Senaste kommentarerna i forumet

Fråga henne om vilka fördelarna är att dricka så mycket kontra nackdelarna. Är det värt att riskera den man älskar för att få supa ibland?

... men jag hoppas att du kikar in här ändå?!

Jag kommer låta kall, men - du kan inget göra för att hjälpa din flickvän...!
Hon måste själv inse, hon måste själv göra ett val, hon måste själv ta hjälp... Och det bästa du kan göra för att visa att du menar allvar är egentligen att lämna henne! Vi är många som levt med alkoholmissbrukare, och vi bönar, ber, hotar, gråter, skäller, sätter gränser, men det är ju bara tomma hot, för det blir aldrig några egentliga konsekvenser. Det som händer är att alkoholmissbrukaren hamnar djupare i träsket, och vi knäcks för att vi står bredvid och tror/hoppas/önskar att vår kärlek ska rädda dem - men den enda som kan rädda är personen själv.

Testa att gå på ett AlAnon-möte!
Kramar, i all välmening!

att du känner att känslorna svalnar lite eftersom.Det är ju de man ofta inte kan rå på.Är man lite svalare känslomässigt är det förstås lättare att stå emot försoningsförsök.Men akta dig,ibland förleds man att tro att man har svalnat och så smäller känslorna upp i ansiktet på en när man minst anar.Och det är väl också ok,men inte lika lätt att hantera.Sorg,skuld lycka och saknad brottas jag med varje dag.Jag hoppas att det ska lätta allt eftersom.

Skriver en uppdatering

det går framåt, är nästan så jag känner mig dum inför han... jag känner inte lika starkt för han längre, o det är som jag skäms att det går över mer o mer, lite som att jag inte får ha de så....

han drack förra veckan, så de är varje vecka 1 til 2 dar så de är samma sak som jämt!
jag försöker säga åt mig själv att låt de va så här, du har inget att må dåligt över, börjar känslorna avta mer o mer så låt de va så, han har haft tid att kunna gjort någe för dig, er, sig själv. Han har kunnat agera annorlunda för att ni skulle levt som ett par.du har ibget att känna skuld över.

han va hos mig för nån dag sen, innan det sågs vi snabt på en fest, de va på festen jag kände att jag glidit ifrån...
när han va här efter den dagen så va det som jag inte va så värst uppåt åt det.

Jag läser och känner med dig. Tvivla inte på din förmåga! Tappa inte hoppet och din kämparglöd- du kan!! Barnen behöver dig och du behöver dem, du kan!
En dag i taget.
Stor kram från mig❤️

vill bara säga att jag läst.... och att jag lider med dig. Du skulle helt säkert behöva en klok och "fristående" person att tala med. Även om släktingar är kloka och vill väl, vill det bästa kanske de (som t.ex din faster) står för nära, har så stort eget känslomässigt engagemang - och det kan vara på olika sätt. Jag blir alltmer intresserad av familjemönster. Det är inget nytt för mig men tack vare (jo!) allt detta med missbruket, uppbrottet och alla möjliga andra familjesaker i mitt eget liv "ser" jag nya sammanhang,

Så tungt och trist - och så vanligt - att föräldrar inte orkar samverka med barnens bästa i första hand... men inte svårt att förstå att det blir så. Man (föräldrar) ser ju ofta saker på olika sätt.... Vet du, jag blev att fundera på om de här tunga känslorna är riktigt dina "egna" eller om du (också) bär någon annans känslor av otillräcklighet och misslyckande. Fundera lite på det.

Tror du att du kan säga till "bråktjejen" att du känner dig vanmäktig (välj ord själv) och fråga hur hon önskar/tycker att hon vill ha det... och om hon har nån idé om hur ni skulle kunna göra. Hur ni kan hjälpas åt. Det låter kanske banalt och omöjligt, jag tänker mest som en liten inspiration... om du skulle få nån idé om hur du kunde "vända tanken" och kunna känna-våga pröva att inte lägga på dig allt ansvar för det som är tungt och dåligt. Jag har ett minne från tidigare att du har lite talang för att ta på dig och bära skuld. Också för sånt du inte kunnat påverka och inte ska bära ansvar för.... Kram till dig fina vännen... / mt

... som jag behöver den...

