frisk, ska man inte våga hoppas, tänk om man lämnar för tidigt. Vad syns utåt, ska man tala öppet om allt? Skuldkänslor att jag låter barnen leva i detta, även om min man aldrig är elak, så är hemmet ändå otryggt... Det bara snurrar och all energi går åt till att grubbla och rodda kring detta...

... Trött på mig själv, trött på mitt ältande, trött på allt som ä r berg och dalbana, trött på att inte livet bara kan vara enkelt,

Är så trött, så himla trött.
Här sitter jag i mitt härliga hus, som jag älskar, verkligen älskar, och med min härliga naturromantiker som jag älskar, och jag älskar det faktum att det är mitt hus och jag gör som jag vill, när jag vill, och jag älskar det, och det är höst och jag tänder mysiga små lampor i fönster, på bänkar och jag tänder mysiga ljus, och jag kan snabbt dammsuga av och fixa till, och jag är så glad för det, men också så ledsen - att inte jag har någon att krypa upp i soffan med, någon att få en kram av, som håller om mig och som jag kan bara vara jag med...

Och jag kan inte .... Är jag kär i exet fortfarande?
Jag tror att jag är det - eller i alla fall en del av mig... jag har stängt at så mycket genom att inte prata osv utan främst maila... Men i veckan har vi träffats pga barnrelaterat och en del av mig vill bara få en kram, trösta honom när han ser ledsen ut, ge barnen en kärnfamilj... Han är snäll, omtänksam, säger "rätt" saker... åh Gud, har jag överdrivit...?! Ibland tänker jag att jag ska be om ursäkt för att jag lämnade honom, försöka igen... men jag ser ju hur illa det ser ut bara jag skriver det här... En vän sa till mig att jag måste tänka på barnen, vads om fick mig att lämna... Och jag tummar på min lapp som Lelas fick mig att skriva och lägga i plånboken, där den ligger ännu, ""jag tyckte inte om pappa när han blev så arg"... och då vet jag inte vilket so värst - att jag inte lämnade tidigare eller att jag tänker att vi kanske skulle kunna ha en chans - fy, jag vill aldrig leva så igen, jag har alldeles tillräckligt på fötterna för att veta tt det där är ett liv som är avslutat...
När jag läser om Segra så brister mitt hjärta och jag tänker att jag inte haft det så illa, och jag kan inte ens. Då ed att skriva till henne - jag som inte haft det så illa bör inog nte ge råd... Så snabb jag är med att smutskasta mig själv - ingen hjälp direkt.

Åh, läste ett citat- Jag blir så lycklig som jag bestämmer mig för att vara... Jaha.

Jag känner igen mig så väl i den totala tröttheten. Självklart ska du inte ge upp det som är viktigt för dig. Det är det du ska ha kvar när detta är över. Vila och gör saker som ger dig energi.

Troligtvis fick han röda prickar av att dricka med antabusen, det fick min sambo oxå. Håller helt med de andra om att det är ett komplement till annan behandling och att verkligen ha bestämt sig för ett nyktert liv.

När det gäller dina barn så skriver du och undrar om det inte är bättre att växa upp med båda sina föräldrar om han blir frisk. Jag tror det viktigaste är att växa upp i ett lugnt och tryggt hem. Och om han blir frisk så försvinner han ju inte som pappa bara för att ni har separerat. Mina föräldrar är skilda och jag har växt upp med båda mina föräldrar, bara inte i samma hem.

Släpp taget nu! Jag vet att det är svårt. Men alkoholisten hittar alltid en väg till alkoholen hur mycket vi än kontrollerar så vi kan lika gärna lägga vår kraft på något annat.

Kram!

Jag tar antabus så jag kan tillfriskna från sjukdomen alkoholism. Min plan är att efter 1 år sluta eftersom det kemiska suget och risken för återfall minskar mycket. Sedan är det en säkerhet. Jag tar antabus för att inte böi sjuk i alkoholism och diabetiker tar medicin för sin sjukdom. Medicin är ett preventivt hjälpmedel. Sedan måste man prata om sin sjukdom, få kbt eller annat behandling. Friska blir vi aldrig men symtomfria kan vi bli och då är vi jävligt trevliga :)

Det är verkligen intressant att läsa det som ni medberoende (låter så konstigt med ni medberoende...) skriver för gång på gång har ni svaren på era egna frågor i texten ni själva skriver.
Tänk att man kan vara så klok och ändå inte handla med sitt sunda förnuft när man befinner sig mitt i det hela.

