Senaste kommentarerna i forumet

Tack för svaret! Idag blev han ännu sämre än igår,han började kräkas blod (brunt)rätt ut i handfatet o blodklumpar kom ut. Han var rädd,jag livrädd,barnen såg på. Jag körde fort till akuten,de tog in honom direkt,bår,dropp,spruta mm. Så nu är han inlagd. Läkaren frågade rakt ut-hur länge har du missbrukat alkohol. Han sa i somras,fast det är många år. Nu väntar jag oroligt på telefonsamtal från honom o resultat från alla prover de tog. Imorgon ska de ner med kikare i magen. Hjälp vad orolig jag är,men skönt han får hjälp!

Sociala mynfigheter kan ta lvm om det är fara flr liv och hälsa.

Det behövs ingen remiss för behandlingshem men det bygger ofta på att den som har problem själv vill ha hjälp. Kontakta tex Nämdemansgården om du vill ha mer info. Finns flera olika behandlingshem att vända sig till.
Lycka till!

Helt otroligt men vi har haft 50 nyktra dagar här hemma. Känns inspirerande att räkna dom på något vis. Det kanske inte låter så mycket men om man är van vid fylleslag hemma 3-4 dagar i veckan så är det en stor skillnad. I dag kom jag plötsligt på hur mycket tid jag fått. Jag tror faktiskt att ca 90 % av min vakna tid förut gick åt till att fundera över när min sambo skulle dricka, vad jag skulle göra och hur jag samtidigt skulle dölja detta så att ingen fick veta. Det gör ont att tänka på.
Jag jobbar fortfarande med mitt medberoende för nu när jag fått känna hur livet ska vara vill jag aldrig tillbaka. Jag börjar bli friare i tanken, ger plats åt annat. Utan att på något sätt tro att det är över så känner jag för första gången på länge framtidshopp.
Forumet har hjälpt och hjälper mig mycket.
Kram till alla fina människor här!

Skönt att höra från dig... Hoppas samtalet gick bra så ett du känner att du kan få den hjälp du behöver.
Du är så tydlig och klar i att han inte kommer sluta dricka. Det låter som du har rätt. Du borde verkligen inte bo kvar där. Jag vet så väl att det är lättare sagt en gjort men jag tror verkligen du skulle behöva ett hem, en trygg plats som ger ro. Du/vi skrev mycket om förändring förut. Det är dags för det nu!

Aeromagnus,visst är det så som du skriver.
Allt stämmer så bra in på min sambo, jag vet inte hur många semestrar han har förstört med att dricka. Man har alltid haft en klump i magen när man åkt på semester för man vet hur det blir.
Den här sommaren är den första som vi inte åkt någonstans och det är ku tråkigt men samtidigt skönt.
Han förstår inte att han har problem och vill därför inte ta imot hjälp så han kommer aldrig att sluta.
Han går och små dricker nästan varje dag, det märks så väl men han tror inte att vi ser och orkar inte säga nåt heller!

Tack Mittendaliv liv för dina tröstande ord, det värmer!!
Det känns som att det är försent, det tog så enormt hårt att få höra allt min dotter sa!!
Nej jag bär väl inte hela ansvaret men jag har en stor skuld i att det har blivit så här!!
Jag har tyvärr inte kontaktat alanon, har så svårt att ta den kontakten men tänkte ringa till familjerådgivningen i dag få se om jag kan få stöd där.

Flygcert, jag känner så väl igen mig i allt du skriver!!
Det känns verkligen som att livrätt slut och man vill bara dö men man vill/ vågar inte ta sitt liv heller.
Känns så skönt att det kan finnas en möjlighet att få det bättre även fast det känns väldigt långt borta just nu.
Du har varit så otroligt stark som har klarat dig igenom allt det här!! Du ska vara stolt över dig själv!!
Jag ska försöka att tro på dina ord att det blir bättre!!!
Kram till er alla

Detta är klassiska symtom på alkoholförgiftning (inget dödligt bara jobbigt). Alkoholen går ur kroppen, abdtinens kommer, man mår illa, svettningar, delirium kan man få. Vatten i massor, vätskeersättning. Jag drack söt dricka flr att lindra abdtinensen. Din man kan behöva hjälp med avgiftningen, få lindrande medicin som stesolid. 3 första dagarna är värst. Du är snäll som finns där men både du och din man måste få stöd av kunniga inom alkoholmissbruk. AA och alanon kanske? Meficin så man inte kan dricka? Om han cerkligen vill sluta så stötta men döm inte. Det sista är svårt eftersom man är ledsen, sårad och mår dåligt.