Känner mig så sänkt, så himla ledsen. Jag har försökt peppa mig så länge att jag klarar detta, att jag har det bra, men nu känns det som jag faller igenom - jag är inte så bra. Orkar inte mer. Jag vet att jag bör vara glad och tacksam att jag ändå har det bra på många sätt, men det känns inte så nu, jag har inte glädjen. Känner mig bara dålig, kass och otillräcklig, illa.
Är i rätt desperat behov av min samtalskontakt känner jag, men hon är på semester... Jag klarar inte att reda ut tankarna, det bara är ledsen-ledsen-ledsen i mig.

Livet brukar gå i vågor tänker jag mig - kärlek, sorg, lycka, ensamhet, gemenskap, framgång, tomhet, väntan, hopp, förtvivlan... men jag skulle behöva lite flyt igen... Känner sån sorg och jag skäms över det - jag borde vara tacksam över att jag inte behöver leva i det jag levde i förut, men jag kan inte?! Jag tror att barnen behöver ett lugnt och mer permanent boende. Hade jag haft garantin att barnen fick det bra hos exet nu så hade jag för deras skull omedelbart låtit honom få boendet och jag umgänget - men grejen är att han vill inte ens ha dem mer än vad han har dem: han "ska ha dem 50% för det har han rätt till, och de ska ha både mamma och pappa 50%"...
Jag går sönder...

kära du.... Man får vara vanlig förälder fast man är i vårdnadstvist. Du är en så alldeles bra människa flygcert och en alldeles tillräckligt bra mamma. Önskar dig en god natts sömn. Kram, kram / mt

Jag har också fått höra att hon är trygg med mig och därför behöver/vågar agera ut sina känslor
Jag har trott att jag ändå "sköter mig hyfsat" som du skriver, men när min faster sa till mig så kände jag bara totalt sammanbrott...

Känner bara att jag håller på att ge upp, vill bara fly och försvinna.

Om vem du är och hur dina barn är.Min son var vidrig hemma hos mig och som ett lamm hos pappa.Vi låg ofta i konflikt från skilsmässan och ända upp till tidiga tonåren.Jag skötte mig väl iofs hyfsat.Slog inte,skällde inte alltför hemskt men han fortsatte ändå att bete sig rätt vidrigt.Men kloka människor sa:sådär dåligt mår han över skilsmässan och med dig är han så trygg så han vågar agera ut det.Kan det vara så i ditt fall?Att hon har och har haft det tufft och nu kommer efterrräkningarna när hon slappnar av att hon faktiskt är trygg hos dig.Bara vilda spekulationer förstås.

Är såå ledsen idag.
Idag igen.

Har haft det ok med barnen... men den stora flickan är så mycket arg och oregerlig - slåss, skriker, kastar saker, gör sönder saker (medvetet) och jag får henne inte att lyssna/"lyda". Jag skäller, hotar (typ: gör du sönder skorna så kan vi inte köpa lördagsgodis för då får vi använda pengarna till att köpa nya skor) och i förrgår var hon jättetvär och jag försökte locka, be, skälla, fjäska, hota osv, och hon bara stod och skrek och slog mig (mitt bland alla människor) och jag tog tag i hennes arm och skällde ordentligt - så att min faster sedan sa till mig "jag måste bara säga att så arg får du inte bli, du är mitt i en vårdnadstvist och kan inte bli så arg"...
Och jag som redan känner mig som den sämsta jävla mamman i världen - nu känner jag mig som den sämsta, värsta, hemskaste, dummaste jävla mamman i hela universum.

