Senaste kommentarerna i forumet

Jag lider med dig och känner skuld eftersom jag gjort samma sak mot min fru. Jag tog mig i kragen. Tror du din man kan göra det? Ge honom en chans att reda ut det han kan lyckas.

...här..tagit del...förstår...känner med dig...

kram

...men vill berätta något positivt.

Min historiska skilsmässa som jag refererat till så många gånger, den var smutsig, mycket smutsig.
Däremot har jag träffat på exet, barnens far, ett par gånger under detta året. På parkeringsplatsen utanför Ica.
VI har tidigare alltid hälsat på varandra, men för någon vecka sen pratade vi.
Det kändes inte någonting alls. Inte infekterat, inte tillgjort, inte avvaktnande.
Så, med det vill jag säga, historia försvinner aldrig. Det som hänt finns kvar men nu efter 15-20 år kunde vi prata lite vanligt.
Yngsta barnet har ingen kontakt alls med honom men jag berättade om att han kommit på universitet och börjar studera nu i höst och det gjorde honom glad få veta.

Det blir bättre men det tar tid!

Keep up!
kram du varma kvinna och medmänniska

...du finns med mig, egentligen hela tiden.
Som du beskrev till Adde, tror jag, om detta underbara men hemska forum. En plats jag är så tacksam har funnits och finns.
Jag gav mig f-n på att maken skulle in på behandling och sen får vi se hur det blir.
Det väntar jag kanske fortfarande på trots att jag gång på gång överbevisats i handling och ord att det är över sen länge. Överbevisats är väl rätt ord....
Hela jag ligger efter med allt, papper, hus, hälsa. Allt mitt har försakats och jag drar i lite trådar här och där för inte falla bort helt.
Antar det är ett friskhetstecken?
Jobbet är heligt!
Jag har tappat enormt mycket av koncentrationen men har mycket rutin i ryggmärgen så det har inte trasats sönder...ännu...det får inte hända för då faller hela mitt liv och min framtid.
Antar det är ett friskhetstecken?
Mina barn är fantastiska och är glada och aktiva.
Antar det är ett friskhetstecken?
Betalar räkningarna som jag ska.
Friskhetstecken?
Kollegor, gamla som nya, är väldigt tacksamma över mitt arbete. Vill umgås med mig (jag tackar alltid nej för jag orkar inte hålla ansiktet uppe). Mina uppgifter är av sån art att ingen ifrågasätter varför jag inte hänger på och jag utnyttjar det nu. Önskar jag orkade vara med. Har en hel resväska med mig med pappersarbete som ligger efter men inte orkar jag sätta mig ner med det heller utan stirrar ut i luften och gråter...
Inte särskilt friskt....

Vill ju bara det ska vara lugn och ro. Enkelt och utan förebråelser och elakheter...jag orkar inte ta mig ur för det skulle ta all min energi...orkar inte vara i det heller...därför är jag tyst mest...tystheten och tomheten tar stor plats, all plats...

Sänder dig många tankar, betydligt oftare än jag skriver här.
Ta hand om dig, även om jag vet att det är svårt...
Pratar du med någon?

Du underbara människa, bästa, bästa du!
Varm kram!!

Precis så känns det, som du satte ord på åt mig. Tack! Det är värt mycket, för just det där att inte kunna förklara, inte kunna uttrycka mig i ord, det gör det liksom värre...

På insidan är det så många saker som skaver, som gör så ont och som inte går att ta bort, men inte heller acceptera, och på utsidan finns alla som inte förstår och som jag tror förväntar sig att jag ska komma över allt det där som de inte förstår att det var så illa som det var, och på utsidan finns allt det där som borde göra mig glad- jag trivs på jobbet, jag har härliga bar, jag har mitt fina boende som jag absolut avgudar, och någonstans mittemellan håller mellanhuden på att skavas sönder...

Åh, Sorgsen, jag önskar så att du satt här bredvid mig... När jag läser din text så förstår jag mig själv bättre, och det gör så ont att något som jag lämnat fortfarande påverkar mig så... Jag vill vara stark, och ibland känner jag mig stark, men varifrån kommer all min sorg...?
Jag är därifrån, kan det inte släppa?! Kan jag inte vara starkare?!

