Senaste kommentarerna i forumet

i sitt medberoende av alkoholisten så blir man också fienden.Dvs den som håller alkisen från den fina vännen alkohol.Jag upplevde ganska omedelbart efter mina krav på avhållsamhet att de känslor han haft för mig plötsligt nästan upphörde.Jag har nu två år senare frågat och fått till svar,att javisst blev jag den som var hindret för att han skulle få dricka.Trots att han tog beslutet själv till sist ett par månader efter mitt ultimatum och efter eget förfall.Men nånstans på vägen gjorde han om sanningen till att det var jag som hindrade honom att leva det liv han ville leva.Så det är ju faran med att ställa ultimatum som man innerst inne inte vill hålla.Jag tror att man ska tänka till innan man häver ur sig krav.Även om de känns välgrundade så måste man försöka granska anledningarna.Gör man det för att man helt enkelt inte pallar längre och menar allvar så är det en sak.Eller gör man det för att man vill få personen att sluta missbruka?Är det av den anledningen(vilket de flesta troligen skriver under på) så håller det nog bara ett tag.Sen står man väl där med alla sina rimliga krav på hur ett förhållande borde se ut med vänskap ömhet och tillit.Alkisen blir ju hela tiden påmind också om att just nu så kan de inte leverera detta och i nyktra stunder så ger det antagligen dåligt samvete och ångest.

Om då relationen tar slut så slapp man ju då både kontrollanten och den som skapar dåligt samvete.Så nånstans finns ju detta också att de kanske till slut inte orkar hålla relationen ens på halvfart.Till slut så är det ju knappt en relation längre.Jag kände till sist att jag mer var en belastning än en tillgång och funderade mycket på detta.?Till slut frågade jag:Om jag inte längre ger dig glädje i ditt liv och du tycker att jag är en belastning så måste du säga ifrån.Jag kan inte leva i relation med dig om det är så du ser på mig och oss.Han sa,jag ska fundera.Sen kom då svaret på detta några månader senare efter det andra(kanske 20:e) återfallet.Och då valde han att bryta.Sen kan man då vända och vrida på detta beslut hur många varv som helst.Om jag inte ställt ultimatum,om jag jobbat mer med mitt medberoende osv så kanske jag inte suttit ensam nu.Han kanske inte heller aktivt skulle jobba på att supa ner sig vilket han gör just nu i sin ensamhet.Men samtidigt får vi ju båda tid att tänka och reflektera.Det klarar man(iaf inte jag) samtidigt som man lever tätt ihop.

Du får ta mitt samlade mummel och föra över vad som är förenligt i din relation och kanske någon liten bit kan vara till hjälp.

Jag vet inte hur du känner men du kan ju ringa honom och är han nykter kan du föreslå någon aktivitet som inte utsätter honom för frestelse att dricka, typ åka till havet/skogen, picnic med kaffe och baguette (eller vad man nu gillar). Är han onykter när du ringer så be honom ringa tillbaka när han är nykter. Det sägs ju att man ska uppmuntra den friska personligheten och ignorera den sjuka. Svårt, jag har själv inte kommit dit, men är nog värt att pröva. Då märker han att du ser skillnad på hans personligheter och att du bryr dig om den friska delen hos honom.

