Senaste kommentarerna i forumet

Bör tillägga att mamma har träffat en ny karl och är lycklig med honom, vi övriga syskon ( alla har flyttat hemifrån, lillasyster är sladdis med tio år till närmsta syskon) har förstått att skilsmässab inte var gemensam som det sagts utan att det var mamma som ville skiljas (doclk inte bekräftat)

Usch vilken sits du är i vännen. Jag kan bara säga att han aldrig, aldrig kommer få ensam vårdnad för jag vet av erfarenhet. Min pappa hade en vårdnadstvist med min lillasysters mamma (ej min mamma). Hon söp på helger, hade min syster med ut på krogen full, full hemma låg i sängen däckade, full på storhelger. Pappa och jag ringde socialjouren 23 gånger, ingen gång obefogad stod det i underlaget till domen. Delad vårdnad blev det. Han kommer få delad och även du. Att du äter antidepp tja gör många och har du ingen allvarlig psykisk sjukdom som gör att din förmåga att vara mamna är gravt nedsatt kan du vara lugn. Försök att sälja huset. Har ni familjerådgivning, familjerätt där ni bor så kanske ni under tiden ska hs nåhot deponikonto för hushållskostnader. Förlåt är så där tråkigt ordningsam nu.

Måste bara flika in att ca 500 000 svenskar äter antidepressiva läkemedel så knappast något som kan användas mot dig. Finns nye en chans att du blir av med barnen. Han är bara desperat att ta tillbaka kontrollen.
Hoppas att de går bra med mäklaren! Det är rätt väg att börja.

Är verkligen det enklaste att vara kvar och må dåligt? Du är värd så mycket bättre. Att föräldrar skiljer sig är normalt idag i min krets i alla fall och något som ungdomar kan hantera. Med risk för att låta hård men finns det inte en risk att man gömmer sig bakom barnen för att slippa ta ansvar och fatta svåra beslut som förälder? När jag och mina vänner diskuterar så är de som haft det värst de som växt upp i hem där föräldrarna borde ha separerat inte vi som har föräldrar som flyttat i sär.

Du ska inte ge huset till honom utan bevaka dina egna intressen. Ni gör så att ni låter huset bli värderat. Det behöver inte vara perfekt städat för det. Mäklare bortser från sånt. Sen finns två alternativ. Antingen köper han ut dig eller så säljer ni om ingen vill bo kvar. Det åter ju fantastiskt om du har möjlighet att få en egen lägenhet. Boka tid på banken så hjälper de dig med en boendekalkyl så du vet. Det är inte så krånglig. De räknar på vad du har för inkomst och sen får du själv hjälpa till att ta fram vad du har för kostnader varje månad.
Du fixar detta! Det blir aldrig rätt tillfälle och varför varför skulle de vara bättre för dina barn att ha en mamma som lider hemma?
Kram!

Jaha, och här sitter jag med ett glas vin. På en måndag. Känns ju bra. Men jag vet att det inte blir en flaska, om jag säger så.

Mina nerver är totalt på utsidan. Men jag tror att jag kommit på en lösning. Jag sa ju att vi bor på ett speciellt ställe, well om han bara går med på det (och jag verkligen vågar säga vad jag känner nu) så kanske han kan bo i en stuga som vi för närvarande har uthyrd. Det är åtminstone en tillfällig lösning och kanske han inser då att relationen är slut. Samtidigt är barnen nära och han blir inte "utkastad" på det sättet.

MEN, som sagt - han måste gå med på det också...

Just nu mår jag så himla dåligt.

Håller på att kolla på alternativa boenden,men grundproblemet är väl att det kommer att ta tid att få det här sålt. Det är ett väldigt speciellt ställe. Och som jag ser det kommer det inte att finnas någon annan lösning än att bo kvar - tillsammans. Oavsett vad vi känner/inte känner för varandra. Har inga nära anhöriga i närheten, så det finns ingenstans att ta vägen.

Men jag har i alla fall bokat in en mäklare.

Jag såg din fråga i min tråd och svarar dig här!