...jag är utomlands på nya jobbuppdrag. Kan sitta i timmar och stirra rakt ut i ingenting och är så uttömd inuti. Ledsen och gråter ibland så jag glömmer andas.
Har det jättebra på jobbet, god och ärlig kontakt med mina barn men resten är smärtsamt. Eller, det har passerat det stadiet. Det är mest bara tomt och tragiskt.
I tankarna återkommer ofta några rader jag tror Mulletant skrev för längesen. Om kvinnan som satt tyst...den kvinnan är jag nu...kommer inte ur det...

...kan känna igen mig i ditt ältande....

Sitter fortfarande mitt i men jag tuggar och tuggar och tuggar....

Det är så befriande att kunna gå in här och läsa, känna igen mig och inte vara ensam i universum om allt detta uttömmande och ledsamma som återkommer och får mig på fall gång på gång.

Som du beskriver om ditt hem, allt fint och positivt, och hur det påminner om att allt borde ju vara jättebra och "normalt", vad nu det är.
Samtidigt skaver och gnager allt som hänt och händer från insidan så skiktet som skulle skydda, huden, mellanlagret, blir helt utplånat och man rinner ut i ingenting och inte finns. Trots att hjärnan vet vad både moral och egenvärde, sanning och riktigt är, så blir man plötsligt ingenting, inget värd, har ingen betydelse och kastas i tankar och handling runt som just ingenting.

Allt som sagts och gjorts och gjort så ont samtidigt som det gett energi att fortsätta har ingen betydelse, för det finns inget att ställa det i proportion till eftersom händelserna känns både overkliga och får ingen storlek när orden för beskriva är så små i förhållande till känslan. Ingen kan förstå, ingen vet, ingen vill heller veta egentligen och man står själv i någon som inte är självvalt och försöker hitta rättvisa och rättfärdigande. Vi vill ju bara väl och förklara, men ingen förstår och ingen vet eller kan förest'lla sig känslan, obehaget och ensamheten i känslan.

Många ord blev det visst, det skulle väl egentligen skrivits i min spalt men nu får det stå här hos dig.

Jag förstår, jag känner med dig...du är inte ensam...

kram

Snälla, fina exet.
Jag försöker tänka att han var alkoholist och han gjorde massa hemskheter som inte går att ta bort även om han idag är nykter.
DET GÖR SÅÅÅÅ ONT!
När han börjat på AA så började han be sina föräldrar om ursäkt för saker han gjort, han bad sin syster med familj om ursäkt för saker han sagt och gjort, han kontaktade gamla vänner som han sagt upp kontakten med och bad om ursäkt - han bad alla om ursäkt... ALLA UTOM MIG... det låter så dumt, jag borde inte vara så känslig för det, men av allt han bad alla om ursäkt för: inte ens om man hade lagt ihop alla de sakerna och multiplicerat med 100 så hade det blivit allt det han sagt till och gjort mot mig... Och han anser fortfarande att jag förstörde allt, och ändå är det jag som sitter här och frågar mina vänner om vi kan träffas när deras respektive är iväg på annat så att de inte ska få skäll av sina respektive för att de träffar en vän när han är hemma... Han gjorde om hela min hjärna, och jag vet knappt om jag kommer hitta tillbaka till läge "normal"...

Idag pratade jag med Den Förbjudne Mannen igen... Vi har haft lite kontakt emellanåt, men det sista har jag tröttnat lite -tycker om att han är snäll, omtänksam och inte blir arg, men jag har allt mer börjat känna att han säger, gör och är saker som inte jag vill ha. Jag vill ha uppmärksamheten, någon att prata med, (och närhet, mys osv) men inte av honom. Men jag vet att jag kommer längta efter honom, men egentligen någon. Ska stå emot... Han ville att vi skulle åka iväg en natt, och jag vill ha närheten, men jag vill inte med honom. Heja mig, bra insikt.

