Senaste kommentarerna i forumet

Maken hade tur som kom till sjukhuset . Det blev ju ärligt talat avgiftning i 4 dagar,med masa kontroller,förebyggande medicin o remiss skickad till beroendecentum. Han säger han har slutat dricka nu. Han har talat med vänner ,jobb,släkt o berättat han är sjuk,beroende . Så nu har vi det lugnt hemma,väntar på att han ska få komma till beroende centrum. Proverna såg bra ut,fast det syntes att levern var skadad. Läkaren sa den läker, men börjar han dricka igen,kan han få skrumplever o dö,det sa läkaren till honom också . Tror ni han klarar lägga av utan tex antabus,måste alla med alkoholproblem äta det? Läkaren anmälde det hela till soc.,vilket kändes jättejobbigt. Det gick jättebra,en trevlig soc.sekreterare ringde mig för att höra vad som hänt. Jag berättade han söker hjälp nu,o remiss skickad samt att jan berättar nu för många om att han blev sjuk o inte dricker. Vad bra,sa soc. Jag berättade att barnen mår bra osv. Skönt ha det avklarat,en tung sten föll från mig ,blev så orolig att de skulle dra in barnen . Nu får vi ta en dag i sänder ,är rädd för återfall ,speciellt när jag läser det är så vanligt! Men jag måste ju tänka positivt för att orka,men jag är beredd på att det kommet ta lång tid.

på vårat låtsasförhållande,då vi egentligen bröt för snart 4 månader sen.Men hoppet har pyrt i mig då han gett dubbla budskap så länge om att han ju ändå vill att det ska vara vi.Men idag så ställde jag frågan om han ser ett vi i framtiden.-Nej inte som det känns just nu.Jag mår för dåligt och måste få reda upp mitt liv.Skönt tyckte jag att äntligen få besked.En ro la sig lugnt och fint inne i mig och jag kunde klippa ännu en tråd i mitt medberoendegarn.Dock var han väl nöjd/missnöjd med sitt beslut och åkte raka vägen till systemet och dricker nu igen.Vem är förvånad,inte jag i alla fall.

... att du pratat med någon!!

Jag förstår att du tänker "undrar om jag verkligen orkar med att genomföra det här" - men du fixar det!!! Tänk på vad alternativet är...

Kramar!

I går var jag till familjerådgivningen!!
Det var skönt att kunna prata om min situation med någon som förstår o inte dömmer mig.
Vi gick igenom vad som är det första jag behöver göra.
Jag måste tala om för min sambo så han förstår att jag vill separera och sedan bona tid på banken för att reda upp hur vi ska göra.
Måste också försöka fixa boende åt min dotter där hon går i skola o åt mig själv.
Det känns så svårt och jag känner mig så ensam i det här!!
Fick en ny tid om 14 dagar och ska försöka att ta tag i det här!!
Min sambo dricker på som vanligt i smyg!!
Har ju märkt att han blir väldigt påverkad snabbt efter att bara ha varit ute en liten stund!
I går tittade jag i garaget( kunde inte låta bli) och hittade en flaska akvavit!! Inte så konstigt att han blir påverkad så fort!!
Jag orkar verkligen inte med honom längre, alla känslor är borta!!
Undrar om jag verkligen orkar med att genomföra det här!!
Kram

Tacksam att du delar med dig av dig Ebba

här har du en man som säger om o o igen att det inte är synd om han, fast det blir så att han agerar som det i situationerna ändå.
o det här med att han får det han vill o att vi inte är nå bra för varandra det stämmer väldigt bra in på den här slags relationen. Vi kommer inte vidare, o inte alls om vi fortsätter o se o sen tex har sex... en vän sa.... ni kommer aldrig ifrån varandra, nån måste ta steget

Det gör ont i mig att läsa det du skriver:

"pratar ungefär 5 ggr på en dag och när hon dricker är man som död för henne"

Vilken sorg att ha en älskad mamma som gör så med sig själv och mot dig och dina barn - hennes barnbarn.

Jag förstår att du är ledsen och jag hatar alkohol för vad det gör med människor. Det är SÅ många som har det så här i Sverige och världen.

Jag undrar om du och din Mamma har pratat om det här?
Har hon någon gång erkänt att hon är alkoholist? För det är man om man försvinner från sitt barn i tre veckor och istället dricker alkohol.

