Senaste kommentarerna i forumet

... mitt ex läste min tråd när vi fortfarande levde ihop. Jag öppnade mig fullständigt och blev överväldigad av responsen, som var väldigt viktig för mig (då som nu). Och jag fick utstå oerhört mycket och vågade inte skriva mer - tills jag skaffade mig ett annat användarnamn och förvrängde vissa saker/personer/platser så att han inte skulle känna igen mig, men jag vet inte om han läst mer...

Kram och hoppas du hittar tillbaka!

.... kramar till dig!

En av de saker jag ångrar allra mest är att jag inte lät min polisanmälan gå iväg: jag satt där och berättade en del saker och polisen berättade att de måste upprätta en anmälan eftersom det var brottsligt det exet gjort mot mig, men vågade inte berätta mitt namn = en anonym anmälan som bara blir en i mängden...

Stå upp för dig, i allt du kan. Men jag tror som Mt; du behöver hjälp av någon utomstående!!
Kramar

Backa inte, även om han inte förstår eller blir arg eller så - du har bestämt dig och glöm inte varför du tagit det beslutet!!
Kramar!!

Samma berättelse. Två olika versioner.
kram

Jag förstår dig.
Jag tror ibland att min kille läser vad jag skriver här. Har till och med trott att han skaffat ett fejk-konto här för att kontrollera mig. Han är nämligen inte som jag, han säger och frågar inte rakt ut utan surar runt för att jag ska känna att det är något och liksom fråga. Obehagligt tycker jag men alla är vi olika. Jag står för allt jag skriver här men om jag visste att han läste skulle jag censurera mig själv och frihets och befrielsekänslan försvinna. Jag hoppas att du ändrar dig och vågar fortsätta skriva här förr eller senare men jag respekterar din känsla fullständigt.

Stor kram, tack för allt fint du delat med dig av och lycka till.

/Ebba

Det har varit lite kaos här, men det har lugnat ner sig nu. Vi pratade och en massa saker kom fram, vilket kanske var bra.

Sen läste han min tråd här och var väldigt upprörd. Så tyvärr kan jag inte skriva mer här. Det har varit min outlet och ni har varit fantastiska, men om jag inte kan skriva fritt är det ingen idé.

Jag kommer att saknar er.

jag tänker att det betyder att du vet att vi finns kvar här och tänker på dig. Bär dig i våra hjärtan. Det gör vi!

Ont och illa känns det i mig att läsa dina rader, igen fick jag den starka känslan att jag vill kasta en livboj till dig! Som hjälper till att hålla dig flytande tills du får hjälp! Må vara, och jag förstår, att du inte orkar med anmälan och allt som följer.... men har du verkligen tackat nej till kvinnojouren? Till dem skulle jag verkligen önska att du hade kontakt. De kan det här, vet vad som händer med en människor som är i din belägenhet, den utmattning som lyser i eldskrift på och mellan dina rader. Så bra att du har några fantastiska ungar men du behöver någon mer! En plats och person där du får avlasta och avbörda dig dina tankar, känslor och ansvar.... åtminstone för en stund i taget. Så att du får vila. Kram, kram / mt

är det så att man (jag och du och andra) måste komma till den punkten att man bara tar det där steget. Att man tänkt klart och gör. Nån gång har jag skrivit om min fösta skilsmässa för länge, länge sen när jag levde med en så tydlig bild att jag stod på en trampolin och en dag hoppade jag... Om du nu inte hittar en tid på dygnet där han är nyktert samtalsbar måste du ändå göra det du ska göra.... den nyktra timmen på dygnet kanske inte finns. När jag tänker 3½ år tillbaka (lite drygt) tillbaka så var det så för mig till slut att jag bara gick utan att säga först. Kraft och styrka till dig! Kram / mt

Tack Mt för att du ger mig styrka!!
Jag ska klara det för det är absolut inte så här jag vill leva, det har jag i alla fall helt klart för mig!!
Jag vet vad jag vill men det är så förbaskat svårt att ta steget!
Så måste jag se till att hinna prata med honom innan han har börjat dricka o det gör han varje dag tror jag i alla fall.
För har han druckit går det inte att diskutera någonting :(
Tack margaretavilhelmina för att du sänder mig styrka , det behöver jag verkligen!!
Jag har läst din tråd och känner så väl igen allt du skriver!!
Hur går det för dig, du ska inte heller behöva leva som du gör!!
Det är så sorgligt att läsa att det är så många som har hamnat i det här hemska medberoendet som är så svårt att ta sig ur!!
Kram o god natt!!