Är apledsen, mycket för att jag tvivlar på att jag verkligen levt som jag tror att jag levt, men jag ska påminna mig om polisens Johan och Eva-film och hur träffande den är för mig, och försöka få min hjärna att acceptera det och kämpa vidare.

Så fantastiskt bra du skriver Ebba, du sätter ord på det som är obegripligt! Tack!

Ja det ska till o renas o det tar sång lång tid som du redan vet :)

Han kommer inte förändras på det sättet...
kram trojja

Jag var så duktig å gjorde något för mig
Träffade vänner.
vad händer jo han går på krogen! Vi bor en bit från stan, så det är något som kräver lite planering. Så nu får jag oroa mig över vad han gör och hur han beter sig. Blir sååå besviken!

Don't I know it.

Han tittade också en massa på porr, förslog en massa som jag inte kunde tänka mig. Gränsen gick nånstans vid "Kan du inte prata som en rysk städerska?". Och nej,han var förstås inte nykter då...

... Och nä, jag förstår av det du skriver att sex är ju inte det första man tänker på i den situationen...
Jag hade det som du - ett förhållande där mkt handlade om sex och att jag inte ställde upp, att jag för tråkig osv. Men det var mycket annat än alkoholism så jag lämnade ju mitt förhållande, för ett och ett halvt år sedan, så jag längtar efter närhet. Är inte speciellt sexdesperat, och för mig är det väldigt viktigt att jag tycker om den jag är med, så det är ju lite oro så klart - hur ska jag kunna ha sex med någon, någonsin, jag som är en så tråkig j-a hora och fitta, torrfitta, och där exet lade så mkt porr att jag knappt förstår att jag någonsin ska kunna tycka att jag är ok, utan att tro att den jag har sex med fantiserar om alla möjliga andra saker än det jag vill, kan tänka mig och tycker är ok...?!
Ja, den dagen den sorgen...

Ta hand om dig, tänk på vad som är viktigt för dig, och vad som är viktigt för dina barn!!!!
Kramar

Det här är svårt, kanske bör ni vara ifrån varandra ett tag för att känna om suget efter varandra är kvar. Du måste se till att du mår bra. Kämpa på.

Själv är jag så bedövad just nu så jag tror inte ens jag skulle vilja ha någon ny. Sex har varit så komplicerat under många åt och nu när han är nykter och vill vara nära, kramas och pussas. så tycket jag bara att det är jobbigt. Vet ju inte om det skulle kännas så för alltid, om jag nu lyckades ta mig ur det här, men så känns det nu.

Kanske har ni kommit längre än jag??

P.S. Ebba - ett äppelknyte är ett bakverk. :-)

Ni är så fina!

Och ja, jag vet att jag har svaret i mig, Men det är så otroligt svårt. Dels på grund av det Magnus skriver - att är han bara nykter så är han ju en fin människa!

Jag vet inte om jag älskar honom. Han börjar pocka på sex igen och det kryper i mig vid blotta tanken. Kanske det är svar nog??

Tänkte på det som du skrev, Ebba, att en alkoholist behöver ett år som nykter innan han/hon ens kan tänka på en relation. Det ligger mycket i det. Som det är nu väntar vi ju bara på ett återfall, känns det som. Även om medicineringen är ett visst skydd. Och han går i terapi också. Jag ska med honom om ett par veckor, ska bli intressant.

Men jag måste nog fokusera mer på mig. Är jag lycklig? Är jag glad? Trivs jag med honom nu? Pratade med en jättebra kompis som tyvärr är allt för långt borta i kväll och jag saknar henne så mycket. Hon har också förståelse för situationen eftersom hennes bror har varit där. Får nog ringa mäklarna igen nästa vecka. Om inte annat så för att veta var jag står rent ekonomiskt.

Tack så mycket för ert stöd!

Kramar

Nu har du läst i min tråd att jag är rätt sänkt så detta låter ju lite platt, men jag vill ändå säga att saker och ting blir lättare. De blir faktiskt det.
Det kommer svackor, men det är skönt när bodelning osv ära över för det tär ännu mer....

Stor kram till dig!!

