Senaste kommentarerna i forumet

De är igång ikväll igen, han dricker...

kan säga att det får mig att känna mig så jävla värdelös, ovärd att älskas, inte intressant o inte ens värd att satsa på... så känner jag nu.. visst det är slut, men har han visat ånger, nej, har han visat att han mår dåligt o är i seperationen nej, han lever exakt som han gjorde innan...

jag har lämnats med ångest, kämpande, ont o seperationen värker emellan dagarna....
det känns inte ens som han ens menat ett ända dugg med de han sagt... älskar dig trojja???????:/
jag har valts bort till de bland de sämsta alkoholen, den skiten ger han mer än va jag kan göra.... kan ni förstå det?
jag är SÄMRE än alkohol....

Det känns så skönt att ha sådana stöttande vänner här!! Det betyder så mycket!
Jag känner mig starkare när ni tror att jag klarar det.
Jag ska verkligen kämpa för att ta mig dit jag vill den här gången.
Jag ska också försöka att söka hjälp för annars vet jag inte om jag klarar det.
Jag försöker att tänka hur jag vill att min framtid ska se ut men allt är så rörigt nu.
Tänker på vad du skrev Flygcert att du oroade dig för allt möjligt men att det löser sig.
Det känns bra att höra att andra klarar det och då känner jag att jag måste också göra det.
Tack än en gång för att ni läser och hjälper mig!!
Kram<3

Känner att trots att man själv tycker man har det eländigt så finns det andra som har det så mycket värre. Min alkoholist och jag har varit tillsammans i 7 år och alkoholen och perioderna har funnits med hela tiden och jag var inte ovetande om detta. För din del då det bara kom efter 16 år utan problem är ju så hemskt.
Tycker du är fantastisk stark som orkar att vara neutral och inte bråka med honom när han är så där full. Jag vet precis hur jag ska vara i teorin, men i praktiken så går det inte. Jag är så jävla arg och besviken och vill ge mig på honom. Vet att det är helt fel väg och att det säkert ger skuld som han säkert ser som en ursäkt att supa vidare.
Efter drygt 3 månader på antabus valde han att börja supa nu när semestern började. Typiskt nog är hans alkoholterapeut på semester. Så nu när hans kritiska tidpunkt kom så har han inget stöd och antabus skulle han ta själv under semestern. Tjena!
Ja jag visste det men har försökt att inte lägga mig i eller vara någon domedagsprofet, men så var vi här igen.
Känner som du att jag kan inte leva i det här längre. Han måste ut. Men är inte säker på att jag kommer att fullfölja mitt hot när nykterheten och ångesten sätter in.
Han ska jobba på måndag, verkar osannolikt nu. Ingen aning vilka sanktioner de tar till nu eller om han får gå.
Nu är han i stan och jag i stugan. Han har sagt i 5-6 dagar att imorgon slutar jag och kommer ner till dig. Får jag komma? Och trots att jag varit besluten att han får reda upp sin skit själv denna gång så har jag fallit till föga och sagt ok kom då. Men i morse ställde han in igen och hade tagit öl när han vaknade. Han hade sån ångest. Så konstigt!
Så nu sa jag att nu vill jag inte att du ringer mig förrän du är nykter och har bestämt att vara det.
Vad gör man för att inte bli så arg? Jag mediterar, kör yoga, pilates, mediterar och försöker känna att jag har det bra, jag är här och nu, men ändå ligger allt detta som ett moln över min semesterhimmel.

till dig finaste Framtidsdrömmar! Du har så rätt i det du skriver om hur oerhört stor skada alkoholen gör till så många människor, både i missbruk och medberoende. Men även om medberoendet är djupt rotat så kan vi förändra, vi kan ta makten över våra egna liv! Vår vän flygcert har gjort det och du är på god väg. Du har tagit avgörande steg och du ser ditt medberoendemönster... då har du kommit långt, längre än du tror.
Fortsätt så, en dag i taget. Du är inte ensam. Kram / mt

så bra att du skriver! Det du kallar duttande kallas också att vi medberoende är möjliggörare. Vi gör det möjligt för missbrukaren att fortsätta dricka genom att skydda, släta över, sjukanmäla, ljuga eller förmildra sanningen... varianter av detta och på otaliga andra sätt. Jag vill tipsa dig om en blogg jag följer och som varit till stor hjälp för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ha en fin dag idag, kram / mt

För fint mottagande här på forumet.Ibland mellan varven när man tror sig ha tagit sig upp/ur medberoendet så trillar man dit stenhårt igen.Idag vid tre korta samtal på fm pga avbrutna samtal så hör jag hur han går från helt nykter till full på de tre samtalen.Och han ska jobba många och långa pass med start i morgon bitti.Det kommer att skita sig och jag kan inget göra.Jag har burit denna visshet hela dagen.Det enda positiva i kråksången är att jag faktiskt inte heller gör något,vilket ska vara det enda rätta för att han ska falla snabbare än att jag är där och duttar.Men ont gör det och svårt är det.Gonatt alla därute

håll ut nu!!!
Du är stark, denna gången bär det hela vägen!!!
Bestäm dig för ditt mål och visualisera det framför dig!!!