Och du som är hennes barn oroar dig över henne och det har du gjort i hela ditt liv. Så ska inget barn behöva ha det även om barnet nu har hunnit bli 24 år, du är fortfarande din mammas barn och det är dags att du får sova gott utan oro över din mamma och hur hon ska klara sig och jobbet och allt.

Bra att du gick in här och skrev, skriv gärna igen och berätta lite mer om du vill.

Stor kram till dig!
/Ebba

Jag tycker inte du ska vara ensam med honom eftersom han är labil och våldsam. Om han slår dig så tycker jag du bör fundera på anmälan. Du kanske får hjälp snabbare? Kämpa på och häng i. STYRKEKRAMAR från Magnus fd alkoholberoende

Jag är nykter nu, ett återfall sedan november 13. Känner mig nöjd med det. Känner mig inte nöjd med din situation skulle bara vilja åka upp och hämta er så ni fick lite lugn och ro. Att prata om detta med sina vänner och anhöriga är mycket svårt (läs omöjligt) för de har inte själva varit med om detta och dömmer dig för din mans handlingar. Kan nästan höra replikerna i mitt huvud. "Varför lämnar du honom inte? Hur kan du stanna? Varför gör du så?" Du måste prata med en utomstående. Provat alanon?

Du måste se till dig och dina barns bästa och det är inte tillsamnans med din man. Du ska inte heller bo där eftersom han blir våldsam när han super. Har du någonstans att bo? Eftersom din man inte inser sina problem och aldrig kommer att lyssna på dig så måste du befria dig från honom. Jag tänkte exakt på samna sätt som din man. Resa utomlands, billig sprit och långvarigt rus. Alkoholberoende är egoister som tänker på sig själva, ljuger för sig själva och för sin omgivning. Att få dricka är viktigare än sin familj. Jag blir så arg när jag läser hur du har det samtidigt får jag själv en käftsmäll eftersom jag gjort nästan likadant mot min familj.

Alkoholen är en djävul som borde förbjudas. Kämpa på, du kommer få ett bra liv men det kommer ta lite tid men du kommer i slutändan må bättre. Vad kan vi göra för dig?

Och finns det barn med i bilden är det ännu viktigare att gå. Har barn en förälder som misshandlar psykiskt/fysiskt och/eller missbrukar är det ännu viktigare att den friska föräldern tar sig ur det för att visa barnen vad som är rätt och hur man som människa ska ha det (bra och tryggt) och vad man förtjänar (kärlek, respekt, trygghet i hemmet) annars finns risken att de i framtiden väljer fel partner och inte inser sitt eget värde.

/ Ebba, som absolut inte menar något illa utan skriver som hon känner. Kram till alla medberoende där ute.

Så du har inte heller så bra erfarenheter av antabus? Jag har förstått att det ofta är så.

Är inne i en tung period nu med massor av jobb, mellankillen börjar på fritids och förskoleklass, är politiskt engagerad och det är ju som bekant val snart... Många tycker att jag ska ge upp det, men det är det enda som håller mig på fötterna. Att få komma ut och träffa trevliga människor och prata intressanta saker. Kan inte ge upp det! Och så sköter jag förstås det mesta hemma, även om han börjat hjälpa till mer sedan han blev nykter igen. Men det är fortfarande så där att jag ska vara tacksam för att han städar badrummet och han vill gärna ha en lista på saker att göra, kan liksom inte tänka själv.

Har bokat in en mäklare som ska komma och göra en värdering nästa vecka. Helt avgörande för om vi kan skaffa nya boenden. Hoppas på bra besked!

Hur många råd du än får så är det bara du som kan göra valet om och när du är klar med detta. Precis som alkoholisten kan börja sitt tillfrisknande först när han själv har bestämt sig hur mycket omgivningen än tjatar, hotar, gråter och skriker.
För mig hjälpte det att som din vän sa planera min väg ut om jag skulle gå. Vilka skulle jag berätta för? Var skulle jag bo osv. Så fort jag kände att det var möjligt så fick jag mer ro.

Då kan ju din svägerska tvinga in honom i sin bil och köra honom till behandling ;) Jag tror man får tänka att det inte vill/orkar/kan förstå. Min svägerska bröt kontakten när jag bad om hjälp. Har inte hört av sig till verken mig eller min sambo efter det.

