Senaste kommentarerna i forumet

Först måste jag skratta lite åt ditt andra inlägg: "jag hittar inte redigeraknappen"...? Näe, för var i hela världen har den tagit vägen??? Åh, ibland blir man galen för mindre...!

Men - ja, den där ensamheten... Idag blev jag inbjuden på "jätte-kräftskiva" om ett tag - av en av mina vänner, mycket trevligt och jag kände mig glad! Och jag sprang idag på en vän som jag fullkomligt älskar, och hon sa "nu måste vi ses snart", ovh det hoppas jag att vi gör...
Annars så är det ju som sagt det där hemska med ensamheten - och det är så himla svårt att träffa "vuxen-vänner"- jag har träffat vänner genom framför allt studier, men på arbete, terminskurser osv så har ju alla redan sitt, och det är svårt att bli nära vänner...
Jag har ju inget missbruk som ställer till det för mig när jag hamnar i ledsen-träsket, och ibland kan jag rycka upp mig, men ibland måste man få vara ledsen...! Du är klok du Adde!! Du är så medveten, och har lärt dig så mycket som du verkar använda så klokt!

Relationer ja... när är jag redo tro?! Du är ju som sagt klok, bra av dig!!!
Jag har inte bråttom med att träffa någon, och Den Förbjudne Mannen var ju bara av en händelse - inget planerat och absolut inte meningen (eftersom jag då tänkte att jag ska leva själv hela livet för kärlek var uppenbarligen inte för mig, typ...) men nu har jag lärt mig att jag kan känna något, och att det inte är dödsdömt för mig med kärlek, en bra känsla!!

Så mysigt med din egen stuga!!! Ja, mitt härliga hem har tagit all min tid under lång tid, men nu har jag ingen ork till det, det får vänta... Det blir bara småpill ibland - sätta upp lite hyllor i ett skåp, sätta upp några krokar osv, men det tar ju tid ändå - klippa gräs, rensa rabatter osv, men det gör jag med lugn och det ger mig lycka.

När du skriver om alla Gullbranna-kramar så tror jag att jag skulle bryta ihop om jag fick så många kramar...
MEN - viktigast idag: jag har haft en väldigt bra dag med mina barn - storflickan har varit arg, men jag har känt mig i harmoni med vad vi gjort, hur jag varit, och innan hon somnade vände hon sig mot mig och sa "mamma, jag har haft en väldigt bra dag idag" - och mitt hjärta svämmade över av kärlek och lycka precis i den stunden!

Jag menar nog inte så mycket att jag skulle prata så mycket på Gullbranna, men att "öppna upp mig" för att acceptera att jag nog är mer medberoende än jag vill tro, öppen för att ta in att jag behöver jobba ännu mer med sinnesro, öppen för att ta in hur allt har påverkat mina barn, åh, det gör ont!
Tack Adde - för allt!!!! Du får mig att tänka, på ett bra sätt!!!
Kram!

Linnsan! Tack själv !!!

Dem brukar sakna självinsikt och jag tror på att ta hand om sig själv som man får lära sig som medberoende. Det är fruktansvärt sorgligt att stå bredvid någon aom beter sig som honom du beskriver. Men jag tycker du ska göra det som känna rätt för dig. I 3 år fick jag höra att jag skulle lämna mitt ex. Jag vägrade lyssna..... Jag vet att jag borde ha gjort det men jag var inte redo då. Jag tror man vet när man är redo för att gå vidare.... Då man gjort allt. Vänt på sitt inre så till den milda grad, utan förändring.

Mitt ex har aldrig någonsin kommit till mig med självinsikt ell sagt åt mig " förlåt för allt jag gjort mot dig" eller " vad kan jag göra för dig". Detta kommer jag aldrig få höra och det kallar jag " sjukdom"......

