Senaste kommentarerna i forumet

Läste precis i Flygcerts tråd- hennes beskrivning av känslan att vara halv. Precis som hon känner jag mig misslyckad, allt känns så trasigt, alla mina drömmar om en kärnfamilj är borta, barnen kommer aldrig att bo tillsammans med sina båda föräldrar. Alla andra verkar ha det så mysigt på sina familjesemestrar och gör saker tillsammans med andra. Jag känner mig så halv jag också, det gör så ont i mitt hjärta och jag har ibland svårt att se något ljus i tunneln vad gäller detta. Kommer jag någonsin bli lycklig igen? Gör jag verkligen rätt? Fy vad detta svider- förstår nu att detta är en sorgeprocess som man måste gå igenom bit för bit.
Har varit ute på lite festligheter de gånga veckorna och det har varit både kul och mindre kul- väldigt roligt att träffa gamla kompisar. Men det som gör on är att komma hem till deras familjeidyller där deras sambo och fina barn finns där dagen efter när gårdagskvällen är förbi- de har någon att krypa ner med i sängen, någon att prata med, någon att dela sina upplevelser med.
Fy vad bittert det låter....... Men idag är ingen bra dag.

skickar en lång, varm tröstekram till dig och en sommarbukett med blå och vita blåklockor, malva, salvia, pion, vildoregano och nån liten kvist lavendel - allt från min vildvuxna trädgård. Kram, kram min fina forumvän och livsvän / mt

Ikväll kommer barnen till mig... och det gör så ont, så himla ont - att jag inte får se dem växa upp på heltid, att jag är där halva tiden, att det alltid kommer vara "varannan" av allt: jul, påsk, midsommar, födelsedagar, sommarveckor... att barnens pappa och jag inte lever ihop, att de måste göra allt "varannan" och "halva tiden" - att de inte bara kan få ha oss båda två... Är så ledsen - och känner mig så dum och otillräcklig: barnen är ju hos mig halva tiden och hos "pappa & farmor & farfar" den andra halvan och det känns så pissigt; å ena sidan har de det lugnare idag och på detta sätt finns inte pappas utbrott på samma sätt, men vad händer den dagen då 75-åriga farmor & farfar inte orkar/klarar att köra 30 mil enkel väg för att bo ho pappa då han har barnen? Eller kommer han ändra sig och bli den där "snälla, bra pappan"? Han säger ju till mig att allt är bra nu, men ändå kommer ju då och då små utbrott mot mig, dock mycket milda jämfört med när vi bodde ihop...
Det gör så ont, och jag vet itne ens om barnen vill komma till mig idag - allt är ju fantastiskt hos "pappa & farmor & farfar": barnen berättar om alla saker de får (och är själva förundrade...) och om allt de får göra, och jag är inte med i den stora köpfesten, och det märks att jag är mycket "hårdare" (mer konsekvent?) med vad man får/kan göra och inte... Det gör ont i mig, sååå himla ont...
Och dessutom är jag ledsen över Den Förbjudne Mannen - önskade så att det skulle vara "på riktigt" - det var så många saker som kändes så rätt, och nu känns det mest som att jag blev lurad - var han bara ute efter flirt, brukar han hålla på så här, var alla hans ord om oss bara tomma ord...? Känner mig så ensam - alla vännerna (som dessutom är mycket dåliga på att höra av sig, bjuda in mig osv) lever lyckliga familjelivet - och det känns så omöjligt att jag ska träffa någon som vill vara med mig...
Ja, ledsen-dag...

Och sommaren är min - njuter av salta bad, sol, mitt hus och min trädgård, barnen och ledighet!
Arbetar mycket med att njuta av nuet!

Tänker mycket, väldigt mycket på Sorgsen - om du läser detta så ska du veta att du finns i mina tankar, varje dag!!! Känner så med dig, fick gåshud när jag läste om din förtvivlan i ditt förra inlägg. Önskar så att du ska få lugn och harmoni i ditt liv!

