Senaste kommentarerna i forumet

Be honom fråga? De går väl igenom resultatet

@Självomhändertagande hjärta till dig

@Sara111
Åh vilket dilemma och "ont-i-magen-beslut", men utifrån det jag läser, så tänker jag precis som Samsung50. Lämna och tänk vilken pangvecka barnen har med dig själv (helt utan oro, vilket barn känner av) och fullt fokus på att andra parten är nykter på barnveckor annars orosanmäler du direkt, om och om igen tills mestadels av vårdnaden är med dig.
Förr eller senare kommer barnen komma emellan på ett eller annat vis.
Vem vet, detta kanske ändrar på fler saker för er till det bättre? Långsiktigt.
Kram

Jag tror inte att man ska behöva nå botten själv först uan sina närmsta. Jag tror att vi anhöriga ska sätta oss själva först och fundera på vad som blir bäst för oss och säga att kampen med tillfrisknande får du stå själv för men jag finns här som fru/sambo/partner men kommer fokusera på mig själv och se var jag landar i det, så får du jobba med dig själv. Betyder ju inte att man ska bryta för det, men viktikgt att stå fast i sina egna tankar om vad som blir bäst för sig själv.
Finns ingen annan som kan bestämma/berätta vilka val som är rätt för dig.
Låter som ett byte av psykolog kanske vore bra? Jag umgås med många psykologer och ska höra med dem vad de säger om detta svar.....
Kram

@has- det är tufft med insikt och skönt att få veta att man själv inte är tokig. Allt jobb som kommer med besked är också tufft att ha framför sig.
Nu har jag fåt inpräntat att det är inte mitt problem utan den persons problem som jag lever med.
Vill personen själv inte sluta dricka/droga själv, finns det ingenting som du kan påverka mer än vara tydlig med hur du vill leva och ha det och vad som blir bäst för dig. Lättare sagt än gjort, men vill den andra personen inte sluta trots det, så tror jag- att stannar man i detta läget- blir man medberoende.
Säger personen i fråga att jag vill verkligen inte dricka mer och aktivt tar all hjälp som finns att få och uttrycker att man förstår vikten av en sjukdom som vinner om och om igen, om man själv inte blir starkare än sjukdomen, då finns det såklart hopp och lättare för dig att stötta!

Önskar dig varmt lycka till och kom ihåg att du är viktigast för dig!

Kram @Fia76

@Snödroppen
Läser nu att du var ute och gick med mannen. Så spännande!
Glad för att du "vågade".
Och för att du "bestämmer" när du känner dig redo.
Njut av livet.
Varm kram 🤗

Jag har försökt leta, men hittar inget.

Tack fina ni för respons!🙏🏼💗 Man vill förstås inte att någon annan ska behöva vara i samma situation, men det är samtidigt skönt att veta att man inte är ensam.

Ja @letlive det är konstigt vad man vänjer sig vid. Själv dricker jag nästan inget och får därför höra att jag ”inte har koll”. Det han dricker hemma är än så länge inte några kopiösa mängder (vad jag vet) och jag upplever honom aldrig som direkt full.

Men tilliten blir ju helt förstörd, speciellt som ens partner tror att man bevakar och kontrollerar bara för att man naturligtvis vet att han inte ”bara tar ett par öl på helgen”. Ibland undrar jag om han fått för sig att han gift sig med någon som helt saknar intellekt?!

Är uppvuxen i dysfunktionell familj och vet att jag har tendenser till medberoende, men har jobbat massor med det innan jag träffade min man för 5 år sedan.

Trodde att mönstret inte skulle upprepa sig igen, men här står man nu…

Tryggheten är att jag vet att jag kommer få tid hos terapeut och att jag vet att jag tagit mig ur tidigare ickefungerande relationer. Så djupa andetag, och ett steg i taget.

Varm kram till er!

Tror du hittar info på nätet Addis.se kanske

Min anhörig har varit iväg och sökt hjälp.
De har tillsammans gjort en Addis.
Jag har fått läsa pappren.
Där står det väldigt klart och tydligt mycket som jag undrat över.
De flesta frågor är besvarade med Aktuell och livstid.
Det framkommer ju att alkoholen är det stora problemet. Men även opiater. Och att han har testat centralstimulerande och även kokain.