Jag förstår precis din oro - att lämna innebär ju inte bara att lämna en missbruksrelation och ett medberoende; det innebär ju också att man lämnar sin trygghet (man vet ju vad man har men inte vad man får), jag kände stor oro för att inte klara mig ekonomiskt, att bli ensam, att inte få vara med barnen så mycket som jag var van vid, att inte kunna fixa ett ordnat, bra boende - men allt har löst sig.

Jag gick i flera månader och höll på att explodera (ska jag lämna, stanna, lämna, stanna, lämna, stanna, lämna, stanna, lämna) men när jag väl bestämde mig så flyttade jag dagen efter, utan att ha ett ordnat boende. Först bodde jag hos mina föräldrar när de var bortresta, sedan fick jag tag i en lägenhet på en gård i närheten av dem och ett halvår senare skrev jag på köpekontrakt för ett hus, och innan jul hade jag renoverat det och fixat iordning så att vi kunde flytta in.
Exet bodde kvar i huset för jag varken ville eller kunde behålla det - och banken hade sagt innan att jag inte kunde köpa hus "för de rekommenderade inte ensamstående kvinnor att bo i hus då det ofta medför krav på att kunna fixa saker praktiskt eller höga kostnader" typ, men till slut ordnade det sig!!

Allt löser sig - jag försöker tänka så, även när jag brister ut i stora ledsenheten och ångestattacker här på forumet...!

Kram till dig!!!
Fråga mer om det är något du undrar!!

Han kommer nog inte orka ha barnen - och i vilket fall så tänker jag att han bara hotar med att ta barnen, för han vet att det är känsligt för dig!!!
Mitt ex hotade med det och allt möjligt annat, och det var få saker som han sedan gjorde slag i saken.

Kramar

Kunde du bo kvar i ditt hus, eller skaffade du nytt boende? Alla sådana här praktiska saker håller på att ta kål på mig.

Han kommer nog inte orka ha barnen - och i vilket fall så tänker jag att han bara hotar med att ta barnen, för han vet att det är känsligt för dig!!!
Mitt ex hotade med det och allt möjligt annat, och det var få saker som han sedan gjorde slag i saken.

Kramar

Tack Ebba!

Igen. Men jag behövde verkligen stödet just nu.

Han kommer NOG inte orka ha dem borde jag ha skrivit. Det är vad jag tror men känn ingen skuld det är inte ditt fel. Kom ihåg det.
Jag förstår att det du går igenom är sorgligt, svårt och gör ont.

Så otroligt lågt och desperat att använda barnen som vapen.
Vill han ta ifrån barnen sin mamma eller? Tro mig Äppelknyte när ni har separerat kommer han inte orka ha barnen, dels på grund av Hans drickande, dels på grund av att han nu tvingas ta hela ansvaret när de är hos honom

Att snacka om dina depressioner och att dessa skulle ligga dig i fatet är att på ett desperat sätt försöka återta kontrollen genom att trycka på en öm punkt.

Du har verkligen ingenting att vara rädd för. Du har varit hos läkare och pratar eftersom att du hat fått antidepp utskrivet. Det tyder på styrka, insikt och vilja att må bra och kunna vara dina barns starka och bästa mamma i världen.

Och vet du, här för du dagbok och liksom dokumenterar tillvaron. Väldigt bra "bevis" på hur allt varit och är.

Stor kram från Ebba.

Han var på väldigt dåligt humör igår, hela dagen. Antagligen för att han hade ångest över reaktionen på att han drack (nånting måste det ju ha varit, ingen aning om hur mycket), för att han inte ville bli påkommen och antagligen så mådde han fortfarande dåligt. Jag gjorde det jag gör i sådana lägen - en massa praktiska saker. Dels för att hålla mig undan lite, men också för att slippa tänka.

Idag tänker jag igen. Det jag kom fram till igår var att det nog är slut för min del. Jag älskar honom, men jag är inte kär i honom längre. Det har hänt för mycket emellan oss och nu stör jag mig på en massa saker som jag förmodligen inte hade brytt mig om annars. Fick bl a för mig att jag ville byta sängram!! Som om det skulle ändra nåt mellan oss?! Men man vill väl bli av med dåliga minnen och så.