Jag drömmer om och längtar efter Den Förbjudne Mannen - men det verkar som att det är över... Kanske var han bara ute efter lite sommarflirt...?! Hör på omvägar att hans sambo letar annan bostad, men jag vet inte säkert... och jag har tagit det säkra före det osäkra och raderat alla hans meddelanden, hans nummer och allt sånt, så jag ska inte heller höra av mig... Vilken lycka att jag fick känna en liten vindpust av kärlek, att jag kunde bli så "fjärilar i magen-pirrig" igen!

Kramar

Trots att ambitionen finns där.Trots att kunskapen om medberoende och vad det gör med en börjar sjunka in.Att gå igång hela tiden och att tankarna får snurra hejvilt fast man borde kunna släppa taget.Man kanske visserligen har kommit en bit på väg i sitt tilflrisknande.Man ser sitt eget agerande lite mer utifrån men man agerar ju likafullt korkat fortfarande.Jag är i precis samma sits och har en man som faktiskt av egen maskin lämnade det kantrande skeppet.Det är min enda räddning i det här.Hade det varit jag som gått så hade jag klistrat ihop trasorna för länge sen och varit kvar i relationen.Nån liten spillra av stolthet kanske jag ändå har kvar.

Ändå är handen nästan på telefonen för att jag ska ringa och kolla och föreslå och fråga och styra och ställa.Men jag håller mig.För det inte sagt att jag skulle stå emot ens ett dygn om han ringde och ville komma hem.Jag hoppas bara att han är så ståndaktig så han håller fast vid detta.Jag har inget vettigt att säga dig Squesa mer än att jag känner igen varje rad och att jag kämpar varje minut varje dag för att agera som jag vet att jag ska agera.Det går faktiskt hyfsat ändå även om måendet svajar upp och ned hela tiden.
Liten pyttebit varje dag trots måendet har jag klarat att bygga på min rustning.Jag har människor runt mig som också har kunskap och som gång på gång upplyser mig om att jag inte kan göra nånting.Men då hittar jag på nya argument till varför jag kanske ska få göra nånting,men de är vänliga nog att smula sönder det jag säger.Jag tror att varje alkoholist har sin historia som gör att just han/hon inte passar i en viss typ av behandling eller åtgärd.Eller nån sida som ger de förmildrande orsaker till sitt missbruk.Vare sig det är en diagnos eller upplevelse i barndomen osv.Men det förändrar ju inte faktum att de dricker för mycket och måste sluta.Men vi(läs jag) tar så gärna hänsyn till alla dessa aspekter för då måste inte jag agera/ta ställning och förändra situationen som jag lever i.Jag önskar dig all lycka i dina fortsatta funderationer.Jag hoppas du kommer fram till en bra lösning.