Men sista pappret är en beroende kurva.

Man kan se hans debut vid yngre tonåren och att det redan vid 25 års ålder börjat gå neråt sakta men säkert. Varit stabilt några år och sedan vid 45 börjat gå ganska snabbt neråt.
Nu är han 58 och kurvan går snabbt neråt. Jag upplever senaste året som fruktansvärt.

Men vad betyder redan till vänster?
Den nedre är ju hans ålder.
Men den vänstra står bara -och en siffra.
Han är nere på -19 nu.
Vad betyder det?

@has Hej, sitter i en sådan liknande situation. Min sambo som jag varit tillsammans med dricker konstant men klarar jobbet. Så ibland vet jag inte om det är mig det är fel på som tycker han är en alkolist. Ingen nästan vet om vårat problem utan hans äldre bror hade blivit galen om jag inte kunnat säga något till någon. Men det är fantastiskt vad bra dom är på att hålla uppe en fasad.
Jag har funderat i flera år på att lämna men har inte riktigt kunnat tänker tillbaka jämt på dom första 15 åren då vi hade det bra. Men dom senaste 10 har inte varit bra. Det var skönt att hitta detta forum men trist att flera har det som mig.
Vet varken ut eller in hur jag ska göra.

Det där 123-raketen känner man igen. Hade ett liknande samtal med min berusande flickvän idag. Hon lyckas vara nykter i två veckor när hon började sitt nya jobb och har nu druckit sju flaskor vin på fem dagar. Idag när hon kom hem från ICA (systemet) hörde jag glasklirr i ICA-påsen och frågade ifall hon köpt bubbel idag igen. Jävlar vad hon gick igång. Jag är så kontrollerande och oförstående. Konstant missnöjd är jag också. Suck. Jag lyssnar inte på henne längre. Det är beroendet som pratar.
Men det är sjukt hur man vänjer sig. För vi alla vet ju innerst inne att i normala förhållanden ser inte den ena partnern den andra berusad 150 gånger per år.

@has
Hej. 🌹
Jag läser att du påtalat och att ni diskuterat detta, mannen och du. Med din psykolog har du ventilerat. Låter klokt att prata med en utomstående i ditt läge tänker jag.

Håller med bella70 här ovan att man inte kan påverka. Då avser nog hon, min tolkning förstås, - och jag att man inte kan påverka att någon slutar dricka.

Din man har också sagt att han inte kommer att sluta dricka. Han upplevs tydlig vad han "vill". Man vill ju som anhörig gärna få till en förändring, men det är ju den andra som måste göra jobbet. Måste komma inifrån.

Och nej. Du inbillar dig inte saker, du är så att säga den kloka här. Och du är inte tokig. Då någon utifrån kommer och "hotar förhållandet" med alkoholen så tänker jag att det är nära till hands att den beroende i stället för att gå till sig själv, fokuserar på den anhöriga. Som någon slags självbevarelsedrift. Och för att det är beroendets sida.

Min erfarenhet i liknande fall är att det som ovan nämnts inte går att påverka någon, inte heller god erfarenhet av att säga vad den beroende ska göra. Det funkar helt enkelt inte enligt min erfarenhet. (Det jag försökte var att "smyga in" emellanåt nyktra aktiviteter, aktiviteter jag visste han gillade och människor han gillade. Försök få till tanken att man kan göra saker utan. Tyckte jag testade allt ...).

Det här forumet har hjälpt mig mycket, hoppas även du blir hjälpt. Fortsätt gärna skriva. Många av oss delar ju känslor och tankar.

Kram,
och sköt om dig!
💜

Vi är nog många som känner igen detta. Mitt enda råd är att du ser till att få en fil tillvaro. Du kan inte påverka så mycket.
Kram

Känner igen mig i det du skriver! Vi har inga gemensamma barn och mina har nu nästan blivit unga vuxna och jag har pratat med dem om min mans alkoholkonsumtion, att jag tycker att den är på tok för hög och att de själva behöver ta ställning till vad de tycker är normalt, eftersom det inte är vad vi ser hemma hos oss. Men mår fortfarande dåligt över att de får med sig denna sneda bild.

Det är så svårt, speciellt när man ofta får tillbaka att det är en själv som är problemet!