För att bygga upp förtroendet behövs en lång period av nykterhet och även förändring i beteende. Jag har inte så bra erfarenhet av antabusen men har oxå förstått att det hjälpt många. Tror det behövs mer i form av terapi och ändrade vanor och mycket insikt som komplement till piller.

Förstår att du är så trött! Försök göra saker som ger dig energi då blir det lättare att fatta de stora besluten.
Kram!

Åk för Guds skull inte på någon resa! Våld eskalerar bara och precis som det sagts ovan så kan du råka riktigt illa ut nästa gång. För det blir en nästa gång.

Han behöver ju långsiktig hjälp och han verkar inte beredd att ta emot den. Min man går på antabus just nu och jag är precis sådär osäker, hur länge håller det i sig? Blir suget till sist för stort för att stå emot? Slutar han ta sina tabletter då? Ska jag behöva bli polisen? (Svaret på den är nej.) Och hur länge kan vi, dvs jag och barnen, nu lita på honom??

Jag önskar verkligen att du tar dig ur ditt medberoende. Finns det inga barn med i bilden - tveka inte, utan gå.

Kram

Återfallet kom ju förstås. Det var väldigt obehagligt och han sa alla möjliga elaka, sårande saker - som att han ska skaffa besöksförbud för mina föräldrar och att om jag ansöker om skilsmässa så begär han egen vårdnad. Det var mycket annat också, orkar inte gå in på allt.

Jag mer eller mindre bestämde mig för att nu är det slut. Började kolla alternativa bostäder, etc. Pratade med hans familj och fick stöd av svärmor men en utskällning av svägerskan som tyckte att det var väl bara att tvinga in honom i en bil och köra till ett behandlingshem. Snacka om noll koll...

Under den värsta tiden var inte jag och barnen hemma, utan han telefonterroriserade oss. Det var i princip outhärdligt och jag mådde så himla dåligt, men försökte se till att barnen skulle få ha det bra resten av sommarlovet.

Så kom vi i alla fall hem och då var det en helt annan femma. Han hade pratat ärligt med en av sina vänner (första gången någonsin), gått till företagshälsovården, börjat ta antabus och fått remiss till terapi.

Det är väl jättebra att han har sökt hjälp, men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt det här. Dels är det så att allt som har hänt innan går att göra ogjort, dels är det den där gnagande oron inför framtiden (när kommer det ett återfall och hur blir det??). Antabus är ju ingen mirakelmedicin, har förstått att man kan dricka på det också om man planerar lite, och jag vet helt enkelt inte om jag vill fortsätta leva med en alkoholist.

Han vill absolut inte separera och visar mer ömhet och närhet än jag sett på åratal, men det blir bara fel. I stället känner jag mig kvävd. Jag kan inte lita på honom och det kan inte lite hålla handen i soffan ändra på.

Vad gör man?? Ger man en chans till eller har tåget gått nu?? Jag vet inte vad jag känner. En bekant med insikt sa att jag måste ha en plan, men jag är ärligt talat helt förvirrad. Dessutom mår jag inte bra fysiskt - magproblem, värk i hela kroppen, mosig i huvudet, bortdomnad på något sätt, och såååå trött. Men sova kan jag inte ändå.

Skulle verkligen behöva era goda råd nu!!

Det går att komma ut ur fängelset Segra och vet du, du är påväg :)
Vi här hjälper dig att fila upp gallret men du vet ju att du själv måste klättra ur.

<3
Ebba

Nu har jag smugit mig ut i bilen på rasten för att kunna kolla min tråd, här på forumet, och när jag läser vad ni skriver, Ebba och aeromagnus får jag rysningar i hela kroppen och ståpäls på armarna!!

Blir alldeles rörd av er omtanke och er stora förståelse för vilken situation jag befinner mig i! Det märks verkligen att ni vet vad ni pratar om!!!

Jag kommer ALDRIG få honom att ta antabusen innan en resa!! För för honom är det mer än halva nöjet med semester, att få dricka! =((( tyvärr!!!!!

En gång för några år sen efter att jag försökt göra slut ställde jag detta ultimatum och han gick då med på att testa antabusen för att bevisa för mig att han inte var beroende av att dricka......