Igår skulle exet hämta barnen. Han var mycket trevlig, pratsam och berättade att han har en nära vän som bor på samma gata som jag - och vännen "visste mycket väl" vem jag var och hade visat exet mitt hus, och exet tyckte det var "väldigt fint"... Och jag fick bara en påminnelse om att jag, sämsta, dummaste mamman, har koll på sig - för som exet brukade säga: "många tycker att jag är en svärmorsdröm, men det är ju inte så många som tycker om dig...". Så - han har börjat vara social och alla tycker säkert att jag är ett j-a miffo när han berättar om sitt hemska ex som försöker "ta barnen ifrån honom".

När jag lämnade barnen igår så ville jag bara lägga mig på järnvägsspåret och dö.
Känslan kvarstår - känner mig så dålig, så hemsk, så himla vidrig...
Tänker att jag måste dra mig ur vårdnadstvisten, låta exet få barnen och att jag har varannan helgs-umgänge...
Jag orkar inte med detta. Jag klarar inte av att vara en bra mamma.

Jag Blir För Arg På Mina Barn - så uppenbarligen klarar jag inte av att ta hand om mina barn på ett bra sätt, stackars barn, tur att de har en pappa som börjar ordna till sitt liv nu när mamma håller på att falla ihop. Jag har inte slagit barnen, aldrig varit nära att göra det, men jag har ibland tagit tag i armen på dem, lyft dem ifrån varandra/mig om de sparkar/slåss/puttas och jag säger ibland till lugnt, jag höjer ibland rösten och talar om att jag blir arg om de gör si eller så (sparkas, slåss, tar saker från varandra, förstör...) och jag kan ibland bli ännu argare, och självklart tappar jag ibland tålamodet, och jag skäms varje gång - exet blev ju så inkonsekvent arg och jag vill inte vara "sån": en som blir för arg... Men den stora flickan är ibland konstant arg när hon är hos mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det: barnpsykologen säger att jag ska vara konsekvent, att jag måste bli arg, att det är normalt att ibland tappa tålamodet och bli "för arg" någon gång (så länge jag inte går över gränsen så klart!!!!), men jag klarar tydligen inte av det... Jag blir för arg, och jag är hemsk.
Himla liv.
Önskar att jag hade fler vänner, att mina "gamla" vänner inte var totalt fokuserade på sina familjer och glömde av mig, att jag hade vilja att vara mer aktiv och träffade vänner på nya aktiviteter... Önskar att jag kunde få känna kärlekslycka.... Önskar att jag hade varit en bra människa...

Ullabulla! Och så bra du beskriver din inre kamp. Fint att du håller taget och skriver här. På fb har Sanna Ehdin lagt upp en sida för medberoende med mycket info, jag sätter länk och hoppas den kan ge dig stöd nån stund https://www.facebook.com/pages/Medberoende/593728977376468 Det finns också en annan fb-sida som du hittar om du söker på Anhöriga till missbrukare https://www.facebook.com/groups/117797758244316/?fref=ts
Kram och kämpa på, det tar tid men det blir bättre! Det går att ta makten över sitt liv! / mt

att hålla fast vid det som är rätt.Att inte kontakta,, påverka, råda och framför allt kunna vrida klockan tillbaka.Tänk om jag inte ställt ultimatum utan istället bara aktivt jobbat med mitt medberoende.Då kanske vi fortfarande hade levt ihop och jag mått bättre och han kanske iom det tagit tag i sitt liv.Men det vet man ju inte.Fridfull,ensam övergiven ratad glad och hoppfull.På en och samma gång och en och samma dag.Man behöver ingen spännande film iaf.Jag skulle så gärna vela sätta honom framför mig och rabbla upp allt jag lärt mig och allt han har kvar att ta tag i/lära sig.Lägga upp nya riktlinjer på hur vi kanske ska hitta tillbaka till varann och hur han och jag ska fortsätta bygga på oss själva och vårat nya vi.Men han är ju inte ens på ruta ett-att inse problemet.Men jag vill skynda på/påverka hela processen som han alltså inte ens har kraft lust att påbörja.Framför allt har han kanske inte ens ett dugg lust att påbörja den med mig i åtanke.
Kanske, kanske dags att släppa lite på tumskruvarna på mig själv och släppa taget :)