Jag oroade mig för tusen saker innan min flytt (att inte ekonomin skulle gå ihop, att barnen skulle komma i kläm, att jag skulle göra fel osv osv osv) - men allt löser sig! Det är jobbigt först, men sedan blir det bara bättre och bättre!

Kramar till dig!!!!

nu ska du hålla taget! Alanon är bra! För att få professionell hjälp kan du ringa Alkohollinjen och få råd om vart du kan vända dig
http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Mer-om/Alkohollinjen/ Det finns säkert också nån Beroendemottagning i din närhet som du kan kontakta. Till kyrkans diakoni kan man alltid vända sig. På de här sidorna kan du också hitta något matnyttigt http://medberoendeinfo.blogspot.se/2011/02/fragor-om-skilsmassa-ekonomi… och http://beroendelinjen.forum24.se/beroendelinjen-about835.html
Kram på dig / mt

Fortsätt skriv här, det har hjälpt mg och många andra. Helt rätt att du tar hand om dig själv. Jag hoppas din sambos nykterhet håller i sig. Det bästa och det enda som fungerar är om han själv bestämmer sig för att sluta dricka för sin egen skull.

Det är ju detta du vill och nu är det tid för förändring. Du ska få leva det liv du vill. Håller med mt att du måste ta ansvar för var ni ska flytta och din dotter kommer att förstå varför ni behövde ta detta steg. Hon är såklart ledsen och försöker vara med och påverka det hon kan kontrollera... Många har tipsat om http://www.al-anon.se för stöd. Kanske kan det vara något? Håll fokus på var du vill! Det praktiska kommer att lösa sig.

Kram!

Du är en klippa här!! Du skriver mycket tänkvärt sim får mig att tänka efter.
Jag kan inte få honom att sluta och jag vill ändå inte vara kvar.
Jag har aldrig varit så nära ett uppbrott som jag är nu.
Jag har inte sökt hjälp förut , bara pratat med kuratorn. Ja jag känner verkligen att jag skulle behöva ha stöd av någon vuxen så jag inte trillar dit igen. Vart vänder jag mig för att få bäst hjälp ?
Min dotter har mycket synpunkter på bostad och när det är dags osv.
Jag har lyssnat väldigt mycket på henne eftersom hon har mått så dåligt och jag vill inte göra det värre igen.
Min sambo säger att han inte förstår hur det ska fungera ekonomiskt och jag är ju inte alls insatt i våran ekonomi!!
Det måste gå!! Nu har jag velat i så många år, det är dags nu, jag känner det!!
Kramar

Ullabulla att söka dig hit. Forum är en guldgruva (har jag skrivit hundratals gånger) där man kan vrida och vända på sin funderingar. Det hjälper en att hitta sin väg. Här finns människor som vet vad det handlar om - från sin/min egen insida. Håll taget! / mt

är en mycket stark faktor i familjesjukdomen alkoholism. Det har jag lärt mig och det tycker mig se och höra gång på gång. Din man ser inte och vill inte se och du kan inte vare sig hjälpa honom eller tvinga honom till det. Kanske han möter sin situation när du har lämnat och han inte kan blunda för det - för att du inte finns där. Du är den som måste välja nu även om det är svårt, så svårt. Minns inte om du sökt hjälp, gör det annars så att du har en vuxen att prata med. Jag har för mig att dottern, i det närmast vuxen, hade synpunkter/önskemål om hur ni skulle bo - det måste du bestämma, var det är möjligt, praktiskt och ekonomiskt. Fundera gärna över din avslutande rad här ovan... det är du som måste ta beslutet i din hand. Den här gången, Izzy, går det vägen, om du vill, om du handlar, om du står fast vid ditt beslut! Du klarar det! / mt

Ja jag tycker att det är svårt att behålla det sunda förnuftet i verkligheten.På papperet går det bra.Jag har tidigare levt i en riktigt dålig relation(ej med alkohol) och vet skillnaden mellan att vara hotad utsatt och kränkt som så många härinne på forumet blivit och är.Min exsambo har inte betett sig illa annat än i fyllan då han blivit fyllevrång de sista åren.Han har varit en bra man på många sätt.
Men han har alltid haft dålig koll på alkoholen och heller aldrig tagit till sig problemet och hur det skadat relationen och oss båda.Samtidigt så sitter jag nu här ensam i båten och saknar och längtar.Efter han som person,trots djup depression och fortsatt brist på insikt.