Ja Ullabulla, jag har också tagit till mig just det: Gör ingenting! Upprepar som ett mantra inombords ofta, för att inte ingripa, komma med råd osv.
Erbjöd mig till slut hämta honom hit till landet efter 3 dagars nykterhet. Han säger jag räddade livet på honom. Möjligt. Men han hade en massa chanser att bli räddad innan dess som han inte tog. På nåt sätt kände jag ändå att jag ska inte lämna honom nu. Hur jävla konstigt det än. Tror jag att det ska bli bättre? Eller är det bara en illusion igen?
Hursomhelst så har jag inte mått dåligt i mitt beslut. Jag har försökt att inte ta hand om hans ångest och att han får lösa sitt själv. Men det är hursomhelst så jävla jobbigt att vara i detta ångestland ändå. Jag känner mig också riktigt arg inombords. Det är ju detta som gör mig så ångestfull och maktlös redan i inledningsskedet. Det är inte bara en suparperiod på 2-3 veckor att ta sig igenom. Det är 3-4 veckors ångestlidande och sömnlöshet och tjatande om hur dåligt han mår.
Nu säger jag ju att detta har du ju valt att skapa själv. Jag tycker inte synd om honom. Han får lida.
Han bedyrar att detta är sista gången. Tror jag honom. Nej hur kan jag det? Det är som jag säger till honom, endast tid som kan få mig övertygad.
Försök komma ihåg hur du mår nu då, när du får en ingivelse om ett par månader att du klarar att dricka. Slå ner den där jävel på axeln som påstår att du fixar det en gång för alla och kör filmen till slut som någon så vist sa här. Filmen som slutar med flera veckors drickande och en helvetisk ångest och en risk att förlora både jobb och relation.
Är det värt det?
För mig som medberoende och anhörig är ju svaret enkelt. Gud så trött jag är på detta!

För ditt svar.För jag tvivlar verkligen varje dag, varje timme om detta verkligen är rätt väg.Ändå så vet jag innerst inne att ska vi ha en mikroskopisk chans att lyckas så måste det bli såhär.Och även om vi inte lyckas så har jag påbörjat min mödosamma vandring mot ett självständigt liv utan medberoende..Men jag vill varje dag bara få en liten skärva av honom för att veta att han mår bra och lever.Eller inte mår bra,eller dricker,eller inte dricker.Denna eviga cirkel som aldrig tar slut och aldrig leder nånstans.
Boken heter släpp kontrollen,vinn friheten.Tung bok som man gärna hoppar över stycken som är mest brännbara.Men då får man ta sats och bläddra tillbaka :)

Förresten, vad heter boken av Carina Bång som du läser?

Fruktansvärt svårt är det, men tuff kärlek är ju vad man ska ge en alkoholist sägs det (även om jag själv inte är där ännu). Det är kärlek du ger din fd man just nu, en gåva till både honom och dig. Hade du stannat hade du dragit ut på lidandet och hans sjukdom. Kanske kan han nu nå sin botten och välja att bli frisk, och då vet han att du älskar honom och finns där. Just nu får han den bästa medicin han kan få (trots att du tvivlar), han får chans att höra sin inre röst och förhoppningsvis kraft att göra upp med alkoholdjävulen. All styrka till dig, bra att du satt upp en tid du ska hålla dig undan, det blir då enklare att inte falla för sina känslor. Det är väldigt jobbigt, men du kan hela tiden försöka påminna dig om att du nu faktiskt ger honom de bästa förutsättningar för att faktiskt bli frisk.

Tack, ja det är det jag måste göra,hitta strategier för att inte ta illa vid mig. Hoppet man lever med är ju att den som dricker ska bli frisk, även om det kanske aldrig blir så. Tills man själv kommit till insikt får man jobba med sig själv för att inte dras med i det sjuka, även som du skriver är i stort sett omöjligt att gå in i sin egen bubbla. Det bästa är väl att hålla sig undan och ignorera alkoholen.

morgonkram till dig fina du ♥

En härlig sommar:
+ mycket sol och bad
+ en del goda upplevelser med barnen
+ lugn och harmoni utan någon som kontrollerar

En kämpig sommar:
- sorg över nygamla minnen som kommit upp
- mycket ilska hos barnen
- en del ensamhet och sorg

Det gör ont, men saker och ting är i alla fall bättre än förr!!

... men jag vet att det blir bättre, jag lovar dig!!
Jag känner så väl igen dina tankar - det känns som att livet är över, som att det aldrig ska bli bättre igen. Jag önskade varje dag att jag skulle bli påkörd av en lastbil: jag ville/vågade inte ta mitt liv, men jag ville inte leva och önskade att någon annan skulle ta mitt liv... En gång satt jag ovanför motorvägen och bara önskade att jag skulle våga hoppa ner framför en lastbil... MEN - tiden gick, saker och ting var ibland bättre och ibland sämre, men till slut blev det allt bättre!!