Antabus.
Magnus som skriver här vill helhjärtat vara nykter och har antabus som en säkerhetsåtgärd OM han skulle ta ett återfall skulle jag tro.

Äppelknyte om din man har slutat att dricka och du får känslan av att ändå "få lov" att vara eller känna dig som en polis, då kommer hans nykterhet inte bestå och du behandlas som boven i dramat. En alkoholist ska inte behandlas som en skör liten prinsessa bara för att han/hon har slutat att dricka.
En alkoholist ska vrida sig av skam och skuld och ånger efter sitt uppvaknande, gråta, rannsaka sig själv och totalt kapitulera och kunna se klart och erkänna sina problem, det är enda vägen till ett nyktert liv. Sedan börja renovera sig själv och bli stabil och hållbar och förlåta sig själv för allt han/hon utsatt andra och sig själv för.

Kram Ebba

Tack Ebba!

Och jag håller med, jag är väldigt skeptisk mot antabus och ser det absolut inte som någon mirakelmedicin - det måste till så mycket annat också!

Men aeromagnus här har ju skrivit mycket bra om det, att han provat att dricka på det men blev sjuk etc. Men jag undrar ändå jag.... I går kväll kom han först och la sig - jag hade redan somnat - men sen gick han upp igen, för när minstingen vaknade några timmar senare så var han inte där. Och i morse hade han en massa röda prickar i hela ansiktet och ner på halsen. Är det inte ett första tecken?? Och nu har han så ont i huvudet att han har gått och lagt sig. Hmmm....

Jag såg honom inte ta sin tablett igår, även om jag såg att han ställde fram den. Och jag har sagt till honom att jag inte vill vara den som kollar att han tar dem heller. Känns som att jag blir polisen. Eller så blir det såhär, att jag släpper det och då kan det hända vad som helst.

Man måste verkligen HELHJÄRTAT själv vilja bli nykter för att lyckas och inte göra det för att ens tjej eller kille tjatar om det... Det funkar inte så tyvärr :(

Att säga att det är han som har varit en idiot är ett sätt att få dig att stanna för att snart igen börja dricka igen,
det har du märkt så försök att vara stark. Han måste vara nykter i minst ett år innan det är värt ett eventuellt nytt försök enligt mig.
Det första året en människa är nykter händer det massor inom den människa, det är som att en renovering pågår inombords. Ibland gör det ont och man är inte alltid lätt att tas med trots att man nu är nykter för man har så fullt upp med dig själv.

Din kille kommer inte klara det här utan hjälp av vård, behandling, AA, samtal med rådgivare. Jag tror verkligen att det är enda chansen men så långt att han insett det själv verkar han ju absolut inte ha kommit?
Eller så har jag missat det...

Kram Ebba

Ja det är så ja tänker hur va de nu kanske han sa så o ja inte hört på han.... o så fort jag pratar allvar med han, då blir han motagerande, ja e trött, ja har inte vaknat än mm måste du välja att ta de nu osv osv....kan säga att ja ibland börjat tänka att det är fel på mig, ja hört fel, eller de han säger gör att jag börjar fundera så jag tappar mitt förstånd...

tvekar på vem de är som e frisk o vem som e sjuk..

o ja han har när han haft en period då han rannsakat sig, inte vi sets på några veckor kommit med det, han är en idiot, de är fel på han, ja har rätt mm, sen de gångerna ja gett mig i i det igen hamnar det sedan me gräl för det börjar med han lovar saker som han inte håller

Stå på dig!

Stå på dig!

Stå på dig!

När en aktiv alkoholist som styrs av alkohol får höra sanningar (det du sagt är sant och rätt) bemöter han/hon sanningen ofta med elakheter den vet sårar och som är svaga punkter hos den som sagt sanningarna.
Det i ett försök att knäcka den som sagt det i ett försök att rättfärdiga sig själv och få makt och kunna fortsätta sitt sjuka beteende.