Tack för svaret,blev jätteglad! Det är skönt att veta att man inte är ensam,även om det förstås är jättejobbigt läsa också. Känner mig rädd o illamående just nu. Maken lovade att sluta dricka fr.o.m. Idag. Jan var helt bestämd att han klarar det själv. Idag skulle han bygga ett staket med en kompis . Han kom inrusandes illröd i ansiktet o sprang rätt in o kräktes på toaletten. Han klarade inte hjälpa sin kompis bygga. Nu lägger han i sängen med en hink bredvid sig. Fått en kopp te av mig. Jag sa du måste till doktorn,ska jag köra dig. -Nej,sa han,jag vill bara vila! Förstår du nu,sa jag . Sluta,sa han,jag vill vara ifred,jag förstår. Nu undrar jag,han har ju kräkts nu varje dag i flera månader ,o sedan druckit vin,sprit,öl efteråt!! Vad är dessa kräkningar ? Klarar han att sluta utan att gå till doktorn? Husläkare känns ju inte så bra ,vart kan man vända sig? Finns det någon som klarat sluta dricka utan hjälp??
Usch vad alkohol skadar! Idag rensade jag bort all alkohol,slängde allt jag hittade! Jag är så orolig nu.

Varje dag utan medberoende gör dig starkare.

Jag är så tacksam för att ni finns<3
Orkar inte skriva något nu men vill att ni ska veta att jag har läst det ni skrivit.
Ta hand om er!! Kram

Det klassiska är att kvinnan backar skriver Adde och jag vet att han menar väl. Men det finns kvinnor som säger nej. Som vägrar leva med en egocentrisk, självömkande spillra till man. Gå nu Sorgsen. Det är mitt råd som du givetvis inte ska följa om det känns fel. Men jag tänker att skit i Alanon. Skit i andra "må bra" sekter utan ta din inre styrka och förvalta den.

Fia

Skriver

han har ringt i allafall, eller mm vi har kontaktat varandra. Ja trodde att när ja berättat ja vart med en annan att han skulle va arg o ta avstånd men nej så vart det inte.... tvärtom nu har han sagt han saknar mig o vill prata med mig om en sak en dag här framöver :-/

Jag blir ledsen, för jag känner för han ju, det blir så jobbigt om jag får höra att han vill ha mig o saknar... vet ibte vad ja ska göra, ja vill ju skydda mig... klart ja ville leva med han men han gör ju saker som ja far illa av o det här har vi kommit till tidigare, han vill prata, saknar, han har tänkt o nu ska det bli annorlunda det ska han visa, sen är det igång igen, ska jag gå på det här en gång till efter allt.... det gör ont i mig o jag blir nere....

funderar starkt på o säga att ja inte vill prata om oss? Känns jätte dumt o ta tillbaka han efter allt vi gått igenom :-(

så skulle jag utan att blinka be honom tillbaka in i mitt liv.Utan tanke på om han dricker eller inte och utan tanke på om han skulle välja att sluta eller inte.Men jag har nånstans ändå nått min gräns för vad jag klarar.Jag kan gå tillbaka till de första åren då han var så underbar i sin gränslöshet och sin mjukhet och hur jag fick se långt in i hans själ när han var onykter/ångestfylld i sitt tillnyktrande.Men nånstans på vägen så började jag se det sjuka i detta och tog mer och mer avstånd från den onyktra personen.Men han fanns ju ändå kvar och därför blev det så svårt att leva kvar i relationen om du hänger med i mina resonemang.Jag levde ju med två personer och trots att jag älskade båda så visste jag att den ena var sjuk.Då var det svårt att ge den sjuka personen näring och gnisslet smög sig in.Där började egentligen mitt medberoende på allvar samtidigt smyga sig in.Den medberoende såg vad som var ett måste,tillnyktring annars dör relationen.Och den medberoende delen av mig jobbade stenhårt utan att lyckas ett dugg och smög samtidigt in den kil mellan oss som gjort det omöjligt att idag klara ett liv tillsammans.Och utan den insikten och den kamp som den medberoende delen av mig fört så skulle jag ändå inte klarat mig så långt som idag.Så det är en himla gegga,men ibland vill jag bara vrida klockan tillbaka när han var alldeles alldeles underbar oavsett om han var nykter eller onykter och vi båda levde i någon sorts fylleparadis.