Skickar styrkekramar

@Snödroppen
Tack 😊❤️
Ja det går framåt och det är bra!
Alla tankar och känslor hinner klarna mer nu i mina nyktra och drogfria dagar.

Hoppas du mår bra 😊
Kramar 🌹

@Självomhändertagande
Tack 😊🌹
Skickar kram tillbaka

Tänker att psykologen lyssnar på fakta utan känslomässiga band o inte alltid har rätt men nog är rätt klartänkt.
Var rädd om dig och du är ju vuxen med egna saker att fokusera på så försök att inte bli så involverad i deras skilsmässa - tar ju bara energi.
Kram

I september förra året bad jag admin radera mitt konto. Jag fick ett fint svar som gjorde att jag valde att inte radera min tråd. Jag var rädd för att jag skrivit för mycket, för privat. Att jag skulle ha hängt ut mitt ex och att någon skulle känna igen honom.

Idag tänker jag annorlunda. Det har varit en intressant process att vara här, särskilt det senaste året. Jag har följt med i några trådar och jag är så tacksam för att jag blev kvar.

Nu vill jag skriva om en slutsats som jag har kommit fram till, när det gäller mig. Jag har arbetat med en text som jag funderat på om jag ska pröva ge ut, men jag insåg att den är för privat. I alla fall nu. Kanske när jag går i pension och det är många år kvar tills dess. Det går inte att utlämna vissa sekvenser. Då förstår man inte heller mitt syfte med texten. Utan att gå in på vad som hände en kväll för väldigt många år sedan, men som orsakade att jag blev kvar med mitt ex fast jag egentligen hade gjort slut.

Jag var med om ett trauma. Och jag stod då på medicinen litium. För min tilldelade diagnos bipolär typ 2. Det som hände mig gjorde att jag ville sätta ut medicinen då jag inte var klar i mitt sinne. Jag var apatisk och jag råkade illa ut, pga just detta.

Att jag inte var klar.

För några månader sedan kunde jag knyta ihop säcken. Jag har kartlagt allt och jag har förstått allt, när det gäller mig. Jag fick inte trauma hjälp då jag sökte det. Eftersom jag inte varit i krig och utsatt för tortyr. Men om jag hade uttryckt mig annorlunda, så hade jag kanske fått traumahjälp. Då jag hade utsatts för en viss slags "tortyr". Beroende på hur man definierar det.

Det kanske är skillnad för att jag är kvinna och svensk. Och för att jag är bara en i mängden som är med om detta, i Sverige. Jag har börjat prata om min erfarenhet bland mina närmaste. Och jag hör andra berätta om liknande.

Men jag vet ingen annan som fått traumahjälp. Däremot så vet jag flera som får piller. Jag kan skriva vad de pillerna heter här, men det är inte relevant.