Jag förstår att det är fruktansvärt att höra dina barn säga saker som sårar och gör ont - en del är säkert sant och en del är deras upplevelser, men du är inte ensam orsak. Du har ändå kämpat, och nu måste du och barnen kämpa: du måste kämpa för att må bra, ta hand om dig och skaffa dig det liv du vill ha. När du mår bättre så kommer du få andra perspektiv, du kan stötta barnen, hjälpa dem att få hjälp, och när de får distans till allt så kommer de att se att du kämpat så gott du kunnat! Det är inte kört för er att få en nära relation.

KRAM!

... bara så jag vet att du är ok?!
Tänker på dig - du är värd att ha det gott!!!

Kramar!

Vad bra att du har hittat hit! Även om anledningen till att vi är här givetvis inte är så kul. Känslan av att inte vara ensam som forumet ger har hjälpt mig mycket. Fortsätt skriva och läsa andras trådar. Livet med en alkoholist ser väldigt lika ut för oss trots våra olika liv.
Det är som du säger- spriten förstör hjärnan. Känner igen känslan av att leva med två olika personer, den nyktra fungerande mannen och det elaka fyllot. Jag tycker inte du ska åka och spela teater mer.. Börja göra det du mår bra av. Se till att du får hjälp och inte är ensam i detta. Ingen kan få den som dricker att sluta dricka om han/hon själv inte vill. Därför bäst att hålla fokus på sig själv och det liv du vill ha.

nu idag.Jag vaknar med en tung sorg och lätt ångest över hur det ser ut med min "gamla gubbe"Men jag ska hålla mig minst en vecka innan jag kollar med dottern om hon hört något nytt.Torsdag nästa vecka.Nu har jag satt det på pränt,utan näring till mitt medberoende i en vecka.Få se hur jag mår dag 7-8 kanske kan hålla mig från att fråga?

Det är så drygt. Drygt när de smygdricker och tror att det inte märks. Jag blir så enormt besviken. Vet igentligen inte varför , visste ju att de skulle komma någon kväll. Bara för att vi haft flera bra kvällar så hoppas man. Men nej. Suck. Är så tråkigt att jag blir så ledsen och besviken. :-(

Det är aldrig försent att leva livet. Varje dag ska du vakna upp med en glädje att ha kul. Ta handom dig och dina barn.

Jag tror aldrig att det är för sent! Men du måste få tillfriskna från ditt medberoende nu.. Då kommer du och dina döttrar hitta tillbaka till varandra. Helt orimligt att du ska bära hela ansvaret för barnens uppväxt, det är ju inte du som druckit och härjat hemma hos er! Du ska inte känna skam för vad dina barn har varit med om! Det kan deras pappa om någon göra. Kontaktade du alnon?

Så igen, det är inte för sent, men du måste börja skapa det liv du vill ha och som du mår bra av. Livet är inte slut än. Ni kan ha många härliga år tillsammans du och dina döttrar. Det är värt att kämpa för!

Vi alkoholister, missbrukare eller beroende är egoister och vi har alltid en orsak till atg dricka. Din man har allvarliga problem men det vet du innan. Du har också vidrört en öm punkt. Att din man har problem med A och då går man i försvar. Jag hade inte heller problem. Däckade full i sängen mm, förstörde semestrar mm. Inget jag är stolt över men man kan förändra sig om man vill. Du har hamnat i ett medberoende vilket är vanligt. Alanon vid AA kan vara ett stöd för dig. Anledningen att han inte vill prata med dig är skuld och skam. Din man har inte insett sina problem och jag tycker det var dtarkt av dig att gå. Du måste tänka på dig själv och ditt barn. Du kan inte förändra din mans beteende. Förstår all oro du har men som sagt du ska inte klä skott för din mans val. Kanske är det bra att andra får reda på hans problem med A och kan via sin arbetsgivare få hjälp med A.