Ja nu var vi här igen... Jag vet jag skrev en massa här i mars när det var senaste perioden (infernot) Nu hittar jag inte inläggen, de måste ha blivit raderade på nåt vis. Hursomhest då söp han i nästan 3 veckor och tog Sobril samtidigt och var helt utslagen. Hittade honom en gång liggande utanför dörren till källaren helt livlös, men fick på nåt sätt liv i honom och fick honom upp i lägenheten. Det hela slutade med att de kom hem från hans jobb och tog med honom till TNE, där han var en natt och sen skrev ut sig själv, med risk för kramper m.m.
Efter detta var min botten nådd kändes det och jag var övertygad om att om han inte åkte in på behandlingshem nu så skulle jag lämna honom.
Det hela slutade med att han skulle äta Antabus i minst ett år samtidigt gå på samtal ACT hos sin alkoholterapeut på Beroendekliniken. Den terapeuten lyckades också övertyga mig att detta var minst lika bra som behandlingshem. Att det faktiskt inte var så hög procent som blev nyktra efter behandlingshem utan att detta alternativ var minst lika bra. En lång period av nykterhet var bästa metoden. Vad har ni för erfarenheter av behandlingshem? Det verkar som de flesta som jag mött på Al-anon vars män slutat varit på behandlingshem och går på AA. Har ni erfarenhet av att Antabus funkat?
Det skrevs ett kontrakt med jobbet om detta, samt att han måste kontakta företagshälsovård från första dagen om han sjukskriver sig. Lät ju bra och jag stannade.
I början av juni förstod jag att hans alkoholterapeut skulle bli sjukskriven p g a nån operation och sedan ha semester. Sedan började han prata om att Antabus skulle han sköta själv under semestern. Och det tror du ska funka? sa jag bara då.
En del av mig hade lust att säga att jag kan se till att du tar Antabus, men en annan del kände att detta är att gå in i medberoende och kontroll och jag får släppa detta och lita på att han tar sitt ansvar. Han säger ju att han inte vill hamna där han var sist.
Ledsen att jag behövde ha rätt i mina farhågor. En dryg vecka innan vår semester skulle jag åka ner till min stuga för att hälsa på en barndomskamrat som var hemma på tillfälligt besök från utlandet. Söndag till måndag. Ringde hem på söndagkvällen när jag kommit fram och fick en känsla av att han kanske ev druckit, men kände att jag har säkert fel. Efter 3 månaders nykterhet.
Dagen efter när jag kom hem på fm så visste jag att han kommer vara hemma. Jag önskade jag kände fel, men tyvärr hade jag rätt och där satt han med en öl framför sig. Hade tagit en semesterdag. Du kan vara lugn jag ska gå till jobbet i morgon. Jo det gjorde han.
På fredagen när vi jobbade sista dagen före semestern var han helavig. Vi möttes på stan för en fika och han var så vresig och han såg inte fram emot semestern och vad skulle vi göra i stugan? Och han var missnöjd med sig själv, med mig. Jag var inget stöd för honom och lyssnar inte på honom. Kände att jag blev jätteledsen, jag har ju varit lite för mycket stöd för honom och jag lyssnar. Men jag känner att jag är trött på att lyssna på samma tugg och samma missnöje med sig själv hela tiden. Och om jag föreslår att han ska gå till en terapeut för att ta tag i sina övriga problem som inte rör alkoholen så blir han jättesur och säger att jag kan inte gå till en massa terapeuter. Jag har redan varit hos flera. Han har provat så mycket.
Ja men han har inte provat AA (varit där max 2 ggr) För det passar inte honom. Och inte Behandlingshem för där passar inte han in han är för känslig.
Hans lever inte i förnekelse utan erkänner villigt sitt alkoholproblem utan vidare, men jag misstänker att det är också ett slags försvar. Då tycker folk han är så insiktsfull och klok.
Men han gör inget radikalt åt sin situation.
Detta med Antabus har han provat tidigare och han lyckades laborera med det så han kunde dricka och det var det jag visste och misstänkte att det inte skulle funka.
Ja han blev ju rejält rödflammig och mådde säkert dåligt först när han drack den här omgången, men det är visst inget hinder.
Hursomhelst han skulle inte med till stugan. Jag kände att jag stannar inte för att passa på att han inte dricker. Jag kan inte hindra honom och det är inte min uppgift. Försöker ju att inte gå in i mitt medberoende. Nä han skulle inte dricka bara vara ensam en dag eller två så skulle han komma efter. Redan dan efter hade han druckit.
Jag sa bara till honom att sluta nu medan du kan annars kommer du att dricka i två veckor och sluta på TNE som sist och kanske riskera jobbet. Han var ledig två veckor och sedan jobba en.
Ja nu har de två veckorna gått och han har supit hela tiden. Jag har bönat bett i början, men sedan har jag börjat känna att jag måste bryta mitt mönster.