I tre veckor var han nykter den gången och tyckte sen att han bevisat nog och började sen dricka som vanligt.....
Å om det sen stämmer som han sa vet jag inte, men han påstår att de på beroendemottagningen sa att " han inte var alkoholist om han inte tog återställare" ......... Så det enda detta ledde till var att han kunde slå tillbaka på mig och hävda att jag beskyller honom för något som inte stämmer enligt expertisen......., SUCK!!

Och Tur att du inte slogs aeromagnus!! Är du helt nykter nu??

Å Ebba, du har så himla rätt i att man/ jag har ett förvridet och sjukt sätt att tänka. Fast jag rent logiskt fattar att jag borde lämna så kan jag inte för jag har blivit hjärntvättad och förminskad fööööööör länge och för mycket!!!

Jag behöver verkligen proffisionell hjälp!!!! Vännerna och familjen har gett upp för länge sen och orkar snart inte höra på mig längre..... Å jag förstår dem! För utifrån sett är valet så jävla enkelt och självklart!! Jag vet det!!

Tusen tack fina ni!! Ni ger mig hopp om att det går att komma ur fängelset!!

Kraaaaaaaam på er!!!

Jag känner igen det så väl. Just den där sura stanken ur kroppen bredvid en, som man ska försöka älska och kanske ännu värre älska med!

Men det är det första du måste förstå, att han dricker alltid mer än han säger och mer än du ser. Det är ingen idé att försöka få honom att erkänna det, men du kan i alla fall vara säker på det. Det fick mig att bli lugnare, att inte försöka kontrollera hans drickande. För det går inte!

Min man går för närvarande på antabus. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig inför det. Det är oerhört bra att han sökt behandling,men kommer det här att hålla i sig? Jag har förstått att med viss planering går det att dricka på antabus också. Eller slutar han med tabletterna helt? Och hur länge dröjer i så fall återfallet? Hur länge kan jag och barnen lita på honom?

Så för min del är hjärnan väldigt upptagen just nu med slutfrågan - stanna eller inte. Och det är inte lätt...

Kram

Ge din man ett ultimatum om du nu älskar honom, annars lyssna på Ebbas kloka visdomsord.

Du behöver absolut inte leva själv.
Kanske ett tag men bara tills du hittar någon som förtjänar dig och som du kan åka till Grekland med utan att riskera livet.

Kram

Du är klok Segra.
Jag märker det i hur du resonerar och det är det som är så läskigt, att trots att du/vi vet vad som är rätt att göra någonstans innerst inne så är du/vi medberoende och/eller fysiskt eller psykiskt misshandlade så svaga när det kommer till att fatta kloka beslut.
Svaga därför att vi levt i det så länge och sakta men säkert har vi liksom brutits ned och varit med om så mycket sjukt att våra huvuden är programmerade att tänka fel - förstår du hur jag menar?
Jag tror alla som lever i detta förstår.

Känner så väl igen situationen då han letade efter en flaska och du fick skulden. Varit med om något liknande och jag letade som en dåre efter det borttappade. När jag väl hittade det small det. För då var det såklart JAG som hela tiden hade vetat var det borttappade låg för att kunna plocka fram det och spela hjälte.

Segra, din process för att ta dig ur detta har börjat inom dig nu.
Jag förstår att det inte är lätt.
Innan jag tog mig ur mitt blev jag provocerad av de som sa att jag skulle gå på direkten.
Tyckte de var kalla och elaka mot han som var elak mot mig - kunde de inte se hans fina jag också?
Det gick tillslut för långt.
Jag hotades, ställde stolar och drog ett bord fram till dörren varje kväll så att jag skulle ha en chans att vakna om han försökte ta sig in.
Hade t.o.m en hink vatten stående för att kunna hälla över honom för att han skulle vackla till och jag få en chans att fly.

Sjukt.
Sjukt.
Sjukt.

Efter att jag hittat medmänniskor att tala med detta om, sådana jag ej kände,alla i min närhet ville jag ej oroa, lyckades jag bli fri men det tog sitt lilla tag.

Kram Ebba.

Finns ju en lösning och det är att äta medicin så man inte kan dricka, typ antabus eller campral. Den sistnämnda kan mam dricka på men sug och rus uteblir. Vill han inte så stanna hemma. Vet ju inte hur bra denna lösning är och antabus får väl du ge och då kan man vägra äta. Går ju att operera in också men kanske lite tidsbrist.
Själv känner jag som man in mig på din beskrivning. Var exakt som din man men jag slogs aldrig utan däckadebi soffan.