Välkommen hit, trist att du fått så mager respons. Det är inte så hög aktivitet här på anhörigsidan, går lite i vågor. Såg ditt inlägg nu och kom att tänka på en tjej som skriver här ibland under nicket "sommarkyla". Hennes mamma dricker. Hon har en blogg som verkligen är läsvärd http://livetarlivsfarligt.blogspot.com/ Carina Bång har en bra blogg för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Jag skulle också varm rekommendera dig att söka upp Alanon, där möter du människor som vet vad det betyder att leva nära alkoholmissbruk. Vi som gör det eller gjort det som barn växer omärkligt in det man kallar medberoende, ett "mönster" av beteenden och förhållningssätt som gör livet tyngre än det behöver vara. Håll taget här, det finns också en fb-grupp "Anhöriga till missbrukare" där du kan få stöd. Kram / mt

gör man ju hela tiden.Jag har gått i en stoor cirkel och är nu tillbaka på ruta ett igen.För 20 år sedan träffade jag denna man,såg att han hade alkoholproblem.Insåg att jag inte kunde få honom att sluta men gick in i relationen och har älskat honom sen dess.Från början, den period då jag nånstans släppte taget om kontrollen och accepterade hans drickande så mådde jag bättre.Då hade jag nån sorts koll på att problemet faktiskt var hans och inte mitt.Men så småningom blir det ju förstås ens eget om man bor under samma tak.Men nu då vi återigen bor ifrån varann kan jag känna samma "friska" syn på att problemet faktiskt är hans.

Kärleken och dumheten består eller vad jag ska säga.Det märkliga i det hela är att jag faktiskt förlåtit honom alla lögner och alla svek.Jag vet inte hur det har gått till men alla anklagelser har liksom gått upp i rök. Kanske,kanske att jag någonstans håller på att tillfriskna i mig själv.Har för övrigt också haft en riktigt bra dag i mitt eget sällskap.Kanske om man har förstånd att sluta hoppas och sluta tro, att fallet inte blir lika hårt varje gång.Både för alkoholisten och en själv.Sveket blir ju dubbelt varje gång så länge man blir så påverkad som man faktiskt blir.

Har också läst kvinnor som...Det bästa i boken som jag tagit till mig är just denna enkla mening;Gör ingenting.Fruktansvärt svårt men nu då han bott och flyttat och brutit relationen så klarar jag det faktiskt.Ångesten kommer som ett brev på posten varje gång han dricker men jag gör faktiskt precis det,ingenting och efter varje gång så känner jag hur rätt beslut det är,i alla fall för mig i det läge jag är nu.Men för min egen personliga del så lusläser jag medberoendesidor,gamla och nya inlägg och grottar och ältar men jag gör ingenting..

Tack dessa ord behövde jag nu- Gud vad jag vänder och vrider på alla kanske, om, ifall osv. Det du skriver är så sant- om kärlek, stad och jobb. Allt som är nytt skrämmer.
Kram

Blir så glad av att läsa!
Och jag tänker att du verkar ha magkänslan - som mt skriver så har de flesta en otrolig oro när de ska berätta om en så stor förändring, men jag tänker att du verkar också känna att det är rätt beslut.
Jag vet att barnen får en att änka och agera på andra sätt, men detta är viktigt både för dig och för henne - att du visar att du inte accepterar vad som helst och att du väljer att göra saker som är bra för dig, och för henne, och det kommer ge henne vägledning i framtiden. Ni kommer säkert också kunna prata om det när ni får lite distans...

Den andra mannen - jag förstår dig, det. Är ju sån lycka att få känna den där känslan... För mig har det varit ovärderligt att få mina snart 18 månaders självständighet, tid att hitta mig, känna vad jag känner, stärka mig och allt, men gör som du känner känns gott!!
Stor kram!!

.... väldigt mycket!!