Jag har sagt att om du slutar dricka och väljer att vara nykter kan du komma hit och vara här för att byta miljö. Hans pappa har sagt han kan köra hit honom om han väljer att sluta dricka. Han har ringt nästan varje dag och sagt att imorgon kommer jag, för att varje morgon ringa och säga att han ställt in för att han tagit öl igen, för han har sån ångest.
När hans pappa inte kunde erbjöd jag åka hämta honom (10 mil bort) Medberoende jag vet! Efter en vecka kände jag att nu är det nog. När han ställde in igen för han druckit så sa jag bara att nu hämtar inte jag dig. Tåget har gått. Du väljer alkoholen.
Nu ringde han igår och undrade om jag inte kunde hämta. Nej det gör jag inte. Jag har också sagt att jag inte vill prata med honom i telefon om han är full. Du kan ringa mig när du är nykter och har för avsikt att fortsätta vara det. Han har ju ringt ändå varje dag men jag har ganska snabbt avslutat för att inte gå in i en massa tjafs. Jag har sagt att jag inte vill leva så här längre. Varför ska jag ge fler chanser nu? Jag har gett honom mängder av chanser i 7 år.
Han är ynklig nu. Kan inte sluta säger han? Men varför ska det vara min uppgift att se till att han blir nykter. Jag har daddat honom i ångesten efter hans perioder varje gång och det sa jag också sist att det gör jag inte längre. Ändå lyckas han utverka att jag säger att han är välkommen hit där jag är, fast jag vet att jag mår bäst ensam.
Fast det kanske också är självbevarelsedrift. Jag ska också upp och jobba på måndag och jag vill inte heller att han sitter där och fortsätter att supa och jag möts av det när jag kommer hem igen.
Jag har sagt om han vill leva så här så måste han bo på egen hand. Han väljer alkoholen varje gång. Den kärleken är uppenbarligen större än till mig.
Nu är han ynklig förstås. Han ringer och tjatar om att han inte vill leva själv. Han vill att vi två ska fortsätta. Vi har det ju så bra ihop. Ja det är hyfsat när han är nykter, men det är en massa andra saker som gör att jag upplever att jag anpassar mig till honom mer än jag lever det liv jag vill leva. Inser att jag tappat bort mig själv igen under de här åren.
Jag vet en massa om medberoendet. Och jag jobbar med det men faller dit ideligen. En sak som är jobbig är att han aldrig vill följa med nånstans eller att vi kan ha folk hemma. Ibland säger han att han ska med, men när den dagen sedan kommer så backar han alltid ut i sista stund och jag får gå själv. Jag gillar att vara social med andra också inte bara vara han och jag jämt.
Känner att jag ändrat beteende lite. Är mer tuff mot honom nu, men frågan är om jag orkar. Kommer jag med tomma hot igen? Kommer jag köra ut honom? Känner mig skyldig på nåt vis också för att jag är delaktig i att vi flyttade ihop och han släppte sin lägenhet och sina köpoäng. I vår stad är det jättesvårt att få lägenhet.
Törs jag ge honom en chans till? Och varför skulle det funka den här gången? När det inte gjorde det sist då alla möjliga hemska saker hände honom. Och mig.
Imorgon måste jag åka hem och möta honom och den misär han är i. Lägenheten är säkert i toppskick. Han håller en jävla ordning omkring sig och städar hela tiden när han dricker men ändå. Jag är så besviken och samtidigt känner jag mig uppgiven. Eller kanske maktlös. Har jag äntligen fattat att jag inte kan göra nånting?
Eftersom jag levt 12 tillsammans med en annan alkoholist tidigare och det tog många år för mig att bryta upp och flytta, så blir jag rädd för mig själv att jag nu återigen går här och inte kommer till skott, utan flyttar fram gränserna igen och igen och ger chans på chans. Varför har jag inte lärt mig nånting?
Verkar ju vara så att en alkoholist inte slutar förrän han blir lämnad. Eller kanske inte då heller. Börjar inse att han kanske aldrig kan sluta och är på väg mot sin undergång, med eller utan mig.
Känner ändå att jag lyckats att släppa kontrollen mer än jag brukar. Jag är här och nu i stugan på semester. Jag har det bra. Jag har tagit hand om mig själv. Ätit bra, nyttigt. Inte ätit godis eller choklad som jag gärna gör för att döva känslorna. Har kört pilates, yoga, mediterat och tagit promenader. Umgåtts med min kusin. Legat ute på en klippa vid havet, badat och läst. Känner att jag tankat energi och börjar hitta tillbaks till mig själv. Tacksam ändå att jag fått dessa veckor för mig själv. Att vara ensam och leva själv är inget problem för mig. Levde ensam 16 år innan denna man. Men ändå så otroligt svårt att göra slut på en dålig relation och stå upp för mina behov. Att det ska vara så svårt!