Jag vet att ni har helt rätt allihopa!!! Hade jag behövt råda någon annan i min närhet hade jag sagt precis som er!! Men på nått konstigt vis är jag så störd i mitt medberoende och min förnekelse är så effektiv så jag tror på fullaste allvar att pengarna är viktigare än kärlek och harmoni!

Belöningen efter en sån här hemsk helg är ju när han ber om ursäkt och inser sitt misstag och lovar bot och bättring...... Korkat jag vet!!!! Men sant.

Han hade inte fattat att han skrämt iväg mig i fredags. Han förnekade att han hällt i sig 4 starköl och nästan en kvarter whiskey på mindre än en timme. Han tyckte jag var den onda som bara dragit.... Men när han sen frågade var jag gjort av den andra wiskeyflaskan som han hade haft i fredags. En hel 75:a och jag svarade, att den har du själv gömt, tvivlade han på mig.
Han anklagade mig för att ljuga och vägrade inse att han själv skulle ha gömt den. Men när jag stod på mig och han letat igenom hela lägenheten 2 gånger, hittade han den till slut i en väska i hans garderob.....

Då först trillade poletten ner.... Då förstod han hur full han varit för detta hade han INGET minne av. Och detta hände kl 19:00 på fredagskvällen......

När han insåg att han tappat kontrollen så lovade han att han aldrig mer ska dricka starksprit......
Jag hoppas verkligen han klarar av att hålla det löftet men jag litar inte på det en sekund?

Resan är viktig för mig och pengar är ännu viktigare. Men så klart borde hälsa och välmående vara viktigast! För vad har jag om jag inte har hälsa. Har ju börjat ta tag i mitt liv detta år på många plan och då vore det väl fasen om jag inte skulle ta tag i även detta med.

Ska ringa läkare i morgon och se om jag kan hitta någon som kan hjälpa mig.

Nämdemansgåden låter jätteintressant! Ska kolla upp det! Tack för tips.

Vet inte varför jag har sån enorm skräck för att leva själv. Har gjort det tidigare i mitt vuxna liv men mått hemskt dåligt av det. Trots att jag är självgående och både stark och driftig.....? Måste nog se till att få nån slags hjälp mot den skräcken.

Kraaaam och tack till alla ni som svarat!!! Underbart att vara bland kloka och förstående människor!!

Tillsammans kan vi!!!

Segra

Har du berättat för din mamma hur du känner när hon dricker? Vad säger hon? 12 veckor på ett år är nästan 25% det är ganska mycket. Berätta att du är deprimerad för att hon dricker och att hon måste sluta eftersom det tär på dig. Din kamma behöver också hjälp mot sitt beroende med detta måste tyvärr man komma på själv. Filma henne när hon är full så hon får se jur hon är. Låter konstigt men alkoholberoende personer tror att de är bäst jämt typ. Du måste prata med någon tycker jag. Alanon är en grupp för partners eller släkt med någon som har betoende, misslbruk. Har möte på AA samtidigt som aa mötet.

Jag känner precis samma som du.. Min mamma är periodare och jag har nog aldrig mått såhär... Känns nästan som i början av en graviditet... Yr och illamående /: hoppas det blir bättre för dig

Förstår din ekonomiska tanke med bil, pengar och resa. Din man har allvarliga problem och behöver få hjälp. Jag tycker att du ska ge honom ett ultimatum om du nu vill. Sluta dricka och ta hjälp eller förlora mig. Det låter hårt men är flaskan värd mer varför ska du då satsa? Tänk på dig och din hälsa. Du är värd ett värdigt liv och att bli älskad.

Den där resan är inget för dig. Kontakta en läkare för sjukskrivning, eller kanske resebyrån om pengarna är viktiga. Annars släpp dom bara. Priset för att åka kan bli högre... Håller helt med Ebba.
Vad är det som skrämmer dig mer att leva själv än att leva som du gör nu?
Kanske finns någon annan grupp med al-anon som passar bättre. Jag har förstått att många fått stor hjälp där. Jag blev tipsad om:
http://namndemansgarden.se/vara-enheter/ronneholm/anhorigcenter

Starkt av dig att tagit tag i dig och din hälsa, samla kraft till nästa steg.
Lycka till!