Jag vet inte vad som hände där??? Och jag hittar inte redigeraknappen !!!

precis samma trassel med ensamheten. Ibland är den bara så jobbig att jag får gråtattacker och tycker rasande synd om mig själv men som alkis är det en väldigt farlig sysselsättning att halka ner i tyckasyndom-träsket. Återfallet ligger nära där. Jag är inte riktigt mogen att gå in i en relation men har provat sällskap några gånger. Den första visade sig ha alkoholproblem så det tog slut snabbt :-)) Innan det ens börjat :-))

Jag vet ju sen tidigare att jag får det jag är mogen för och vet att jag inte ska skynda på något. Jag försöker gå ut på sommarföreställningar av allehanda slag, gå och fika med en ensam kvinna som bor i närheten, har skapat en kontakt med en frånskild kvinna som kanske kan bli något men jag försöker inte skynda på något. Jag är, har alltid varit, fatalist...det som sker det sker och ofta är det en mening med det även om det kan vara djävligt svårt att se det när jag är mitt uppe i det.

Jag håller på att skapa mig ett eget litet hem, en liten stuga som du har :-) och det äter så mycket tid så ett normalt liv är inte riktigt aktuellt just nu. Jag får en liten minisemester i 3 dagar när Gullbranna är då jag kan koppla av totalt vad som händer hemma och runt mig i det "vanliga" livet. Jag längtar dit !!! Och jag behöver det på olika sätt......ledigheten, hotellfrukost, kunskap och erfarenheter från andra och all denna kärlek från alla jag möter där och som fyller mig med sinnesro. Känslan jag inte kan beskriva när jag kommer dit på fredagen, köper en kaffe med kram, kaffe med kaka eller bara en kaffe (samma pris oavsett !!) i AA's tält och få vara med på lägerbålsmötet med sin starka känslofyllda aura som alla alkisar och anhöriga sprider.....!! Och alla dessa kramar från morgon till kväll ♥ Och att bara få vara jag i 3 hela dagar !!

Fundera och ta steget :-)) Det kan aldrig bli fel !

Kram ♥

Att "öppna upp sig" som du skriver kommer när du är mogen för det men det underlättar att lyssna på andra i "det riktiga livet". Jag pratar bara i undantagsfall på mötena för jag är så fylld av beundran över de som delar om sina livsöden som jag har så mycket att lära av, jag blir aldrig någonsin fullärd i missbrukets alla vindlingar.

Tack Ullabulla, jag ska verkligen försöka stålsätta mig. Jodå, han har ju försökt med alla vackra, känsloyttringar...att han älskar mig och saknar mig...och att han vill träffa mig igen. "På ett villkor: sluta drick, var nykter" blev mitt svar. Han klarade ju inte av det...utan drack igen, en timme senare. Så mycket ville han alltså ha mig...not! Klart jag blev ledsen...det sätter sig ju i hjärtat, oavsett hur man blir ratad. Han uppför sig och beter sig som en 18-åring, helt utan förstånd känns det som...men vad händer när han fyllt 40?? Om han uppnår den åldern...hemsk tanke, men den finns där. Han dricker sig redlös varje dag...kan ta moppen och köra när han är stupfull (han har sagt att han inte ens minns att han körde hem..!), eller ta båten ut på sjön...ensam i en liten plastbåt. Ramlar han i är det kört...
Jag känner för han familj, hans pappa och hans syskon. Deras bävan inför det där sista telefonsamtalet. Jag vill inte vara en del av hans liv när det händer. Då skulle jag rasa helt...jag har ju min egen dotter att tänka på, min familj och allt annat som får mitt liv att fungera normalt. Varför ska jag hjälpa den här killen för?