Nej jag kan inte ha de så här. Men om jag förtränger det jag vet, låtsas som ingenting så är han idag helt fantastisk och jättegullig? Han pratar trevligt om vad vi ska göra, erbjuder sig att fixa saker som jag bett han att göra länge mm. Så då låtsas jag må bra och att allt är bra bara för att orka lite till. Men inuti är jag så sårad :( jag orkar inte konfrontera han med det nyaste lögnerna jag vet om. För de gör allt bara jobbigt. Han jobbar i Norge varannan vecka och hemma en vecka, och det är så skönt när han är borta! Men jag kör på ett tag till och spelar med, tills jag samlat nog med kraft. Jobbigt bara att när han är snäll och jag får dåligt samvete och tycker synd om honom!

Jag ska ta och köpa den där boken och läsa, verkar vara bra och nyttig att läsa.

Såg i din tråd att det går bra för er just nu :) är glad för din skull och hoppas det fortsätter så! Tack!

Skriver

igår va de igång igen... han fick oväntat besök från sin hemstad så de va vår stad runt igår kväll
så de är 3 gånger den här veckan han har druckit sig berusad allt från 5-6 starköl till mera de här dagarna...plus kommit hem på morgonen

kändes inte bra o få ett glatt sms om att hej o hå nu kom min vän till så vi ska ut... vi hörs senare....

O jag ringde... o det är där jag börjar fundera på om det kan va någe som gör att jag är kvar... som om jag acepterar det här då jag ringer eller ens svarar då jag vet han är ute o är onykter! De kändes inge bra o prata med han o lyssna till en glad o onykter han där han ville berätta kvällens planer o va de haft för sig o skulle ut nånstans.... va ska jag lyssna på det för

bara dagen innan sa jag ju hur jag kände om det här... o då ska han vilja prata igen då på fyllan.... ringa vid hemgång mitt på natten

Ja det är verkligen en process
Det är bara kämpa

Vad skönt det måste kännas för dig att han verkar ha insett att han behöver hjälp. Hoppas verkligen att det går bra!!
Jag håller tummarna för er!
Många kramar!!

Det vände från en dag till en annan... När allt var som mörkast och jag inte såg någon framtid. Helt plötsligt ville sambon ha hjälp. Efter terapi och regelbundna möten varje vecka har vi nu snart haft en nykter månad. Livet har återvänt till det normala. I samband med att drickandet upphörde så försvann lögnerna, elakheten och vredesutbrotten. Jag ser mer och mer av den mannen jag levde med innan alkoholen tog över honom. Kvar finns bara en liten ökad känslighet och mer lättretlig men även det avtar för varje dag. Förändringen är helt overkligt! Är den för bra för att vara sann ropar att mina hjärnspöken. Finns de som slutar dricka från en dag till en annan och har jag turen att det är just min sambo som gör det valet? Han har så klart en lång resa kvar men just idag tänker jag bara vara glad och njuta av den ro som jag har i kroppen.

Förändringen du vill ha kommer nog tyvärr inte att hända av sig själv... Känner igen allt du skriver. Till slut tyckte jag att lögnerna var värre än själva drickandet. Tänkte ofta "vad finns kvar av en relation när allt förtroende är borta". Läste en bok som heter jaget och missbrukaren, den beskriver den förändring av personlighet som alkoholisten får på ett väldigt bra sätt. Skönt att du har vänner att prata med! Håll fast vid de som är viktigt för dig och du mår bra av! Låter som en förändring är på väg.. Du har inget ansvar mot dina svärföräldrar att ta hand om deras son som behandlar dig så illa. Det kan de göra själva! Du är värd så mycket bättre!