...skriva men vill så nu några rader...

tack för omtankar.
nej, någon kvinnojour har det inte blivit men polisen ringde mig igen och undrade om jag var säker på att jag inte ville låta anmälan få vidare.
sa nej. orkar inte!
kvinnojouren hade visst fått något meddelande från polisförhöret om att jag inte önskade kontakt med dem...så var det kanske men inte så jag minns det.

hade en fantastisk helg fram tills lögnerna tog överhand och nu är jag förkrossad, helt.
men jag jobbade idag och kommer jobba imorgon också.

har några fantastiska ungar. tacksam för det

kram på er

Det klarar du galant !
Skickar styrka! Kramar

Hur är det med dig vännen? Har du det bra. Hur mår du? Tänker ofta på dig och din situation

till dig Izzy, med samtalet på onsdag och med allt annat du står på tröskeln till i ditt liv. Ja, just det, i DITT liv så som du vill leva. Du är på rätt väg nu! Kram, kram och håll taget! / mt

Jag har läst det ni skrivit o delat med er av till mig flera gånger!
Nu har jag varit på familjerådgivning, anhörigstöd och faktiskt så har jag också varit o tittat på lägenheten jag skrev om!!
Känns som jag ändå har kommit en bit framåt.
Jag har siktat in mig på onsdag som den dag jag ska tala om för min sambo att jag menar allvar den här gången.
Hoppas hoppas att jag klarar det den här gången!!
Kram till er alla!!!<3

Framtidsdrömmar

du beskriver exakt hur det är. På spiken. Ska 2015 kunna bli mitt år? Ska börja med att lägga fram de positiva beskeden från mäklaren för honom ikväll. Eller, han lär inte tycka att de är positiva.

Mental styrka!

återfall ala minst en 75:a i alla fall.I mitt fall alltså.Vad han har druckit kan jag bara fantisera om då jag faktiskt inte vet.Han var här och la golv och jag,dvs inte han utan jag tyckte att vi skulle vänslas lite.Han var ju inte bangen och lyste som en sol efteråt.Jamen tyckte jag,det här gick ju bra och var så nöjd och belåten själv med min lilla tillfälliga frist i abstinensen.
Men dagen och dagarna efter har varit såå tunga och jag är tillbaka i bebisstadiet där jag bara vill skrika efter honom att han ska komma tillbaka och allt ska bli bra igen och allt är glömt och förlåtet.Men det har jag i alla fall hållit mig från,men det är endast tack vare sponsor som jag lyckats med den bedriften.Sorgen och bedrövelsen ligger som en tung mantel över mig och det känns som nån kört över mig med en ångvält.Hur dum får man bli?

Det är en sorg och det måste få ta tid... Och det är ett virrvarr i tankarna! Jag hade det som du - kunde nästan inte sova alls, men det blir bättre!!

Kramar!

Som du skriver så är detta ett sorgearbete. Man måste gå igenom alla steg i sorgeprocessen- allt detta är naturligt.

Åh vad jag känner med dig i den situationen du befinner dig. Man tänker, våndas, vänder och vrider. Huvudet känns som en stor boll, huvudvärken dunkar, hjärtat slår hårt och fort, axlar och nacke värker pga alla spänningar, magen svider och hjärtat blöder. Vad blir rätt och vad blir fel- hur kommer allt att bli?
Jag vet, jag har varit där du är. Man känner sig ensam och det är tungt att bära alla besluten själv. Jag kände så mycket skuld och skam innan jag tog beslutet att flytta. Kände mig som den dåligaste människa och mamma i världen- hur skulle det bli med barnen? När jag tillslut bestämde mig (efter många år av grubblerier) att nu fick det vara nog så gick allt fort (för de omkring mig- jag hade ju bearbetat i flera år). Jag förberedde mig på att det kommer att göra ont men jag var tvungen att ta mig genom elden- jag hade gjort upp en plan i vilken ordning jag skulle berätta för de närmaste och vilka saker jag skulle ta med mig och vilken dag allt skulle ske. Jag hade bestämt mig för att våga låta året 2014 bli en nystart i mitt liv. Jag gick genom elden och det gjorde ont men jag står här idag. Något bränd men jag lever och livet känns faktiskt mycket ljusare trots att det är tunga stunder även nu. Jag bestämde mig för att stå upp för mig själv, att faktiskt stå för det jag tycker och inte låta mig tro att jag är dum i huvudet och överdriver allt, att allt jag känner är fel. Jag har nu lovat mig själv att inte svika mig själv även om jag vissa stunder vacklar i mina beslut. Nu inför bodelningen så är mycket känslor i gungning och vissa dagar tvekar jag men innerst inne vet jag hur jag vill att det ska bli för att jag ska må bra.
Jag vill också säga att jag hade inte klarat av denna resa utan detta forum, mina fantastiska vänner och min samtalskontakt. Pratar fortfarande med kuratorn och jag är verkligen inte redo att släppa honom ännu. Man behöver någon att prata med i dessa lägen- någon att utbyta tankar med. För grubblerierna finns där fortfarande och då är det skönt att bolla de med någon.
Ta hand om dig och stå upp för vad DU vill och vad DU känner- ta den tid du behöver. Du kommer att ta ett beslut när tiden är mogen för dig!
Styrkekramar från mig.