Tack för svaret, Molly! Exakt...den där tomhetskänslan som blivit...vad ska jag göra nu?? Och hans totala likgiltighet. Hur många gånger som han har sårat mig...kastat sin ångest på mig och gjort det till mitt fel. Att den här sjukdomen kan vara så förödande...den äter ju upp allting som är gott hos en människa. Han väljer att dricka...han ljuger för att få dricka...han väljer att förlora sin enda dotter, sina syskon, sin pappa...mig. Klart att det känns! Han har supit sen han var 18, nu är han snart 38. Och han slår dövörat till så snart man tar upp ämnet...han börjar prata om nåt annat, byter samtalsämne. Han ska få en praktikplats genom Arbetsförmedlingen, med start den 1/9. Ett riktigt genombrott för den här killen som varit utan jobb o sysselsättning i 7 år och lever på socialbidrag...men hur i hela friden ska det gå till?? Han klarar ju inte av att vara nykter ens en dag, som det är nu..! "Hur ska du göra för att sluta dricka då?" frågade jag honom. "Det är bara å sluta det..." svarade han. Hjälp....han har ju inte insett någonting....

Tänker på dig och önskar dig en så bra dag som du kan ha. Ta hand om dig - fina du!

Du har inte gjort något fel, du har kämpat alldeles tillräckligt och du är bra, precis som du är!

Tack för fina ord i min tråd!
Varm kram!!!

Och jag jobbar ju på många sätt med mitt medberoende, men jag är rätt snabb med att tänka att jag "borde skärpa mig" - jag förstår inte själv varför jag är så ledsen, men jag vet inte om jag är redo att "öppna upp mig". Läser på din länk och ser att det är nog många saker jag skulle må gott av... Under en stor del av våren har jag mått ganska ok och tom bra, så att jag blev så ledsen när semestern kom känns som ett sådant "nederlag".

Har en skön sommar - är mer solbränd än jag kanske någonsin varit (och jag är ingen soldyrkare!!!) och jag har läst fler böcker än någon sommar tidigare: jag har tid och möjlighet. Jag behöver inte ta hand om 2 barn plus ett vuxet barn helt själv hela tiden... Men ändå så gör det så ont ibland... Ensamheten är påtaglig - det är inte så många av mina vänner som jag längre umgås med: EN av mina vänner bjuder in mig på middagar, de andra sitter med sina "fina familjer" och en har tom sagt att hon "kan ju inte bjuda in mig för jag är ju ensam...". Och å ena sidan vill jag träffa nya vänner, men samtidigt: det är ju de vänner jag har som jag tycker om, men jag vill umgås mer med dem... Åh, krångligt.

I veckan ska jag ta tag i att träffa en ny vän - en kvinna som handlade av mig genom Blocket :-)
Vi bara fann varandra, men sedan har tiden gått lite grann, men nu ska jag försöka...! Vänner är så viktigt!

Den Förbjudne Mannen är fortfarande förbjuden... Och han hör av sig emellanåt och så pratar vi några gånger, tills jag får nog och ber honom sluta ringa, och så går det ett tag och så ringer han igen och så håller det på... Tänker att han är kanske en av de där männen (och kvinnorna) som gillar spänningen i att träffa någon vid sidan om sitt förhållande och bedyrar att han ska lämna, men han lämnar aldrig... Åh, är jag ens förälskad? "Kär i kärleken"? Önskan att inte behöva vara ensam?

Gråtit igår och nu...

bråkade med han numera exet :(
han hade druckit den andra dagen i den här veckan så han va i sin dryga roll mellan orden...

tänker att varför ens prata med han, vi pratar varje dag, vi behåller kontakten... de andra i samma umgänge pratar ja inte så här ofta med..
det här måste få en annan riktning. Mår inte bra av att ha kontakt, det är hela tiden laddat med att kanske höra han full, kanske det bråkas,
vet inte om flera har kontakt med sina ex... fattar inte ens varför ja ska jämföra mig med andra...
jag mår inte okej, frågan är hur mycket ja orkar göra just nu, om jag törs förändra kontakten.

är du nog inte :)) Kolla lite på mötesschemat för Al-anon och håll med om att det finns intressanta möten :) http://www.al-anon.se/upload/konvent/Halmstad/Gullbrannakonventet%20201…

Barn i missbruksfamiljer utvecklar tidigt beteenden som hänger med hela livet i varierande grad, och beroende på hjälp, som följer scheman som är rätt tydliga om man själv varit i samma sits. Likväl som jag känner igen en alkis utan att denne är full så ser min dotter en anhörig/vuxet barn bara genom beteendet. Skrämmande ibland men även förklarande ibland.