... Närhet, värme å allt, jag vill ha det!! Men jag kan inte ragga upp någon bara tillfälligt... Det funkar inte för mig, tyvärr vill jag nästan lägga till....
Ja du, det är tur att det finns avstånd.
Kramar

Du kommer fixa bodelningen bra. Dricker din fd fortfarande? Du har gjort det värsta..... tahit beslutet att gå.

Jag känner precis som du ang. ensamheten och längtan efter "någon". Är så förvirrad för just nu vet jag inte om jag längtar efter honom (mitt ex) eller om jag längtar efter "någon"- är han "någon" eller är det honom jag vill ha? En del av mig älskar ju honom men är det tillräckligt?
Bra att ha avståndet trots allt- bra att kunna tänka ifred ibland......
Men visst är det tungt när man längtar efter närhet, värme, ömhet och hud.

Älskar du fin sambo än? Om han är nykter vill säga? Har du inga känslor för honom kommer dina ungar att märka detta. Det är bättre att leva i ett lugnt och tryggt hem med en förälder än i ett kaos med två föräldrar. Fundera på vad du verköigen vill. Vill fu ge honom en ärlig chans i nykterhetens tecken så måste du gå all in så att säga. Antabus är en hjälp, ett av flera hjälpmedel man som misdbrukare måste använda. Terapi av någon form är ett måste tror jag

Äppelknyte, din historia kunde varit min, jag har samma funderingar angående barn, hus, elonomi... Vad som är bäst för barnen, tänk om mannen blir frisk, ska man inte våga hoppas, tänk om man lämnar för tidigt. Vad syns utåt, ska man tala öppet om allt? Skuldkänslor att jag låter barnen leva i detta, även om min man aldrig är elak, så är hemmet ändå otryggt... Det bara snurrar och all energi går åt till att grubbla och rodda kring detta...

... Trött på mig själv, trött på mitt ältande, trött på allt som ä r berg och dalbana, trött på att inte livet bara kan vara enkelt,

Är så trött, så himla trött.
Här sitter jag i mitt härliga hus, som jag älskar, verkligen älskar, och med min härliga naturromantiker som jag älskar, och jag älskar det faktum att det är mitt hus och jag gör som jag vill, när jag vill, och jag älskar det, och det är höst och jag tänder mysiga små lampor i fönster, på bänkar och jag tänder mysiga ljus, och jag kan snabbt dammsuga av och fixa till, och jag är så glad för det, men också så ledsen - att inte jag har någon att krypa upp i soffan med, någon att få en kram av, som håller om mig och som jag kan bara vara jag med...

Och jag kan inte .... Är jag kär i exet fortfarande?
Jag tror att jag är det - eller i alla fall en del av mig... jag har stängt at så mycket genom att inte prata osv utan främst maila... Men i veckan har vi träffats pga barnrelaterat och en del av mig vill bara få en kram, trösta honom när han ser ledsen ut, ge barnen en kärnfamilj... Han är snäll, omtänksam, säger "rätt" saker... åh Gud, har jag överdrivit...?! Ibland tänker jag att jag ska be om ursäkt för att jag lämnade honom, försöka igen... men jag ser ju hur illa det ser ut bara jag skriver det här... En vän sa till mig att jag måste tänka på barnen, vads om fick mig att lämna... Och jag tummar på min lapp som Lelas fick mig att skriva och lägga i plånboken, där den ligger ännu, ""jag tyckte inte om pappa när han blev så arg"... och då vet jag inte vilket so värst - att jag inte lämnade tidigare eller att jag tänker att vi kanske skulle kunna ha en chans - fy, jag vill aldrig leva så igen, jag har alldeles tillräckligt på fötterna för att veta tt det där är ett liv som är avslutat...
När jag läser om Segra så brister mitt hjärta och jag tänker att jag inte haft det så illa, och jag kan inte ens. Då ed att skriva till henne - jag som inte haft det så illa bör inog nte ge råd... Så snabb jag är med att smutskasta mig själv - ingen hjälp direkt.

Åh, läste ett citat- Jag blir så lycklig som jag bestämmer mig för att vara... Jaha.