Och då kommer ju nästa uppsättning tankar, på hur går man vidare. Vi måste ju sälja huset isf, även om jag helst vill bo kvar, ingen av oss kan flytta till nytt innan det är sålt så då får vi väl gå här och tära på varandra. Jag har bett honom flytta ut förut, om så bara för en vecka, men han har vägrat. Kunde möjligen sova i arbetsrummet. Ja, men då är han ju fortfarande här och jag får inte vara ifred att fundera och känna efter.

Sedan har vi den biten med att han tidigare hotat att begära egen vårdnad om jag vill skiljas. Och jag hör vad ni säger - att det får han ju inte - men är det så säkert?? Han kommer att hänvisa till mina tidigare depressioner och att jag fortfarande äter antidepressiva. Men depressionerna blommade ut efter att jag fick barn, förlossningspsykos, så teoretiskt borde jag kunna sluta med medicinen. Kanske kan det också, om jag inte måste oroa mig för honom och barnen hela tiden!

Känner mig osammanhängande, men jag hoppas ni förstår ändå. Jag sitter fast!

Enligt vad jag har förstått så kan man dricka utan att bli sjuk, men att den tar bort ruset så man inte får den där belöningen. Ingen erfarenhet av den dock.

Är själv starkt medberoende till min syster som super kraftigt just nu. Hon vägrar svara i telefon och isolerar sig helt. Jag har sagt till mig själv oändligt många gånger att nu är min gräns nådd. Ändå är det ju så att alkoholism är en sjukdom. Den sjuke har en diagnos. Överger man en sjuk? Är det rätt väg.... Jag tycker att det är ett enormt dilemma.

Jag vet precis vad du menar.

Jag kan inte bo kvar i huset själv, men å andra sidan vill jag helst inte flytta. Både för att jag älskar det här huset och för killarnas skull - att de inte ska behöva rotas upp för det här.

Och jag kan inte få honom att flytta ut, heller. Och vi kan inte flytta båda två förrän huset är sålt - och det kan ju ta tid. Hur ska det funka??

Plus att han tidigare har hotat med att begära egen vårdnad om jag vill skiljas. Den känns...

Det praktiska är nästan jobbigare än det känslomässiga just nu.

... men vill bara säga: håll ut!

Kramar

Jag grubblar och grubblar..... Om det nu är så att min fd sambo har en plan att ändra på sitt drickande.. Varför delger han inte mig de planerna? Jag tolkar det som att det inte är så noga att få mig tillbaka? Faktiskt så har jag hittat Campral hemma hos honom och jag tror att han äter dem- hjälper honom nog eftersom jag märker att han är nykter och beter sig lite annorlunda. Vilka erfarenheter har ni av Campral?
Ang att delge mig planer så har han iof aldrig velat släppa in mig i sitt liv vad gäller förändring. Minns en gång när han slutat snusa. Jag upptäckte det efter ett tag och frågade honom om han slutat och då sade han; har du inte märkt det förrän nu, slutade ju för 2 månader sedan. Istället för att vara öppen och berätta hur tanken är. Är det för att slippa erkänna att han "misslyckats" om han inte klarar av att vara nykter???
Han kanske faktiskt tycker att det är skönt att slippa mig i sitt liv. Det är rörigt nu när skolan börjat igen med barnen på 2 ställen. Blir väl bättre när vi kommit in i alla rutiner efter en kravlös sommar.
Kan man dricka om man äter Campral?