Han har ju i alla fall förstånd att hålla distansen.Fick jag bestämma så skulle vi redan prova på att träffas lite osv.Mycket klyftigt.Han har heller inte alls gett såna signaler om att vi ska ha en relation igen,kanske till hösten har han sagt.Först måste han få fokusera på sitt eget mående som just nu är uselt.Han mår inte alls bättre än innan vi separerade som han nog själv trodde att han skulle göra.Jag läser också i hans ögon saknad som jag känner,men han är förståndig nog att inget säga.Trots brist på impulskontroll håller jag faktiskt också käften.Men det är i detta känslosvammel jag befinner mig i just nu.Från att ha varit superstark fokuserad och förstått att det här är den enda lösningen så försöker jag hitta svaga punkter i det resonemanget.
Men jag lyckas inget vidare och tur är väl det :)
En liten pyttebit i taget återerövrar jag mig själv och mitt liv.Men det går långsamt och det haltar ordentligt vissa dagar.

Skriver

ja skriver det här pga att jag ser vad han gör, jag inser att han kan inte ändra sig...

prata med han nyss, han sitter på ett ställe där han får bli serverad... han hade drukit... det är bara en vecka sen...

det som är bra för mig är att nu ser jag hans dåliga ansvar, utan att jag blir inblandad. Jag sa inget. Frågade inte nåt...
jag glider ifrån, o han hade chanser att kunna förändras... en sa till mig att han vet o har kunnat gjort nåt, men nu ser jag va han går för....

lite känns det i mig, det där att det känns som jag inte är värd att satsa på... o lite att jag släpper taget, ansvaret, inge bråk o tjaffs nu... de blir tomt, men också en ny frihet

Jag pratade nyss med honom!!
Jag frågade honom om han hade tänkt något på det som vi pratade om förut men det hade han inte gjort sa han.
Det är väl konstigt att han inte tänkt på det, det handlar ju om våra liv.
Jag sa att jag inte tror att vi kommer få det att funka o att det jar hänt alldeles för mycket. Frågade om han hade ringt om proverna han tog och om han tänkte ringa till kuratorn som han fick numret till. Men det bille han inte göra o han hade inte ringt om proverna heller.
Han tycker att vi är imot honom o att det inte går att diskutera något. Jag sa att det inte går att diskutera med honom för han blir arg så fort någon har en annan åsikt än honom o värre blir det när han druckit!
Han sa att han inte visste hur det skulle gå ihop ekonomiskt om vi separerar.
Men herregud det måste ju gå!!
Sa att jag kunde bo i lägenheten som vi hade tidigare till att börja med.
Hoppas att det går vägen den här gången!!!

... gå på AlAnon-möten, öppna AA-möten och/eller skaffa dig en samtalskontakt!
Det är jobbiga saker du har omkring dig, men du är stark som sätter ner foten och jag förstår att det ändå inte är lätt att vara bestämd...

Kram

... jag förstår att det är svårt att hålla kursen.
När jag var nära att lämna min sambo så pratade jag med en nykter alkoholist på AA och han sa ungefär: "det bästa du kan göra är att lämna - då visar du att du menar allvar med dina hot, och det är också så att för en alkoholist så finns det bara två vägar: vägen mot nykterhet eller vägen mot parkbänken". Han utvecklade parkbänksvägen med att det är ju så att det kan fungera under mycket, mycket lång tid (med hjälp av en medberoende/möjliggörare) att upprätthålla fasaden, men förr eller senare rämnar det. Din man kanske inte är parkbänksalkisen idag, och int epå länge än, precis som mitt ex inte var det, men det är nog svårt att hålla sig precis på gränsen hela livet - och framför allt det allra viktigaste: hur vill du ha det, hur vill du att ditt liv ska vara? Vad är viktigt för dig? Hur vill du ha dina rutiner?
Du måste fokusera på dig - kloka Lelas här på forumet skrev för länge sedan: jag - du - vi: först måste man ha ett jag-fokus: vad är viktigt för mig, vem är jag och hur vill jag ha saker och ting, sedan du-fokus: vem är du och hur vill du ha saker och ting, och sist: utifrån jag och du - finns det ett vi, kan vi förenas i tankar, önskningar och mål i livet, typ...
Kram