Tack, mycket bra, det är nog så som du skriver, att kontrollanten (den medberoende) egentligen står i vägen för det liv de vill leva. :( Och skuldkänslorna förstör relationen. Man kan jobba med sig själv utan att ställa ultimatum, men det är nog svårt när man lever under samma tak. Att vara ifrån varandra är nog bästa förutsättningen för att tillfriskna på varsitt håll.

Det är sant, förstår precis hur du menar, han måste nog i sin botten innan han kan göra sin vändning. Och jag vet hur jobbigt det är att leva med någon som alltid har alkoholen i sina tankar. Nervös och rastlös i sin nykterhet. :(

Den alkoholberoende behöver lära sig se skillnad på sina personligheter, och uppmuntrar omgivningen den friska delen utan att kontrollera, så kan personen förstå att den fortfarande är en person som andra vill ha i sitt liv, förutsatt att han eller hon är nykter! "Dåligt beteende" som onykterhet väljs bort. :)

på alla möjliga varianter på hur vi ska hitta varann igen.Samtidigt så är jag så helt klar med den druckne fd sambon att jag har inte längre det alternativet kvar.Dvs att umgås med honom så länge han är kvar i sitt gamla liv och i sitt gamla tänk.Vi kommer ingenvart där.Det skapar frustration och lidande för oss båda då jag inte pallar att leva med honom när han innerst inne vill dricka.Men kanske om han sträcker ut en hand åt mitt håll att vi kan börja resonera..Men jag ser inte ens ett litet finger som lockar på mig.Så han har en lång bit kvar att ens vilja ta tag i sin situation och jag är inte alls säker på att jag finns med i hans framtid ens om han väljer att försöka leva nykter.Men tack för förslaget,jag behöver alla friska vindar utifrån för att orka.Kanske kanske om jag får höra att han håller upp ett tag att jag vågar närma mig och kolla om jag finns med i hans livsplaner.

Alltså en aktivitet som ni gör tillsammans när han är nykter, menar jag.

i sitt medberoende av alkoholisten så blir man också fienden.Dvs den som håller alkisen från den fina vännen alkohol.Jag upplevde ganska omedelbart efter mina krav på avhållsamhet att de känslor han haft för mig plötsligt nästan upphörde.Jag har nu två år senare frågat och fått till svar,att javisst blev jag den som var hindret för att han skulle få dricka.Trots att han tog beslutet själv till sist ett par månader efter mitt ultimatum och efter eget förfall.Men nånstans på vägen gjorde han om sanningen till att det var jag som hindrade honom att leva det liv han ville leva.Så det är ju faran med att ställa ultimatum som man innerst inne inte vill hålla.Jag tror att man ska tänka till innan man häver ur sig krav.Även om de känns välgrundade så måste man försöka granska anledningarna.Gör man det för att man helt enkelt inte pallar längre och menar allvar så är det en sak.Eller gör man det för att man vill få personen att sluta missbruka?Är det av den anledningen(vilket de flesta troligen skriver under på) så håller det nog bara ett tag.Sen står man väl där med alla sina rimliga krav på hur ett förhållande borde se ut med vänskap ömhet och tillit.Alkisen blir ju hela tiden påmind också om att just nu så kan de inte leverera detta och i nyktra stunder så ger det antagligen dåligt samvete och ångest.

Om då relationen tar slut så slapp man ju då både kontrollanten och den som skapar dåligt samvete.Så nånstans finns ju detta också att de kanske till slut inte orkar hålla relationen ens på halvfart.Till slut så är det ju knappt en relation längre.Jag kände till sist att jag mer var en belastning än en tillgång och funderade mycket på detta.?Till slut frågade jag:Om jag inte längre ger dig glädje i ditt liv och du tycker att jag är en belastning så måste du säga ifrån.Jag kan inte leva i relation med dig om det är så du ser på mig och oss.Han sa,jag ska fundera.Sen kom då svaret på detta några månader senare efter det andra(kanske 20:e) återfallet.Och då valde han att bryta.Sen kan man då vända och vrida på detta beslut hur många varv som helst.Om jag inte ställt ultimatum,om jag jobbat mer med mitt medberoende osv så kanske jag inte suttit ensam nu.Han kanske inte heller aktivt skulle jobba på att supa ner sig vilket han gör just nu i sin ensamhet.Men samtidigt får vi ju båda tid att tänka och reflektera.Det klarar man(iaf inte jag) samtidigt som man lever tätt ihop.

Du får ta mitt samlade mummel och föra över vad som är förenligt i din relation och kanske någon liten bit kan vara till hjälp.