Jag kommer allt mer iordning, och tänkespråk. Alla fina, stöttande saker du skrivit till mig. Hoppas att du har någon som stöttar dig så nu!

Skriv ner ad, bara så vi vet att du finns där någonstans...
Kram

Det är det som är så bra med ett forum, det går att skriva om och om igen! Och förm ig var det också så att jag många gånger inte orkade läsa det jag skrivit tidigare...

Jag har kanske skrivit det tidigare, men jag tänker ofta på att "man är aldrig så kär dom när det är på väg att ta slut"- det spelar ingen roll om man är på väg att sluta på ett jobb, om man ska flytta från en stad till en annan, eller om man är på väg att lämna sin partner - plötsligt ser man bara allt det fina, det bra som man nu inte längre kommer att ha kvar. Det hände mig många gånger när jag började på allvar inse att jag nog ville lämna exet, i själva separationen och under ganska lång tid därefter. Det är så lätt att bara tänka på det som man inte längre kommer att ha, men som du själv skriver så skulle det nog inte dröja länge innan ni var tillbaka i gamla hjulspår om du flyttade tillbaka...
Men jag förstår dig - det är tungt att känna att man själv ska dra lasset med att besluta om separation, köra på med bodelning och allt det där - men jag kan tänkas ig att du en dag känner som jag: stolthets ch lycka över att du faktiskt lämnade, att du inte accepterade saker som de var, att du valde att försöka göra ditt och barnens liv bättre! Det tar tids ch det är inte lycka varje dag, men ÅH, saker blir såååå mycket bättre!!

Du skriver att du har känslor för ditt ex men undrar om de räcker till, men jag undrar om det räcker för dig det han gör? Även om du har känslor för honom så kan ju inte de känslorna göra honom nykter/snäll/aktiv eller vad det nu än är man önskar... Tänker att du inte ska fastna i att "om jag älskar honom tillräckligt så kanske det går....", för du har ju redan kämpat så mycket, han behöver ju kämpa...
Stor sommarkram

Hej

Vad underbart och läsa ditt inlägg, även om det handlar om tråkiga saker såklart! Så skönt med nån som förstår en... Folk som inte har varit med om samma sak, tror att man överdriver! Har din mamma och Pappa jobb fortfarande? Hur mår din lillasyster idag? Jag tycker att du har varit stark som har dragit dig ur skiten!! Jag har brutit så många gånger med min mamma, senast var på julafton, då hon inte dök upp hemma hos oss utan gick till en bar. En månad efter det dyker hon upp utanför vår dörr, eftersom jag inte svarat när hon ringt, dum som jag är förlåter jag henne för hundrade gången. Jag har inte hopp om att hon ska bättra sig, jag har accepterat Hur hon är och försöker ha nån slags relation utefter det. Vi träffas endast onsdagar tillsammans med Mina barn hos oss. Det är en hyfsat säker dag, helgerna går inte, måndag fortfarande full/bakis. Onsdag är liksom säkraste dagen. Jag får inte ut något av dessa möten, utan gör det för hennes skull, så att hon ska träffa barnbarnen...men jag mår såklart inte bra av det. Jag mår alltid bäst när jag brutit... Saknar henne aldrig, sorgligt, men sant!! Vet ju såklart att jag inte behöver göra något för henne, hon lyfter ju inte ett finger för mig! Jag Vill bryta helt, men varför är det så svårt??

Är du nykterist eller vad har du för relation till alkoholen!?

Ja du har väl varit medberoende så det räcker, men snällt av dig att bry dig om din flickväns alkoholvanor! Vad jag har lärt mig under Mina år är att vissa människor kan dricka mer än andra, men vissa skulle alltid sätta familjen före alkoholen... Som min svärmor dricker I princip varje dag, för mycket! Men skulle aldrig välja alkoholen före hennes barn!

Stay strong!