Och det är inte en självklarhet att livet blir bättre för att alkoholen försvinner, det behövs lite eget arbete efteråt för att bryta sitt gamla beteende. Oavsett om man är alkis eller medberoende.

Ta hand om dig !

Kram !!

Hej!!

Jodå jag känner igen mig. Fysiska symtom tror jag är lika vanligt som psykiska. Jag har svårt att sova och har ont i nacke/ axlar. Även lite ont i magen ibland. Psykosomatiska symtom. Men det psykiska är värre. Kan känna en enorm sorg över att jag mist min dotters pappa. Men sorgen måste genomlidas tyvärr. En sorg som man egentligen behöver dela med någon ( här t ex). Det sorgligaste är nog att dem vi sörjer inte förstår hur ledsna vi är. Om dem visste det skulle dem finnas vid vår sida nu.... Det gör fruktansvärt ont. Att inte han/ hon bryr sig, ell förmår känna. Det är väl det aom är sjukdomen, alkoholism.

för fyllesväng.Efter alla dessa år så tyckte jag han kändes stabil och stark och jag tänkte jopii nu är han på g.
Pratade kort stund i morse och han avböjde den tjänst han skulle vara körbar för att kunna göra för mig idag.Sköt upp det till Måndag.Jaha,sa jag då vi inte är tillsammans längre och pratade om smått och gott istället.La på och sen kände jag den bekanta tungsintheten och sen vissheten,varför kan han inte köra idag?Tänkte att nä nu jävlar ringer jag och frågar om han drack igår.Det hade gått max en halvtimme sen den spiknyktra karln svarade.Nu helfull och sluddrande,hur är det möjligt?Hur bär de sig åt.Hade tänkt ringa "sponsor" och grina en skvätt,men tog en promenad i det vackra vädret istället och bet ihop.Sakta la sig lugnet tillrätta och även om det gnagt lite idag så går det snabbare och snabbare att hämta sig.
Hur mår du egentligen frågade jag vänligt och menade det.Bra! svarade fd:n Ja just nu ja men hur mår du egentligen,bra! var svaret igen.Vad gör man,bockar och tackar för sig och hoppas att han till slut blir så ensam så ingen ens bryr sig om ifall han dricker eller inte
Samtidigt är man ju då rädd att han ska göra slut på sin plåga och ta bort sig..En så fin man som varit så mån om allt och alla i sin omgivning.Nu är det bara alkohol som gäller när chansen finns.

Inte behöver du be om ursäkt inte! Men tack för svaret! (Jag är inte heller riktigt vän med det nya forumet :-( )
Ja, då var ju dina barn lite äldre... Jag ska kolla på dina tips. Men jag vet inte riktigt vad jag vill att barnen ska få hjälp med - exet dricker ju inte längre men har varit och är emellanåt aggressiv...

Tack för dina ord om Gullbranna, men jag tror inte jag fixar det - jag känner mig lite felplacerad?! En del i min sorg är ju att jag har svårt att komma över alla elakheter och inte minst hans ilska - och ja, dessutom känns det som att "jag borde skärpa mig nu, jag har ju lämnat exet och lever ett annorlunda liv nu"... Känner mig nästan lite galen - att jag ine bara kan släppa allt och gå vidare...

Tack för kramen - tar alla kramar jag kan få ;-)

uppriktigt om ursäkt för att jag inte svarat dig tidigare :-(

Jag blir inte vän med det "nya forumet" och tröttnade på att surra omkring helt planlöst i forumet.

Min dotter var 17 år när hon gjorde sin ungdomsvecka, jag tror att den lägre gränsen är 13 år på Nämndemansgårdens veckor. MEN....det finns andra som ger hjälp till mindre barn exvis http://www.eleonoragruppen.se/default.asp och jag vet att det finns liknande på andra platser i landet. Jag har sett/upplevt skillnaden i familjer där alla fått behandling och det är en fröjd att se framförallt barnen som helt plötsligt kan prata öppet om hur det är och inte behöver skämmas eller skydda.