Det är ett effektivt sätt då vi medberoende ofta känner oss sjuka i huvudet och ifrågasätter om vi överdriver allt och kanske börjar vi tveka, vackla och tro på det vi får höra och så ligger vi i vår ensamhet och anklagar oss själva medan den beroende inte ägnar samtalet en tanke utan är upptagen med att dricka alkohol.

Trojja jag säger det igen:
stå på dig, det är du som har rätt.
Om en alkoholist blir "frisk" och nykter och rannsakar sig själv händer det ofta att den säger: jag var verkligen en idiot, nu inser jag att det var du som hade rätt hela tiden.

Jag kan bara se på mig själv, hur fruktansvärt falsk och ful jag har varit mot fina människor när alkohol styrde mitt liv.

Tolka nu inte detta som ett skäl att stanna. Uppvaknande sker inte över en natt. Det kan dröja tio år eller ända in i döden. Slösa inte bort ditt liv på att vänta för det finns inga garantier att du får lön för mödan.

Stor kram Ebba.

Att dricka på antanus går inte så bra. Äter din man tre tabletter per vecka och dricker ja då kommer det bli obehagligt kan jag lova. Jag har provat. För det första blev jag illröd i ansiktet och på ryggen, började svettas något fruktansvärt. Huvudvärken är som en dundrande migrän och jag fick hjärtklappning. Detta var efter tre starköl. Frugan var nära att ringa efter ambulans. Det där med att planera och dricka på antanbus kanske dr klarar av som har en trasig lever efter mångårigt missbruk. 1 år efter sista glaset så har tisken att få återfall minskat från 40-60% till 10-15%.

Ja de va igång inatt med, efter han jobbat klart va han ute till halv 3... sa senast i söndags då han va full att nu är det stopp för ett tag, men enligt hanska de va det efter nästa helg.... ja sa ja orkar snart inte ens lyssna på dig, sen fick ja höra atg ja är manipulerade styr han, han får skit för han dricker ja lyssnar inte på han o att ja hade vart med en annan nu...till mitt försvar sa ja att vi inte är ihop o att jag har full rätt i att vara med vem jag vill

Det har varit en ganska tung tid som gått- mycket tankar, funderingar och våndor. Tungt att tänka på bodelning- svårt att hitta "rätt tillfälle" att ta upp bokning av möte med juristen. Dock har vi nämt det lite snabbt- båda är medvetna om det men ingen tid är ännu bokad. Det ligger på mig känner jag- att det ska bli gjort. Svårt att få orden ur min mun..... Nu ska detta berg bestigas och jag måste ta mig även genom denna eld. Jag klarade av det första berget och nu ska jag klara av det andra- behöver bara lite förberedelser för att orka denna utmaning.
Jag drömmer fortfarande om min lägenhet och vet att jag ska bo där snart. Det är bara "lite" att fixa med innan. Vissa dagar gråter jag, vissa mår jag ganska bra. Om jag summerar sommaren så tycker jag att den varit bra- om än annorlunda.
Jag ser positivt på livet och hoppas och tror att allt ska bli bra även om jag ibland känner mig fruktansvärt ensam och ouppskattad. Min tid kommer väl.
Kram på er!

Jo allt går i vågor,insikt förnekelse och så tror man enfaldigt att man lärt sig något.Sen så märker man att nädå,inte alls.Men sen ibland så öppnar sig en liten dörr i ens medvetande och man vågar kika ut i tomheten.Och se där,där finns ju livet med allt vad det kan erbjuda.Men oftast stänger man den snabbt igen så man slipper förändra sig själv och sitt liv.För det är ju så tungt.Men jag hoppas på mig själv och att jag ska hålla tag i de rep som faktiskt finns där.Så jag inte ramlar igen och igen..

Oj så fantastiskt väl formulerat och alldeles sant, jag känner så igen mig.
Det här forumet är en guldgruva och helt gratis. Sverige är ett fantastiskt land som ger oss möjlighet att läsa och skriva här. Tack till dig och till de som startade upp detta forum vilka de nu är.