Jag tog mig ur djungeln av piller. Och har varit frisk sedan dess. För en tid sedan träffade jag en man som i sin profession är läkare och psykiater. Han förordar alternativ behandling till psykofarmaka. Jag berättade om en teori som jag har kommit fram till. Att så länge jag stod på mediciner så var jag sjuk. Jag berättade förstås mycket mer. Han bekräftade att min teori kan vara sann.
Jag har även bollat den teorin med en tidigare behandlare som också bekräftade min slutsats.
Jag somnade tidigt igår och vaknade nyss och kände att jag ville skriva ut det där känsliga här, men nu när jag skriver så vill andra ord ta plats.
Egenomsorg. Att ta hand om sig själv. Därav mitt alias. Jag har tagit hand om mig själv sedan ett datum jag aldrig glömmer. Jag insåg att jag höll på äventyra den vackra gåva som livet är. Att få vara här. Jag hade kris och jag valde själv att fly med alkohol då jag såg hur mitt ex flydde med alkohol.
Men jag hade tur. Ett par poliser som brukade vara hos ett par grannar, hörde ett bråk ifrån min lägenhet. Och de knackade på hos mig. Jag var berusad. De tog med mig och körde mig till psykakuten. Jag fick komma till en avdelning. Och där satt jag i en soffa där en annan man satt. Vi pratade med varandra. Det var ett underbart samtal. Som fick mig att förstå, att jag var inte på en avdelning för min bipolaritet. Jag var på en avdelning för missbruk. Jag hade blivit körd till beroendeakuten och jag var ju inte ens beroende. Men det var jättebra att det här hände.
När jag ätit ett par smörgåsar och druckit en kopp te så bad jag om att få blåsa för tredje gången. Jag skulle få gå hem! Men först. Ett samtal med läkare. Det samtalet är det bästa samtal som jag någonsin har haft.
Det fick mig att förstå, att jag som inte behöver alkohol och som har en sårbarhet ska inte dricka. Så jag stoppade. Och jag har kunnat arbeta med mig själv. Ett steg i taget. En dag i taget. För att bli balanserad. För att bli frisk. För att kartlägga mitt liv med psykisk ohälsa. För att förstå hur det ser ut i Sverige. Vården, mediciner och hur Socialstyrelsen rekommenderar piller där man egentligen borde göra som i vårt grannland. Att erbjuda KBT eller annat stöd vid trauman.
Men i Sverige så skrivs det mest ut piller. Piller som kanske lindrar och hjälper. Men i det stora hela kanske det även stjälper. Jag tänker att jag har blivit "räddad" av piller. Men om jag hade fått traumabehandlingen tidigare, som jag till slut fick då jag sökte på rätt ställe, då hade jag haft ett helt annat liv.
Fast ändå, jag älskar mitt liv och jag är tacksam för min resa. Det är nu jag har användning för den. Jag har varit på en arbetsplats i många månader.
Personalklimatet är inte bra. Och om det är en sak jag lärde mig av mitt trauma. Så lärde jag mig att gå, när det inte är bra. Jag söker andra jobb, har börjat studera en kurs och jag vet vart jag är på väg.
Jag trivs i mitt hem, som en gång var en total misär. Det finns inget spår av misären alls. Det är bara harmoni här nu. Och jag har skapat det själv. Och med hjälp av min fina pojkvän. Som han hjälper mig. Jag har aldrig haft en sådan relation tidigare. Det har alltid varit jag som har servat och passat upp. I ett par tidigare relationer har jag stått bakom och hjälpt de fd pojkvännerna att göra karriär. Jag är en god samtalspartner.
I min tidigare relation var även mitt ex en god samtalspartner. Vi behövde varandra då. Inte längre. Han hörde av sig igen. Och jag svarade fint. Det gjorde att han sände ett par bilder på honom och hans nya flickvän. Jag fick en aha upplevelse. Att det var hon som försörjde honom, som jag gjorde.
Och jag har landat i en ny insikt. Hur det är. Hur behoven vi har kan vara så starka så att vi gör allt för att fylla dem. Som mina fd kollegor har uppträtt. Jag hör dem säga "jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag" och upphöjt i 100. Jag har inte hört att vi är ett team. Jag är van som tidigare patient i psykiatrin att träffa vårdgivare som arbetar i team. Det händer att jag tar ett möte med någon i vården fortfarande, då jag tycker att de är hjälpsamma. Och alla som jag har träffat vet om vilken resa jag har gjort. Det är ingen som uppmanar mig att ta ett piller längre. Det var länge sedan jag fick den uppmaningen. Istället lyssnar jag på tipsen jag får och tänker för mig själv. Det är just det här jag gör. Jag lärde mig egenomsorg för 15 år sedan. Jag jobbar inom kommunen. På en plats där ingen verkar känna till detta. Men jag ser att det kommer att smälla riktigt ordentligt för många där. De är stressade upp över öronen. Och de var inte mottaglig för det stöd jag hade tänkt fylla. De blev iskalla och jag såg in i ett par av deras ögon häromdagen. Ett par ögon som jag förstår är en reaktion av chock. Där finns en höna, som har högre rang än andra. Och resten av flocken följer med.
Det är en riktig hönsgård. Med bara kvinnor. Någon yngre än mig, de flesta jämngamla och några äldre. Jag skulle gärna se hönsgården som pjäs en dag. Men jag har viktigare saker att skriva om. Jag har inte tid med dravel.
Det är ingen där som reflekterar. Eller så gör de det, men de vågar inte säga emot hönan med rang.
Och jag måste bara skriva detta någonstans. Så jag tänkte att jag skriver det här. Det som kommer upp.

Det gäller att se om sig själv. Ta hand om sig själv. Och vara snäll med sig själv. På alla sätt. Och att se om sitt hus. Så att man kan, som jag nu gör.