Vad ska jag göra? Jag vill inte mer men hur ska jag hitta styrkan att gå min väg? Om det bara hade varit jag som blivit drabbad men det är det inte!! Vi har djur som jag inte kan släppa som måste vara kvar ;( min dotters) o det finns en lägenhet som min andra dotter bor i som också måste vara kvar.( vi står för den) Och hur sjutton gör jag med huset? Ska jag låta han ta det för att slippa bråk!! Det är så mycket frågor! På familjerådgivningen sa de att jag skulle boka tid på banken för ekonomisk rådgivning. Jag känner mig så dum eftersom jag inte är insatt i ekonomin. Jag skäms o känner mig så liten o ynklig. Det har bara blivit så att han har tagit hand om allt sånt därför har han mig i sitt grepp. Jag vill så gärna härifrån men förstår inte hur det ska bli möjligt. Min dotter mår dessutom väldigt dåligt och ska till läkare igen. Vet inte om det är rätt tillfälle nu men när ska det någonsin bli det? Jag har bokat en tid hos något som liknar alanon tror jag som kommunen har på fredag. Det är för anhöriga till alkoholberoende. Hoppas jag jag få någon stöttning där.
I fredags fick jag ett erbjudande om en lägenhet i ett bostadsområde jag skulle kunna tänka mig. Jag stod först på tur skrev han o jag skulle höra av mig idag. Alltså hur ska jag göra? Jag vill ju ha den, verkligen!! Hur kan jag ha blivit så här? Känns som jag inte klarar av någonting!! Det enklaste är ju att vara kvar och må dåligt o låta allt rulla på som vanligt men jag kommer inte att ha något liv. Men om det är det bästa för mina barn o för att de ska få ha allt kvar så vet jag inte om det är värt att bryta upp om det blir sämre för dem! Jag jan inte tänka klart alls nu! Min sambo har varit borta i flera dagar bu o renoverat min dotters lägenhet o jag har inte saknat honom alls, det har bara varit lugnt o skönt. Hur har mitt liv kunnat bli så här, jag förstår inte. Det har liksom bara smugit sig på allting utan att jag märkt nåt o nu sitter jag här insnärjd o kan inte ta mig loss. Jag känner mig så ensam i det här :( Jag har fortfarande kontakt med den andra mannen men vi träffas inte, pratar o sms:ar varje dag o det känns så bra med honom! Jag vill verkligen träffa honom igen men inte för en jag är fri om jag någonsin blir det.
Det här blev rörigt men var tvungen att skriva ner mina tankar .
Kram

Ja, fy vad det tär. Känner mig håglös, har inte lust att göra någonting. Jag som kom igång med träning och bra kost i sommar..... Nu är jag tillbaka på ruta ett vad gäller detta.
Aeromagnus frågade om min fd sambo dricker ännu...... Faktiskt så tror jag att han nästan inte dricker alls just nu- han är uppe på mornarna, har köpt en ny cykel är med barnen på ett annat sätt. Dock är det ju snart älgjakt och denna tid på året har alltid för mig varit full av ångest pga hans drickande. Förhoppningsvis märker han att han mår bättre när han inte dricker och att han valt en ny livsbana?? Jag hoppas men jag litar inte alls på honom vad gäller alkohol för jag är så bränd och sårad. Hoppas för hans och barnens skull att han är påväg till en nykter framtid.
För första gången så känner jag mig lugnare inför jakten; jag behöver inte vara förtvivlad över att han ej kommer hem, att han ej hör av sig eller att han ringer mig och är onykter.
Tack alla ni som läser och stöttar mig igenom detta. Ni är guld värda❤️

Hej!

Jag är också ihop med en man som dricker för mycket och jag började skriva här för en vecka sen. Det har hjälpt mig massor!!

Förstår precis vad du går igenom och kan trots att det är förfärligt, det som hänt, ändå känna att det var tur att din man fick sånna kraftiga symptom på sitt missbruk. För han hade inget att välja på, än att åka in till sjukhuset....

Min sambo kommer förmodligen aldrig hamna på sjukhus pga sitt missbruk för han verkar vara gjord av stål..... I vårt förhållande är det snarare jag som kommer hamna på sjukhus om jag inte tar mig loss från honom pga att han blir våldsam när han dricker.....

Jag håller alla tummar för att din man nu fått ett riktigt uppvaknande och verkligen tar all hjälp han kan få och att du tar hand om dig på allra bästa sätt!!

Tillsammans kan vi

Segra❤️

Har läst hela länken som du visade mig.

Tack för att du säger sanningen!! Jag fattar att jag är, exakt så insyltad i mitt medberoende som länken du skickade mig talar om.