Hur har det gått för dig Izzy? Jag har nog också förhoppningsvis bestämt mig för att skiljas nu. Det känns gott att ha bestämt sig. Vi har semester nu och det har varit mycket drickande. Han är full nästan varenda dag. Jag hatar honom när jag ser hans fulla uppsyn. Jag har nog också tappat alla känslor för min man, precis som du.
Precis som du har jag flera gånger sagt att jag inte kommer att orka leva med honom när han dricker. Vadå inte orkar, säger han bara då, Sedan är det precis som vanligt igen.
Min tanke är att jag ska säga att jag vill skiljas om några veckor. Jag ska resa bort med en väninna om ett par veckor och sedan är båda mina barn bortresta nu och jag vill att de ska vara hemma när jag säger detta. Jag har också pratat med min mans bror och hans sambo och känner verkligen att jag har deras fulla stöd om jag väljer skilsmässa.

Kanske just den här kvällen som det händer. Jag hoppas du har kraft att genomföra den förändring du vill och är värd!
Ang din dotter så är det nog bara sunt att hon visar sina känslor. Hennes sorg kommer vara en missbrukande pappa och inte en mamma som lämnade när det gått lite tid. Att föräldrar skiljer sig är trots allt ganska vanligt idag. Jag tror det är lätt att medvetet eller omedvetet "gömma sig" bakom sina barn för att slippa ta egna beslut som förälder. Med risk för att låta lite hård.
Det kanske är bra att den nya mannen bor på så långt avstånd för då har du också mycket egen tid. Njut av de fina känslorna han väcker i dig. Såklart har du rätt till ett privatliv som mamma och behöver inte dela med dig av allt till barnen. Jag minns att min pappa brukade säga "jag har faktiskt ett eget liv" ibland. En chock för mig som tonåring ( hur är de möjligt att de har ett liv utan mig) men så himla rätt ju, vi brukar skoja om det ibland nu jag och pappa :)
Kram till dig!

Jag är dålig på att läsa igenom mina tidigare inlägg och därför kanske jag skriver samma saker om och om igen.... Men jag behöver älta som det verkar- så med risk för repriser så måste jag nu skriva av mig lite igen.
Jag våndas varje dag- det känns så konstigt att bo på annat håll, att inte umgås med min familj i soffan framför tv'n på kvällarna. Jag vänder och vrider på mina funderingar om det är honom jag saknar eller om det är min familjekänsla jag saknar... Tror att det är min familj. Tänk om jag är dumvrång och "tror" att jag gör rätt- att jag blir så förblindad i min resa framåt att jag inte ser förändringarna som ev sker omkring mig. Tänk jag skulle bli lycklig av att flytta hem?? Vi har umgåtts en del de senaste dagarna- dock inte på ett fysiskt plan men gjort ett par utflykter tillsammans med barnen, dock tror jag att han tycker att det är jättejobbigt och det kanske vore bäst att inte träffas men jag tycker att det känns skönt i själen att kunna göra saker tillsammans och jag tror att barnen tycker att det är bra.....
Det börjar närma sig ett avgörande vad gäller huset... Juristen på banken började jobba igen i måndags och jag ska vänta ut min fd. sambo ett tag till för att se om han tar upp hus och lån.... Tror ju inte att han kommer att göra det utan det kommer att bli mitt ansvar och det känns så tungt att bära och allt blir då så definitivt. Kanske är det därför som jag börjar känna av småångest igen- för att det nu är dags för fas nr.2.
Varför ska det vara så svårt. Tänk om jag gör fel och sårar mina barn för livet!
Men mitt hjärta säger mig samtidigt att jag måste få prova mina vingar på ett annat ställe- måste få leva min dröm om ett eget boende där jag fått inreda efter eget tycke och smak. Får jag inte göra det så tror jag att jag kommer att fundera på det resten av mitt liv. Om jag flyttar tillbaka till huset så kommer vi inom en snar framtid att vara inne i samma ekorrhjul som de senare åren- jag vet det! Varför tvekar jag nu helt plötsligt? Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hjälper till med trädgården i huset men jag har tyckt den senaste tiden att det är jobbigt att vara där- så har jag inte känt tidigare, bara några enstaka gånger när jag lämnat barnen. Kanske är det gör att huset är mitt men ändå inte mitt- halva min själ är kvar där genom barnen och mina saker. Mitt i allt tvivel så har jag känslor för min ex-sambo- men är det känslor som räcker till???