Jag valde att gå. Och jag går inte tillbaka. Jag går inte in i en hönsgård där bemötanden är förskräckliga. Jag är rädd om mig själv. Och jag säger stopp, när jag måste.

Och detta stopp hade jag aldrig lärt mig om jag inte hade haft en missbrukande vuxen man i min bostad. Jag ska nog inte ens säga att han var ett ex, då vi egentligen aldrig fick en relation som ett kärlekspar ska vara.

Vi hjälpte varandra under en tid som vi båda hade fastnat. Bilderna som han skickade fick mig att förstå. Att han är på samma plats. Fast hos en annan.

Jag har gått vidare. Och det gjorde jag långt innan han flyttade. Jag förändrade allt som jag behövde förändra, för att leva det liv som jag önskade ha och lever idag.

Jag är tacksam för att han skickade bilden. Det gjorde så att det klarnade. Det som fattades förr var just egenomsorg, för mig. Jag var helt uppe i ett medberoende. Som jag höll på. Varför. Kanske det är så med hönorna. De vet inte varför de håller på. Men som de håller på.

Jämför med varandra varje dag. Vilken mat de äter. Vilka kläder de bär. Var de har köpt kläderna. Var de ska resa. Vad de ska göra på julen. Vilka julklappar de ska ge. Hur de ser ut. Osv osv osv osv osv osv.

Jag träffade en man som har rang för ett par år sedan. Han är verksam inom yogavärlden. Jag frågade, varför är människorna så här. Han sa "de reflekterar inte" och det är just det. Det är många som inte reflekterar.

När man är i sitt ekorrhjul och springer i det, likt en hamster springer runt runt runt och runt. Och aldrig stannar upp.

Hur ska man då se?

Önskar alla hjältar som här som kämpar så och kanske ni befinner er i ett slags ekorrhjul och springer springer springer. Släcker bränder. Det gjorde jag, i flera år.

Tills jag tog hjälp att stanna upp. Och jag övar fortfarande, varje dag.

Ta hand om er. På alla sätt.

Du är ansvarig över ditt liv.

@Självomhändertagande Tack för fin text! När jag skrev detta var jag nog i en förnekelse fas. Jag förstod att han hade problem som var otroligt allvarliga men tänkte "kan man verkligen säga så om någon en inte träffat?".

Idag lever jag i lite mer klarhet. Jag sörjer fortfarande han, men jag vet också att det kommer bli bra. För jag märker att det är bättre på många olika plan, ingen stress, ingen oro i vardagen längre. Det som saknas är det trygga punkten i livet, han som håller om mig när jag mår dåligt, han som stöttar i vått och torrt. Den pusselbiten saknas, men då får jag konstant påminna mig om att jag saknar inte oron och stressen.

Jag tror jag börjar inse att jag kan älska honom som person fortfarande men inte vara med honom. För han har en sjukdom som gör att han inte kan ge mig det mest basala i ett förhållande, respekt och tillit. Det är grundstenarna, han har taket men han har inte grunden.

Jag ska tillbaka till psykologen, för att jobba med min anknytning men också eftersom mina föräldrar eventuellt ska gå in i en skillsmässa. Det är som två knytslag i magen samtidigt. Men det kommer bli bra oavsett, försöker jag intala mig själv...

@Kristoffer
Tack så mycket. 🤗
Kändes som om jag aldrig skulle komma till denna punkt.
🌹

@Snödroppen
Ja, verkligen!
💜
Kram.

@Tröttiz
Det är så fint att få känna att allt srbete man lagt på sig själv faktiskt också får en att läka, att ändra sina mönster 🙌❤️
Kramar

@Wind
Så kloka tankar. Min första tanke är att du har tagit såna stora kliv framåt, det märks i sättet du är rädd om dig själv ❤️🙌. Så fint att se.
Tänket att det är väl jättebra att han sökt hjälp och jobbar med sig själv, kan du inte bara låta det vara så utan att behöva tänka kring hur du ska göra. Skjut fram allt det där.
Du ska prata med någon som kan våld i nära relationer, det var en jättehjälp för mig. Hoppas du fortsätter skriva, det är så fint att följa sin resa och dina kliv framåt.
Kramar