Jag är verkligen "hon" som kan vara en av de 20 som blir dödade varje år i Sverige, pga att de valt fel snubbe!! Jag hajar att jag är rökt om jag inte, för egen maskin tar mig ut!! Där med inte sagt att jag fattar hur i hela friden jag ska bära mig åt.....??

Tack vare era fina och kloka svar; Ebba, Aeromagnus, Äppelknyte och Mulletant känner jag ändå att jag fått en knuff i rätt riktning. Ni känner inte mig, men ni reagerar sunt på mitt nödrop!! Och det känns ända in i mitt sargade hjärta!!!

Denna helg har han inte varit psykotisk, även om han druckit en hel del. Tvärtom har han försökt köra charmoffensiven och försökt vara äckligt gullig....

Trots det har jag, trot eller ej, men i nyktert tillstånd förklarat för honom att han har att välja på att: BLI NYKTER ELLER FLYTTA!

Han tar mig inte riktigt på allvar men jag är mer allvarlig än jag varit på väldigt länge och jag menar verkligen det jag säger.

Han är inte van vid att jag står fast vid någonting, så han tror att han ska kunna övertala mig att ändra mitt beslut....Ber till Gud om styrka att så inte göra!!!

Men tack vare att jag börjat skriva och läsa här inne så fattar jag, att om jag vill överleva, så måste jag vara tuff och ställa ultimatum, oavsett vad han anser om det.

Han har svarat att han INTE kommer sluta dricka och det betyder att han så snart han får sitt kontrakt ( typ oktober/ november) väljer att flytta UTAN mig.

Inte mitt val, utan hans. Han fick chansen att välja ett liv med mig men utan alkohol eller ett liv utan mig men med alkohol, och det var inget svårt val för honom......tyvärr!! Flaskan gick före, och det utan att blinka!!!

Jag har förklarat för honom att han blir psykotisk när han dricker och jag inte vågar utsätta mig för det mer. Han försöker gidddra om att det aldrig ska hända igen.... För han ska "bara dricka lagom" ...... Jojo.... Kyss mig där bak, att han klarar det!!
Han har haft 6 år på sig och inte lyckat sluta dricka eller hindra sig själv från att bli psykotisk.... Varför skulle han lyckas nu??

Min syster arbetar med missbrukare och säger att; - Ja, du... Det brukar ta sju gånger att försöka ta sig ur en sådan relation, som du lever i...... Suck!!!
Det låter verkligen förfärligt... Men jag börjar förstå att det kan ligga något i det...

Jag är väl inne på min 5: e gång nu, men jag ber till Gud att detta ska vara den sista alternativt att han kommer till insikt och både vaknar och nyktrar till!!!

Klistrar in en kopia av Mulletants länk här nedan. Den var såååå himla läsvärd så jag tycker alla som inte fattar vad en medberoende går igenom, bör läsa den!!

Känner igen mig i varenda mening.... Fast jag inte vill fatta att det faktiskt handlar om mig..... För så störd är jag i mitt djupa medberoende.

Hur stark jag än uppfattas av min omgivning och hur bra jag än är på att dölja och släta över så nog faaaaan handlar det om MIG.....!!

Och ja, aeromagnus, jag känner fortfarande något för honom...... Men det mesta kan nog liknas vid HAT.... Längtar till den dagen då jag enbart känner likgiltighet och han inte längre kan spela på mina känslor!!!

Här kommer det som Mulletant skickade mig:

Processer i våldet
Att stanna kvar eller lämna en misshandelsrelation består av flera processer. Några forskare har försökt beskriva hur våldet kan normaliseras och hur uppbrottet ser ut för misshandlade kvinnor i heterosexuella parrelationer.

Normaliseringsprocessen
Det kan vara svårt för omgivningen att förstå varför någon stannar i en relation där man utsätts för våld. Flertalet studier har pekat på våldets psykiskt nedbrytande processer, genom vilka våldet normaliseras och i olika grad internaliseras av den utsatta, det vill säga att offret tar över förövarens verklighetsuppfattning.