Kolla lite med dessa : http://www.tryggabarnen.org/ och http://www.maskrosbarn.org/

Och som jag skrev till Sorgsen nu.....varför inte ta 3 helt egna dagar på Gullbranna ? Där finns så mycket koncentrerad kunskap !

Kram du ledsna lilla vän ♥

en månad är Gullbrannakonventet som du förra året var på väg till men backade i sista stund för att....ja..varför ? För att du tyckte att du inte behövde ? 3 dagar som är bara dina i en krets av folk som upplevt det mesta och som bara blir glada om de kan tipsa om hur de gått sin egen väg bort..bort....för att bygga ett nytt liv.

Den klassiska situationen är att kvinnan drar tillbaka sin anmälan för att hon efter några dagar tycker "att det var nog inte så farligt...han menade inget illa...väl ?" Nästa gång är det inte bordet som går sönder, det kan vara du.

Ta dig ur din destruktiva relation innan det blir för sent. Det var länge sedan jag läste här och jag ser helt klart att ditt förhållande har rasat till nivån ännu lägre än det var sist jag läste.

Du måste tänka på ditt eget välbefinnade och ditt eget mående. Inget annat betyder mer än det.

Kram du fina ♥

Hej Linnsan!!!

Jag vet faktiskt inte om den går att låna, men det var ingen dyr bok om jag inte minns fel. Kolla bokus.com ell adlibris.... Super bra bok och den är lätt att förstå.

För mig blev den en à-ha upplevelse. En träningsnarkoman är precis likadan som en alkoholist men utåt sett är han " finare" utåt sett då han inte dricker alkohol. Men träningsnsrkomanen är fortfarande missbrukare. Det står mycket om beteenden och tillfrisknande.

Kram

är man med jämna mellanrum när man ser klart och är i fas med sig själv.Men sen rullar stora känslovågen in.Då allt kanske bara var en dröm och inte så farligt och det där kan jag väl leva med osv.Sen att man låter sig påverkas av deras illamående och känner någon sorts ansvar eller skuld att det är på det här viset.
Så nej,klar blir du nog inte på ett tag än.Man inbillar sig att nuså,nu händer det grejjer nu fattar han.Men ack nej.Jag känner till tre förhållanden nära mig inklusive jag själv.Där mannen i fråga inte en enda gång vänt sig bakåt och tittat.Antingen är de för sjuka eller så har faktiskt polletten trillat ned.Ska jag vara med den där människan(vi) så måste jag låta bli.Det har jag minsann inte tänkt.
Det finns andra tjejer/alkoholen är viktigare.Det är ju det som är så surt att ta.Hur dum kan de bli innan hjärnan ramlar ur skallen på dom?Han är förmodligen på en 18-årings nivå trots att han snart närmar sig 40.Jag har hört att de som är beroende fastnar i den mentala ålder de var i när de klev in i beroendet,sant eller inte det får andra svara på.

Försök att behålla fokus på det du just radat upp här.Han är alkoholist,han verkar inte vilja ge upp alkoholen,han behandlar dig illa.Det är ju inte alls omöjligt att han snart veknar och börjar köra känslopjunk då hoten inte funkade.Var beredd på det och stålsätt dig för det,det är naturligtvis ännu tuffare att stå emot.

Önskar så att jag kunde hålla om dig och låta dig gråta och försöka lugna dig med att det blir bättre; det blir bättre! Det känns inte så nu, men det blir det!!

Jag förstår att sommaren varit katastrof, låt anmälan gå igenom - då får polisen utreda och du behöver inte känna att du ska avgöra om han eller du gjort fel, eller vem som är orsaken. Och även om det inte hjälper dig med bodelning etc så är det kanske ett sätt att få upprättelse, att känna att du står upp för dig... Att det inte synts, eller att du inte visat eller sagt något - det är ju det som är det typiska - vi visar inte förrän det gått alldeles för långt och då står vi där med skammen - som vi inte behöver känna eftersom det inte är vi som gjort fel!!! Du har inte gjort fel! Du har kämpat (möjligen alldeles för länge?!) men det är bra att vara envis, men nu har du gjort tillräckligt.