Jag åkte upp i söndags kväll för jag skulle jobba på måndagen. Och jag måste säga vistelsen här ensam, med meditation och yoga. Utevistelse. Och en massa bra litteratur som jag läst t ex "Kvinnor som älskar för mycket" - mycket bra och hög igenkänningsfaktor. "Drömliv" av Kajsa Ingemarsson bl a - bra påminnelse hur man ska få kontakt med sin själ och inre röst igen. Al-anons lilla blå bok - många bra påminnelser och slagord där som man kan hålla fast i när det blåser.
Jag kom hem och där låg han på soffan och sov och hade druckit whisky. Han skulle trappa ner... Hursomhelst kände mig lugn, precis som en del andra sagt här. För första gången gick jag inte igång och blev arg eller ledsen. Insåg att detta är hans ansvar, jag kan inget göra. Maktlös! Inte bara ett ord utan jag kände det.
Gick och jobbade på måndagen och på morgonen hade han otrolig ångest förstås, men jag sa bara: Ja den har du ju själv skapat, så det är klart du har det och måste genomlida den. Jag kan inte hjälpa dig.
Kom hem på måndagen och mådde ff bra och kunde känna lugnet mitt i kaoset och hålla mig utanför fast jag var mitt i det.
Dock hände nåt på tisdagen. Då gick jag in i mitt medberoende igen. Då började jag känna att så här kan vi inte ha det. Han var inne på sin 17:e dag. Jag började styra och sa: att nu kör jag upp dig till TNE, du behöver hjälp. Du fixar uppenbarligen inte detta själv. Du har försökt sluta i 14 dagar nu. Jag ringde de hade semesterstängt i vår stad och man fick åka till grannstaden. Han ville inte dit. Men han kunde komma till beroendemottagningen för bedömning och poliklinisk avgiftning. Lät ju jättebra! tyckte jag. Inte han. Nä han skulle inte dit han hade för mycket ångest. Ville försöka själv. Tog en Sobril han hade kvar sen tidigare. När jag kom hem igen på em så var han påverkad av alkohol och sobril. Jag blev galen! Arg och besviken och gav mig på honom verbalt. Lugnade ner mig och lagade lite mat. När vi ätit provade jag en annan taktik. Nu skulle han bara in och jag försökte tvinga med honom dit. Lyckades inte. Han ville inte, ville fixa detta själv. Jag blev arg och besviken - igen. Packade ihop och bestämde mig för att åka till landet igen direkt. Han somnade och jag väckte honom bara för att säga hej då. Då började han manipulera för att jag skulle stanna och han ville inte att det skulle vara så här osv. Jag blev ledsen. Besviken kanske främst på mig själv att jag vacklade. Bestämde mig för att stanna till dagen efter och försöka få honom till mottagningen då. Vi beslutade att gå ut i trädgården och rensa ogräs tillsammans. Han kammade till sig och var hyfsad. Sa jag tar en Sobril istället nu och försöker. Jättebra, tänkte jag. Väl ute i trädgården var jag sysselsatt på mitt håll och han på sitt. Han kom och lånade nycklarna för att hämta en skyffel. Efter en stund hörde jag honom inte. Blev misstänksam. Då hade han gått in och druckit öl. Han blev nu mycket påverkad och lutade som tornet i Pisa. Fullt sjå att få in honom och han rasade ihop på sängen. Jävla dåre och dricka ihop med Sobril. Han sov en stund och efter ett tag när jag tittade till honom tyckte jag han inte andades, men det gjorde han som tur var. Nåja han kom sig, men man blir mörkrädd. I nyktert tillstånd skulle han inte ens ta en huvudvärkstablett och skulle ju aldrig tänka sig att blanda tabletter och sprit.
Pratade med en kompis i telefon som undrade vad jag höll på med. Jag med. Sa till henne att jag vet att jag borde lämna honom nu. Men samtidigt känner jag att jag kanske kommer att ge honom en chans till i alla fall. Är du inte klok! sa hon. Nä jag vet. Det är bara att skjuta upp allt. Om 2-4 mån super han igen. Och då kanske han är av med jobbet också. Jo jag vet. Varför agerar men så här knasigt helt irrationellt och mot sitt eget bättre vetande. Det är nog det som får mig må så dåligt också. Tror också jag tänkte att om jag inte får iväg honom nu så tar det kanske 1-2 veckor till med supande och sen måste jag ändå vara den som ser till han kommer under vård.
Hursomhelst dagen därpå hade jag bestämt mig när jag klev upp. Vill han inte åka in idag så åker jag till landet. Jag sitter inte i stan i denna hetta med allt vad det innebär att inte kunna sova på natten av all ilska och besvikelse inombords, av att han luktar, acetonlikt denna gång och av att det är så himla varmt i lägenheten.
Bli frustrerad och besviken på honom. På mig själv. Jag frågade om jag skulle skjutsa in honom. Nej, jag vill inte, sa han. Jag vill fixa detta själv. Ok sa jag bara . Ditt beslut. Jag åker. Han ville få mig att stanna men jag åkte. Kändes bra. Kände lättnad direkt.
När jag pratade med honom på kvällen så hade han lyckats avstå alkohol hela dagen. T om duschat, rakat sig och varit och klippt sig. En ren bedrift i det tillstånd han var när jag åkte. Idag har han klarat sig hittills. Dag 2 som nykter. Full av ångest över vad han ställt till med - igen. Frågar sig hur han kan göra så här. Jag säger ingenting just nu. Behöver ju inte spä på hans ångest just nu. Vet inte om jag är beredd att slänga ut honom heller. Helt obegripligt! Varför tycker jag att det är ok att ha det så här. Blir rädd för mig själv. Vet ju också att gå länge i det här gör att känslorna avtrubbas och gränserna flyttas fram. Samtidigt så vill jag tro att han påbörjat sin väg mot nykterhet och jag inte vill ge honom dolkstöten just nu. På samma gång vet jag ju också att det kanske är han som ska göra jobbet ensam. Orkar jag stå bredvid i denna kamp? Vill jag? Har jag nån energi kvar till det? Orkar jag verkligen ett återfall till?
Jag säger han kan komma hit när han mår bättre. Men känner att jag vill inte vara i denna ångesten efter en period en gång till heller. Det han skapat får han ta hand om. Han är en vuxen man. Inte ett barn som måste tas om hand.