Eva Lundgren, forskare i sociologi, har utvecklat en modell av våldets normaliseringsprocess som är den mest använda i Norden. Våldsutövningen kan liknas vid en process där den utsatta i allt högre grad anpassar sig till en vardag som präglas av våld, en anpassning som ofta leder till isolering och ökat beroende av förövaren. Att det förekommer perioder utan våld gör att det går att bibehålla en förhoppning om att relationen ska förbättras och att övergreppen ska upphöra.

Begränsningen av den utsattas livsutrymme och handlingsfrihet sker gradvis och innebär att nätverket av vänner, släkt och bekanta blir allt mindre, vilket leder till att förövarens bild av relationen blir den dominerande.

Känslomässiga band​
Carin Holmberg, forskare i sociologi, och Viveka Enander, forskare i socialt arbete, uppmärksammar att det ofta finns ett starkt känslomässigt band mellan kvinnan och mannen i en misshandelsrelation. Detta består av många mindre band som flätats samman till en helhet som är svår att bryta.

Känslomässiga band är exempelvis

den kärlek kvinnan känner för mannen, som ofta kan vara väldigt intensiv
en rädsla som ofta är lika stark som kärleken; det handlar om en rädsla för att dö, fysiskt eller psykiskt
ett hat som kan vara en mycket stark, men också en mer tabubelagd känsla, vilket gör den svårare att tala om
ett medlidande där hans beteende förklaras utifrån hans bakgrund och upplevelser
skulden och att kvinnan ser sig som delansvarig, vilket kan jämföras med hur andra brottsoffer reagerar
hoppet om att upprätthålla och rädda relationen.
Sammansatta band är exempelvis

vilja att förstå mannen och skapa mening och återfå kontrollen genom att våldet görs begripligt
beroende genom att han hotar med självmord och på så sätt lägger sitt liv i hennes händer, alternativt hotar henne till livet. Det kan även handla om beroende av mannen för mat och omvårdnad, eller för att få träffa sina barn.
internalisering, det vill säga att kvinnan identifierar sig med mannen och alltmer börjar överta hans verklighetsuppfattning. En effekt av detta är att hon kan börja försvara mannens våldsamma beteende, inför andra och inför sig själv.
Ett traumatiskt band:

Holberg och Enander beskriver också begreppet traumatisk bindning, vilket används när starka känslomässiga band utvecklas mellan två personer, där den ena upprepade gånger slår, trakasserar, hotar eller kränker den andra. Grunden är att maktbalansen är ojämn och att övergreppen är återkommande. Det typiska är att den underordnade personen utvecklar positiva känslor och attityder till förövaren. Detta fenomen har bland annat observerats i koncentrationsläger och vid gisslandraman.

I misshandelsrelationer upprepas oftast övergreppen, men samtidigt varvas de med vänligt och kärleksfullt beteende. Detta verkar leda till att bandet blir ännu starkare. Enligt inlärnings- och anknytningsteorier uppstår de starkaste banden mellan husdjur och människa eller förälder och barn när den som är överordnad i sitt beteende gentemot den underordnade är omväxlande positiv och negativ.

Sammanfattningsvis är det sannolikt att det traumatiska bandet blir så starkt till följd av att mannen pendlar kraftigt mellan våld och värme, samt att kvinnan upplever en intensiv blandning av kärlek, hat och rädsla. Resultatet av den här bindningen är att kvinnan kan uppleva sig som "trollbunden" av mannen, vilket leder till att hon kränker och sviker sig själv. Detta beskrivs ofta som det värsta av allt i en misshandelsrelation.

Motstånd
Holmberg och Enander beskriver, förutom de utsattas anpassning, även deras motstånd.

Motstånd handlar om att kvinnan säger ifrån, och att hon försvarar sig eller slår tillbaka. Även motståndet kan fungera som en överlevnadsstrategi; ett sätt att visa att han inte kan knäcka henne. Det fungerar dock oftast bara på kort sikt, även om det vid första anblicken tycks kunna leda till positiv förändring.

Många kvinnor som lever i misshandelsrelationer utövar både anpassning och motstånd, så dessa två behöver inte utesluta varandra. Dock är det inte så att motstånd och frigörelse är samma sak. Motstånd kan ofta vara en typ av anpassning vilket har en kvarhållande effekt.