Vaknade halvfem i morse och kunde inte somna om. Tankarna började komma och sen var det ingen idé. Drömmer fortfarande så mycket skumt också. Jag kom fram till det här: Anledningen till att jag mår så dåligt är att jag sörjer. Jag har sorg för att jag vet att det är över och att det kommer att bli en pärs att ta sig igenom det här. Igår tänkte jag att det är bara att köra på i gamla vanor så ordnar det sig. Det kanske inte blir fantastiskt, men det kommer att funka. Och så kan vi hålla på i många år. Är han då dessutom nykter så blir det ännu enklare. Så känns det inte idag.

Mäklaren var positiv, ska få värderingen idag. Så får vi se hur vi går vidare. Jag vill förstås helst inte flytta härifrån, men jag börjar acceptera att det kommer att bli så. Ännu en anledning till sorg.

Hoppas att ni har det bättre.

Min fru delar Antabus och skulle jag vägra ringer hon min chef och mitt jobb vill ja ju ha kvar. Din man tar inte sin antabus som han ska för dricker man på den ja då mår man riktigt dålig. Röd hy, stora röda utslag, svettningar, hjärtklappning kan tom dö. Vet hans jobb om att han ibland har alkoholproblem. Ofta vill ju arbetsgivaren hjälpa till och man får då öppenvårdsbehandling och kan få lämna blodprov för att se om man dricker. Detta kan ha avskräckande och peppande inverkan. Jag tycker mina samtal är bra och har givit mig mycket. Antar att han går igenom 12-stegsmetoden. Steg 10 får man prata om återfall, vad man gör för att förebygga, varningssignaler mm. Behandlingshem då måste man ha ett långvarigt missbruk för ofta vill man lösa det med den typ av behandling din man har. Fråga han vem som delar medicinen. Dela den själv om det känns bra men det ska ju inte bli tjafs om det. Min arbetsgivare har ju som sagt hjälpt mig en del.
En röst viskar i mitt öra att din man tyvärr inte kommit förbi steg 2-3 där man kapitulerar inför alkoholen och känner sig besegrad av den eftersom han fortsätter att dricka. han tar inte detta på allvar låter det som för han inser inte att han har problem. Om ni nu ska leva ihop så måste det trilla ned ett mynt i hjärnan på din man. Det jobbiga för dig är ju ovissheten och att du inte vet när han ska dricka och då blir allt pannkaka. Jag har haft ett återfall på 8 månader vilket jag tycker inte är bra men ok för återfallsfrekvensen ligger första året på ca 40-60%.

för att du delar med dig. Intressant att höra ur en periodares synvinkel. Känner igen det du beskriver och förstår nånstans att det är så. När han väl bestämt sig för att dricka så är det det viktigaste och de löften han ger när en period är slut är inte värda speciellt mycket. Tror han menar vad han säger, han tror säkert på det själv men så när det får gå lite tid så börjar han dribbla med sig själv och trixa. Och jag då. Visst har jag ställt ultimatum men kanske inte fullt ut. För nånstans är jag kanske inte ännu helt beredd att han ska flytta. Jag lever på sätt och vis med två personer och den ena personen älskar jag ju. Men den andra har jag inte mycket till övers för. Nånstans inser jag att på det här viset om det fortsätter så här så gör det oss båda illa. Båda förlorar sin självrespekt på nåt vis.
Och ja han får hjälp av professionella, går i öppenvård. Har samtal, ACT med en terapeut mycket regelbundet, han tar antabus regelbundet, men ändå dricker han.
Nu verkar det som han druckit på Antabus igen. Eller så har han trixat och hoppat över vad vet jag. Jag frågar inte om han varit och tagit eller kollar. För det ska jag inte. Då är jag verkligen inne i mitt medberoende. Jag måste ju tro att han vill detta helhjärtat som han säger. Han säger och jag säger att han har inte råd att dricka igen. Han riskerar både sin hälsa nu, jobbet och sin relation. Men det verkar inte vara tillräckligt avskräckande tydligen.
Jag försöker känna tillit men så nu efter 5 veckors nykterhet så har han tagit igen. Jag är borta över helgen och han valde stanna hemma. Troligtvis var detta största anledningen till det. Jag fattar inte att min gräns inte nås nån gång. Så här kan jag ju inte leva. Och det är som du säger det gäller att gå all in och det är frågan om han gör det fast han säger det. Vad gjorde du? Var det Antabus och öppenvård och en lång avhållsamhet som gjorde det? Eller måste man åka på behandlingshem? Fast för en periodare känns det inte som helt rätt väg. Han klarar ju att vara nykter i flera månader. Och det är ju inte direkt efter en period som han har störst behov att tas in, i så fall skulle det vara efter 2 månaders nykterhet. Eller ska man bara lämna relationen för sin egen skull. Rent logiskt borde man ju det. Men så finns det något som kallas känslor och detta med att leva med två personer...

en hälsning och en kram ❤️️ / mt

Hoppas du har en vilsam, lugn och glad helg! Kram ❤️️ / mt

och varmaste kramen tillbaks till dig ❤️️