Och kämpa på själv. Känner igen det du skriver om att man också kan ta tillbaka nån eller gå in i det igen, mot sitt egna bättre vetande. När denna man och jag träffades så upplyste han mig ganska omgående att han hade alkoholproblem. Då var jag väl någorlunda sund och min första reaktion var att du är alkoholist och jag är medberoende - en ekvation som inte går ihop. Det var så fantastiskt att träffa dig och jag känner starkt för dig, men NEJ TACK! Vi kan tyvärr inte fortsätta träffas. Och så var det, jag var såå stolt över mig själv att jag handlat rätt för en gångs skull.
Men så efter en månad så hörde han av sig via mail och undrade om vi inte kunde umgås som vänner eftersom vi fått så fin kontakt direkt. Boom! Och så var jag fast och det var jag som var pådrivande i att gå från vänskap till ett förhållande. Som sagt man får hålla i sig i alla räcken som finns för man är sannerligen en fara för sig själv!
Nåväl 7 år senare är jag här och har syltat in mig i medberoendet igen. Väl medveten och jag jobbar med det och gör inte alla dumma saker men som sagt botad är jag långtifrån.
Kämpa på Ullabulla! Du fixar det! Vad du gör ring inte och ha beredskap för hur du ska agera om han mot förmodan ringer dig.