Holmberg och Enander nämner tre viktiga funktioner som motståndet mot mannen fyller:

Det visar att hon inte är underordnad. Att säga ifrån kan för henne innebära att mannen inte har makten, vilket i sin tur kan innebära att hon stannar kvar i misshandelsrelationen.
Det ger henne en upplevelse av kontroll. Ett exempel skulle kunna vara att kvinnan går beväpnad på något sätt, medan mannen är i närheten. På detta sätt kan hon eventuellt, genom hot, försvara sig mot mannens våld eller våldtäktsförsök, men på en högre nivå handlar det om en anpassning till en absurd livssituation.
Det är ett försök att få mannen att förändras och förstå. Hon har kvar hoppet om relationen och kämpar för att rädda den, vilket innebär att hon stannar kvar i våldet.
Uppbrottetsprocessen
Uppbrottsprocessen är det begrepp som används för att beskriva den process som våldsutsatta i nära relationer genomgår då de på olika sätt försöker bryta känslomässigt med sin våldsutövande partner för att slutligen lämna relationen.

Kvinnans uppbrott ur en misshandelsrelation beskrivs av Holmberg och Enander som bestående av minst tre processer som kan ske i olika ordning och överlappa varandra men oftast kommer det fysiska uppbrottet först.

Att bryta upp. Holmberg och Enander ger två exempel på vändpunkter som kan leda till att den misshandlade kvinnan lämnar relationen:

Det gäller livet! Kvinnan upplever en stark rädsla för att bli dödad. Hon upplever alternativen vara att dö, att gå under själsligen, att bli galen, att själv döda mannen eller att lämna honom.
Det gäller någon annan. Kvinnan blir medveten om att någon annan, direkt eller indirekt, utsätts för mannens våld. Det kan handla om att mannen börjar slå barnen eller husdjuren, att kvinnan inser att barnen riskerar att omhändertas av sociala myndigheter eller att hon misstänker att mannen utsätter barnen för sexuella övergrepp. Detta kan dock också ha en kvarhållande effekt. Kvinnan kan stanna i tron att det är bäst för barnen att hålla ihop relationen, eller för att mannen hotar att skada någon närstående till kvinnan om hon går.
Vad som är gemensamt för båda dessa vändpunkter är en känsla av att ha nått botten och/eller att ge upp.

Att bli fri handlar om att bryta det starka känslomässiga bandet. När kärleken är stark och nära förknippad med hopp är det inte troligt att kvinnan lämnar mannen. Det finns en pendling mellan hat och kärlek och en misshandlad kvinna hinner ofta lämna sin man upprepade gånger innan det definitiva uppbrottet. Den våldsutsatte kan även känna medlidande med utövaren och som kan vara en starkt bindande känsla. Slutligen är känslorna borta och i detta stadium har även hoppet försvunnit. Däremot kan känslor av skuld och rädsla stanna kvar länge.

Att förstå handlar om att "öppna ögonen" och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad. Män som utövar våld förminskar ofta eller alltid sina våldshandlingar, men det är också vanligt att misshandlade kvinnor inte ser sig själv som misshandlade. Förståelseprocessen kommer oftast efter att hon har lämnat relationen.

En förklaring till att kvinnan inte ser det som våld är att hon inte tycker att hennes relation stämmer överens med massmedias bild av våldsrelationer. Om kvinnan som misshandlas gör motstånd och inte upplever sig som maktlös finns det risk att hon inte ser sig själv som misshandlad. En ytterligare förklaring är att det för de flesta kvinnor är mycket plågsamt att definiera sig själva som misshandlade, vilket kan vara en orsak till att även kvinnor som har blivit utsatta för mycket grov misshandel, inte definierar det som sådan.

Gode Gud hjälp mig att se hela sanningen som den är, även om den är obarmhärtig och giv mig den styrka som krävs för att vinna över och ta mig ut ur det medberoende och den hemska maktlöshet jag just nu befinner mig i! Och låt mig, en gång för alla, känna hela min stryka, kraft och mitt mod och låt kärleken till livet

Segra ❤️