Hej och välkommen Enlitentanke

Den tanke du delade med dig av är allt annat än liten. Tack för att du delar med dig. Din text beskriver en dotter, en person som har modet att sätta gränser och viljan att leva på ett sätt som tar hänsyn till de egna behoven. Du står inför ett dilemma där bilden av "den goda dottern" krockar med den du ger uttryck för. Vad som är rätt och fel i detta är sannolikt omöjligt att definiera. Ett sätt att se det är att en "god dotter" kan vara den person du beskriver: någon som vet vad som är bäst för en själv, någon som lever det liv hon vill. Någon en förälder kan vara stolt över. Jag hoppas att detta forum fortsatt kan vara ett stöd för dig och att andras berättelser kan ge dig möjlighet att se på din relation till din pappa ur fler perspektiv. Kanske på ett sätt som lindrar ditt samvete. Välkommen igen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej och välkommen Ullabulla

Så tydligt du beskriver den skarv du står i, "Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation" och "behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner". Du ber om råd för hur du ska bli påmind om din styrka att fokusera på egna behov och riktlinjer för hur du vill leva ditt liv. Råd att rikta styrkan du besitter med tydlighet och värme mot dig själv. Det är många som redan läst ditt inlägg och sannolikt känt igen sig samt varit hjälpta av din berättelse. Hoppas att detta forum fortsatt kan ge dig möjlighet att se vilka steg som nu kan vara rimliga för dig. Åter igen, välkommen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Ja det låter verkligen som att vi har det rätt lika.
Jag tror i alla fall att jag är ganska nära att ge upp den här relationen. I morgon har jag bestämt att jag ska tala med honom igen och förklara att jag menar allvar med det jag sa förut. Han verkar inte förstå det, är sim vanligt och säger ingenting om det jag sa till honom.
Han tror nog att det kommer att rulla på ett tag till och han tycker väl att det är bekvämt som han nämnde förut. Jag vill verkligen inte slösa bort mer tid på något som jag inte mår bra av och det finns ingen chans att det blir bättre för jag har inga känslor för honom längre. Det har hänt och sagts alldeles för mycket så det går inte att reparera.
Hur är det för dig Kaeljo, har du sagt till din man någon gång att di inte vill vara kvar och har du några känslor för honom? Tror du att ni kan få det bra om han skulle sluta dricka el känner du som jag? Om du gör det tycker jag att du också ska försöka att jobba på att ta dig därifrån. Vi lever bara en gång och vi kan få det så mycket bättre än så här det vet jag.
Försök att vara stark , vi stöttar varandra här!!
Skriv gärna igen :) stor kram!

att du har en chaufför som du är trygg med, gott sällskap intill dig och att dina nära och kära väntar dig. Hoppas också innerligt att du får bra hjälp på alla sätt du behöver.
Kvällskram / mt

och låta dig gråta länge...

Känner sååå mycket med dig...
Jag hoppas att du blivit hämtad av någon nära, någon som finns där för dig; tröstar, stöttar och hjälper! Och att du får komma någonstans där du är trygg och där det hemska inte når dig på samma sätt som annars. Blir så berörd av ditt inlägg och antar att maken visat sig från sin sämre sida?! Du är värd bättre, skaffa hjälp nu så att du kan ta hand om dig!
Önskar så att jag kunde hjälpa dig, göra något, men jag kan bara skicka varma tankar!
Stor kram till dig!!!

...hem i baksätet på min egen bil..,
Inget är rätt....
Tusen bitar, trasig, gråter...
Orkar inte..,