/Ebba

att få vara nära alkoholisten.Att få bara en liten bit av deras tid själ,uppmärksamhet är stark.Jag tror att den driver oss på samma sätt som alkoholen suger/driver er som dricker.Den är inte rimlig,konsekvent eller logisk.Endast känslomässig och snedvriden.Likafullt står den där varje dag och lockar på oss,Gör något,tänk något,agera påverka.Något måste du väl kunna göra för att få den människa du bryr dig om att se vad du ser.men ack nej.Blinda som musungar är ni.Och vi är starka och visa och kloka och vet allt bäst,eller.. :)
Och när vi då till sist börjar fatta att kanske jag måste backa,kanske jag måste inse osv.Då svider det så förbannat,all möda man lagt ned.

Alla timmar man engagerat sig och pratat och motiverat.Ska det vara bortkkastat?Ja,det ska det och det ska man då bara acceptera som rutten mat i soporna.Det är ju det enda som hållit en igång,motivationen att få den man bryr sig om nykter.Vad ska man göra nu då?Hur ska man kunna fokusera om,på vad.Ens eget liv har ju i stort sett förintats.Ens egna behov har gömt sig långt långt inne i ryggmärgen och är inte alls så lätt att pilla fram igen.Men kan ni,så ska väl vi kunna,eller hur?
Vi är heller inte så värst duktiga om vi inte ens kan fatta det alla säger,låt alkoholisten vara och låt hen sabba sitt liv alldeles själv.Nejdå,vi ska förlänga processen med vårat daltande.Så vi är egentligen precis lika sjuka som alkisen.Usch och jag som trodde jag var så bra..

jag blir så upprörd att jag skakar invärtes och nästan på utsidan när jag läser det du skriver.
Tacksam, tacksam blir jag över att Ebba och aeromagnus svarar dig klokt, konstruktivt och med medkänsla. Jag har rört mig här på forum över tre år och du är ju inte den första som låter sig utsättas för kränkningar och grovt våld. Maktlösheten jag (och andra) känner av att stå vid sidan och inte kunna ingripa är svår att uthärda.

Ibland har jag skrivit det som är den brutala sanningen, att vänta på att det blir bättre eller att vänta på nånstans att flytta kan innebära att man aldrig kommer dit. Verkligheten är att det finns de som aldrig "hinner fram"... Jag tror att du vet hur sanningen ser ut, men ändå: Enligt brottsstatistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) dödas i genomsnitt 20 kvinnor varje år av en närstående i Sverige. Det utgör en femtedel av alla fall av mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång som förekommer i landet. 17 av dessa kvinnor dödas av en man som de har eller har haft en nära relation till och det dödliga våldet är ofta kulmen på en lång period av våld och hot riktade mot kvinnan. Nära hälften av brotten har föregåtts av polisanmälningar om hot och våld.

En kvinna här har faktiskt tackat mig för att jag påtalade att väntan kan få ett dödligt slut - det "väckte" henne och hjälpte henne att gå. Därför tar jag mig friheten att göra det igen.

För den som läser och inte förstår är det här en bra väg för att öka sin kunskap och därmed förståelse för det som verkar obegripligt http://www.valdmotnara.se/hurmanpaverkasavvald/processerivaldet.4.5c20c…

Vi mänskor behöver både kunskap och hjärta. Mest av allt behöver vi varandra.
Jag hoppas att du snart lever upp till ditt välvalda nick. I det läser jag din djupa önskan om ett värdigt liv, att du ska Segra
Kram och allt det bästa / mt

Precis så känner jag också. Jag tänker att jag ska inse och leva efter att jag inte kan kontrollera min mans drickande och istället åka iväg och göra roliga saker med barnen. Men i tanken är jag ändå hemma och undrar vad som händer. Ibland är det nästan mer smärtsamt att komma hem och bli chockad över hur mycket mannen druckit, än att vara med honom hela vägen. Och ibland skärper han sig faktiskt för att jag är hemma. När jag åker iväg skruvas intaget upp. Så så länge man lever ihop är det inte så lätt att leva liv i olika spår.

Satsa på mig själv! Satsa på mig själv och barnen!
Inte lägga energi på att fundera på vad han gör nu när vi inte är hemma.
Att det ska vara så svårt !