Vad gör dig förvirrad? Skriv, skriv och återigen skriv - det är en hjälp för dig!!! En dag i taget, en liten stund i taget!
Du är så bra, bästa du - önskar jag kunde göra något för dig.
Du är bra, du har gjort rätt!!!
Fortsätt skriv!
Stor kram!

...så förvirrad jag är...

..ett avtryck.
Läst endel av allt hos dig.
Glöm aldrig: du är bra just för att du är du! Just den du är känner barnen och kärleken mellan er är tydlig och kompromisslös och kravlös. Den bara är!
Lita på det!

Tack för du finns!

Idag är stora gråtardagen för mig...men det blir bättre, måste bli bättre och vändpunkten är nu.
Du är värdefull för många och mig.
Kram

...bevisar man psykisk misshandel?
Hur kan någon tro på det när jag jobbat vidare?
Varför skulle det bevisas? För vem? För mig själv? Jag vet ju hur det varit och är utan de bevisen.
Ändrar behandlingen av mig och äktenskapet något för framtiden för reda i delningen?
Svaret är väl nej på allt det där...
Hoppas kvinnojouren hör av sig snart....

Önskar detta är en dröm...

...är en stor katastrof. Jag bör kanske låta anmälan gå igenom ändå???

Boken som du läser Molly, finns den att låna på biblioteket?
Med vänlig hälsning Linnsan

Det finns ju flera kunniga och kloka personer här på forumet, som kan ge dig råd och kloka ord i hur du ska gå vidare med det här, men jag svarar i alla fall. Du har, som jag ser det, en jättejobbig situation. Du skrev att även barnbarnet fick se din pappa onykter. Är det ditt barn? Där skulle jag dra en omedelbar gräns, om det är ditt barn. Om du ska träffa din pappa, gör det bara om han tänker vara nykter. Är det så, att ölen åker fram...åk därifrån. Låter det tufft? Ja, men det är det också. Om din pappa väljer att dricka, då får han dricka ensam utan ditt sällskap. Sätt gränser. En alkoholist som aldrig får känna på att drickandet ger konsekvenser, ja han/hon fortsätter ju att dricka. Jag som medberoende tänker nämligen inte göra det enkelt o smidigt för den som väljer att dricka...och jag tror inte att din pappa kommer att tycka det är så kul att sitta ensam med sina öl, framför att få umgås med sin familj. Bli tuff mot honom. Ställ det ultimatumet: ölen eller mig. Och jag vet att det kan vara fruktansvärt jobbigt att stå emot, men om man ger efter, veknar och accepterar hans drickande, ja då kommer han sannorlikt att fortsätta dricka. Fortsätt att läsa andras inlägg här på forumet och hämta kraft därifrån!
Mvh

... Men det gör ont i mig när jag läser ditt inlägg!

Känner så starkt med dig och önskar att jag kunde göra något för dig!
Det behöver vara ditt egna beslut, men jag måste säga att jag tycker att du ska gå vidare med anmälan - polisen utreder och du behöver inte avgöra vad som är hans fel eller ditt fel, vem som orsakat vad - han har gjort tillräckligt! Även om du gör "fel" saker ibland så har han gjort saker som faktiskt inte är okej, oavsett vad du gjort innan eller efter!!! Och - det viktigaste är att stå upp för dig!! (Jag ångrar mig grymt mycket att jag inte stod upp för mig och lät min anmälan gå vidare när jag satt anonymt hos polisen och inte vågade fullfölja...)

Jag förstår att det känns fruktansvärt nu, men allt löser sig - på något sätt så löser det sig!!! Jag vet att det känns skräp att han kommer tjäna på bodelningen, och jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men du behöver i alla fall inte ta mer av detta!
Ta hand om dig, stora, varma kramar till dig!!!