Jag vet inte hur du känner men du kan ju ringa honom och är han nykter kan du föreslå någon aktivitet som inte utsätter honom för frestelse att dricka, typ åka till havet/skogen, picnic med kaffe och baguette (eller vad man nu gillar). Är han onykter när du ringer så be honom ringa tillbaka när han är nykter. Det sägs ju att man ska uppmuntra den friska personligheten och ignorera den sjuka. Svårt, jag har själv inte kommit dit, men är nog värt att pröva. Då märker han att du ser skillnad på hans personligheter och att du bryr dig om den friska delen hos honom.

Ja Ullabulla, jag har också tagit till mig just det: Gör ingenting! Upprepar som ett mantra inombords ofta, för att inte ingripa, komma med råd osv.
Erbjöd mig till slut hämta honom hit till landet efter 3 dagars nykterhet. Han säger jag räddade livet på honom. Möjligt. Men han hade en massa chanser att bli räddad innan dess som han inte tog. På nåt sätt kände jag ändå att jag ska inte lämna honom nu. Hur jävla konstigt det än. Tror jag att det ska bli bättre? Eller är det bara en illusion igen?
Hursomhelst så har jag inte mått dåligt i mitt beslut. Jag har försökt att inte ta hand om hans ångest och att han får lösa sitt själv. Men det är hursomhelst så jävla jobbigt att vara i detta ångestland ändå. Jag känner mig också riktigt arg inombords. Det är ju detta som gör mig så ångestfull och maktlös redan i inledningsskedet. Det är inte bara en suparperiod på 2-3 veckor att ta sig igenom. Det är 3-4 veckors ångestlidande och sömnlöshet och tjatande om hur dåligt han mår.
Nu säger jag ju att detta har du ju valt att skapa själv. Jag tycker inte synd om honom. Han får lida.
Han bedyrar att detta är sista gången. Tror jag honom. Nej hur kan jag det? Det är som jag säger till honom, endast tid som kan få mig övertygad.
Försök komma ihåg hur du mår nu då, när du får en ingivelse om ett par månader att du klarar att dricka. Slå ner den där jävel på axeln som påstår att du fixar det en gång för alla och kör filmen till slut som någon så vist sa här. Filmen som slutar med flera veckors drickande och en helvetisk ångest och en risk att förlora både jobb och relation.
Är det värt det?
För mig som medberoende och anhörig är ju svaret enkelt. Gud så trött jag är på detta!

För ditt svar.För jag tvivlar verkligen varje dag, varje timme om detta verkligen är rätt väg.Ändå så vet jag innerst inne att ska vi ha en mikroskopisk chans att lyckas så måste det bli såhär.Och även om vi inte lyckas så har jag påbörjat min mödosamma vandring mot ett självständigt liv utan medberoende..Men jag vill varje dag bara få en liten skärva av honom för att veta att han mår bra och lever.Eller inte mår bra,eller dricker,eller inte dricker.Denna eviga cirkel som aldrig tar slut och aldrig leder nånstans.
Boken heter släpp kontrollen,vinn friheten.Tung bok som man gärna hoppar över stycken som är mest brännbara.Men då får man ta sats och bläddra tillbaka :)

Förresten, vad heter boken av Carina Bång som du läser?

Fruktansvärt svårt är det, men tuff kärlek är ju vad man ska ge en alkoholist sägs det (även om jag själv inte är där ännu). Det är kärlek du ger din fd man just nu, en gåva till både honom och dig. Hade du stannat hade du dragit ut på lidandet och hans sjukdom. Kanske kan han nu nå sin botten och välja att bli frisk, och då vet han att du älskar honom och finns där. Just nu får han den bästa medicin han kan få (trots att du tvivlar), han får chans att höra sin inre röst och förhoppningsvis kraft att göra upp med alkoholdjävulen. All styrka till dig, bra att du satt upp en tid du ska hålla dig undan, det blir då enklare att inte falla för sina känslor. Det är väldigt jobbigt, men du kan hela tiden försöka påminna dig om att du nu faktiskt ger honom de bästa förutsättningar för att faktiskt bli frisk.

Tack, ja det är det jag måste göra,hitta strategier för att inte ta illa vid mig. Hoppet man lever med är ju att den som dricker ska bli frisk, även om det kanske aldrig blir så. Tills man själv kommit till insikt får man jobba med sig själv för att inte dras med i det sjuka, även som du skriver är i stort sett omöjligt att gå in i sin egen bubbla. Det bästa är väl att hålla sig undan och ignorera alkoholen.