Dessa lögner alltså. Hur kan jag ens stanna, och hur kan jag hålla tyst? Undrar mina närmsta vänner som jag berättat för. Han är ute och festar när han säger att han jobbar. Han flirtar med andra och verkar vara sexberoende och ett stort bekräftelsebehov själv. Han är medlem i nån sexsida på internet där han kommenterar och chattar med andra.
Spelar ingen roll vad jag än säger, visar bevis på att jag VET han har bortförklaringar och blir arg (så uppenbart). Det här har pågått länge men jag ville inte skriva de förut :(
Fyfan! Nu är de nära! Äckelpäckel vidriga omogna snusk :(

än vad omgivningen trodde var han nykter.Han gav sken av att vara torr i 1.5 år och idag så fick jag svaret att ungefär 6 månader hade han klarat det.
Inte konstigt att han mått uselt och varit så trött av att leva i sitt dubbelliv.Så mycket frågetecken som har rätats ut och så mycket av min egen känsla av förvirring i att vi ändå inte nått varann under denna nyktra period,när nu allt skulle bli så bra.

Ringde i morse/fy mig..) för att försöka fånga honom innan återställare.Nästan nykter men fortfarande småkaxig och han mådde ju inte alls dåligt.Men jag höll mig från att ge goda råd,ställde bara den enkla frågan,vad han skulle göra nu åt detta? Vet inte var svaret som han nu kört med som svaret på hur han ska lösa sitt mående de sista två åren.Och det är en vuxen man.Sjukskrivit sig för andra gången på kort tid från anställning som på inget vis är trygg.Mår ganska bra trots läget,kanske för att jag fått svar och för att jag hållit mig från mitt vanliga mönster.med undantag för det lilla telefonsamtalet då.
Men ibland måste man få ge efter för sin egen plåga också.

har jag fått rådet av klok kvinna i samma sits.Stäng den i den takt du klarar det men försök hålla glipan mindre och mindre.Dörren kommer ändå att smälla upp på vid gavel ibland när han når in i ditt medberoendehjärta.Men sen kan du stänga tillbaka den till den lilla glipan.Då är det mindre som slinker igenom och kan skada dig.

Skriver lite...

jag har sagt vad jag känner, att jag är besviken på hans val, o hur det fått mig att känna mig, även sagt jag kan inte göra nåt mer åt hans val...
sa att jag blir ledsen att nåt fint väljs bort pga att han vill fortsätta drickandet...

det var viktigt för mig att få ut det. O jag sa också att det känns jobbigt att ens bry sig. O att jag får kämpa mig framåt.
Det känns lättare idag när jag sagt vad jag tycker.

Det har gått framåt nu i allafall, vi har inte sets, jag har inte åkt dit, inga älskar dig sms, inga sakna sms...
så ja bör vara stolt! En del av våra vänner menar på att varför ens ha kontakt? Jag tycker det jag åstakommit räcker just nu... orkar inte med nå annat nu. Sen fattar en del inte att ja l han haf samma umgänge... vi känner andra förutom det med. Så de är inte bara att lätt skita i han heller... vart vi än är så råkar vi på varandra. Orkar inte med o höra skit i o ens ha kontakt :/

Jo jag börjar berätta för andra att det är slut mer o mer...
o med det att ha barn med i bilden förstår ja mycket väl, att det är mycket mer komplicerat än utan.