Ja nog blir det värre o värre allt men jag tror aldrig att det blir bättre!!
Som det känns nu så är jag bara så otroligt ledsen för att det har blivit så här.
Det känns som att jag inte orkar längre, är för svag, kan inte hjälpa mina barn för det är för sent. Jag känner mig som en usel människa och mamma sim inte har gett mina barn den trygghet som de behövde och behöver!
Hade ett samtal med min yngsta dotter i går och hon sa många sanningen ord till mig och det är ju sant!!
Hon vill inte flytta med mig utan vill ha en lägenhet där hon går i skolan för hon vill vara själv, tycker inte att.vi går så bra i hop.
Det känns som hela mitt lov rasade ihop när hon berättade för mig hur hon känner!!
Jag vill bara gråta o gråta, hur i helvete ska jag lösa det här? Det går inte för det är försent och jag måste leva med den här skammen och ångesten över vad jag gjort mot mina barn.
Du skrev Mittendaliv liv att du hade vänner som klarat sig bra med en fungerande förälder men tyvärr så har mina barn inte haft någon:(
Och jag vill tro dig Flygcert när du skriver att det blir bättre men jag kan verkligen inte förstå hur det ska kunna bli bättre för min del:(
Kramar till er<3

Hej! Om du fortfarande behöver råd så har jag två tips:

1. Det finns avgiftningsavdelningar på sjukhus där folk kan få vara.

2. Gör en icke anonym orosanmälan till missbruksenheten på socialförvaltningen- då måste de kontakta personen det handlar om om prata och erbjuda hjälp.

Det är vad jag själv har gjort för en anhörig för ett halvår sedan och den personen befinner sig nu på behandling. Kram.

Uppdaterar

Jag har vart med en annan man, jag vet jag inte gjort nåt fel, de va endast sexuellt och roligt, men de va som va jobbigt va att mitt ex o jag hade lovat varandra att tala om om det skulle ske från nåt håll, så efter 2 dagar så gick jag hem till han o berätta, jag är ledsen för jag sårat han, men samtidigt så har jag inte gjort nåt fel. Vi är inte ihop, vi har gjort klart att vi inte ska ha sex med varandra, han VET att ja är en sexuell kvinna med behov, ha o jag hade knappt sex. Men enligt mitt ex har jag gjort fel..... det känns inge vidare att få höra det. Själv anser jag att de är pga honom det är slut. De va jag som lämnade han pga att han e ego o drack ändå fast alla löften

utan att kontakta eller försöka hitta vägar till att kolla om han for på jobbet,dricker eller inte.Nu får det vara nog.
Så många timmar av min dag går åt till att fundera,klura eller på annat sätt hålla kvar den icke existerande relationen i huvudet.Kunde inte hålla mig utan åkte ned igår.Ställdes inför halvnykter karl som troligen hunnit ta återställare på morgonen.Han är nu helt i alkoholens våld.Han hade inga som helst problem,isåfall var problemet jag.

Han ska och jobba läs idag och var onykter mindre än 24 timmar han skulle gå på ett tungt arbetspass på 25 timmar nästan utan sömn.Han satte dock huvudet på spiken.Nu kommer du att undra om jag dricker mer idag eller om jag kommer att klara mig till jobbet i morgon och försöka kontrollera det.
Jodå var jag ju tvungen att erkänna det var nog alldeles sant.Och frågan är ju förstås,varför det?Varför gör jag så?
Jag kan ju ändå inte stoppa honom från att dricka eller gå in och göra jobbet åt honom om han är hemma och på fyllan.Men om jag får visshet så får jag också någon sorts ro vare sig det är en obehaglig eller behaglig ro.