... det är alltid både och", säger alltid psykologen på mitt jobb...
Ja - jag är praktexemplet: å ena sidan är mitt liv så fantastiskt nu. Jag har haft en härlig period med barnen (förutom att det är mycket ilska...) och vi njuter av lugn, harmoni, sommarlovsmorgon på TV, nybakade kalljästa frallor till frukost, sol och bad, krabbfiske, någon utflykt, när solen gått i moln bakar vi lite kakor, vi har träffat någon kompis, det är sommarlov och semester helt enkelt. Och när barnen somnat på kvällen så njuter jag lite extra - jag vattnar i min trädgård, ser hur grönsakerna växer i mitt lilla grönsaksland som jag alltid drömt om men aldrig hunnit med förrän nu, jag påtar, rensar, fixar, sitter på trappan och njuter i solen av varma kvällar, och jag har en del semester kvar! Har varit ute med bästa vännen och lite andra människor, har planerat lite utflykter, träffa lite vänner nu när jag inte ska ha barnen, ska röja av nu och se till att ha en härlig vecka!
Å andra sidan - exet är som en ny människa - eller snarare: han är som en ny version av sitt gamla jag: han är som när vi träffades... Han verkar mer på gång, han är så aktiv - barnen berättar om alla utflykter, allt de hittar på - de verkar inte sitta ner i fem minuter utan att de är på lekplatser, lekland, äventyrsbad, Astrid Lindgrens värld, djurparker, museum, och (ta-da) å ena sidan tänker jag "vad roligt för barnen" och å andra sidan tänker jag "åh, de har det ju så bra med honom, det är kanske mig det är fel på" - jag hittar inte på så mycket, jag vill gärna att vi är hemma och har det lugnt, jag orkar inte och vill inte flänga - jag vill att barnen ska känna att det är semester och att man kan vara hemma och få känna lugn utan att dra på i 180...
Och jag är arg på barnen - den stora är så arg, slåss så mycket, skriker och vägrar lyssna, och jag kan säga till om saker 5 gånger utan respons, och jag blir arg och skäller emellanåt och talar om att "nu är jag arg på dig - när du gör si eller så så kan den gå sönder, du får inte göra så" - eller vad det nu är - och ibland kanske jag inte borde bli arg, och det sitter en galet ömmande tagg i mig - pappa blir ju typ inte arg längre (farmor och farfar är ju dessutom med nästan hela tiden...)
Fy faaaan. Försöker stoppa tankarna (och det vet väl alla hur lätt det är, bara tryck på stoppknappen så var det klart.... not!).
Försöker tänka att barnen har det ok här i alla fall och att det blir bättre... Men jag är så rädd att det plötsligt ska slå tillbaka på mig i socialtjänstens kommande boendeutredning - nu är ju pappa så bra, och då kanske det är mig de inte vill vara hos; jag som är arg och inte hittar på så mycket saker... Åh, mitt hjärta brister lite - samtidigt som jag har en bra sommar... Förra sommaren mådde jag emellanåt mycket dåligt, och mycket skit i bodelningsvändan, men det var trots allt min första sommar utan fylla, hot, skäll, rädsla och medberoende 100% och jag försöker bygga på den känslan - jag har en sommar när jag gör saker som är bra och viktiga för mig - och en stor del i det är att känna trygghet i mitt hem, och få ha trädgård att pyssla med när, hur och på vilket sätt jag väljer!

Jag har avbrutit kontakten med Den Förbjudna Mannen - heja mig, om det bara inte var för att det gör så ont i mig...
Kände efter att hans sambo kom på mig att jag var så hemsk, och det är inte den personen jag vill vara, så vi hade ett långt samtal och han bad mig om tid och jag sa typ att han har redan fått tid, jag vill inte bara sitta och vänta på något som kanske aldrig händer, så "tack men nej tack"... och jag ville bara slänga på luren och gråta, men jag var civiliserad och pratade lite och nu är det över... :'-(
Känns faktiskt pissigt - jag blir inte förälskad så lätt, så det känns hårt att när jag för första gången i mitt liv träffar någon som jag känner mig så avslappnad med, kan stå för vad jag vill och tycker - då funkar inte det.
Men - jag är starkare idag - jag tänker på Olof Röhlanders "Det blir alltid som man tänkt sig" - om att vända saker så att det alltid blir som man vill:
Jag vill vara med Den Förbjudna Mannen:
Alt 1. om jag hade kunnat vara med honom så hade jag fått som jag ville, och då var det bra med det: typ - njut.
Alt 2. om jag inte kan vara med honom så vill jag inte vara med honom, då letar jag fördelar med det...
Ja, inte så lätt just nu, men...
Vi har inte pratat på 4 dagar, och det känns som en evighet och varje gång telefonen ringer så hoppas jag att det ska vara han, när jag hör en bil utanför så hoppas jag att det ska vara han - att han ska säga att de separerat nu och att vi kan vara med varandra - men jag vet att det inte är så (försöker trycka på stoppa-tanken-knappen, men den verkar vara ur funktion, tillfälligt, haha!)

Ja, ibland känns tankar och önskningar tunga, men jag lär mig saker hela tiden, jag utvecklas och jag försöker vara den jag vill vara...!
Kram!