Kram tillbaks

Vad har du för alternativ? Vi vill ju ha förändring! Bra om lägenheten ni bodde i tidigare finns kvar för dig. Allt kommer lösa sig när du blir fri från detta... Strunt i tankar på ekonomi i sånt just nu. Heja dig!

för fylla och tyck synd om.Snart har han förmodligen straffat ut sig från jobbet.Jag får hålla i mig i bord och stolar för att inte åka ned och försöka fixa läget.Jag kan som tur inte pga olika anledningar.Men i min hjärna jobbar jag på att hitta lösningar för att försöka hjälpa honom.Jag ska försöka hitta på någon ramsa typ:
Har han ringt mig?-nej
Har han bett någon om hjälp? nej
Verkar han själv försöka agera för att komma ifrån det läge han är nu?-nej
Vad säger det mig:gör ingenting-låt honom falla ner i sin egengrävda grop och förhoppningsvis må riktigt riktigt dåligt.

Att jag inte ska fixa det!! Tänk om jag inte är tillräckligt stark!!

Känner också igen mig, som nån sa till mig förut när jag skrev här första gången: läs andras trådar så ser du att det är nästan samma mönster hos alla.
Jag vill lämna men är inte redo än :( har två små barm ihop med min sambo, bor i hus och allt känns så komplicerat. Får dåligt samvete av tanken bara, men vill inte leva detta liv.
KRAM och styrka till dig!

Umgås med bra vänner, berätta för dom du litar på. Det är en stor befrielse bara att kunna prata om det med en vän även om det i början är jobbigt att erkänna. Jag berättade nyss för en vän, var dock inte lika jobbigt då hon sitter i ungefär samma situation. Men nu kan vi tillsammans bli starkare och jag känner att jag inte blir lika sårad själv när han gör nåt. Jag har släppt lite och tänker att han får skylla sig själv mm. Nu har vi två små barn ihop så hade vi inte haft barn så hade jag varit färdig och kunnat lämna. Men de tar tid och är mer komplicerat med barn känns de som.
Hoppas du kommer kunna gå vidare snart! KRAM

Det är jag som måste släppa han psykiskt....
att jag bryr mig så mycket.... jag är rädd
vart helg förstörd över att han skicka sms nu kl halv fem att han va hemma... full o nu 2 dar denna vecka

det är det som ja bör jobba bort, att det inte påverkar mig...
trodde det skulle räcka med att inte va ihop, sluta sova o ha sex o tala om för andra nu att det är slut.... men det här är kvar... att jag blir så ledsen o arg över hur han beter sig

Men vi är med dig Trojja i precis samma båt.Vi är alla mindre värda än den smörja de häller i sig.Trots att vi är begåvade vackra,värda att älskas och framför allt otroligt välvilliga till vår korkade alkis.Men det fattar de inte.Utan att blinka väljer de det som de helst vill ha nämligen alkoholen och det är så fruktansvärt surt att ta.Men när man till fullo tar in den beska sanningen så blir det faktiskt lite lättare."När du utan att bli rädd törs se hur mörkt det faktiskt är så börjar det redan ljusna"

Har så mycket jag vill berätta för min sambo om hur jag känner, men jag törs inte :( det finns aldrig nåt bra tillfälle, antingen vill jag inte förstöra dagen om han är på bra humör, eller så vill jag såklart inte ta upp nåt när han är arg eller full.

Han är för de mesta sur och irriterad nu för tiden, han hatar när jag jobbar helg och straffar mig då genom att vara sur och extra lat, och jag säger inget..

Jag känner att jag blir starkare och starkare ibland men så en del dagar så störtar jag ner på botten och mår dåligt och ger upp. Jag orkar verkligen inte ha de så här mera :( nu är drickandet inte ens de störst problemet känns de som, nu är det hans beteende. Jag skiter i hur mycket han dricker, han får gärna dricka varje dag bara han håller sig borta från mig och barnen!

Jag vill ha massa kraft nu så jag kan berätta och ställa ett ultimatum: sök hjälp, eller fortsätt som du gör men ENSAM!

Jag önskar att jag hade en sambo som respekterar mig, som accepterar mig för den jag är, som jag kan känna mig trygg med.

Skitpisshelvete! Jag blir så trött :( jag vet att det här bara är en kort period i mitt liv, och att jag förhoppningsvis bara blir starkare av det här. Men jag vill ha förändringen nu, och jag vill att det händer av sig själv.