Sen läste jag i carina bångs förnämliga bok om livsrum,dvs att jag så gärna och utan betänkande gärna kränker hans och i viss mån andras livsrum.Så nu mina damer och herrar har jag alltså varit medberoendenykter en dag.Mitt medberoende har inte fått sin tillfredsställelse idag.Jag har inte en susning om han drack eller inte(troligen!!) klarade sig till jobbet eller inte(troligen inte..)Det gnager förstås men tack vare hans kommentarer som ju förstås träffar mitt i prick och tack vare boken så kände jag på kvällen att nu får det vara nog.Jag fick också svaret på att han fortfarande älskar mig efter 20 år.
Vissa delar av hans uppförande har fått mig att tvivla :)

Det gav mig styrka att ändå säga att: Om jag inte älskade dig så skulle jag bara gå rakt ut genom dörren och inte vända mig om.Men det kan jag inte då jag fortfarande älskar dig.Men jag väntar inte för evigt.En dag kommer jag att ha fått nog av att vänta.
Förmodligen kommer jag att vänta förgäves och måste därför påbörja min avvänjning utan att bli "onykter" igen.Så ska jag tackla det här problemet,lilla guppet på vägen och ha kontroll på mig själv i min alldeles egna lilla värld.

Vad som är nog är bara du som kan avgöra. Din fru är inte ärlig mot dig och har gjort dig medberoende. Anser din fru att hon dricker för mycket? Vad säger hon om det hela? Är hon genuint ledsen eller är det en nonchalans? Om jag tolkar det du skriver verkar hon inte vara direkt ångerfull. Du måste vara självisk i detta och tänka på dig själv. Du har också ett liv att leva. Du måste kunna känna glädje och livslust. Ställ ett ultimatum tycker jag. Välj mig eller flaskan. Förklara att du inte vill komma tvåa bakom alkoholen. Väljer hon alkoholen så har hon inga känslor för dig. Låter hårt men jag tror du förstår vad jag menar. Du förjänar kärlek, ärlighet och omtanke. Det har du visat henne viljet tyder på stor ömmhet och vilja

Hej på dig! Det är inte något som är enkelt och lätt när det kommer till alkoholism tycker jag. Det är hemskt & sorgligt. Jag är själv alkoholist och har två gånger varit otrogen när jag har varit jättefull. Så fruktansvärt onödigt för det var verkligen inget jag ville. Det var bara förnedrande för mig själv och förstörde mitt förhållande. Jag tycker att du ska sätta ner foten, kan din fru inte sluta dricka, så rädda dig själv! Det räcker med att hon mår dåligt av alkohol, låt det inte bryta ner och förstöra dig också. Det kanske låter hårt men alkoholdjävulen är just en djävul. Har du försökt allt, separera och även om du tror att hon då kommer supa ihjäl sig så är det inte ditt fel. Nyktra alkoholister brukar ofta tacka dem som var hårdast mot dem, för det var de som hjälpte dem att stoppa det hela, något de såklart inte ser förren striden mot alkoholen är över.

Bara du vet när det räcker för dig. Jag tycker absolut inte att du ska acceptera att din fru är otrogen om ni inte har kommit överens om att ha en öppen relation. Alkoholen gör det inte ok och går inte att skylla på enligt mig. Det är ett stort svek!
Alkoholhjälpen har jag aldrig uppfattat som ett dejtingforum så om män och kvinnor skriver till varandra här så behöver det inte vara något konstigt. Ställ krav så att du får en relation som du mår bra av och se till att du får den hjälp du behöver för att inte fastna i medberoende.

att det har ingenting med att han vill såra dig att göra.Däremot så skadar det naturligtvis dig.Frågan är om du kan eller vill göra något åt det?Dvs ditt mående och dina reaktioner när han gör dig illa och dricker fast han inte borde.Att stänga in sig i en bubbla och inte låta det bekomma en är i stort sett omöjligt.Besvikelser,brustna löften och skadad tillit är vardag för den som lever med en som missbrukar.Att hålla huvudet kallt är svårt,men om du kan hitta strategier för att det ska göra mindre ont utan att du för den skull ska blunda för verkligheten kan vara till hjälp.Fundera om du kan hitta en eller två lösningar på vanliga tillfällen när du blir frustrerad och upprörd.